Svensk Linje, nr 2, 2016 by Svensk Linje

Fria Moderata Studentförbundet

SVENSK LINJE I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

NUMMER 2 | SOMMAREN 2016 TEMA: KAPITALISM UTAN GRÄNSER

Funnet

Riv gränserna!

Fri rörlighet – en rättighet

Varje dag dör människor vid Fort Europas murar. De kvävs i slutna containrar eller kastas överbord när människosmugglare ser kustbevakningen. Det sägs vara omöjligt att ha öppna gränser, men det vi vet säkert är att det är omöjligt att ha stängda gränser. Hur höga murar vi än bygger – de är sex meter runt de spanska anklaverna i Nordafrika – tar sig flera hundra tusen till Europa varje år.

Arbetskraftsinvandring – en frihetsreform

För dessa människor – för att ingen människa är olaglig – måste vi skapa fler vägar in i Europa. Ett bra steg på vägen är den arbetskraftsreform som Sverige införde 2008.

Socialdemokraterna och LO

Socialdemokraterna vill att fackförbunden ska agera gränsvakter och avgöra vem som får komma till Sverige. LO, som sponsrade S med 60 miljoner kr till valet, längtar efter att åter skandera »Go Home!«.

En gränslös värld

Arbetskraftinvandringsreformen är inte detsamma som fri invandring, men en av den borgerliga regeringens viktigaste reformer. Sverige har fått humankapital i form av dataingenjörer men även säsongsarbetare som drömmer om ett bättre liv.

Fria Moderata Studentförbundet

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Innehåll FUNNET

LEDAREN Riv gränserna! | Johan Ridenfeldt

ORDFÖRANDEN HAR ORDET Politisk realism och framtidstro | Hugo Selling

BOMBER 8 KULTURSIDAN 13 TEMA: KAPITALISM UTAN GRÄNSER Marknadsekonomisk status för Kina | Christofer Fjellner 14 Sverige, USA och utvandringen | Dag Blanck 16 Borgerlighetens problem | Jesper Karlsson 18

UR ARKIVET Öka invandringen | Bo Eriksson 20

KLASSIKER Jag, en blyertspenna | Leonard E. Read 22

TIMAT Ett så kallat Gimo | Axel Skröder & Johan Eson 26

MITT I LINJEN 28 TIMAT Tal till FMSF | Fredrik Sixtensson 30

TÄNKVÄRT Skattefusk är inte stöld | Aleksandra Boscanin 32 Om abort och rätten till liv | Beatrice Backman 34

SERIEN Aktiv frihet – en ouvertyr | Hjalmar Dunås 36

RECENSERAT Kvälj ditt äckel | Patrick Krassén 38 Dramat Ayn Rand | Catarina Kärkkäinen 42 Historiens vildvuxna häck | Magnus Jernkrok 44 Obamas krig mot terrorn | Zebulon Carlander 46

TANT RAND REKOMMENDERAR 48 FARBROR HAYEK HAUSSAR 49 FÖRENINGARNA 50 PRESIDIET 51 INFLIKAT 52 REDAKTIONEN 53 LINJERAT 54

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Ledaren

RIV GRÄNSERNA! Av JOHAN RIDENFELDT

OCH IDYLLEN SKÄLVDE Tidpunkten är en julisöndag för ett knappt år sedan. Hon är strax efter klockan nio på kvällen, och jag befinner mig på Solvik, familjens sommarställe, beläget i utkanten av det lilla samhället Stenhamra, på en av Mälaröarna strax väster om Stockholm. Jag har stekt bacon, gjort en grekisk sallad och hällt upp rosévin i glasen åt mor och far – och åt mig själv. Allt är således som upplagt för en stilla och trivsam sommarmiddag. Ändå sitter min mor och jag och gråter ikapp vid bordet.

De två ungrarna – då sju år gamla – hade blivit väckta mitt i natten av sina föräldrar. Det hade inte funnits någon tid till att packa. Istället hade de varit tvungna att lämna allt som de ägde – för att fly, omedelbart. För att undgå upptäckt hade de vandrat i timmar i mörkret, på snåriga stigar genom skogen. Målet var Österrike – väst – friheten. I gryningen hade de till slut varit tvungna att överge skogens skydd för öppen terräng. Och snart hördes de vrålande motorljuden från annalkande militära lastbilar.

TILLFÅNGATAGNA FLYKTEN Min mor har berättat historien om två av sina klasskamrater från högstadiet, två kusiner från Ungern, som hade flytt till Sverige undan den sovjetiska invasionen i november år 1956, då Sovjetunionen med militär övermakt brutalt satte stopp för det ungerska folkets frihetssträvanden under Ungernrevolten.

De flyende hade blivit upptäckta av ett patrullerande arméförband, och alla försök till flykt var nu meningslösa. Nästan genast stod de omringade av soldater med dragna vapen. De hade varit en liten grupp om ett drygt tiotal släktingar som hade flytt tillsammans. Under vapenhot tvingades de nu alla upp på ett av lastbilsflaken, som

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Ledaren

»Ingen behöver göra allt för alla. Det räcker att göra något för någon – samt att i övrigt gå ur vägen för dem som ämnar rädda sig själva.«

försågs med beväpnad vakt och täcktes för. Sedan bar det av, och lastbilen körde – och körde – och körde. De flyende ungrarna hade ingen aning om vart de var på väg eller vad som skulle ske med dem därnäst. De fruktade – och bad – för sina liv. Soldaterna talade ryska.

LEVA ELLER DÖ? Till slut hade lastbilen ändå stannat, och de hade allesammans kommenderats att stiga av. En av de flyende ungrarna hade viskande konstaterat: »Nu skjuter de oss alla här på fläcken.« Sedan hade den ryske kommendanten stegat fram. »Där«, sade kommendanten – och pekade med hela armen, bort från de parkerade lastbilarna, i riktning mot ett avlägset skogsbryn. »Där ligger gränsen. Spring!«

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

LAISSEZ PASSER! Min mors klasskamrater och deras familjer hade haft turen att tillfångatas av rätt ryskt förband. Och tack vare detta kunde de så småningom ta sig till Sverige och påbörja ett nytt liv i frihet. Det finns de som säger att öppenheten inte är viktig, att vi inte kan göra allt för alla, att vi istället måste börja mäta volymer och räkna huvuden. Men ingen behöver göra allt för alla. Det räcker att göra något för någon – samt att i övrigt gå ur vägen för dem som ämnar rädda sig själva. Kunde en rysk kommendant i Ungern år 1956 rädda livet på ett tiotal fullständiga främlingar (med risk för sitt eget liv), vilka är då vi i dag som stänger gränser och reser murar? Och till vilken nytta hade den ryske kommendanten agerat, om vi i Sverige i slutändan hade skickat de flyende åter till Ungern?

Ordföranden har ordet

POLITISK REALISM OCH FRAMTIDSTRO Av HUGO SELLING

Få politiska verktyg är så framgångsrika som optimismen och löftet om en bättre framtid. För att få behålla makten är politiker beroende av att andra människor sätter sitt förtroende till dem, och de har därmed starka incitament att framställa verkligheten i ett så rosenskimrande ljus som möjligt. Optimismen har dock en baksida: naiviteten. Efter det att Stefan Löfven har gjort helt om i migrationsfrågan och förkunnat sig tidigare ha varit »naiv«, lägger vi även detta modeord till den moderna politikens vokabulär, tillsammans med »käbbel«, »utgångspunkter« och diverse andra floskler. Lika lite som någon vill rösta på dysterkvisten i dåliga tider, vill någon sälla sig till den som före en kris har underskattat farorna och problemen. När etablissemanget ignorerar och bortförklarar väljarnas problem (vare sig verkliga eller inbillade), då är risken stor att dessa väljare istället söker sig till mer auktoritära gestalter för att få problemen »lösta«. Detta är i dag en genomgående politisk trend, såväl i Sverige som i övriga Europa och i Förenta Staterna. Trovärdiga och framgångsrika ledare behöver kunna balansera realism och krismedvetenhet med ett positivt budskap om en bättre framtid. Detta är dessvärre något på vilket Sveriges politiker har varit sällsynt dåliga. Under valrörelsen år 2014 upprepade Socialdemokraterna likt ett mantra att »något gått sönder i

Sverige« under Alliansens åtta år i regeringsställning, oaktat alla de siffror som visade på stabila statsfinanser och högre sysselsättning. Alliansen, å sin sida, valde att nästan enkom berätta för väljarna om hur fantastiskt allt hade varit under dess förvaltarskap, utan att med ett ord nämna hur den skulle hantera ökad flyktinginvandring, bostadsbrist och ett underfinansierat försvar. Utan att någon sida diskuterade eller lyfte fram reformer för morgondagen, lyckades Socialdemokraterna till slut tragiskt nog att vinna striden om problemformuleringsprivilegiet – och kunde således fastslå att något verkligen hade gått sönder i Sverige. Men det var Sverigedemokraterna som vann striden om att fastslå varför något hade gått sönder i Sverige – genom att skylla på invandringen och invandrarna. Så här lite mer än två år senare är rollerna nu ombytta. Stefan Löfven skryter om hur svensk ekonomi går som tåget och hur arbetslösheten sjunker, medan Alliansen kräver att »Sverige ska fungera«, därigenom implicerande att Sverige på något sätt skulle ha slutat att göra just det. (Även om Alliansen uppenbarligen inte anser att detta har skett i en tillräckligt hög utsträckning för att göra det nödvändigt för Alliansen att själv söka ta över regeringsmakten genom att fälla den rödgröna regeringen.) Oavsett om partierna beskriver läget som positivt eller negativt, ekar det fortfarande tomt på reformförslag som på allvar kan ta itu med de fallande skolresultaten, den skriande bostadsbristen eller den relativt höga arbetslösheten (inte minst bland de många nyanlända).

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Ordföranden har ordet Vi har således att välja mellan å ena sidan ett överdrivet och illvilligt svartmålande och å andra sidan ett ihåligt förhärligande av tingens ordning. Inför valet mellan Dr. Strangelove och Baghdad Bob är det lätt att bli tämligen nedstämd. Vart vänder sig då en frihetligt konservativ eller klassiskt liberal? Inspiration kan hämtas från de stora högerledare som ledde, inte enbart sina respektive länder, utan hela den västerländska civilisationen, ut ur den mörkaste av tider i vår moderna politiska historia – 1970-talet. Detta var ett decennium som präglades av en socialisering utan dess like, till synes utan någon som helst gräns för vilka aspekter av samhället som skulle organiseras och hanteras av politiker – istället för av enskilda individer, via marknaden, familjen eller civilsamhället i övrigt. Denna tid kunde mycket väl ha slutat med de sista stapplande stegen på vägen till träldom. Förenta Staternas president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher hade således inte något som helst utrymme för lättsinnighet eller naivitet inför de ekonomiska realiteterna eller det säkerhetspolitiska läget, men de förmådde ändå att övertyga, vinna och förändra, genom att tala till människans inneboende optimism, med det ärliga löftet om en bättre morgondag. Olof Palmes och Socialdemokraternas Sverige var knappast ensamt om massiv socialisering. Margaret Thatchers Storbritannien – då betecknat som »the sick man of Europe« – var kapat av socialistiska fackföreningar, redo att driva landet över avgrundens kant. I dag erkänner till och med Labour-profiler, som den tidigare premiärministern Tony Blair, att Thatchers hårda tag mot facket var absolut nödvändiga för att vända landet på rät köl. Men hennes krismedvetenhet och realism gick samtidigt hand i hand med hennes tilltro till människans skapandekraft. I ett tal till Institute of SocioEconomic Studies år 1975, då som relativt nyvald partiledare och med sina främsta duster med industrifacken ännu framför sig, levererade Thatcher ett budskap som mycket väl fångar just denna hennes hayekianska åskådning:

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

I would say, let our children grow tall and some taller than others if they have the ability in them to do so. Because we must build a society in which each citizen can develop his full potential, both for his own benefit and for the community as a whole, a society in which originality, skill, energy and thrift are rewarded, in which we encourage rather than restrict the variety and richness of human nature.

Moderaterna har nu alltså bytt slogan till »Sverige ska fungera« – från, dessförinnan, »Sverige kan mer«. Huruvida detta sloganbyte innebär en höjning eller sänkning av partiets ambitioner för framtiden är svårt att avgöra. För att kunna övertyga andra om värdet av en röst på Moderaternas så kallade plan »för ett starkare Sverige« (ett friare Sverige står tydligen inte längre på agendan) måste du först och främst tro på planen själv. Denna tro är svårsåld, när Anna Kinberg Batra uppenbarligen inte ens själv vill se sin egen plan bli verklighet, i alla fall inte förrän om tidigast två, tre år. Det som behövs nu är ett trovärdigt budskap som innehåller konkreta förslag, som ökar friheten för individen att själv skapa ett bättre Sverige och som inte darrar på manschetten när det kommer till dagens verkliga utmaningar. Sänkta och avskaffade skatter, sänkta och avskaffade bidrag, avreglering av bostadsoch arbetsmarknaden, medlemskap i Nato samt höjda anslag till försvar och polis, är några av de ofrånkomliga åtgärderna, om Sverige nu verkligen skall ges möjligheten att fungera. Men för att genomdriva sådana liberalkonservativa reformer krävs det också ledare som besitter mod, integritet och vilja. Jag avslutar därför detta mitt första ordförandeord med att tacka för förtroendet att få leda det förbund i Sverige som har de i särklass bästa förutsättningarna att fostra morgondagens motsvarigheter till »Järnladyn« och »The Great Communicator«. Till alla er medlemmar av Fria Moderata Studentförbundet, ett stort, varmt och ödmjukt tack!

Bomber »In Sweden we have a system« But it is not LinkedIn.

Inverterad Giffen-vara Arbetsförmedlingen.

»EU:s lägsta arbetslöshet bland ungdomar« Vi välkomnar Sveriges 135 400 nya förtidspensionärer.

»Sätt p för brevlådeföretag!« PostNord privatiseras?

Lex Lamotte

Sluta gnälla. På två månader har FMSF gjort mer för svensk bostadspolitik än vad Kaplan gjort sedan den 3 oktober 2014.

La motte

Franska för »rotklumpen«.

I de finare salongerna

Qapla’

Afpixlat.

Klingonska för »framgång«

Feministisk invandringspolitik

Kaplan

»Varje icke återförenad cisfamilj ifrån en patriarkal kultur är en seger.«

»Billig fitta«

Svenska för »motgång«.

Till bombredaktionens stora lycka

Felciterad.

Unfit for reality

Kajsa »Ekis« Ekman.

Fit for fight

Thailands ambassadör.

Fittigt att leva i Venezuela.

»Av var och en efter förmåga«?

Åt var och en i två dagar – sedan tar elen slut.

Tyvärr inte tvärtom

Wallenberg dödförklaras av Skatteverket.

Tomt i ladorna

Skatteverket har slut på personnummer.

Tom i bollen

Skatteverkets Helena Dyrssen ringer f.d. kabinettsekreterare.

Panamakanal

Direktlinje mellan tidigare statstjänstemän.

Från PK-Banken till icke-PK-banken FMSF överväger bankbyte.

Miljöpartiet I

Vänder Kaplan efter vinden.

Miljöpartiet II

»Vi lovar inte guld – men gråvatten och gråvarg.«

Vargjakt

Miljöpartiet är som vanligt emot.

Gråvarg Tyvärr inte utrotningshotad.

Filosofiskt

Om två personer är på samma middag, men ingen av dem vet om att den andre är där, är de då verkligen på samma middag?

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Bomber Vad skall bort?

Vi söker en politisk rörelse

1. Skansen. 2. En bit in i skogen utanför Rastenburg. 3. Pustegränd 1–3. 4. Swedbanks ledningsgrupp. Svar: En bit in i skogen utanför Rastenburg – den enda plats som vi kan vara säkra på att den inte är en varglya.

1. Aggressivt anti-Israel, anti-USA och pro-Palestina. 2. Kämpar för en ekonomi utan ränta. 3. För en politik som gör världen beroende av olja. 4. I princip alla män bär skägg. 5. Vill tillåta månggifte. 6. Kallas »de gröna«.

»Raskamrater!«

Miljöpartister

»Förlåt, kongressombud.«

Minister hos fascister

Var på Arnstads skala är vi nu?

Ytterst suspekt

Vänd på Henrik Arnstads initialer!

Skogsmullor.

Miljöpartiledarna har sitt fädernesland – vi andra har vårt

Envar som röstar på Miljöpartiet röstar för Raqqa.

The truth is out there…

14 september-olyckan

Regeringsskifte.

Media är infiltrerat av Miljöpartiet som är infiltrerat av islamisterna som är infiltrerade av CIA som läcker till media.

3 oktober-olyckan

En samling ufon

Regeringstillträde.

6 oktober-olyckan

Giftig båtfärg.

27 december-olyckan

Decemberöverenskommelsen.

19 april-olyckan

»11 september-olyckan«.

Handfallen efter handfallet

Miljöpartiet.

Biologisk mångfald

Ett parti som rymmer både Khan och Wenhammar.

Ironisk mångfald

Nominerad till språkrör och portad från kongressen.

»Är du dum i huvudet?«

Förvisso en naturlig valberedningsfråga i Miljöpartiet.

»Inte förstått hur kränkande vissa tycker det kan vara«

Gustav Fridolin omvald som språkrör för Miljöpartiet.

»Journalisterna får 2,2 procent«

Miljöpartiets opinionsstöd eller resultatet av lönerörelsen?

Vad läggs ned först?

Kärnkraften eller Miljöpartiet?

Bostads- och digitaliseringsminister Vilken politiker är egentligen värst?

Han som vägrar att ta dig i hand eller han som insisterar på att stoppa ned handen i din ficka?

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Floppy housing.

Minst 20 procent Disneyklubben »Det är en viktig fråga, tycker jag.«

Bomber Både Justin Timberlake och Alice Bah Kuhnke inledde sina karriärer i Disneyklubben Där slutar likheterna.

Folkpartiets namnbyte

Från att heta det som de inte har till att heta det som de inte är.

Efter årtionden av kritik Folkpartiet visar stake.

Kompensation

»60 000 skolbarn till salu på börsen« Given motion till nästa års Gimo.

»Vi vill inte behöva delta i militära operationer som beslutas av andra än oss själva«

Stefan Löfven tycks inte riktigt ha förstått hur det här med krig fungerar.

Bildt och Löfven

Skillnaden på att skriva i, och att inte kunna tillgodogöra sig, Washington Post.

