Svensk Linje nummer 1 2015

REPUBLIKANSK RATIONALISM

ISRAEL/ PALESTINA

NUMMER 1

VÅR 2015 Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

FÖRDJUPAT: KONSTITUTIONELLa REFORMER

Funnet

2

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Innehåll LEDAREN 4 FÖRBUNDSORDFÖRANDEN 6 BOMBER 8 FÖRDJUPAT: KONSTITUTIONELLA REFORMER Partiledningarna löste upp de folkvaldas mandat | Finn Bengtsson 10 Stabila spelregler för demokrati | Karl Sigfrid 12

TÄNKVÄRT Ett liberalt försvar för konservatismen | Karin Svanborg-Sjövall 14 Vad är en liberal ledarsida? | Håkan Holmberg 18 Vad är en Moderat ledarsida? | Joakim Tholén 20 Förändring är förnedring | Hanna Wagenius & Jacob Dexe 22

RESEBERÄTTELSE EDS Winter University i Bryssel | Olivia Andersson 24

FÖRDJUPAT: KONSTITUTIONELLA REFORMER Frankrikes inkluderande nationalism | Carl V. Reimers 26

MITT I LINJEN 31 BOKRECENSION Den minst dåliga miljöpolitiken | Niklas Elert 32 Age of Ambition | Zebulon Carlander 34

TÄNKVÄRT Kan man avskaffa ränteavdragen? | Daniel Liljeberg 36

BOKRECENSION Välbehövd vitamininjektion | Victoria Nilsson 38

FÖRDJUPAT: KONSTITUTIONELLA REFORMER Återinför tvåkammarsystemet genom att skapa en senat! | Birgitta Swedenborg 40

TÄNKVÄRT Bondförnuft gäller även mjölk | Erik Hultgren 42 Bono-doktrinen: Löfvens Palestina-erkännande | Magnus Jernkrok 44

TANT RAND REKOMMENDERAR 46 FARBROR HAYEK HAUSSAR 47 RUNA 48 KLASSISKT 52 INFLIKAT 56 REDAKTIONEN 57 LINJERAT 58

3

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Ledaren

EN SÅDAN SEGER TILL & VI ÄR FÖRLORADE AV: HENRIK HALL

Det fanns ett par grundförutsättningar som gjorde förra årets budgetomröstning svårare än de tidigare. Den avgörande var egentligen varken Sverigedemokraternas ökning eller Alliansens minskning, även om dessa knappast hjälpte. Nej, det avgörande var att Alliansen så väl som regeringen la fram samlade budgetalternativ. Det gjorde visserligen de rödgröna 2010 också, men ett yrvaket Sverigedemokraterna hade knappast hunnit bli varma i kläderna än. Hade de borgerliga partierna lagt fram var sitt förslag hade regeringen aldrig blivit fälld eftersom ingen majoritet funnits bakom oppositionen. Det fanns det – egentligen – heller inte nu. Sverigedemokraternas stöd till Alliansbudgeten handlade inte om att de föredrog den framför regeringens, utan att de ville utlösa en regeringskris. Det förefaller troligt att de hade agerat på exakt samma sätt om Alliansen utgjorde regeringsbasen.

För deras del var det en perfekt tidpunkt att utlösa en regeringskris. De borgerliga partierna var onekligen svaga. Fredrik Reinfeldt lämnade Moderaterna redan på valnatten, att Göran Hägglund och Jan Björklund satt löst hade stått klart i några år.

De borgerliga partierna satt i en rävsax. Varken Kristdemokraterna eller Folkpartiet hade råd med ett extra val och alla var trötta efter två valrörelser på ett år. Det måste man ha förståelse för. Inte heller var det 4

endast regeringen som var en enda röra efter valet.

Många företrädare slutade efter valet, en del före detta statsråd gick vidare redan på valnatten.

Detta är inget försvar för Decemberöverenskommelsen. Det är bara en bakgrund och en nyansering. Ett par avgörande fel gjordes när Decemberöverenskommelsen baxades igenom.

Det första gjordes redan på valnatten. När Fredrik Reinfeldt avgick, var det inte bara en moderat partiledare som lämnade, utan framför allt en svensk statsman. En som höjt borgerlighetens anseende avsevärt och som slagit rekord i borgerligt regeringsinnehav.

Han lyckades dessutom med något ingen annan gjort: Han höll ihop de borgerliga partierna. Men honom gick också Anders Borg, den andre symbolen för svensk stabilitet. När så de rödgröna började vackla möttes de av ett vakuum. Hur framgångsrik än Annie Lööf varit och hur mycket Björklund än sa nej till Socialdemokraternas inviter kan ingen av dem mäta sig med paret Reinfeldt/Borgs auktoritet och förtroende. Hade de stannat kvar hade Stefan Löfven aldrig vågat utlysa nyval. Alliansens förhandlingsposition hade varit urstark.

Ett annat misstag som skedde var att Vänsterpartiet fick fortsätta att stå utanför regeringen.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Ledaren Decemberöverenskommelsen innebär att det regeringsalternativ med störst underlag i riksdagen alltid ska få igenom sin statsministerkandidat och sin budget. Det finns en mängd synpunkter på detta. Men, ska det ändå vara på det viset är det rimligt att hela regeringsunderlaget också ingår i regeringen. Nu sitter Vänsterpartiet i guldläge. De kan ställa hårda krav på regeringen men behöver inte ta ansvar för hela dess politik. De har fått ett frikort till tungt inflytande som borde passa dem som handen i handsken. Den som med glatt humör följt Miljöpartiets konfrontation med verkligheten måste ställa sig frågan: Hur framgångsrik hade en regering som dessutom varit tvungen att hantera gamla kommunister varit? Att tillåta Socialdemokraterna att återigen regera utan att rikta strålkastarljuset på deras ständiga samarbetspartner är väldigt olyckligt.

Ett tredje problem att genomföra en så här stor överenskommelse utan att väljarna får ta ställning till det nya konstitutionella läget. För ett sådant är det läge att tala om under de kommande åtta åren, såvida överenskommelsen inte faller innan dess.

Decemberöverenskommelsen borde alltså i sig vara värt ett nyval, även om dess outtryckta syfte var att hindra ett sådant. Dessutom hade det gett de riksdagsledamöter som uttryckt sitt tvivel mot överenskommelsen chans att komma till tals och gett den mer tid att förankras och utvecklas. Nu blev det i stället ett hafsverk som kommer styra Sveriges lagstiftande församling fram till och med 2022. Är det verkligen att ta ansvar för Sverige?

En fjärde misstag är att att Alliansföreträdarna trodde sig vinna kommunikationsmatchen om DÖ.

Innehållet i Decemberöverenskommelsen grundar sig i Alliansens förslag till spelregler som presenterades på DN Debatt 9 december och är anpassade för att vi ska kunna styra landet åter och hålla ihop i Alliansen. Men alla kan fråga Pyrrhus om att vinna slaget, men förlora kriget. Det är något dylikt som skett nu. Alliansens förslag gäller, men det är de rödgröna som regerar.

En pikant detalj med Decemberöverenskommelsen är att den gör sig själv överflödig. När de borgerliga partierna avsäger sig möjligheten att fälla den rödgröna budgeten blir det både onödigt och förnedrande för dem att lägga en gemensamt budget.

Onödigt, därför att de ändå har lovat att avstå att rösta för den i sista omgången. Förnedrande av precis samma anledning. För vad annars skulle man kalla en process där Alliansen förhandlar och kompromissar, vrider och vänder på vilka förslag som ett parti kan ge upp, respektive vilka som viktigast för att sedan ge Svensk Linje • nr. 1 • 2015

upp detta när det väl är skarpt läge? Det torde varit en tämligen smärtsam process för Anders Borg att ge upp fastighetsskatten och därmed ett utrymme för ökade inkomstskattesänkningar, eller för Folkpartiet att acceptera vårdnadsbidraget. Skulle en ny budget med liknande kompromisser kastas i papperskorgen när den väl är framtagen? Knappast. Därför är det nu självklart för de borgerliga partierna att lägga var sin budget. När det sker så försvinner möjligheten att fälla regeringens budget och därmed själva anledningen till att de från första början ingick Decemberöverenskommelsen.

Alliansen kommer vara tvungen att arbeta stenhårt för att övertyga väljarna att de faktiskt befinner sig i opposition och inte agerar dörrmatta åt regeringen.

Det har började med betygen i fjärde klass och gemensamt agerande i EU-nämnden. Den sistnämnda är dock problematiskt, eftersom regeringens utsända inte lagbundna av nämndens beslut. Däremot anser Konstitutionsutskottet sedan 1997/98 att det krävs “mycket goda skäl” för inte följa det mandat som EU-nämnden ger ansvarig förhandlare. Därför var det glädjande att se Jessica Rosencrantz (M) KU-anmäla infrastrukturminister Anna Johansson (S) som tvärt emot nämndens mandat agerade mot konkurrensutsättning i tågnäringen i Europa.

Det finns med andra ord sätt att fortsätta agera oppositionellt, även om Alliansen kraftigt kringskurit sina möjligheter att göra det. Det lär krävas både tjuvnyp och taktisk finess för att åsamka regeringen nederlag under kommande år. Det lär också finnas möjligheter att slå in en kil mellan de tre vänsterpartierna och orsaka slitningar mellan dem. Det har inte minst synts i Miljöpartiets kärnfrågor, där de fått ge upp FRA men vunnit frågan om Saudiavtalet (men inte lika mycket som de tror, exporten kvarstår). Dessutom kommer Eskil Erlandssons (C) förslag om en ny myndighet för jakt och vildförvaltning bli verklighet, tvärt emot Sven Erik Buchts vilja. Det lär knappast flyta på smärtfritt mellan S och MP när direktiven ska ges till denna. De har ju redan bråkat om vargen, som innerstadens hobbyodlare tycker ska få härja fritt i landets fårahagar.

Den här typen av symbolfrågor sitter hårt hos landsbygdssossar och deras raka motsats finns hos urbana miljöpartister. Att slå ett slag för borgerliga symbolfrågor, kämpa för verklighetens folk om man så vill, kan vara oppositionens nyckel. Det finns alltså, trots den inledande vreden mot Decemberöverenskommelsen, skäl att vara positivt. Men, för att parafrasera en fras använt i ett helt annat sammanhang: Vi opponerar från historiskt låga nivåer.

5

Förbundsordföranden

ORDFÖRANDEN HAR ORDET AV: ALEXANDRA IVANOV

Vi har alla ett stort ansvar som vilar på våra axlar för den värld som formas under vår tid. Det må vara svårt att förstå när du är mitt uppe i livet, men hela tiden planteras frön som en dag kommer att blomma ut. Det gör att varje del av historian är en tid av förändring – både för samtiden och framtiden. Den värld och den verklighet våra barn föds in till är en produkt av våra strider, värderingar och framsteg.

Den svenska vänstern har under den senaste månaden utannonserat massiva skattehöjningar och regleringar.

Syftet är att flytta makt från individ och familj till politikerna i Rosenbad. De försvarar sitt agerande med att de tar ansvar för Sverige – en argumentation som delar av den svenska högern tyvärr har accepterat.

När vi försvarar vår politik med att staten behövs för att säkerställa människors lycka och att strukturer endast kan brytas genom en statlig järnhand – kvoterad föräldraförsäkring, kulturanslag, den enorma omfördelningspolitiken och så vidare – då har vi accepterat vänsterns verklighet. Där kan vi varken 6

vinna val, eller än viktigare, vinna slaget om idéerna.

Vi som tror på ett friare och bättre Sverige måste bemöta människor riktiga problem med våra svar.

Vi måste identifiera de områden där människor är oroliga och tydligt förklara varför den liberalkonservativa vägen är den enda vägen framåt. Fria Moderata Studentförbundet – det vill säga du och jag – har här ett stort ansvar. Vi är den rörelse i Sverige som allra vassast kan arbeta för detta. Inte minst när vi långt bortom partilinjer och plattityder förenar högerstudenter från alla läger.

Tyvärr finns det i dag en djupt oroande diskrepans mellan våra folkvalda och våra medborgare. I riksdag och Rosenbad talas det om ett feministiskt försvar, samtidigt undrar medborgarna i Hjo kommun varför polisstationen har stängt och det tar fyrtio minuter för en ambulans att komma fram. På samma sätt diskuteras begreppet öppenhet på riksnivå medan människor undrar varför deras parker är nedskräpade och inte ens en bråkdel av alla villainbrott klaras upp.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Förbundsordföranden Vi skall inte misströsta. På alla dessa frågor har vi tydliga svar. Utan ett fungerande våldsmonopol förlorar staten sin legitimitet, och lagar och regler skall gälla för alla. På samma vis ger lägre skatt både mer frihet och en störra förutsättning för att skapa värde.

Staten skall inte underminera civilsamhället genom att slå ut det – myndigheten för civilsamhället var en synnerligen omoralisk Alliansreform – och varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Svaren är tydliga, men våra företrädare verkar alltför upptagna av House of Cards för att se dem.

Vad är det som har hänt? Saknar dessa individer egna perspektiv eller problem och kan således inte se vägen framåt? Förstår man inte vikten av historien för att man aldrig varit en del av den? *** Min farfar föddes för 112 år sedan i Tsarryssland.

Blott åtta år gammal skrevs han in på officersutbildningen och när han var 14 år flydde han – mitt under brinnande revolution och kommunistisk statskupp – den enda verklighet han då kände till.

Historiens vingslag och en pakt mellan Stalin och Hitler satte honom i Dachau under andra världskriget.

Efter kriget slog tillfälligheter åter till och år 1958 kom han till Sverige. Hela hans liv kom att styras efter de idéer som – med eller utan kraft – vann sin samtid.

