Svensk Linje nummer 2 2015

FÖRDJUPAT: Moderaterna NUMMER 2

Sommar 2015 Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

#SEMESTERLINJEN MAKT UTAN MANDAT

Funnet

2

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Innehåll LEDAREN 4 FÖRBUNDSORDFÖRANDEN 6 BOMBER 8 FÖRDJUPAT: MODERATERNA Je suis (presque) moderat | Emil Källström 10 Pragmatism sänker skatten mer än principer | Niklas Wykman 12

TÄNKVÄRT Fritidslinjen | Janerik Larsson & Malin Sahlén 16

FÖRDJUPAT: MODERATERNA Därför är jag inte moderat | Mathias Sundin 20

RECENSION Alla lobbar på Alla | Patrick Krassén 22

FÖRDJUPAT: MODERATERNA Det konservativa vakuumet | Stefan Olsson 25

MITT I LINJEN 28 RECENSION När vänstern älskar Howard Roark | Isabella Carneström Edman 30 Partiledaren som klev in i kylan | Fredrik Hultman 32 Mad Max | Hanna Wagenius 34

TÄNKVÄRT Politiska Treenigheter 36

RECENSION

Ekonomiska Haute couture-teorier | Johanna Grönbäck 38

TÄNKVÄRT Skolan och Civilsamhället | John Bergsten 40

FÖRENINGARNA 43 TANT RAND REKOMMENDERAR 44 FARBROR HAYEK HAUSSAR 45 KLASSISKER Om liberaliseringens strategi | Gösta Bohman 46

INFLIKAT 54 REDAKTIONEN 55 LINJERAT 56

3

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Ledaren

HUR MÅR MODERATERNA? AV: HENRIK HALL

Detta blir min sista ledare som redaktör för Svensk Linje. Efter två år och åtta nummer är det dags att lämna över ansvaret till någon annan. Det har varit en väldigt rolig tid att få chefa över FMSFs anrika tidskrift, att jobba med engagerade personer i redaktionen och samla fantastiska skribenter. Men, det går dessvärre inte att stanna i Studentförbundet hela livet, annat än i själ och hjärta. Nu är det dags för någon annan att axla ansvaret för Svensk Linje.

Hur mår Moderaterna? Faktiskt väldigt bra.

Arbetsgrupperna som fått i uppdrag att arbeta fram nya förslag tar visserligen sin tid, men det har också av allt döma varit tanken. Många i partiets ledning har lyssnat på medlemmar och företrädare runt om i landet. De tyckte att ju längre partiet suttit i regeringsställning, desto mindre lyhörd blev man, både för kärnväljare och medlemmar. Nu sitter arbetsgrupper med god förankring och arbetar fram förslag för en ny politik.

De är inte klara än, men en del förslag har redan kommit. Strategier mot tiggeriet, Nato-medlemskap, en positivt mottagen satsning på läroplaner för fritids för att nämna några. Det har lagts tillkännagivanden i riksdagen, ett enat konstitutionsutskott har riktat stenhård kritik mot regeringen (om än inte tillräckligt hård kritik för att fälla ett statsråd). Samtidigt är förtroendet i botten för regeringen, där statsminister Stefan Löfven och hans vice Åsa Romson särskilt utmärker sig i negativ bemärkelse. Men mår Moderaterna lite för bra? Jag återkommer till det längre fram i texten.

Samtidigt som regeringspartierna nästan förefaller 4

implodera av sin egen oduglighet kräver väljarna fortfarande svar. Migrationsfrågan växer i betydelse och omfattning, även om Migrationsverket har skruvat ner sina prognoser något på sistone. En av anledningen till detta är enligt verkets egna omvärldsanalyser den allt längre handläggningstid som flyktingar nu ställs inför. I facebook-grupper för syriska flyktingar där Sverige förut prisades som ett generöst land är tonen nu annorlunda. Många som kommit hit trodde att de skulle få snabba svar, men nu väntar årslånga handläggningstider för ett uppehållstillstånd. Tillströmningen av flyktingar har helt enkelt varit för hög för att Migrationsverket, trots en mycket hög nyanställningsgrad, kunnat hänga med i tempot. Dessutom är anställningsgraden bland nyanlända fortsatt mycket låg jämfört med infödda svenskar. Dessutom får många boendeplatser på orter där det finns många lediga bostäder och lediga bostäder är ett tecken på en dålig arbetsmarknad. Bland annat därför upplevs flyktingarna som ett stort problem bland befolkningen och bekymrade kommunekonomer. Det är ett Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Ledaren mångfacetterat problem som fortfarande väntar på sin lösning.

Bostadsfrågan som kort nämndes ovan är ett annat problem som ingen verkar ha svar på. Boverket har presenterat en rapport som kommer fram till att Sverige egentligen inte har en särskilt stor bostadsbrist, dock att många bor på för stor yta. Många någorlunda äldre bor i par eller ensamma kvar i lägenheter och hus som tidigare var stora nog att husera en hel familj i, men flyttar inte. Och varför skulle de? Nu när bostadspriser skjutit i höjden och de amorterat i, säg, 20 år finns ingen anledning att flytta till en svindyr hyresrätt eller en lägenhet där priserna tiodubblats de under nästan lika många år. Flyttskatten och ränteavdraget omöjliggör en rörlighet på bostadsmarknaden. Dessutom bidrar hyresregleringen till att äldre lägenheter har en decennielång kö och att de nybyggda lägenheterna där priserna faktiskt närmar sig marknadsnivåer är otroligt dyra.

närmast dubblade regeringens bud. Det är inte nog, men det är ett steg i rätt riktning. Politik är som bekant det möjligas konst.

Men det kommer krävas mer. Personligen ser jag nyval som en omöjlighet. Inget tillräckligt högt statsråd (dit räknar jag Löfven, Romson, Fridolin och Andersson) har gjort bort sig till den milda grad att det gör ett nyval befogat. Låt vara att de alla klantat sig, men vi ska inte glömma hur allvarligt ett nyval faktiskt är. Det signalerar en kris i det politiska systemet. Där är vi inte än. Ett ytterligare argument mot nyval är att vi har fasta mandatperioder i Sverige. Möjligen skulle det vara värt att driva igenom i höst, då man har tre år på sig att regera, men knappast nästa år och absolut inte året därefter. Snarare är det bättre att vänta, framför allt om man inte vill kasta ner Sverige i politisk kaos.

Men ska ett val vinnas 2018 krävs det ständiga förslag. Moderaterna måste fortsätta göra upp med Reinfeldts misstag, återkomma med en rejäl reformaEtt problem Moderaterna faktiskt har är att det går genda som liberaliserar Sverige och utmana Löfven. för bra för dem. Regeringen verkar duka under, samDet är tydligen att Kinberg Batra tagit intryck av tidigt som att Moderaternas opinionssiffror ser relativt sin analys- och kommunikationschef Per Nilsson i Almedalstalet. Hon talade genomgående om frågorna där Moderaterna har högt förtroende: ekonomin, “Därför var det glädjande att se Anna Kinberg Batras jobben och försvaret. I tal i Almedalen. En rejäl skattesänkarlinje stod åter de två sistnämnda har partiet förlorat en del förhögst på agendan, som sig bör i ett moderat parti.” troende men ligger ändå högt. Eftersom regeringen verkar sakna svar på hur de ska åtgärdas vore det bra ut. Men minns då hur det såg ut efter valet 2006. utmärkt om Moderaterna kan formulera svaren. Först Alliansen var rökt, som Sören Holmberg sa och aldrig jobbet-avdraget är trots sitt obegripliga namn en bra kommer få glömma. Protesterna mot höjningen av start. Jobbskatteavdraget var heller inte den tydligaste avgifter i A-kassan samlade till stora demonstrationer. av konstruktioner, men har visat sig lyckosamt. Ett Kanske var det det sista vi såg av LO:s stridskraft. Men ökat arbetskraftsutbud och mer pengar i plånboken till Reinfeldt I såg onekligen ut att ha svårt att vinna valet löntagare är otroligt positivt, vad än Expressens ledar2010. Icke desto mindre gjorde man det. Samma sak sida må tycka. kan hända Löfven. Vi får inte glömma att han varit Men Moderaterna behöver göra mer än handlingsförlamad det senaste halvåret när det regerså. Bostadsfrågan och integrationen komats på en Alliansbudget. Nu förefaller det inte som att mer stå kvar på agendan även 2018. I och med Löfvens första budget kommer rosa marknaden, men Decemberöverenskommelsen går det möjligen att låt oss inte bli naiva och räkna hem valet. vinna valet utan att ha svar på de frågorna, eftersom Därför var det glädjande att se Anna Kinberg ingen annan heller har det. Men det går sannerligen Batras tal i Almedalen. En rejäl skattesänkarlinje inte att förändra Sverige till bättre och friare land om stod åter högst på agendan, som sig bör i ett moderat de saknas. Och det är faktiskt viktigare än vem som parti. Försvarsfrågorna prioriteras, som också sågs råkar ha regeringsmakten. i uppgörelsen med regeringen, där M och Alliansen Svensk Linje • nr. 2 • 2015

5

Förbundsordföranden

ORDFÖRANDEN HAR ORDET AV: ALEXANDRA IVANOV

Blommor och lummiga trädgårdar. Gräddglass, jordgubbar och vita sommarklänningar. Ljusa nätter med fågelkvitter och sena promenader hem. Den svenska sommaren har nått sitt slut. Vad den faktiskt kommer att ge oss är svårt att förutse, men vi har alla våra förhoppningar.

Den krassa sanningen är att det mesta regnar bort, för att citera Tomas Ledin. Kanske gäller inte detta bara den svenska sommaren, utan livet i största allmänhet.

De flesta dagarna passerar utan att vi noterar dem. Vi lever för fredagsmyset och lider oss igenom veckan.

Stunden är borta innan vi har hunnit leva i den.

En kär vän gjorde mig en gång uppmärksam på vikten av att bara stanna upp. Titta dig omkring, känn in din omgivning och lev i stunden. Värdesätt ett ögonblick som aldrig kommer igen, känn dig välsignad för att du har vänner och skratta för att livet är värt att leva.

Det här är viktigt. Det är när vi tar kontroll över livet som vi kan kontrollera framtiden och utvecklingen.

6

Vi är inte passiva varelser som strömmen lealöst drar framåt utan människor som lever i stunden och med det i framtiden.

Tyvärr har den tanken börjat erodera i Sverige.

Rättigheter har vi många, men varken ansvar eller skyldigheter. Det är inte förvånande, om än sorgligt, givet att hela vårt system är utformat för att passivisera. Roten till detta är en felinriktad normbildning: i samma takt som bidragsstatens grepp hårdnat om människor har det skett en mental förändring.

Det finns ett stort värde – kanske är till och med mänskligheten avhängt det – att ta hand om de svaga i samhället. Men det kan inte göras genom en anonym och kollektiv välfärd. Det blir tillslut en moralisk förlustaffär. Våra moraliska värderingar har kortare halveringstid än radon.

Det här är inte grundlöst tyckande, utan något som forskningen stödjer. Nima Sanandaji, forskare vid bland annat Cambridge och i dag knuten till Institute for Economic Affairs tillika tidigare ordförande för Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Förbundsordföranden FMS Göteborg, har skrivit om detta i sin nya bok Scandinavian Unexceptionalism (IEA 2015). Sverige har gått från att vara ett land med ovanligt starka normer till en välfärdsstat där värderingarna urgröps. Han exemplifierar med en undersökning från World Value Servey som visar att 82 procent under 80-talet ansåg att det aldrig är rätt att överutnyttja bidrag – i dag är motsvarande siffra 55 procent.

För att förstå detta – och kunna blicka framåt – måste vi förstå vår historia. När vårt omfattande bidragssystem infördes fanns en utpräglad uppfattning om politiska reformers förmåga att rätta till verkligheten.

Samtidigt fanns fattigsverige kvar i minnet, tiden innan ökad handel skapat det Sverige vi känner till i dag, och man ville för evigt göra upp med den verkligheten. Tyvärr inte med de medel som en gång möjliggjorde vår resa. På samma sätt var man av uppfattningen att moral existerade av sig självt, oavsett incitamentsstrukturer.

Denna uppfattning var dock felaktig. Moral sitter inte i blodet utan skapas av civilisationen. *** Sverige har inte bara vackra sommarmånader, utan även ett av världens högsta skattetryck. Ändå har vi inte ett försvar värt namnet, en skola där barn lär sig läsa eller för delen ett rättsväsende där medborgare känner sig trygga. Detta beror i stor utsträckning på tidigare nämnda bidragssamhälle. Sverige är byggt på en ideologisk omfördelning där staten tar in pengar från människor och sedan betalar ut till de människor som passar in i den tänkta omfördelningsmallen – eller lever som staten lär.

När vårt system inte längre främjar samhällsbevarande dygder som arbetsamhet och strävsamhet försvinner vår samhällsmoral. För varje minut som går förbi försvinner den mer och mer. Allt är lika bra i normlöshetens land och prestation väger lika tungt, eller lätt, som avsaknad av detsamma. När belöning är oberoende av insats har något gått sönder.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Låt oss komma ihåg att människor tenderar att påverkas av de institutionella ramarna. Vi går inte opåverkade genom välfärden.Takterna sitter i av pavlovska skäl. Människor har gjorts beroende av staten och det är där man uppfattar att tryggheten kommer ifrån.

Vad ska då vi unga studenter som vågar föreställa oss en bättre framtid göra? Vi måste flytta fram våra positioner och säga ifrån. Vi accepterar inte ett samhälle utan medmänsklighet eller frihet. Rättigheter går hand i hand med skyldigheter och vi kräver båda.

Socialdemokraterna har gått från att vara ett arbetarparti till ett bidragsparti. De har satt sig i en situation där de inte kan ändra formen för deras paternalism i efterhand. Det har blivit en del av deras identitet och de tänker inte göra upp med sitt mörkaste innersta.

Samtidigt kan vi se hur Alliansen tyvärr gått från att vilja förbättra samhället till att snarare vilja förvalta bidragssamhället.

Dagens läge är dock ingen match för maktpolitiker, bara för de hederliga och sakinriktade. Därför är vår roll viktigare än någonsin. Låt de inte komma undan: kräv en bättre framtid där människor och mänsklighet ryms. Vi ska vara dem som ser sanningen om verkligheten och kräver att staten gör detsamma. Vi går inte opåverkade genom välfärdens institutioner. Vi är rationella, och staten måste bli rationell tillbaka.

Socialbidraget måste ner till det mest elementära som en konsekvens av att värderingarna har förändrats: det måste bli avskräckande lågt. Låt mig citera Frédéric Bastiat: “Bidrag till arbetslösa och fattiga blir ett bidrag till arbetslöshet och fattigdom”.

Vinden blåser inte längre som den en gång blåste.

Det finns sorgligt få visioner och populismen drar sakta fram över Europa. Även i Sverige förflyttar sig de politiska partierna allt längre från väljarna – som de är tänkta att representera – och bara SD vinner mark.

Ibland tvivlar jag på att ens vår borgerliga opposition tror på förändring. Det som ingen verkar förstå är att det under ytan börjar blåsa upp till storm.

7

Bomber Knutna Nävar anno 2015 Hola där bonde

Ship to Pireus

Rödförskjutning Nya Moderaterna

En skall bort

En solcell och 50 miljarder!

Sokratisk fråga

Om grekerna är i underläge på grund av sin skuldbörda, är det då att hjälpa dem eller att ge dem stryk när man ger dem ännu mer lån?

Vi ber gärna om ursäkt för den här bomben

Har Marita Ulvskog slutat slå sin pressassistent?

M nere på 20 procent

Påvisar vikten att fortsätta fokusera på jobben och söka svaren på dagens samhällsutmaningar i människors vardag

Det är bara att fortsätta som vanligt

1827 till 1878 1894 till 1897 1932 till 1964 1999 till 2009 Svar: 1999 till 2009, den enda period sedan självständigheten som Grekland inte varit statsbankrutt.

Riksbanken

The bottom is the limit

Utvecklingsmoral

Neorandianism

Moralisk utveckling

5,6% i genomsnittlig årlig avkastning på Stockholmsbörsen de senaste 100 åren

Vi är de 76,7 procenten

Omoralisk utveckling 1,7% i genomsnittlig årlig ökning av skattetrycket de senaste 100 åren

Röd dvärg

Leif Pagrotsky

Svart dvärg

Intersektionellt

Amoralisk utveckling

Svart hål

Kreativ förstörelse

Greklands statskassa

Parallellt universum

Vice statsminister är alltså inte vice statsminister

Nedbrytande strålning

SVT sänder

Astronomisk summa

217 411 000 000 utbetalades av Försäkringskassan 2014

Allmänna relativitetsteorin

Moralisk avveckling Skattekontor läggs ned

Analoga akademiker

Henrik Arnstad är för finsk historieskrivning vad Ola Larsmo är för Heimdals historieskrivning

Den ena handen vet vad den andra gör Försvarsmakten försöker döda dig, Stockholms stad ger dig förtur i bostadskön

Trigger warning:

Svensk Linje ∩ Safe Space = ∅

Allt är politiskt

8

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Bomber Kafkaförvaltningen

“De har anpassat sig efter lagstiftningen”

Processen

Femdubblat skattetryck på 100 år

Slottet

Ökade offentliga resurser ger absurd byråkrati

I straffkolonin

Bommersviksakademin

En svältkonstnär Skattebetalaren

Boet

Science fiction för stockholmare

Som att säga spädgris när man menar fet sugga Samarbetsregeringen

Folkpartiet gör det med vem helst

Araknofobi

Dyslektikers rädsla för kaos

Funkofobi

Rädslan för rytmen i blodet

Islamofobi

Rädslan för att vara kall och inte kunna röra sig

Nya Moderaterna eller Nordkorea?

Programmering från första skolåret

Brechtthrough i Medelhavet

Vad är att korsa en gräns mot att rita en gräns?

Salmond & Sturgeon Fiskar i oljegrumliga vatten

Löfvens avlyssningsrädsla

Kvoterar föräldraförsäkringen, alltså

Var lugn - bara europeiska toppolitiker är avlyssnade

Svenska Frälsningsarmén

Löfvens avlyssningsrädsla II

Splittringen var bra och nödvändig

Doroaktien rasar på uttalandet

Gifta in en Slitzbrud i kungafamiljen?

Folkpartistisk lösning

That’s a paddlin’

E(Liberalism)=minmax(Skatt)

Tit-ulatur

27 gripna för mordförsök efter eldstrid i Rosengård

Hertiginna av Värmland forever

Vi måste ifrågasätta trygghetsnormen

White trash weddings

Miss Slitz 2004, gymprins 0,1 poäng och bad banker

Offentlig matematik

Fem vinstmiljoner är mer än tre åldringar döda i matförgiftning

Vårbudget

Kunde varit vår budget

Kvotering tillvaratar kompetens

Se bara på Socialdemokraternas partistyrelse...

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

9

Fördjupat: Moderaterna

JE SUIS (PRESQUE) MODERAT AV: EMIL KÄLLSTRÖM

Emil Källström är riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet. Här förklarar han varför han inte är moderat.

Lite piggare. Lite mer fokus på hållbarhet och att hela landet ska utvecklas. En lite tuffare reformagenda och mindre fokus på att bara förvalta dagens samhälle. Det finns flera anledningar till att det blev Centerpartiet snarare än något annat borgerligt, liberalt parti när jag i 17-18-årsåldern började engagera mig politisk (det faktum att jag på såväl mors som fars sida har centerengagemang generationer bakåt i tiden spelar naturligtvis ingen roll…) Den mest dominerande känslan som dyker upp när denna tidskrifts redaktionsråd hör av sig och vill ha en text om min totala brist på moderat partimedlemskap är dock inte konflikt eller avståndstagande.

Alliansmötet hemma hos Maud Olofsson i Högfors var verkligen något historiskt. Grunden lades för åtta framgångsrika år under regeringarna Reinfeldt I och II. Frågan är dock om inte det på sikt mest betydelsefulla är vad allianssamarbetet innebar för våra fyra partiers ömsesidiga förståelse och samarbete.

Har Alliansen någonsin varit så stark som idag?

10

När man befinner sig i en tidig, positiv, spiral eller till och med styr ett land tillsammans är det om inte lätt så åtminstone nödvändigt att hålla samman. Efter valförlusten 2014 är det enda kitt som håller Alliansen samman det faktum att vi trivs ihop, att vi vill samarbeta och att vi tror att vi tillsammans kan åstadkomma något som är större än våra respektive beståndsdelar.