Folkpartiets nya logga.

Defloration

Ulvskogs katt

Allt som är sant och inte sant är intressant.

Folkpartiet överger blåklinten.

Är du folkpartist?

Byggnads strejk

»This is Johan Lindholm speaking.«

Eller är du bara glad att se mig?

»Runka upp strids-L:et!« Folkpartiet satsar på försvaret.

Folkpartiet

Ett stående skämt.

Det tror vi nog att du kan

»Jag kan inte tänka mig ett finare eller viktigare uppdrag.«

Säg hej då till såväl vinster som välfärd!

Volvo V70 slutar att produceras

Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu utsedd till välfärdsutredare.

Ståuppkomiker

Ett inställt åtal är också ett åtal

Tyvärr inte folkpartister.

Gabriel Wikström.

Gabriel Wikström Sitter säkert?

Förundersökningen om Margot Wallströms mutlägenhet nedlagd.

Ett falskt intyg är också ett intyg

Det har sina fördelar att vara Mona Sahlins livvakt.

Gabriel Wikströms tobakspolitik Smaklös.

I tangentens riktning

Gabriel Wikström inför en årlig obligatorisk hälsodeklaration.

I alla fall inte presstöd

Svensk Linje intygas nästa år få 100 000 kronor för sitt arbete mot våldsam extremism.

»Det kommer att lösa sig, men vi vet inte hur«

Malmös ekonomi eller Svensk Linjes utgivning?

En sexuellt överförbar sjukdom med 100 procents dödlighet När förbjuder Gabriel Wikström livet?

För den som undrar över någon av Svensk Linjes bomber

Underlaget bör finnas i vårt arkiv i Varberg.

Deras sossar

Fortfarande mycket mer sossar än våra sossar.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Bomber »Vän av spontan ordning«

Moderaternas plan för ett starkare Sverige

Omvändelse under galgen

Den nya planekonomin

Studentförbundare lämnar arg lapp i tvättstugan.

»Vi är inte längre kuffar!«

Studentförbundare

Även under galgen är vi kufar.

Nyliberalism

Samarbete med Sverigedemokraterna tidigast 2018.

Moderaternas fempunktsplan.

Den nya mitten

Alla som gillar Nato.

Den bakersta bänken

First we take Chile, then we take Kazakhstan.

Säkraste platsen i ett störtande plan.

Republikanerna

Your tax dollars at work

Nu lika rubbade i USA som i Sverige.

Regal assimilerad accidens

»Om man hela tiden blir lite förlöjligad i media är det väldigt svårt att jobba. Jag har jobbat så hårt jag har kunnat efter min förmåga och kraft.«

Regalt ackommoderat attribut

»Höj mitt apanage!«

I knapptryckarkompaniets Sverige

Kunglig skriftlig kommentar

Riksdagsordningen ersätts av Jantelagen.

Tänka sig!

Nu applicerbar även på folkmord.

»Jak er snel knug.«

Även i Moderaternas Sverige kan en gymkille från Ockelbo få en hästtjej från Enskilda Gymnasiet.

Valvinnare

»Rösta på din utgångspunkt!«

Idrottsvärldens Moderaterna

Svenska fotbollslandslagets utgångspunkt är att sätta en boll i mål senast under EM 2020.

En annan utgångspunkt

Bernie Sanders vill fortfarande ha det som i Sverige.

Tomas Tobé: »Nu måste Löfven agera!«

Vimmerby Tidning: »Vi har upprepade gånger varnat herr Bismarck.«

Logisk utveckling

Nya Moderaterna – nu på både DN Debatt och Snapchat.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Någonannanismen Perspektiv

Partipiska slår folkmord.

Vi söker en politiker

1. Snaggad. 2. Ekonom. 3. F.d. MUF-ordförande. 4. Har suttit i skatteutskottet. 5. Har hamnat i konflikt med partiledningen. 6. Återkommande gäst på Svensk Linjes bombsidor. 7. Hatar hat.

#hatahat

»Skär ballarna av elaka journalister!«

Muffarna kampanjar

Egenintresset ljuger inte.

»Tala till killar på killars vis« Och med tjejer om mens?

Bomber Fördelen med swexit

Kanske skulle SAS köra tågen och SJ flygen?

Nackdelen med swexit

Sug på den!

Fjellner och Hökmark kommer hem.

Resterande parlamentariker också.

Oroa er inte!

Bryssel har ignorerat folkomröstningar förut.

Det kan ju knappast bli sämre.

Om staten levererar undermålig skit, så kan du få pengarna tillbaka – men bara om du inte är svensk medborgare.

Fåfäng förhoppning

Smalt men vasst De fyra friheterna.

Tron att Sveriges skolbarn skall kunna skilja på »de« och »dem«, när rikets finansminister inte ens kan skilja på mitt och ditt.

Stort och kasst

Kompromisslinje I

Merkels och Hollandes »säkerhet, utrikespolitik, gränskontroll, energi, transport, digitalisering och styret av eurozonen«.

Låt Malmö högskola få kalla sig »Malmö University«.

Kompromisslinje II

Bygg nya Slussen på Blasieholmen.

Det kriminella motorcykelgängets budskap till den lokala krögaren

»Om du ansluter dig till oss och betalar den månatliga ›försäkringspremien‹, så skall vi se till att ingenting tråkigt händer med din restaurang.«

IS-krigare i Stockholm

Säpo: De »checkade in« på Fejjan.

Stabsläge

När inkommande e-post diarieförs löpande.

EU:s budskap till Storbritannien

»Om ni kvarstår som medlemmar hos oss och betalar den årliga medlemsavgiften, så skall vi se till att ingenting tråkigt händer med er handel.«

Sverige i säkerhetsrådet

Brysselbyråkraterna slopar engelskan Ersätts av parseltongue.

Quis custodiet ipsos custodes? Riksrevisionen granskad.

Spanien eller Argentina?

Uber Pop läggs ned

Är det bara vi, eller blev världen helt plötsligt mycket säkrare?

Vi söker ett spansktalande land med en havererad ekonomi, vars politiker fokuserar på att invadera en brittisk koloni.

Kommunisterna jublar.

»Fruktansvärda nyheter« Enligt Carl B. Hamilton gör brexit att Sverige kan bliva tvunget att sänka skatten.

Kapitalisterna jublar.

Priskonkurrens är bra

För då slipper konsumenterna att betala dyra priser.

Skattekonkurrens är dålig För då … ehh …

flysas.nu

Class struggle.

Proletariatet får inte äga produktionsmedlen Skråväsendet säkrat Peter Norman jublar.

Bruno Edgarsson

Ett namn som taget ur en bögsketch av Killinggänget.

Enligt vår kompis

Sedan Sverige gick med i Eurovision har det kommit hit tiotusen tyska bögar.

Gina Dirawi

»Israel, noll poäng!«

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Kultursidan

SVT DITT EGET FEL Av JOHAN RIDENFELDT Johan Ridenfeldt är redaktör för Svensk Linje. Han har aldrig betalat någon TV-licens. Skyller du på »vänstervridna« SVT-reportrar för att du var tvungen att genomlida en illa skriven krönika om SAS-piloternas strejk? Tänk om. Verkligheten är lite mer komplicerad. Tittare och läsare har de senaste dagarna skällt på SVT:s reportrar som levererat journalistik av undermålig kvalitet. Cirka 9,5 miljoner svenskar har drabbats. Resultatet blev en hop arga inlägg på Twitter plus en och annan moderatpolitiker som slängde ut TV:n genom fönstret. Var det värt det? Det låter inte så. Men då ska man komma ihåg följande. De senaste tio åren har inte varit särskilt roliga för de anställda i det en gång så stolta public service-bolaget som under namnet Radiotjänst 1956 började sända television i en enda statlig svensk kanal. I dag låter beskrivningen mest som en inte särskilt rolig öststatshistoria. Orsaken stavas framför allt Internet. Det världsomspännande informationsnätverket har med aggressiv prissättning (The Pirate Bay), dyra kringtjänster (betalporr) och skattesubventioner (hemdatorer och bredbandsutbyggnad) förstört för många europeiska public service-bolags affärsmodeller. Modeller där det gick att ta överpris av skattebetalare och licenstorskar och bjuda de andra på dyrt »gratis« Expedition Robinsson.

MILJARDFÖRLUSTER SVT har sedan 2000 gjort miljardförluster i tittartimmar och 2006 (Eva Hamilton) ville inte huvudägaren, svenska staten mer. Den svenska regeringen krävde att de anställda, inklusive journalisterna, skulle kraftigt sänka sin anställningstrygghet och sin publicistiska ambition. Annars skulle de göras irrelevanta av TV3. Facken ansåg att de inte hade något val. Antalet fast anställda sänktes på vissa håll med 20 procent. Till det kom bland annat försämrade pensionsavtal och

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

ändrade arbetstider. Totalt sänktes andelen seriös journalistik kontra lekprogram för många med runt 20 procent. Det var inte sista gången SVT-journalisterna tvingades gå med på minskad värdighet.

SÄMRE VILLKOR Men visst kan en duktig journalist med många år i yrket tjäna bra. Men de goda åren är borta och SVT, liksom många andra stora mediabolag, pressar sina anställda allt mer. Så frågan du som tittare snarare bör ställa dig är: vem vill du ska leverera dina nyheter och vad är du beredd att betala? I det priskrig som pågår just nu sägs journalister i många mediabolag upp på löpande band. De återanställs via den egna firman och med sämre villkor.

KOMPASSNÅLEN FRAMÅT ELLER ÅT VÄNSTER? När det gäller personalen på Sveriges Radio är man redan där. När senast hörde du begripliga nyhetsanalyser förmedlas av en Sveriges Radio-anställd? Många av de anställda i de antifackliga social media-startupbolagen rekryteras bland unga nyutbildade från andra högskolor än Södertörn. Det är samma trend som inom byggbranschen. Polackerna bygger om våra badrum. Ukrainarna bygger om polackernas badrum och uzbekerna bygger om ukrainarnas badrum. Risken finns att prispressen gör att kvalitetssäkringen tappas bort på vägen. Det är en sak om det kommer varmvatten ur kallkranen. Det är lite värre om journalisten i statlig media tror att världen blir fattigare när man ger konsumenterna valfrihet och alternativ.

Tema: Kapitalism utan gränser

MARKNADSEKONOMISK STATUS FÖR KINA Av CHRISTOFER FJELLNER

Christofer Fjellner är Europaparlamentariker för Moderaterna. Som enda svensk blev han tidigare i år utsedd till en av »the 40 MEPs who actually matter« av den Brysselbaserade tidningen Politico Europe, vilken samtidigt beskrev honom som »the Parliament’s leading libertarian«. I egenskap av ständig förkämpe för frihandel förklarar Fjellner här varför det är av yttersta vikt att EU omedelbart tillerkänner Kina s.k. marknadsekonomisk status.

Den 11 december vaknar Europa upp till den största handelskonflikten på årtionden, mellan världens två största ekonomier, EU och Kina. Det här är berättelsen om varför och om hur vi hade kunnat undvika den, om bara fler europaparlamentariker hade läst Frédéric Bastiat. Under mina tolv år i Europaparlamentet har jag inte träffat på någon som kallar sig protektionist. Däremot har jag stött på många som vill skydda just sin industri. Men det är sällan någon öppet säger sig vilja förbjuda import för att skydda sin industri. Det finns alltid svepskäl och goda intentioner som förklarar varför någon vill stänga ute andra länder och införa begränsningar för handel. Protektionismen brukar kläs i vackra ord om rättvis handel, skydd mot dumpade produkter, känsliga sektorer, rättvis konkurrens, eller nationella intressen. Listan kan göras lång. Denna gång har de hittat en fin juridisk term inom Världshandelsorganisationens (WTO:s) regelverk – marknadsekonomisk status – och förklätt sin protektionism i ord om att Kina måste bli en marknadsekonomi innan EU ska sänka några tullar mot landet. Kina är ingen marknadsekonomi. Det är något vi alla är överens om, både vi som tror på marknadsekonomi och de som inte gör det. Men frågan handlar inte om 14

att göra Kina till en marknadsekonomi, utan om hur vi ska beräkna antidumpningstullar mot kinesiska varor. Det handlar om en borttagen paragraf i Kinas anslutningsprotokoll till WTO. I december 2001, när WTOmedlemmarna kom överens om Kinas anslutning, enades de om att en viss metod för beräkningen av antidumpningstullar, som brukar kallas analogt land-metoden, skulle avskaffas efter 15 års medlemskap. Länder som socialistiska Venezuela och kommunistiska Kuba men även Ryssland, Ukraina, Indien och Burma har redan fått så kallad marknadsekonomisk status. Men det har alltså ingenting att göra med att vi ser dem som marknadsekonomier. För det gör vi inte. Om EU inte ändrar sin lagstiftning när Kinas undantag löper ut i december är vår antidumpningslagstiftning inte längre förenlig med WTO-reglerna. Kina har redan förklarat att EU står först i kön för att bli stämda och att Kina kommer att införa åtgärder om EU inte följer spelreglerna. Trots det är det många som hellre tar en handelskonflikt med vår största handelspartner än ändrar lagstiftningen så den blir förenlig med våra åtaganden i WTO. Det är oroande att världens största ekonomi tycks vara beredd att frångå världshandelns globala spelregler för att skydda inhemsk industri.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Tema: Kapitalism utan gränser När man beräknar antidumpningstullar i vanliga fall tittar man på prisnivån för en vara som misstänks vara dumpad i det land där varan tillverkas. Om varan säljs för ett lägre pris i ett annat land kan det landet införa en antidumpningstull baserat på skillnaden mellan priserna – den s.k. dumpningsmarginalen. Men i länder som inte har s.k. marknadsekonomisk status i WTO används analogt land-metoden. Istället för att jämföra priserna i det exporterande landet, i detta fall Kina, ser det land som ska beräkna tullen till ett annat, analogt land som ska vara liknande i produktionsstruktur m.m. I fallet Kina används ofta USA som analogt land. Det borde säga sig självt att lönekostnader och annat ser helt annorlunda ut i USA än i Kina. Användandet av metoden leder också till för höga antidumpningstullar, om nu syftet är att begränsa en marknadssnedvridning. Exempelvis har antidumpningstullarna på kinesiska stålrör som infördes 2008 medfört att importen av kinesiska stålrör i princip helt försvunnit till EU. Och så ser det ut för de flesta produkter som EU har antidumpningstullar mot. Det stora undantaget är de tullar EU infört mot solceller, men det beror bara på att de europeiska tillverkarna trots höga tullar inte klarar att konkurrera med kineserna. I själva verket fungerar analogt land-metoden som den används idag främst som en ursäkt till diskriminerande protektionism. Men måste vi skydda oss mot dumpade varor? För mig illustrera detta med ett exempel – låt oss tänka oss att tonvis med stål läggs precis utanför Europas gräns av en ägare som vill göra sig av med det illa kvickt. Skickar vi tillbaka stålet till den som dumpade det vid gränsen, eller belägger vi det med en hög strafftull för att skydda våra egna stålproducenter? Eller tackar vi och tar emot stålet och tillverkar lastbilar av det som vi sedan exporterar? Ett annat talande hypotetiskt exempel är om filantroperna och miljardärerna Bill Gates och Warren Buffet beslutat att köpa läkemedelsföretag och sälja billiga läkemedel med förlust till Indien – ett land med stor fattigdom och på många håll stor brist på mediciner, men samtidigt med egen tillverkning av läkemedel. I Indien har 65 procent av befolkningen brist på de viktigaste och mest basala medicinerna. Gör Indien bäst i att ta emot alla dessa läkemedel och låta dem spridas fritt och billigt till sin egen befolkning? Eller anklagar Indien Gates och Buffet för att dumpa läkemedel i Indien och inför en antidumpningstull för att skydda sina egna tillverkare?

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Men det finns ett teoretiskt giltigt skäl till antidumpningstullar. Det bygger på att ett land ska skydda sig mot konkurrens i form av rovprissättning från utlandet, d.v.s. att ett företag dumpar priserna i ett annat land för att slå ut det landets industri och senare få monopolställning i det importerande landet. Denna analys bygger på att konkurrensen är statisk, men så är inte fallet. I Individualism and Economic Order uttryckte nobelpristagaren Friedrich August von Hayek: »Competition is by its nature a dynamic process whose essential characteristics are assumed away by the assumptions underlying static analysis« och »Competition is the action of endeavoring to gain what another endeavors to gain at the same time«. Därför menar Hayek att »price cutting, product differentiation, and advertising are all important elements of a competitive market« men att dessa prisaktiviteter »are all excluded by definition from perfect competition theory«. Exemplen ovan illustrerar samma viktiga förhållande – och, för att åter uttrycka det i Bastiats ord, vad som är synligt och vad som inte är synligt. Det synliga i båda fallen är de europeiska stålarbetare eller indiska läkemedelsarbetare som förlorar sina jobb när billigt stål eller billiga läkemedel slår ut de inhemska företag som inte står sig i konkurrensen utifrån. Det som inte är synligt är billigare konsumentprodukter i Europa och billigare insatsvaror för europeiska företag eller massor av fattiga indier som får tillgång till modern sjukvård och läkemedel. Dumpade priser kan först synligt ses som en del i rovprissättning men samtidigt är det inte synliga att de är en del i en normal konkurrensprocess. Slutsatsen är att dumpning, även om det syftar till rovprissättning, inte nödvändigtvis är något som ett importerande land måste skydda sig emot. Tvärtom är det en del i en fungerande konkurrens som inte syns i en standardiserad modell. I modern konkurrenspolitik finns en stor förståelse för att olika former av prissättning är en del i en gynnande konkurrens, och ingen tror väl att Scanias lastbilar kostar lika mycket på den afrikanska marknaden som på den svenska? Men så tänker man inte i handelspolitiken. Där har istället den protektionistiska bilden tagit över. Skulle protektionisterna ha läst Frédéric Bastiats essä »Ljusmakarnas petition« hade de insett det orimliga i att skydda inhemsk industri till vilket pris som helst. Essän påpekar att ljusmakarna till slut kommer att kräva att bli skyddade från den sol som erbjuder gratis, dumpat ljus under dagens alla timmar.

Tema: Kapitalism utan gränser

SVERIGE, USA OCH UTVANDRINGEN Av DAG BLANCK Dag Blanck är docent i historia och professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet, där han även är föreståndare för Svenska institutet för Nordamerikastudier. Han är också föreståndare för Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island i Illinois i USA. Blanck ger här en fascinerande redogörelse för hur dagens svenskars relation till USA alltjämt präglas av den svenska Amerikaemigrationsvåg som ägde rum under åren 1840–1930.