När jag tänker på min farfars livsöde får jag ett bredare perspektiv på livet. Det slår mig att när han föddes var skattetrycket i Sverige under 10 procent, och i dag tvingas en vanlig löntagare ge upp nästan 70 procent av det värde man skapat. På samma sätt påminns jag om idéers kraft och vikten av att alltid stå upp för det man tror på – allra mest så när vinden blåser kallt kring friheten.

Det finns få människor som har förstått det här likt makarna Myrdal. När Alva Myrdal först introducerade sin idé om den politiskt kontrollerade förskolan skrämdes den dåvarande socialdemokratiska partiledning av vad de ansåg var revolutionära idéer. I dag utgår Moderata Samlingspartiet från att alla föräldrar har synpunkter på dagis, eftersom att alla föräldrar vill

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

att deras barn ska gå på dagis. Samtidigt väljer man att inte se att det inte finns något reellt alternativ. Låt oss betänka vad Gunnar och Alva Myrdal slog fast: »Våra tankar rinner ju alltid fram över decenniets lagrade doktrinfossil, vare sig vi veta det eller inte – och mest så när vi inte veta det.« Det är dags att dra i nödbromsen och stanna upp den socialdemokratiska hegemonin på riktigt. Detta görs inte genom att rösta ut dem från Rosenbad. Vi måste ta ansvar för det samhälle vi vill leva i och de idéer vi vill skall leda vägen framåt. Står vi inte upp för det vi tror på kommer ingen annan att göra det för oss – och makarna Myrdals doktrinfossil kommer att diktera även de nästakommande hundra åren av politisk identitet och idéutveckling. Fria Moderata Studentförbundets viceordförande emeritus Patrik Strömer sammanfattade det väl genom att parafrasera Mao Zedong: Alla människor har en ideologi – sin egen eller någon annans.

Det här är även något valvinnarna och maktpolitikerna bör påminna sig om. Val vinns nämligen inte på budskap om stabila statsfinanser, med undantag av extraordinära omständigheter som riksdagsvalet år 2010, om politiken helt saknar känsla. Vi måste visa att vi har trovärdiga svar på människors riktiga problem – våra liberalkonservativa svar – och visa på en passion för både samhället, medborgarna och vårt eget budskap.

En värld utan idéer är en värld där vi har accepterat att någon anna – eller något annat – bestämmer. Det är en värld där människor känner sig maktlösa inför sin egen framtid och tyr sig till de som ger vilket svar som helst, så länge det är ett svar. Låt oss medlemmar i detta anrika studentförbund lova oss själva att alltid stå upp emot detta. Vår röst behövs för att fortsätta leda Sverige till ett bättre och friare land.

Socialdemokraterna har alltid varit det parti som representerat falangstrider, statsindividualism och förmynderi. Låt oss representera idéer, valfrihet och ägardemokrati.

Er vän och syster,

7

bomber Kriminellt

Andreas Andersson

Bridge over troubled water

Tog sig förbi Milans målvakt, belönades av Berlusconi

Mellan rött och svart

Brobyggarna Putin och Rotenberg

117 000 unga utan jobb eller studier

Kända konfliktöverbryggare

Regeringen inför traineeministrar

Rotenberg och Rothenberg

Vad är det enda socialliberaler och nyliberaler är eniga om?

Tit for tat

Inför nästa val kommer alla valaffischer att behöva ha en text med varning för konsekvensen av politiska beslut, alla partiloggor vara likadana och alla flygblad vara blanka

Israelism

Anders Borg är sig lik

Judaskyss

TCO:s lista över framtidens makthavare

And so they did

“Gillar du inte Europa?

Rösta på någon av de andra.”

Kundjakt

Statlig stålchef på lyxig representation

Att Folkpartiet inte är liberala

Lust bryter klass

Dominique Francon vet

Submerging market

Ryssland är i alla fall bra på ubåtar

It’s always Sunni in Riyadh

Saudiarabien utgör 20% av svensk vapenexport

En skall bort

Dale Cooper Skatteverket FMSF Ludwig Van Beethoven Svar: Skatteverket, som är de enda som inte föredrar sitt kaffe svart.

Digerdöden

Kungajakt

57 000 skäl att älska sjukdomen!

Svensk inadel på jakt i Sveaskog

Kategoriskt imperativ

Kungsjakt

Sänkt skatt

Tuileriepalatset 1792

Kategoriskt indefinitiv

Hört på Näringsdepartementet

Stefan Löfvén

Å är Å

Börja med skatteverket.se

Staten vill beslagta kriminellas nätadresser

Per Gahrton

-- Kör alltid på etanol

Corporate Social Responsibility

HSBC borde hjälpa även fattiglappar minska sin skatt!

Kategoriskt ineffektiv Offentlig sektor

Kategoriskt invektiv Såsse

Kategoriskt invasiv FRA

Kategoriskt implosiv Vänstern 8

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

bomber Kategoriskt provokativ

Björn Söder

Kategoriskt informativ

Systembolaget

Kategorisk disprutiv

Nässpray på Ica

Kategoriskt dismissiv

Äkta oppositionspolitik

There is no such thing as a free lunch buffet

Kalldusch för Stockholms socialliberaler

Fritt fram för placebo?

Regeringen har redan börjat

Vänsterliberalism

Hört i Hornstull

Kan någon göra revolution åt mig?

Gamla moderaterna

Alltid i opposition

Nya moderaterna

Aldrig i opposition

Postnya moderaterna

Oppositionsbegreppet dekonstruerat

Decemberpredikan

Den goda budget som jag vill, den gör jag inte, men den onda budget som jag inte vill, den gör jag.

Budgetpromenad

Promenadseger

Hitta Nemo!

Inredda sjöbodar är farligare än knark

Nu kan Ingen fälla en socialistisk budget

100 dagar

Dekabrist-överenskommelsen

Kvartalskapitalism i skolpolitiken

Finn ett fel

Decemberöverenskommelsen

MUF 2005

“Sänk skatten och minska offentlig sektor”

All makt åt mensjevikerna

Förändras eller DÖ

Nu fick det räcka med nymoderatismen

Lindbeckskt

LAS var ett problem för Anders Borg innan och efter att han hade jobb i Nya Moderaterna

MUF 2015

“Sänk skatten så att fler kan fortsätta jobba i offentlig sektor”

Babels elfenbenstorn

En månad i RK löser världsproblemen

Stämma i Friends arena

Harrisburg var bokat

Ovenndiagram

Smakcirklar med full beska

Libertarian paternalism

Vi kan tänka oss att stödja en lag som förbjuder Lina Thomsgård att flyga och äta godis

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

9

Fördjupat: Konstitutionella reformer

PARTILEDNINGARNA LÖSTE UPP DE FOLKVALDAS MANDAT AV: FINN BENGTSSON

Decemberöverenskommelsen innebär en risk att politisk taktiserande blir viktigare än borgerlig ideologi. Om inte regeringen stöter på opposition från riksdagen finns inte ett tillräckligt skydd för civilsamhället mot politisk klåfingrighet. Riksdagens passiva stöd ska regeringen förtjäna genom duglighet, inte skänkas i gåva. Det menar Finn Bengtsson, riksdagsledamot för Moderaterna i Östergötland.

En totalitär konstitution ger en liten elit bestämmande över alla andra. Lagar syftar till att undertrycka folket till förmån för att maximera ledarnas autonomi.

Vanligen ses en chimär ”regering” med ledarskiktet som exekutiv makt och ett illusoriskt parlament men där lagstiftningsmakten i praktiken styrs av diktatorn.

Den totalitära konstitutionen begränsar inte statens roll, utan makten tränger med stor medvetenhet djupt in i samhällets alla vrår ända ner till privatlivets innersta helgd. Lagar stiftas främst för att bevara diktatorns privilegier, vilket oftast gör lagstiftningsprocessen nyckfull och snabb. Att upprätthålla en diktatoriska ordning kräver också ett i det närmaste totalt förtryck av underlydande med alla till buds stående medel.

En demokratisk konstitution ger en majoritet bestämmande över en minoritet. Lagstiftning sker långsammare och som regel mera genomarbetad och förankrad hos flertalet. Samtidigt har demokrati av exempelvis västerländskt snitt också ett minoritetsskydd, alltså ett regelverk som majoriteten beslutar om som inte 10

otillbörligen är till nackdel för minoriteten, till exempel garanti för de konventionsbundna mänskliga frioch rättigheterna enligt internationell praxis.

Den exekutiva demokratiska makten utövas i den bästa av världar av en regering som har en majoritet av ett lagstiftande parlamentet bakom sig. Men den praktiskt politiska situationen är inte alltid så lätt som idealet förespråkar. Visserligen ”en individ, en röst” men vi organiserar ändå våra demokratier i olika valsystem som endast delvis tar hänsyn till de unika de individer som ska väljas som våra representanter, delvis till hur dessa individer valt att organisera sig de ideella föreningar som vi kallar politiska partier.

Ett viktigt begrepp som fått renässans från 1990-talet är den ideologiska liberal-konservativa övertygelsen om att ”samhället” är större än ”staten”. Efter trekvarts sekel av socialistisk dominans i svensk politik dessförinnan, så kunde man äntligen konstatera att samhället medvetet men felaktigt kommit att likställas med staten i vårt språkbruk. ”Ett folk vars språk inte skiljer Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Fördjupat: Konstitutionella reformer på staten och samhället kan aldrig skapa ett samhälle med självständiga medborgargrupperingar” konstaterade en av våra största ideologer inom moderaterna i modern tid, den tyvärr nyss bortgångne Hans L Zetterberg (1927-2014).

Hans och andras livsverk med att lyfta fram ”det allsidiga samhället” i den politiska debatten kan knappast överskattas i betydelse för borgerligheten. En nödvändig perspektivförskjutning för synen på ett samhälle som präglas av en sund strävan efter en begränsning för politikens och staten roll över människorna.

Samhället indelas i staten som ”den stora världen” där bland annat verksamhet inom förvaltningar, institutioner, företag, marknader, partier och fackliga organisationer regleras. Men samhället består också av dels ”den lilla världen” som följer andra sociologiska lagar än den stora världen. Lilla världen är familjen och släkten (i vid bemärkelse), vänkretsen, hembygden och andra naturliga nätverk. Dels av olika områden som staten och politiken inte ska ha tolkningsföreträde över, som exempelvis näringsliv, vetenskap, konst, religion och moral.

Samhället skapar på så sätt förutsättningar för en tydlig ideologisk rågång mellan olika kollektiva maktsfärers demokratiska inflytande över den människa, som visserligen föds fri, men som snart ska komma att inordna sig i olika samhällsstrukturer. En första begränsning är statens roll, eller rätt, att utöva inskränkningar på individens frihet. Naturligtvis måste lagar och regler som dels garanterar mänskliga fri- och rättigheter ges stöd, men dels även sådana som till del inskränker en individers dito för att andras möjligheter till samma sak inte ska gå förlorade. Exempel på det senare är regelverk som syftar till att stärka rättssäkerheten, minimera möjligheterna för diskriminering och skydda oss mot inre och yttre hot (terrorism och främmande makt).

I övrigt bör pålagor av statlig styrning noga vägas mot de fördelar detta kan tänkas ha mot samtidiga nackdelar för att onödigt inskränka människors egenmakt. Notera att de ideologiska ledorden här är att med personliga befogenheter följer alltid ett personligt ansvar!

både sig själva och andra, och därmed kan man beröva dem deras befogenheter. Icke-socialistiska värderingar vill istället skydda mot klåfingrig politisk inblandning genom att ge stöd till fria och ansvarstagande individer, som med befogenhet även i handling själv kan välja sitt liv utanför statens kontroll.

När en överenskommelse mellan allianspartiernas ledare slöt med den svaga vänsterregeringens ledare i december, så stod tyvärr inte ovanstående analys i fokus. På bekostnad av varje enskilt folkvald riksdagsledamots mandat förflyttades makt med ett handslag från 2014 till 2018 (och kanske ända till 2022; sic!) över från en icke-socialistisk majoritet i parlamentet till en mycket svag minoritetsregering med tydliga socialistiska ambitioner. Ur ett alliansperspektiv - varför?

Troligen för att rent taktiska överväganden hos partiledningarna till stöd för svaga minoritetsregeringar kommit att överglänsa den djupare konstitutionella betydelsen av att den folkvalda församlingen och inte främst regeringen ska ha makt över statens roll och funktion. Argument som att det ska råda politisk stabilitet i Sverige och att det ska vara lätt att regera Sverige med allt svagare minoritetsregeringar anfördes.

Men är politisk stabilitet ett mål till varje pris? Sådan ”stabilitet” är bekväm för den politiska ledningen men inte nödvändigtvis ett signum för demokratier där en aktiv opposition förväntas bistå med viss ”instabilitet”.

Lätt att regera Sverige varje pris? Bekvämt för ledningen, men kräver inte att denna visar prov på verklig regeringsduglighet med stöd hos det folkvalda parlamentets majoritet.

Ideologisk reflektion följt av politiskt agerande leder oftast rätt på längre sikt. Tvärtom när politiskt taktiserande tar överhanden. Taktiska hybridlösningar lämnar sympatisörer och väljare i rättmätigt tvivelsmål kring den förda politiken. Det har sagts att ”det inte går att koka en halv höna och låta den andra halvan lägga ägg”. Så är det enligt min mening med överenskommelsen i december.

Bygger man sin ”samhällsvision” på en kollektivistisk, socialistisk ideologi som jämställer samhälle och stat, så är politikernas makt över snart sagt alla samhällssektorer naturlig. Paradigmet utgår från att människor vanligen behöver hjälp att ta ansvar för Svensk Linje • nr. 1 • 2015

11

Fördjupat: Konstitutionella reformer

STABILA SPELREGLER FÖR DEMOKRATI AV: KARL SIGFRID

Decemberöverenskommelsen är viktig för att man ska kunna styra Sverige med stabila och förutsägbara spelregler. Det menar Karl Sigfrid, före detta riksdagsledamot för Moderaterna, i sitt försvar av DÖ.

