Utpost #2 2012 by Umeå Association of International Affairs

UTPOST#2 2012 Tidskriften för Utrikespolitiska Föreningen Umeå

TEMA: SÄKERHET OCH UTVECKLING

Ord från redaktören Det har varit ett händelserikt 2012. Hugo Chávez kommer att styra Venezuela fram till 2019, Syrien står fortfarande i lågor och och i Kina har nästa politiska tronarvinge utsetts. Inför vintermånaderna bjuder Utpost bland annat på en uppföljare av Sudans delning, en bild av ett annat Afrika och insiktsfulla återgivelser av säkerhetssymposiet Pax Nordica. Vi på redaktionen önskar er en trevlig vinterläsning!

REDAKTION UTPOST#2

E V I N SAYFOOR

M A R I C A MANNSTRÖM

Skribent

V inter2012

Ansvarig utgivare/ Chefredaktör

L I N N E A Ö H M A N

T O M A S O L S S O N

I V A N KARLSSON

KRISTINA J E R M E R

Skribent

Fotograf

T O M A S SANDSTRÖM

M A R I A ENGBERG

A N D R É SÖDERBERG

B J Ö R N K E M I

Fotograf

Formgivning

@ 2

S ANDRA S E G A L L

redaktor@ upfu.org

Utrikespolitiska föreningen Box 7652, 90713 Umeå

vinter2012#2

Tema:

Omslagsbild: I stadsdelen Dharavi firar barnen festivaltider med färgglada kycklingar. Mumbai, Indien. Kristina Jermer

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens eget.

lnnehåll

RESURSER OCH RISKER FÖR SÄKERHET OCH UTVECKLING; ETT HÅLLBART SAMHÄLLE

För Sveriges väl Dannebrogens strategi Den alliansfria solidariteten Sverige - Systerland, rival och modell “Såhär operationaliserar vi den politiska viljan”

5 6 8 10

Utblick Bildreportage - Lesotho

En femstjärnig slum

Intervju Artiklel

Sydsudans beskärda del

Debatt Bortglömd fred Strike a blow for nonviolence

vinter2012#2

26 27

För Sveriges väl Reformer, gasledningar och isbjörnar. Årets Pax Nordica tog avstamp i olika perspektiv på svensk säkerhetspolitik. ”Nya hot och risker i ny tid” var den övergripande rubriken för föreläsningarna. Försvarsbudget, Nordstream och svenskt samarbete var några av de ämnen som diskuterades, Utposts utsända återger föreläsningarna här.

vinter2012#2

Dannebrogens strategi Johannes Riber Nordby, militäranalytiker från det Danska Institutet För Internationella Studier(DIIS), inledde med att presentera den mediala bilden av hur den arktiska intressekonflikten kan lösas. Kanske inte en så ackurat analys av varken pressen eller eterns arktiska diskurser, Men för att undvika ett scenario där de arktiska staterna kommer att ”go into a fight and sort it out” vill Danmark se en ny strategi. Detta ska göras genom domslut i Internationella Domstolen, förhandling mellan de arktiska staterna och ömsesidig förståelse för varandras intressen. Vidare påpekade Riber Nordby att Arktis inte är ett laglöst geografiskt område, det är i själva verket tungt institutionaliserat i form av organ som Arktiska rådet och Barents-Euro Arctic Council.

Enligt Riber Nordby uppskattas mängden olje- och gasfyndigheter till 40 miljarder fat. Det danska kungarikets anspråk på de arktiska resurserna avgörs i slutändan av Grönland då ön är autonom. Detta är en högt prioriterad fråga för både Danmark och Grönland, inte bara på grund av Grönlands geografiska närhet, utan även på grund av naturresursernas potential att göra ön självförsörjande. De danska kriterierna för närvaro i Arktis och utvinning av dess resurser innebär en konvention rörande sjöfartslederna och dess trafik, respekten för urinvånare, jakten på havslevande däggdjur, samt hållbart utnyttjande av naturresurserna. Det kan antas att respekten för urinvånare kommer att ha särskild tonvikt då 90 % av den grönländska befolkningen är inuiter och besluten skall gå i sitt slutgiltiga skede genom den grönländska regeringen.

S K R I V E T A V

SANDRASEGALL Arktis resursmöjligheter sträcker sig från uranbrytning till turism, men det är främst naturresurserna som präglar intressesfären.

En intressant aspekt av säkerhetsfrågan är att dispyterna domineras av NATO-medlemmar. Mellan Kanada och USA pågår det sedan länge en konflikt om den Nordvästra passagen, en vattenmassa som gör det möjligt för

USA att sjövägen förflytta militära styrkor mellan landets östra och västra kust. En liknande öppning finns för Ryssland i frågan om den Norra sjörutten, vilken skulle ge landet samma mobiliseringsmöjligheter. Grönland har dessutom ett militärstrategiskt värde med anledning av de amerikanska missilerna som finns utplacerade där. Riber Nordby påpekar också att de territoriella anspråken på Arktis tar sig tämligen westfaliska uttryck då Danmark varje år sätter upp en flagga på Hans Ö för att statuera anspråket gentemot Kanada. Vattnet runt Hans Ö förväntas bli en betydelsefull sjöled då området i framtiden bli isfritt den större delen av året, därav den ihärdiga flagghissningen länderna emellan. Mycket av detta bygger på historiska anspråk, en slags sedvanerätt där varje land av historiska skäl hävdar sin rätt till olika delar av Arktis. För att Danmark i dag ska värna om sin (förhoppningsvis) beskärda del av territoriet konstaterar Riber Nordby att det trots allt krävs ökad dansk aktivitet och ökad snärvaro i det arktiska området.

Svenska soldater i utlandstjänst med FN, här stationerade vid en tillfällig patrullbas i Monrovia, Liberia.