Sverige har ett nära förhållande till USA. Vi översvämmas inte bara av amerikansk populärkultur, utan följer också med mycket stort intresse Donald Trumps eller Hillary Clintons politiska utspel eller talar initierat om de senaste hippa barerna i Brooklyn. En undersökning från mitten av 1990-talet visar också att bland de svenskar som funderat på att emigrera var USA den populäraste destinationen, och att om politiska oroligheter skulle tvinga svenskarna på flykt, kom USA på andra plats, efter Norge. Om man vill förstå orsakerna till den svenska närheten till USA bör man fundera över den långsiktiga betydelsen av den svenska massmigrationen till Förenta Staterna under den knappa hundraårsperioden 1840–1930, då omkring 1,3 miljoner svenskar sökte sig ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Den »Amerikafeber« som spred sig bland de breda folklagren på den svenska landsbygden skapade starka Amerikaband i Sverige, och studier av emigrationsbenägenheten på den svenska landsbygden under 1880talet visar t.o.m. att i vissa områden kan en betydande andel av befolkningen, kanske flertalet av dem som levde, ha funderat på att emigrera eller på hur ett liv

skulle ha gestaltat sig i Amerika.1 Emigrationen blev det främsta prisma genom vilket uppfattningarna om USA i Sverige tolkades. Miljontals personliga band knöt samman de två länderna i ett finmaskigt kontaktnät genom vilket brev, personer och pengar flödade fram och tillbaka. Den växande gruppen av återvändande emigranter blev en etablerad del av många svenska lokalsamhällen och knöt USA ännu närmare genom amerikanska idéer, produkter och tänkesätt. Många återvändande svenskamerikaner fick hög status i sitt gamla land vilket, med Ulf Beijboms ord, renderade dem »en plats vid prästens och storbondens bord«.2 Närheten mellan de två länderna gav också avtryck i den svenska litterära kulturen. I sin studie av USA i svensk skönlitteratur under årtiondena runt sekelskiftet 1900, noterar Lars Wendelius den växande roll som de svenska invandrarna och deras barn i USA spelade för svenska författare i deras skildringar av USA.3 Det 1. Ulf Beijbom, Mot löftets land. Den svenska utvandringen (Stockholm: LTs Förlag, 1995), s. 81–82. 2. Beijbom, Mot löftets land, s. 51. 3. Lars Wendelius, Bilden av Amerika i svensk prosafiktion 1890– 1914 (Uppsala: Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, 1982), s. 120–122.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Tema: Kapitalism utan gränser är dock genom Vilhelm Mobergs utvandrarsvit som emigrationen och Amerika blev en del av det svenska folkmedvetandet. Enligt Jens Liljestrand handlar utvandrarsviten inte bara om USA, utan har blivit »det moderna Sveriges nationallitteratur« med sin starka betoning av den självägande, individualistiske bonden.4 Den blev en kommentar till det moderna Sverige, i vilken Moberg projicerade sin idealiserade bild av ett snart förgånget svenskt bondesamhälle på det nya landet i Minnesota. Redan 1959, när sista delen kom ut, talade kritikerna om utvandrarromanen som en svensk klassiker,5 och när TV-programmet »Röda Rummet« 1998 gjorde en omröstning om 1900-talets mest betydande svenska roman kom sviten på första plats.6 För Moberg angick USA Sverige på ett speciellt sätt, eftersom så många av hans släktingar och vänner hade utvandrat dit.7 Genom romansviten, 1970-talets filmatiseringar och 1990-talets musikal »Kristina från Duvemåla« cementerades Mobergs syn på emigrationen och svenskamerikanerna som en väsentlig del av den svenska uppfattningen om USA. För Moberg var den amerikanska friheten grundläggande. Kontrasten till Europa och Sverige är slående. I inledningen till Nybyggarna beskriver Moberg de nya invånarna i Minnesota från den gamla världen »där de levat under överhet som de själva inte valt och som de nekade att godtaga. De utflyttade från självhärskare och godsherrar, från fattigdom och förtryck.« I det nya landet å andra sidan »kände ingen klasser eller stånd, här ägde ingen ärvda företräden eller rättigheter« utan »[v]ar och en värderades efter sin förmåga och mättes med duglighetens måttstock«.8 Mobergs patos för den amerikanska friheten skall ses i ljuset av det kalla kriget och hans starka antikommunism. Han tog »nära nog förbehållslöst« ställning för USA i konflikten mot Sovjetunionen, och skrev i ett brev till vännen Eyvind Johnson 1948 att i USA var »individens frihet förverkligad […] i större utsträckning än i något land« han besökt.9 Moberg såg de svenska emigranterna som sitt hemlands »olydiga 4. Jens Liljestrand, Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie (Stockholm: Ordfront, 2009), s. 219. 5. Liljestrand, Mobergland, s. 176–184 och 188–190. 6. Aftonbladet, den 25 april 1998, s. 19. 7. Vilhelm Moberg, »Why I Wrote the Novel About Swedish Emigrants«, Swedish-American Historical Quarterly¸ vol. 17, nr 2 (april 1966), s. 63–65. 8. Vilhelm Moberg, Nybyggarna (Stockholm: Albert Bonniers klassiker, 2013), s. 13. 9. Liljestrand, Mobergland, s. 119–120.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

söner och döttrar«,10 de som inte kunde förlika sig med det svenska överhetssamhället och därför tvingades emigrera till ett land där rättvisa och jämlikhet rådde. Under 1960-talet blev Moberg besviken på USA, framför allt på grund av Vietnamkriget. Plötsligt framstod frihetens främsta förespråkare som ett hot mot ett litet land som självt sökte bestämma över sin framtid. Mobergs största besvikelse är det hotade amerikanska frihetsidealet. Han skrev uppskattande om de amerikanska krigsvägrare som lämnat USA, vilka fullföljde landets »stolta frihetstraditioner«, och befarade att om USA gick miste om dessa »rebeller, trotsare, frihetsmän« så förlorade man också den kategori människor som hade lagt grunden till den amerikanska unionen.11 Mobergs inställning till USA var tidstypisk. Landet stod som högst i kurs i Sverige under en tjugoårsperiod efter andra världskrigets slut, och det är troligt att Mobergs många läsare i stor utsträckning delade romanernas positiva USA-bild under 1950- och 1960talen. Mobergs mörkare bedömning av USA från 1960-talets mitt reflekterar också en mer negativ svensk Amerikaopinion, starkt knuten till Vietnamkriget. Allt är dock inte mörkt: Moberg sätter sitt hopp till den ungdomliga amerikanska antikrigsrörelsen som han menade sökte sig tillbaka till USA:s rötter, till idéerna från självständighetsförklaringen. Den svenska massemigrationen till USA upphörde för drygt åttio år sedan. Trots detta fortsätter den att spela en roll för vår syn på landet. SVT:s framgångsrika program »Allt för Sverige« är ett exempel, den alltid populära svensk-amerikanska släktforskningen ett annat. Även bland skarpa kritiker av USA framkommer emigrationsfaktorn. En författare underströk t.ex. i en diskussion av den amerikanska krigföringen efter 11 september-attackerna att även om han var mycket kritisk till politiken, kunde han av historiska skäl inte hata USA, eftersom det ännu var »emigranternas land, där faster Ottilia bor.«12 Det svensk-amerikanska exemplet visar hur betydelsefulla de långsiktiga kulturella och sociala konsekvenserna av migration är. I dagens alltmer uppskruvade migrationsdebatt är detta viktigt att komma ihåg.

10. Moberg, Nybyggarna, s. 13. 11. Vilhelm Moberg, Den okända släkten. En bok om svenskarna och Amerika igår och idag (Stockholm: PAN/Norstedts, 1968), s. 131. 12. Anders Ehnmark, Krigsvinter. Dagbok från skogen (Stockholm: Atlas, 2002), s. 26.

Tema: Kapitalism utan gränser

BORGERLIGHETENS PROBLEM Av JESPER KARLSSON

Jesper Karlsson är ordförande emeritus för Fria Moderata Studentföreningen Handelshögern. Han studerar vid juristprogrammet vid Stockholms universitet och har en ekonomie kandidatexamen från Handelshögskolan i Stockholm. Här ger han en bild av Sveriges borgerlighet i ljuset av ett turbulent år, med särskilt fokus på den förda migrations- och integrationspolitiken.

Fartyget M/S Ocean Gala förtöjde nyligen Utansjö industrihamn i Härnösands kommun. Under den föregående höstens mest verklighetsfrånvända dagar, då gränslösheten härjade fritt, tecknade Migrationsverket ett avtal om att fartyget skulle tas i bruk som ett asylboende, med plats för 1 790 personer. I dagsläget är situationen som bekant inte lika gränslös, och Migrationsverket ställer sig tveksamt till att det verkligen finns ett behov av boendet. Både Härnösands kommun och Länsstyrelsen Västernorrland vill nu för allt i världen slippa det flytande asylboendet. Tillsammans har de polisanmält den privata hamnägaren för brott mot lagen om sjöfartsskydd och kräver att fartyget omedelbart ska flyttas. De senaste veckornas turbulens kring Ocean Gala har nu gett upphov till att fler privata hamnägare har visat intresse för att välkomna fartyget. Detaljerna i fallet är för många för att här redogöras för utförligt. Men situationen präglas av en myriad av intressenter med motstridiga intressen, vilka genom avtals- och förvaltningsrättsliga regler nu är involverade i en enda stor

fars. Där finns den svenska byråkratins olika offentliga institutioner, med sina delvis oklara ansvarsområden. Där finns det internationella företagsupplägget, med kopplingar till Norge, USA och Cypern. Där finns de opportunistiska entreprenörerna, med dubiösa bakgrunder. Där finns kommuninvånarna. Där finns de svenska skattebetalarna. Och, slutligen, där finns även påminnelsen om att världen inte är sådan som vi önskar att den vore. I skrivande stund pågår det en bisarr katt-och-råttalek mellan hamnägaren och fartygsoperatören, å den ena sidan, och nästan alla andra, å den andra sidan. De tävlar mot klockan för att kunna bevisa (eller motbevisa) att alla de tillstånd som avtalet mellan fartygsoperatören och Migrationsverket kräver verkligen är i sin ordning. Och det är väl inte särskilt märkligt då 290 miljoner kronor står på spel. Utgången av spektaklet är oklar. Det går dock inte att utesluta att skattebetalarna till slut får stå för en betydande del av notan, utan att en enda asylsökande för den skull får krypa till kojs i någon av de 1 790 kojerna.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Tema: Kapitalism utan gränser Ocean Gala är ett flytande monument över ett turbulent år, då verkligheten stundom överträffade dikten och mångas blick inte räckte längre än till nästippen. Alla de mest bisarra delarna av ett förfelat system finns representerade, och hon står som symbol för hastigt omprövade ställningstaganden, framtidsoro och krossade drömmar. Det är svårt att föreställa sig någon som kan vara nöjd med hur året artade sig. Händelseutvecklingen fick till följd att flera av borgerlighetens grundläggande problem lyftes fram för allmän beskådan. Först och främst blev det uppenbart att den förda migrationspolitiken hade betydande brister. Det generösa asylmottagandet och den liberala retoriken har inte gått att förena med asylsystemets, arbetsmarknadens och bostadsmarknadens utformning. Detta är något som har varit känt under flera år, men ändå presenterades det under en lång tid inte några volymminskande eller kostnadsbesparande reformer. Vi kan bara spekulera i orsakerna till att det blev så fel – och sedan även förblev så under en sådan lång tid, innan det kom till ett skifte. Mycket talar dock för att kortsiktiga opinionsmässiga överväganden har varit avgörande, snarare än policy. Det är i vart fall svårt att finna någon annan trovärdig förklaring, och utifrån betraktat har den senare halvan av det nymoderata projektet till stor del präglats av just en ängslig kortsiktighet. Det är svårt att se att hur detta ska kunna fortsätta särskilt mycket längre. De senaste årens omfattande invandring har aktualiserat behovet av skyndsamma strukturella reformer, för att stävja de värsta offentliga utgiftsökningarna. Men även andra områden, såsom skolan, bostadsmarknaden och pensionsåldern, är i behov av genomgående förändringar. Det är hög tid för de borgerliga partiledningarna att lyfta blicken och formulera en idé om hur de vill att samhället ska se ut om tio, femton och tjugo år. Det råder en skriande brist på sådana målbilder. För hur vi än vrider och vänder på det, räcker varken en lovskola för att vända trenden med fallande skolresultat eller en första jobbet-anställning för att lösa integrationsproblemen. Ett annat problem som blottades av det gånga årets händelseutveckling är kopplat till det som har kommit att benämnas som faktaresistens. Kanske tydligast yttrade sig fenomenet bland ungdoms- och studentförbunden. Allt för lättvindigt avvisades existensen av målkonflikter, incitamentsstrukturer och uppgifter som inte överensstämde med den egna ståndpunkten.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Åsikterna var i många fall helt enkelt viktigare än argumenten, vilket är en attityd som inte är någonting annat än en intellektuell återvändsgränd. Det måste gå att vara överens om sakförhållanden och kausalsamband utan att för den sakens skull behöva vara överens om hur problem ska bemötas eller prioriteras. Frågan om ålderstester av ensamkommande flyktingungdomar tjänar som ett illustrativt exempel på hur fel det kan bli. Länge fanns det ett kompakt motstånd mot att överhuvudtaget erkänna förekomsten av felaktiga åldersangivelser. Nu uppger Migrationsverkets handläggare att det i 70 procent av denna typ av asylärenden råder osäkerhet kring huruvida den asylsökande personen i fråga är myndig. Förutom det rent principiella ställningstagandet att våra förvaltningssystem inte ska tillåta fusk, har det av förståeliga skäl uppstått problem på flera boenden när barn och vuxna har blandats utan avsikt. Dessutom är åldern avgörande vid påföljdsval och straffmätning i brottmål. Starka skäl talar alltså till förmån för bruket av ålderstester. Även möjligheten till anhöriginvandring är starkt kopplad till myndighetsåldern, vilket gör det fördelaktigt att uppge en lägre ålder än den egentliga för en person som nyligen har blivit myndig. När allt kommer omkring visar det sig att vi på goda grunder faktiskt kan förutse ganska många effekter av gjorda val. Om borgerligheten tillåter sig att bredda debatten och förlänga perspektiven, så kan vi förutse fler händelser och undvika fler oönskade konsekvenser. Och det brukar ju sägas att det är just händelser och inte idéer som på riktigt förändrar människors uppfattningar. När stora händelser väl inträffar, gäller det att snabbt infinna sig med relevanta, sammanhängande och trovärdiga idéer, för att därigenom kunna påverka uppfattningen av det skedda. Kanske var det på just detta som kamrat Lenin tänkte, när han konstaterade att »det finns årtionden då inget händer; och det finns veckor då årtionden händer«. I vilket fall som helst tål det att tänkas på, i synnerhet av den som aspirerar till att påverka samhällsutvecklingen. Den frihetlige cynikern gör nog gott i att redan nu förbereda det budskap som han vill förmedla när väl nästa bostadsbubbla spricker eller när – Gud förbjude! – nästa terrorattack inträffar. Standardsvaren tenderar annars nästan uteslutande att bestå i utökade befogenheter för det offentliga. På detta är om inte annat en panikstängd gräns och ett flytande asylboende obestridliga bevis.

Ur arkivet

ÖKA INVANDRINGEN Av BO ERIKSSON Följande text från arkivet är hämtad ur Svensk Linje nr 3 år 1983 och presenteras här med endast smärre redaktionella ändringar. Textens författare, Bo Eriksson, var ordförande för Fria Moderata Studentförbundet från hösten 1981 till hösten 1983. Eriksson tog sin examen vid Handelshögskolan i Stockholm och ledde den tidiga datoriseringen av Timbro. Han blev sedermera en framgångsrik entreprenör inom mjukvaruprogrammering och är idag bosatt i San Jose i USA och innehavare av Gimoklubbens guldmedalj. Erikssons text, ursprungligen publicerad som ett ordförandeord, är i mångt och mycket lika aktuell och behövlig i dag som när den skrevs.

Det finns många myter som odlas och omhuldas i välfärdsstaten Sverige. Bland alla dessa finns föreställningen att Sverige bedriver en human invandrarpolitik. Denna mytbildning är värd att skärskådas.

invandringspolitik till råga på eländet lyckats samla även borgerliga partier bakom sig.

Faktum är att invandrarmyten är verklighetens motsats. Bortser man från Öststaterna är nämligen den svenska invandringspolitiken en av världens hårdaste. Det är ytterst få länder som har en lika brutal och omänsklig invandringspolitik som just Sverige.

BORGERLIGHETEN PÅ FEL SPÅR

Detta faktum förvånar ofta många som fortfarande förespeglas uppfattningen att den svenska välfärdsstaten präglas av humanitet och mänsklig värme (den värsta av alla myter). Men det är faktiskt så att all utomnordisk arbetskraftsinvandring till Sverige idag i praktiken är förbjuden. Den enda utomnordiska invandring som fortfarande tillåts är släkt- och flyktinginvandring. Den fria och synnerligen betydelsefulla och välgörande invandring som ägde rum fram till och med 1960-talets slut har stoppats av en succesivt allt hårdare invandringspolitik. Det beklagliga är att denna

Det är ju tvivelsutan så att de borgerliga partierna – trots sina miserabla regeringsår – på ett helt annat sätt än Socialdemokraterna har slagit vakt om den enskildes integritet och frihet. Bland de viktigaste individuella friheterna finns rörelsefriheten, d.v.s. rätten att utan statliga begränsningar flytta, och flytta över nationsgränser – även till Sverige. Hade det funnits någon verklig konsekvens i borgerliga politikers frihetstal, hade den fria invandringen försvarats kraftfullt. Istället har Socialdemokraterna backats upp av borgerligheten när begränsningar i invandringen och rörelsefriheten har genomförts. Symptomatiskt för borgerlighetens inställning är att undertecknad – som förde fram krav på en ökad och fri invandring i en artikel i Sydsvenska Dagbladet för något år sedan – bemöttes av en argsint och upphetsad moderat politiker.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Ur arkivet REGLERING FÖDER HAT Den nuvarande invandringspolitiken är skadlig inte bara av det skälet att den utgör en brutal inskränkning i människors rörelsefrihet och stänger till vårt land för impulser utifrån. En nästan lika allvarlig konsekvens av invandringspolitiken är att den i sig föder utlänningsförakt och -hat. Att så är fallet är lätt att konstatera: De skäl som antingen officiellt eller inofficiellt framhålls som skäl för dagens invandringsprinciper är formulerade på vanlig politikersvenska men i klarspråk betyder att a) utlänningarna tar svenskarnas jobb, b) vi vill inte ha några invandrarkoncentrationer i bostadsområdena, c) vi har inte råd med att betala invandrarbidrag till fler, etc. Med denna argumentation ger man utmärkt bränsle till de, hittills lyckligtvis få, rasistiska element som inget hellre vill än att piska upp utlänningsföraktet i vårt samhälle. Man ger också allmänheten den fullständigt felaktiga bilden att invandrare skulle vara en belastning på det svenska samhället. I negativ riktning kan detta påverka – och har delvis redan påverkat – toleransen och respekten för medmänniskorna. Den hårda invandringspolitiken – tillkommen som resultat av väljares misstroende mot invandrare och invandring – håller alltså själv på att ytterligare späda på misstroendet.