Efter ett val utan en tydlig vinnare och med spekulationer om att Sverigedemokraterna kunde komma att fälla regeringens budget fick vi uppleva en höst fylld av tumult. När budgetnederlaget var ett faktum drev Stefan Löfven upp dramatiken ytterligare genom att avisera ett extra val. Enligt mätningarna skulle extravalet resultera i ungefär samma mandatfördelning som det ordinarie valet och därmed inte lösa något.

Hotet från Sverigedemokraterna om att fälla inte bara den sittande regeringen utan även en ny regering gjorde det svårt att se en utväg ur det parlamentariska kaoset. Det var mot den bakgrunden som decemberöverenskommelsen tillkom. Överenskommelsen fick hård kritik inte minst från borgerligt håll, men alltför ofta utan att kritiken åtföljdes av en idé om vad som borde ha gjorts i stället.

Att avsätta statsministern eller driva fram ett extra val var inte i sig några lösningar. Hade alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna avsatt statsministern vore vi varit tillbaka där vi befann oss på valdagen. Talmannen skulle få sondera möjligheterna för en annan regeringskonstellation, men hur skulle en 12

sådan se ut? En alliansregering som förutsätter aktivt stöd från Sverigedemokraterna vore ett brott mot alliansens vallöfte, och även om något av partierna varit redo att tumma på löftet är det osannolikt att hela alliansen hade ställt upp på detta. Ett annat alternativ som framfördes var en socialdemokratisk regering utan Miljöpartiet. En sådan regering skulle ha lättare att samarbeta såväl högerut som vänsterut. Miljöpartiet skulle då reduceras till ett stödparti med inflytande enbart när det passar Socialdemokraterna. Det är inte troligt att Miljöpartiet skulle acceptera att på detta vis förpassas till ett rödgrönt B-lag tillsammans med Vänsterpartiet.

Därmed återstod bara alternativet att göra upp över blockgränserna. Det positiva med decemberöverenskommelsen är att den ger stabilitet. Det märkliga med överenskommelsen är att alliansen ger regeringen fria händer att utforma riksdagens viktigaste beslut – budgetbesluten. Därmed blir alliansen en del av regeringsunderlaget när budgeten beslutas, men utan att få någonting i utbyte.

Syftet med att villkorslöst ge budgetmakten till en Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Fördjupat: Konstitutionella reformer minoritetskoalition i riksdagen är att slippa ansvara för det politiska innehållet. Genom att lägga hela ansvaret för budgeten och dess effekter på regeringen tror sig alliansen stå starkare inför nästa val. Vad allianspartierna säger till sina väljare är alltså något i den här stilen: Vi kommer inte att använda det mandat som ni har gett oss till att förbättra den ekonomiska politiken.

I stället kommer vi att ställa oss vid sidan om, hänvisa till en överenskommelse i form och hoppas att regeringen för en politik som misslyckas till den grad att de avsätts 2018.

Det är problematiskt att på det här viset försöka skilja mellan sakpolitiken och formfrågan. Formerna för beslutsfattandet i Sveriges riksdag finns fastslagna i grundlagarna och i riksdagsordningen. Inom ramarna som regelverken ställer upp råder frihet under ansvar för partierna. De får lägga förslag, kompromissa och rösta precis som de vill, och vid nästkommande val kan väljarna utkräva ansvar.

Nu säger de två dominerande blocken i svensk politik att om de inte sitter i regering så vill de inte ha vare sig den frihet eller det ansvar som riksdagsmandaten ger. Åtminstone inte för den ekonomiska politiken.

Rent formellt hindrar ingenting att du på detta sätt abdikerar från din maktposition och surrar dig vid masten. När du sedan passivt ser på medan andra genomdriver en politik som är skadliga för Sverige kan du ursäkta dig med att formöverenskommelsen hindrar dig från att agera. När detta nu sker i samband med framtida budgetbeslut måste dock de partier som släpper fram regeringens budget, om de ska vara ärliga, erkänna sitt ansvar både för decemberöverenskommelsen som sådan och för den sakpolitik som blir det faktiska utfallet av överenskommelsen.

Den passiva acceptansen för regeringens budget kan yttra sig på olika sätt, antingen genom att allianspartierna lägger ner sina röster eller genom att de avstår från att lägga gemensamma budgetförslag. Det senare ser möjligen bättre ut i alliansväljarnas ögon. Lägger de fyra partierna var sin budget kan de rösta för sina förslag tryggt förvissade om att de kommer förlora.

Besvär uppstår dock när vi närmar oss slutet av mandatperioden. Då måste alliansen antingen gå till val utan att ha samordnat sin senaste budget eller så måste de trycka på den gula knappen i budgetvoteringen så att alliansbudgeten faller. Båda alternativen kostar trovärdighet.

från Churchill, är den sämsta möjliga utvägen, med undantag av alternativen. Riktigt så förhåller det sig dock inte. I ett läge utan klara majoriteter återstår nämligen alltid ett alternativ som är både framkomligt och rättvist mot väljarna – att kompromissa i sak.

Decemberöverenskommelsen öppnar upp för kompromisser inom några politiska områden där det behövs långsiktighet, såsom energipolitiken och försvarspolitiken, men lämnar fältet fritt för minoritetsstyre inom det största och viktigaste politikområdet.

Det finns en tanke bakom att riksdagsbeslut kräver en majoritet, eller att det åtminstone inte finns en aktiv majoritet mot beslutet. Att samlandet av en riksdagsmajoritet ibland kräver kompromisser som för politiken närmare mitten är snarare än styrka än en svaghet. För Sverige är det bättre med en stabil politik som väger in breda väljargruppers intressen än en politik som kraftigt byter kurs vid regeringsskiften. Redan att 51 procent fullständigt kan köra över 49 procent är olyckligt, och när de regerande inte ens behöver en majoritet utan kan diktera den ekonomiska politiken med en minoritet av väljarna bakom sig blir det än mer tveksamt.

Bättre, om än svårare, vore om de politiska blocken satte sig ned och förhandlade fram en ekonomisk politik med en tyngdpunkt någonstans i mitten. Alla inblandade skulle tvingas acceptera delar som de inte gillar, men det är ett pris som ett seriöst parti bör vara villigt att betala för att ta ansvar för landet och för sina väljares mandat.

Någon kan invända att en allians i alltför nära samarbete med regeringen överlämnar oppositionsrollen till Sverigedemokraterna. Så svårt är det dock inte att förklara skillnaden mellan å ena sidan en kompromiss och å andra sidan den politik som alliansen skulle föra i egen majoritet. Kanske är det rentav lättare än att förklara varför man ger vänsterpartiets väljare större inflytande än vad samtliga allianspartiers väljare har tillsammans, vilket nu blir uppgiften.

Med alla sina brister var ändå decemberöverenskommelsen en väg ut ur det parlamentariska kaoset. Därför är det oroande att se röster inom flera allianspartier för att överenskommelsen ska rivas upp. Med en så lättsinnig syn på ingångna avtal blir det tämligen meningslöst att söka politiska uppgörelser.

En slutsats av allt detta skulle kunna vara att decemberöverenskommelsen, för att låna ett uttryck Svensk Linje • nr. 1 • 2015

13

Tänkvärt

ETT LIBERALT FÖRSVAR FÖR KONSERVATISMEN AV: KARIN SVANBORG-SJÖVALL Liberalismen måste erbjuda ett samhälle där varje medborgare kan välja sitt eget liv.

I debatten om skolan och om föräldraförsäkringen uppvisas en häpnadsväckande intolerans mot just detta. Och erbjudandet om ett liv där det finns en gräns mellan människa och stat kommer tydligast från Kristdemokraterna i dagens politiska klimat.

Det skriver Karin Svanborg-Sjövall, nytillträdd VD för Timbro. Hon tar sin utgångspunkt i Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar som under våren getts ut på nytt av Timbro.

Jag var 22 år när jag snubblade in på Folkpartiets kontor i Malmö och grötmyndigt krävde att få se det socialpolitiska programmet. En lätt förundrad kanslist skrev ut en lunta. Jag satt där i soffan på expeditionen och var oriktat arg, på världen och på orättvisorna.

Det var ganska underbart.

För en allmänborgerlig late bloomer i början av 2000talet framstod den grådassiga svenska socialismen som lågintensiv vardagsterror – påträngande, men välbekant och i grunden begriplig. Konservatismen däremot, var ett exotiskt ont; en ideologisk Andre som hotade i utkanten av synfältet. Den gick att förakta men aldrig att förstå. Frivilligt bli hemmafru, hallå?

Så jag minns hur det sög till i magen när jag för första gången fick Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar i händerna och ivrigt började läsa epilogen med den frestande titeln ”Därför är jag inte konservativ”.

Läsningen kom att förändra inte bara min syn på planering, tvång och de små stegens tyranni på ett sätt som ohjälpligt lyfte mig ur den socialliberala fåran och in i 14

en marknadsliberal identitet. Den förändrade hela mitt förhållningssätt till idékonkurrens.

Flera insikter från läsningen av Frihetens grundvalar präglar fortfarande mitt sätt att se på behovet av bredd och takhöjd i den svenska borgerligheten, i och utanför partipolitiken. Mest fundamentalt var Hayeks syn på tolerans för oliktänkande, ett perspektiv som jag innerligt önskar kommer att finnas med när Alliansen nu söker en ny form och uppgift i opposition. Ska vi få någon politikutveckling värd namnet krävs att partierna förstår att de numera lever som särbos; inte i ett fritt förhållande, men utan att behöva uthärda de dagliga grälen vid kaffebryggaren. En viktig uppgift blir förstås att hitta konstruktiva sätt att slita konflikter när regeringsmakten inte längre tvingar parterna till förhandlingsbordet. Men framförallt handlar det om att hitta fram till en politik som faktiskt skiljer sig från den rödgröna röran och dess rosaröda vänsterytter genom att stå upp för pluralism på riktigt.

I ”Därför är jag inte konservativ” beskrev Hayek Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Tänkvärt bristen på denna övning i självbehärskning och generositet med viss skärpa: ”När jag säger att den konservative saknar principer, vill jag inte därmed antyda att han saknar moralisk övertygelse (..) Vad jag menar är att han inte har några moraliska principer som gör det möjligt för honom att arbeta tillsammans med människor vars moraliska värderingar skiljer sig från hans egna för ett politiskt system där båda kan följa sina övertygelser.”

Byt ut ”konservativ” mot socialliberal, och fundera på vad som händer. Ta föräldraförsäkringen eller vårdnadsbidraget. Men framförallt: fundera över borgerlighetens egen åsiktskorridor. Hayeks huvudsakliga invändning mot konservatismen är att den saknar styråra, då den ” just genom sin natur inte kan erbjuda något alternativ till den väg som utvecklingen följer”. Det var, och är, en fulländad sammanfattning av en politisk tradition som har dränkt den borgerliga idédebatten i formalin.

Men, invänder kanske någon, varför skulle det vara en mindre angelägen uppgift för en liberal att ta strid med den ofrihet som skapas i den ”lilla världen” än att mota socialister, när de vill beskära individens handlingsfrihet genom den stora staten? Kan en liberal någonsin tolerera intolerans? Här måste man skilja på relativism, och på vikten av att så långt som möjligt undvika att använda statlig tvångsmakt för att för slå ner på alternativa livsval och avvikande uppfattningar för att det går, snarare än för att man måste. Tveklöst kan både tvång och paternalism uppstå i mellanmänskliga relationer. Självklart finns såväl strukturer som kulturella uttryck som tydligt beskär individers frihet och självbestämmande. Dessa måste man kunna diskutera och kritisera; ibland lagföra.

Men man behöver inte skrapa särskilt djupt på ytan för att se att det går en svensk borgare på varje socialdemokrat som slentrianmässigt vill förbjuda, förhindra eller åtminstone förnedra folk som inte beter sig på ett sätt som man själv kan relatera till, eller åtminstone vågar stå för offentligt. Ta debatterna om BDSM och frivillig kvinnlig underkastelse, som bröt ut i samband med att Fifty shades of grey nådde biograferna. Kan en feminist, som dedikerat sitt liv åt att blottlägga och bekämpa kvinnors underordning ägna sig åt sådan blasfemi? Den som verkligen undrar kan läsa Aftonbladet, vi andra fortsätta låta livet gå sin gilla gång.

Hayeks viktiga poäng är att det inte finns någon Svensk Linje • nr. 1 • 2015

motsättning mellan att äga den principiella kompass som är nödvändig för att ta ut kursen och att samtidigt inse att det aldrig kommer att uppstå ett färdigt, frihetligt idealsamhälle där alla läser Popper och delar lika på föräldraförsäkringen. Det krävs ett totalitärt samhälle för att alla alltid ska välja ”rätt”. Ett liberalt samhällsbygge kräver därför idékonkurrens och pluralism både vad avser statens styrning och civilsamhällets organisation. Denna syn är i grunden oförenlig med den statsindividualism som har kopplat greppet om den svenska borgerligheten.

I Sverige är väl Gösta Bohmans liberalkonservatism det närmaste vi har kommit en partipolitisk användning av Hayeks princip om tolerans. Men sedan Moderaterna hamnade i patentstrid med socialdemokratin om den svenska modellen försvann de sista resterna av detta arv. Idag är istället Kristdemokraterna borgerlighetens enda liberalkonservativa - och därmed radikala – parti, i meningen att det är det enda alternativ som aktivt försöker definiera några gränser för staten.