Gamla centerpartister talar ofta om fornstora dagar.

Inte märkligt, kanske, för de som var med när SIFO hade att berätta att Centerpartiet samlade 29 % av väljaropinionen och partistrategerna på fullt allvar talade om en framtid som Sveriges största parti.

En ingrediens som ofta finns med i berättelserna är också den unika centerpositionen – som bland annat innebar en lika stor motvilja mot såväl vänstern och socialdemokraterna som högern, sedermera moderaterna. Någonstans här förstår man hur mycket som har förändrats sedan dess.

Den nya generationen centerpartister förstår, respekterar och, vågar jag säga, tycker om det Moderata Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Fördjupat: Moderaterna Samlingspartiet. Vi vet att det ofta är när Centerpartiet och Moderaterna är överens som Alliansen blir riktigt beslutsför. Vi vet att det går att luta sig mot Moderaterna i den grundläggande ekonomiska politiken. Moderaterna, precis som Centerpartiet, står upp när det blåser.

och fram till att så sker peka ut en annan, bättre väg för Sverige.

Jag är inte moderat. Jag kommer aldrig bli moderat.

Jag hjälper dock gärna moderaterna till statsministerposten. Ett tag till, i alla fall…

Trots lovorden finns det inget churchillianskt partibyte på horisonten. Moderaternas vurmande för en såväl dysfunktionell som i grunden socialdemokratisk arbetsmarknadslagstiftning är inget som faller mig på läppen. Förra mandatperiodens utspel om det positiva med statligt ägande och de lika tröttsamma som ständigt återkommande testballongerna om kvotering i näringslivet gör inte saken bättre. Det är också att betrakta som ett faktum att Stockholmsperspektivet

“Jag är inte moderat. Jag kommer aldrig bli moderat. Jag hjälper dock gärna moderaterna till statsministerposten.

Ett tag till, i alla fall…” är mycket dominerande hos våra moderata vänner.

Denna brist på såväl medlemskap som planer om detsamma innebär dock knappast något problem.

Styrkan i Alliansen och dess förmåga att förnya sig över tid ligger i att det finns någon form av institutionell konkurrens mellan dess beståndsdelar. För de alliansväljare som är lite mer otåliga och vill se en tuffare reformagenda ligger Centerpartiets röstsedel och väntar. För de som framför allt önskar sig stabilitet och ordning och reda finns det trygga M-alternativet.

Alliansen som helhet erbjuder bäggedera.

Sverige befinner sig i ett mycket osäkert politiskt läge.

Det är skrivet i stjärnorna hur länge dagens mycket svaga regering egentligen kommer hålla. I detta läge är det viktigare än på länge med en ansvarsfull och seriös alliansopposition som i varje läge är beredda att ta över Svensk Linje • nr. 2 • 2015

11

Fördjupat: Moderaterna

PRAGMATISM SÄNKER SKATTEN MER ÄN PRINCIPER AV: NIKLAS WYKMAN

Niklas Wykman är riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson för Moderaterna. Här utvecklar han sina tankar om skattereformer.

Skattereformens ledord om neutralitet och likformighet fungerar som en trosbekännelse i den svenska skattedebatten. Såväl ekonomer som jurister kan lyfta fram starka skäl för just dessa principer. Ifrågasättande tillrättavisas snabbt, inte sällan med att den som ifrågasätter har missförstått principerna. Men fakta kvarstår, såväl verkligheten som den akademiska litteraturen är full av andra utformningar – som ofta fungerar bättre. Trots inledningen handlar dock inte denna artikel om likformighet och neutralitet, utan om det okloka i att göra skatter principiella. Det finns starka skäl att hantera skattesystemet pragmatiskt och att gräva där man står.

Hur varm duschen känns beror på om du kommer från isvaken eller bastun. De förändringar som gjordes i samband med skattereformen i början av 90-talet korrigerade ett skattesystem som i stora delar hade spårat ur. Ett av de mest kända exemplen påtalades redan under 70-talet av Astrid Lindgren då hon betalade över hundra procent i skatt. Göran Persson har senare sagt att det fanns en ”abnormitet i skatteskalorna”.

12

Vad som är rätt förstärkningsord kan det tvistas om, men Socialdemokraternas dåvarande beskrivningar av Astrid Lindgren som djupt okunnig vill de knappast kännas vid i dag.

Skattereformen innebar en omfattande omläggning av skattesystemet. Breddningen av skattebaserna och de sänkta skattesatserna var centrala. Systemet blev enklare och mer effektivt. Ur ett internationellt perspektiv gick Sverige från en relativt hög till en relativt låg beskattning av vinst, bland jämförbara länder.

Tillsammans med reformerna som gjordes under och efter 90-talskrisen har ”Århundradets skattereform” lett till att Sverige ur flera centrala perspektiv presterat bättre än de flesta jämförbara länder. De ekonomer, jurister och politiker som drev igenom reformen, trots protester från bland annat näringslivet, har spelat en betydelsefull roll för framväxten av Sverige såsom vi känner det i dag.

Skattereformen var också en politisk nystart för socialdemokratin. Den del av partiet som invänt mot Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Fördjupat: Moderaterna Erlanders och Palmes vänstervridning av politiken fick en sen men omfattande upprättelse. Ständigt högre skatter var inte det rättfärdiga samhällets grund. Till slut tog också andra människors pengar slut, för att summera med hjälp av Thatcher. När skattereformen genomfördes hade det svenska tillväxtundret varit i

än en skattereform.

Behovet av en utgiftsreform kan tyckas vara en retorisk fint, men om vi ska undvika att åter hamna i en långvarig skattehöjarspiral behöver utgiftsutvecklingen diskuteras. Detta är särskilt angeläget efter att finansminister Magdalena Andersson nära nog har monterat ner det finanspolitiska ramverket. Avskaffandet av överskottsmålet är en sak men minst lika allvarlig är utredningen om att öka statens lånefinansiering. Även om det inte råder samstämmighet kring överskottsmålet erkänns nackdelarna med att avskaffa det brett. När det kommer till att ”låna till investeringar” är dock situationen annorlunda.

Politiker dras lätt med i lobbyisternas lovsånger. ”Om just bara detta projekt kunde lånefinansieras skulle den samhällsekonomiska nyttan öka”. Alla vill ha just sin räls, sin väg, sin tunnel eller vad det nu kan vara, och att låna till en investering kan tyckas lockande. Men det är inte så offentliga finanser fungerar. Varje miljard som läggs utanför statsbudgeten finansierar en annan utgiftsmiljard i statsbudgeten. Till slut ska allt betalas med samma pengar, och då har vi skickat räkningen för dagens bidragshöjningar till framtida skattebetalare, men med ränta.

“Skattereformen var också en politisk nystart för socialdemokratin. Den del av partiet som invänt mot Erlanders och Palmes vänstervridning av politiken fick en sen men omfattande upprättelse. Ständigt högre skatter var inte det rättfärdiga samhällets grund.” stå sedan minst 20 år. Den stora stat som vuxit fram finansierades genom underskott. Ett trängt näringsliv fick temporära lättnader med hjälp av devalveringar.

Att stora delar av näringslivet misstrodde en skattereform som ville ta bort privilegier i form av avdrag, var kanske inte så konstigt efter årtionden av försämrade generella villkor.

Efter skattereformen och Bildtregeringens reformer och krishantering kunde såväl Sverige och socialdemokratin lägga goda år framför sig. Göran Persson fortsatte under en tid på en reformistisk bana och skattetrycket kunde hållas relativt stabilt kring skattereformens nivå, efter 60 år av stigande skattetryck.

De som i dag ropar efter en ny skattereform överskattar dock troligen nyttan. Inte minst därför att dagens skattesystem inte är i närheten av att vara lika dysfunktionellt som 70- och 80-talets. Det är svårt att se att lika omfattande basbreddningar som var möjliga att göra då, skulle vara tillgängliga nu. Det är inte heller troligt att dagens system är i närheten av att innehålla lika stora dödviktsförluster. Slutsatsen av det är att sänkta skattesatser i större utsträckning skulle behöva finansieras genom minskade offentliga utgifter eller genom att skifta, snarare än att bredda baser, även om vissa basbreddningar är kända och välutredda, till exempel minskade möjligheter för såväl privatpersoner som företag att göra avdrag för räntor. Den som vill göra en skattereform bör alltså i hög grad tänka igenom vilka av statens utgifter som behöver förändras. Möjligen är det mer korrekt att tala om behovet av en utgiftsreform Svensk Linje • nr. 2 • 2015

En annan aspekt av en ny skattereform är den internationella. Världen ser i dag annorlunda ut än vad den gjorde i slutet av 80-talet. Sverige ingår i en rad internationella överenskommelser kring hur skatter får utformas. Beskattningsrätten är förvisso fortfarande nationell, men till exempel regler inom EU sätter ramar för vad som får göras. Ändå är det troligen inte de formella skälen som väger tyngst. Med ett handelsberoende av Sveriges storlek är det helt enkelt nödvändigt att säkra goda villkor för vår export. Att upphöja det till allmän princip, vägledande för en ny skattereform, låter sig troligen inte göras. Här handlar det istället om att vara flexibel och anpassa sig till förändringar i andra länders regleringar och hur marknaderna utvecklas. Centrala diskussioner kring skattebaser är i dag minst lika mycket en internationell som nationell fråga. Det pågående arbetet med till exempel FTT, CCCTB och BEPS är viktiga exempel.

13

Fördjupat: Moderaterna Det finns skäl för Sverige att agera med försiktighet i dessa frågor. Få länder är mer exponerade mot internationella marknader än vi, varför vi också kan påverkas mest av internationella regleringar, på gott och ont.

Kring till exempel CCCTB och BEPS finns potentiella uppsidor som de flesta kan skriva under på, till exempel att ta ner drivkrafter för skattedrivna upplägg och öka möjligheten för bland annat utvecklingsländer att tillgodogöra sig skatteintäkter. En viktig aspekt är dock skillnaden mellan att enskilda bolag gör skattedrivna upplägg, och att skattesystem i utväxling med varandra förbättrar villkor. Ett ”race to the bottom” som skulle kunna driva fram skatter som för ekonomin bort från sin bästa prestationsförmåga är inte önskvärt, men det är inte heller önskvärt med en likriktning som gör att

istället är den motsatta.

Apropå internationella bedömningar. Återkommande förslag är att höja skatten på bostäder och konsumtion. Sällan har vänsterns slutit upp för lägre skatter som när det har handlat om att sänka matmomsen, och vilken skatt har väckt så mycket motstånd som fastighetsskatten? Rådde det en bred folklig och politisk samsyn kring att till exempel beskattning på arbete var för hög, skulle det kanske finnas en grogrund för att gå fram med den här typen av åtgärder, men så ser inte landskapet ut. Att återinföra fastighetsskatten skulle troligen leda till minskad legitimitet för skattesystemet och därmed ökade kostnader för att upprätthålla dess funktion.

Från tillroparna av en ny skattereform anförs ofta att man politiskt borde kunna enas kring strukturen och sedan justera nivåerna utifrån uppfattning. Inte heller detta är en framkomlig väg. Låt säga att staten behöver öka intäkterna med en miljard och att staten efter en analys utifrån bästa tillgängliga kunskap kommer fram till att det mest effektiva är att reducera avdraget för kapitalförluster. Om man istället behövde 10 miljarder, skulle då fortfarande samma skatt vara den bästa att höja? För det första skulle det innebära ett komplett avskaffande, för det andra skulle så stora förändringar kunna få allvarliga konsekvenser för till exempel bostadsmarknaden. Det finns helt enkelt inte starka skäl för att tro att nivå och utformning är oberoende av varandra. Det är därmed bättre att gräva där man står.

“I mitten-höger-kretsar suckas det emellanåt om att ”Sverige är det enda land där man kan vinna val på att höja skatter”.

Sant eller falskt, men i Sverige finns ändå en tillit till staten och dess institutioner, och därmed upplevs det kanske inte lika allvarligt att det offentliga fattar beslut.” förbättringar kommer fram långsammare eller inte alls. Detta är ett område där den politiska och ekonomiska diskussionen behöver fördjupas.

Det starkaste skälet som brukar anföras mot en skattereform är att det helt enkelt saknas samsyn kring vilket problem som ska lösas. Stora delar av vänstern präglas alltjämt av att omfördelning är skattesystemets viktigaste funktion, såväl mellan människor som över tid i livet. Därmed får höga skatter ett egenvärde.

En del inom vänstern har förvisso perspektivet att omfördelning i huvudsak sköts bäst genom ökad sysselsättning och en välfungerande lönebildning, de är dock långt ifrån vare sig i majoritet eller en modig minoritet. Därmed har Sverige en mitten-vänster som står långt ifrån de rekommendationer som bland annat OECD, IMF och EU-kommissionen delar ut. Ett exempel är marginalskatterna och skattekilarna, som de flesta råder Sverige att sänka, men där riktningen 14

Så hur ska vi resonera? För många är skatt ändå en starkt principiell fråga. Det formar en gräns mellan det privata och offentliga. Det skiftar frihet att själv styra över sina inkomster till bemyndigande av det offentliga med att fatta beslut åt sig själv och andra.

I mitten-höger-kretsar suckas det emellanåt om att ”Sverige är det enda land där man kan vinna val på att höja skatter”. Sant eller falskt, men i Sverige finns ändå en tillit till staten och dess institutioner, och därmed upplevs det kanske inte lika allvarligt att det offentliga fattar beslut. Kanske är politiken i Sverige Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Fördjupat: Moderaterna också relativt skicklig på att leverera det som efterfrågas, diskrepansen mellan vad politikerna gör med skattepengarna och vad människor själva vill använda pengarna till är kanske inte lika stor här som på andra ställen? Detta är teorier som är svåra att värdera, men tydligt är att politiker, till höger och vänster, som gör stora principiella nummer av skatter inte tycks vinna bred popularitet.

Vad är då den bästa vägen framåt? Jobbskatteavdraget ger viktiga lärdomar. För det första slog det an på en uppfattning som människor brett kan ställa upp på, det ska löna sig att jobba. För det andra innehöll utformning inslag som var attraktiva även för dem som normalt inte prioriterar skattesänkningar, det gav till exempel mer till dem med låga inkomster och mer till kvinnor än män. Men än viktigare så presenterades det som en lösning på ett allvarligt problem – utanförskapet – och det fanns gott om forskning som visade att reformen skulle vara effektiv. Det understöddes också av samhällsnyttiga argument, förvisso gav det mer pengar i plånboken, men främst ledde det till att fler kunde få jobb. Och nu till en viktig poäng, även om det skedde till priset av en krånglig(are) utformning, så byggde det vidare på ett befintligt system istället för att göra anspråk på att förändra systemet. Den så kallade LO-puckeln hanterades genom att inkludera grundavdraget i utformningen. Ur ett teoretiskt perspektiv hade det varit attraktivt att samtidigt som jobbskatteavdraget göra om grundavdragets utformning i grunden, men hade det då gått att vinna majoritet för förslaget? Det hade sannolikt blivit svårare. När nu dessa steg är tagna och reformen vunnit popularitet är det givetvis möjligt att resonera kring förstärkningar och förbättringar, men just för att det gjordes stegvis.

ifall utgångspunkten att betrakta alla inkomster som tjänsteinkomster är fortsatt framkomlig.

Sverige har mest att vinna på att vår rörelse fortsätter närma oss skattefrågor på ett pragmatiskt sätt, men utan att avföra dem från agendan. Istället för att slå fast principer som ska ligga till grund för ett nytt skattesystem bör vi bygga trovärdighet kring de hörnstenar som ska prägla förbättringar av det vi har. För det första handlar det om att säkra tillräckliga intäkter för hållbara offentliga finanser. För det andra om att värna ordning och reda med stabila skattebaser.

Fusk och möjlighet till skattedrivna upplägg allokerar ekonomins resurser fel. För det tredje handlar det om att utforma skatter så att de stimulerar sysselsättningen. Emellanåt lyfts argumentet att höga skatter skulle ge hög produktivitet. Argumentet är dock bristfälligt eftersom alla som kommer i jobb bidrar mer till produktiviteten än de som står utan jobb (dock inte genomsnittsproduktiviteten per arbetad timme som oftast mäts). Lägre skatter på jobb bidrar till lägre skattekilar och därmed ökad specialisering, vilket är väsentligt för tillväxt. För det fjärde handlar det om att utforma skatter som gör att vi klarar konkurrenskraften. Vi behöver omsätta fler innovationer i växande och här ger skatterna många gånger fel drivkrafter.

Den femte hörnstenen är att skatter ska ta hänsyn till arbetets värde. För såväl den enskilde som samhället ger inkomst från arbete mervärden som inte kan ersättas med bidragsförsörjning.

Min uppfattning är alltså enkel - även när det kommer till skattereformer är fem myror fler än fyra elefanter.

Istället för en ny skattereform är det önskvärt att hantera utestående problem med den som redan är genomförd. Till exempel beskattningen av fåmansbolag. Det duala skattesystemet är svårt att hantera när arbetaren och kapitalägaren är en och samma. Vad är då inkomst från eget arbete och vad är inkomst av kapital? Förenklat utgår reglerna från att alla inkomster är löneinkomst och att inkomsttagaren sedan får använda reglerna för att visa att en del av inkomsten kommer från kapital. Sedan skattereformen har skillnaden i marginalbeskattning mellan arbete och kapital ungefär fördubblats, därmed har också drivkrafterna för inkomstomvandling tilltagit. Om regelverket inte ska fortsätta att tillta i komplexitet behöver antingen skillnaden i beskattning minska eller så behöver andra beskattningsmetoder prövas. Till exempel kan prövas Svensk Linje • nr. 2 • 2015

15

Tänkvärt

FRITIDSLINJEN AV: JANERIK LARSSON & MALIN SAHLÉN

Arbetslinjen i Sverige borde bli mer amerikansk. Reformer av skattesystem, socialförsäkringar och arbetsmarknadsregleringar behövs för att bygga vidare på de förändringar som inleddes under Alliansregeringarna. Det menar Janerik Larsson, rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och Malin Sahlén, programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro.

Det är en gåta att arbetslinjen blev en framgång för Alliansen i valet 2006, av tre specifika skäl. För det första borde det ha varit en självklarhet i ett modernt och marknadsekonomiskt land att ett samhälle måste skapa resurser innan samma resurser kan fördelas.

För det andra var arbetslinjen ingen ny politisk uppfinning i Sverige: redan i början av förra seklet var det ett aktivt begrepp, vars innehåll diskuterades aktivt (läs Samtal om socialförsäkring Nr 4, Vad är arbetslinjen, Socialförsäkringsutredningen).

För det tredje bröt arbetslinjen mot en del av den svenska självbilden, eftersom arbetslinjen främst är något vi kopplar ihop med USA, ett land som på många sätt skiljer sig från Sverige, där plikten hos individen att försörja sig själv är starkare. I Sverige är vi som bekant inte så intresserade av att lära något från andra länder eller kulturer, vare sig de kommer till oss med återvändande svenskar, invandrade nysvenskar eller från grannarna på andra sidan sundet (läs t ex Tove Lifvendahl Från sagoland till framtidsland).

Det finns många saker som talar för att arbetslinjens genomslagskraft är en gåta. Men det var en önskvärd gåta, för Sverige behöver fortfarande arbetslinjen.

16

Alliansregeringen kom under sina år vid makten en bra bit på väg, men de avgörande reformerna återstår.

Om vi tänker oss en skala mellan vad vi kan kalla arbetslinjen å ena sidan, och fritidslinjen å andra sidan, ligger vår balanspunkt som samhälle fortfarande på fritidslinjen.

I Sverige får vi betalt för att vara hemma med våra barn i över ett år – 480 dagar – i USA går nyblivna föräldrar tillbaka till jobbet efter ett par månader.

I Sverige har vi fem veckors lagstadgad och betald semester, i USA har ingen rätt till betald semester. Det låter mer dramatiskt än det är, för semestern regleras istället av företagen själva och nio av tio amerikaner får semester betald av sina arbetsgivare. Men det är ingen rättighet som det är här, och enligt en undersökning (Harris Interactive, 3 april 2014) tar amerikanerna bara ut hälften av den ledighet de har möjlighet till.