INVANDRING BETYDELSEFULL Det är viktigt att slå fast vilken positiv betydelse invandringen har haft för det svenska samhället: •

•

Det enorma svenska välståndet av idag har aldrig varit möjligt att uppnå om inte den fria invandringen existerat. Inte bara invandringen från 1950-talet och framåt har varit en motor i den svenska ekonomin. Även äldre tiders invandring spelade ofta en helt avgörande roll för importen av know-how och nya tankemönster som den begynnande industrialismen förutsatte. Kulturellt har invandringen till vårt land inneburit nyttiga och vitaliserande vitamininjektioner. En annars tämligen tynande »svensk« kultur har kompletterats och berikats med nya och spännande impulser. Det svenska samhället har blivit mer mångfacetterat och mångfalden

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

av kulturyttringar har ökat. Utvecklingen av vår matkultur är bara ett av en lång rad exempel på hur invandringen medverkat till att berika det svenska samhället. Invandringen har också givit svenskarna en bättre förståelse för andra kulturer och levnadssätt. Men det är inte för det svenska samhället som vi skall ha en fri invandring, utan för de enskilda invandrarna. Gör det svenska samhället anspråk på att präglas av individuell frihet samt tolerans och respekt för den enskilde (vilket dessvärre i allt mindre grad är fallet) måste vi tillåta en fri invandring till vårt land. Skall en fri invandring återupprättas, måste de argument som ligger till grund för den reglerade (stoppade) invandringen undanröjas. Detta åstadkoms dels genom logiskt resonemang, dels genom politiska åtgärder. Argumentet att invandrare tar svenskars jobb faller omedelbart efter en logisk analys. Effekten av invandringen är naturligtvis att den totala efterfrågan i ekonomin ökar (invandrare konsumerar faktiskt varor och tjänster som alla andra), vilket leder till ökad produktion och sysselsättning. Dessutom vet vi att invandrare har större benägenhet att ta de jobb som svenskarna är för lata att ta, men som likafullt är nödvändiga. Argumentet att invandrare för med sig »invandrargetton« är lätt att möta – det är bara att upphöra med den politiska styrningen av bostadsmarknaden, vars konsekvenser bland annat har blivit odrägliga bostadsområden dit man hänvisar invandrare, med gettobildning som följd. En större valfrihet på bostadsmarknaden skulle ge även invandrare större frihet att själva besluta var man skall bosätta sig.

ÖPPNA GRÄNSERNA! Det i folkmun vanligaste »argumentet« mot invandring är att »invandrare kommer hit och tar våra bidrag«. Här skall bara konstateras två ting, nämligen dels att invandrare utnyttjar sociala bidrag och förmåner i betydligt mindre utsträckning än svenskar (och är dessutom mindre kriminellt belastade) samt dels att invandrarspecifika bidrag bör minskas eller avskaffas i den mån de hindrar en friare och ökad invandring. För det är mer humanitärt att öppna våra gränser och låta alla som vill (naturligtvis ej kriminellt belastade o. dyl.) immigrera, än att betala ut sådana invandrarbidrag att man helt tvingas stänga gränserna.

Klassiker

JAG, EN BLYERTSPENNA Av LEONARD E. READ

Leonard Edward Read (1898–1983) grundade år 1946 världshistoriens första libertarianska tankesmedja: Foundation for Economic Education (FEE). Reads klassiska fabel, »I, Pencil: My Family Tree as Told to Leonard E. Read«, publicerades ursprungligen år 1958 i decembernumret av FEE:s tidskrift The Freeman. Med endast smärre redaktionella ändringar presenterar vi här Reads essä sådan som den publicerades i Svensk Linje nr 4–5 år 1984, i en översättning av Per Dahl (viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet från hösten 1980 till hösten 1982).

Jag är en blyertspenna – en vanlig en, med ett litet radergummi längst upp. (Mitt egentliga namn är »Mongol 482«, och jag är tillverkad av Eberhard Faber Pencil Company, Pennsylvania.) Ni kanske undrar varför jag vill göra min släkttavla offentlig. Ja, för det första är den ganska spännande. Och den är ganska komplicerad också, trots att de flesta människor som hanterar mig tar mig för given. Men just därför att alla anser mig för ett ointressant vardagsföremål kan min historia vara på sin plats. För som Chesterton en gång sade: »Vi kommer att förgås inte i brist på underverk, utan i brist på förmåga att se dem.« Eftersom jag är en enkel penna kan jag faktiskt lära ut ett viktigt förhållande mycket bättre än många mer komplicerade apparater: Ingen enskild människa har tillräckligt med kunskaper för att framställa mig! Det låter ganska fantastiskt, eller hur? Tänk på att det görs omkring 1,5 miljarder av min sort varje år i enbart USA! Titta noga på mig, lite trä, lite blyerts, ett

radergummi, lite metall, färg och tryck – skall det vara så svårt?

FÖRFÄDER Ni kan inte spåra mina förfäder särskilt långt, och det kan inte jag själv heller. Men jag skall försöka ge er några namn, om inte annat så för att imponera lite. Stamträdet börjar faktiskt med ett träd, en rakvuxen ceder som växte någonstans i norra Kalifornien eller Oregon. Det behövdes en mängs sågar, traktorer och annan utrustning för att föra fram den kapade trädstammen till järnvägen. Det är omöjligt att föreställa sig alla de människor, kunskaper och insatser som behövdes för att framställa maskinerna, arbete från gruvhantering till finmekanik, för att inte tala om all matlagning till skogsarbetarna. Kanske tusen personer medverkade på något litet sätt i den kaffekopp huggmästaren drack!

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Klassiker Stockarna sändes därefter till en såg i San Leandro i Kalifornien. Kan ni föreställa er hur många människor som var inblandade i att göra järnvägsrälsen, banvallen, vägarna och järnvägstelegrafen som behövdes? De är alla bland mina förfäder. Sedan sågades jag upp i San Leandro; från den stora stocken kom det massor av små, pennstora strimlor, en centimeter tjocka. Stickorna torkades och färgades. Varför då, frågar ni. Ja egentligen av samma skäl som damer sminkar sig. Ni människor tycks inte tycka om vitbleka nunor, varken på er själva eller på pennor. Därefter vaxas stickorna, och torkas igen. Jag undrar hur mycket arbete det egentligen behövdes för att få fram de där ugnarna och den speciella färgblandningen. För att inte tala om upplysningen av själva fabriken, värmen, golvsopningen och allt annat som måste till för att ett sågverk skall fungera. Golvsoparna på fabriken är faktiskt också de mina förfäder, för att inte tala om arbetarna som gjorde den damm som ägs av Pacific Gas & Electric Company, vilken förser sågverket med ström. Och glöm inte alla dem som var inblandade i transporten av trästrimlorna per järnväg från San Leandro till Wilkes-Barre i Pennsylvania, där själva pennfabriken ligger!

KOMPLICERADE MASKINER När träet till slut kommit till fabriken, som kostat 4 miljoner dollar att bygga (glöm inte de av mina förfäder som tjänade ihop detta kapital för att satsa det på penntillverkning), så fasar en maskin av sidorna på varje sticka. Nästa maskin lägger på en blyertsstång på varannan träbit, och sedan limmas bitarna ihop till en slags blyertspennesandwich. Från detta stycke formas sedan jag och mina sju syskon. Det blyerts jag innehåller, egentligen grafit, har en lika lång släkthistoria. Själva råmaterialet grävs fram ur ceylonesiska gruvor. Jag kan knappt föreställa mig alla de gruvarbetare som tog upp grafiten till markytan, alla dem som gjorde papperssäckarna vilka grafiten packades i, eller snöret som stänger säckarna. Matroserna på båten som tog säckarna till USA är bland mina förfäder, likaså fyrvaktarna som passerades och lotsarna i hamnarna. Grafiten blandas med Mississippilera, raffinerad med ammoniak. Mjukgörare sätts till, ämnen som djurfetter vilka fått reagera med svavelsyra. Efter en ganska omständlig process så kläms blyertsstången fram ungefär som en korv, som får torka i högtemperaturugnar.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

För att öka hållbarheten behandlas blyertsstängerna därefter med en het fettblandning som innehåller vanliga fetter, paraffinolja och något så exklusivt som candellillavax från Mexiko. Tillbaks till mig själv! Jag målades med hela sex lager färg. Vet ni hur många ingredienser som finns i färgen? Bara alla kemiska processer för att få fram den rätta gula tonen i färgen kräver fler människor än jag någonsin kan räkna upp. Titta särskilt på texten som är påtryckt på min sida! Den består kemiskt sett av fint sotsvart som är blandat med hartser för att till sist hettas upp vid tryckningen. Hur, och av vad gör man egentligen hartserna? Och är det någon som vet, handen på hjärtat, hur den svarta färgen är framställd? Högst upp på mig sitter den lilla metallhylsan av mässing. Försök att föreställa er alla dem som arbetat i zinkgruvor och koppargruvor för att få fram råvarorna. Och vad fordras inte för att omvandla malmen till tunn mässingsplåt? Det finns till och med små band av nickel runt metallhylsan. Till sist kommer det lilla radergummit, »the plug« som mina tillverkare så prosaiskt kallar den. Egentligen är det en särskild ingrediens, gjord på växtolja från Indonesien, som suddar. Själva gummit, som innehåller detta medel är egentligen bara där som bindemedel. Men ändå, det måste vulkaniseras och inte minst färgas, i mitt fall med kromsulfid.

ETT NÄTVERK AV KUNSKAP Finns det någon nu, som säger emot om jag upprepar mitt påstående att ingen enskild människa har kunskaper tillräckligt för att tillverka mig? Egentligen har miljoner människor varit med om att skapa mig, människor som inte ens vet om varandras existens. Du får för långt, penna, kanske ni säger, när du sätter in en brasiliansk kaffeplockare i ditt stamträd. Jag håller med att det kanske kan betraktas om långsökt, men står ändå fast vid mitt påstående. Det finns inte en bland alla dessa miljoner människor, styrelseordföranden i pennfabriken inberäknad, som bidrar med mer än en bråkdel av den nödvändiga kunskapen. Den enda skillnaden mellan timmerhuggaren i Oregon och gruvarbetaren på Ceylon är arten av kunskap. Både timmerhuggaren och gruvarbetaren är nödvändig för att jag skall bli till, lika väl som laboratorieassistenten på fabriken eller oljeborraren på plattformen (mitt paraffin är ju en biprodukt i oljehanteringen).

Klassiker Men nu kommer det verkligt fascinerande: inte någon enda av alla dessa människor arbetar därför att han vill tillverka mig. Jag är nog lika likgiltig för alla mina förfäder som för barnet som får mig första skoldagen bara för att tappa bort mig. Det finns faktiskt människor som medverkat i tillverkningen som själva aldrig har sett en penna eller vet hur man använder en. Deras motiv för att arbeta är helt andra. Kanske skulle man kunna formulera det så här: Var och en av dem som medverkar vet att han genom att arbeta på min tillblivelse kan byta sin kunskap mot de nyttigheter han själv vill ha. Kanske vill han någon gång till och med ha en penna …

INGEN CENTRALSTYRNING Det finns en ännu bättre sensmoral i min historia: Ingen har organiserat hela detta nätverk av arbete, ingen central styrning har behövts för att samordna allt som behövs för att jag skall kunna tillverkas. Det som styr är i stället den »osynliga hand« ni säkert har hört om. Man har sagt att endast Herren kan göra ett träd. Men varför håller vi med om detta? Det kan vi hålla med om, ty ingen människa har tillräckliga kunskaper för att ens beskriva trädet, utom möjligen ganska ytligt. Man kan t.ex. tala om att trädet representerar en särskild sammansättning av gener eller kemiska ämnen. Men vem har tillräckligt med observationer och fakta för att någonsin kunna kartlägga alla detaljer i trädets liv? Jag, blyertspennan, är en inriktat sammansatt tingest – jag innehåller trä, zink, koppar, grafit och mycket annat. Men det allra mest fantastiska är att jag inte är en naturprodukt i vanlig mening: Jag är en produkt av miljoner människors samordnade arbete och kunskap, en spontan samordning som fungerar utan någon som helst central planering. Gud ensam har kunskap tillräcklig att skapa ett träd, men det är också endast Han som har kunskap tillräcklig för att på egen hand skapa en blyertspenna. När ni hört min berättelse kanske ni förstår varför jag hoppas att ni tror på den frihet människan nu tycks förlora så snabbt. Är man medveten om alla dessa insatser jag talar om, och medveten om hur all denna kunskap samarbetat naturligt, nästan automatiskt, för att vara till nytta utan att någon samordning av regeringar, planering eller tvång skett, då har man också vunnit en helt nödvändig grund för friheten: tilltron

till den fria människan. Utan denna tro på människan är friheten omöjlig. Så snart regeringar får monopol på kreativ verksamhet, som t.ex. postdistribution, så kommer alla förledas att tro att verksamheten inte kan fortgå om den skulle organiseras utan tvång. Och varför? Jo, just därför att var och en vet att han själv aldrig kommer att ha tillräckligt med kunskap för att driva verksamheten, t ex sköta postservice. Var och en känner också att ingen annan har denna kunskap. Alla har då helt rätt: ingen har tillräcklig kunskap för att sköta postutbärning lika lite som någon har tillräcklig kunskap för att tillverka en blyertspenna. Tror man då inte på människan och hennes förmåga, kanske därför att man aldrig tänkt på hur mycket samarbete det behövs för att framställa en blyertspenna, så kan man inte annat än komma till den felaktiga slutsatsen att verksamheten, t ex posten, bara kan bedrivas efter centrala offentliga riktlinjer. Om det bara var blyertspennor som jag vilka vore resultatet av mänsklig samverkan i frihet så vore det kanske svårt att dra några slutsatser. Men det finns bevis överallt. Postservice är en ganska okomplicerad verksamhet jämfört med t.ex. biltillverkning eller utveckling av miniräknare. På tal om utbärning, ja. När regeringar inte lagt sig i utvecklingen så har utvecklingen gått framåt med stormsteg. Den mänskliga rösten kan vidarebefordras runt jorden på någon sekund. TV förmedlar händelser just då de inträffar, fri företagsamhet förmedlar 150 människor från Seattle till Baltimore på mindre än fyra timmar. Fri företagsamhet förmedlar olja från Persiska viken till New York till ett pris som för 2 kg olja understiger vad Postverket tar för att förmedla ett brev tvärs över gatan.

FRIHET Kärnan i vad jag vill lära ut är detta: Hindra inte människors energi och kreativitet genom politik. Ordna samhället istället, så att lagar och regler tar bort så många hinder som möjligt. Lita till att fria människor kan samarbeta kreativt, och att »den osynliga handen« kan klara samordningen. Låt den kreativa kunskapen gå och göra det den vill. Tilliten kommer att bli besvarad. Min egen blyerts-penne-tillkomsthistoria är ett gott bevis.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Timat

ETT SÅ KALLAT GIMOα Av AXEL SKRÖDER & JOHAN ESON*

Axel Skröder är sekreterare för Studentföreningen Ateneum. Han studerar freds- och konfliktkunskap vid Lunds universitet. Johan Eriksson är nyvald viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och förste vice ordförande för Studentföreningen Ateneum. Han studerar konsthistoria och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. I egenskap av sanna skånska patrioterβ ger Axel och Johan här sin personliga bild av Fria Moderata Studentförbundets senaste representantskap, som avhölls den 6–8 maj i år på Blommenhof Hotell i Nyköping.

En tidig morgon i Lärdomsstadenγ, när de punschstinna dimmorna precis hade börjat lätta, samlades ett gäng individer av varierat skick. Två bilar satte kurs mot norra Sverige, självfallet ackompanjerade av ljuva och rebelliska proggtoner. I enlighet med den neoatenska andan, med ledorden »bildning« och »dekadens«, var resan ett tillfälle att bli invigd av äldre medlemmar i konsten att dyrka Bacchusδ. (Huruvida föreningsordförande Filip† själv var nykter eller ej, låter vi vara osagt.) »Allmänna luntan« lästes, och hätska diskussioner flammade upp. Det traditionella matstoppet vid Hamburger Hill kom i år något för tidigt för att samstämma med lunchtid, men utgjorde däremot ett lägligt tillfälle att besöka de samlade snabbmatsrestaurangerna för att fylla muggar med is till bilarnas gin och tonic-förtäring. Gin och tonic-lagret självt fylldes därefter på vid A6 i bibelbältets centralort. Vissa resenärer uttryckte då sin oro för att bli nekade att få inhandla färdkost, men Tor och Carl bedömdes att vara tillräckligt anständiga.