Med detta vill jag inte hävda att Kristdemokraterna är ett i grunden frihetligt parti. Här finns flera av de svagheter som Hayek identifierade som konservatismens brister: ett lite fuktigt ”vi”, en misstro mot marknad och materialism, en ängslan för disruptiva framsteg – men det är likafullt det enda borgerliga parti som inte reservationslöst sluter upp bakom en till stora delar postmodern, socialliberal agenda. Jag kan personligen ogilla både den bristande konsekvensen i kristdemokraternas frihetsanspråk och de religiöst präglade moralkakorna, men faktum kvarstår att KD tycks vara det enda borgerliga parti som verkar ha en idé om vad som skulle kunna ersätta det offentliga om staten till äventyrs skulle kunna motas i grind på några områden. Om det är något perspektiv de övriga, borgerliga partierna skulle behöva mer av, så är det detta.

Vore det då inte utmärkt, om Kristdemokraterna helt enkelt dukade under och de fåtaliga konservativa väljarna istället sökte sig till den övriga Alliansen och vitaliserade debatten där, som Dagens Nyheter föreslog på ledarplats? Det tror jag inte. Dels därför att det förutsätter en politisk bredd inom partierna som saknas, dels därför att det skulle minska en politisk bredd mellan partierna som det politiska systemet är i skriande behov av, i synnerhet sedan Moderaterna blev systemförvaltande. De Nya Moderaterna borde ha blivit liberala, när de kapade den andra halvan av den liberalkonservativa överbyggnaden. I stället blev de i 15

Tänkvärt statskonservativa.

Den som läst sin Hayek inser att det är meningslöst att försöka backa bandet, så detta ska inte uppfattas som ett utbrott av nostalgi. De nya Moderaterna kan inte bli mer relevanta genom att bli gamla, och för min del får de gärna fortsätta lämna både skepparkavajerna och den malätna överklasselitismen hemma. Däremot tror jag att ett uppdaterat liberalkonservativt etos – ett frihetligt förhållningssätt till politiken, snarare än färdig politisk idé –skulle vara ett väsentligt bättre alternativ till den etatistiska värdekonservatism som vissa kristdemokrater nu trånar efter. Inte därför att det saknas en väljarbas för socialkonservatism. Utan därför att det som till synes bara kretsar kring privatmoral, nästan alltid muterar till politiska krav på att staten ska börja tjäna ett enskilt intresse.

Då är valfriheten ett bättre uttryck för en borgerlig politik. Istället för att koncentrera sig på att centralisera och strömlinjeforma skolan har skolvalet i stor utsträckning reducerat Rosanna Dinamarca (V) och Jan Björklunds (FP) återkommande gräl om disciplin och katederundervisning till rena kvasidebatter: båda kan idag välja varsin friskolekoncern som specialiserar sig på just den pedagogik de blir saliga på för sina barn.

På sin blogg skriver den konservative statsvetaren Stefan Olsson om just detta:

för farlig för sammanhållningen i samhället: det är i tvånget vi förenas.

Själv har jag den motsatta hållningen.

Friskolereformen tillkom därför att den ”gemensamma” skolan var utsatt för en legitimitetskris i slutet av 1980-talet, en insikt som 1990 års Maktutredning senare också kunde slå fast. Att tro att den gamla monopolmentaliteten skulle kunna återupplivas i ett modernt tjänstesamhälle är fantasilöst som att önska tillbaka Gösta Bohman som partiledare för Moderaterna. Och ändå har förstås mycket förblivit som vanligt sedan dess, vilket inte minst den pågående vinstdebatten visar. Det är samma gamla halmgubbar i cylinderhatt och cigarr, samma ängsliga gränspatrullerande runt offentlig sektor, samma misstro mot dynamik, utvecklingskraft, nytänk. ”Det är inte vem som styr utan vad statsmakten är berättigad att göra som jag tycker är den väsentliga frågan”, skrev Hayek i Frihetens grundvalar. Detta konstaterande känns möjligen snöpligt för de partier som väljarna nyligen kastade ut från Rosenbad. Men om det är någon gång som den frågan borde ställas inom Alliansen, så är det nu.

”Det är här liberalismen erbjuder ett alternativ, inte såsom ideologi, utan som politiskt redskap. En av liberalismens idéer är att människor så långt som möjligt skall få leva sina liv som de vill. Därför ska folk få starta friskolor om de vill. I och med det blir det fritt fram även för min typ av skola. Politiken är liberal men resultatet blir konservativt”.

Detta tilltalar som bekant inte alla, vare sig till höger eller vänster. Stefan Olssons citat kan med fördel kontrasteras mot hur Expressens socialliberalt etiketterade ledarsida har argumenterat i vinst- och skoldebatten.

Utöver en del vulgärhetsande mot riskkapitalbolag har Anna Dahlberg bland annat beklagat att ”politiken har decimerats till en bankomat för den enskildes önskemål”.

Dahlberg ha heder för påpekandet att det som är offentligt finansierat också måste vara offentligt ransonerat. Men udden riktas förstås inte främst mot finansieringen utan mot möjligheten att välja olika, och problemet handlar i grund och botten just om det som Stefan Olsson framhåller som positivt. Pluralism är i den socialliberala och statskonservativa tankevärlden 16

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

chydenIusprIset

ANSÖK OM CHYDENIUSPRISET

Anders Chydenius (1729-1803), präst, riksdagsledamot och politisk agitator i Sverige-Finland, populärt känd som “Den svenska (tillika finska) liberalismens fader” eller “Nordens Adam Smith”, blev framförallt uppmärksammad som en skicklig försvarare av näringsfriheten. I skriften “Den nationale winsten” (1765) presenterade han ekonomiska liberala grundtankar som i stora drag överensstämde med samtida Adam Smiths verk “Wealth of Nations” som publicerades elva år senare.

Chydenius bar även på en allmän frihetsideologi, och var också en skarptungad försvarare av demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Chydenius politiska arbete banade väg för tryckfrihet i Sverige.

En studentförbundstradition så långt att dess spår försvinner i historiens dimmor är den tidigare årliga utdelningen av Chydeniuspriset. Den medlem i någon av förbundets föreningar som bäst författat en essä i Anders Chydenius anda tilldelas ett bokpaket sponsrat av Timbro, en prissumma på 1000 kronor och äran att skrivas in på samma lista som tidigare gedigna pristagare.

Den artikel som man vill kandidera med skall ha varit publicerad det senaste året. Ansökan innehållande artikeln ifråga görs senast fredagen den 8 maj till förbundsssekreteraren på lucas.karlsson@fmsf.se. Prisutdelning sker på representantskapet.

Må bästa essän vinna!

Nedan följer ett utdrag av de senaste årens pristagare: 2014: Emma Söderberg Majanen 2004: Carl Grufman 2003: Anna Hård Af Segerstad 2002: Johan Eghult 2001: Kristian Hultqvist (tidigare Karlsson) 2000: Peter O Sellgren 1999: Johan Lindal

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

17

Tänkvärt

VAD ÄR EN LIBERAL LEDARSIDA? AV: HÅKAN HOLMBERG

Frågan om vad en ledarsidas politiska beteckning betyder har aktualiserats i och med Alice Teodorescus utnämning till politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Vad skiljer en liberal sida från en moderat? Håkan Holmberg, politisk redaktör på Upsala Nya Tidning, spårar de liberala tidningarnas arv tillbaka till striden om pressfrihet och rösträtten.

Därifrån har de byggt vidare sin kamp mot maktkoncentration och utopism.

Den liberala pressen hör till demokratins vägröjare.

Aftonbladets (då liberal) långa kamp mot indragningsmakten föregick de liberala genombrotten vid 1800-talets mitt. Tidningar som Dagens Nyheter, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, EskilstunaKuriren, Västerbottens-Kuriren, Upsala Nya Tidning och många andra skapade vid förra sekelskiftet arenor för reformkrav som senare kom att prägla det svenska samhället.

De liberala tidningarna har överlevt i betydligt större utsträckning än sina partipolitiskt identifierade konkurrenter. Strävan att undvika politiska övertoner på nyhetssidorna har gett dem en trovärdighet också bland läsare som inte delar de ståndpunkter som uttrycks på ledarsidan.

I det som ofta kallas den liberala pressideologin, och som numera är allmän inom pressen, finns både insikten att nyhetsförmedlingen förlorar sin trovärdighet om den styrs av annat än av strävan efter saklighet och opartiskhet och övertygelsen att en tidning som inte tar ansvar för hur nyheter och samhällsförhållanden kommenteras och debatteras förlorar sin själ. Men i en 18

mycket speciell bemärkelse bör den liberala hållningen slå igenom också på de sidor som inte är opinionssidor: i en liberal tidning bör uttryck för intolerans, auktoritetstro, gruppfördomar, våldsromantik eller fientlighet mot vetenskap och folkbildning vara otänkbara också på allmän plats. En sådan hållning är inte partipolitisk men hör samman med en grundläggande liberal attityd, eller om man så vill med den upplysningstradition som från början varit den fria pressens livsluft.

Ledare kan inte skrivas i ett tomrum. All meningsfull opinionsbildning måste bygga på tydligt redovisade värderingar. Ordet liberal kan varken likställas med ”folkpartistisk” eller ”borgerlig”. Alla ”borgerliga” är inte liberaler.

Liberalismen i de liberala tidningarna har många nyanser, precis som liberalismen som idétradition snarare är ett sätt att resonera om politik och ekonomi än en bestämd uppsättning av dogmer och färdiga ståndpunkter. Liberaler kan vara oense om mycket, men förenas samtidigt av en envis vägran att tillerkänna kollektivet, litet eller stort, ett egenvärde Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Tänkvärt som går utöver de enskilda människornas. Därför är det också helt ohistoriskt att tala om ”klassisk liberalism” och ”socialliberalism” som skiljaktiga traditioner.

Anders Chydenius, den svenske och finske pionjären för tryckfrihet och frihandel verkade också för sociala reformer. Lars Johan Hierta i Aftonbladet och Torgny Segerstedt i GHT var självklara förebilder också för personer som själva kallat sig socialliberaler. ”Klassisk liberalism” och ”socialliberalism” hör ihop och kan blandas och växla med varandra utan att liberalismens grundläggande principer ifrågasätts.

En huvudlinje i den liberala traditionen utgår från strävan att motverka varje form av maktkoncentration. Såväl staten som privata ekonomiska intressen, mäktiga organisationer och en intolerant opinion kan hota den enskildes frihet. Motmedlen är demokrati, rättsstat, marknadsekonomi och medborgerliga rättigheter.

En annan linje gäller hur den självständiga individens skapande förmåga bäst kan komma till uttryck – och därmed också vad som kan göras med gemensamma insatser för att öka människors livschanser.

En tredje linje utgår från tanken att politiska principer måste vara allmängiltiga. Liberaler avvisar inte analyser som förklarar till exempel könsdiskriminering eller särbehandling av invandrare med kollektiva fördomar och sociala strukturer – men håller hårt på att motåtgärderna alltid måste handla om den enskilda individens möjligheter.

En fjärde linje kan hittas i den attityd till kunskap och vetenskap som kan kallas för kritisk förnuftstro och som står i kontrast både till åskådningar som tvivlar på människans möjligheter att förbättra sin situation och till utopiska drömmar om ett ”helt nytt” samhälle som ska skapas bara de mest förnuftiga och upplysta får styra.

med den tidiga sovjetepokens proklamationer i samma anda). Liberaler föredrar beslut i mindre skala och med måttligare anspråk.

För amerikanska högerpolitiker ligger libertarianismens attraktion i den kan kombineras med föreställningen att skatter och välfärdspolitik skulle vara en form av kommunism. Missförståndet är uppenbart, men tyvärr vanligt. I Sovjetunionen fanns inte någon ambition att utjämna klassklyftor utan tvärtom ett genomarbetat privilegiesystem, liksom arbetsplikt och slavläger som en integrerad del av planekonomin.

Välfärdspolitik däremot hänger historiskt samman med demokrati och fri ekonomi.

Det avgörande är åter individualismen, respekten för den enskilda människans värdighet. Men den ideologiska skillnaden gäller inte bara mot en utopisk kollektivism av socialistisk typ utan också mot konservatismen. Konservativa anklagar ofta liberaler för att stå för en ”atomistisk” samhällssyn där människor kastas ut i en skrämmande värld utan sammanhang, normer och högre ideal. Staten, nationen, familjen eller religionen har vid olika tidpunkter setts som de ankarfästen som den enskilde behöver. Men en konsekvent konservativ hållning är svår att omvandla till praktisk politik – därav uttrycket ”liberalkonservatism”, den politik som konservativa kan föra i ett samhälle som under lång tid präglats av liberala idéer – eller, som Smålandsposten skrev i en ledare den 20 januari, helt enkelt den politik som sedan demokratins genombrott företrätts av Moderata samlingspartiet.

Moderaterna har förstås inte haft samma åsikter om allt under hela denna tid, och vi ska vara glada åt att liberala idéer färgat av sig på andra idériktningar. Men liberalismen behöver försvaras konsekvent och i sin egen rätt, inte minst i den högkonjunktur för principiell antiliberalism som vi just nu upplever.

Det är här som skillnaden ligger mellan den liberala idétraditionen och den inställning som i USA kallas för libertarianism (eller i Ayn Rands efterföljd för objektivism). Den liberala individualismen uppkom som en protest mot tyranni, ofrihet och privilegier, inte för att göra troligt att altruism och engagemang för andra skulle vara ett sätt att hålla tillbaka individens skapande förmåga. Den libertarianska utopismen framstår idéhistoriskt som ett utflöde av den desperation och kompromisslöshet som präglade Ryssland vid tsartidens slut (Rand levde i Sovjetunionen till 1926 och hennes föreställning att starka individer heroiskt kan omforma hela världen överensstämmer slående Svensk Linje • nr. 1 • 2015

19

Tänkvärt

VAD ÄR EN MODERAT LEDARSIDA? AV: JOAKIM THOLÉN

Frågan om vad en ledarsidas politiska beteckning betyder har aktualiserats i och med Alice Teodorescus utnämning till politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Vad skiljer en liberal sida från en moderat? Joakim Tholén, politisk redaktör på Västerviks-Tidningen, söker svaret i 1800-talets framväxande borgerliga stadsliv. Den moderata tidningen värnar det privata och motsätter sig den sociala ingenjörskonstens vilja att lägga livet till rätta.