Sett över ett helt år så arbetar amerikaner nästan 200 timmar mer per år än vi gör i Sverige, detta när man har räknat bort ledigheter och sjukfrånvaro. Det betyder att amerikanen i genomsnitt arbetar ungefär 45 minuter mer per arbetsdag.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Tänkvärt Det är inte konstigt att man som väljer att jobba mer i USA än i Sverige. I Sverige betraktas man av skattemyndigheten som så välbetald vid en lön på 52 500 kr per månad att man får betala 57 procents marginalskatt. Vid den inkomsten i USA är marginalskatten inte ens hälften så hög – 25 procent.

Landets högsta marginalskatt är 40 procent och den börjar man inte betala förrän man tjänar motsvarande 300 000 kronor per månad. Svenska höginkomsttagare förlorar därför relativt sett mindre på att gå ned lite i tid och att ägna sig åt annat än sitt högproduktiva arbete.

Just nu går USA:s ekonomi knackigt. Men landet är fortfarande bland världens absolut rikaste (enligt data över köpkraftskorrigerad BNP per capita) och har god potential att börja tuffa på igen. Inte minst gäller det hur man hanterar migrationen i världen, som

upon a hill” men den amerikanska drömmen är så pass välgrundad att den kommer att hålla många år till.

Vad händer då med debatten om jämlikhet i USA? I USA förs inför nästa hösts presidentval en intensiv debatt om den ekonomiska ojämlikheten. Thomas Pikettys analys av ojämlikheten har rört upp en rejäl debatt och den förs nu både inom vänstern och högern.

Nationalekonomen Larry Summers – tidigare bland annat finansminister – sa i en diskussion på Harvard om ojämlikhet såhär: ”Om vi hade haft 50 företagare som Bill Gates och 50 som Steve Jobs så skulle inkomstklyftan statistiskt sett vara större än idag, men USA skulle också vara mycket rikare.”

Larry Summers föddes i en judisk familj i Connecticut.

Hans föräldrar var nationalekonomer och professorer vid University of Pennsylvania där Summers

“Den amerikanska ”rulltrappan”, förmågan att röra sig uppåt i samhällshierarkin genom hårt arbete, må tillfälligt ha saktat ner, men det lönar sig fortfarande i USA att utbilda sig och att arbeta. Andra länder kommer säkert att försöka framstå som ”a shining city upon a hill” men den amerikanska drömmen är så pass välgrundad att den kommer att hålla många år till.”

ökar av förklarliga skäl. I USA arbetar även lågutbildade invandrare i högre grad än andra. Enligt OECD (Employment rates by place of birth and educational attainment, 2013) jobbar 64 procent av de lågutbildade invandrarna i USA – i Sverige är motsvarande siffra 52 procent. Kanske finns det här en selektionsmekanism.

Vill du inte arbeta så flyttar du inte till ett land som USA, men vill du arbeta så är det just dit du tar din familj.

USA:s invandrare har alltid illustrerat vad den amerikanska drömmen handlar om. Nya generationer amerikaner med alla tänkbara bakgrunder kommer det kommande decenniet att upptäcka precis detsamma. Den amerikanska ”rulltrappan”, förmågan att röra sig uppåt i samhällshierarkin genom hårt arbete, må tillfälligt ha saktat ner, men det lönar sig fortfarande i USA att utbilda sig och att arbeta. Andra länder kommer säkert att försöka framstå som ”a shining city Svensk Linje • nr. 2 • 2015

växte upp och hans farbror Paul Samuelson och hans morbror Kenneth Arrow är båda nobelpristagare i nationalekonomi. Den judiska invandringen till USA bestod vid den tiden efter andra världskriget i stort av judar från Europas ghetton och många av de som kom var överlevande efter den nazistiska utrotningspolitiken.

Judar utgör i dag omkring två procent av USA:s befolkning, men ungefär 40 procent av alla nobelpris har tillfallit dem. Det är en generation som satsar stenhårt på den egna arbetslinjen, vilket får genomslag i de mest prestigefulla akademiska sammanhangen.

Yaleprofessorerna Amy Chuas och Jeb Rubenfelds bok The Triple Package resonerar på djupet om olika amerikanska minoriteters kulturer. De skriver inte bara om judar utan även om mormoner, ibo från Nigeria, amerikanska asiater, indier, kubaner som flydde Castro, libaneser, iranier och invandrare från Jamaica och andra västindiska öar.

17

Tänkvärt De konstaterar att amerikaner som stammar från Indien och Kina och Taiwan idag befinner sig där judiska amerikaner var för några generationer sedan.

De påpekar också det stora felet i alla de analyser som gjorts på senare år av den minskande mobiliteten i USA. Alla dessa undersökningar räknar nämligen inte in invandrare och deras barn. Den mest kända av dessa undersökningar kommer från Pew Foundation.

Pew konstaterade att deras resultat inte gäller invandrarfamiljen eftersom för invandrade grupper är ”the American dream alive and well”.

Författarna till boken The Triple Package talar om tre faktorer som avgör hur väl invandrare lyckas i USA. Det första är ett slags Superiority complex, vikten av att känna att man tillhör en överlägsen grupp. Det andra är Insecurity, hur stor känsla av otrygghet man har, vilket inte minst nya invandrare upplever. Det tredje är Impulse control, hur stor förmåga man besitter att kämpa hårt och länge för att nå sina mål. Till exempel är en stor del av eleverna på elitmusikskolan Juilliard School i New York kineser eller koreaner och författarna konstaterar att kulturen bär med sig en strävan att inte ge upp, vilket lägger grunden för en lång kamp att bli framstående pianister eller dirigenter.

Författarna riktar också kritik mot dagens USA, en nation som de menar har blivit förslappad och som går mot en kulturell trend där man söker belöning direkt och där man inte ger sig i kast med svåra uppgifter. Ur

18

författarnas perspektiv håller den amerikanska drömmens kulturella bas på att försvinna, samtidigt som de invandrare som nu kommer och fortsätter att komma till USA – håller på att göra den klassresa som kallas den amerikanska drömmen.

I USA är det är alltså bland dem som kommer utifrån som drömmen om klassresan lever vidare, och det är de som sätter press på resten av amerikanerna.

De invandrare som kommer till USA från Centraleller Sydamerika, de som kommer från Asien eller för den delen de som kommer från Europa, kommer inte för att erbjudas bidrag. De kommer bli uppmuntrade att arbeta. Hårt. Uthålligt. Men med ett tydligt mål i sikte. USA talar just nu mycket om jämlikhet, men det är ett land som fortfarande har tävlan i sin samhälleliga pulsåder. Det är i USA konkurrenskraften står i centrum.

I ljuset av USA:s historia och framtid som nybyggarland står sig alltså den svenska arbetslinjen slätt.

Frågan är om svenska politiker törs förhålla sig till detta, och dra de slutsatser som behöver dras. Ska Sverige ha en effektiv arbetslinje behöver vi inför 2018 års val få svar på hur arbetsmarknaden kan rymma lågproduktiva personer – och det gäller likväl nyanlända personer med språksvårigheter som långtidsarbetslösa med kortare utbildning – samtidigt som personer med högre produktivitet ser sig ha skäl att jobba mer.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Linjen tipsar:

Människor organiserar sig alltid för att skydda sig själva. Om det inte görs av staten, sker det genom att människor formerar sig efter familjeband i klaner. Klansamhället är till och med den mest naturliga formen av mänsklig organisering. I The Rule of the Clan argumenterar Mark S. Weiner för att klanen måhända är rationell i brist på alternativ, men att statsmakten är nödvändig för att inte bara individers liv utan även deras rättigheter ska skyddas. Längs vägen demolerar han inte bara den anarkokapitalistiska kelgrisen det medeltida Island utan även den amerikanska strategin mot terrorismen. Tillsammans med Steven Pinkers The Better Angels of Our Nature har Weiner gett oss 10-talets hittills bästa liberala försvar av statsmakten. Är du en politisk nörd som gillar spänningen och utmaningen det innebär att spela ett parti schack? Då är nog GMT Games briljanta tolkning av kalla kriget, brädspelet Twilight Struggle, något för dig (och din lika nördiga vän). Släpp lös Che Guevara, flyg till månen, bojkotta OS eller förtvivla när de Gaulle sänker din Natooffensiv i Västeuropa – akta dig bara så att du inte råkar starta igång ett globalt kärnvapenkrig. Detta är en guldgruva för såväl de insatta som de som önskar att de inte slumrat sig igenom historialektionerna. Trots att spelet nu har tio år på nacken, ligger det oomkullrunkeligt fastklistrat som världens bästa spel enligt användarna på nördsajten Boardgamegeek. Don’t be square – increase DEFCON status!

Vill du veta hur mjöd smakar? Då kan du antingen köpa det direkt från Systembolaget och bli besviken, eller så kan du beställa en La Trappe Quadrupel nästa gång du besöker en välsorterad ölbar. Det bärnstensfärgade ölet, som bryggs av cisterciensermunkar utanför Berkel-Enschot i Nederländerna smakar precis som man tänker sig, önskar, att mjöd smakar. Drycken har en sötma som skänker barnslig njutning utan att mästra ölupplevelsens bitterhet. Den flamländska bryggartraditionen vet, till skillnad från förvirrade jänkare, att det är malten som gör ölet. Nej, den finns inte i Systemets standardsortiment – förvånad?

Fördjupat: Moderaterna

DÄRFÖR ÄR JAG INTE MODERAT AV: MATHIAS SUNDIN Mathias Sundin är riksdagsledamot för Folkpartiet. Här förklarar han varför han inte är moderat.

Jag blev politiskt aktiv under euroomröstningen 2003, när jag gick på en gratis lunch och lärde mig min första politiska läxa: Det finns inga gratis luncher.

Studenter för euron bjöd och priset var såklart ett engagemang i eurokampanjen. Jag lydde och fick under kampanjen jobba ihop med och lära känna många moderater, och bestämde mig för att inte bli moderat.

I Norrköping, där jag höll till, bestod kampanjen i huvudsak av socialdemokrater, moderater och några folkpartister.

Jag var då inte aktiv i något parti och hade inte ens någon tydlig politisk uppfattning även om på ett löst plan identifierade mig som liberal. Det hade jag gjort sedan gymnasiet, när vi läste om ideologierna och ett citat fastnat hos mig: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”

Citatet är ofta tillskrivet Voltaire, men stod i en 20

biografi om Voltaire av Evelyn Beatrice Hall, för att beskriva hans åsikt. Jag läste någonstans i gymnasiet att denna åsikt kunde användas för att beskriva liberalismen, och det träffade mig rätt i hjärtat. Det där idealistiska, vackra.

Under eurokampanjen växte det långsamt fram att jag nog borde aktivera mig i något parti. Men vilket var oklart. Jag hade röstat på Folkpartiet, men tänkte inte på mig själv som folkpartist och vare sig Socialdemokraterna eller Moderaterna var uteslutna.

Efter ett tag gick det upp för mig att de två partierna var väldigt lika varandra. I alla fall människorna som jag jobbade med i kampanjen. Vi hade väldigt kul ihop och jag är kompis med flera av dem än idag, men det var inte passion för ett citat om Voltaire som lockat dem till politiken. Det var i alla fall inte det som höll dem kvar. De var maktmänniskor. Inte i någon negativ mening, utan de var fokuserade på de stora penseldragen. Ansvarsfulla, brukar de kalla sig själva. Visst tyckte sossarna och moderaterna i kampanjen olika i massa frågor, men de såg på sina partiuppdrag på ett Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Fördjupat: Moderaterna liknande sätt. Som kuggar i maskineriet.

De argumenterade också för ett euromedlemskap av statsfinansiella skäl, ordning och reda pengarna på fredag, och bemötte glatt argument om asymmetriska chocker. Det var inte så att de hade fel, jag kände bara att det var lite själlöst.

en del av det. Men jag vill känna värmen i politiken. ”JA för fredens skull” övertygar långt färre väljare än mer i plånboken, men det är vad jag tror på. Därför är jag inte moderat.

Folkpartisterna däremot var mer fokuserade på något de kallade Europatanken. De berättade för folk som var på väg in ICA, om hur Europa härjats av krig i tusentalsår men nu hade vi äntligen fred och samarbete och ju mer av den varan, desto bättre. Någon

“Jag höll med sossarna och moderaterna om alla deras argument, de var pålästa och duktiga, men jag jobbade inte i eurokampanjen för att BNP skulle öka x procent. Jag trodde på något större än så.” gång under kampanjen mindes jag ett klistermärke jag haft på en byrålåda 1994, vid folkomröstningen om EG-medlemskap: ”JA för fredens skull.”

Jag höll med sossarna och moderaterna om alla deras argument, de var pålästa och duktiga, men jag jobbade inte i eurokampanjen för att BNP skulle öka x procent.

Jag trodde på något större än så.

Nu, så här 12 år senare, när Folkpartiet ligger på fem procent och Moderaterna på 25 procent inser jag vissa begränsningar i den där idealismen. Jag vet också att det finns gott om moderater med passion och idealism. Men jag inser också att jag hade vantrivts i Moderaterna om jag blivit medlem där och ett projekt som Nya Moderaterna kan jag både beundra och känna avsmak för på samma gång. Det hierarkiska systemet där ledaren pekar med hela handen, och gamla hjärtefrågor kastas på soptippen, är säkert bra för att utöva makt och säkert kan vi folkpartister lära Svensk Linje • nr. 2 • 2015

21

Recension

ALLA LOBBAR PÅ ALLA AV: PATRICK KRASSÉN

Makt utan mandat. De policyprofessionella i svensk politik Christina Garsten, Bo Rothstein, Stefan Svallfors Dialogos Förlag, 2015 Läst av: Patrick Krassén, analytiker på Svenskt Näringsliv och tidigare redaktionsmedlem i Svensk Linje

Det finns en historia, om en talskrivare till en kanadensisk minister, som aldrig fick någon uppskattning från sin minister. Ministern brydde sig därtill aldrig om att läsa talskrivarens utkast innan talen. Till slut tröttnade talskrivaren på otacket, och förberedde ett sista tal för ministern. Inför åhörarna på en relativt viktig konferens ställde sig ministern i talarstolen, och läste upp första sidan av talet, som bestod av inledande ord, och avslutades med meningen: ”För att lösa detta problem, har jag sju förslag på reformer.” Sen vände han blad till andra sidan, där det högst upp på papperet bara stod: ”Nu står du där, din djävel.”

Sanningsgraden i ovanstående anekdot är oklar, men den illustrerar hur den politiske rådgivarens makt kan ta sig uttryck. Jag kommer att tänka på anekdoten när jag läser Makt utan mandat, en bok som är resultatet av ett forskningsprojekt på Institutet för Framtidsstudier, i vilket tre forskare (tillika bokens författare) har studerat en grupp i samhället de kallar för ”policyprofessionella”.

DE POLICYPROFESSIONELLA

Som policyprofessionella räknar författarna personer som är anställda, inte förtroendevalda, 22

för att arbeta med politik. Det är en bred korg med titlar och yrkesfunktioner man har valt att inkludera: alla inom de politiska ledningarna på Regeringskansliets departement, olika handläggare och kommunikationsansvariga på partiernas riksdagskanslier, utredare och experter på näringslivsorganisationer och fackförbund liksom på intresseorganisationer, anställda på tankesmedjor och PR-byråer, och partipolitiskt anställda inom kommuner och landsting.

Redan här kan man höja på ögonbrynen över avgränsningen: dels är det närmare hundratalet olika yrkestitlar som innefattas, dels är det radikalt olika funktioner som de olika yrkesrollerna spelar. I någon mån har författarna försökt att utgå från vissa gemensamma drag i det arbete som alla dessa olika yrkesroller innebär: att man arbetar med politik men utan att vara vald, enkelt uttryckt. Författarna söker också fastslå om (eller att) det finns en gemensam kultur och andra gemensamma drag hos de policyprofessionella, som gör dem till en särskild grupp i samhället - en särskild “stam”, som författarna benämner det.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Recension Alla som jobbar eller har jobbat inom politik- och opinionsbildningssvängen - och det är gissningsvis en del som läser denna text som räknar sig själva till den gruppen - kan säkert känna igen sig i en del av de citat från djupintervjuer (författarnas huvudsakliga källa) med policyprofessionella som återges i boken. Likaså går det att känna igen en del av beskrivningarna av hur arbetet som policyprofessionell bedrivs.

Vissa andra aspekter på de policyprofessionellas “bransch” som tas upp i boken är av mer allmänt intresse. Ett exempel är jämförelsen med Danmark, som generellt har en politisk-institutionell struktur snarlik Sveriges, men som har långt färre politiskt sakkunniga i regeringsdepartementen, och överlag en mindre sektor policyprofessionella, enligt författarna – som dock inte går djupare in på att undersöka bakgrunden till denna skillnad. Något som däremot kopplas tydligt till dagens läge i policybranschen, är den avkorporativisering som Sverige genomgick i början av 1990-talet. Då lämnade Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, på eget initiativ

Regeringskansliet - ett slags allt i allo-tjänst, där Palme fungerade som talskrivare, politiskt sakkunnig, presschef, intellektuellt bollplank och personlig assistent åt Erlander; i princip som en enmansstab. Författarna bedömer att Palme var den förste policyprofessionelle i Regeringskansliet i Sverige.

Dessa aspekter i berättelsen är hyfsat väl förankrade i historien. Det är när författarna ska börja dra slutsatser av intervjuunderlaget som det blir mer skakigt.

FORMELL OCH INFORMELL MAKT

Som antyds i bokens titel är ett genomgående tema att politiska tjänstemän och policyprofessionella utövar viss makt, genom sin påverkan på politikens processer, utformning och beslut, och sina roller visavi förtroendevalda politiker. Men författarna misslyckas med att skilja på å ena sidan en formell maktutövning, som är den som sker när en politisk församling eller en myndighet fattar ett beslut, och som regleras noggrant genom grundlagar och lagar, och å andra sidan en informell maktutövning. Den senare typen kan “Professor Rothstein, som sällan har problem förstås en anställd politisk att få sina forskningsrön (eller sina åsikter) rådgivare eller en kommunikationsstrateg ägna publicerade i landets största tidningar, kan sig åt genom sina råd till rimligen sägas sitta på större informell makt den politiker man jobbar över politikens utveckling än Kalle Polsek i för, men det ingår också i kommunhuset i Tröstlösa gör.” de flesta fall i jobbet. Likaså ingår det inte sällan i en public affairs-konsults uppdrag att ge kunden rådgivnde poster som man hade i myndighetsstyrelser i egening i policyfrågor. Är det maktutövning? skap av arbetsmarknadspart. (Det var dock bara en del av en utveckling mot ett mer pluralistiskt påverkanslandskap, där den “staten och kapitalet sitter i samma båt”-modell som funnits under efterkrigstiden gradvis övergavs.) Under de kommande åren, i synnerhet efter folkomröstningen om EU-medlemskap 1994, skedde en stark tillväxt av antalet PR-byråer – i vilka många som hade arbetat i Bildtregeringen och EU-kampanjen tog anställning.

Det sistnämnda tar författarna också upp som en av tre centrala historiska händelser i utvecklingen av de policyprofessionellas sektor i Sverige. Den första var när LO anställde Rudolf Meidner och Gösta Rehn på sin utredningsavdelning åren direkt efter andra världskriget. De skulle där utforma “Rehn-Meidnermodellen”, som låg till grund för arbetarrörelsens efterkrigspolicy, och som formade svensk politik i decennier framåt. Den andra händelsen var när Tage Erlander 1953 anställde Olof Palme som “handsekreterare” i Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Måhända. Men i det sammanhanget blir det intressant att beakta vilka grupper som författarna har valt att inte inkludera i gruppen policyprofessionella.

Ledarskribenter, forskare anställda på universitet, expertkommentatorer i media och myndighetsanställda är till exempel inte med - trots att de kan utöva betydande informell makt (bortom eventuell formell makt som t.ex. myndighetsutövning medför). Något som också ställer urvalet i fråga är olika yrkesgruppers relativa makt. En statssekreterare i Finansdepartementets budgetavdelning, till exempel, utövar mycket större makt än en utredare på Saco:s kansli - men dessa räknas av författarna båda som policyprofessionella. På samma sätt kan man jämföra vissa policyprofessionella med representanter för yrken som inte har räknats in i den kategorin. Professor Rothstein, som sällan har problem att få sina forskningsrön (eller sina åsikter) publicerade i landets största tidningar, 23

Recension kan rimligen sägas sitta på större informell makt över politikens utveckling än Kalle Polsek i kommunhuset i Tröstlösa gör.