Väl på plats i Nyköping, så skedde den sedvanligt stressiga incheckningen för att snabbt kunna öppna representantskapet och påbörja fredagens utskottsarbete. Det faktum att en av oss fick dela rum med Handelshögerns ordförande H. C. Andersenε, gav ett skåneländskt hjärta hopp om godnattsagor. Efter en ömsom engagerad, ömsom disträ utskottsbehandling, marscherade ett lämmeltåg av studentförbundska ombud och observatörer upp till rummen, för att där svida om till helgens första sittning – eller, som ni säger där upp i landet, »sexa«. Särskilt utmanad blev nu den atenska viceordföranden Johan, som efter att ha tagit på sig ansvaret att medta den blågula föreningsslipsen till försäljning, tvingades agera herrkonfektyrssäljare. Hellre hade han ägnat tiden åt att låta bakfyllan gå ur kroppen, ty snart var det dags – igen – för ännu ett snapsmaraton. Men först avhölls det enligt sedvanlig rutin en drink för Studentföreningen Ateneum på ett av hotellrummen. Vid denna genomförde »Filip« ett högtidligt rödvinsdop av föreningens senior Stefan‡, under uppsikt av föreningsmaskoten Sokrates§.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Timat Hedersgäst för kvällens så kallade sexa var den forna heimdaliten tillika ordförande emeritus Carl-Fredrik Jeansson**. För somliga av vår generations studentförbundare har han gjort sig känd som den radikala knarkpolitikens ansikte utåt, genom ett möte med en intellektuellt ohederlig, hårt redigerande SVTjournalist på Plattanζ i Stockholm i början av 1990talet. För övrigt uppskattade vi skånelänningar verkligen kulturutbytet! I Lund är en sexa en tackfest för den personal som har jobbat på en nations nattklubb, medan en sexa i Sörmlandη tydligen är en sittning som pågår till långt efter midnatt och slutar med en Securitasarmé på väg över tröskeln. Lördagen inleddes av några tappra själar med styrka att infinna sig i stämmosalen redan klockan 9.00. Dessa följdes av helgens andra lämmeltåg, denna gång bestående av eftersläntrare – nästan alla med skorna i behåll sedan gårdagen! Dagens debatter kretsade kring huruvida nattväktarstaten är ett statsskick eller ej (svaret är nej) och huruvida den (vare sig statsskick eller ej) är eftersträvansvärd (svaret är ja); kring odling och försäljning av organ (vi undrar, är Studentförbundets organ Svensk Linje till salu?θ); samt kring det mänskliga självägandet i fråga om graviditet och föräldraskap. Den sistnämnda debatten var den mest högljudda och seglivade, och Lundadelegation stod för såväl juridiska argument från David som esoteriska utsvävningar från »Stefan«. Som vanligt agerade Gimomannen†† värdigt bollplank. Efter dagens förhandlingar var det ännu en gång dags att uppsöka närmsta telefonkiosk för ett snabbt ombyte. Därpå bildades en halvcirkel på uteplatsen, så att det nyvalda presidiet kunde ställas mot väggen. Grillningen, modererad av Förbundets under helgen närvarande geronter, tvingade någon att välja mellan Lund och Uppsala; en annan att se sig som menig i försvaret eller meningslös i presidiet; och en tredje att välja favoritfilosof förutom Ayn Randι. Toastmaster för lördagsmiddagen var viceordförande emeritus Danjell Elgebrandt. Till sin hjälp hade han som sånganförare ordförande emeritus Tobias Sjö, vilket var extra glädjande för den lundensiska delegationen, då Sjö som bekant är en bärare av den gulblå slipsen. Måhända var det även detta som föranledde att lördagens middag inte var en så kallad sexa, med följd att middagen både höll sig inom anständig tid och förgylldes av sånger framförda med så kallad melodi.

hedersomnämnande till representantskapets Konservativa Ultra-Reaktionära Tomte (förkortat: »KURT«), vilken för tredje året i rad stod att finna hos Lundaföreningen. Värd ett särskilt omnämnande är också Kongl. Högerteknologernas talarduo, som iförd röda kepsar bjöd på stor underhållning i form av ett amerikanskt brandtal om murar. U.S.A.! U.S.A.! Söndagen: ZZzzzZzzZzz. … Något om John Locke. … ZZzzzZzzZzz. … Något från Atlas Shrugged. … ZZzzzZzzZzz. … En medlem som hade fått lite för mycket av det goda innanför västen ropade från bakersta raden: »Make Studentförbundet great again! Build that wall-beredning!« … Plötsligt hade den atenska delegationen nått Vätterns strand. Valkyrieritten på högsta volym studsade mot den hårda bergsväggen och ekade ut över sötvattnet. Ännu ett Gimo var över.

FÖRFATTARNAS NOTER *. Namnet »Eson« är fingerat; egentligen heter han Eriksson. †. Namnet »Filip« är fingerat; egentligen heter han Philip. ‡. Namnet »Stefan« är fingerat; egentligen heter han Stephan. §. Namnet »Sokrates« är, tyvärr, inte fingerat; han heter inte något annat. **. Namnet »Jeansson« är fingerat; egentligen heter han Jaensson. ††. Namnet »Gimomannen« är fingerat; egentligen heter han Lindahl‡‡. ‡‡. Namnet »Lindahl« är fingerat; egentligen heter han Ridenfeldt.

REDAKTÖRENS NOTER α. Namnet »Gimo« är familjärt; egentligen heter det representantskap. β. Epitetet »sanna skånska patrioter« är extremt generöst; egentligen är Axel född i Blekinge och Johan född i Uppland. γ. Namnet »Lärdomsstaden« är felaktigt och opåkallat; egentligen heter den Lund. δ. Namnet »Bacchus« är latiniserat; egentligen heter han Dionysos. ε. Namnet »H. C. Andersen« är fabulerat; egentligen heter han Oscar C. A. Anderson. ζ. Namnet »Plattan« är familjärt; egentligen heter det Sergels Torg. η. Namnet »Sörmland« är familjärt; egentligen heter det Södermanland. θ. Den ställda frågan är enkel att besvara; en årsprenumeration kostar egentligen 500 kronor. ι. Namnet »Ayn Rand« är taget; egentligen hette hon Alicia Rosenbaum.

Enligt uråldrig tradition delade Stockholms‑ föreningen under middagen ut sitt årliga

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Mitt i

SOM PÅ RÄLS Av GRASSLAND EQUESTRIAN »Detta«, tänkte den unge regeringskanslikanslisten, som ett svar på frågan »Hvad vilja socialdemokraterna?«, en fråga som ofta upptog hans medvetande, likt ett molande dåligt samvete. Snabbtåget gjorde en häftig inbromsning, och den unge regeringskanslikanslistens flanellbeklädda bröst trycktes mot säkerhetsbältet med en väldig kraft. Urkraften och potensen hos den massiva ansats till att hålla ihop landet som hans parti hade åstadkommit genom denna tågsatsning, gjorde sig nu påmind med sin fulla tyngd. Känslan i hans kropp av rörelsemängden från de tusentals hästkrafter som slungande tåget framåt genom den svenska glesbygden, gav en fysisk vittnesbörd till hur verkningsfullt tåget verkligen var. Om en enda järnhäst besatt en kraft som denna, betänk då styrkan hos investeringen som helhet! Landet må med lag ha blivit byggt, men ställd inför all denna kraft, fanns hos den unge regeringskanslikanslisten inte längre tillstymmelsen till någon tvekan om att det var med tåg som landet må utvecklas. För sitt socialdemokratiska inre såg han denna infrastrukturinvestering spränga ut ifrån huvudstadens centralstation och fram över det svenska landskapet likt en multiplicerande hästflock, med välstånd och utveckling uppskjutande ur dess hovavtryck – på idel tvångsinlösta ägor. »Knäckebröhult Norra!«, utropades det på rikssvenska ur tågkupéns högtalarsystem. Den unge regeringskanslikanslisten blickade ut på den tidigare slumrande småstadens pittoreska perrong och bevittnade hur de påstigande fixerade sina nackkragar, samtidigt som han fantiserade om det pendlarmecka som här skulle uppstå. Utanför kupéfönstret stod en nyavstigen pappa och försökte hjälpa sin krånglande dotter av med sin nackkrage. Pappans ansträngningar avbröts av ljudet från konduktörens visselpipa, och i all hast fick pappan skynda av perrongen med den halvt nackkrageavklädda dottern i omilt släptåg.

man under Trafikverkets försorg först experimenterat med – och därefter permanentat – en så kallad explosiv start, där tågen så snabbt de bara kunde accelererade upp till sin maximala hastighet. En ofrånkomlig följd av denna start blev emellertid att allt som låg löst på perrongen slungades iväg likt våldsamma projektiler, och då gjorde man som resenär eller förbipasserade bäst i att hålla sig långt borta. De bullerskärmar som hade uppförts längs rälsen gav lyckligtvis inte enbart ett estetiskt intressant och mångkulturellt berikande intryck av israelisk säkerhetsbarriär, utan även ett skydd mot dessa livshotande flygande faror. (Gudskelov så hade bullerbarriärens första egenskap passerat till och med Socialdemokrater för tro och solidaritet och dess erkänt trånga nålsöga av kategoriska tolkningar.)

För att tågen verkligen skulle komma till sin rätt, genom ett utnyttjande av deras fulla potential, hade

Knappt hade tåget nått sin topphastighet förrän det var dags för nästa häftiga inbromsning. Trycket

Linjen elbrist utslagen basindustri – och den urvattnade kvaliteten hos regionala University-er, för storstadens solidariska bostadskö. Det hade varit ingenting mindre än ett genidrag av partistrategerna att involvera så många småstäder längs med rälsens sträckning, och betalningsviljan hos dessa tidigare levande döda kommuner hade vida överträffat förväntningarna. Där kommunala äventyrsbad och multiarenor tidigare hade skjutit upp som svampar ur den svenska myllan, stod nu – på varenda bottenplatta som befriats ifrån dessa inte längre lika högprioriterade kommunala kärnuppgifter – det socialdemokratiska folkhemmets krona: en tågstation. Ur högtalarsystemet utropades en myndig uppmaning om att ha sina identifikationshandlingar redo för en inre gränskontroll, och kort därpå öppnades tågkupéns dörrar för ett annalkande par av poliser. Först kom en reslig manlig konstapel, med ett vårdat kort skägg och mörka vänliga ögon, för att kontrollera de manliga resenärernas identiteter, tätt åtföljd av en kortklippt kvinnlig konstapelinna, för att med pigg blick kontrollera de kvinnliga resenärernas dito.

mot bröstet ökade än en gång, när sjupunktsbältet såsom uttänkt fördelade kraften från inbromsningen på ett av Trafikverket godkänt vis. Ett barns ångestfyllda skrik skar genom tågvagnen ifrån dess andra ände. Några sekunder med stillastående tystnad övergick strax därefter i det lilla barnets karakteristiskt tröstlösa gråt. Ur tågkupéns högtalarsystem annonserades ankomsten till Knäckebröhult Södra – likt tidigare med den lantmäterimyndighetsmässiga och rikssvenskdialektala ackuratess som anstår ett helstatligt ägt järnvägsbolag. Den unge regeringskanslikanslisten kom att minnas den första gången som han själv hade åkt tåg, och en våg av sympati för det gråtande barnet slog över honom. Men denna övergick snart i insikten att barnet om några år skulle komma att uppskatta möjligheten att lämna glesbygdens sysslolöshet – i kölvattnet av en av stödpartiinducerad

I de tuffa förhandlingar som hade föregått Sverigebygget, hade tonen varit uppskruvad, inte minst inom regeringen. För att alla gröna falanger i det brokigt gröna partiet skulle sluta upp bakom projektet, hade man behövt garantera inte enbart ekologisk kaffe i tågbistron under det närmaste århundradet, utan även könssegregerat utförda identifikationskontroller. Den unge regeringskanslikanslisten suckade och tänkte på hur mycket lättare allt hade varit om alla bara hade varit socialdemokrater, samtidigt som han sträckte över sitt körkort till den manlige konstapeln. Det var i alla fall väldigt skönt att det gröna partiet hade säkrat svensk kärnkrafts fortsatta drift – och därmed även tågets – så länge som det ekologiska kaffet var överenskommet att fortsätta att serveras i bistron. »Tack gode gud för tåg – och svenskt ekologiskt kaffe!«, utbrast den unge regeringskanslikanslisten plötsligt, utan att tänka sig för. Den manlige konstapeln beslutade sig omedelbart för att kontrollera just detta framsträckta körkort extra noga.

Timat

TAL TILL FMSF Av FREDRIK SIXTENSSON

Fredrik Sixtensson är (nybliven) ordförande emeritus för Föreningen Heimdal. Han är doktorand i grekiska vid Uppsala universitet och har tidigare varit Curator Curatorum vid Kuratorskonventet i Uppsala. Den 6–8 maj i år avhöll Fria Moderata Studentförbundet sitt årliga representantskap, »Gimo«, på Blommenhof Hotell i Nyköping. Vi publicerar här det middagstal som Sixtensson då höll till Förbundet på lördagskvällen, den 7. Därefter fick Sixtensson bada (och flöt).

Herakleitos och Parmenides var två gamla greker som var för sig företrädde en livshållning som var motsatsen till den andres. Herakleitos hävdade att »allting flyter«, med vilket han menade att allting är statt i förändring och att inget är beständigt. Allting flyter, och därför kan man inte stiga ner i samma flod två gånger. Parmenides höll inte med. Herakleitos hade enligt honom helt fel, för i själva verket förändras ingenting. Det går inte att förklara hur varat uppkommer, hur det skulle ta slut, eller hur det har blivit till. Alltså är existensen som den alltid har varit. Mycket vatten har runnit under broarna sedan denna tvist, och på sätt och vis är frågan ännu inte löst. Men i någon teknisk mening har Parmenides fått rätt. Materia förstörs ju inte, utan omvandlas bara, om den klassiska förståelsen av fysiken fortfarande håller. Men på ett mer praktiskt plan, tror jag att Herakleitos har mer rätt. Det tycks som att ingenting som vi tar för givet är beständigt, och att det förväntade kan bli något

helt annat än det förväntades vara. Detta gäller på både gott och ont. Vi kan ta några korta exempel på detta. När före detta förbundsordförande Alexandra Ivanov höll tal inför Föreningen Heimdal på vårt 125-årsjubileum, underströk hon noga att vi måste stå relativismen och identitetsvänstern emot, för att mycket värre ont växer fram om de får härja fritt. Så var fallet när hon höll talet, och så har fallet varit i flera år i svensk politik. Men just nu, ett par miljöpartistiska skandaler senare, så är jag inte lika säker. Den svenska identitetsvänstern tycks vara på väg att implodera fullständigt. Identitetspolitiken och kulturrelativismen får dagligen stryk i samtliga större dagstidningar. Till och med framstående människor på vänsterkanten börjar inse att man har närt en orm vid sin barm. Det har gått så långt att miljöpartister uttalar sig om att det här med eventuell islamism i det egna partiet inte är en vidare skön grej, och det spekuleras i huruvida Romson och Fridolin kommer att kunna sitta kvar.*

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Timat Allting förändras, utan att någon kunde förutse det. Och den enda gnista som antände denna krutdurk var att viceordföranden för Turkiska riksförbundet höll ett föga genomtänkt tal på Sergels torg. Det är minimum input, maximum output, vilket också är ett kännetecken på kaotisk förändring. Man ska givetvis inte ropa hej – identitetspolitiken är fortfarande en kraft att räkna med. Men de senaste veckornas händelser har blottlagt sprickorna i kolossens lerfötter, och förr eller senare kommer den att rasa i backen. Gud give att det blir förr snarare än senare. En annan sak som är dagsaktuell: För inte ens ett år sedan trodde många betraktare att Jeb Bush skulle vinna en promenadseger i Republikanernas primärval. I stället åkte Jeb på storstryk, och bara för någon dag sen så blev det i princip klart att Republikanernas presidentkandidat blir Donald Trump. Ingen kunde förutse det, men så har skett. Och nu är det ingen som

»Så gör inte pessimisten. För en sann pessimist, han vet att i morgon kan allt som är bra ha gått åt skogen.« kan förutse vad denna kandidatur kommer att innebära för exempelvis Europas säkerhetspolitik. Frågan på mångas läppar är nu i vilken mån The Donald vet detta själv. Oavsett vad så innebär det politiska förändringar för stora delar av världen, som ingen kunde ha anat i maj 2015. Detta är bara två dagsfärska exempel på att allting flyter och att världen är oförutsägbar, men det finns många, många fler. Och det kan verka nedslående, särskilt på oss unga människor som kanske för första gången märker att den värld man tagit för given inte är så statisk som man kanske trodde. Man börjar snart fundera på om de fasta punkterna man hänger upp sin världssyn kring kan komma att rinna en ur händerna. Och vad är då världssynen egentligen värd? Eftersom jag är ordförande för Föreningen Heimdal, och till sinnet tämligen konservativ, så vet jag en given hantering av detta problem: Man blir pessimist. Detta borde inte förvåna någon alls, för pessimismen är en del av själva definitionen av konservatism. På samma sätt som Lenin en gång sa att kommunism är lika med sovjetstyre plus elektricitet, på samma sätt kan man

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

säga att konservatism är pessimism plus tweed. Och tweeden tycks bli allt mindre viktig. Detta kan vara svårsvald medicin, för i vårt samhälle omhuldas optimismen okritiskt. Jämt och ständigt anbefalls man att se positivt på tillvaron, att glaset är halvfullt, och att världen är skapad god. Det är en sanning som sällan ifrågasätts, och därför är det lätt att tro att jag skämtar. Men det gör jag inte. Jag tror på fullaste allvar att det ligger något i en ansvarsfull, mogen pessimism, som gör att man blir bättre rustad för att möta världen. För en förfelad optimism leder till att människor skjuter upp nödvändiga saker till en morgondag de tar för given. Den leder till att man förslösar sitt pund, för att man tror att även det illa sådda fröet kommer att bära riklig frukt. Det är en hållning som gör att man långsamt, med visst välbehag störtar sig själv i fördärvet, för att man alltid förutsätter en vändpunkt runt hörnet. Det är den sortens hållning som gjort att folk har stått ut i, men också burit upp, utsiktslösa utopiska samhällsprojekt. För snart, snart är revolutionens barnsjukdomar lösta, och snart är lyckoriket här. Så gör inte pessimisten. För en sann pessimist, han vet att i morgon kan allt som är bra ha gått åt skogen. Därför förslösar han inte sitt pund. Därför förvaltar han sin tid. För han vet att livet är skört, och att det därför måste levas medan liv ännu är. Han förhåller sig till sin situation, som svenskar till vädret på midsommar: han hoppas på det bästa, men räknar med det sämsta. Och det är någonstans på denna punkt som jag vill rikta mig till er nya styrelsemedlemmar i FMSF. Inget består, allting förflyktigas, och till slut så dör vi. Kom ihåg det, och bli lite pessimistiska. För då kommer ni att på ett helt annat sätt förstå att det som vi har i dag, det är en toppenfest i goda vänners lag i vackra Nyköpings stad, där ni sitter och förvaltar en anrik förening som ni alla känner så starkt inför, valda av era vänner som känner förtroende för att just ni, som sitter här, är de bästa för denna uppgift. Det är detta vi kan vara säkra på just nu, och morgondagen vet vi inte var vi har den, så låt oss därför vara glada tillsammans just i dag.