FOTO: TOMAS SANDSTRÖM

Den alliansfria solidariteten Det har enligt Herolf blivit svårare att arbeta med säkerhetspolitiska frågor då den utrikespolitiska arenan är mer komplex idag än när världen präglades av motsättningarna mellan de två stormakterna under kalla kriget. Fram till 1992 var neutralitetspolitik doktrinen som gällde, dock antyder Herolf att det var en sanning med modifikation. Sverige hade informella kontakter med västmakterna och var därför inte helt politiskt neutrala, men militärt alliansfria. Efter kalla krigets slut har syftandet till neutralitet tagits bort och idag kvarstår endast alliansfriheten, vilket innebär att vi inte är medlemmar i någon militär allians. Solidaritetsklausulen är en del av Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009. Den innebär att andra EU-länder är skyldiga att hjälpa ett annat medlemsland som drabbas av en katastrof eller ett angrepp. Sverige har också med bred enighet i riksdagen uttalat att vi kommer att hjälpa andra nordiska land som drabbas och att vi förväntar oss hjälp av dem. Herolf menar att det är en dramatisk

förändring för ett land som anser sig alliansfritt att nu förbereda sig för att kunna ge eller ta emot stöd utifrån. Herolf påpekar att vi idag är mer medvetna om vad som händer i vår omvärld, och att dagens säkerhetspolitik handlar om den sammanknutna säkerheten på den globala scenen. Under kalla kriget var maktbalansen bipolär, med de två stormakterna USA och Sovjetunionen. Efter det såg vi en period av unipolär maktbalans, som nu på senare år istället blivit multipolär. Bland annat har Kina blivit allt starkare, och deras ovilja att prata om mänskliga rättigheter är något vi i framtiden måste förhålla oss till. För att kunna fortsätta konkurrera på världsmarknaden måste vi i Europa antingen börja tillverka billiga produkter eller ständigt satsa på att utveckla vår forskning. Herolf frågar sig också huruvida Rysslands roll i världen är som frustrerad före detta stormakt eller som samarbetspartner. Hon belyser att Ryssland utnyttjar sina naturtillgångar för att påverka politiken och att eftersom landet ligger så nära Europa geografiskt är samarbete hur som helst nödvändigt.

vinter2012#2

Herolf berättar att det enligt den Europeiska säkerhetsstrategin går att identifiera ett antal betydande hot mot vår världsdel. Dessa är spridning av massförstörelsevapen, terrorism och organiserad brottslighet, energisäkerhet och klimatförändringar. Det är svårt att utarbeta gemensamma strategier inom EU då medlemsstaterna har olika syn i många frågor. Hon nämner klimatfrågorna som ett exempel, där det dessutom krävs att EU efter att ha enats inbördes måste få med sig resten av världen. Inom energifrågorna är det också svårt att komma överens. Tysklands stora energibehov och sårbarhet i frågan gör att de samarbetat mycket med Ryssland, vilket inte alla andra länder i Europa uppskattar. Inget land kan hantera dessa problem på egen hand, understryker Herolf. Inga hot kan avvärjas med enbart militära medel, istället är civila insatser att föredra innan problemet vuxit sig för stort. Terrorism och organiserad brottslighet sker idag utan hänsyn till nationsgränserna, och upplösningen av linjen mellan intern och extern säkerhet ställer oss inför nya utmaningar. Herolf hävdar att

”

Ryssland utnyttjar sina naturtillgångar för att påverka politiken...

brottslingarna är väldigt resultatorienterade och att de exempelvis aldrig diskriminerar på grund av ras eller kön. Hon menar att vi måste bli lika duktiga som dem i vår kamp mot brottsligheten. NATO är viktigt för Sverige som trots detta inte är medlem i alliansen. Till skillnad från EU har NATO tillräckliga medel för att kunna genomföra större militära operationer. För stater som varit medlemmar i Warszawapakten är Nato ett viktigt skydd mot attacker från Ryssland. Herolf berättar att EU har en ny försvarsgaranti som gäller för medlemmarna i NATO. Framför allt genomför EU civila krishanteringsoperationer, även om militära insatser också görs ibland. Det kan exempelvis handla om humanitära insatser eller att EU bistår med domare. EU hjälper även stater som tidigare haft problem att fortsätta utvecklas åt rätt håll. Herolf framhåller Sveriges aktiva roll i genomförandet av denna nya politik. Sedan insatsen i Bosnien på nittiotalet har Sverige samarbetat mycket med NATO, och det har enligt Herolf aldrig inneburit speciellt stora politiska

problem. Herolf menar att det varit ett sätt för Sverige att kunna vara med och få inflytande, få fram sina idéer och hävda sig. Om Sverige ska delta krävs mandat från FN, vilket ger insatsen en viss legitimitet. Opinionen för ett NATO-medlemskap ligger i Sverige på ungefär tjugo procent. De flesta i Sverige tycker att vi ska fortsätta vara alliansfria, medan andra hävdar att vi inte har tillräckligt mycket inflytande. Sverige har varit medlem i EU sedan 1995, och är det fjärde mest aktiva landet efter Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Sverige har deltagit i alla fredsbevarande operationer som EU gjort. Återigen betonar Herolf deltagandets positiva effekt på Sveriges inflytande på konflikthantering och civil krishantering.

”

sökning av transatlantictrends.org från våren 2011 ansåg 83 % att demokrati ska främjas även om det leder till instabilitet, 69 % var positiva till interventionen i Libyen och 48% ville behålla landets trupper i Afghanistan på dåvarande nivå. Detta tyder på att borttagandet av neutralitetsklausulen

S K R I V E T A V

LINNEAÖHMAN

Herolf avslutar med en del svenska opinionssiffror och konstaterar att Sveriges medborgare är ovanligt positiva till interventioner. Enligt en under-

vinter2012#2

har ett folkligt stöd och öppnar upp för fortsatta säkerhetspolitiska samarbeten mellan Sverige och andra länder i framtiden.

Sver Hanna Ojanen är forskare på FIIA, the Finnish Institute of International Affairs. Hennes föreläsning behandlade inledningsvis Sveriges roll i Europa sett ur en finsk synvinkel. Efter det övergick hon till att beskriva de gemensamma utmaningar Sverige och Finland står inför när det gäller säkerhet inom Europa.

nligt Ojanen kan Sveriges tre huvudsakliga roller sägas vara som samarbetspartner, som modell för vad som bör göras eller undvikas, och som en stormakt i mindre skala. Sverige och Finland har en lång gemensam historia, och Sverige har därför varit Finlands viktigaste samarbetspartner. I början var samarbetet lätt och resultatrikt, men har ibland även präglats av en viss rivalitet. I frågor om Nato har Sverige och Finland haft ett bra samarbete där de haft samma uppfattning om ickemedlemmarnas roll och det finns ett fortsatt intresse att fördjupa den gemensamma strategin. Ojanen påstår skämtsamt att allt som kommer till Sverige kommer till Finland fem år senare, och menar att Sverige ofta fungerar som en modell för grannen i öst. Både när det gäller något man eftersträvar eller något man vill undvika. På senare tid har den svenska moderniseringen av försvaret uppmärksammats, och man har sett att då uppfattningen är att ingenting hotar Sverige har tyngdpunkten skiftat över till internationella insatser. Det återstår att se om samma förändring sker i Finland, konstaterar Ojanen, som ser en tydlig skillnad de två grannländerna emellan när det gäller den utrikespolitiska debatten.