Frågan om vad en moderat tidning innebär har gäckat läsare nästan lika länge som det funnits moderata tidningar. Är det den moderata partiorganisationens förlängda arm i media, fri men partitrogen press, eller något helt annat? Frågorna är dessutom långt ifrån obefogade, för vad det moderata innebär har varierat med tiden.

Det enklaste svaret är förstås att det är tidningar med moderata ledarredaktioner, men det hjälper inte den sökande särskilt långt på vägen mot ett svar.

I den moderata tidningsfloran finner man allt från Norrbottens-Kuriren i norr, till Smålandsposten i söder. Stora drakar som Svenska Dagbladet, till landsortstidningar som Västerviks-Tidningen.

Trots att det är en brokig skara tidningar, finns det emellertid en mängd saker som förenar dem.

Moderata tidningar är nämligen några av landets äldsta. Norrköpings-Tidningar, landets äldsta dagstidning, utkom så tidigt som 1758. Därmed har moderata tidningar bevakat allt från den franska revolutionen till Decemberöverenskommelsen. Men trots att de kommenterat politiken längre än sina konkurrenter, var de från början inte särskilt politiska av sig. Inte sällan uppstod de när stadens lokala boktryckare började 20

experimentera med att trycka veckoblad på primitiva tryckpressar – helt enkelt byggdes stora delar av den moderata pressfären på boktryckarskråets önskan om litet berömmelse, och inte minst att göra goda affärer.

Med det sagt har de moderata tidningarna så gott som alltid varit stadsbornas. Veckobladens prenumeranter bestod av kullerstenens och de pastellfärgade putsfasadernas borgerskap. Eftersom även redaktörerna tillhörde denna lika borgerliga som välordnade societet, skulle de snart komma på kant med en annan sorts tidningsmakare.

De liberala publicisterna äntrade scenen under 1830talet. Mest känd är förstås Lars Johan Hierta och hans envetna kamp mot Karl XIV Johan i Aftonbladet.

Liberalernas motiv var politiken. Hämningslöst angrep de kungamakten och det övriga etablissemanget, inspirerade av de revolutionära tendenserna på kontinenten. För att bemöta de samhällsomstörtande provokatörerna tvingades de traditionella publicisterna att reagera – inte minst för att blidka de bestörta prenumeranterna.

Således uppstod dragkampen mellan konservativ och liberal press. Med tiden skulle de även få konkurrens i form av bonde- och arbetarrörelsen som i stället Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Tänkvärt erövrade landsbygden med sina tidningar. Media blev en omistlig del av politiken och under det föregående seklets första årtionden blomstrade pressen. I de flesta städer var det inte ovanligt med tre, eller till och med fyra, tidningar som tampades om ortsläsarnas uppmärksamhet.

Moderata tidningar har således sina rötter i konservatismen. Konservatism är emellertid ett underutvecklat begrepp i svensk samhällsdebatt. Menar man med svensk konservatism den preussiska med sin vurm för aristokrati och militärmakt, den brittiska med dess starka tro på sunt förnuft och imperiebyggande, eller är den svenska konservatismen mer att beskriva som ett slags förhållningssätt till tillvaron?

Landets borgerliga tidningar bedriver vad som i alla avseenden får betraktas som liberal politik. De är alla för ett fritt näringsliv, värnar öppna gränser och individens frihet. Det finns emellertid avgörande skillnader mellan den moderata och liberala pressfären, inte minst fråga om samhällssyn.

Vi erbjuds en ledtråd till var skillnaden ligger i själva ordet moderat, som från första början betyder återhållsam. De moderata tidningarna är konservativa i den mening att de förkastar utopierna. Det finns ingen perfekt väg att gå, ingen politik som kan vara progressiv i betydelsen att den tar oss närmare ett politikens Nirvana. Den bästa av världar formas inte av folkvalda utan av människor själva i det som brukar kallas för den lilla världen. Därför behövs reformer som tillåter individer att odla denna privata sfär, i form av låga skatter, en begränsad välfärdsstat och ett starkt civilsamhälle.

Moderata tidningar befinner sig därför ofta i polemik med deras socialdemokratiska och (social)liberala motsvarigheter, som ofta är beredda att politisera den lilla världen till förmån för det politiska slutmålet. De kan förespråka ett för individen frihetshämmande högskattesystem i jämlikheten namn, eller i jämställdhetens namn trampa på meritokratin och familjernas frihet genom kvotering och delad föräldraförsäkring

samhälle. Men det också den bästa boten mot obildning, som alltid utgjort grogrunden för totalitära ideologier.

Friheten kan emellertid inte bara försvaras intellektuellt. Det fria samhället förutsätter även en stark rättstat och en försvarsmakt med verklig förmåga att värja sig mot yttre hot.

De moderata tidningarna kan således med rätta kallas för liberalkonservativa.

Hur ska man då se på de moderata tidningarnas förhållande till Moderaterna? Länge var tidningarna genompolitiserade på ett sätt som är främmande för den moderna läsaren. Den lokala högertidningens chefredaktör var inte sällan Högerpartiets kommunalråd och ägnade ledarsidan åt att kommentera sin egen insats under det senaste kommunfullmäktigemötet. I valtider gick man ofta ännu längre och mobiliserade tidningens samtliga redaktioner för att hjälpa sina respektive partier.

Den tiden är emellertid förbi sedan länge. Moderata tidningar står i dag fria och oberoende från partipolitiken och även om partiet är representerat i stiftelser som reglerar en del moderata tidningars politiska uppdrag, har det knappast någon betydelse i praktiken.

Från partipress har tidningarna därmed fått ett annat och betydligt mer ideologiskt uppdrag. Deras uppgift blir att opinionsbilda för en liberalkonservativ politik och samhällssyn, men också att tjäna som ett slags kärleksfulla kritiker av borgerligheten. Denna kritik är dock inte bunden till ett enskilt part utan de moderata tidningarna lyfter den som verkar i traditionens anda och kritiserar makthavare som vänder den ryggen.

Kanske sammanfattas de moderata tidningarnas uppdrag slutligen bäst med att moderata partier kommer och går, medan den moderata idétraditionen består. Den traditionen är tidningarnas uppdrag att förvalta och så kommer de också fortsatt att göra, vare sig framtidens tidningsstrider kommer att utkämpas på papper eller på webben.

Tror inte moderata tidningar på någonting? Om de tror på något, så är det den västerländska idétraditionen och de institutioner som upprätthåller den. Vi har fötts i en fri och civiliserad värld och det arvet är vår uppgift att förvalta. Rent konkret innebär det att försvara den klassiska bildningstraditionen inom skola och akademi – det är vad som fostrar goda samhällsmedborgare, mogna nog att ta del i ett demokratiskt Svensk Linje • nr. 1 • 2015

21

Tänkvärt

FÖRÄNDRING ÄR FÖRNEDRING AV: HANNA WAGENIUS & JACOB DEXE

Wrapsemlan har tagit Sverige med storm och anses av många vara framtiden inom semologin. Här redogör Hanna Wagenius och Jacob Dexe sina upplevelser från när de testade wrapsemlan.

Att äta en semla är en helig handling, det vet de flesta.

Kombinationen av luftigt kardemummadoftande bröd, fluffig grädde och den himmelska mandelmassan är ett litet, personligt nirvana. Semlan är själva idén om njutning. Den är perfekt.

Frågan vi ställde oss var om något som är perfekt kan bli bättre. Årets officiella semmelsäsong må vara över, men man bör, med såväl minnet som den gräddiga eftersmaken färskt, redan nu tänka på att det kommer en semmelsäsong även nästa år. Tidningarna har i år fyllts av rapportering om den så kallade semmelwrapen, tänkt att utgöra en form av semla som lätt kan inmundigas på språng. Kunde detta vara ett steg mot att frälsa allt fler under semlans korståg, eller var det en hädelse? Kommer detta vara framtiden för semlan? Vi beslutade oss för att endast en exkursion i experimentell teologi kunde avgöra frågan. Som det står i Semmelvangeliet 2:14: Den som skall tro, skall ock låta sin tro prövas.

22

Uppenbarligen skulle detta behöva göras på vetenskaplig väg. Vi beslutade oss för en dubbeltestmetod: Först skulle vi inmundiga en av Tössebageriets originalsemlor var, för att kunna jämföra med den grundläggande standard som försäljaren kunde uppnå. Därefter skulle vi ta med oss varsin wrapsemla och äta på vägen mot en kontrollsemla på Sturekatten, för att också kunna sätta wrapen i en mer övergripande semmelkontext. Eftersom wrapsemlan är tänkt att ätas när man är i rörelse var detta en viktig bit att få med i experimentet.

Det hela började bra. Tösses originalsemlor var goda - så goda att de uppnådde en fyra på Adolf Fredrik-skalan. Brödet var rimligt, grädden var god och mandelmassan fantastisk. (“Brödet, grädden, och den heliga mandelmassan - med dessa talar Gudarna” - Semmelvangeliet 1:10) Det var inte utan viss munterhet vi sedan klev ur konditoriet och började wrapvandringen mot Sturekatten.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

tänKvärt Entusiasmen lade sig dock snabbt. Wrapbrödet var tämligen torrt och för kompakt. Grädden förekom i oproportionerligt stor massa i förhållande till mandelmassan, som var tunt utsmetad på brödet. Det blev - uppenbarligen - inte bra. Utan att ens kunna förtära hela skapelsen slängde vi resterna i en soptunna utanför Artillerigatan 23, blott 4 kvarter från Tössebageriet.

I soptunnan fanns nästan uteslutande omslagspapper från Tössebageriet. Vi var inte ensamma om vår dom.

Kontrollsemlan från Sturekatten bekräftade det hela genom att också den klättra upp kring 3,5-4 på Adolf Fredrik-skalan. Det var inte mättnad efter Tösses höga originalsemlekvalitet som gjorde oss besvikna på wrapsemlan, det var wrapsemlan i sig. Som konstruktion visade den sig vara ohållbar. Den saknade den balans, finess och frimodighet som en semla ska ha.

En butikssemla där halva mandelinnehållet bytts mot aprikoskärnor skulle förmodligen klarat det här testet bättre.

Vi vill också ifrågasätta om det verkligen skulle vara så svårt att äta en semla medan man är i rörelse.

Förvisso är det optimala att sitta bekvämt och med trevligt sällskap när man förtär denna helighet, men så svårt är det inte att äta en gående om man känner ett behov av det.

Nej, i detta fall är förändring förnedring. Det enda som hade kunnat rädda semmelwrappen var om den varit en riktig semla.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

OM OSS SOM UTFÖRDE EXPERIMENTET: Hanna Wagenius: Fanatisk semmelälskare med ett personligt rekord om 10 semlor på en fettisdag.

Jacob Dexe: Fristående sötsaksexpert.

LITEN ORDLISTA Adolf Fredrik-skalan: “Om du skulle äta ihjäl dig, hur troligt är det att du skulle välja just denna semla att äta ihjäl dig på?” Svara på frågan med en siffra på skala mellan noll och fem, där noll är inte alls och fem är definitivt den här semlan.

Tössebageriet: Det bageri som först lanserade wrapsemlan.

Wrapsemla: Försök att ommontera semlan till wrap.

Brödet bakas som en tunn tortilla och viks som en sådan kring mandelmassa och grädde.

23

Reseberättelse

EDS WINTER UNIVERSITY I BRYSSEL AV: OLIVIA ANDERSSON

Den 24 februari reste Olivia Andersson (internationell sekreterare), Andreas Fock (Co-Chair), Daniel Nykvist (FMS Göteborg) och Simona Koria (FMS Göteborg) till EU:s maktcentrum Bryssel för EDS Winter University, denna gång på temat ”det digitala århundradet”. På plats var också förbundsordförande Alexandra Ivanov, EDS-byråmedlemmen Jacob Dexe och över 120 delegater från hela Europa.

Efter att ha orienterat oss i Bryssel – vissa med mer tur än andra, givet SAS strejk i Köpenhamn – samlades alla delegater för middag på Konrad Adenauer Stiftung. Vid middagen närvarade ett tiotal europaparlamentariker, varav flera EDS-alumner, och redan där sattes ribban högt för en lovande vecka.

Onsdagen inleddes på Googles Europakontor där Nicklas Lundblad, rådgivare i samhällsfrågor på Google, delade med sig av kloka tankar om hinder för en europeisk digital marknad och öppna data.

Lundblad lyfte fram behovet av regelförenklingar, som framförallt gynnar nyetablerade små och medelstora företag då storföretagen ofta har tillräckligt med kapital för att klara sig ändå. Ytterligare en poäng var betydelsen av att utbilda i kritiskt tänkande, givet det konstanta flöde av information som finns att tillgå (den samlade informationen på nätet dubbleras varje år!) och att inte åsidosätta den personliga integriteten eller yttrandefriheten på internet.

Andra ämnen som diskuterades var e-hälsa och 24

personanpassade mediciner samt hur den digitala marknaden kan realiseras – då under en paneldebatt mellan representanter från Digital Europe, European Policy Center och Wilfred Martens Center. Den vanligt förekommande problematiken med harmonisering respektive nationella intressen har lett till 28+1 system då medlemsstaterna implementerat EU:s direktiv som de önskar. Deltagarna fick dessutom lyssna till kommissionären Tibor Navracsics. Ett roligt sammanträffande givet att hans utnämning och medföljande fyllnadsval bara några dagar tidigare gjort att en independent libertariansk kandidat fått plats i parlamentet och därmed krossat Fidesz 2/3 majoritet. Som avslutning på dagen talade EPP:s president Joseph Daul om den unga europeiska generationens utmaningar – om jobb, tillväxt, säkerhet och välstånd – och som så många andra eurokrater var hans svar ”mer Europa”.