NOT *. Och bevisligen kunde inte Romson det.

Tänkvärt

SKATTEFUSK ÄR INTE STÖLD Av ALEKSANDRA BOSCANIN

Aleksandra Boscanin är sommarsmed vid Timbro och medlem av Högerteknolgerna. Hon studerar statsvetenskap vid Stockholms universitet och har tidigare studerat datateknik vid Kungliga Tekniska Högskolan. I höst kommer hon att vara vikarierande ledarskribent vid Göteborgs-Posten, efter att tidigare i år ha varit detsamma vid Svenska Dagbladet. Här reder hon ut vad som egentligen är moral respektive omoral i fråga om tvångsindrivna skatter.

I september år 1994 sade Mona Sahlin, dåvarande partisekreterare för Socialdemokraterna, att »[o]m man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt. För mig är skatt det finaste uttrycket för vad politik är«. Denna syn på skatt utgör inte bara fundamentet i den socialdemokratiska ideologin, utan också i den svenska självbilden – vilket inte är särskilt märkligt, då dessa två företeelser ofta går hand i hand, efter sjuttio år av socialdemokratisk hegemoni. Ett tydligt exempel på detta är det sällan ifrågasatta – men frekvent använda – begreppet skattemoral, vilket används för att beskriva människors grad av vilja att betala skatt i laga ordning. När det talas om god skattemoral, åsyftas vilja att betala skatt, och på samma sätt åsyftas ovilja att betala skatt, när det talas om låg skattemoral. Men att sätta ett likhetstecken mellan god moral och hög skattevilja, implicerar att det skulle finnas ett egenvärde i att betala skatt; som om själva förflyttningen av egendom från medborgare till stat är av högre

betydelse än de samhällsfunktioner som skatten påstås vara tänkt att finansiera. Så är inte fallet – däremot finns det en utbredd syn på välfärdsstaten som något gott. Det finns även en missuppfattning om att pengar skulle vara en universell lösning på alla problem, oavsett dessas karaktär, och i synnerhet på välfärdens. Därav tenderar välfärdsstatens förespråkare också att se på skatt som något villkorslöst gott, och den som hyser vilja att betala mycket i skatt (eller åtminstone vill att andra ska göra det) ses som god. Den självdefinierade godheten hos välfärdsstatens förespråkare brukar yttra sig i fördömande av dem som ifrågasätter såväl välfärdsstatens som skattens legitimitet. Allra värst anses de vara som inte bara önskar att minimera sitt skattetryck, utan faktiskt också försöker att göra det – oavsett om de därigenom begår ett brott eller ej. Ty få saker provocerar välfärdsstatens förespråkare mer än andras ovilja att vara en del av den eller att Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Tänkvärt

»Om något inte kan existera utan tvång, är det då värt att få existera?« bidra till den. I sitt tal på 1 maj i år ropade statsminister Stefan Löfven ut över Götaplatsen att skattefusk är stöld. Det faktum att en stat vill upprätthålla de strukturer som den själv har skapat (i detta fall skattesystemet) är inte särskilt häpnadsväckande, och det vore därför en sak ifall statsministern hade påstått att skattefusk är fel. Påståendet att skattefusk är stöld implicerar dock att pengarna tillhör staten redan från början, att den aktiva handlingen från statens sida är att ge människor pengar; när det egentligen är tvärtom: statens aktiva handling är att ta pengar. Och det är just därför som dagens skattesystem saknar legitimitet: för att staten inte får pengar, utan tar dem. Även om vi skulle sympatisera med skattens ändamål (som i denna kontext är att möjliggöra en

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

utbyggd välfärdsstat), så är det inte tillräckligt för att skatten ska få legitimitet, så länge som vi är tvingade att betala den. Många är av uppfattningen att frivillig skatt inte skulle fungera i praktiken, att tvång är nödvändigt för att det ska kunna finnas en stat. Huruvida detta är fallet för alla typer av stater kan diskuteras; vad som är säkert är att det stämmer för de stater som saknar legitimitet. Om något inte kan existera utan tvång, är det då värt att få existera? En stat som måste använda tvång för att kunna upprätthållas, är en stat som inte finns till för sina medborgare, utan låter medborgarna finnas till för den. Skatt – så som systemet ser ut i dag – är därför inte det finaste uttrycket för vad politik är, utan en symbol för statens rätt att förfoga över människor och deras tillgångar.

Tänkvärt

OM ABORT OCH RÄTTEN TILL LIV Av BEATRICE BACKMAN

Beatrice Backman är styrelseledamot för Studentföreningen Ateneum. Hon studerar strategisk kommunikation vid Lunds universitet. Här filosoferar hon fritt om det stora etiska dilemmat då en kvinnas rätt till abort skall vägas mot ett fosters rätt till liv.

Det finns en dag som vi glömmer att fira, en dag som med rätt bör firas med större pompa och ståt än vår sweet 18. Den stora skinande present som du får denna dag är ingen bil, inget körkort och heller inte rätten att köpa billig alkohol på klubben, utan rätten till liv. Knyt upp det röda snöret och fira att du vid 22 veckors ålder inte längre får aborteras och därmed åtnjuter rättigheter som övertrumfar dem som tillhör den kropp i vilken du befinner dig. Vi talar ofta om kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, men sällan om det liv de bär inom sig. Vad är det som gör att vi, dagen då vi fyller 22 veckor i vår mammas mage, plötsligt äger vårt liv? Jag frågar mig, när får en människa egentligen rätten till sitt eget liv? Läs en tidning och håll dig uppdaterad – och du inser snart att abort är en fråga som idag inte placeras särskilt högt på den svenska dagordningen. Frågan debatteras sällan och räknas som hyfsat okontroversiell. Frågar jag dig vad du anser om abort, kommer du svara att det är något som alla kvinnor har rätt till. Du tänker efter ytterligare och tillägger sedan att abort

har revolutionerat jämställdheten och banat väg för ett bättre liv för kvinnor världen över. Men varför? Visst, tafsa inte på min aborträtt – men vi måste ändå fråga oss själva varför vi idag har fri abort och på vilka antaganden detta förhållande bygger. Argumenten till stöd för abort handlar om självbestämmande, om jämställdhet och om de stora riskerna för kvinnor som gör illegala aborter. Årligen görs över 20 miljoner illegala aborter, resulterande i ett släckt liv för cirka 68 000 mödrar. En direkt följd av de osäkra medicinska förhållanden som ett abortförbud medför. Men i samband med frågan om abort måste vi också behandla Frågan med stort F: frågan om liv. Kan vi egentligen veta när ett mänskligt liv börjar? Kan vi ens veta vad ett mänskligt liv är? Uppstår rätten till liv då det konstateras medicinskt av läkare eller då individen har visat att han kan fatta egna beslut? När blir ett foster en människa? Alla svartvita definitioner blir på något sätt orimliga när vi talar om något som växer dag för dag, från oformlig cellklump till

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Tänkvärt tänkande individ. Faktum är att begreppet liv definieras olika från person till person. Socialstyrelsen har sin definition – läkarna, en annan. I ögonen på ett par som länge har försökt att skaffa barn, blir fostret till framtid i samma sekund som det efterlängtade strecket framträder på stickan. Just då blir de föräldrar. Kanske blir vi till sist tvungna att ställa frågan om liv bakom oss och istället fråga: Vem vet bäst hur den enskilda gravida kvinnan vill ha det – en rådgivare vid en abortklinik eller kvinnan själv? Svaret är – och måste alltid vara – kvinnan själv; men får kvinnans rätt till liv därmed gå ut över det ofödda barnets? Svaret måste vara nekande. Alla människor har lika rätt till liv, frihet och egendom, och den enas rätt får aldrig gå ut över den andras. Trampa på någon annans rätt – och du ger denna individ motsvarande tillåtelse att trampa på din! Av detta följer, att ett första antagande som vi måste göra, för att kunna vara för fri

det. Men vad händer då om modern inte längre önskar bära fostret inuti sin kropp? Detta måste innebära att fostret inte längre är välkommet inuti moderns kropp. Fostret har då blivit något som inkräktar på moderns kropp. Detta leder till en mängd följdfrågor: Blir abort en akt i självförsvar, likt att mörda den som redan har attackerat? Hur länge fortsätter fostret att vara en inkräktare? Och hur länge behåller modern rätten att göra sig av med denna inkräktare? Om en kvinna har blivit inseminerad mot sin vilja och inte upptäcker barnet förrän det enligt »lagen« är för sent, så måste väl detta ändå gå att åtgärda? Fira dina 22 veckor – och din mammas rätt till abort har försvunnit. Varför accepterar vi ett 22 veckor gammalt foster som ett liv? Läkare har bestämt att vid just den åldern kan fostret överleva utanför moderns kropp; det är till den definitionen som vi okritiskt lyssnar. Ändå är det en stor skillnad på ett foster som befinner sig i vecka

»Låt oss nu tala om kroppen.« abort, är att det som en gravid kvinna bär i sig ännu inte kan betecknas som varande just ett liv. Men vad är då detta foster? Säger vi ja till abort, så innebär det således även att vi säger att fostret saknar rättigheter. Barnet – fostret – saken – tinget, det har inga rättigheter. Den som inte har rätt till liv äger inte heller något liv, och vice versa. Låt oss nu tala om kroppen. Det kroppsliga självbestämmandet innebär i grunden att en människa inte är skyldig att låna ut sin egen kropp, eller ens delar av den, för att husera någon annans. Även om vi skulle tillskriva barnet, fostret, saken, tinget ett människovärde, har kvinnan fortfarande ingen skyldighet att låta sin kropp stå till förfogande för någon annan. Lika lite som vi är förpliktigade att donera en njure, en lunga eller vår högra arm, lika lite är vi skyldiga att »låna ut« vår livmoder till en annan människa. Endast individen själv äger beslutet om sin egen kropp. Därför är det också bara modern som bär fostret inuti sin kropp som kan och bör få bestämma över Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

22 efter konceptionen och ett foster som är 9 månader gammalt. Huvudet fylls av tankar på zikavirus, missbildningar och ofulländade foster. Skulle rätten att abortera just sådana foster vara starkare, om vi tror oss veta att deras framtida liv skulle bli sämre än normala fosters? Det finns många olika anledningar till varför kvinnor gör abort. Men frågan om liv är ständigt central, och jag kan inte låta bli att undra om allas liv verkligen är lika mycket värda, då somliga av oss startar sina liv som ofulländade innan de ens har fått rätten till dem. Hur inhumant det än må framstå att beteckna ett foster som en sak eller tingest, gör jag hellre det än att hävda att min rätt till liv får gå ut över någon annans, för att därigenom tillåta andra individer att trampa på min. I slutändan kan vi ändå inte undfly frågan om vad som är ett liv – en fråga nästan lika svår att besvara som den eviga frågan om vad som är livets mening. Så öppna champagnen och fira din sweet 22. Grattis till rätten till ditt liv!

Serien

AKTIV FRIHET – EN OUVERTYR Av HJALMAR DUNÅS

Hjalmar Dunås är ordförande för Fria Moderata Studentföreningen i Uppsala – Geijerska Studentföreningen. Han studerar vid juristprogrammet vid Uppsala universitet och är research trainee vid Gernandt & Danielsson och sommarnotarie vid Centrum för rättvisa. Här ger han en kort introduktion till en i framtida nummer av Svensk Linje fortsatt artikelserie på ämnet juridisk frihetsaktivism.

Vem driver utvecklingen av ett stärkt fri- och rättighetsskydd i Sverige? Vem – om någon – flyttar fram den enskildes position gentemot det allmänna, och individens gentemot kollektivet? Det sägs ibland – låt vara främst i juristkretsar – att lagstiftaren i fri- och rättighetsfrågor har kapitulerat inför domstolarna. Ställda inför en aldrig sinande ström av direktiv från Bryssel att implementera och med ett svalt intresse för långsiktig rättsvård, tycks riksdag och regering i allt högre grad ha överlämnat fri- och rättigheterna åt den dömande makten. Utvecklingen har ifrågasatts ur ett demokratiskt perspektiv. Nu pågår, sedan några år tillbaka, en livaktig debatt om domstolarnas roll i demokratin och förhållande till lagstiftaren – låt vara, åter igen, främst i juristkretsar. Att domstolarna har blivit mer aktivistiska är en ofta uttalad observation. Det ska heller inte stickas under stolen med att domstolarna, och framför allt Högsta domstolen, faktiskt har tagit en mer aktiv roll och intresserat sig för

fri- och rättighetsfrågor på ett annat sätt än tidigare. År 2005 fann Högsta domstolen att staten kunde bli skyldig att betala även ideellt skadestånd i Sverige vid kränkningar av Europakonventionen, trots avsaknad av explicit lagstöd. Högsta domstolen gav kommuner samma ansvar 2009. År 2014 tillerkändes en man som felaktigt hade fått sitt svenska medborgarskap avregistrerat, och vars rättigheter enligt regeringsformen därmed hade kränkts, ideellt skadestånd, även då utan lagstöd. Den senare domen ansågs av många som särskilt kontroversiell, trots eller kanske på grund av att regeringsformen till skillnad från Europakonventionen är svensk grundlag. En skiljaktig domare ansåg att skadestånd visserligen borde utgå för kränkningar av rättigheter enligt regeringsformen, men att det är upp till riksdagen att i så fall ge domstolar lagstöd för detta. Med tanke på att den utredning som föreslog en kodifiering av möjligheten till skadestånd vid kränkningar av Europakonventionen samlat damm i sex år utan åtgärd – trots att den mottogs väl av remissinstanserna

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Serien

»Vilka är dessa människor? Hur arbetar de? Vad åstadkommer de? Hur värnas och stärks svenska fri- och rättigheter genom enskildas juridiska aktivism?«

– finns det dock anledning att vara pessimistisk ifråga om lagstiftarens vilja att ta tag i frågan. Riksdagen gjorde visserligen i mars 2016 ett tillkännagivande om att utredningen skulle tas upp för vidare behandling, men givet regeringens hittills styvmoderliga behandling av tillkännagivanden, bör nog ingen ännu ropa hej. Behovet av lagstiftning på området torde också de facto ha minskat när det nu finns någorlunda klara prejudikat från högsta dömande instans som domstolar kan stödja sig på i fortsättningen, oavsett åsikter om vem som principiellt borde ha fått »första ordet« i frågan. Det finns flera andra exempel på hur domstolar snarare än lagstiftare har gått i bräschen för ett stärkt svenskt fri- och rättighetsskydd. Debatten om de inbördes maktförhållandena mellan statsmaktens olika organ flyttar emellertid fokus från fri- och rättighetsskyddets verkliga pionjärer.

och strategiskt arbete från enskilda människor. Att dessutom nå framgång, kräver allt detta och mer därtill. I potten ligger inte bara upprättelse och rättvisa i det enskilda fallet, utan en förändring av rättsläget i frihetlig riktning och en ökad medvetenhet om frågorna för såväl medborgare som myndigheter. Vilka är dessa människor? Hur arbetar de? Vad åstadkommer de? Hur värnas och stärks svenska fri- och rättigheter genom enskildas juridiska aktivism? I kommande nummer av Svensk Linje kommer undertecknad att göra en djupdykning i så kallad juridisk aktivism i Sverige. Särskilt det arbete som den privata organisationen Centrum för rättvisa har genomfört sedan strax efter millennieskiftet kommer att behandlas utförligt. Med denna ouvertyr hoppas jag att locka dig som läsare till fortsatt lektyr framöver. À la prochaine!

För att domstolarna över huvud taget ska få chansen att pröva frågorna, krävs det nämligen idogt, aktivt

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Recenserat

KVÄLJ DITT ÄCKEL Av PATRICK KRASSÉN

Patrick Krassén är ordförande emeritus för Högerjuristerna och tidigare medlem av Svensk Linjes redaktion. Han är policyanalytiker vid Svensk Näringsliv. Här recenserar han Jason Brennans och Peter M. Jaworskis bok Markets without Limits: Moral Virtues and Commercial Interests (New York och London: Routledge, 2016).

Titeln på Markets without Limits kan förleda läsaren att först tro att denna bok är en sorts Till världskapitalismens försvar-uppföljare. Redan genom undertiteln blir läsaren dock varse att den handlar om andra frågor: Moral Virtues and Commercial Interests. Jason Brennan och Peter M. Jaworski (hädanefter: »B&J«), båda vid Georgetown University, tar sig i boken an kritiker av så kallad kommodifiering, alltså det faktum att vissa varor och tjänster kan erbjudas och köpas för pengar, trots att det av olika (påstådda) skäl inte borde vara tillåtet. Argument som har framförts av bland andra Michael Walzer, Elizabeth Anderson, Margaret Radin, Benjamin Barber och (kanske främst) Michael Sandel bemöts, med varierande grad av djup och systematik. B&J:s utgångspunkt är den följande: Om man får göra något gratis, så bör man också få göra det mot betalning. Denna princip utgör också utgångspunkten för deras bedömning av marknaders gränser. Tre typer av gränser identifieras: de som baseras på att

det i sig självt är moraliskt fel att äga eller göra något (och därmed även att sälja detta); de som baseras på omständigheterna (där till exempel tidigare utfästelser, bakomliggande egendomsbrott eller risk för fara begränsar rätten att sälja något); och de som baseras på inneboende begränsningar. Den sistnämna kategorin är vad kritiker av (vissa) marknader och kommodifiering oftast anför, och det är den kategorin som B&J avfärdar som ogiltig.

SJU TYPER AV KRITIK Vidare bryter B&J ned kritiken mot kommodifiering i sju olika kategorier: (1) rättighetskränkning, (2) skada på andra, (3) exploatering, (4) orättvis fördelning, (5) paternalism, (6) karaktärsurholkning och (7) semiotik. B&J accepterar kategorier 1 och 2, rättighetskräkning och skada på andra, men inte med grund i kritik av marknader som sådana, utan med grund i att sådant som innebär rättighetskränkning eller skada på andra

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Recenserat inte heller bör få ägas eller ges bort gratis. Som exempel anförs barnpornografi och atomvapen. Kategori 3, exploatering, anses av B&J vara fel i grunden, men kritiker av kommodifiering lyckas inte visa att någon produktion i sig själv alltid innebär exploatering – det är situationsavhängigt. Kategorier 4 och 5, orättvis fördelning och paternalism, är så gott som aldrig generaliserbara, utan beror på vilka exempel som kritikerna anför, och kritiken lyckas aldrig visa att varan eller tjänsten i fråga bör vara förbjuden att ge bort gratis.