Systerlan oc mod När Finland fokuserar på Ryssland, vilka maktbefogenheter de internationella samarbetsorganisationerna ska ha, och Nato, talar Sverige om mänskliga rättigheter, Västsahara, Palestina och kvinnors situation i världen. Till exempel nämner hon hur Sverige inte bara talar om miljö och ekonomi i frågan om naturtillgångar i Arktis, utan även om att det finns en mänsklig dimension där utsatta grupper måste skyddas. Ojanen säger också att Sverige var först att ge en solidaritetsdeklaration som hon beskriver som en värderingsbaserad akt som visar kurage och som både lovar mycket och uppmanar andra att agera på samma sätt. Efter det har de nordiska länderna kommit med en gemensam sådan deklaration, där man lovar att bistå varandra med relevanta medel om något av länderna drabbas av en militär attack eller någon annan katastrof.

vinter2012#2

ällande Sveriges roll som modell inom utrikespolitiken pekar Ojanen på en förmåga att både ta och marknadsföra politiska initiativ. Som exempel nämner hon ett samarbete med Polen där målet är att stärka Sveriges relationer med grannländerna i öst. Att många länder har behov att skära ned sina försvarsbudgetar menar Ojanen bäddar för nya samarbeten inom försvaret, där man skulle kunna dela sina resurser med andra länder. Ojanen lyfter fram att Sverige generellt är utrikespolitiskt mer initiativtagande än Finland och har ledande roller inom många områden, såsom mänskliga rättigheter, multilaterala frågor, klimat, global utveckling och hälsofrågor. Ojanen hävdar att denna initiativförmåga grundar sig i Sveriges självbild som ett stort, inflytelserikt land, vilket leder henne in på landets tredje roll, som en stormakt i miniatyrformat.

erige

and, rival ch odell Enligt Ojanen har Sverige internationellt en tydlig egen röst, för sin politik energiskt och står fast vid sina egna idéer även om man stöter på motstånd. Ett exempel på denna principfasthet är en fråga om ett fiskeavtal mellan EU och Marocko, där svenska politiker protesterade i EU. Anledningen till de höjda rösterna var risken att Västsahara, vilket är ockuperat av Marocko, skulle innefattas i avtalet. Finland skiljer sig politiskt från Sverige både i stil och innehåll genom att föra det lilla landets linje, menar Ojanen. Finland har större fokus på det egna territoriella försvaret. Ojanen identifierar fyra gemensamma utmaningar för Sverige och Finland. Säkerhet kan för det första åter bli en nordisk fråga. När USA och Natos roll minskar ser Ojanen det inte som det nödvändigtvis bästa alternativet att försöka locka till sig de internationella

För det tredje, så möter EU ett visst inre motstånd idag. På grund av högervindar och populism kan det bli svårare att motivera ett djupare samarbete inom EU och Ojanen ser därför vissa fördelar med ett nordiskt samarbete. Den sista utmaningen handlar om internationell krishantering. Den har inte blivit så framgångsrik som man trott och kan därför bli mindre aktuell i framtiden, menar Ojanen. Hon antyder att den optimistiska syn som funnits på internationella operationer kan ha fungerat som ett sätt att motivera USA:s och Natos roll. Nu är det oklart vilken nytta dessa insatser haft. En omvärdering av försvarets roll och huruvida internationella insatser ska göras i framtiden, och i så fall hur, kan behövas.

försvarsorganisationerna, hon menar istället att det kan vara en anledning för de nordiska länderna att själva ansvara över sitt försvar. EU har för det andra inte samma goda anseende som tidigare och dess mjuka makt har minskat på den internationella arenan. Att EU försvagats behöver inte betyda att andra organisationer blir starkare, utan istället spår Ojanen en sammanflätning av organisationer som OSSE, FN och Nato. En ökad komplexitet i den utrikespolitiska säkerhetspolitiken skapar en nödvändighet för de internationella försvarsorganisationerna att hitta gemensamma lösningar på problem och ett ändamålsenligt sätt att relatera till varandra.

janens slutsats är att förnyelse inom säkerhetspolitiken ständigt behövs, och att förnyelse i sig också leder till att länder blir mer initiativrika och klarar av förändringar bättre. Samtidigt betonar hon att kontinuitet på en stadig värdemässig grund också är viktigt. I Europa är respekten för demokrati och mänskliga rättigheter en viktig grundsten, och Ojanen låter övertygad om att den kommer att bestå oavsett vilka utmaningar Europa möter i framtiden.

S K R I V E T A V

LINNEAÖHMAN

vinter2012#2

Mobil observationsplats i Pristina, Kosovo.

FOTO: TOMAS SANDSTRĂ&#x2013;M

”Sahär operationaliserar vi den politiska viljan” Ronny Modigs, sektionschef för Utveckling och Analys vid Försvarsmakten, höll den 23:e februari en kort och informativ föreläsning om hur den svenska Försvarsmakten operationaliserar den svenska politiska viljan. Modigs poängterade att detta ämne är relevant att beröra eftersom Sverige har gjort, och står inför, allomfattande försvarsreformer som skall tillgodose de ”nya tider, nya risker, nya hot och nya utmaningar” som kommer att prägla Sverige och världen i framtiden.