Morgonen därpå tillbringades på Microsoft med fokus på integritetsfrågor och cybersäkerhet. Trots Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Reseberättelse alla positiva konsekvenser med den individualiserade teknologin, som lägre priser, utbildning, ökad produktivitet, innovation etc. har den också lett till försämrad personlig integritet. När seminarierna var avklarade var det dags för politiska utskott, där Olivia ansvarade för ”Human Rights”, Simona för ”Policies for Europe” och Daniel för ”Higher Education and Research”. FMSF hade en motion om handelsavtal (bland annat GSP+) och en om mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan. Den senare blev veckans stora snackis.

Bakgrunden till detta var en medlemskapsansökan från New Azerbaijan Party ungdomsförbund, som FMSF motsatte sig. Över 50 (!) delegater samlades i arbetsgruppen och första dagen satt representanter från Azerbajdzjan och närliggande länder och relativiserade såväl mänskliga rättigheter som demokrati.

Debatten, som varade över 3 timmar, sträckte sig över två dagar och under andra dagen hade fler länder blivit övertygade. Vitryssland kom med en klok kommentar om att Azerbajdzjans argument var ”precis desamma som auktoriteter i Vitryssland och Ryssland använder sig av”. Slutligen lyckades vi i arbetsgruppen få alla att rösta för motionen (med undantag från Georgien) och gick från opposition till motion!

Under dagen höll EPP:s generalsekreterare ett brandtal om ”mer Europa” och hur den europeiska befolkningen inte hade insett sitt bästa (än). På frågan om EU:s stängda gränser var hans svar ”Om Spanien öppnade upp sina gränser, vad skulle svenska extremister säga?”. Lyckligtvis var kommande talare betydligt mer insiktsfulla. Herman van Rompuy, tidigare ordförande för EU Council, talade om Europas utmaningar och under en paneldebatt om Ryssland och Ukraina diskuterades myter som spridits genom rysk propaganda – och visst känns de igen även i en svensk kontext. På kvällen intog alla deltagare en tom pub med sång, dans och belgisk öl – så pass att baren tömdes på glas.

politiska motionerna gick igenom i önskvärd riktning, tack vare föredömligt arbete i de olika arbetsgrupperna.

FMSF:s motioner – varav den ena klargjorde grundläggande rättigheter, fördömde den Azerbajdzjanska regimens kränkningar mot mänskliga rättigheter och önskade se ökat tryck mot regimen och den andra belyste EU:s centrala roll för att främja frihandel, uttalade stöd för TTIP, efterlyste en ”open members policy” i handelsavtalen och att EU skulle ta bort importgränsen för GSP+ avtalen – finns att läsa i sin helhet här: Human Rights in Azerbajdzjan: http://goo.gl/JCFGyx Trade Agreements: http://goo.gl/qzmsKP Andra motioner som bifölls behandlade bland annat: den digitala marknaden, utvecklingen i Tunisien, språkkunskaper och kampen mot ISIS. Trots att de tidskrävande politiska diskussionerna ägt rum under veckan varade mötet från 10.00-21.30 med endast en lunchpaus och en fikapaus, så deltagarna var mer än glada när mötet övergick till middag. En fantastisk vecka avslutades med härligt sällskap, öl och dans långt inpå morgontimmarna..

Höjdpunkten på veckan var lördagens rådsmöte, som inleddes med en tyst minut med anledning av mordet på ryska oppositionsledaren Boris Nemtsov.

Under dagen fattades beslut om nya medlemmar och EDS välkomnar nya organisationer från Georgien, Ryssland, Italien, Polen, Belgien och Rumänien.

Azerbajdzjan drog tillbaka sin ansökan efter beslutet i arbetsgruppen att godkänna FMSF:s motion. Under slutet av mötet lyfte FMSF frågan om ställningstagandet för en av IYDU-styrelserna – ett beslut som fattades i byrån utan rådets medvetande – och önskade se en neutral hållning, men dessvärre fick vi dra tillbaka vårt ställningstagande och inget beslut fattades. De Svensk Linje • nr. 1 • 2015

25

Fördjupat: Konstitutionella reformer

FRANKRIKES INKLUDERANDE NATIONALISM AV: CARL V. REIMERS Terrordåden i Frankrike skakar det franska samhällets grundval: den inkluderande nationalismen. Hur ska ett samhälle som byggt sin nationalkänsla på staten hantera uppkomsten av nya nationer inom sig? Det frågar sig Carl V. Reimers, som studerar historia och statsvetenskap vid Sciences Po.

Frankrike har just försiktigt börjat bearbeta den tragiska attacken mot satirmagasinet Charlie Hebdo som ägde rum för 2 månader sedan. Attacken blev ett chockartat uppvaknande: Detta var inte bara den första större islamistiska terrorattacken landet utan också ett dåd som synliggjorde hålen i den franska frihetliga självbilden. Satirmagasinet Charlie Hebdo personifierar för många fransmän den absoluta yttrandefriheten och ytterst de republikanska värderingarna.

En attack mot Charlie var också en attack mot Liberté, Égalité, Fraternité. Rätten att provocera, rätten att gå över gränsen är oerhört viktig i den franska offentliga debatten, mer central än här i Sverige. Debatten som nu har börjat rör inte bara den skadade franska självbilden men också de enorma sociala och kulturella utanförskap som finns idag i Frankrike liksom i hela västvärlden. Den inkluderande nationalism som Frankrike stolt står för är helt klart bräckligare än vad man trott med en av Europas största muslimska minoriteter på 7 procent samt stora integrationsproblem. Men vad är det som skiljer Sverige från Frankrike 26

i frågan om nationalism? Och hur står Sveriges i förhållande till Frankrikes chanser till att åstadkomma ett inkluderande samhälle?

För det första kan det vara värt att repetera de historiska olikheter som finns mellan Sverige och Frankrike i fråga om hur man konstruerat nationalstaten och upprätthållit en nationell självbild. Franskrike lyfts ofta upp som ett historiskt exempel på ett land där ”staten föregått nationen”, det vill säga att det är staten Frankrike, i första hand kungamakten i île-de-France och sedermera republiken som skapat den nationella samhörigheten. Den franska nationen bygger alltså på det som filosofen Ernest Renan kallade La volonté de vivre ensemble: Viljan att leva tillsammans. Att vara fransman är alltså i första hand att ställa upp på vissa republikanska värderingar som Rousseau hade uttryckt det innan revolutionen 1789. Denna subjektiva nationalism skiljer sig i grunden ifrån den tyska nationalism som i hög grad har karaktäriserat Nordeuropa. Nationalromantiska filosofer såsom Johann Gottfried Herder talade om Volksgeist och ett Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Fördjupat: Konstitutionella reformer folks inneboende egenart baserat på objektiva kriterier som språk och anlag. Det var med detta tankegods småningom kom att ritas om efter folkstanken i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, dels med det Tyska rikets enande, dels med det multinationella Österike-Ungerns sönderfall. Det var också dessa idéer som kom att bereda vägen för pan-germanismens idéer om de starka nationernas rätt över de svaga som också kulminerade i nazismens rasläror under 1920-och 30 talen. Det är dock viktigt att påpeka att nazismens perverterade form av folkstanken inte hade något att göra med det som de ursprungliga tyska 1800-talsfilosoferna förespråkade. Som Olle Josephson, Professor i Nordiska språk, uttryckte det ”Filosoferna Herder, Fichte och Humboldt var inga förnazister. Översätter man romantikernas begrepp folksjäl till kulturell identitet blir det begripligare.”

(SvD, 19/1-15) Den franska eller den subjektiva nationalismen har gett sina tydliga avtryck i dagens Frankrike. Redan från 1789 stod kristenheten som en central motståndare till de republikanska värdena och även om det dröjde till 1905 innan den franska staten och katolska kyrkan skiljdes för gott så var det i ett europeiskt perspektiv oerhört radikalt. . Vi i Sverige som ofta ser oss som ett sekulärt och till stora delar ”avkristnat” samhälle gjorde samma sak år 2000 (och trots det så intar Svenska kyrkan fortfarande en särställning inom svensk lagstiftning i förhållande till andra trossamfund). Frånvaron av religion i den nationella identiteten och offentliga rummet är oerhört centralt i Frankrike och benämns Laïcité som kan översättas till konfessionslöshet. Trots denna progressiva historia är landet idag ett av Europas mest religiöst segregerade länder. Förklaringen till detta ligger till stor del i det franska samhällets oförmögenhet att hantera olikheter med sin republikanska universalism. För den franska staten finns bara ett språk: det franska, en identitet: den republikanska, och en uppfattning om religion: Laïcité. En bra illustration av hur bokstavligt detta tolkas kan vara hur noggranna stora franska företag (eller för den delen staten) är att önska varandra Joyeux Fêtes (Trevlig högtid) istället för Joyeux Noël (God jul). Det är viktigt att komma ihåg att detta var något som redan var en verklighet när den överväldigande majoriteten i landet var katoliker. Den totala frånvaron av religion fungerade då, men hur fungerar det när en allt större minoritet motsätter sig frånvaron av religiösa attribut och uppfattningar? Många muslimer i dagens Frankrike känner sig exkluderade i den sekulära republikanska identiteten som kräver Svensk Linje • nr. 1 • 2015

ett relativt stort avståndstagande från ens religiösa identitet. Frankrikes förbud som religiösa symboler på offentlig plats är ständigt en levande debatt.

Sverige har historiskt sett byggt sin nationella identitet i mycket högre grad på de objektiva kriterier som den tyska nationalismen förespråkar än den franska subjektiva formen. Jag skulle vilja säga att Sverige, historiskt, på gott och ont är ett av de tydligaste exemplen på tysk nationalism i världen. Vi har historiskt sett haft mycket liten erfarenhet av att hantera kulturella och etniska minoriteter i den nationella gemensakapen. Och de som funnits, såsom samer och romer, har blivit exkluderade från den. Under 1800-talet följde Sverige i de tyska filosofernas fotspår om folktanken och Skandinavismen blev populär. Så sent som 1962 kunde Tage Erlander säga, apropå en jämförelse mellan USA och Sveriges förutsättningar att hantera arbetslöshet, att ”Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”(Valfrihetens Samhälle, 1962). Bland de social-darwinistiska rasteorier som började bli vetenskap i början av 1900-talet var Sverige världsledande.

Vi blev först i världen med att grunda ett statligt finansierat institut för rasbiologi år 1921 som skulle arbeta för bevarandet av sundheten i den svenska folkkroppen. Tankarna om den nordiska rasens överlägsenhet var allmänt utbredd bland intellektuella, inte minst inom studentkretsar. Samtidigt blev Sverige också till stora delar förskonat från den ”denazifiering” som Kontinentaleuropa utsattes för av de allierade efter andra världskriget. Istället överlevde i själva verket en del av den förkrigstida lagstiftning, såsom inreseförbudet för zigenare som inte avskaffades förrän 1954 för att inte tala om tvångssteriliseringarna av handikappade och ”sinnesslöa” som pågick oavbrutet till 1975. Den socialdemokratiska visionen av det sunda Folkhemmet anammade också dessa idéer. Mycket av detta tankegods blev alltså inte exponerat för öppen debatt utan tystnade endast sakta i takt med att idéerna blev omoderna medan en hel överlevde långt in på 1900-talet, in i våra dagar.

Idag är allt som rör ”folk” eller ”nation” totalt omodernt. På ett halvsekel har Sverige totalvänt och blivit ett av de länder som talar allra varmast om mångfald, tolerans och öppenhet i dagens Europa. En sorts hegeliansk dialektik som tagit oss från att ha varit rashygienens och Nordicismens främsta kumpaner till att slungas bort till det andra hörnet av den politiska skalan i Europas kanske mest öppna och invandringsbejakande länder.

Varför denna dramatiska helomvändning? En stor del 27

Fördjupat: Konstitutionella reformer av förklaringen tror jag ligger i vår rädsla för att associeras med vårat förflutna på det här området. Reinfeldts tal om ”öppna hjärtan” saknar motstyckte hos någon högerledare i dagens Europa vilket på många sätt är föredömligt. Dock så riskerar vi att begå ett misstag om vi sätter för stor tilltro till vår goda vilja och tror att vi alla blivit nationalister à la francaise. Sverige är fortfarande ett land som historiskt sett byggt sin nationella identitet på etnisk och kulturell homogenitet, inte på republikanska värderingar. Det är ett faktum vi måste acceptera, även 2015. Det är därför det idag blir så stelt och konstigt att debattera saker som ”svenskhet”: Å ena sidan kan vi inte tala om folkgemenskap som från förr, å andra sidan har vi inget annat att fylla begreppet med. Slutsatsen brukar bli ”var och en bestämmer själv över vad svenskhet är”. Det är en vag formulering att bygga en modern nationell identitet på.

Det är annorlunda med den franska identiteten som i högre grad har en historia av ett nationsbygge efter republikanska värderingar. Inte ens den gamle Jean-Marie Le Pen talar om något franskt ”folk” ur den tyska nationalismens synvinkel. Det franska kolonialimperiet var ett av de mer progressiva och introducerade begränsad parlamentarisk representation från Senegal redan 1848 och 1916 blev Blaise Diagne Frankrikes förste svarte parlamentsledamot.

Den historiska erfarenheten av att hantera och leva tillsammans med etniska minoriteter av olika slag tror jag utgör en väldigt viktig skillnad i de bäda ländernas förmåga att hantera de utmaningar som finns idag.

Både Sverige och Frankrike står idag inför enorma utmaning när det gäller integration av kulturellt avlägsna minoriteter, främst muslimer. Eftersom Frankrike varit med längre som en invandrarnation i och med sin koloniala historia vittnar de franska mer utbredda integrationsproblemen om vad som en dag kan bli verklighet i Sverige. Det finns en anledning till att Husbykravallerna skedde 8 år efter Pariskravallerna.