Spänningen mellan formell och informell maktutövning är förstås ett evigt tema inom statsvetenskapen, och författarna ägnar den diskussionen relativt litet utrymme. Likaså problematiseras inte mediers roll som utövare av informell politisk makt - och den kan i många fall vara än mer problematisk (medier kan inte, till skillnad från politiska rådgivare, sparkas från sin post om något man går ut med visar sig vara felaktigt - vilket förstås påverkar incitamenten).

INGEN GIVEN KUNSKAP

En annan aspekt av de policyprofessionellas yrkesutövning som författarna till stor del missar, är att den kräver en kunskap som man i många fall vare sig kan läsa sig till eller får given. En bra politisk rådgivare, public affairs-konsult, pressansvarig eller opinionsbildare på en tankesmedja har ägnat åtskilliga timmar, oftast år, åt att följa politiken, läsa in sig på en bredd av ämnen, analysera politiska skeenden och beslutsvägar, hålla sig ajour med nyheter och aktuell debatt, följa andra debattörer, etc. Kort sagt har policyprofessionella ofta ett betydande humankapital samlat, som går bortom vad man kan läsa på universitetet (även om de flesta har en universitetsutbildning också) - utbildning, jobb och nördintresset för politik och samhällsfrågor glider ofta ihop till en särskild typ av kompetens.

Denna kompetens kombineras också hos många policyprofessionella, som författarna visar, med en stark vilja att förändra politiken; inte själv få formell politisk makt - de policyprofessionella väljer snarare aktivt bort den förtroendevalda banan - utan vara i närheten av de valda politikerna, och kunna påverka dem. Det är en drivkraft som kan förklara varför många unga, begåvade personer ägnar ett otal timmar åt kaffekokning och protokollföring i diverse styrelser och arbetsgrupper inom partierna: det är en del av kunskaps- och erfarenhetsackumulationen, som är av central betydelse i den policyprofessionella branschen.

Man ska således tänka en gång extra innan man fnyser åt aktivitet i politiska ungdomsförbund; det handlar i många fall mer om byggandet av en särskild sorts kompetens, snarare än “broiler”-karriär.

I boken uttrycks det på ett par ställen en uppfattning från författarnas sida, att policyprofessionella som går från att arbeta inom Regeringskansliet eller inom partierna till att arbeta för kunder i konsultbranschen 24

“växlar” ett politiskt kapital till ett ekonomiskt dito det vill säga, drar karriärmässig nytta av den kunskap man fått under tiden på politikens “insida”. Det är också i denna fråga som mycket av debatten om lobbyism och “svängdörrar” i politiken brukar fastna: förslag på lobbyistregister, karensregler, offentlighetsprincipens krav, m.m.

ALLA LOBBAR

Självklart kan det finnas, och finns, problem som orsakas av att politiska tjänstemän med stor insiderkunskap genom den kan bereda vissa privata aktörer politiska fördelar efter att tjänstemannen har gått över till den privata sektorn. Men det bör primärt ses som ett korruptionsproblem - att de politiska företrädarna fattar beslut utifrån vinklade underlag eller medvetet gynnar vissa privata intressen.

I det nya opinionsbildningslandskapet är det ingalunda bara pengastinna storföretag som lobbar, och det är inte bara på regeringen det lobbas. Många myndigheter, kommuner och ideella organisationer har också “policyprofessionella”, som är anställda för att arbeta för sin arbetsgivares politiska intresse. Det är i dag inget konstigt i att en myndighets generaldirektör uppvaktar en facklig organisation, för att få den senare att i dess samtal med regeringen - som organisationen har med grund i sin traditionella ställning som viktig samhällsaktör - föra fram förslag som gynnar myndigheten (och även gynnar den fackliga organisationens intressen, är underförstått). Eller att en kommun och ett kemikalieföretag gör gemensam sak, och genom ett väl placerat tv-inslag lyckas få regeringen att anslå särskilda medel för bekämpning av en luftburen plågoinsekt i kommunen, för att ta ett helt hypotetiskt exempel…

I en institutionell miljö där privata aktörer är beroende av politiska beslut, är det inget konstigt i att de försöker påverka de politiska beslutsfattarna motsatsen vore direkt underligt. Det är upp till de politiska beslutsfattarna att fatta beslut med integritet, opartiskhet och respekt för ämbetet. Och det är ministern, riksdagsledamoten eller kommunalrådet vars uppdrag riskerar att ryka, om förtroendet för vederbörande urholkas på grund av otillbörligt gynnande av kompisar.

Det är således också de förtroendevaldas ansvar att anställa rätt rådgivare och sakkunniga, och att hantera deras råd på rätt sätt. Om man är lat, som den kanadensiske ministern, så är det man själv som står där i talarstolen och gör bort sig.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Fördjupat: Moderaterna

DET KONSERVATIVA VAKUUMET AV: STEFAN OLSSON

Stefan Olsson är statsvetare, krönikör och landstingspolitiker för Moderaterna.

Här skriver han om hur Moderaterna försummat sina konservativa väljare.

De åtta åren i regeringsställning var framgångsrika för Moderaterna trots alliansens valförlust. Ändå är det nu viktigt för partiet att förnya sin väljarstrategi om partiet vill återkomma i regeringsställning 2018.

Med valet 2014 förändrades den politiska spelplanen.

En repris på 2006 eller 2010 års recept kommer inte att fungera. Generaler försöker alltid att utkämpa förra kriget, brukar det sägas, men samma fel kan också partistrateger göra.

Alla SD:s nya väljare kommer inte från M. Den slutsatsen får man absolut inte dra, utan väljarna kommer från alla håll. Det har alltid funnits en ström direkt från S till SD. Värderingsmässigt står nämligen LO-medlemmar och SD nära varandra i frågor om invandring, jämställdhet, familjepolitik och liknande frågor. Vare sig LO-medlemmarna eller SD lockas av så kallade postmaterialistiska värderingar (exempelvis miljöfrågor, HBT-frågor, feminism).

En av de frågor Moderaterna kommer att behöva diskutera är hur man ska förhålla sig till det faktum att Sverigedemokraterna skördat framgångar på partiets bekostnad.

Icke desto mindre läcker Moderaterna till SD och det förefaller som att läckaget inte tätats ännu. Om inte M vill att SD ska växa ytterligare är det rimligt att partiet frågar sig vad som kan göras för att stoppa SD:s tillväxt, och det är främst i partiets konservativa falang som läckan finns.

Mycket har sagts om vilka SD:s nya väljare är. Men både från SVT:s valundersökning i samband med valet och den undersökning Demoskop gjorde för att särskilt titta på väljarströmmen från alliansen till SD vet vi att tillströmningen var stor just från Moderaterna.

Nyligen har också valforskarna vid Göteborgs universitet bekräftat detta i sin undersökning.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Demoskop är alltjämt det opinionsföretag som har gjort den mest intressanta analysen av vilka väljare det var som gick över till SD. Företaget gjorde en enkät där väljarna fick sätta ideologiska etiketter på sig själva.

Möjliga etiketter var ”socialdemokrat”, ”socialist”, 25

Fördjupat: Moderaterna ”liberal”, ”socialliberal”, ”nationalist”, ”grön” eller ”konservativ”. 13 procent valde att ge sig själv titeln ”konservativ”.

Därefter la man förstoringsglaset över de väljare som lämnade M för att gå till SD. Vilken etikett valde de?

Resultatet visade att drygt 40 procent av dessa väljare kallade sig själva ”konservativa”. Som nummer två kom gruppen ”liberaler” med omkring 22–23 procent och som nummer tre ”socialliberaler” med omkring 15 procent.

Gruppen tidigare M-väljare som kallar sig för ”liberaler” och ”socialliberaler” och som valde att gå över till SD är nästan lika stor som gruppen ”konservativa”.

Det är alltså inte bara konservativa moderater som rymt utan även liberaler. Ändå är det tydligt att den största läckan finns här.

Varför uppstod denna läcka nu och inte tidigare?

Förklaringen ligger i invandringspolitiken. Efter valet utbröt en omfattande debatt om vilka som ”egentligen” skulle ha röstat på SD. Många förklaringar om förlorarna på samhällets baksida lades fram. Unga män i bruksorter med hög arbetslöshet sades vara

26

SD:s typiska väljare. Frustration, utanförskap och låg utbildning skulle vara förklaringen.

Men även denna tes demonterade Demoskop i höstas när man konstaterade att SD lyckats vinna omkring 5 procent bland SACO-anslutna väljare. Den unge mannen på bruksorten är fortfarande en typisk SD-väljare, men i senaste valet fick han sällskap av akademiker.

Valmyndighetens geografiska väljarstatistik bekräftar också denna tes. På genomblå Östermalm finns valdistrikt där SD gjort inbrytningar som tidigare ansetts omöjliga. I disktriket Hedvig Eleonora fick Moderaterna 59,00 procent i valet 2010 och SD 1,98 procent. I 2014 års val sjönk M:s andel till 54,33 och SD:s andel steg till 7,65. Tidigare var de genomblå valdisktrikten immuna mot SD. Ej så längre.

Det finns således ingen anledning att misstro de väljare som lämnat M för att gå till SD när de säger att det är invandringspolitiken som det är fel på. Deras val går inte att bortförklara med att de skulle vara offer för olyckliga omständigheter.

Missnöje med det gamla partiets politik är dock inte alltid tillräckligt för att en väljare ska byta parti. Kan

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Fördjupat: Moderaterna det vid sidan av invandringspolitiken också finnas något annat som gjort att väljare som traditionellt sett borde rösta på M övergav partiet?

En förklaring skulle vara Moderaternas strategiska vandring in mot mitten under Reinfeldt. Det krävs ingen avancerad analys för att förstå vad Reinfeldt gjorde under sin första tid som partiledare och sedan som statsminister. Partiet var sargat efter valfiaskot 2002. Om Socialdemokraternas maktinnehav skulle brytas krävdes det att de borgerliga partierna lyckades vinna mittenväljarna. Reinfeldt lanserade därför

När började då överströmmningen till SD? Fredrik Reinfeldt öppnade valrörelsen med att vädja till väljarna att de skulle ”öppna sina hjärtan” för den stora tillströmmningen av asylsökande. I efterhand har många pekat på att detta skulle vara tillfället då bubblan sprack.

Men opinionssiffrorna visar något annat. Jag själv har sammanställt alla SD:s SIFO-mätningar i ett diagram för att se när i tid detta skedde. Jag ville veta om det hade med alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet att göra. Den slöts i mars 2011.

“Kan det vid sidan av invandringspolitiken också finnas något annat som gjort att väljare som traditionellt sett borde rösta på M övergav partiet?

En förklaring skulle vara Moderaternas strategiska vandring in mot mitten under Reinfeldt.”

Nya Moderaterna och utmanade Socialdemokraterna i deras paradfråga, jobben, samtidigt som han lämnade partiets gamla politik om en reformerad arbetslagstiftning därhän för att slippa en strid med LO. Försvarsfrågorna lades också helt åt sidan. Den nya alliansregeringen genomförde till och med besparingar på försvaret.

Denna strategiska manöver var sannolikt den rätta.

Utan Nya Moderaterna och utan skapandet av ”alliansen” hade valet 2006 inte kunnat vinnas. Någon risk för att partiets konservativa falang skulle tappa väljare högerut fanns inte. SD var då fortfarande ett litet rasistiskt tvåprocentsparti.

Sen kom saker att förändras. SD kom in i riksdagen 2010. Strömmen av asylsökande ökade kraftigt.

Ryssland startade krig i Ukraina och det blev uppenbart för alla att Sverige försummat sitt försvar. Nu vet inte jag hur partistrategerna tänkte inför valrörelsen 2014 men det verkar som att de inte till fullo förstod att partiet hade konkurrens högerut. Tidigare har M alltid varit det parti som stått längst till höger. Med undantag för den korta period Ny Demokrati existerade har M aldrig haft någon konkurrens till höger om sig själv.

Valet 2014 var första gången Moderaterna fick uppleva detta på riktigt.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Något konkret bevis för att den migrationspolitiska överenskommelsen är boven i dramat har jag inte hittat, men däremot syns det tydligt i siffrorna när uppgången för SD kom. Det skedde mellan april och december 2012. I april hade partiet 4,7 procent i SIFO och december hade partiet 10,0. På ett halvår fördubblade partiet sin styrka. Den stora överströmningen till SD kom alltså långt före Reinfeldts tal om öppna hjärtan.

SD gjorde ett liknande häv under mandatperioden dessförinnan också från 2,6 procent i mars 2009 till 5,8 i november. Vid båda dessa tillfällen har SD lyft sig till en högre nivå och sedan fortsatt att pendla upp och ner omkring den högre nivån. Av de senaste månadernas opinionssiffror tycks ett nytt häv ha gjorts under våren och sommaren detta år. SD har i de senaste mätningarna legat på omkring 18–20 procent. Det skulle i så fall röra sig om en ny fördubbling av väljarstödet från nivån på omkring 9 procent där partiet oftast låg under förra mandatperioden. Är dessa väljare nu förlorade för Moderaterna för all framtid? Moderaternas nya partiledare får ofta den frågan och hon brukar svara att ingen äger väljarna.

Det är klokt svarat, eftersom många som ställer den frågan implicit också menar att partiet borde ändra i sin politik för att vinna dem åter, vilket betyder att lägga om invandringspolitiken. Men eftersom invandringspolitiken är den i särklass knepigaste frågan våra politiker har att hantera vore det oförsiktigt av Anna Kinberg Batra att börja sitt ledarskap med att peka ut en ny riktning innan hon lyssnat av vad partiet vill. För är det något som är uppenbart så är det att partiet för tillfället inte har en enad linje när det gäller invandringspolitiken.

27

Mitt i Lin Den Automagiska Penningpolitiken — Herr Direkt, herr direktör!

Dörren hade snabbt öppnats och tjänstemannen skyndade i den maximala hast auran av professionalitet och hovsamhet som förväntades vila över en ämbetsman tillät fram till det massiva skrivbordet.

Stefan vände långsamt upp huvudet emot honom ifrån sina djupa försjunkenhet över Monte Carlosimulationer av en portfölj som skulle få till och med den mest magra av kunskapslyftsministrars portföljer att framstå som ett till bredden fyllt mästerstycke av Mont Blanc som man ibland kunde se under armarna på Stureplan. Det rådde snarare ett homeopatiskt tillstånd än homeostas i centralbankens finanser, det var tydligt.

Vad är det frågan om? — sa Stefan med ett tonfall som bar en av centralbankernas finanser distraherad distans till byråkraten.

— Ministern ringde just. De var oroliga på departementet över de prognosticerade sinande inkomsterna från oss…

Stefan suckade djupt och föll in i den till utseendet nitiske byråkratens mening.

— Ladorna blöder, oväntade underskott, 90-dagars garanti, socialförsäkringssystemens prognoser… jag förstår. Låt mig gissa att ministern inte sa någonting kring hur detta kommer påverka vår pseudofrihet?

Med en rutinerad kontorsarbetares muskelminne började händerna hos direktören vika en liten björn av simuleringsrapportens sammanfattande och föga upplyftande sista sida. Med händerna upptagna och tillsynes självgående av origami gestaltande finansmarknadens sentiment tittade han på den nu mållösa kontorsarbetaren som med en frågande blick tittade på direktören bakom sitt skrivbord.

— Fast så långt tänker väl ingen? En genuint oberoende centralbank hade man aldrig varit intresserad av ändå… Nåväl, skådespelet måste fortgå. Jag misstänker att det blir möte och att vi förväntas närvara? Att vi förväntas vara oroliga för vårt oberoende och att en hoppingivande rapport om överskott tillbaka till statskassan gärna får presenteras?

Det var tydligt att den nu beklämda tjänstemannen tappat fotfästet och han nickade tyst men jakande till direktören med läpparna lite särade, precis som om han fastnat i början av ett ord.

Han bläddrade igenom papperna som låg framför

honom på skrivbordet i jakt på semesterlistan. När ett skådespel skall hållas för dignitärer går det inte att släppa upp vad för hovnarr som helst på scen.

Här behövdes någon lagfaren harlekin som både talade till de lärda på latin och hade en tillräckligt färgsprakande dräkt för att ministrar oavsett politisk schattering skulle kunna finna sin färg i den tänkte han. Inget semesterschema lät sig dock finnas bland de oräkneliga pressmeddelandena i brösttoner om behov av kickstarter, önskvärda underskott och den Japanska ekonomins föredömlighet när direktören rörde runt bland sina papper. I det frenetiska sökandet rördes inga semesterscheman upp, däremot flöt Äggmannens gladlynta leende allt som oftast upp bland rubriker om totalrenoveringar för full sysselsättning, rättvisare löner och brevhuvuden med logotyper i den för sista raden på resultaträkningen med negativt resultat röda färgen och texten Framtidspartiet.

tt i

Linjen tider som gäller och omfattningen av det som vi förväntas presentera.

Den uppskakade byråkraten nickade långsamt och gick lika ordlös som tidigare med en sömngångarartad hastighet ut ur det lilla tjänsterummet. Vad är det för naiva och osjälviska drömmare som produceras nuförtiden tänkte han när han lutade sig tillbaka i direktörsstolen. Det var med en obehaglig känsla av overkligheten i att verkligheten hade hunnit ifatt och krupit in i modellernas högborg han tittade ut över sina pappershögar och ut genom fönstret.

— Ge mig bara en sekund så skall jag hitta schemat så kan jag ge besked om vilka vi blir som möter dem. Det skall finnas någonstans här. En sekund bara.

I värsta fall så får vi ta in en sommarvikarie och vi skall då se till att använda andra jurister än Finansinspektionen tänkte Stefan och log i mjugg när han slängde den lilla björnfiguren på den numera minst lika höga hög som recensionerna av centralbankens agerande den utgjordes av var högtravande. Åtminstone vartannat pressmeddelande i den bar ett brevhuvud från Barnhusgatan och andades av kvällskurser i nationalekonomi. Det föreföll som rågången mellan expansiv och explosiv penningpolitik hos somliga var helt utraderad tänkte Stefan när han såg på den.

— Du behöver inte stå kvar och vänta här. Jag återkommer under dagen med vilka vi blir. Under tiden så kan du passa på att ta reda på vilka

If the sky was the limit vad är då det nu när vi krupit under nollan och neråt? Vilken cirkel hamnar de som i en komiskt insiktslös hybris leker gud över priset på pengar? Han knäppte händerna bakom huvudet och inre bilder av smultronstället på landet uppenbarade sig för den trötte direktören.

Regler eller diskretion – helst av allt ville han bara vara diskret fram till dagen då tekniken gjorde att robotar kunde ta över. Redan hade journalisternas och svetsarnas gebit börjat naggas i kanten av dem och snart var det nog dags för tekniken att även arbetsbefria direktörerna. Han mindes hur de i korridorerna på Sveavägen hade skämtat om att k skulle kunna bestämmas vara såväl stokastisk som diskretionär. Inte kunde han ens i sin då vildaste fantasi misstänkt att båda två antagligen hade varit fullt godtagbara alternativ till dagens ordning.

Med känslan som hos den prästen som förlorat sin gudstro lät han blicken vandra över den väggfasta bokhyllan och fastnade med blicken på den lika förhatliga som utopistiska Monetary History of United States 1867 – 1960.

En dag kommer jag inte jag behöva sitta här tänkte han. En dag kommer jag att vara utbytt mot en svetsrobot. Han vände sig ännu en gång mot fönstret och tittade ut. Han smakade på tanken, lät den rulla runt och tumlande lägga sig tillrätta i hans inre. Nog skulle allt en svetsrobot kunna fylla ut denna trådslitna byråkratkostym kände han. Han vände upp ansiktet mot solen som lös in genom de nyputsade fönsterna och log på vad som kändes för första gången på flera år.

Adam Aufhocker

Recension

NÄR VÄNSTERN ÄLSKAR HOWARD ROARK AV: ISABELLA CARNESTRÖM EDMAN Isabella Carneström Edman är jurist och ledarskribent vid Hallands Nyheter. Här skriver hon om Silvana Imams EP Jag dör för dig och en eventuell kärlek till Howard Roark.