Modigs inledde med att belysa Försvarsmaktens roll i dessa ”nya tider” genom att framföra Försvarsmaktens uppgifter och syfte nationellt och internationellt, vilka exempelvis är att: upprätthålla Sveriges suveränitet, utveckla försvarets verksamhet för att hantera nationella och internationella insatser samt bevara, främja och framtvinga fred. Han tydliggjorde även att Försvarsmakten är en av de myndigheter som är ett instrument för att utöva statens våldsmonopol, vilket enligt honom själv, verkar vara en uppfattning som inte är allmänt känd. Försvarsmaktens allomfattande reformer konkretiseras i och med det försvarsbeslut som antogs av riksdagen år 2004. I huvudsak utgjorde detta riksdagsbeslut den förändring som resulterade i Försvarsmaktens omställning från att vara ett ’invasionsförsvar’ till att bli ett ’insatsförsvar’. Det nya insatsförsvaret

skulle professionaliseras – en professionell och flexibel försvarsmakt som snabbt och effektivt kan uppfylla nödvändiga behov för att stävja nationella och internationella hot. Ett resultat och ett konkret exempel av 2004 års reform är att Sverige kunde delta och bedriva en internationell flyginsats i Libyen genom att skicka in Jas 39 Gripen. Detta är även ett exempel på Försvarsmaktens syfte och uppgift att stärka ett internationellt samarbete med andra länder i att bedriva internationella insatser. Modigs framförde att försvarsreformen, där exempelvis försvarsbeslutet år 2004 och år 2009 är styrande politiska beslut av vikt, i själv verket är ett resultat av den svenska politiska viljan. Utöver detta poängterade Modigs att reformen även är en omfattande process som kommer att pågå så länge som till år 2019, eller åtminstone i den takt som

den svenska ekonomin tillåter. För att möta de rådande ekonomiska förutsättningarna har Försvarsmakten de senaste åren genomfört nedskärningar, avvecklat och omlokaliserat förband samt slopat värnplikten. Detta i syfte att tillgodose Försvarsmaktens budget på 40 miljarder kronor som, enligt Modigs, har förhållit sig oförändrad sedan mitten av 1990-talet till idag. I och med Försvarsmaktens ekonomiska situation förutser Modigs att det nya försvarsbeslutet som kommer fattas år 2014 högst troligt kommer att innehålla krav på ekonomiskt tillskott. Detta eftersom att denna omfattande försvarsreform inte kommer att kunna genomföras om försvarsbudgeten inte utökas – och därmed kommer kanske inte den svenska politiska viljan att kunna operationaliseras till fullo av Försvarsmakten.

S K R I V E T A V

TOMASOLSSON

vinter2012#2

Arkitekturskrock. Husen, så kallade ”rondavels” byggs runda så att inga onda andar kan gömma sig i hörnen.

UTBLICK

Lesotho F O T O G R A F I E R A V

MARIAENGBERG

I väntan på bussen. Mer än fyra femtedelar av Lesotho ligger nästan 2000 meter över havet. Klimatet är kallt, hårt och de handgjorda filtarna behövs för att hålla värmen.

Lesotho highway. Kurvig, brant och grusig 채r en bilf채rd i det lilla kungariket.

Maria Engberg är utbildad fritidspedagog och har en kandidatexamen i Freds- och Konfliktstudier. Hennes intresse för resandet började i kartböckerna, hennes pappa brukade visa henne rutterna han skulle köra som lastbilschaufför. Maria har gjort rundresor i alla världsdelar förutom Antarktis, besökt ett femtiotal olika länder och studerat statsvetenskap i Stellenbosch, Sydafrika. År 2009 besökte hon det bergiga Lesotho, och under samma resa var hon, föga förvånande, även i Rwanda, Uganda, Sydafrika och Swaziland. Här får vi ta del av hennes fotografier – och en annan bild av Afrika.

En II femstjArnig slum

S K R I V E T A V

SANDRASEGALL

Dharavi är varje småskalig modebloggares dröm. Det är en vardagsrumsoutlet för designerväskor, inga återförsäljare av tredje graden och väskorna går för ett pris att skämmas för – trots att pengarna ges direkt i väskmakarens hand. Dharavi är läderindustrins mecka, en slum som inte längre kan kalla sig Asiens största, och en plats där indiska arkitekter av amerikansk skola lobbar för att göra Mumbais slum till något som är beboeligt med västvärldens mått. Ett myller av små plåtskjul och låga hus tillhör inte en urban skyline – för att rymma människor måste bostäder byggas på höjden.

Sedan slutet av 1980-talet har reform- och utvecklingsprojekt riktats mot stadsdelen Dharavi, både från statligt håll och privata aktörer. Området är ingen förortsslum, utan en integrerad del av stadens hjärta och det ligger nu i statens intresse att nyttja området fullt ut.

Detta ska ske genom Dharavi Redevelopment Project (DRP). Återutvecklingsprojektets nuvarande mål är att göra om Dharavi till ett medelklassområde med flervåningshus, man vill byta ut det horisontella korrugerade plåtlandskapet till det som i skisserna liknar vilket svenskt miljonprojekt som helst. Genom en återutvecklingsplan ska det göras plats för stora företag att etablera sig i stadsdelen. Anna Lagercrantz och Alexander Åkerman studerar vid Arkitekthögskolan i Umeå. Under hösten 2012 gjorde de fältstudier i Dharavi, där projektets mål var att kartlägga olika platser och områden i Dharavi, att ”mappa siter”. Mappingen, var det för att undersöka vad som fanns där eller hade det någon koppling till Dharavi Redevelopment Program? Anna: Jag hade förstått det som att vi inte skulle ändra någonting, men nu när vi har kommit hem, då har vi ju fått veta att vi i nästa steg, nästa del i kursen, utifrån vad vi har funnit, ska ta fram en strategisk plan att göra en intervention, det är ju inte något som kommer byggas, men det är ändå ett riktigt projekt. Buntade Dharavis invånare ihop er med Dharavi Redevelopment Project?

En flicka som bor i området Shankar Kawde Chawl i Dharavi.

Anna: Jo, det gjorde de, men när de förstod att vi var studenter från Europa så blev det bättre. Alexander: Men det finns alltid den där skepsisen. Vi hade lite problem på vår plats, det var när vi hade varit där ett par veckor och fått kontakt med människor, då var det en gubbe som körde iväg oss. Vi var inne hos en familj där och han bara kom in och skrek. Men jag pratade med honom efteråt och skakade hand och så, han var orolig för att vi skulle visa upp en skev bild av fattigdom. De är väldigt stolta över hur de bor. De är ju inte fattiga, de ser inte sig själva som fattiga. Vilken typ av människor upplevde ni att det bor i Dharavi: medelklass, absolut slum eller blandat? Anna: En dag så fick vi åka till tre andra områden och då kände man att Dharavi var mycket bättre i standard. De sa att Dharavi är en femstjärnig slum. Visst, det var ju så att som ensam tjej ska man inte gå ut, men det var ju inte att så det var våldtäkter mitt på dagen eller på kvällen, vad jag vet, som det kunde vara i de här andra områdena. Där är kvinnorna bara hemma, i Dharavi kunde man ju ändå se kvinnor gå fritt. Såklart fler män, men ändå.