Men trots svårigheterna att få troende muslimer att känna sig inkluderade i en konfessionslös republikansk identitet är jag mer hoppfull för Frankrikes förmåga att hantera sina utanförskap än Sveriges. Frankrikes inkluderande nationalism är något nödvändigt i dagens mångkulturella samhälle som tyvärr Sverige saknar idag. För trots vår goda vilja om öppenhet och tolerans klingar dessa principer falskt om de inte lutar sig mot en nationell inkluderande värdegrund. Det kan därför vara värt att fundera över såväl vårt historiska arv såväl som hur vi ska bygga en ”folksjäl” som är kompatibel med 2000-talets mångkulturalism.

28

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Fรถlj mig i mitt arbete fรถr ett friare Europa!

christofer. fjellner

@Fjellner

fjellner.eu christofer.fjellner@ep.europa.eu

@cfjellner

Mitt i - Delta 5 till Delta 2, kom.

- Delta 2 här, kom.

- Rosen har landat, Rosen har landet, kom.

- Uppfattat, klart slut.

Det var en orolig natt i Qala-E-Fatbullah. Ett bröllopsfirande hade urartat, när ett gäng banditer försökt råna gästerna. De hade gett sig på helt fel personer. De var mäktiga, och således beväpnade.

Det krävdes i den här delen av världen, även vid ett bröllop. Festen, om den nu fortfarande kunde kallas så, hade sysselsatt personalen på Wazir Akbar Khan-sjukhuset.

- Detta lär gynna vårt uppdrag, sade Rosen, medan han knycklade in sin långa kropp i baksätet på en bil. En vanlig natt hade en blond kalufs stått ut, men med ett mindre blodbad strax nordväst om där de befann sig skulle folk ha annat att tänka på. Bilen startade och började långsamt rulla. Den förstärkta karossen gjorde fordonet opraktiskt som snabb flyktbil, men å andra sidan ytterst svår att penetrera för den som så önskade. De tog en omväg mot målet i Qalai Zaman Khan.

- Mister, är du säker på att du vill åka den här vägen, frågade chauffören.

- Ja, jag har varit här förr. Det är min bestämda uppfattning, att man i de här delarna av stan, håller man sig för sig själv.

-Okay, mister.

När bilen tog bron över Darya-e-Kabul och fortsatte förbi Ghazi-stadion tänkte han på mannen de skulle hämta. Han skulle sannolikt aldrig mer få korsa floden och aldrig igen ställa sig på läktaren. Nåja, de hade han ju aldrig fått ändå. Han såg genom den tonade rutan hur vinden pinade tvättstrecken som hängde mellan husen. Ett vardagsliv som fortgick, oaktat Foreign Policys rapporter.

Linjen När bilen korsade Qalai Zaman Khan Road steg pulsen. Tänk om allt skulle gå åt helvete?

Misslyckades det skulle han vara brännmärkt. Än värre, mannen de skulle hämta skulle definitivt dö, det var det inget tvivel om. Det var varmt ute, men det var inte därför han svettades. De närmade sig den överenskomna adressen och bilen saktade ner. Vid var sin sida av kvarteret stod två personen som nu skyndsamt försvann. Varför gjorde de det? Vad var på väg att hända? Gick allt enligt planen. Det tog 15 sekunder, men det kändes som veckor. En dörr öppnade sig plötsligt. Var det militären, talibaner, krigsherrar? Det enda han såg i mörkret var att mannen hade en tjock jacka på sig och en väska. Helvete. En självmordsbombare, vem har annars en stor jacka på sig när det är ökentemperatur ute? Hade han en till bomb i väskan? Mannen rörde sig snabbt mot bilen. Hjärtat slog nästan hål på skjortan, ända tills mannen för en kort sekund kom under gatlampa. Det var han.

Allt hade gått som det skulle. Mannen satte sig i bilen.

- Varför har du den där jackan på dig?

- Det är väl kallt, dit vi ska?

Han skrattade. Ja, det var sannerligen kallt dit de skulle.

- Kör, fort! skrek han till chauffören.

När de svängde ut på Sehat-e-Ama Road pustade han ut. Här var det säkert. De kom fram till en diskret ingång vid sidan.

- Who are you, mister? Passport, passport! ropande en spenslig man i en kur.

Han slängde upp en blå sak mot rutan.

- Jag har ett regeringsplan som väntar.

Bokrecension

DEN MINST DÅLIGA MILJÖPOLITIKEN AV: NIKLAS ELERT

Niklas Elert är doktor i nationalekonomi, arbetar vid Institutet för Näringslivsforskning och utkom 2014 med boken Människoapans utmaning om relationen mellan miljö och tillväxt.

Här läser han Mattias Svenssons bok “Miljöpolitik för Moderater” och blir mest irriterad.

Jag blir irriterad när jag läste Mattias Svenssons bok ”Miljöpolitik för moderater”, eftersom jag sitter och nickar hela tiden. Det är inte så konstigt, min egen ”miljöbok” driver i stor utsträckning samma teser, även om de paketeras annorlunda (och så skriver jag mycket mer om superhjältar och science fiction). Det är svårt att recensera en bok som man instämmer så mycket i, men jag ska göra ett försök.

Det är en mycket klok bok, och Svensson ska ha en stor eloge för sin ärlighet, som när han medger att han länge levde ”med en olust inför miljöfrågor och miljöpolitik”. Boken är främst skriven för vad jag betraktar som mainstreammoderater – jag visualiserar Kent Persson som den tänkte läsaren – men den mer ideologiskt lagde belönas med ett appendix på slutet som återkopplar Svenssons miljöprojekt till liberala principer.

Jag läser Svensson såhär: Det finns en (stor) roll för politiken i miljöarbetet, men den handlar främst om att sätta det generella ramverket. På klimatområdet 32

kanske det blir särskilt tydligt: fokusera på att etablera ett pris på koldioxid, men ge sedan enskilda aktörer flexibilitet att använda sin kreativitet för att komma på de bästa lösningarna, utan politisk detaljstyrning.

Bestäm ramverket men bejaka experimentfylld decentralisering inom det, och inse att till synes blygsamma gradvisa miljöförbättringar i det långa loppet kan få revolutionerande konsekvenser. Svensson är samtidigt (mestadels) tydlig med vad politiken borde sluta ägna sig åt, som att välja vinnare och subventionera miljöskadliga verksamheter.

Som jag ser det passat det miljöpolitiska projekt Svensson som skisserar väl in inom den idétradition som brukar kallas robust political economy. Det är ett synsätt som tar sin utgångspunkt i att alla människor, vare sig de är politiker, företagare eller privatpersoner, är felbara. Folk är alltså ganska korkade, giriga och kortsiktiga. Utifrån detta nyktra konstaterande om den mänskliga naturen frågar man sig vilka politiska och ekonomiska organisationsformer som tillhandahåller så gynnsamma utfall som möjligt, exempelvis Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Bokrecension på miljöområdet. Det är ett ganska ödmjukt synsätt.

I Ronald Coases anda handlar det om att inse att i princip alla sociala arrangemang vi väljer mellan är mer eller mindre misslyckade om vi ska kunna komma framåt.

Svensson demonstrerar väl varför det miljöliberala projektet är bättre, eller kanske snarare mindre misslyckat, än (de mestadels statskramande) alternativen när det kommer till att hantera de stora miljöutmaningar vi står inför. Men eftersom jag sett lite för mycket (post)apokalyptisk film på sistone frågar jag mig ändå: Är miljöliberalismen tillräcklig? Räcker det med att vara minst dålig? Vad händer om den ändå inte räcker ”ända fram”?

Det är såklart en fråga som är omöjlig att svara på, men jag hade kanske hoppats på att Svenssons bok skulle skingra fler av de tvivel jag fortfarande hade kring detta när jag färdigställde min egen bok.

Låt oss illustrera min oro med klimatförändringarna.

Och ja, nu tänker jag låta som en (alarmistisk) dysterkvist. Låt säga att vi på något vis lyckas skapa ett ”exemplariskt” miljöliberalt ramverk med prissättning på växthusgaser och hela köret, men trots detta inte lyckas finna några vettiga substitut för fossila bränslen.

Samtidigt som IPCCs dystraste scenario för sambandet mellan ekonomisk tillväxt, växthusgasutsläpp och global uppvärmning visar sig stämma. Följden blir att vi det miljöliberala projektet till trots ändå landar i en fyra-, fem-, eller sexgradersvärld. Det kanske inte är särskilt troligt, men konsekvenserna om det ändå skulle inträffa är så pass allvarliga att det känns som att… ja, som att ”något måste göras”.

åtgärder vi än vidtar: Vad har det miljöliberala projektet att säga om en situation när det värsta inträffar?

Jag tror att den här typen av katastrofscenarier är bra att fundera över, att det rent av kan vara ett fruktbart nästa steg för miljöliberalismen. Vissa steg i den riktningen har redan tagits; Svensson nämner flera gånger Matthew E Kahns utmärkta bok Climatopolis, som i stor utstreckning handlar om hur människan kan använda marknader, städer med mera för att anpassa sig i en varmare framtid. Och det råder ingen tvekan om att högre inkomster och fungerande marknader är centrala för att minska skadeverkningarna vid dramatiska naturkatastrofer.

Men står miljöliberalismen pall när vi inte pratar om gradvisa uppvärmningar eller begränsade katastrofer?

Eller är det så att det miljöliberala politiska projektet som jag själv brinner för och som Svensson skisserar med sådan förtjänst inte står pall, om vi tar de allra mest pessimistiska förutsägelserna kring människans klimatframtid på allvar? Kanske är det där det liberala miljöprojektet borde fortsätta med att ta sig en rejäl funderare på de riktigt osannolika händelserna som vi verkligen inte vill ska inträffa, och fråga oss om det finns utrymme i det liberala projektet för att hantera dem på ett trovärdigt sätt.

Missförstå mig rätt. Jag lägger alltså inte fram det här som ett argument för att vi behöver mer interventionistisk politik, eller satsningar på en New Green Deal. Tvärtom tror jag att det i nittionio fall av hundra bara skulle öka sannolikheten för att vi hamnar i det sämsta tänkbara scenariot skisserat ovan. Jag tror till och med, likt ekonomen Peter Z Grossman, att våra energiproblem i stor utsträckning har att göra med kronisk krismentalitet, och att man hela tiden formulerat miljöproblemen som akuta. ”Något måste göras!

Detta är något. Gör det!”

Det är den mentaliteten som lett fel så många gånger tidigare. Likväl måste jag erkänna att det är den jag själv landar i när jag försöker måla fan på väggen så mycket jag kan. Låt säga att vi ”vet” att klimatapokalypsen kommer, hur många av Svenssons miljöliberala Svensk Linje • nr. 1 • 2015

33

Bokrecension

AGE OF AMBITION AV: ZEBULON CARLANDER

Zebulon Carlander studerar till vardags statsvetenskap vid Linköpings Universitet och är hemmahörande i Linköpings FMS. Här recenserar han Evan Osnos bok Age of Ambition: Chasing fortune, truth and faith in the new China.

I en intervju beskriver Evan Osnos, författare till boken Age of Ambition: Chasing fortune, truth and faith in the new China, hur han dagarna efter bokens publikation såg på nätbutiken Amazon att boken var listad i kategorin ‘’kinesisk historia’’. Hans spontana reaktion var förvåning med tanke på att den precis hade publicerats, men med närmare eftertanke insåg han att det fanns något sant med den kategoriseringen.

Förändring i dagens Kina är så fortgående att allt publicerat om landet snabbt blir historia.

De senaste åren har det kommit många böcker med titlar i stilen ’’När Kina styr världen’’. Det är förvisso förståeligt givet Kinas hastiga och omvälvande förvandling, men det har ändock varit tröttsamt att böcker på liknande teman publicerats på löpande band. Därför är Age of Ambition av Evan Osnos, som är baserad på hans tid som Kinakorrespondent för The New Yorker, en spännande läsning.

Boken tar en modern infallsvinkel till ett gammalt ämne: ’’Vart är Kina på väg?’’ Modern eftersom 34

utgångspunkten inte är staten utan individen. Genom boken berättas Kinas transformation i huvudsak från kinesers egna upplevelser. I Kina finns det nu en inneboende känsla att man kan sträva efter ett mål och nå det. Den stora frågan är om det går att ackommodera alla dessa olika drömmar och ambitioner med nuvarande förutsättningar avseende styrelseskicket.

Till att börja med klargör Osnos att det finns två perspektiv på ambition i dagens Kina. Först den nationella ambitionen. Landet eftersträvar att återvända till den ärofyllda position som man hade i världen i århundraden. Länge följde man Deng Xiaopings devis ‘’dölj din kapacitet, bida din tid’’ vilket översattes till policyn ‘’fredlig stigning’’, men det verkar idag ha helt förkastats av det nya kinesiska ledarskapet. Nu uppvisar man mycket mer självsäkerhet och djärvhet i sin utrikespolitik.

Jämte den nationella ambitionen finns det ett annat perspektiv; den individuella ambitionen hos alla 1,5 miljarder kineser. I sitt installationstal 2012 lanserade Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Bokrecension president Xi Jinping uttrycket ‘’den kinesiska drömmen.’’ Meningen är att försöka förena folket i en slogan och en idé, men utfallet har blivit att alla tolkat det olika. För en person kan det betyda att bli rik, för en annan god hälsa.

kommer den att bli en cancer som tar död på partiet.

Han har inlett en anti-korruptionskampanj där många partipampar har blivit arresterade. Han är dock inte redo att introducera institutionella förändringar så att Kina blir en rättsstat.

För att tydligöra hur Kina förändrats och hur förändringen ser ut delar Osnos upp boken i tre olika sektioner: Rikedom (Fortune), Sanning (Truth), och Tro (Faith).