Det är kvalborg på Östgöta Nation i Uppsala. Silvana Imam står på scen inför 3000 personer. Hon spelar en sampling av ett tal av Gudrun Schyman. Hon dunkar näven mot hjärtat och lyfter den mot himlen. Publiken gör detsamma. När elen går och det blir tyst lyfter publiken armarna mot himlen, låter de gunga och mässar Imam om och om igen i en lätt religiös stämning. Om det inte var för tjejen bredvid med grav Lidingö-dialekt och seglarjacka hade man kunnat missta sig för att vara på ett valmöte med Feministiskt Initiativ. *** Dagen efter släpps Silvana Imams EP Jag dör för dig på Spotify. Vissa av låtarna är återanvända från albumet Rekviem och vissa har funnits i knastriga versioner på youtube så det är som att möta en vän som kommit hem. Silvana Imam har sedan debuten med Rekviem 2013 tagit Sverige, och snart USA, med storm. Förutom att släppa skivor har hon en examen i psykologi, har prisats som årets homo och av Aftonbladets kultursida 30

kallats ”nödvändigast i Sverige”. I sina texter har hon varit brutal mot rasism, mot jantelagen, normer och kön, som bara är en konstruktion. Inför 2015 har hon uttalat att målet med året är att krossa patriarkatet, en högst välkommen ambition.

Där den första skivan var en blandning av sött och salt har de följande singlarna snarare varit genomgående stenhårt kompromisslösa. På den nya EP:n blandas detta, och här är lagom faktiskt bäst.

När Centerpartiet några veckor senare presenterar sin budget säger den ekonomisk-politiske talespersonen ”Jag säger som Silvana Imam, vi håller game:t låst”. En populärkulturell referens som flög de politiska journalisterna helt över huvudet. Kanske för att de helt enkelt inte hade koll eller för att det var lite svårt att greppa att talespersonen för Sveriges mest marknadsliberala parti refererade till vad som kan vara Sveriges minst marknadsliberala artist. ”Säg till Bill Gates ge oss pengarna,” fräser Silvana i låten Tänd alla ljus, som också är EP:ns bästa.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Recension Den svenska högern har ett generellt kulturproblem. Vi har helt släppt sfären, lyssnar på Morrissey och menar att socialister gott kan ägna sig åt att spela musik för då ägnar de sig i vart fall inte åt att styra våra liv och våra samhällen. Kanske var det därför som liberaler var så otroligt snabba med att hylla Silvana Imam när de läste följande i DN:

Lika snabbt som det fick snurr bland liberaler, lika snabb var Silvana Imam att poängtera att hon inte är ett Ayn Rand-fan, utan snarare ett Howard Roark-fan.

Detta sticker också hål på de som hävdar att Silvana Imam sa i DN att hon gillar Ayn Rand som ett spel, för att snärja den höger som är svältfödd på artister som faktiskt är höger. Det är annars en bra strategi för den up-and-coming- popstar som vill ha snurr, kombinera att vara riktigt grym med att vara höger.

Det kommer bli skräll, det kommer skrivas mycket och det kommer att öppna nya marknader.

“DEN SVENSKA HÖGERN HAR ETT GENERELLT KULTURPOBLEM” ”Urkällan” är världens bästa bok!.. Jantelagen har varit aktiv i mitt liv från så många människor som har försökt trycka ner mig: ”Gör inget för din egen skull, du måste göra det för någon annan”. Rand beskriver hur arkitekten i ”Urkällan” har en kunskap som han inte får uttrycka, den får ingen plats. Han måste vara som alla andra, och det kände jag igen mig i, att ha en passion som inte fick plats i världen” Att hon ilsket rappar att hon vill att både Bill Gates och kungen ska ”ge oss pengarna” blev kanske lättare att se mellan fingrarna med när man vet att Imam, precis som vi, älskar sidorna när Howard Roark kliver in i Dominique Francons sovrum.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

“Jag kan tänka mig att delar av DN’s redaktion fick spel när de såg vilken möjlighet det var för de att sätta rubriken att jag är ett Ayn Rand-fan. Så är det inte. Ja, jag har läst hennes böcker. Ja, jag tycker delar är intressanta. Jag är en komplex person.”

Men vad hade Ayn Rand känt inför Imams eventuella kärlek? Hon sätter Rands bild av de frihetliga som snygga och framgångsrika och de kollektivistiska som fula, dumma och tråkiga på ända. Imam är snygg, Imam är framgångsrik och Imam är en fritänkare, trots att hon inte omfamnat de kapitalistiska värdena. ”Jag dör för dig” viskar Silvana i den låt som namngivit EP:n och är en hyllning till flickvännen och den lesbiska kärleken som sådan. ”I swear, by my life and my love of it, that I will never live for the sake of another man, nor ask another man to live for mine” skrev Ayn Rand. Att det där inte går ihop överhuvudtaget betyder dock inte att Silvana ska avfärdas som ännu en vänstervriden artist. Det är hon och “Jag dör för dig” alldeles för bra för, och i kampen mot patriarkatet spelar höger och vänster ingen roll.

31

Recension

PARTILEDAREN SOM KLEV IN I KYLAN AV: FREDRIK HULTMAN

Fredrik Hultman studerar xx och är hemmahörande i Geijerska studentföreningen. Här recenserar han Uppsala stadsteaters uppsättning av Daniel Suhonens bok, Partiledaren som klev in i kylan.

Uppsala stadsteaters uppsättning av ”Partiledaren som klev in i kylan” är lite som socialdemokratin: pretentiös och tendentiös. Det är svårt att beskriva en pjäs som påstår sig handla om ”vår tids mord på Caesar” på något annat sätt.

Pjäsen tar avstamp i en ABF-studiecirkel, någonstans i Sverige. Efter att den inbjudne författaren för kvällen, Daniel Suhonen, inte har dykt upp i tid, väljer deltagarna att spela upp dramat ur hans senaste bok Partiledaren som klev in i kylan. De ikläder sig roll på roll, och rullar ut historien om Håkan Juholts korta sejour som partiledare för Socialdemokraterna.

Likt boken som inspirerat pjäsen, är det inte bara en berättelse om Juholt. Utan det är även en berättelse om hur näringslivslobbyister kämpar för att få kontroll över socialdemokratin. Den centrala tesen i pjäsen kan sammanfattas som följande: Juholt var egentligen inte oskicklig, utan han var ett hot mot den rådande högerhegemonin [sic] i Sverige. Han fångade nämligen upp en gammal socialdemokratisk idétradition, och skulle 32

på allvar ta strid för arbetarklassen. Därför motarbetades han av mörka, nyliberala krafter från näringslivet.

Punkt efter punkt som fällde Juholt diskuteras och avfärdas som en del i en större konspiration av näringslivet i samspel med högersossar. Från Turkiet-resan till riksdagsersättningen, gestaltar skådespelarna hur den stackars partiledaren beter sig oklanderligt, men utsätts för angrepp på angrepp från de egna leden.

Skådespelarna gör ett enastående arbete med att reda ut de otaliga intrigerna. Ena stunden spelar de rollerna som Socialdemokraternas VU, nästa stund är de en debattpanel i TV. Med stöd av ett välskrivet manus, framträder en klar röd tråd kring Juholts tio månader på partiledarposten, samtidigt som Suhonens konspiratoriska funderingar görs så närapå begripliga det bara går.

Suhonen var ju som bekant talskrivare åt Juholt under den här tiden. Manusförfattare till pjäsen är Stina Oscarsson, och även hon var talskrivare åt Juholt.

Att Oscarssons och Suhonens ideologiska samhörighet Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Recension med Juholt kan ha inverkat på historieberättandet är en kraftig underdrift. Det faktum att Juholt från början helt och hållet verkar ha haft ett svagt internt stöd lyfts inte, även om det framgår av berättelsen.

“Medan S-sympatisörer i teatersalongen förnärmat ser på hur ”Caesar” mördas, fnissar de borgerliga sympatisörerna i publiken högljutt.”

Juholt valdes aldrig av det socialdemokratiska partiet, utan av 5 personer i den 11 man starka valberedningen.

Juholt blev partiledare efter att sedan ha ”godkänts” enhälligt av partikongressen. Efter några inledande skandaler, torde det knappast ha varit särskilt konstigt om partiledningen kände att allt höll på att gå i fel riktning. Det finns inte skäl att betvivla att Juholt motarbetades inifrån, och att en del skandaler var orimliga mediadrev. Däremot är det inte nödvändigtvis ”nyliberalismen” som ligger bakom att en partiledare utan stöd av vare sig sin partiledning eller sina partidistrikt avsätts.

Pjäsens tassande runt den obekväma sanningen att Juholt kanske inte hade ett brett stöd för att leda socialdemokratin, eller ens var lämplig för uppdraget, gör den förmenta tragedin till en oavsiktlig komedi.

Medan S-sympatisörer i teatersalongen förnärmat ser på hur ”Caesar” mördas, fnissar de borgerliga sympatisörerna i publiken högljutt. Partiledaren som klev in i kylan är i slutändan inte mer än den förlorande falangens efterkonstruktion av en maktstrid inom Sveriges största politiska rörelse. Just därför är den kanske en av årets mest underhållande pjäser, om än oavsiktligt.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

33

Recension

MAD MAX AV: HANNA WAGENIUS

Hanna Wagenius är medlem av Svensk Linjes redaktion. Här recenserar hon den postapokalyptiska filmen Mad Max: Fury Road.

Samhället är galnare, motorljuden är högre, vapnen är större och biljakterna oändligt mycket häftigare.

Glöm de gamla Mad Max-filmerna. George Millers trettio år långa uppehåll från konceptet har uppenbarligen tjänat till dess fördel. Givet att den första Mad Max-filmen förbjöds att visas i Sverige för att den var för våldsam har vi all anledning att känna tacksamhet inför att filmcensuren avskaffats för verk med en åldersgräns på femton år och uppåt.

Vi befinner oss i en postapokalyptisk värld där kärnvapenkrig har förintat civilisationen. Kvar finns enklaver av människor som överlever i ökenvärlden genom att plundra varandra. Filmen inleds med att Max (Tom Hardy), en man reducerad till sin överlevnadsinstinkt och den posttraumatiska stress man lätt drabbas av när man inte kunnat skydda sina nära och kära från ondskan, blir tillfångatagen och förd till en koloni. Där har envåldshärskaren och vattenmonopolisten Immortal Joe skapat en kult som ivrigt (och trovärdigt) blandar fornnordisk mytologi med romarriket och kriminella MC-klubbar. Han kommenderar 34

en armé av warboys, unga män ärrade och sminkade för att likna dödskallar med bara halva liv att se fram emot på grund av vad som verkar vara cancer, och är besatt av tanken på att skaffa sig en frisk son som kan ärva honom, då hans båda andra söner verkar vara beroende av syrgas. För detta ändamål har han förslavat fem unga kvinnor (som uttryckligen kallas breeders) och det är när de försöker rymma med hjälp av Imperator Furiosa (Charlize Theron) som handlingen verkligen tar fart. Max, som används som bloddonator, spänns fast i fören av en av krigsbilarna för att kontinuerligt kunna förse den sjuke krigare Nux med friskt blod under stridigheterna och Max får därmed sin chans att fly. Efter initiala förtroendeproblem inser Furiosa och Max att deras möjlighet till överlevnad hänger på samarbete, och de kämpar med gemensamma krafter för att ta sig undan Immortal Joe och hans manskap. Vi får njuta av eld, olja, sandstormar, akrobatik och explosioner i två underhållande timmar medan rollfigurerna kämpar för att hitta ett nytt samhälle fritt från den uttryckliga ondska som präglar världen.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Recension Filmen har fått ett visst rykte om sig som ultrafeministpropaganda efter att en bloggare anklagat den för att försöka “blur the lines between masculinity and femininity, further ruining women for men, and men for women”. Blogginlägget i fråga är egentligen inte värt att ta på något större allvar, inte minst eftersom själva tesen i det är att kvinnor tillhör ett svagare och mer hjälplöst kön som aldrig kan tänkas ta hand om sig själva, men det startade trots detta en livlig debatt.

Så, är filmen feministisk? Absolut. I en postapokalyptisk värld där kvinnor förslavats som avelsdjur blir även de något modesta slagorden “We are not things!” en tydlig ideologisk markering. Och medan de flyende unga kvinnorna börjar sin resa med kravet att

inget onödigt dödande ska ske, tvingas de också inse att kvinnor inte kan ställa sig över allt dödande när motståndaren skjuter skarpt. Max själv agerar också mänsklig skjutkäpp åt Furiosa vi ett tillfälle, efter att han insett vem av dem som är den bättre skytten. Det är en film som handlar om kvinnors frigörelse från en manlig tyrann, men för den sakens skull inte en film baserad på manshat. Den bara visar att det kan bli minst lika actionspäckat när en brud kör lastbil som när en snubbe gör det. Har man ideologiskt behäftade problem med det så kan man absolut låta bli att se filmen, men då missar man å andra sidan också vad som kan vara en av de mest välgjorda actionrullarna någonsin.

Livstidsmedlemmar efterlyses!

I förbundets historia har det existerat perioder där möjlighet att teckna livstidsmedlemskap funnits – en kontraktuell företeelse som drar många filosofiska spörsmål till sin spets och självfallet skapade stor debatt när det instiftades. Icke desto mindre finns det studentförbundare som tecknat dessa och till skillnad från med den lättvindighet samhällskontraktet hanteras från offentligt håll ämnar förbundet hedra sina avtal i den mån det är möjligt; pact sunt servanda.

En av de saker som gör studentförbundet till något utan like är den kontinuitet som förbundet lyckats upprätthålla, där dess plats som kulturbärare förskansat förbundet en plats i mångas hjärtan. Studentförbundet har också med sitt måtto – där argumenten är viktigare än åsikterna – skapat en intellektuell oas där många studenter fått pröva gränsen för sina argument och kanske rent av ändrat sig i någon ståndpunkt.

Utan att ta ställning i frågan kring rimligheten att ingå medlemskap på livstid önskar vi nu att få grepp om dessa medlemmar, varav somliga vi fruktar fallit ur liggarna. Att komma i kontakt med dessa förbundets eventuellt förlorade söner och döttrar är för oss en viktig fråga och kan säkerligen glädja den som råkat hamna i medlemskapsmässig exil – Ty hjertat i en sann student kan ingen tid förfrysa.

Känner du någon misstänkt livstidsmedlem eller är du kanske själv en? Kontakta i sådant fall gärna förbundssekreterare Lucas Karlsson så skall vi göra vårt bästa för att taktfullt undersöka personens eventuella livstidsmedlemskap eller se till att du hamnar i listorna igen.

Lucas Karlsson nås på lucas.karlsson@fmsf.se

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

35

Tänkvärt

POLITISKA TREENIGHETER Oavsett vad för hypotiserade hypostaser som är tänkbara i det samhälleliga samspelet eller för del delen vad som får anses vara överordnat så är det uppenbart att utvecklingen inte låter sig fångas av mindre än en abstrakt bild av tre. Vilka dessa tre är tvistar däremot de lärde om. Den österrikiska portalgestalten Ludwig von Mises för fram sin hypotes i sin bok Nation, State and Economy. Som ett upprop för laissez-faire målar den upp ett tydligt alternativ till nationalstaternas kommandostyrningar och ofta militära anspråk.

Mises utmålar ett separatistiskt alternativ till som på många sätt var lika avantgardistiskt till den då när den släpptes, första världskrigets efterdyningar, som nu gällande ordningen med nationalstater. Boken har på så sätt inte bara förlorat utan kanske rent av ökat i relevans med tiden. Inte minst är den läsvärd för dess resonemang om hur nationell identitet förekommer staten, ett resonemang av stort värde i dessa famlande tider kring nationell identitet och integration.

En annan politisk triptyk är Man, Economy and State av den för den moderna klassiska liberalismen och anarkokapitalismen betydelsefulle doktorn i ekonomi och akademikern i den österrikiska traditionen Murray Rothbard. Boken kan läsas som en introduktion till det österrikiska perspektivet och dess ekonomiska teorier.

Om hur den enskilda människan och det mänskliga agerandet är det som driver marknaden och denna i sin tur skapar en samverkan och framsteg. Inte minst har det österrikiska perspektivet, och här är inte Man, Economy and State ett undantag, lyft fram och kanske varit den tradition som tydligast förfäktat entreprenörens roll för utveckling och framsteg.

När det gäller entreprenörens roll i ekonomin vore det närmast ett kardinalbrott att inte nämna den österrikiska ekonomen och professorn Joseph Schumpeter.

Schumpeter är inte bara den som kanske mest bidragit till att begreppet kreativ förstörelse hittat in i språket 36

utan var också en av 1900-talets viktigaste ekonomer med sina bidrag kring innovationers roll i utvecklingen. Schumpeters bok Capitalism, Socialism and Democracy tar inte mindre än ett helhetsgrepp kring samhällsomvandling och likt andra så kallade stora teorier förutspår en övergång från en kapitalistisk ordning – mycket tack vare dennas förmåga att lyfta folk till ett högre välstånd och högre utbildning – till en socialistisk dirigism. Boken utforskar också hur det demokratiska styret kommer att påverkas av den ekonomiska utvecklingen och hur det politiska systemet samverkar med detta och är på många sätt en förelöpare till public choice-teorin.

Nu är det som bekant så att det sanna, det rätta och det sköna sägs vara evigt. Om någon av dessa böcker eller det som de behandlar kvalificerar sig in i denna triad låter vi vara osagt. Att dessa tre tänkare eller deras viktiga bidrag till förståelsen av oss själva, samhället, sam-, då- och framtiden och samspelet dem emellan inte faller i glömska är dock inte bara en kulturgärning utan utgör också det nödvändiga fundament på vilket ett friare samhälle konstrueras. Faller frihetens tankar i träda är det bara en tidsfråga innan friheten följer därhän. Oavsett vad för tre triad som skänker störst förståelse till studentförbundaren kan en fingervisning hittas hos Esaias Tegnér om att dessa kommer vara företeelser man behöver räkna med en bra tid framöver.

Så fatta all sanning, så våga all rätt, Och bilda det sköna med glädje!

De tre dö ej ut bland människors ätt, Och till dem från tiden vi vädje.

Vad tiden dig gav må du ge igen, Blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Fรถlj mig i mitt arbete fรถr ett friare Europa!

christofer. fjellner

@Fjellner

fjellner.eu christofer.fjellner@ep.europa.eu

@cfjellner

Recension

EKONOMISKA HAUTE COUTURE-TEORIER AV: JOHANNA GRÖNBÄCK

Björn Wahlroos är en ovanlig bankdirektör. Debattglad, kontroversiell och marknadsvänlig. Han har hyllat Ayn Rand och försvarat skyhöga löner och bankbonusar offentligt. Viceordförande Johanna Grönbäck har recenserat hans senaste bok De tio sämsta ekonomiska teorierna: från Keynes till Piketty.

Marknaden behöver regleras. Det har en gång för alla visat sig vara en sanning efter den senaste ekonomiska krisen vilken hade en förödande och ökande ojämlikhet som följd. Marknadsinriktade ekonomiska åtgärder, ansvarslösa privatiseringar och det globala finanssystemet är ohållbara som såväl idéer som faktisk politik.

Idéerna om fria marknader och liberala demokratier har visat sig föråldrade. Dagens utmaningar behöver besvaras med något annat än liberaliseringar och privatiseringar.

Eller?

Inom såväl akademin som politiken betraktas ibland idéer om spontan ordning och fri marknad som passé.

Istället vänds blickarna mot teorier och idéer som på ett eller annat sätt ser statliga interventioner i regleringar och omfördelningspolitik som lösningar på problem.

I De tio sämsta ekonomiska teorierna: från Keynes till Piketty behandlar Björn Wahlroos många av de 38

egentligen gamla och redan motbevisade idéerna och ramverken som under de senare åren har fått något slags uppsving i all sin iver att kritisera marknaden.

På samma sätt som man kunde önska att de utsvängda jeansens tid var för alltid förbi verkar ständigt någon entreprenöriell fransman paketera om det som historien redan har förkastat till att helt plötsligt bli lite fräscht och vågat, genom att bara lägga till någon detalj om kapitalavkastning.

Med en tidlös stil, elegans och skärpa tar emellertid Wahlroos tag i just de kanske tyngsta motargumenten och oppositionella teorierna till den fria marknaden, vilka har kommit att prägla eller åtminstone påverka en betydande del av ekonomkåren.