Dharavis barn. De flesta barn i Dharavi går halvdagar i skolan, de yngre går i skolan på förmiddagen och de äldre på eftermiddagen. Varför är det attraktivt eller oattraktivt att bo i Dharavi? Alexander: Jag har fått lite olika svar. Jag följde med några ifrån min community på en religiös resa, så på den intervjuade jag massa folk från communityn, men också deras vänner och släktingar som inte bor i Dharavi utan i andra delar av Bombay. De har ju lite olika svar, folk som bor utanför Dharavi kan känna att Dharavi är för slummigt, det är deras argument till varför de inte vill bo där. Sen är det ofta så att de i Dharavi har bott i samma hus i flera generationer, de har ju växt upp med sina vänner och har sitt kontaktnät som utgår från den platsen. Så det är ju verkligen ett starkt skäl till att man bor kvar. Det är också väldigt många små egenföretagare, de är beroende av att kunna syssla med sina verksamheter i det här området. Det är ju många saker som inte är tillåtet i en formellt planerad stad och som det inte finns plats för. Till exempel kan du inte starta upp en liten fabrik i en lägenhet i ett stort lägenhetshus. Varken Alexander

eller

Anna

lyckades identi-

fiera någon som var särskilt positiv till återutvecklingsprojektet.

Anna kartlade ett område Dharavi där invånarna ägde sin mark och sina hus. Boende i Dharavi har särskilda i

markrättigheter inom ramen för det nya projektet förutsatt att de ägt och bott i sina hus sedan innan

1995. Hon berättar att de i hennes

område försöker driva bostadsfrågan kollektivt när det kommer till återutvecklingspro-

jektet, genom att gå ihop och på det sättet tjäna mer på att eventuellt sälja sin mark. Det skulle kunna vara den gruppen av

Dharavis

invånare

som är potentiellt positiva till projektet.

Men Anna menar också på att den gruppen är en minoritet i Dharavi, hon tror att de flesta kommer att förlora på återutvecklingsplanen. Fanns det olika åsikter om återutvecklingsplanen bland olika grupper? Anna: Den plan som ligger nu, den kommer ge dels de som äger husen och hyresgästerna kompensation och en ny bostad. Men det gäller bara de som bott där sedan 2005 tror jag. Så alla de som har flyttat in efter det förlorar ju bara på det. Alexander: Sen ska man ju komma ihåg att 70 % av invånarna jobbar i området, så att om man river ner och bygger upp något nytt förlorar de sin arbetsplats. På SPARC (Society for the Promotion of Area Resource Centres) sa de att det är sådant som folk inte alltid tänker på.

vinter2012#2

Anna: Sen är det ju knepigt med den plan som ligger, att den är ju uppskjuten eller överklagad, vilket gör att allting i Dharavi har ett byggstopp tills att planen är genomarbetad. Det sätter stopp för de mindre projekt som ideella organisationer driver. Ofta är de mer baserade på kommunikation med de boende, att det är de boende som har pekat ut problemet: ”det här behöver vi hjälp med att lösa”. Alexander: Men också den här osäkerheten. Det måste ju slå stort mot att renovera sitt hem om man inte vet om det kommer stå där om fem år eller tio år, jag menar som det är nu, så sätter ju folk in toaletter i sina hem och de vill ju ha nya våningar. Pratade ni något om slummens uppbyggnad och naturkatastrofer? Anna: Ja, alltså de har ju öppna avlopp, det är diken, och varje monsun svämmas de över. Det regnar ju bara fritt, så det är ju klart att det inte är en hygienisk situation som det är nu. Men jag vet inte om höghus skulle vara bättre, för på de bilder vi har sett då är det ändå så att de står så tätt att luften står helt stilla mellan husen, det är ingen ventilation och lite dagsljus. Det är ju ingen hälsosam situation man bygger ändå.

Alexander: Men det är ju lite så att om de nu ska göra den här återuppbyggnaden, eller vad man nu ska kalla det, att Dharavi är ett av världens mest tätbefolkade områden, det bor 600 000 till en miljon invånare på bara ett par kvadratkilometer, så om man ska flytta in dem i nya hus och dessutom upplåta mark för massa företag att investera i… Det går ju inte att bygga något bra utav det. Så ni tror inte på deras idé, att återutveckla Dharavi? Anna: Nej, inte enligt den plan vi har sett. Det tror inte jag på. På grund av att det är dålig ventilation och tätt mellan husen? Anna: För att man bryter samman den sociala struktur som finns. Man staplar människorna på varandra och det blir lika trångbott, men utan den sociala tryggheten som folk har nu. Så jag tror inte den blir bättre. Alexander: Jag tänker nog samma sak där, alltså det värsta är väl den sociala biten, att man bryter upp den. De lever ju tillsammans, på morgonen ser man hur folk går och borstar tänderna mitt på torget och pratar med varandra. De hjälps åt väldigt mycket. Jag pratade med en kille som sa att communityn kunde hjälpa till med lån och alla möjliga saker, barnpassning till exempel.

Är communityn organiserad ovanifrån, finns det ett överhuvud som styr? Anna: I den delen där jag var, i Kolivara, det är också det området där de ägde marken, hade de ett överhuvud, som var en medlare i äktenskapsproblem och överhuvud för organisationen av tomterna. Men jag vet inte hur det var i andra områden. Alexander: Vi hade en Gudfader i vårt område, första dagen vi var där blev vi bjudna till hans hem, han var ungkarl och han hade 20 kvm rum för sig själv. Anna: Oj. Alexander: Så hade han inrett med stora soffor och jättestor platt-tv och i taket hade han neonlampor och en stor discokula. Och så hade han stora målningar av hinduiska gudar på väggarna. Vi blev lite förvirrade över vem som bestämmer där, det verkar som att det dels är organiserat som en bostadsförening. Vi trodde ju först att han var överhuvud, men det är ju egentligen de äldre männen, det är de som styr. Kommer alltså Dharavi att utveckla sig självt? Alexander: Även folk som läser på universitetet känner att de vill bo kvar här och bara en sådan sak, att folk vill bo kvar där och inte bara lämna det så fort de kan är en grundsten för att området ska kunna utveckla sig självt. På Urbz gav dom exempel på några som försökte bygga på en extra våning på huset, vi