MARKNADERS DESIGN Utifrån de uppräknade kategorierna går B&J vidare till att bemöta ett antal konkreta invändningar mot marknader och till att försvara en handfull exempel på särskilt kontroversiella marknader. Det går förstås att skära ämnet på många olika sätt, och B&J gör en habil insats, även om den brister i systematik. Alltför ofta tar de också den enkla vägen, genom att inte bemöta kritikernas teoretiska invänd-

»Tyvärr uppvisar B&J ingen stringent moralisk grundlinje – återkommande hänvisas till att fenomen eller beteenden är ›goda‹ eller ›dåliga‹, utan att några argument anförs för dessa värderingar – annat än möjligen att det är bra med frivillighet och att undvika att skada andra.« Kategori 6, att deltagande i vissa marknader skulle förstärka dåliga karaktärsdrag, avfärdas på empirisk grund; överlag har deltagande i marknadsprocesser snarare tendens att förstärka ädla karaktärsdrag.

ningar mot marknader med robusta filosofiska argument, utan istället med svagare argument, som skademinimering, påpekande av kritikens brist på empiriskt stöd och kulturell eller historisk relativism.

Kategori 7, semiotik, har att göra med att kommodifiering och marknader skulle sänka det symboliska värde som är förknippat med varan eller tjänsten i fråga. B&J ägnar relativt mycket utrymme åt denna invändning och anser den vara den vanligast förekommande, trots att den för en del läsare nog kan uppfattas som perifer. B&J:s uppfattning beror till stor del på att de sorterar in frågan om marknader för mänskliga organ under denna kategori – en fråga som de fäster stor vikt vid och tar upp både i bokens inledning och i dess avslutning.

Bokens bästa stunder inträffar då B&J lägger fram välformulerade och hållbara motargument i kontroversiella ämnen, som t.ex. bruket att betala någon annan för att hålla din plats i kön, system som ger elever ekonomiska incitament att få bra betyg och förekomsten av fosterdesign. Tyvärr uppvisar B&J ingen stringent moralisk grundlinje – återkommande hänvisas till att fenomen eller beteenden är »goda« eller »dåliga«, utan att några argument anförs för dessa värderingar – annat än möjligen att det är bra med frivillighet och att undvika att skada andra. Detta får till följd att deras svar på många invändningar mot

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Recenserat marknader är att problemen handlar om dessa marknaders »design«, inte om deras förekomst som marknader per se. På ett sätt är det en nödlösning att hänvisa till marknadsdesign – det är återigen ett tecken på att B&J inte bottnar i det grundläggande filosofiska försvaret – men det är svårt att komma ifrån det faktum att alla marknader som omgärdas av lagstiftning i någon mån är »designade« och därmed även kan »omdesignas«. Om

också att en stor del av invändningarna mot marknader har grund i icke-rationella känsloreaktioner – inte sällan känslor av äckel eller avsky inför transaktioner som man själv inte skulle ge sig i kast med (sexköp, organförsäljning, surrogatmödraskap etcetera), trots att andra fullt friska vuxna individer frivilligt kan göra det. De visar också hur sådant som i dag är fullt accepterat tidigare har ansetts omoraliskt och oacceptabelt att saluföra eller betala för, såsom opera, undervisning,

»Som individer i ett marknadssamhälle kanske vi bara får tugga i oss att det sker affärer som vi inte skulle välja att göra själva, så länge som de sker frivilligt mellan samtyckande vuxna.« en invändning mot en marknad för njurdonationer till exempel är att fattiga personer inte kommer ha råd att köpa en ny njure vid behov, så kan det lösas genom att staten ger dem kuponger, anför B&J. Om invändningen i stället är att fattiga skulle bli utnyttjade av rika som »organfabriker«, så kan det undvikas genom att förbjuda alltför fattiga att sälja sina njurar, och så vidare. Det verkligt intressanta – som B&J tyvärr lämnar därhän i sin diskussion – är vad som är själva grundpoängen med marknader, vad som är det huvudsakliga skälet till att försvara dem. Det behöver vi vara på det klara med först, innan vi därefter kan ge oss i kast med marknaders »design«, annars kommer denna »design« att urarta i sönderreglering. (Var gränsen går mellan vettig design och skadlig reglering, berör boken inte heller.)

FLER MARKNADER BEHÖVS Ovan anförda tillkortakommanden till trots, ger boken en stor mängd argument för bibehållet öppna marknader – och för fler och ännu öppnare. B&J visar

dejtingråd, penninglån, idrott, advokattjänster, parkering och barnförsäkringar. En viktig poäng med bokens budskap – som B&J tyvärr misslyckas med att framhäva tillräckligt – är att vi som individer i ett marknadssamhälle kanske bara får tugga i oss att det sker affärer som vi inte skulle välja att göra själva, så länge som de sker frivilligt mellan samtyckande vuxna. Det är trots allt ingen som är tvungen att producera eller köpa något – och i den mån som någon ändå är det, så är det själva tvånget som är grundproblemet, inte vilken specifik vara eller tjänst som det råkar handla om, vilken kvalitet den håller, vad försäljningen av den eventuellt bär för symboliskt värde, och så vidare. Principen att man helt enkelt får kvälja sitt eventuella äckel över vad andra människor frivilligt gör privat, är sedan länge en vedertagen grund för ett välfungerande fritt samhälle med en mångfald av livsstilar. Det borde inte vara så svårt att kunna se på kommersiella transaktioner på samma sätt. »You should just get over it«, som B&J avslutar boken.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Erfarenhet Kunskap Kontaktnät Ambition Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21 Lund Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 www.skanegardar.se

LANTEGENDOMAR: FÖRMEDLING, RÅDGIVNING, VÄRDERING

FMS Göteborgs 80-årsjubileum Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg bildades år 1936 – och fyller således i år 80 år. Detta jubileum skall givetvis högtidlighållas! Och vad kan då vara mer lämpligt än en bal på en skans som stod färdig 1694, under den svenska stormaktstiden? Boka redan nu in lördagen den 26 november, då jubileet firas på Skansen Lejonet i Göteborg Pris och övriga detaljer kommer att kommuniceras så småningom. Ni följer jubileet löpande genom dess Facebook-evenemang, vilket ni finner via facebook.com/FriaModerataStudentforeningenGoteborg. Vid frågor, vänligen kontakta: Agnes Karnatz Ordförande 070-591 08 69 agn.kar.ak@gmail.com

Frida Granath Vice ordförande 072-210 68 65 frida.l.granath@gmail.com

Recenserat

DRAMAT AYN RAND Av CATARINA KÄRKKÄINEN

Catarina Kärkkäinen är nyvald viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och ordförande emerita för Linköpings Fria Moderata Studentförening. Hon studerar teoretisk filosofi vid Linköpings universitet. Här recenserar hon dramatikern Joakim Stens och regissören Carolina Frändes teaterföreställning Du ska veta mitt värde, som hade premiär den 6 maj i år, på Lilla scenen i Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, och behandlar den rysk-amerikanska filosofen och författarinnan Ayn Rand.

När Ann Petrén kliver ut på scenen – svartklädd, med en cigarett i handen – är stämningen laddad. Publiken på Kulturhuset Stadsteatern består, åtminstone den kväll då jag är där, till stor del av personer från den borgerliga sfären – och jag misstänker att jag inte är ensam om att vara lika delar skeptisk som förväntansfull. Det faktum att Ayn Rands liv och person tolkas på en svensk teaterscen – denna själva ikon för bidragsfinansierade, och inte sällan vänstervridna, kulturyttringar – är givetvis spännande. Regissören Carolina Frände och dramatikern Joakim Sten är förvisso kompetenta yrkesmänniskor, men det ligger ändå nära till hands att anlägga en viss skepsis inför kombinationen av tema och utförare. Pjäsen utspelar sig i Ayn Rands spartanskt inredda vardagsrum på Manhattan i New York under mitten av 1950-talet – när författarinnan är mitt uppe i processen att författa sitt magnum opus Och världen skälvde. Den första akten kretsar kring en

diskussionsafton med Ayn Rand och »Kollektivet«, den grupp av hängivna beundrare som samlades kring författarinnan och hennes filosofi under denna tid. Joakim Sten har, på gott och ont, inte givit sig på att själv tolka de idéer som är centrala för historien. Den första aktens dialog är därför närmast direkt kopierad retorik ur Ayn Rands texter – och de långa talen om att någon »har rationaliserat«, »behöver kontrollera sina premisser« eller »är en social metafysiker« känns stundom lika äkta som de förfärliga teatercigaretter som röks på scenen. Trots detta är jag redan några minuter in i föreställningen positivt överraskad. Ann Petrén gör en överraskande porträttlik och karismatisk Ayn Rand – och skådespelarensemblen lyckas generellt väl med att ge dialogen liv. Den första akten frambringar många skratt och en del igenkänning. Rollfigurerna är givetvis karikatyrer av sig själva, men de är inte utan finess. I synnerhet Emil Alméns och Robin

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Recenserat Kellers tolkningar av Allan Blumenthal respektive Alan Greenspan är ljuvligt underhållande. Om den första akten är över förväntan, besannar den andra akten tyvärr vissa av mina farhågor. När föreställningen framåt slutet skall bindas samman, hamnar dialogen och skådespelarhantverket snöpligt i skymundan av moderna – och ganska forcerade – teatergrepp. Kulissen öppnas upp för att blotta det bakomliggande förvaringsutrymmet. Skådespelarna agerar plötsligt scenpersonal när rekvisitan skall flyttas undan. I bakgrunden brinner New Yorks

stadssilhuett. Samtidigt riktar sig Ann Petrén direkt till publiken och försöker framföra en monolog som tyvärr inte riktigt lyfter. Tanken att avsluta just denna pjäs med ett iskallt ifrågasättande av åskådarna känns ändå fullständigt naturlig. Denna ansats, som tyvärr inte riktigt lyckas, är också en sammanfattning av pjäsen i sig. Den är inte en helt riktig tolkning av Ayn Rand och hennes filosofi – men den utgör åtminstone ett ärligt och ganska underhållande försök.

»De långa talen om att någon ›har rationaliserat‹, ›behöver kontrollera sina premisser‹ eller ›är en social metafysiker‹ känns stundom lika äkta som de där förfärliga teatercigaretterna.«

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Recenserat

HISTORIENS VILDVUXNA HÄCK Av MAGNUS JERNKROK

Magnus Jernkrok är viceordförande emeritus för Fria Moderata Studentföreningen i Uppsala – Geijerska Studentföreningen och medlem av Svensk Linjes redaktion. Han är doktorand i historia vid Göteborgs universitet. Här recenserar han Johan Norbergs och Pär Nordfors’ podcastföreställning Historiens berså, inspelad den 25 februari och 16 mars i år, på Maximteatern i Stockholm, och därefter sänd som en serie om tio avsnitt.

När vi ser en människa, livs levande, med alla de egenheter och idiosynkrasier som skiljer den ena från den andra, närmar vi oss varandra. Vi skapar en relation, där vi anpassar oss och mjuknar. Det är hemligheten bakom karaktärshumor. När denna människa dessutom ser att hon iakttas och tvingas att möta andras spontana reaktioner på alla ljud, alla sippar från martiniglaset, alla spelade nervösa fipplanden och vridningar i stolen, så kommer hon också att anpassa sig efter betraktaren. Det är mänskligt. På så vis var det ett spännande experiment på fler än ett plan när Johan Norberg och Pär Nordfors spelade in podcasten Historiens berså på Maximteatern tidigare i vår. Frågan var inte bara om man kunde omvandla historiskt berättande till lättsam underhållning, utan även om man kunde göra det i två olika format samtidigt, på en elegant Stockholmsscen och i hörlurarna på den tradiga löparrundan. Svaret är att barndomsvännerna Norberg och Nordfors klarar det – två pratglada extroverter (vad än Norberg själv vill påstå) som säkert skulle ha pratat

på än idag om inte producent Helena Sandklef hade funnits i kulissen. Formatet landar någonstans mitt emellan historisk allmänbildning och Filip & Fredrik – det är inte helt klarlagt var på den skalan som Norberg & Nordfors själva vill placera sig. Historiska anekdoter blandas med mysiga betraktelser från vardagslivet. Visst, emellanåt tappar de rytmen och hamnar i otakt, med konsekvensen att vi får en konstlad stolppunktsdiskussion, men som alla podcastknarkare känner till är detta varje podcasts barnsjukdom. Om herrarna skulle fortsätta sin serie, skulle de bättre lära känna varandra och formatet. De har potential, både var för sig och tillsammans. Den allmänbildande ansatsen är värdefull. Vi får regentlängder, holländare, spritdrycker och tandvård, oftast med en röd tråd som mynnar ut i en allmängiltig slutsats om världens beskaffenhet. Tyvärr lider podcasten av Muphrys lag – ni vet, den att man inte kan rätta någon annans försanthållanden utan att själv göra fel. Nästan varje avsnitt innehåller graverande sakfel och missförstånd. Vissa är mindre. Thomas av Aquino

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Recenserat var ingen kyrkofader. Nederländerna hade inte »ingenting« att sätta emot i frihetskriget mot Spanien; det var Europas mest tätbefolkade land, med de rikaste hamnarna i världen. Det var givetvis inte så att påve Clemens VIII fick bestämma »om de kristna [fick] dricka kaffe«; påvar tenderar att sakna beslutsmakt i protestantiska länder.

att rädda Europa från Nazityskland. Nu är det ju så att nationalsocialismen bygger på både upplysnings- och motupplysningsidéer och därför inte heller skulle existera utan dem, att Nederländerna kunde ha utvecklats i samma riktning utan riksdelning, och att delningen av Karl V:s rike hade skett redan tre decennier innan giktdiagnosen, vid fördraget i Bryssel år 1522.

Andra felaktigheter är desto större. I ett av avsnitten görs en god poäng om att betydelsen av många symboliska årtal är överskattad. Tyvärr väljer de som exempel två årtal av monumental vikt för europeisk historia: 1066 och 1789. Vilhelm Erövrarens seger vid Hastings år 1066 innebar att det feodala samhällssystemet och borgbyggandet gjorde intåg på de brittiska öarna. Det går, utan större svårigheter, att knyta hela den moderna statsbildningen, med England, Wales, Cornwall, Skottland och Nordirland under samma fana, till normandernas invasion. Den som vill se historiens långa penseldrag kan slå upp Jane Austens

Så fortsätter det. I ett avsnitt menade de att kaffet blev populärt för att vattnet var odrickbart och »livsfarligt«. Det kan knappast komma som en överraskning att både kaffe och alkoholhaltiga drycker till huvuddel består av just vatten. I ett senare avsnitt diskuterar de dock Broad Street-epidemin år 1854, då kontaminerat vatten spred kolera i ett distrikt i London. Vatten har alltid druckits. Antikens greker brukade spä ut sitt vin med vatten – rent vin drack bara barbarer, för det troddes leda till galenskap och död. Under medeltiden dracks olika vattendrycker infuserade med örter, kryddor och honung. Förmoderna läkare kunde

»Det blir särskilt märkligt då Norberg senare försöker, med glimten i ögat, knyta 1500-talskejsaren Karl V:s gikt till Hitlers förlust i kriget.« Stolthet och fördom och fundera över varför de två förmögnaste familjerna i romanen, Darcy och de Bourgh, bär normandiska namn. Vilhelm grundlade ett klassystem som snart har stått oomkullrunkeligt i ett helt millennium, men, för all del, det hade säkert skett ändå, för »hur långt är det mellan Dover och Calais?«. Den franska revolutionens år 1789 avfärdas hastigt och olustigt med att monarkin ändå snart återupprättades. Även om man bortser ifrån att monarkin inte avskaffades år 1789, blir det lätt parodiskt – de moderna ideologiernas födelseår bortsopat som betydelselöst. Det blir särskilt märkligt då Norberg senare försöker, med glimten i ögat, att knyta 1500-talskejsaren Karl V:s gikt till Hitlers förlust i andra världskriget. Tanken är att gikten tvingade Karl V att dela sitt väldiga rike, vilket möjliggjorde Nederländernas självständighet och guldålder, som senare lade grund för upplysningen, och därigenom Amerikas självständighet och möjlighet

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

också ordinera vatten till människor som ansågs ha för mycket blod eller gul galla, då vattnet ansågs kyla dessa kroppsvätskor, så att de inte orsakade för mycket livlighet och ilska. Nej, kaffet spreds av samma skäl som idag: det smakar gott och gör oss pigga. Historiens berså är som bäst ett småmysigt samtal om nördiga ämnen, med vardagliga och oväntade referenser. Som sämst sprider det just den typ av myter som paret Norberg & Nordfors säger sig vilja motverka. Felen är så pass omfattande att det inte går att rekommendera podcasten utan en ordentlig brasklapp. Men podcasten är trots allt ändå lyssvärd för den som känner att de egna historiska kunskapsluckorna är alltför stora. Det är oftast bättre att lära sig mer, med risken för att en del blir lite fel, än att inte lära sig alls. Särskilt om man kan bli underhållen under tiden.

Recenserat

OBAMAS KRIG MOT TERRORN Av ZEBULON CARLANDER

Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet. Han studerar statsvetenskap vid Linköpings universitet och förärades i år som enda svensk ett Future NATO fellowship. Här recenserar han Charlie Savages bok Power Wars: Inside Obama’s Post 9/11 Presidency (New York: Little, Brown and Company, 2015).

Power Wars: Inside Obama’s Post 9/11 Presidency är en bok skriven av New York Times-journalisten Charlie Savage. Boken behandlar USA:s policy för att motverka terrorism under president Barack Obamas tid i Vita huset. Ämnet är naturligtvis brett, men det finns ändå en röd tråd i boken som väver samman det mesta i ett enhetligt narrativ. Berättelsen tar sin början i tiden redan innan Obama har hunnit väljas till president, framför allt under valkampanjen år 2008. Savage skriver att det då fanns två typer av kritik gentemot Bush-administrationens policy för att motverka terrorism: den som fokuserade på civil liberties och den som fokuserade på rule of law. Den första typen av kritik handlade om medborgares fri- och rättigheter, medan den andra handlade om rättsstyre. Obama och hans medarbetare var anhängare av den andra formen av kritik, något som Savage tillskriver deras bakgrund inom juridik – flertalet i Obama-administrationen, inklusive presidenten själv, är utbildade advokater.