Men å andra sidan är trots allt jämlikhet bra för tillväxten, kapitalism alstrar faktiskt exploatering och kapitalismens ständiga följeslagare är ju eufori, panik och krascher. Det är i det närmaste samhällsvetenskapliga sanningar.

Exempelvis innebär en ekonomisk ojämlikhet bland Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Recension annat ett snedvridet politiskt system. Förmögna individer får ett oproportionerligt stort inflytande över politiken vilket leder till avregleringar – som gynnar de redan rika – men också till en ekonomisk instabilitet vilken drabbar fattiga människor och därmed ökar ojämlikheten ytterligare. Den onda cirkeln är sluten.

Eller? Är det inte i själva verket så att många av de som skriker efter regleringar av marknaden är de som redan är rika och som därför vill begränsa konkurrensen, frågar sig Wahlroos och skriver att ”[n]är socialismens spöke väl är utkört är den enda återstående utmanaren till ärvda förmögenheter en dynamisk marknadsekonomi med entreprenörer som har siktet inställt uppåt.”

sanningserkännande samhällsvetare som blir nervösa – vilka discipliner kan man söka sig till för att få sin dos av svarta svanar?

Tolkningen är kanske en domedagsprofets sådana.

Det är inte så illa ställt med de ekonomiska disciplinerna, däremot finns det vissa grundbegrepp som inte bara statsvetare och andra mer socialkonstruktivistiskt präglade discipliner behöver påminnas om, utan även många ekonomer. Som dem om likhet inför lagen, jämlika marknader och jämställda individer – det vill säga neutrala institutioner som inte låter genus, etnicitet, nationalitet eller liknande påverka ekonomiska eller politiska utfall. Variabler som också krävs för att få en långsiktig och innovationsdriven ekonomisk tillväxt.

På detta sätt behandlar Wahlroos de ”nya sanninBoken är följaktligen intressant och lärorik även för garna” och de nya teorierna – genom att börja med icke-ekonomer. Men för den som söker en rättighetsatt förklara och utveckla motståndarens utgångspunkter och åsikter, därefter dissekera dess beståndsdelar för att så småningom låta de klassiska värderingarna om en fri marknad återigen utgöra en lika efterlängtad som självklar “Är det inte i själva verket så att många lösning. Författarens tidlösa skärpa av de som skriker efter regleringar av finns i de rationella argumenten och marknaden är de som redan är rika och den hederliga opponeringen. Läsaren kan måhända nicka igenkännande när som därför vill begränsa konkurrensen...”

Stilitzs, Pikettys, Thurows med fleras idéer presenteras – teorierna är ju ganska rimliga och de utsvängda jeansen är ju ganska festliga – för att sedan få sig ett uppvaknande när Wahlroos backar bangrundad filosofisk trygghet är inte Wahlroos den det och pedagogiskt förklarar varför kejsaren kanske att självklart vända sig till. Han är ekonom och hans inte är naken, men åtminstone har en väldigt bristande ställningstagande för en friare marknad och en tydlig klädedräkt på sig. äganderätt har anledningar såsom effektivitet snarare För samhällsvetare med liberala eller konservativa än individers rättigheter. Därför kan Wahlroos ha en böjelser ses förmodligen akademins ekonomiinstitufullgott konsekvent argumentation för införandet av tioner inte sällan som trygga utposter för marknadsfortplantningsrätter för barnafödande. I ett av bokens förespråkande och som discipliner där det är okej kapitel diskuterar författaren olika former av allmänatt ha rationalitet och en existerande verklighet som ningens tragedi, däribland jorden och dess befolkning, grundläggande premisser för uppsatsskrivande och och föreslår med anledning av detta ett befolkningstak forskning. Inte nödvändigtvis för att ekonomiska på 7 miljarder där rätten att föda barn kan auktioneras ämnen skulle hamna i ett slags politiskt ”rätt” svar – ut. Den föreslagna lösningen är lika tankeväckande utan istället för att det finns en möjlighet att ha rätt som intellektuellt hederlig och följs av en diskussion eller fel, det vill säga att kunna bli motbevisad i sina om problem, men tydligt blir också att Wahlroos ser slutsatser. Till och med Keynes ska ha sagt att ”[n]är äganderätten mer som ett medel för ordning snarare fakta förändras ändrar jag mig.” Socialkonstruktivism än som ett mål i sig. och liknande teorier har en viktig roll i mycket forskning, men när det är sociologer som börjar höras i empiriskekonomiska frågor är vi säkerligen många Svensk Linje • nr. 2 • 2015

39

Tänkvärt

SKOLAN OCH CIVILSAMHÄLLET AV: JOHN BERGSTEN Politikens makt att rätta till sina egna felsteg är begränsad. Det syns inte minst i skolans värld, som nu ser konsekvensen av välfärdsstatens nedmontering av civilsamhällets socialiserande funktion. Det skriver John Bergsten, Moderata studenter, som studerar statskunskap vid Uppsala Universitet.

Den svenska skolans försämrade resultat har under de senaste åren fått bekymrade politiker att agera.

Inte minst gäller det förre utbildningsministern Jan Björklund som trots ett antal åtgärder inte lyckades vända den ”supertanker” som han med fog liknade skolan med. Resultat av hans kanske sista stora avtryck i svensk skoldebatt kom i våras när den av honom beställda OECD-rapporten Improving Swedish Schools publicerades.

Rapporten är ingen upplyftande läsning, särskilt inte om man hör till de som anser att skolk, sen ankomst och bristande arbetsmoral har en påtagligt negativ inverkan på skolresultaten. Den del av rapporten som behandlar svenska elevers inställning till skolan och skolarbetet är verkligen inte hoppingivande. Skolan beskrivs som en plats där varken regler eller normer gäller.

Bland annat får läsaren veta att Sverige har den högsta andelen elever med sen ankomst till lektionerna av alla OECD-länder. Mer än varannan elev uppger att de 40

kommit för sent någon gång de senaste två veckorna.

Läsaren får också veta att svenska elever skolkar i högre utsträckning än genomsnittet i OECD och att det är stökigare i svenska än andra länders klassrum. När svenska elever väljer att närvara på lektionerna och arbeta med sina skoluppgifter gör de det med sämre arbetsmoral än sina studiekamrater i andra länder.

Elever ger ofta upp när de ställs inför svåra uppgifter och många uppger att deras svaga resultat förklaras av andra faktorer än en bristfällig personlig arbetsinsats.

Dessa beklämmande fakta sätter fingret på något centralt i dagens skoldebatt, nämligen att politiken står handfallen inför många av de problem, som har en negativ inverkan på kunskapsnivåerna inom den svenska skolan. Skolk, försen ankomst och bristande arbetsmoral är faktorer som politiken har svårt att rå på eftersom dess verktyg är begränsade. Detta illustrerades tydligt av Stefan Löfven, som i en intervju i DN den 29 maj sade: ”Generellt sett behöver vi få upp lite mer disciplin och Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Tänkvärt ordning. Både elever och föräldrar måste tänka till. Det viktigaste för barnet är att klara sig så bra som möjligt i skolan. Det är inte kompisar, det är inte ens idrotten och det är inte dataspelen. Skolan är viktigast”.

När statsministern därefter tillfrågades om hur dessa attitydförändringar ska åstadkommas hade han över huvud taget inga konkreta svar. Men det är inte bara Löfven som saknar ett tydligt svar på de här frågorna.

Hans brist på svar är ett tecken på systemfel, något vi sällan vill kännas vid i Sverige, nämligen politikens begräsningar. *** I Den övermodige beskyddaren (2012) beskriver Patrik Engellau och Thomas Gür, mot bakgrund av den av Hans L Zetterberg lanserade uppfattningen, att det fria samhället vilar på tre grundpelare: politiken, marknaden och det civila samhället. Logiken som styr dessa tre fundament skiljer sig och det går inte att applicera logiken i en på någon av de andra två sfärerna. Som författarna visar kan principen om alla människors lika värde användas som exempel. Den styr relationerna i den statliga arenan. Men i familjen är den principen inte giltig, föräldrar kommer alltid att prioritera sina egna barn framför andras.

Som en konsekvens av att välfärdsstaten trängt undan civilsamhället har den senare förlorat mycket av sitt inflytande. Den opersonliga och rigida välfärdsstaten har emellertid inte lyckats fylla civilsamhällets kostym med innebörden att civilsamhällets tidigare uppgifter numera inte utförs av någon, i vart fall inte på ett fullgott sätt. Sedan civilsamhället trängdes undan av välfärdsstaten har socialiseringen av barn och ungdom satts på undantag, vilket fått till följd att viktiga normer och dygder, bland dem ansvarstagande, flit och viljan att göra rätt för sig, försvagats. *** Vad har då detta att göra med skolans försämrade resultat och politikens begräsningar? Jo, följande: att skolka, komma försent till och störa lektioner samt uppvisa dålig arbetsmoral är alla problem som relaterar till bristande socialisering och fostran. En person som socialiserats väl skolkar inte, kommer i tid och uppträder inte störande under pågående lektioner. Det förtjänar att upprepas: den bristande socialiseringen är följden av att välfärdsstaten konsekvent och under lång tid har trängt undan det civilsamhälle, som tidigare skötte denna uppgift.

Att Löfven nu menar sig vilja åstadkomma en attitydförändring hos elever och föräldrar kan tyckas “Som en konsekvens av att välfärdsstaten trängt vara något av en paradox. undan civilsamhället har den senare förlorat De attityder som Löfven säger sig vilja ändra är de mycket av sitt inflytande. Den opersonliga och facto en konsekvens av hans rigida välfärdsstaten har emellertid inte lyckats fylla eget partis traditionella civilsamhällets kostym med innebörden att politik. Socialdemokratin har under lång tid medvecivilsamhällets tidigare uppgifter numera inte tet drivit en politik i vilken utförs av någon, i vart fall inte på ett fullgott sätt.” välfärdsstaten byggts ut på civilsamhällets bekostnad.

Statsministern menar sig nu vilja motverka de negativa följderna av det egna partiets politik. Som politiker I välfärdsstatens Sverige har politiken brett ut sig har emellertid Löfven bara politikens verktyg till sitt på civilsamhällets bekostnad. Många uppgifter som förfogande och innehållet i denna verktygslåda är i tidigare sköttes av civilsamhället har sakta men säkert det sammanhanget begränsad. Politikens traditionella övertagits av politikerna. Civilsamhällets historiskt verktyg är inte till stor hjälp för att lösa problemet med sett kanske främsta uppgift var att socialisera männiden bristande socialiseringen. Till det behövs de speskor, att ge dem normer och värderingar. Men denna ciella verktyg över vilka civilsamhället styr. Självfallet uppgift, att få dem att lämna Rousseaus naturtillstånd kan politiken använda sina verktyg exempelvis till att för att bli välfungerande och ansvarstagande samhällsåterinföra ordningsbetyg och förbjuda mobiltelefoner medborgare, har kidnappats av det offentliga. i klassrummet, men det är lösningar på marginalen.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

41

Tänkvärt Man kan hoppas att Löfven kommit till insikt om att det bara är det civilsamhälle han själv varit med om att montera ned som kan lösa attitydproblemen, och att han därmed förstått att mer eller annorlunda politik inte rår på de grundläggande problem som OECD rapporten redovisar, och som är frågor utanför den politiska sfären. *** Skolk, sen ankomst, lektioner som störs och bristande arbetsmoral är självklart inte de enda orsakerna till att den svenska skolans resultat fortsätter att försämras.

Men lika självklart är att de är kraftfullt bidragande orsaker.

Att inse att politiken har begränsade verktyg till sitt förfogande och att alla samhällets problem inte kan lösas av politiker är viktigt för den som vill förstå varför Björklunds ”supertanker”, trots ett omfattande reformarbete fortfarande inte har vänt. Politiska reformer kan bara lösa problem som tillhör politikens områden, inte frågor som hör till civilsamhället.

Nu kanske någon tror att civilsamhället låter sig återinstalleras bara politiken drar sig tillbaka. Så enkelt är det tyvärr inte. Människor har anpassat sina liv till ett samhälle i vilket välfärdsstaten har trängt undan civilsamhället. Om välfärdsstaten skulle dra sig tillbaka inom vissa områden innebär det inte att civilsamhället per automatik står berett att återta sin forna plats.

Risken finns att det uppstår ett större vakuum än det som redan i dag existerar. Civilsamhället är nedmonterat och det krävs en noggrann plan och en uttryckt vilja för hur det skall kunna återställas till den nivå och betydelse det en gång hade för det svenska samhällets funktion. Detta sker inte plötsligt men med en målmedveten inställning ter det sig inte orimligt att vi inom ett antal år bör kunna vara tillbaka till ett tillstånd som fungerade väl – en balanserad fördelning av samhällsansvaret mellan det civila och det politiska.

Fram till att det är uppbyggt får vi hålla till godo med vår nuvarande utbildningsministers försök att med hjälp av Youtube-videos och ”mer pengar till verksamheten” vända supertankern.

***

42

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Föreningarna Kontaktuppgifter till föreningarna: FMS Umeå Emil Marklund emil.marklund@fmsf.se 076-809 54 25

Högerteknologerna Erik Erlandsson erik.s.erlandsson@gmail.com 070-7358410

FMS Uppsala – Geijerska studentföreningen FMS Stockholm Sten Storgärds Melker Gren storgards.sten@gmail.com melkergreen@gmail.com, melker.gren@fmsf.se 073-366 85 85 070-523 10 57 Linköpings FMS Catarina Kärkkäinen catarinakarkkainen@gmail.com 070-292 90 25

Studentföreningen Ateneum Charlotte Nilßon Charlotte_Nil91@hotmail.com 070-862 80 05

Handelshögern Hampus Bergquist hampus@bergq.com 076-328 39 67

FMS Göteborg Agnes Karnatz agn.kar.ak@gmail.com 070-591 08 69

Högerjuristerna Andréas E. Lindström andreas.lindstrom@hotmail.se 070-590 84 75

FMS Växjö Johan Smedin johan.smedin@gmail.com 072-242 75 55

Finns det inte en förening vid ditt lärosäte?

Kontakta förbundsordförande Alexandra Ivanov på 070 550 11 23 alternativt alexandra.ivanov@fmsf.se för att få mer information om hur du kan starta en förening.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

43

Tant Rand Rekommenderar

Tant Rand Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

GOOGLES FÖRARLÖSA BILAR

Att bilar kör sig själv skapar såväl filosofiska frågor som fantastiska och näst intill oändliga möjligheter.

Inte minst om man skulle råka vara en amerikanskrysk filosof utan körkort. Att inte inneha ett körkort är nämligen någonting som förenar Ayn Rand med många av dagens unga vuxna. Somliga påstår att det var för hon uppskattade att bli körd av sin man Frank, andra påstår att det var på grund av oförmåga och somliga påstår att det bara handlade om en klassisk arbetsdelning inom ramen för deras äktenskap.

Svaret får vi nog aldrig reda på. Mycket talar däremot för att vi står på tröskeln till en tid där till och med de körkortslösa inte nödvändigtvis behöver står utanför trafiksituationen. Något som inte bara skulle skänkt stor glädje åt den kanske främste förfäktaren av den amerikanske livsstilen, med dess centrifugalpunkt i bilen, utan något som också skulle kunna vara startskottet till att förvandla en hel generation av ideologiskt tveksamma hipsters utlämnade till kollektiva färdmedel till småborgerliga, produktiva samhällsmedborgare och bilåkare.

SLUT PÅ FELBESKATTNING AV POSTTJÄNSTER!

Sverige har länge försökt krångla sig av kroken som EUs momsdirektiv utgjort med en invändning i att inte ha ett offentligt postväsende – vilket i och för sig är en sanning i det att Postnord ägs tillsammans av både svenska och danska staten – men verkligheten 44

har till slut hunnit ifatt regeringen. Sedan en fällande dom i EU-domstolen ligger nu en framtid med momsbefriade frimärken och posttjänster framför oss. Med rättvisa skipad ser vi nu fram emot inte bara momsbefriade utan även mer estetiska frimärken där kända svenska motiv och personligheter får dela utrymmen med även internationella motsvarigheter – där ett visst amerikanskt 33 cents frimärke från 1999 skulle kunna vara en bra början.

FILATELI

En sätt att rädda den regniga sommardagen är att ånga loss frimärken från sommarens vykort från varmare breddgrader. Att Ayn Rand var filatelist sedan ung ålder är kanske inte allmänt känt men när man ser till ordets etymologi, filos från greiskans vän och telos från grekiskans avgift, blir det kanske inte lika överraskande. Hennes förkärlek blir än mer angränsande självklar utifrån vetskapen om att en alternativ historisk term för detta specialintresse var timbrofili. Att det moderna postväsendet växte fram ur en adlig släkts, Thurn und Taxis, entreprenörskap gör inte intresset till mindre intressant – även för oss som inte är övertygad om syntesen mellan försvarets roll för friheten och Freuds syn på människan.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Farbror Hayek Haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i ÖsterrikeUngern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

FRITZ MACHLUP

Med sommaren för dörren och med den obligatoriska läsningen lysande med sin frånvaro kan studentförbundaren, i kontrast mot vår före detta statsminister, med fördel välja bort Camilla Läckberg till förmån för den österrikiska nationalekonomen Fritz Machlup som sommarläsning. Som studerande under Hayek och von Mises har han inte bara varit med och grundat Mont Pelerin Society, utan kanske främst och rent av först bidragit till utforskandet av kunskapens roll som produktionsmedel i ekonomin. Den sparsamme kan kostnadsfritt ladda ned och läsa hans The Political Economy of Monopoly via Mises Institute, medan den med spendersommarbyxorna på rekommenderas att inhandla banbrytande The Production and Distribution of Knowledge in the United States.

KAISERSCHMARRN

Den österrikiske kejsaren och tillika kungen av Ungern, Frans Josef I, skall enligt sägnen ha varit ute på jakt i Alperna när han tog in på ett enklare gästgiveri, och därmed förorsakat såväl panik som kreativitet i köket. Som bekant är nöden uppfinningarnas moder och ur kockens prekära situation sägs denna österrikiska läckerhet ha uppstått. Kaiserschmarrn Svensk Linje • nr. 2 • 2015

är en strimlad och karamelliserad pannkaka som ursprungligen innehåller rommarinerade russin, men som i senare utföranden ofta serverats med plommonkompott.

GUSTAV KLIMT

Den kände österrikiske konstnären Gustav Klimt föddes 1862, som det andra av sju barn i en familj vid namn Baumgarten i en förstad till Wien. Han anses vara en av de främsta företrädarna för Jugend, en stilart inom formgivning, måleri och arkitektur kring det förra sekelskiftet, som hade ett av sina starkaste och mest dynamiska fästen i Österrike, och då särskilt i sin Wiener Sezession. Jugendströmningen var en uppgörelse med estetisk historicism, men ofta med spår av dessa tidigare ideal. Den dynamiska framväxten, och den visionära tillförsikt och mångfacetterade syn på människan som kännetecknar österrikisk ekonomi, kan skymtas i såväl jugendstilen som Gustav Klimts måleri. Det är kanske inte en slump att Centralbadet, grundat av entreprenörer och byggt i jugendstil, föredras av många framför det kommunala Eriksdalsbadet när folk vill söka en lugn oas. På samma sätt är det kanske inte en överraskning att Gustav Klimt haft en tavla som vid sin försäljning då blev världens dyraste.

45

Klassisker

OM LIBERALISERINGENS STRATEGI AV: GÖSTA BOHMAN

Utdrag ur Gösta Bohmans tal vid Medborgarskolans 40-årsjubileum i Uppsala, 30 maj 1980

Det hade kanske varit naturligt att jag idag - då Medborgarskolan fyller 40 år - begränsat mig till att belysa Medborgarskolans roll i det förflutna. Berömt den för vad den åstadkommit och framfört mina välgångsönskningar inför dess fortsatta verksamhet.

Jag skulle med glädje ha kunnat ägna mig åt sådant.