vet inte om det är polisen som river ner byggnadsställningarna, men på tredje försöket fick dom upp det. Även om folk får utstå mycket problem så anstränger de sig ändå. Byggstoppet når alltså inte ner på individnivå? Folk väljer att bygga ändå? Anna: Ja. Vet ni vem som planerar återutvecklingen, är det staten? Anna: Jag tror det, det är ju så värdefull mark, det är nära flygplatsen. Alexander: Det är mittpunkten av Bombay, det är den mest centrala marken. Det ligger väldigt strategiskt. Bombay är ju uppbyggt efter järnvägsnätet, och Dharavi är hjärtat där två järnvägsspår strålar samman. Är det billigt att bo i Dharavi? Anna: Jag skulle säga nej. Jag tror att det är runt 3 000 kr i månaden för ett rum på 20 kvm. Det är ju också lite olika, beroende på var i Dharavi och så. Man hamnar ju inte där för att det är billigt, det tror jag inte. Det är mer att man bor där i familjegenerationer. Alexander: Det är ju olika, många är ju bara där och arbetar, de kommer från landsbygden och så jobbar de på fabriken och bor på fabriken, de betalar ju ingen hyra annat än sitt arbete. Jag är säker på att det inte är särskilt billigt.

Festivaltider. Indien har fler festivaldagar än ”vanliga” dagar per år, på torget i Shankar Kawde Chawl har en scen satts upp för en nio dagar lång festival.

Dharavi är konsumtionssamhällets spegelbild. Alexander och Anna berättar att det finns många olika typer av arbetstillfällen i Dharavi. Invånare i varje område verkar vara sysselsatta inom en viss typ av sektor, till exempel läderindustrin, krukmakeri, sortering av avfall eller färgning av tyger. Många pendlar också till sina servicejobb i andra delar av Mumbai, och det geografiska läget är lägligt, stadsdelen ryms i en vidvinkel av två tågspår. Att flera även är sysselsatta inom servicesektorn skulle kunna tyda på att klassområde.

Dharavi redan är ett medel-

Det kanske styrker lite att det finns en medelklass i Dharavi, att folk jobbar inom servicesektorn? Anna: Ja, och plus att det är väl 60 % av de som bor i Mumbai som bor i slum, så… Alexander: och Dharavi är den finaste slummen. Anna: Ja, det blir ju som en medelklass på det sättet att de i alla fall är en del av majoriteten. Vad är en slum? Vad är definitionen på informella bosättningar? Anna: Dels har FN:s UN Habitat en definition med fem olika punkter. SPARC menade också på att det finns definitioner av vad som är bättre slum än annan, till exempel ”pavement slum”. Dels finns det ju de som bor på gatan, men utöver dem så finns det de som bor på trottoarer och bygger upp sina skjul

och sen en gång i månaden kommer polisen och river det. Det händer ju inte i Dharavi att polisen gör på det sättet. Är det mycket informella bosättningar även i Dharavi? Anna: Jag tror att det kallas informellt för att det är kommunen som äger marken och inte planerat den. Det är ju ändå så att det är massa hus där, så det kan ju tala för de här återutvecklingsplanerna, att det är kommunen som äger marken. Alexander: Fast inte all mark. Anna: Men det är ju därför de boende har så lite att säga till om, för att egentligen, på pappret så bor de ju inte ens där. Alexander: På SPARC talade de om hur Bombay växt, att de har den här formella planerade staden, men utanför den har det ju alltid funnits de här informella slumområdena, men när den formella staden växt så har man bara tryckt iväg de här människorna ännu längre ut. Finns det någon del i planen för de som inte äger någon mark? Anna: Jag tror att man ändå får chans att hyra i höghusen, men vad jag har förstått så kommer det att vara till en högre hyra och det är inte alla som har råd med det. Alexander: Sen om man ska tala om hållbarhet i sådana här projekt, så är ju Bombay beroende av de här människorna som kan an-

ställas till låga löner och som bor i slummen, och om man flyttar dem alldeles för långt ut från den formella staden så kan de ju inte ta sig till de här jobben längre. Finns det flera aspekter av hållbarhet i Dharavi? Anna: Det är häftigt att Dharavi är så självförsörjande. Att det är så låg arbetslöshet och att de producerar så mycket. Är det mest produktion för export? Anna: Mycket är export. Definitivt producerar de ju saker som de själva inte skulle ha råd att köpa, till exempel läderväskor. Alexander: I vårt område hade de en fabrik på övervåningen där de gjorde Gucci-väskor och det är ju omöjligt för oss att säga om de var äkta eller inte, men det är väskor med kvalitetsskinn och vi googlade och såg att det var ”precis den modellen”. Men man vet ju inte riktigt hur det där systemet funkar. Vet ni vart de här väskorna tog vägen sen? Alexander: De sa att väskorna skickades till någon, inte en utställningshall, men något liknande i Kolaba, i det gamla Bombay, och där skickades de vidare till olika, han som gjorde väskorna visste ju inte riktigt, men därifrån skickades de antagligen vidare i världen.

FOTO: KRISTINA JERMER

Sydsudans

beskarda del

Den 9 juli 2011 genomfördes i Sudan en folkomröstning angående huruvida landet skulle delas eller inte. Resultatet av folkomröstningen blev en överväldigande majoritet för ja-sidan. 99 procent av människorna i södra Sudan röstade ja till en delning av landet och en egen självständig stat. Bakgrunden till denna folkomröstning ligger i det fredsavtal som slöts 2005 efter 21 års inbördeskrig mellan den norra muslimska delen av Sudan och det kristna och animistiska södra Sudan. I och med fredsavtalet som skrevs under av den sudanesiska regeringen och motståndsarmén Sudan People’s Liberation Army/Movement (SPLM/A), fick södra Sudan en något större politisk självständighet och södra Sudan blev även lovade den nu genomförda folkomröstningen.