Kortfattat kan sägas att civil liberties-kritiken mot Bush lyfte fram det som ansågs vara systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter – såväl amerikanska medborgares som andras – medan rule of law-kritiken vände sig mot att många av de åtgärder som Bush-administrationen vidtog efter 11 september-attackerna skedde i avsaknad av lagstöd och vederbörlig konsultation av kongressen; själva processen var alltså felaktig och författningsstridig. Skillnaden mellan de två typerna av kritik är väsentlig, men uppmärksammades inte under valrörelsen, då alla var förenade i sitt motstånd till Bushadministrationen. Splittringen skulle istället uppenbaras först efter det att Obama-administrationen hade tillträtt och därmed blev tvungen att själv avgöra vilka av Bush-årens policyer som skulle behållas, justeras respektive avvecklas. Boken avhandlar alla möjliga frågor, allt från drönarkrigföring till Guantanamo Bay, men till de mest intresseväckande resonemangen hör dem kring

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Recenserat

»Det vore ohederligt att låtsas att det avhandlade ämnet rymmer enkla frågor med självklara svar – det gör det inte.«

underrättelseverksamhet – eller på mer vardaglig svenska: övervakning. En avgörande anledning till Obamas bemyndigande av NSA att fortsätta med sina olika övervakningsprogram – de som Edward Snowden sedan skulle avslöja – var enligt Savage att Obama och hans medarbetare ansåg att dessa program omgavs av ett korrekt ramverk; alla punkterna på Obama-administrationens checklista stämdes av, som att en domstol hade översyn och att kongressledamöter hölls underrättade. Det bör tillägas att företrädare för underrättelseväsendet inför Obama framförde ståndpunkten att dessa övervakningsprogram var direkt avgörande för USA:s förmåga att kunna förhindra en ny terrorattack lik 11 september-attacken; detta påverkade onekligen administrationens beslut. När allt är sagt och gjort är Savages slutsats att det har varit en förvånansvärt hög grad av kontinuitet inom USA:s policy för att motverka terrorism sedan presidentskiftet år 2009. Kanske är det långsiktigt mest betydande arvet från Obama-administrationen i detta avseende att många av de policyer som introducerades under president Bush nu har institutionaliserats. Det har givetvis skett vissa policyförändringar, men för det Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

mesta har det då handlat om frågor rörande processer och ramverk, det vill säga mer om »förbättring« än om fundamental »omställning«. Det vore ohederligt att låtsas att det avhandlade ämnet rymmer enkla frågor med självklara svar – det gör det inte. Arbetet med att motverka terrorism är komplicerat, och en presidents främsta uppgift är att hålla sitt folk säkert. Men Savages slutsats tyder ändå på att mycket av den problematik som uppstod under Bushs presidentskap har kommit att kvarstå under Obamas. USA är fortfarande fast i en slags gråzon mellan krig och fred när det kommer till kampen mot terrorism, och det finns många frågetecken kring hur denna gråzon långsiktigt kommer att påverka den amerikanska demokratin och det amerikanska rättssystemet, för att inte tala om den internationella rätten. Som det ser ut nu kommer de nämnda frågetecknen att bestå under överskådlig framtid. Men även om framtiden är omöjlig att förutspå ger Savages bok – som är både välskriven och noga efterforskad – ett ovärderligt bidrag till förståelsen för den process som har format dagens USA och dess krig mot terrorn under president Barack Obama.

Tant Rand rekommenderar

Tant Rand

Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om att hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital) samt berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till Rand följer här några saker som vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

ALFAPET Rätt är rätt, och fel är fel. Och Alfapet är ett spel som varje rationell människa måste uppskatta! Skall du spendera din semester i anti-liv-landet Sverige, så bör du ha både en och två livsbejakande planer i bakfickan, i det fall att det skulle (läs: när det kommer att) börja regna, och det är här som Alfapet kommer in i bilden. Den som känner för att vila ögonen ett slag (och således inte önskar att slita ytterligare på Urkällans sidor), kan alltså passa på att istället träna hjärnan med lite Alfapet. Ett tips från den rutinerade är att det lagda ordet »objektivist« visserligen skulle ha kunnat giva hela 27 poäng (som ett minimum) – men ännu inte återfinns i SAOL. Det gör däremot orden »egoist« (10 poäng), »förnuft« (18 poäng) och »självkänsla« (29 poäng). Kom ihåg att »A« alltid är »A« – och bidrar med (minst) 1 poäng.

SEMESTER Ett hårt arbete (tänk: Howard Roarks sexigt svettiga slit i familjen Francons stenbrott) är inte något som enbart bygger karaktär, utan även personlig rikedom, såväl monetär som moralisk. För att en människa skall kunna fortsätta att arbeta hårt, fordrar hon dock understundom även utrymme för återhämtning – och då inte enbart i form av kaffe- och lunchpauser. Vad är då en mer välförtjänt vederkvickelse för den industriella människan än en förnuftigt njuten semester? Apropå detta: En genuint välförtjänt semester kan aldrig tagas för given, genom att vara lagstadgad, utan måste vara frivilligt framförhandlad och på så sätt ärligen förtjänad. På detta område utmärker sig det

socialistiska Sverige tyvärr inte särskilt positivt, med sina 25 lagstadgade semesterdagar, att jämföras med USA:s dito noll. Den som vilar utan att vara förtjänt av det, är givetvis ingenting annat än en parasit.

STANNA HEMMA I SOMMAR Bara för att det är sommar och semestertider, så innebär det inte att du tvunget behöver lämna Sverige för fjärran länder, utan du kan lika gott stanna kvar hemma. Din semester behöver på samma sätt inte heller innebära att du slänger upp fötterna på sofflocket i sommartorpet. Istället kan du med fördel tillbringa din tid i naturen – spanandes efter lämpliga platser för hemliga möten med agenter från väst eller luftlandsättning av militärt materiel. Den som mot förmodan inte känner för att viga sin semester till rekognoscering i skog och mark, kan istället byta ut sommarens deckare mot läsning om Curt-Steffan Giesecke, som tragiskt nog gick bort tidigare i år. Giesecke var ekonomen och juristen som gick från att vara vd för SAF till att bliva chef för den svenska stay behind-rörelsen. Han var dessutom stilig – en sann radiansk hjälte! Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Farbror Hayek haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och banbrytaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i ÖsterrikeUngern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Som Keynes’ antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor, var han inte bara central för utvecklingen av det liberala tankegodset utan även för dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

WIENER SCHULE DES PHANTASTISCHEN REALISMUS Det råder kein Zweifel om att Österrike sedan länge har befunnit sig i Europas kulturelle Hertz och att ett flertal österrikiska kulturpersonligheter tillhör världshistoriens främsta och mest inflytelserika. Utöver att ha fostrat många framstående personligheter i breda och etablerade konstriktningar, så har Österrike även varit Heimat åt ett antal mer specifikt österrikiska konstnärliga uttryck. Ett av de mer kända av de senare är den fantastiska realismen, en strömning inom måleriet, vilken uppstod i Wien kring mitten av 1900-talet. Dess uttryck låg nära surrealismens, men inspiration hämtades även från renässansmåleriets betonande av teknisk skicklighet och naturtroget återgivande, varför de surrealistiska dragen begränsades till de ofta drömska motiven. I den sköna konsten skönjes den sanna spontana ordningen.

EUROPAS ÄLDSTA FÖRETAG Ett olyckligtvis mindre känt faktum är att Europas, och kanske rent av världens, äldsta restaurang finns i

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Österrike, i Salzburg närmare bestämt. Restaurangen är närmare bestämt Stifteskeller Sankt Peter och den omnämns första gången redan år 803, det vill säga alltså mer än 700 år innan Gustav Vasa kröns. Restaurangens aktningsvärda ålder innebär också att den med största sannolikhet därmed är Europas äldsta företag. Den som har möjligheten i sommar, eller annars, att ta sig en bit att äta eller en öl att dricka där kan dessutom rent av kanske ha satt sig på samma plats som såväl Mozart som Karl den Store och Christopher Columbus suttit på, fast några år tidigare det vill säga.

KRIMMLER WASSERFÄLLE Många är författarna, poeterna, konstnärerna och filosoferna som inspirerats av berget, både som symbol för det beständiga, obändigt fria och som upplevelse. Här har inte minst alperna, som täcker en stor del av Österrikes yta, genom tiderna verkat som inspiration för de som haft turen nog att få uppleva dem. Desto mindre känt än att Österrike är hemland åt stora delar av alperna är att landet också är hem åt ett av Europas högsta vattenfall. Som ett fantastiskt sammanträffande ligger dessutom detta vattenfall på hela 380 meters höjd i närheten av Salzburg, så ett besök på Europas äldsta företag kan med fördel kombineras med ett vattenfallsbesök 400 000 andra besökare gör årligen.

Föreningarna

Studentföreningen Ateneum (Lund) Philip Norrman ph.norrman@gmail.com 070-697 11 23

Högerteknologerna (Stockholm) Erik Erlandsson erik.s.erlandsson@gmail.com 070-7358410

Fria Moderata Studentföreningen i Växjö Johan Smedin johan.smedin@gmail.com 072-242 75 55

Högerjuristerna (Stockholm) Andréas E. Lindström andreas.lindstrom@hotmail.se 070-590 84 75

Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg Agnes Karnatz agn.kar.ak@gmail.com 070-591 08 69

Fria Moderata Studentföreningen (Stockholm) Birgitta Lundholm lundholm.birgitta@gmail.com 070-717 10 69

Linköpings Fria Moderata Studentförening Freya Björnfot freyabjoernfot@gmail.com 070-244 24 03

Fria Moderata Studentföreningen i Uppsala – Geijerska Studentföreningen Hjalmar Dunås geijerska@fmsf.se 070-486 92 60

Fria Moderata Studentföreningen Handelshögern (Stockholm) Oscar Andersson oscar.c.a.anderson@gmail.com 070-401 03 30

Fria Moderata Studentföreningen i Umeå Emil Marklund emil.marklund@fmsf.se 076-809 54 25

Finns det inte en förening vid ditt lärosäte? Kontakta Förbundets ordförande Hugo Selling på 072-371 20 59 alternativt hugo.selling@fmsf.se för att få mer information om hur du kan starta en förening.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Presidiet

Från vänster: viceordförande Catarina Kärkkäinen (nyvald), viceordförande Sten Storgärds (nyvald), ordförande Hugo Selling (nyvald – tidigare viceordförande), viceordförande André Frisk (omvald) och viceordförande Johan Eriksson (nyvald).

Foto: Markus Konow

PRESENTATION AV PRESIDIET Ordförande Hugo Selling har en bakgrund som ordförande för Högerjuristerna samt organisationssekreterare. Hugo är nyss hemkommen från praktik i Europaparlamentet för Europaparlamentarikern Christofer Fjellner. När han inte kämpar för frihet i Studentförbundet, hittar du honom som jur.stud. på Stockholms universitet. Hugo kommer ursprungligen från Karlskrona och har växt upp i bland annat Bryssel och Paris. Han titulerar sig stolt presidiets MÖP, med en bakgrund i den svenska sjövärnskåren. Viceordförande André Frisk har hjärtat i Dalarna, men FMS Stockholm är hans förening. André har en bakgrund inom LUF och Folkpartiet, och har bland annat varit förbundsstyrelseledamot i LUF. Han har även arbetat på Timbro, gått Stureakademin och drivit eget kommunikations/IT-företag. I dag arbetar han som specialist på Miltton Labs. När han inte arbetar och opinionsbildar hittar ni honom i skogen och vid närmsta vattendrag. André har blivit kallad arbetsnarkoman, men avisar epitetet: »Jag har inte tid med dina dumma påståenden, ser du inte hur mycket jobb jag har kvar att göra?« Viceordförande Johan Eriksson har som uppsaliensare i Lund en välgrundad kärlek till studentikos kultur och akademiska traditioner. Han har de senaste tre åren suttit i styrelsen för Studentförbundets äldsta medlem – Studentföreningen Ateneum. Under dessa år har han

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

även hunnit skvalpa runt inom humaniora under devisen »bildning inte bara utbildning«. Vid årets slut är Johan förhoppningsvis dubbel fil.kand. i konsthistoria respektive kommunikationsvetenskap. Utanför akademien har han bl.a. arbetat på eventavdelningen vid ett mediehus i Stockholm och gjort praktik på en tankesmedja i Bryssel. Viceordförande Catarina Kärkkäinen är ordförande emerita för Linköpings Fria Moderata Studentförening, men kommer ursprungligen från Aneby i Småland. Hon studerar teoretisk filosofi vid Linköpings universitet och förkovrar sig även gärna i idé- och kulturhistoria. När Catarina inte studerar eller kämpar för friheten i Studentförbundet skriver hon krönikor för Östgöta Correspondenten – helst om arbetsmarknadsfrågor, »mänsklig skapandekraft« och Ayn Rand. Viceordförande Sten Storgärds läser juristprogrammet i sin födelseort Uppsala och har varit ordförande i förbundets Uppsalaförening Geijerska studentföreningen. Han har också arbetat på en tankesmedja i Bryssel och är en av grundarna av Borgerligt Europaforum. Parallellt med studierna arbetar Sten som deltidsanställd soldat i Försvarsmakten och engageras särskilt av försvars-, säkerhets-, utrikes- och Europapolitik. Friheten är värd att försvara och en förutsättning för både frihet och försvar är att staten ägnar sig åt sin kärnuppgift.

Inflikat

Livstidsmedlemmar efterlyses! Under Förbundets och dess föreningars historia har det funnits perioder då det har varit möjligt att teckna livstidsmedlemskap – en kontraktuell företeelse som drar många filosofiska spörsmål till sin spets och understundom har skapat stor debatt. Icke desto mindre finns det studentförbundare som har tecknat sådana medlemskap, och till skillnad från den lättvindighet med vilken samhällskontraktet hanteras från offentligt håll, ämnar Förbundet att hedra sina avtal i den mån som det är möjligt. Pacta sunt servanda! En av de egenskaper som gör Förbundet unikt är den starka kontinuitet som det har lyckats upprätthålla, där dess roll som kulturbärare har vunnit Förbundet en plats i månget hjärta. Förbundet har också i kraft av sitt måtto – att argumenten är viktigare än åsikterna – skapat en intellektuell oas, där många studenter har fått pröva gränserna för sina argument och kanske rent av ändrat sig i någon ståndpunkt. Utan att taga ställning i fråga om rimligheten att ingå medlemskap på livstid, önskar Förbundet nu att få grepp om dess eviga medlemmar, varav somliga dessvärre riskerar att hava fallit ur liggarna. För Förbundet är det en högprioriterad fråga att åter komma i kontakt med dessa Förbundets (givetvis enbart tillfälligt) förlorade söner och döttrar – ty hjertat i en sann student kan ingen tid förfrysa. Känner du någon möjlig livstidsmedlem? Eller är du måhända en själv? Kontakta i sådana fall gärna Förbundets ordförande Hugo Selling, som nås via e-post på adress hugo.selling@fmsf.se.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

Redaktionen

I detta nummer frågar vi redaktionsmedlemmarna dels hur de ställde sig till brexit, dels hur de ställer sig till en möjlig swexit.

JOHAN RIDENFELDT

BREXIT: Ja. SWEXIT: Ja.

ADAM VALLIN

BREXIT: Ja. SWEXIT: Ja.

MAGNUS JERNKROK

BREXIT: Nej. SWEXIT: Nej.

ANELA MURGUZ

MARKUS KONOW

BREXIT: Nej. SWEXIT: Nej.

CATARINA KÄRKKÄINEN

BREXIT: Ja. SWEXIT: Ja.

PHILIP NORRMAN

BREXIT: Nej. SWEXIT: Nej.

DANIEL SVENSSON

EMMA SÖDERBERG MAJANEN

BREXIT: Yes. SWEXIT: Ja.

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

BREXIT: Nja. SWEXIT: Nja.

Linjerat

SVENSK LINJE Årgång 74

REDAKTÖR

Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se

REDAKTIONSSEKRETERARE Adam Vallin

FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm 08-791 50 05 www.fmsf.se

ORDFÖRANDE Hugo Selling hugo.selling@fmsf.se

REDAKTION

Magnus Jernkrok Emma Söderberg Majanen Catarina Kärkkäinen Daniel Svensson Philip Norrman Anela Murguz

FORMGIVNING Markus Konow

ANSVARIG UTGIVARE Hugo Selling

VICEORDFÖRANDEN André Frisk andre.frisk@fmsf.se

Catarina Kärkkäinen catarina.karkkainen@fmsf.se Johan Eriksson johan.eriksson@fmsf.se Sten Storgärds sten.storgards@fmsf.se

OMSLAG

Redigerad version av Toulon Harbour av Antoine Léon Morel-Fatio, 1854.

FUNNET

Studentförbundsk valaffisch från 2014 framtagen av Alexandra Ivanov, Johan Ridenfeldt och Sofia Arkestål.

WWW.SVENSKLINJE.SE Hör gärna av dig till redaktionen via e-post johan.ridenfeldt@fmsf.se, kommentera på vår Facebooksida facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6 500, 11 000 eller 15 500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

TEXTER

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

INTERNATIONELL SEKRETERARE Oliva Andersson olivia.andersson@fmsf.se

ARBETSMARKNADSPOLITISK SEKRETERARE Filip Åhsberger filip.ahsberger@fmsf.se

FÖRSVARS- OCH SÄKERHETSPOLITISK SEKRETERARE Zebulon Carlander zebulon.carlander@fmsf.se

PRENUMERATIONSÄRENDEN info@fmsf.se

TRYCK

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

Svensk Linje • nummer 2 • sommaren 2016

I På spaning efter det nya Indien skildrar Henrik Sundbom vardagen i vad som snart kan vara världens tredje största ekonomi. Hur ser den indiska drömmen ut, vad innebär det att bo i världens största slumområde och varför serveras inga cheeseburgare på McDonald’s?

På spaning efter det nya Indien Henrik Sundbom

Vilseledning Stefan Olsson

I Vilseledning granskar statsvetaren Stefan Olsson hur svenska medier rapporterat om kriget i Ukraina. Har medierna lyckats rapportera sakligt och balanserat? Hur ska journalistik bedrivas när en krigförande part har som mål att vilseleda nyhetsredaktioner?

TIMBROFORLAG.SE PSST. FÖR ATT SE VAD ANDRA SÄGER OM OSS OCH SENASTE INFORMATION OM VAD SOM HÄNDER PÅ FÖRLAGET, GILLA OSS PÅ FACEBOOK!

POSTTIDNING B

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Kommunikation som skapar värde Public Affairs

Corporate Communications

Financial Communications

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och utnyttja sina möjligheter maximalt. Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Grundat 1970 | kreab.com