Medborgarskolan är värd allt beröm för vad den åstadkommit, och stora förväntningar knyts kring dess framtid. Vad jag emellertid framför allt vill ägna mig åt, det är att påvisa den roll - ideologisk och programmatisk - som Medborgarskolan skulle kunna spela som förmedlare inte bara av kunskaper som sådana, utan också av det grundläggande tänkande som ger mening och innehåll åt kunskapsinhämtande och vetande. Vad jag vill söka belysa är med andra ord Medborgarskolans möjligheter att fördjupa, konkretisera och föra de idéer vidare, vilka utgör en förutsättning för en harmonisk utveckling av den mänskliga gemenskap som i vardagslag brukar kallas ”vårt demokratiska samhälle”.

I sin jubileumskrönika har Åke Norén återgivit ett citat från Medborgarskolans första år. Det har giltighet 46

inte bara för studieförbunden. Det äger tillämpning generellt inom utbildningspolitikens vida sektor. Och det lyder sålunda: ”Bildningens väg måste vara en befrielsens väg för människorna, den måste föra ut ur mörkret, kölden och bundenheten och fram till ljuset, värmen och friheten.”

Förvisso var den tidens språk högtravande. Men vad citatet syftar till är att ge eftertryck åt en kunskapstradition som varit - och även framdeles måste vara - en betydelsefull del av vårt kulturarv. Att genom kunskap och sanningssökande frigöra människorna. Och därigenom ge dem en fast grund för samverkan.

Ett studieförbunds uppgifter idag och i morgon skiljer sig alltså inte från de mål för verksamheten som uppställdes under folkbildningsarbetets uppbyggnadsskede.

Och så måste det självfallet vara. Det finns bara ett sätt att lösa problem - att använda sitt vetande. Och de nya problem som ständigt växer fram på utvecklingens Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Klassiker väg - delvis till följd av vidgat vetande - kräver nya kunskaper. De fordrar också insikter om traditionens betydelse. Ingenting är nytt under solen - heter det.

Ofta är det bara formerna som förändrats. Och de människor som skall lösa dagens och morgondagens problem är trots allt företrädare för samma människosläkte som ställdes inför gårdagens svårigheter.

Skolan och den högre utbildningen spelar en betydelsefull roll. Men vi måste syfta längre, då vi kräver kunskaper. Viljan till bildning, strävan efter ökade insikter och vidgad förståelse för fakta, är någonting som måste genomsyra oss alla, ja hela samhället. Om vi vill behålla en livskraftig och föränderlig samhällsgemenskap.

Just i så måtto måste studieförbundens verksamhet vara föränderlig - eller, om man så vill, flexibel - som den måste spegla inte bara traditionens verklighet, utan också dagsdebatten och de skilda utvecklingstendenser som ligger till grund för denna.

I Sverige liksom i vår omvärld bryter sig idag två skilda slag av människo- och samhällssyn mot varandra. Förenklat och schematiskt skulle de kunna definieras med begreppen kollektivism./. individualism, planekonomi./. marknadshushållning, förmynderskap./. frihet, stillastående./. förändring. Klassiska konfliktpunkter med andra ord - tidlösa i västerlandets historia.

Dagens industrisamhälle är - trots oljekriser, inflation, arbetslöshet och sociala problem - unika i välstånd, jämn välfärdsfördelning, frihet och samverkan.

När vi i våra dystra stunder ältar dagens problem, kräver alltså balansen och perspektiven, att vi jämför med hur det var en gång i tiden. Och om vi ”går hem och läser historia”, kan vi snart konstatera vilka enastående framsteg västvärlden uppnått under bara några mansåldrar.

På vägen mot välfärd är det främst två utvecklingsfrämjande företeelser som samverkat. Den ena är insikten om att förändringar och utveckling är någonting naturligt och önskvärt. Den dag då människan lärde sig begripa, att stabilitet och stagnation är liktydigt med tillbakagång och upphörde att söka den ”perfekta balans” mellan olika krafter, som tidigare eftersträvats, den dagen gav människan sig själv intellektuella redskap att skapa ett bättre samhälle.

Den andra dynamiska faktorn var förståelsen för marknadshusshållningens betydelse för en rationell arbets- och resursfördelning under frihet - en Svensk Linje • nr. 2 • 2015

avgörande förutsättning - vågar jag påstå - för den västerländska demokratins uppkomst och livskraft.

Det fanns redan hos de grekiska klassikerna och hos renässansens människor klart utmejslade idéer om människans frigörelse och om den enskilde individens betydelse för det humana samhället. Dessa idéer bidrog till att lägga de nödvändiga grundstenarna för det liberala genombrott som följde i upplysningstidens spår. Det var alltså i en sedan länge utbildad västerländsk idétradition som inspiration hämtades för kampen mot överhetens tvång och förtryck och för frigörelse av den enskilda människans inneboende resurser. Därför blev det de länder där statsmakten av olika skäl inte hade styrka nog att motstå de liberala ekonomiska drivkrafterna och inte förmådde bekämpa förändringar i människors tänkesätt, som det västerländska frihetsidealet vann sina första segrar.

Den historiska idétradition som man kunde bygga på när det gällde den enskilda människans frihet, hade sin motsvarighet då det gällde de materiella och teknologiska framstegen. Marxister gör gärna gällande, att produktivkrafterna var helt avgörande för kapitalismens framväxt som idé. Och visst spelade uppfinningar som ångkraften och andra teknologiska landvinningar en oerhörd roll. Men jag tror att den engelska idéhistoriker har rätt som gjorde gällande, att den teknologi som blev kapitalismens verktyg på det stora hela långt dessförinnan fanns färdig att ta i bruk.

Vad som saknats var den intellektuella beredskapen och de samhälleliga förutsättningarna att använda och vidareutveckla det tekniska och vetenskapliga kunnandet - inte bara för spekulationer om tillvaron och dess mening utan för att förändra livsbetingelserna för människorna. Vi behöver faktiskt inte ägna så många timmar åt historiska studier för att inse, att den mänskliga hjärnans uppfinningsförmåga och skaparkraft inte är en följd av de senaste århundradenas utveckling.

Det var - fullt följdriktigt - ingen tillfällighet att den industriella revolutionen kom att starta i England, där statsmakten försvagats av parlamentets kamp mot Stuartarna. Inte heller någon slump att motsvarande utveckling fördröjdes i Frankrike med dess starkt centraliserade statsmakt, dess skråbundenhet och nära nog otroliga byråkrati. I förhållande till Colberts kodifiering av den ekonomiska lagstiftningen ligger t.o.m.

Carl Lidbom i lä. Lagar och förordningar rörande exempelvis enbart textilindustrin upptog inte mindre än fyra kvartsvolymer om 2.200 sidor jämte tre supplementband. T.o.m. utgivarna av dagens byggnormer borde rodna av blygsel över sin efterblivenhet i förmynderi.

47

Klassiker Den ekonomiska tillväxttakten i Europa under olika skeden belyser händelseutvecklingen. Från romarrikets fall till mitten av 1700-talet - alltså under mer än 1.000 år - var tillväxten lika med noll. Först från mitten av 1700-talet började förändringens vind blåsa.

I Storbritannien ökade tillväxten med i genomsnitt 2 procent om året. Från slutet av 1700-talet och 50 år framåt fördubblades tillväxttakten till 4 procent i genomsnitt. Och ännu snabbare blev den från slutet av 1800-talet och in i vårt sekel.

Vad innebar detta för människorna? Roms senatorer och överklass hade i stort sett samma standard som dagens motsvarighet. De hade visserligen inte TV. De hyrde eller anställde artister för sin underhållning. De hade högre matstandard. Deras bostäder var minst lika lyxbetonade. Men människorna i gemen levde under armod. Begreppet proletär föddes i Rom. De fattiga var beroende av sin överhet, som i sin tur genom sin bidragspolitik - panis et circenses - ofta byggde sin maktutövning på folkets gunst. Vilket som bekant förekommer även idag. Och ute i landsbygden levde människorna under århundraden i - bildligt talat - jordkulor. Kampen för dagen var en kamp om brödfödan. Kultur och fritid var okända begrepp.

Idag har västerlandets folk i gemen en standard nästan i klass med Roms överklass. Det som då var förbehållet överhetens fåtal är nu de breda gruppernas egendom. Kampen för brödfödan har ersatts av strävan efter - som det heter - livskvalitet. Vi kan tillgodose våra basbehov som aldrig förr och har ändå utrymme för fritid, kultur, utbildning och trygghet under och efter de aktiva åren. Och att njuta sitt otium har blivit allas möjlighet, med undantag kanske för vissa ekonomiministrar. I Rom var sådant förbehållet en Cicero och några till.

Det välfärdssamhälle vi lever i dag, de traditioner som visat sig så fruktbara för människornas andliga och kroppsliga välbefinnande har alltså kunnat utvecklas, därför att våra förfäder valde enskild frigörelse framför kollektivism. Och därför att de valde förnyelse, förändring och tillväxt framför stabilitet och stagnation.

Men våra förfäders val har ingalunda alltid självklart.

Kollektivism och motvilja mot förändringar har alltid haft sina förespråkare. Den romantiska traditionen eller reaktionen - under 1800-talet omfattade exempelvis inom ramen för sin i sig tilltalande samlingsrubrik tankegods som kunde brutit den utveckling som då pågick inom vår världsdel. Och så sent som för 40 år sedan hotades hela vår civilisation av total förintelse 48

genom ett nytt slags kollektivism. Nästan hela vår kontinent med några få undantag behärskades då av två av de grymmaste och mest totalitära ideologier människan någonsin frambragt. Dagens generation har svårt att förstå hur nära vi var att under några nätter, då ett fåtal brittiska Hurricanes och Spitfire-plan utkämpade slaget om Storbritannien, få de traditioner söndertrasade, som vi byggt upp i vår världsdel under sekler.

Vår samhällssyn hotades alltså under decennier av två vitt skilda företeelser. Den ena - romantiken idémässigt odramatisk och välmenande. Den andra idémässigt dramatisk och förintande. Den ena ett intellektuellt hot, den andra ett fysiskt och ideologiskt.

I dagens värld och för vårt Sverige är ingalunda det sistnämnda hotet mot vår civilisation utplånat. Den ena av de den totalitära ideologins företrädare som överlevde världskriget står starkare än någonsin. Den förfogar över massförstörelsevapen, fruktansvärda i sin ofattbarhet.

Men det är det smygande hotet mot fortsatt utveckling längs frihetens och välståndets väg som trots allt tycks mer aktuellt. Det är inte fråga om någon dramatisk omsvängning, om någon revolution i ordets egentliga mening. Kanske inte ens om en planmässig, medveten handlingslinje. Hotet kommer från förändringar i beteende och synsätt betingat av trendbrott i utvecklingen och av kristendenser, vilkas upphov man inte gjort klart för sig eller velat förstå. Hotet beror också på bristande insikt om vilka faktorer som skapat de välfärdsnationer i vilka rikedom hos ett fåtal ersatts av rikedom för de många, förtryck av frihet och motsättningar och strider av inbördes samverkar.

Och därför har vi anledning att fråga oss: Vad kan Aristoteles, renässanshumanisterna och upplysningsfilosoferna ha för anknytning till 1900-talets problem och till utvecklingen i dagens Sverige inför 80-talet?

Vad kan historiens förmedling av exempelvis ångmaskinens betydelse ge oss på tröskeln till mikrodatorernas definitiva genombrott? Vad kan John Stuart Mill, amerikanska grundlagsfäder och anglosaxiska trettiotalsfilosofer lära oss, när vi nu skall ta itu med våra konkreta krisproblem?

Mitt svar är, nu liksom tidigare: Vi måste lära oss att dra slutsatser av det förgångnas erfarenheter. Vi har inte råd att lära om. Inte råd att upprepa gårdagens missgrepp. Liksom ekonomisk utveckling i det förflutna ställde människor och nationer inför vägval, kommer dagens kriser att ställa oss vid nya skiljevägar.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Klassiker Än en gång kommer vi - det är min bestämda övertygelse - att ha att välja valet mellan kollektivism och frihet. Mellan framsteg och stagnation. Vår svenska vardag är i hög grad präglad just av sådana motsättningar.

Såväl kollektivistiska som utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande. De utvecklingsfientliga utnyttja framför allt av kollektivismens främsta företrädare i vårt land - kommunisterna. Men i det hänseendet går inte socialdemokraterna helt fria.

Medan faran från yttersta vänstern kan bemästras genom samfällda insatser - och inte minst klarläggande information - från de demokratiska partiernas sida, är hotet från socialdemokraterna mer svårbekämpat.

När man följt socialdemokraternas oppositionspolitik under de senaste fyra åren, har man anledning att med den allra största oro fråga sig, vad som skulle ha blivit följden, om de - och inte tre icke-socialistiska partier - fått ansvaret för vårt land under de gångna krisåren.

Deras alternativ - där sådana redovisats - skulle uppenbarligen ha vridit utvecklingen ännu längre ut

spara energi och hushålla med vår natur. Det talas inte lika öppet om kollektivt maktövertagande. Men det är det det är fråga om.

Motsvarande övertro på socialistiska lösningar återfinner vi i socialdemokratisk näringspolitik och i deras ekonomiska politik. Planering och politisk styrning.

Nya skatter, proms och löntagarstyrda fonder. Det är detta recept som skrivs ut för att ta oss ur svårigheter som betingats av att Sverige investerar för litet, arbetar öppet alltför litet och har skaffat sig en byråkratisk struktur som begränsar effektiviteten i vårt folkhushåll och dämpar vår nödvändiga produktivitetstillväxt i en hårt konkurrerande värld.

Några socialdemokrater som klart insett vilket vägval landet står inför, talar klarspråk och förordar klarspråk. De skyller inte på energibrist och kriser. De vet vad de vill. Varför hymla och mumla, när vi vet vad vi vill åstadkomma? frågar de. I en nyligen utkommen debattbok om ”Sveriges ekonomiska kris” drar Per Holmberg öppet de logiska konsekvenserna av planhushållningstänkandet. Han avfärdar vad han “Det slags reaktion som ligger i de senaste kallar ”det gammalliberala och individorienterade årens högervind är framför allt en liberal revolt synsättet” och förordar mot offentlig maktfullkomlighet, mot växande dess alternativ ”det modbyråkrati, mot den pågående politiseringen av ernare och kollektivorienterade”.

Framtidens samhällslivet och mot tendenserna att begränsa drivkrafter ligger enligt spelutrymmet för enskilda människor.” honom i ”själva samhällsstrukturen”. Därför skall styrning av teknologi och investeringar ske ”med hänsyn till mänskliga behov och inte utifrån uppfini den planhushållningens värld som överallt visat sin nares och företagens vinningslystnad”. Människan oförmåga att lösa ekonomiska problem med bevarad skall uppfattas ”som en kooperativ varelse”. Därför individuell frihet. Och den oro som grundlagts under skall den ekonomiska och sociala samhällsplaneringen de tre åren efter 1976 har förstärkts under det senaste byggas ut. Den skall bli ”mera långsiktig än tidigare förgångna året. Vad som nu avtecknar sig är just ett och omfatta även industrin”. Den skall ”beakta den smygande hot mot välstånd och frihet. Härom vittnar svenska befolkningens behov”. Och i den planeringbl a den energipolitiska motion socialdemokraterna sprocessen skall facket ges en ”växande roll”. nyligen väckt i riksdagen. Den utgör en planhushållningens höga visa. Energibristen och behovet av Eftersom människornas behov inte kan ådagaläggas hushållning med resurser tas till intäkt för ytterligare genom deras eget fria val, föreslår Holmberg - fullt offentlig expansion och en allt starkare kollektivisering konsekvent - att ett särskilt institut skall skapas för att av samhällsgemenskapen. Motionen är i själva verket bedriva - som det heter - ”behovstudier”. ett av de mest socialistiska dokument som presterats Ökad planhushållning eller, om man så vill, modern på år och da’r. Alla klassiska krav på planhushållning, merkantilism - det är ju gamla Colbert som åter väcks offentlig kontroll och fackliga fonder går igen, men till liv - löser sannerligen inte våra framtidsproblem. klarare än tidigare. Nu motiveras de med behovet att Svensk Linje • nr. 2 • 2015

49

Klassiker Men även om så vore fallet, betackar vi oss för sådant.

Vi offrar inte friheten även om välfärden - vilket all erfarenhet talar emot - bättre skulle tryggas i planhushållningssamhället.

För oss moderater står inte valet mellan frihet och välfärd. All historisk erfarenhet visar att friheten och välfärden går hand i hand. Friheten frigör de resurser hos människan som utgör de verkligt välståndsbildande krafterna.

Men lika litet som planhushållning utgör ett godtagbart recept för framtiden, utgör utvecklingspessimism betingad av västvärldens misslyckanden under 1970talet lösningen på dagens och morgondagens problem.

Den väg vi moderater nu och framdeles måste utstaka är en helt annan än kollektiviseringens, den tilltagande politiseringens och stillaståendets väg. Sverige skall arbeta sig ut ur problemen med människornas hjälp. Inte genom att kommendera dem och styra dem utan genom att stimulera dem att ta initiativ och bära ansvar. Det är deras vilja till insatser och förmåga att använda denna sin vilja som vi skall vädja till.

Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar. Och måste ta ansvar. Det är dags att fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet i 200 år.

Ett frigörelsearbete som under de senaste decennierna mattats av i land efter land.

Det vore lätt för mig som förment svångremspolitiker och ledare för det parti som förvaltar ett konservativt idéarv att vädja till strömningar som avvisar förändringar av det bestående. Men för det första är Alternativet till planhushållning och stagnation dessa strömningar inte entydiga. Det slags reaktion som ligger i de senaste årens högervind är framför “Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering allt en liberal revolt mot offentlig makav det svenska samhället. En liberalisering i ordets tfullkomlighet, mot egentliga mening. En liberalisering utan sådana växande byråkrati, förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtmot den pågående politiseringen av samgärder på områden där människorna själva måste hällslivet och mot tenkunna ta ansvar. Och måste ta ansvar. Det är dags att denserna att begränsa fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet spelutrymmet för enskilda människor. i 200 år. Ett frigörelsearbete som under de senaste

decennierna mattats av i land efter land.”

Den utvecklingspessimism som många ger uttryck åt är för det andra en följd av den besvikelse människor ligger i en fusion mellan konservativa principer om känner inför det kollektiva beslutsfattandets missrättsstaten och liberala grundtankar om människans lyckanden. Den trygghet de trodde sig kunna vinna frigörelse. genom kollektiva satsningar har inte infunnit sig. En ny otrygghet har trätt i dess ställe. Det gäller på bostadFör nästan ett halvsekel sedan, när skymningen spolitikens och den sociala omsorgens områden, men sänkte sig över kulturens Europa, publicerade den också i fråga om utbildningspolitik, familjepolitik, amerikanske vetenskapsmannen och skribenten näringspolitik och skattepolitik. Medborgarna har Walter Lippman en bok som hette ”Frihetens samsjälva kunnat konstatera, hur deras initiativförmåga hälle”, med underrubriken ”Kollektivismens bankrutt motarbetats, deras ansvarstagande begränsats och - liberalismens renässans”. Boken översattes till svenderas valfrihet beskurits. Och hur en ny otrygghet trätt ska av Brunnsviksrektorn och tänkaren Alf Ahlberg. i den gamla otrygghetens ställe.

Av hans inledningsord vill jag återge följande: 50

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Klassiker ”Lippmans bok är en generaluppgörelse med kollektivismen i alla former, såväl de extrema kommunistiska och fascistiska typerna som den progressivt, på demokratisk väg genomförda kollektivismen.--- Liberalismens nederlag och kollektivismens frammarsch, ofta nog stödd av de mest ansvarskännande och av det starkaste sociala patos besjälade elementen i samhället, bero enligt Lippman just därpå, att det frihetsarv, som liberalismen gav åt mänskligheten, av dess egna anhängare så illa förvaltats och slutligen urartat till ett beskydd för reaktionära krafter. Den äkta liberalism, som Lippmann vill rekonstruera, är ingalunda fientlig mot statsingripande. Staten skall genom lagstiftning och rättskipning medla mellan de kolliderande intressena och tillse, att konkurrensmöjligheterna för alla äro lika men däremot icke förvalta och dirigera samhället. Mot den byråkratiska överhetsstaten sätter Lippmann den lagbundna frihetens samhälle, som är ett reaktionärt försök att rida spärr mot den ekonomiska utvecklingen, till tvång och terror inåt och krig utåt. I sista hand grundar Lippmann sin samhällsåskådning på en moralisk värdering, som i människovärdet, personligheten, ser något heligt och okränkbart. I tecknet av denna värdering har varje verkligt framsteg i mänsklighetens historia skett; varje förnekelse av detta värde har närmat mänskligheten till barbariet. Vi uppleva nu på nytt en tid, som tenderar i denna riktning och därmed tvingar oss att på nytt besinna oss på själva grundprinciperna för en på lagbunden frihet byggd sammanlevnad mellan individer och folk.”

rättigheter och skyldigheter samt å andra sidan subjektiva, av lämplighetsskäl från fall till fall vidtagna ingrepp och befallningar av en överhet.