”

Andra problem som Sydsudan står infor är de flyktingströmmar från norr som är en allvarlig humanitär utmaning för landet

rots att folkomröstningen gav ett tydligt resultat för en delning av landet, återstår det många problem. Att dela en stat i två är aldrig enkelt och problem finns fortfarande kvar mellan Nord- och Sydsudan. Ouppklarade saker, som till exempel detaljer i hur gränsdragningen mellan de två länderna ska se ut, är en viktig fråga. Likaså är hur oljeinkomsterna ska fördelas mellan de två länderna. Oljan som i huvudsak finns i södra Sudan skeppas ut genom en pipeline som går genom norra Sudan. Oljan utgör en stor källa till konflikter och motsättningar mellan norr och syd, då oljeinkomsterna är av hög vikt för båda länderna. Till exempel har gräl om avgifter för att transportera oljan genom norra Sudan bland annat utgjort ett skäl till att Sydsudan stoppat sin oljeproduktion. Detta har lett till spänningar mellan de båda länderna. Gamla konfliktorsaker ligger också kvar under ytan och riskerar att blossa upp igen. Grenar av den forna rebellrörelsen SPLM lever kvar i norra Sudan och utgör problem för till exempel civila. De områden de huserar i är oroliga och instabila. Konflikter förekommer även om omstridda områden som båda länderna anser sig ha rätt till, och även om oljerika områden. Ett exempel är Abyei, ett område på gränsen mellan Sudan och Sydsudan, som har stora oljefält och korsas av viktiga oljeledningar. Konflikter i gränsområden såsom Abyei har stor inverkan på Sydsudan, i maj 2011 genomförde Sudan en ockupation av området, vilket ledde till att över 100000 människor tvingades fly och eller tvångsförflyttades. Även strider mellan olika miliser från de båda länderna har gjort att människor tvingats fly till andra regioner i Sydsudan. Resultatet blir att humanitära organisationer på plats i landet har svårt att möta de behov att säkerhet, sjukvård, mat och näring som dessa tvångsförflyttade människor kräver för att överleva. Även tvister och konflikter mellan olika etniska folkgrupper förekommer.

Tvisterna handlar bland annat om vem som har rätt att odla och hålla sin boskap på vilka områden och det råder även konkurrens över landområden. Kidnappningar av kvinnor och barn är ytterligare problem som existerar och lätt kan öka risken för fortsatta konflikter mellan olika folkgrupper. Den Sydsudanska regeringen arbetar för att skapa försoning mellan tvistande folkgrupper. Men trots detta har regeringen och även fredsbevarande styrkor på plats inte kunnat skydda civila människor och inte kunnat förhindra dessa ofta förekommande utbrott av konflikter.

Andra problem som Sydsudan står inför är de flyktingströmmar från norr som är en allvarlig humanitär utmaning för landet. Mellan januari och augusti 2011 dödades över 2600 människor enligt FN i olika sammandrabbningar mellan folkgrupper och i konflikter om resurser. Den Sydsudanska regeringen har misslyckats med att skydda civila människor från våld som detta, och även i situationer där säkerhetsstyrkor och beväpnad milis drabbats samman och förbrutit sig på civila. Dessa brott mot civila innefattar bland annat olagligt dödande, misshandel och plundring av egendom. Säkerhetsstyrkor har även använt sig av arresteringar och hot för att undertrycka oppositionella såväl som journalister. Brister finns i brottsbekämpningens kapacitet, till exempel är träningen av poliser otillräcklig och det råder brist på åklagare och domare. FN och humanitära hjälporganisationer har observerat och rapporterat om att polis, soldater och lokala auktoriteter har trakasserat personal, kapat bilar och stulet biståndsutrustning. Dessutom är rättskipningen otillräcklig, detta har sammantaget resulterat i otaliga övergrepp på de mänskliga rättigheterna i Sydsudan.

”

På sistone har spänningen mellan Norra Sudan och Sydsudan ökat och situationen har förvärrats. Detta varnade FN:s generalsekreterare Ban-ki Moon under Afrikanska Unionens toppmöte i Etiopien i slutet av januari 2012. En del av orsakerna till de uppblossande spänningarna mellan de två länderna, har att göra med anklagelser från båda sidor att respektive land skulle stödja rebellgrupper på fel sida om gränsen. Till exempel har anklagelser från den Sydsudanska regeringen riktats mot norra Sudan om att regeringen där skulle ha beväpnat rebellgrupper. Anklagelser som dessa har uppstått då rebellgrupper förbrutit sig på och dödat flera civila i blodiga räder. Typer av dessa förekommanden har skett på båda sidor om gränsen och är skälet till anklagelser från båda sidor. Utöver detta lider miljoner av sydsudaneser brist på utbildning, sjukvård, tillgång till mat och vatten. Den sydsudanesiska regeringen uppskattar att 47 procent av befolkningen är undernärd, mindre än hälften av barnen går i skolan och att endast 16 procent av kvinnorna kan läsa. Barndödligheten är den högsta i världen och kvinnor och barn är konstant berövade från sina rättigheter att äga att eller ärva mark. Huruvida Sydsudans beskurna landmassa kommer att visa sig vara en fördel eller en nackdel återstår alltså att se.

S K R I V E T A V

MARIC AMANNSTRÖM

FOTO: FLICKR, MARK FISCHER

vinter2012#2

Debatt

Bortglömd fred?

Tankar om fred är förstås ett fenomen som förekommit under alla tider, i alla kulturer och varhelst individer nödgats ta ställning till begreppets antites; krig. Men den moderna fredsforskningen ses ofta som en produkt av 1900-talets ökande erfarenhet av konflikters globala konsekvenser och kännetecknas av systematiska studier i samhällsvetenskaplig anda. Efter första världskriget förekom flertalet mer eller mindre strukturerade försök till att skapa ett enhetligt forskningsfält med syfte att undersöka krig och fred men det var först eftervärldens nästa stora sammandrabbning som Freds- och Konfliktstudier fick fäste som en separat akademisk disciplin. I ett tidigt skede, alltmedan kalla kriget bredde ut sig över världskartan, bestod studieobjekten främst av krigets fasor och den ständiga utvecklingen av alltmer effektiva vapensystem. Idag finns det dock betydligt mer djupgående aspekter inom fredsstudier och alltsedan Johan Galtung förklarade skillnaden mellan negativ fred (liktydigt med avsaknaden av krig) och dess positiva dito (betecknat av social harmoni, ekonomisk jämlikhet och politisk rättvisa) har forskningsområdet utvecklats till ett multidisciplinärt fält som innefattar allt från psykofilosofiska analyser på micro-nivå till omfattande och generaliserande kvantitativa studier.