Lippmans motto och bokens slutsats skulle kunna sammanfattas i följande citat:

Dagens svåra balansproblem i svensk ekonomi - vår stora bytesbalansbrist och vårt väldiga underskott i statens budget - har uppkommit inte till följd av alltför litet statlig styrning av vår marknadsekonomi utan på grund av alltför mycket av den varan. Om vi skall kunna lösa dessa problem - och det måste vi göra - då måste vi vädja till ett offensivt tänkande hos människorna. Vi måste liberalisera samhället, där det är alltför stelbent och bundet. Vi skall göra människorna delaktiga i arbetet för en bättre samhällsekonomi i stället för att som nu snarast förkväva deras initiativrikedom och vilja till ansvarstagande. Vi måste målmedvetet och envist satsa på framsteg och tillväxt - inte som självändamål utan därför att framsteg gör tillvaron lättare för människorna och samlevnaden människorna emellan lättare. samt ger oss alla nya möjligheter för framtiden.

”I ett fritt samhälle är det icke staten som förvaltar människors angelägenheter. Den skipar rätt mellan människor som förvaltar sina egna angelägenheter.”

Edmund Burke talade på sin tid om två skilda sfärer, en inom vilken det inte sker någon reglering alls av människornas handlingssätt och en annan i vilken människorna måste lyda order från överheten.

Vid en sådan schematisk uppdelning bortses emellertid från den sfär i vilken återfinns privata rättigheter och skyldigheter. Inom den sfären regleras människors mellanhavanden av lagregler som tillämpas opartiskt och objektivt och inte genom befallningar och maktspråk människorna emellan. Valet står således inte mellan laissez-faire och myndighetsutövning, som socialdemokraterna älskar att framställa det. Valet står mellan å ena sidan en rättslig och lagbunden reglering av samhällets angelägenheter och den enskildes Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Det är inom klart och koncist uppdragna ramar vi har att bygga vidare på marknadshushållningen. Det är med tillämpning av principen om en lagbunden frihet som vi framdeles skall tillvarata de mänskliga resurser med vilkas hjälp vi har byggt dagens öppna och fria samhälle.

Det är idag mer än någonsin av avgörande betydelse att vi riktar oss till de enskilda människorna.

Marknadshushållningen beskylls ofta för att kännetecknas av hård konkurrens och hänsynslös utslagning av människor. Också i det hänseendet talar historien ett annat språk. Vad är marknadshushållning med dess valfrihet och arbetsfördelning annat än en lysande teknik för att möjliggöra ett samspel av individuell initiativrikedom och valfrihet inom ett finmaskigt nät av samarbete. Tänk vilken oändlig mängd av faktorer och åtgärder som måste samstämma, vilken oändlig samordning det förutsätter, bara för att vi skall få vårt morgonkaffe. Mänskligt arbete på kaffe- och sockerplantager runt om i världen, på vetefält och rågåkrar via förädlingsindustrier, över hav, järnväg och väg, genom det internationella och nationella distributionsnätets alla kanaler fram till våra frukostbord i Uppsala, Lund eller Korpilombolo. Och processen sker inte genom planhushållning, diktat och befallningar utan genom fri samverkan mellan arbetande människor.

I det senaste numret av Liberal Debatt diskuterar olika skribenter behovet av ideologisk förnyelse inom folkpartiet. Ett genomgående tema är - märkligt nog - att utebliven tillväxt skulle göra det besvärligt 51

Klassiker för liberaler och socialdemokrater, eftersom det inte finns utrymme för kostnadskrävande reformer. Den ”reformism” dessa båda partier står för hamnar - sägs det - ”i en kris, när deras traditionella metod att förändra samhället - kostnadskrävande reformer - inte längre kan tillgripas”. Och i det klimatet frodas moderaterna, ”som aldrig haft några djupare reformambitioner”.

Egentligen skulle man inte behöva spilla mycket krut på det slags resonemangskråkor. Och det är inte min sak att kritisera unga folkpartister. Men det må ändå vara mig tillåtet att konstatera, att reformer inte blir reformer bara därför att de kostar pengar. Finessen borde ju i stället vara att de skall göra det mindre kostnadskrävande för hela samhället än vad det var innan reformerna vidtogs. Vi skall med andra ord få ut mera - inte mindre - av de vi sätter in. Och resonerar vi på detta konstruktiva sätt, är utrymmet för reformer nästan obegränsat.

Det får inte bli så, att vi i krisens proklamerar reformstopp. Tvärtom måste vi mer intensivt än någonsin gå in för att reformera samhället. Och reformer är inte liktydigt med socialdemokratisk politik. Tydligen inte ens med folkpartistisk. De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är alltför bundna.

Att som det i dagsdebatten - inte bara i Liberal Debatt - understundom görs gällande, vi moderater skulle”glädjas” över den ekonomiska åtstramning somför varje år blivit alltmer ofrånkomlig, är helt befängt.

Vi konservativa skulle - sägs det t.o.m. på relativt hög nivå - redan från början vara emot sociala trygghetsreformer. Och när nu sparandeåtgärder måste sättas in, skulle vi fröjdas i våra svarta själar.

Det slags nonsensdebatt borde inte behöva förekomma. Det slags behov att skylla ifrån sig kan vi saklöst undvara. Det enda korn av sanning som skulle kunna uppletats i inlägg av det här slaget är att vi moderater bestämdare än andra och tidigare än andra varnat för de tendenser i samhällsutvecklingen, som till sist ledde till de problem vi nu gemensamt måste bekämpa. Den realism och den klarsyn vi år efter år givit uttryck åt har med andra ord visat sig vara förutseende. Och detta skall inte rimligen läggas oss till last.

För andra borde det tjäna som en tankeställare.

Socialdemokraterna vägrar att tänka. De föredrar nu som tidigare att gå än längre in på den väg som visat sig fylld av djupa fallgropar. De har ingenting lärt. Därför 52

att de inte vill se verkligen som den är.

Socialdemokraterna har därför drabbats av något slags handlingsförlamning. Det stora, tidigare starka partiet. Sverige största demokratiska, har på något sätt kommit att stå utanför skeendet. Att stå vid sidan av utvecklingen. Men de grupper i vårt land som vill kalla sig liberaler eller framstegsvänliga borde inte ha någon anledning att försjunka i pessimism därför att de ekonomiska tillgångarna sinar. Tvärtom. Nu om någonsin behövs optimism, fantasi och positivt skapande för att åter få hjulen att snurra. Nu behövs liberalism i ordets rätta mening.

Vi står inför en av de mest svårbemästrade ekonomiska kriserna i vår historia. Men vi har genomgått kriser förr och klarat dem just därför att vi, när det verkligen gällt, använt oss av den strategi för förändring genom frigörelse som givit enastående resultat i hela västvärlden.

De idéer jag här har företrätt utgör själva kärnan i den värdegemenskap som vi tidigare varit så stolta över. Jag tillåter mig att tro, att den värdegemenskapen är lika fast rotad idag i människornas medvetande och att den utgör en grundläggande orsak till att den socialdemokratiska ledningen inte förmått samla folket bakom sig. När man i slutet av 60-talet slog in på en annan väg, kom man också att fjärma sig från de traditioner på vilka vi byggt vår välfärd.

Nu borde det återigen vara dags för socialdemokratin att tillsammans med de övriga demokratiska partierna arbeta för ett liberaliserat Sverige. Man har gjort det förr i avgörande skeden. Socialdemokrater som Assar Lindbeck, Agne Gustafsson och Nils Elvander har förvisso inte fostrats av dagens socialdemokrati. De blev socialdemokrater just därför att partiet, då de formade sin politiska åskådning, dittills valt frihet och förändring framför socialism och stagnation.

Jag vet inte om socialdemokraterna kommer att göra samma val som de gjorde på 30-talet och på 50-talet.

Just nu ser det inte särskilt hoppfullt ut. Strävan efter makten överskuggar allt annat. Det tycks viktigare att bekämpa regeringen än att försvara landet. Det tycks mer betydelsefullt att skapa konflikter än att verka för samförstånd. Det egna intresset att fungera som oppositionsparti får dominera över det ansvar som varje politiskt parti måste ta för landet.

Men även om socialdemokraterna inte skulle vara beredda att ställa upp på det som en gång var gemensamma utgångspunkter för reformarbetet, får inte vi Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Klassiker förtröttas. Kampen blir hårdare och bittrare, men den måste föras, därför att hela vårt system ligger i stöpsleven. Kriserna måste övervinnas - och med människornas hjälp.

Det avgörande - sakligt och strategiskt - är att återvinna respekt för realism och förnuft. 60-talet innebar en reaktion bland många intellektuella i vårt land. Den spred sig i vida kretsar av vårt samhälle, inte minst inom den unga generationen. Den var ursprungligen riktad mot den snabba tillväxtens materiella avarter. Den krävde en djupare mening med tillvaron än krass behovstillfredsställelse. Den kom att vända sig mot förnuftstron och tron på att det finns vetenskapliga sanningar - inte i den bemärkelsen att de är eviga och oföränderliga utan i den meningen att det trots allt går att göra en objektiv och sann beskrivning av verkligheten. Detta reaktionens synsätt analyseras skickligt och välskrivet i en artikel häromdagen i Svenska Dagbladet skriven av Arne Andersson, filosofilektor i Göteborg. Artikelns rubrik är ”Pedagogik och romantik”, och dess slutsatser kan sammanfattas i följande ord: ”Det finns alltid ett samband mellan kunskapssyn och den verklighet som påverkas av den. Kunskap, kulturarv, bildning har varit föraktade begrepp. Men det är med vår kunskap och bildning vi ser världen. Bildning är allt sådant vetande som lär oss att se, har det sagts.

Det är i skolan vi skall lära oss se.

Rousseaus gode vilde är alldeles blind.”

Vi måste återupprätta respekten för sanningssökande och kunskaper. I det arbetet har en organisation som Medborgarskolan en självklart uppgift. Jag har här talat mycket och länge om västerlandets framsteg och varför vi lyckats så bra som vi trots allt gjort. Jag har inte talat lika mycket om själva kunskapssökandets roll, om nyfikenheten och strävan att nå sanningen.

Men det är trots allt just genom strävanden i dessa hänseenden som fritt tänkande och handlande människor uppnått de mål och nationerna det välstånd och de villkor som dagens generation borde vara stolta över att ha fått i arv. Och därför måste det fortsatta mödosamma arbetet för att återvinna vad vi förlorat under det unga decenniet en organisation som Medborgarskolan ta och känna ansvar för att föra ”ut ur mörkret, kölden och bundenheten och fram till ljuset, värmen och friheten”. För att återknyta till inledningens stolta devis.

Visserligen har många riksdagsmän erfarenhet av studieförbundens verksamhet, och argumenten mot besparingar på sektorer där många parlamentariker verkat blir gärna oändliga. Men vi kommer inte ifrån ekonomiska realiteter. Detta måste också gälla studieförbunden. Besparingar blir nödvändiga också inom denna sektor, något som vi för övrigt redan känt av.

Jag tror dock att Medborgarskolan i framtiden kommer att lyckas väl. Dess fristående ställning, som utgör ett gott exempel på den pluralism vi eftersträvar, utgör en betydelsefull konkurrensfördel som knappast kan överskattas.

Medborgarskolan har större förutsättningar än andra förbund att befinns sig nära människorna och möta deras intressen och önskemål. Gå därför ut till människorna. Bibringa dem kunskaper om vår och människosläktets historia. Lär dem att förstå de historiska sambanden. Dra fram dem ur vår idéhistoria, vår ekonomiska historia och vår politiska historia. Få dem att förstå vad vi åstadkommit i det förflutna genom att öka människornas frihet och att slutsatsen därför måste vara krav på ökad och inte minskad individuell frihet. Påvisa för dem att begränsat individuellt ansvar inte gjort människorna lyckligare och samhället bättre.

Att motsatsen inte sällan inträffat. Påvisa för dem vad vi vunnit, när vi frigjort människorna, när vi lärt oss respektera människovärdet och individens särart. Kort sagt, gör dem delaktiga i vår västerländska idétradition. Få dem att känna sig delaktiga i den. Att bygga vidare på det vetande, de kunskaper och den erfarenhet som förmedlas från en generation till en annan, däri ligger nyckeln till framsteg. Där ligger vägen ut ur dagens kriser. Vägen till ett bättre, ett öppnare och ett friare samhälle. Till tryggare och lyckligare människor.

Det kommer att bli besvärligt. De ekonomiska sötebrödsdagarna för studieförbunden är till ända.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

53

Inflikat

PRESENTATION AV PRESIDIET

Förbundets nya presidium består av (från vänster) av viceordförandena Johanna Grönbäck, Hugo Selling, ordförande Alexandra Ivanov samt viceordförandena Ida Enfeldt och André Frisk.

Omvalda viceordförande Johanna Grönbäck, ordförande emerita för studentföreningen Ateneum, har en master i statsvetenskap från Lunds Universitet och arbetar för närvarande som forskningsassistent på Ratio. Hon är utöver detta en regelbunden krönikör i Lundagård och arbetar som ledarskribent.

Nyvalda viceordförande Hugo Selling, ordförande emeritus för Högerjuristerna, samt före detta organisationssekreterare är juriststudent vid Stockholms Universitet. Han har en bakgrund i Sjövärnskåren och är nyligen hemkommen från en praktik hos den moderata europaparlamentarikern Christofer Fjellner.

54

Omvalda ordförande Alexandra Ivanov, är hemmahörande i FMS Stockholm och studerar på Stockholms Universitet, där hon även sitter i kårfullmäktige för Borgerlig Opposition. Hon har utöver sitt engagemang istudentförbundet ett brinnande intresse för fred och frihet.

Nyvalda viceordförande Ida Enfeldt, ordförande emerita för Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg, är juriststudent vid Göteborgs Universitet. Hon har utöver sitt engagemang i studentförbundet uppdrag för Moderaterna inom både kommun och region samt arbetar ideellt med asylfrågor på en kvinnojour.

Nyvalda viceordförande André Frisk har sin bakgrund i FMS Stockholm samt ett förflutet i Folkpartiet och i förbundsstyrelsen för LUF. Han arbetar för närvarande på Timbro och driver ett eget kommunikations- och it-företag.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Redaktionen I DET HÄR NUMRET FRÅGAR VI REDAKTIONEN VAD SOM ÄR MODERATERNAS BÄSTA RESPEKTIVE SÄMSTA FÖRSLAG GENOM TIDERNA: HENRIK HALL:

BÄST: Friskolereformen.

SÄMST: Diversifierad moms.

ADAM VALLIN:

BÄST: Avskaffandet av tvångssteriliseringen vid könsbyte.

SÄMST: Euron.

MARKUS KONOW:

BÄST: Sänkt skatt på grund av dynamiska effekter.

SÄMST: Höjd skatt på grund av att man ska jobba, inte supa/eller röka/eller göra något annat.

VICTORIA NILSSON:

BÄST: Avskaffandet av löntagarfonderna.

SÄMST: Att inte sänka skatten.

MAGNUS JERNKROK:

BÄST: Allmän rösträtt (för män) i proportionella val.

SÄMST: Dödsstraffets bevarande.

HUGO SELLING:

BÄST: Vad Fjellner än säger.

SÄMST: Namnbytet från Högerpartiet till Moderaterna.

JACOB DEXE:

BÄST: Avskaffandet av värnplikten.

SÄMST: Undermineringen av försvarsresurserna.

HANNA WAGENIUS:

BÄST: En fasligt mycket friare arbetskraftsinvandring.

SÄMST: Att skicka färgglada kuvert till misstänkta.

EMMA SÖDERBERG MAJANEN:

BÄST: (Typ) fri arbetskraftsinvandring.

SÄMST: Kriminalisering av organiserat tiggeri.

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

55

Linjerat FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

FÖRBUNDSORDFÖRANDE: Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se

VICEORDFÖRANDE: Hugo Selling hugo.selling@fmsf.se André Frisk andre.frisk@fmsf.se

Johanna Grönbäck johanna.gronback@fmsf.se

REDAKTÖR:

Henrik Hall henrik.hall@fmsf.se

REDAKTION:

Jacob Dexe Hugo Selling Hanna Wagenius Victoria Nilsson Magnus Jernkrok Emma Söderberg Majanen

REDAKTIONSSEKRETERARE: Adam Vallin

FORMGIVNING:

i F r i h e t e n s g r u nMarkus d v a l a r fKonow o r m u l e r a r F. A . H a y e k e t t a v alla tiders mest övertygande försvar för det fria och öppna samhället. Han analyserar frihetsbegreppets

ANSVARIG UTGIVARE:

utveckling och välfärdsstatens framväxt och utveck-

l a r t e o r i n o m Alexandra d e n s p o n t a nIvanov a ordning som uppstår när

INTERNATIONELL SEKRETERARE: Oliva Andersson olivia.andersson@fmsf.se

i n d i v i d e r f r i t t f å r k o n k u r r e r a m e d s i n a i d é e r.

F.A. Hayek

Ida Enfeldt ida.enfeldt@fmsf.se

SVENSK LINJE ÅRGÅNG 73

FUNNET:

Fr i h e t e n s g r u n d va l a r ä r e n y m n i g k ä l l a t i l l a r g u m e n t

Moderat valaffisch från Kosack-valet 1928.

f ö r f r i h e t o c h m o t f ö r t r y c k . Fö r d e t s m å s k a l i g a o c h spontana mot det storskaligt planerade. och en

FÖRBUNDSSEKRETERARE: Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se

PRENUMERATIONSÄRENDEN: info@fmsf.se

TRYCK:

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

och vikten av att tygla statens makt.

F r i h e t e n s g r u n d v a l a r ä r F. A . H a y e k s m a g n u m o p u s .

Hör gärna av dig till redaktionen via e-post: den gavs ut första gången 1960 och fick sin första henrik.hall@fmsf.se, kommentera på vår facebooksida: sv e n s k a öv e r s ä t t n i n g 1 9 8 3. d e n n a u t g å v a i n n e h å l l e r facebook.com/svensklinje e t t u p p d a t e r a t f ö r o r d a v J o h a eller n H a ktwittra e l i u s . till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller 15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

ISBN 978-91-7566-938-0

9 789175 669380

56

www.t i m b r o .s e

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Frihetens grundvalar

TEXTER:

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

WWW.SVENSKLINJE.SE

ständig påminnelse om politikens begränsningar

F.A. HAYEK

Frihetens grundvalar The constitution of liberty

F. A . H Ay e k © institute for Humane studies; photo by John blundell. reprinted with permission.

F.A. Hayek

”Den största faran i dag är att man, när ett mål väl uppfattas som legitimt, förutsätter att även medel som strider mot frihetens principer kan utnyttjas fullt legitimt.”

F.A. Hayek Frihetens grundvalar

Friedrich Hayek (1899–1992) är en av 1900-talets intellektuella giganter. Han hade doktorsexamen från Wien i både

m e d F ö r o r d Av J o H A n H A k e l i u s

juridik och statsvetenskap, men det var som en av de ledande ekonomerna inom den österrikiska skolan som han vann berömmelse. Åren 1931–1950 var han pro-

Frihetens grundvalar

fessor vid London School of Economics Om Hayek själv inte var så skeptisk och han var även verksam vid universiteten och Freiburg. tilli Chicago tvång, hadeHayek jagtilldelades sagt att Frihetens 1974 Riksbankens ekonomipris till Alfred grundvalar borde vara obligatorisk Nobels minne. läsning för folkpartister. Den inne­ håller det mesta en tänkande människa behöver veta. Bland annat en epilog med titeln ”Därför är jag inte konservativ”.

Karin Svanborg-Sjövall, VD

POSTTIDNING B

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Kommunikation som skapar värde Public Affairs

Corporate Communications

Financial Communications

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och utnyttja sina möjligheter maximalt.

Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Founded 1970 | kreab.com