Men det höjs också röster som varnar för att fredsforskningen är på väg i fel riktning. En snabb genomgång av samtida dominerande litteratur på området säger oss att fred återigen kommit att få stå åt sidan till förmån för detaljerade studier av krig. Nämnde Johan Galtung, bland många andra, har uppmärksammat att en obalanserad fokus på konflikter och en akademisk elit besatt av att studera våld, till denna dag fortsätter att underminera jakten på gångbara alternativ. Detta bör inte misstolkas; studier av krig, dess händelseförlopp och konsekvenser är förstås nödvändiga, men i myllret av dagens säkerhetsorienterade undersökningar, som beräknar dödsantal, beskriver terrorismens metoder och bedömer staters militära kapacitet, tycks man ha glömt bort den grundläggande pelaren som definierar forskningsområdet: freden självt. Kanske är detta en konsekvens av säkerhetspolitikens uppsving i och med de omvälvande händelser som återupprättade västvärldens anti-terrorist retorik strax efter millenniumskiftet. Men bör detta verkligen vara fredsforskarens roll? Bör vi som intresserar oss av fred ägna oss åt att positivistiskt räkna och mäta empiri medan verkligheten ropar efter nya angreppssätt?

Svaret är förstås inte så svart eller vitt som frågan antyder men forskaren och författaren Jörgen Johansen har en poäng när han argumenterar för att krig alltför länge har likställts med begreppet konflikt. Låt mig förklara; Galtungs klassiska ABC-triangel, som läsare kanske känner igen, kartlägger 3 kategorier inom en konflikt: Attityd, Beteende och Motsättning (eng. Contradiction). Skulle vi häri definiera krig skulle den logiska slutsatsen bli att placera detta under Beteende snarare än att betrakta som konfliktens fundament. Likväl har våra etablerade skandinaviska forskningsinstitut, deras namn till trots, en övervägande fokus på just krig - Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) är ett exempel på detta men även Uppsala Conflict Data Program (UCDP) och Peace Research Institute Oslo (PRIO) följer samma modell där vapenhandel, dödsoffer och inbördeskrig utgöt huvudfokus. Det känns överflödigt att nämna att denna skrivelse inte utgör någon kritik gentemot nämnda insti-

vinter2012#2

tutioner, de fyller förstås många olika syften och har en bred forskningsbas, utan är snarare en uppmaning till fredsforskningen som sådan. En uppmaning att påminna oss själva om de normativa grundvalar som fältet vilar på och börja söka efter vägar att uppnå positiv fred mellan den minutiösa detaljeringen av krigens fasor och förekomst. I slutändan handlar det inte så mycket om vad vi studerar utan snarare om vad vi utelämnar; i dagens forskningsklimat må vi lära oss mer och mer om hur vi hanterar och motverkar konflikter, så länge allt väl, men vi måste också ta krafttag för att lära oss hur vi bygger varaktig fred i begreppets bredaste bemärkelse. Jörgen Johansson får sista ordet med ett tänkvärt citat: “In order to understand the mechanisms of Peace it seems natural to study Peace”.

S K R I V E T A V

IVANKARLSSON

Strike a blow for

Nonviolence! Not-so-hilarious headline puns aside Nonviolent action has become increasingly popular in modern days and while still having a somewhat low priority within peace research a rapidly growing amount of scholars is joining the struggle to find alternatives to violence. Some common misconceptions regarding Nonviolence needs to be settled at the outset. For one, in order to dismiss an unusually tenacious myth, Nonviolence does not equal pacifism. Rather than being a rejection of violence on basis of personal principles it should be seen as a mean of achieving sociopolitical change through active struggle. Secondly, Nonviolence is often seen as an almost utopian notion, a noble cause but ineffective in practice. This common belief, however, holds no scientific backing. Quite the contrary, Nonviolent action has been proven to yield successful results in various situations to an extent that is unmatched by violent alternatives. In fact, studies of revolutionary movements during the last three decades, from the East European uprisings in the 1980’s to contemporary struggles in North Africa, tells us that nonviolent action has been an predominant (and almost exclusively successful) method of choice when the goal is to achieve full scale political overturn. A conclusion that stands solid whether we turn to look at civil uprisings in liberal democracies or authoritarian regimes.

Why is this, and what does it mean for future peace studies? Well, drawing from contemporary research, studies shows a participation advantage (i.e. members of the civil society are more likely to join the cause) when implementing nonviolent means as well as an increased probability that suppressing regimes quelling revolutions may experience “backfire” (meaning a loss in popular support among civil society, domestic military ranks as well as from the International Community). In this research, Nonviolence has been examined as a pragmatic choice rather than being seen as a spiritual and moral highway. And this is an important point to make; Nonviolence is far more than ethics and moral. The efforts of Mahatma Gandhi and Martin Luther King may be the most famous examples of Nonviolent action and indeed they deserve notice. Still, these struggles were to a large extent reliant on their charismatic leaders and in both cases religion played a significant part. Admirable as this be, Nonviolent struggle is not tied to spirituality and may well be (actually more often than not) the most benefi-

cial strategy even if one has no moral objections to using violent methods. Nevertheless, for the vast majority of Nonviolent advocates, there is of course an intrinsic humane value in using this form of action as opposed to violent means. This value commitment, the view on violence as undesirable, is a fundamental pillar of the field and it constitutes a dedication to peace that seems to be forgotten in wide circuits of modern peace-research ( I present a more extensive discussion on this elsewhere in this issue). Regarding the impact of these studies I remain hopeful. The explosion of Nonviolent literature is encouraging and for every case of successful revolution based on nonviolent struggle the message of its salience as a method is spread. However, this is somewhat of a slow process and both media and research needs to take responsibility. The international press is not likely to pay attention to peaceful civil resistance movements in Benin while civil wars are breaking out in Afghanistan and Liberia (to name an example from the breakup of the cold war). This may sound

vinter2012#2

reasonable, and perhaps it is, but there are consequences in that we are informed mainly about atrocities and violence which runs the risk of obscuring or insights to the potential of alternatives. Peace research in general unfortunately follows this trend. This brief visit into the field of Nonviolence is of course only the tip of the iceberg and many questions are left waiting to be answered. More research is crucial to outline the workings of this method and in order to leave the “age of genocide” behind us (an unflattering nickname of the 20th century) one of the greatest challenges in the new millennia is to move towards a functioning theory of Nonviolent resistance. For those of you currently undecided on your future studies I would warmly recommend that you take a look into the field of Nonviolence. And for those of you who already experienced it as a brief walkthrough given at most peace educational entities, I urge you to look again.