Med den tredje sektionen fördjupar Osnos läsaren i det spirituella vakuum som många kineser upplever.

Vi ser oftast de fysiska förändringarna, men även socialt har det skett mycket. Traditionellt i Kina har det kollektiva varit i fokus. Exempelvis påpekar Osnos att ordet för “ambition”, ye xin, betyder ‘’vildhjärta.’’

Från att ha varit ett ord med negativa konnotationer finns det idag bokhandlare med hela sektioner dedikerade till ämnet “vildhjärta” och hur man kan få ett.

Något som var helt främmande tidigare. Synen på och kompositionen av familjen har förändrats. Det har varit en stor migration från landsbygd till storstad vilket har lett till en kraftig urbanisering. Effekten är att det idag finns en stor strömning av människor som vänder sig till religion, nationalism eller andra rörelser för att finna det goda livet. Det utgör en utmaning för partiet inte bara ideologiskt utav även potentiellt för kontroll och makt. Partiet har svårt att hantera det och man gör sitt bästa att hålla ikapp folkets efterfrågan.

Den första delen av boken, titulerat rikedom, tar grund i den enorma ekonomiska transformation som skett på bara någon generation. Osnos beskriver hur Kina länge stod för runt en tredjedel av den totala rikedomen på jorden, bara för att under 1800-talet och stora delar av 1900-talet falla offer för upprepade invasioner, inbördeskrig och stora interna omvälvningar.

Efter Mao och kommunistpartiet tog över blev det bara värre. Det stora språnget och den efterföljande kulturrevolutionen hade förödande konsekvenser. I mitten av sjuttiotalet var den genomsnittlige kinesen fattigare än den genomsnittlige nordkoreanen. Det var efter Deng Xiaopings maktövertagande som det introducerades reformer som ledde till den enorma ekonomiska tillväxt landet nu upplevt i drygt trettio år. Hundratals miljoner människor har lyfts från fattigdom och Kina har en expanderande medelklass. Med den här stora ekonomiska förändringen gjordes det en outtalad överenskommelse mellan kommunistpartiet och folket: välstånd i utbyte mot lojalitet. Partiets legitimitet har alltså kommit att bli baserad på att man kan leverera tillväxt och jobb. Nu har dock den ekonomiska tillväxten börjat sakta ner, vilket innebär att partiet söker efter nya källor av legitimitet för att garantera sin fortsatta maktposition.

I den andra delen lyfter Osnos fram hur det i den växande medelklassen finns ett växande begär efter något mer. Det finns en tilltagande frustration med den enorma censur och bristande transparensen i landet.

Alltfler eftersöker information och kunskap, inte på ett abstrakt sätt utan snarare av mycket praktiska anledningar. Information om matinnehåll för att försäkra sig om att maten man ger sina barn inte innehåller gifter, hur oren luften man andas är och vem som tar beslutet om ens hus får stå kvar eller måste rivas. De här och alla de andra frågorna som ställs är besvärliga för partiet och det har även belyst den enorma korruption som följt med den ekonomiska tillväxten. När Xi Jinping tillträde var han väldigt snabb med att inse att partiet stod inför ett allvarligt problem. Korruptionen var så utspridd att han varnade för att om den inte stoppas Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Ibland i boken ger Osnos lite för mycket utrymme för vissa personer och för lite för andra, men överlag är det en fascinerande bred av historier och erfarenheter som återges i boken. Kineserna, i all deras mångfald och olikheter, söker efter något mer. För partiet att överleva måste det bli mer mottagligt för folkets krav och önskningar. Kina idag är ett enormt land i rörelse, såväl internationellt som inrikes. Även om boken inte gör något anspråk på att ha alla svaren till vart Kina är på väg, är det en rekommenderad läsning då insikterna den ger är värdefulla till den som vill förstå de utmaningar och möjligheter landet har framför sig.

35

Tänkvärt

KAN MAN AVSKAFFA RÄNTEAVDRAGEN? AV: DANIEL LILJEBERG De senaste åren har en växande skara ekonomer och beslutsfattare framfört tanken att ränteavdragen borde reduceras eller avskaffas. Motivet är att ränteavdragen bidrar till höga bostadspriser och ökad skuldsättning. Men det finns anledning att tänka både två och tre gånger innan man gör något med ränteavdragen. Här identifierar Daniel Liljeberg, chefsekonom på Villaägarnas Riksförbund några skäl till varför ränteavdragen inte ensidigt kan avskaffas.

De senaste åren har en växande skara ekonomer och beslutsfattare framfört tanken att ränteavdragen borde reduceras eller avskaffas. Motivet är att ränteavdragen bidrar till höga bostadspriser och ökad skuldsättning.

Men det finns anledning att tänka både två och tre gånger innan man gör något med ränteavdragen. Här identifieras några skäl till varför ränteavdragen inte ensidigt kan avskaffas.

Ränteavdrag är en del av skattesystemet som gör det symmetriskt.

Den som har inkomster av kapital får betala 30 procent i skatt för det. Så länge det är på det viset är det orimligt att tänka sig att kapitalutgifter inte ska vara avdragsgilla vilket de alltjämt är.

Ur ett bostadspolitiskt perspektiv motsvaras hushållens ränteavdrag inom hyresrätten av hyresvärdens rätt att dra av ränteutgifter för samtliga lån – även de som tagits för att köpa hyresfastigheten som hyrs ut.

Hyresgästföreningen har, inte utan framgång, 36

försökt få politiker och opinionsbildare att glömma detta genom lanseringen av begreppet hyrskatt. Med detta menas att hushåll som äger bostäder får göra ränteavdrag medan hushåll som hyr sin bostad inte får någon motsvarande subvention. Men det får hyresrätten – fast subventionen tillfaller den som tagit lånet och äger fastigheten. Någon kan också invända att kapitalvinstskatten för bostäder ”endast” är 22 procent. Men då utelämnar man det faktum att småhusägare betalar en löpande fastighetsavgift på 7200 kronor per år samt stämpelskatter vid köp av småhus på upp till 3,5 procent av husets värde. Sammantaget är bostäder hårdare beskattade som tillgångar än andra kapitaltillgångar.

“Hushåll som gör ränteavdrag har en gång betalat för dem.”

Från ränteavdragens kritiker brukar det höras att ränteavdragen är en subvention av hushålls bostadsägande. Förutom att ränteavdragen är en integrerad del av ett symmetriskt skattesystem är det därför viktigt att komma ihåg att ränteavdragen utgjort Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Tänkvärt grund för bostadsprisläget vid varje enskilt tillfälle så länge ränteavdragen funnits. Det hushåll som köper ett småhus i Sverige gör det i konkurrens med andra spekulanter och alla utformar sina bud utifrån att man kan göra ränteavdrag. Det vill säga bjuda 30 procent mer. Så har det varit sedan skattereformen 1991.

Hushåll som har köpt bostad de senaste 25 åren har därför betalt för sina ränteavdrag vid köpet.

Att ändra på ränteavdragen vore detsamma som att i efterhand ändra på de spelregler som rått när ett par miljoner fastighetsaffärer ingåtts. Ändras ränteavdragen mycket skulle man ändra de privatekonomiska förhållandena för hundratusentals hushåll som köpt bostad framförallt de senaste 5-10 åren. Så kan en statsmakt inte agera. Det skulle strida mot principen om äganderätten.

Ränteavdragen bidrar till höjda bostadspriser?

En myt som av många accepterats som sanning är att ränteavdrag bidrar till höjda bostadspriser.

Det är korrekt att ränteavdragen vid varje givet tillfälle bidrar till högre bostadspriser – teoretiskt 30 procent högre priser. Men trenden för bostadsprisernas utveckling förklaras inte av ränteavdragen då de varit desamma sedan skattereformen 1991. Trenden med ökade bostadspriser sedan mitten av 1990-talet beror på demografiska faktorer i kombination med ett lågt bostadsbyggande. Varför skulle annars bostadspriserna ökat mer än inflationen sedan skattereformen och nuvarande ränteavdrags införande 1991? Vid ett avskaffande av ränteavdragen skulle det dock uppstå en kraftfull engångseffekt vars negativa konsekvenser på kort sikt är svårt att förutse. Men när miljontals hushåll i ett svep får sina tillgångar nedskrivna med 30 procent får det konsekvenser för andra ekonomiska beslut.

Eget ägande – ett egenvärde Staten ska så långt möjligt hålla sig utanför hushållens val av boende. Den bör snarare lämna utrymme för människors egna boendeval. Samtidigt visar forskning och erfarenhet att hushåll som äger sina bostäder vårdar dem bättre. Det är inte konstigare än att den som äger sin bil är mer rädd om den än om en hyrbil som körs i ett par veckor. Effekten visar sig inte bara på bostadsnivå utan i hela bostadsområdet och stadsdelen. Hushåll som har ett ekonomiskt intresse, genom bostadsägande, av att ett område är städat och trevligt bidrar själva till att det faktiskt blir så.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Den som äger en bostad får också ett inbyggt kapitalsparande i bostaden som få hushåll som inte äger en bostad har disciplinen att ha. På grund av höga skatter på arbete är det också dyrare att bo i hyresrätt än i egen bostad. Om frysen går sönder i den ägda bostaden reparerar man den antingen själv, ringer själv reparatören eller köper själv en ny frys. Den som bor i hyresrätt kräver en reparerad eller ny frys av hyresvärden som åtgärdar saken med hjälp av anställd dyr personal – till en högre kostnad. Litet hårdraget är hyresboende som att bo på hotell fast enklare. Varför det svenska samhället sett till att ekonomiskt svagare hushåll ska hamna i dyrt hyresboende som förstärker fattigdom är egentligen obegripligt. Staten borde snarare uppmuntra till eget bostadsägande på ett för kapitalmarknaden och hushållen ansvarsfullt sätt. Till och med socialdemokratin har tidvis insett detta när man drev den så kallade egnahemsrörelsen.

Att tvärtom reducera eller avskaffa ränteavdragen förefaller inte vara rätt väg att gå.

Vad bör då ske?

Bör ränteavdragen av dessa skäl bestå i evinnerlighet?

För de bostadslån som har ingåtts bör de absolut det.

Annars begår staten ett kontraktsbrott. Staten bör istället uppmuntra bostadsbyggande och dynamik genom rörlighet på bostadsmarknaden. På så vi ökar bostadsbyggandet och allas möjlighet att finna rätt bostad till ett rimligt pris. Ett sätt att uppnå detta är att sänka de så kallade flyttskatterna; stämpelskatter och kapitalvinstsskatt för privatbostäder. Sverige och Portugal är de enda länderna som har kapitalvinstskatt på privatbostäder utan bortre gräns. Mycket riktigt har också Sverige i ett internationellt perspektiv mycket låg rörlighet och även lågt bostadsbyggande. Sänkta flyttskatter torde skapa starka positiva beteendeeffekter på bostadsmarknaden. Det kan mycket väl visa sig att skatteintäkterna bibehålls genom att hushåll flyttar oftare och att fler bostäder byggs.Skulle sänkta flyttskatter inte finansiera sig själva genom positiva effekter på bygg- och bostadsmarknaden är det möjligt att överväga om ränteavdragen för framtida lån kan reduceras.

Det skulle inte utgöra ett kontraktsbrott. Det skulle heller inte medföra en inlåsningseffekt eftersom den som säljer en bostad får lägre flyttskatt. Slutligen skulle reducerade ränteavdrag för framtida lån innebära att ett potentiellt statsbudgetproblem om 20-30 år hanteras på ett ansvarsfullt sätt idag.

37

Bokrecension

VÄLBEHÖVD VITAMININJEKTION AV: VICTORIA NILSSON

Recension av ”Leva och låta dö – varför bjässarna i politik, näringsliv och kultur är döende eller redan döda” av Johan Norberg.

Victoria Nilsson är ordförande emerita i Fria Moderata Studentförbundet.

Med ett Schumpeterianskt anslag om kreativ förstörelse har Johan Norberg skrivit en bok om det pågående paradigmskifte där vi rör oss från industrialiseringens tidsålder till någonting helt nytt. Den exponentiella teknikutvecklingen ger oss ständigt nya innovationer, men innebär också att många gamla utplånas i ett rasande tempo. Norberg har naturligtvis använt crowdsourcing för att finansiera boken, som i sju kapitel exemplifierar varför allt från de traditionella politiska partierna, de gamla storföretagen och de etablerade medierna går en mörk framtid till mötes.

Samtidigt visar han hur det nu är möjligt för fler människor än någonsin att ta del av och tillsammans utveckla en global superhjärna där möjligheterna är oändliga, speciellt om du har en internetuppkoppling.

Norbergs bok ger oss en välkommen vitamininjektion till årsskiftet 2014/15, som i övrigt präglats av kring, konflikt och förtryckande –ismer. Gott är också att han tar upp diskussionen om den oro och oordning som uppstår i ett interregnum, mellanperioden när den gamla ordningen upphör och den nya ännu inte har skapats. Vårt uppdrag är, enligt Norberg, att göra mellanperioden så kort som möjligt genom att inte krampaktigt hålla kvar vid det som dör.

38

När arbetsmarknaden utsätts för robotarnas och globaliseringens konkurrens finns det enligt Norberg två vägar att gå: antigen göra arbetskraften billigare eller göra den mer värdefull. Som exempel nämner han att fler sektorer och marknader måste öppnas för människor att skapa större värden samt reformerad arbetsrätt. Andra förslag handlar om att röra sig bort från den inkomstbeskattning vi har idag eller att acceptera lägre löner.

En sak är att inse vad som behövs, en annan att genomföra dem. I jämförelse med de tekniksprång som hela tiden sker tycks politikens arena vara sällsynt aversiv mot förändring och reformation.

Tiotusenkronorsfrågan är hur man bygger opinion, går till val och vinner genom att driva på för ”lägre löner”, ”uppluckrad arbetsrätt” och ”avregleringar” i en tid många upplever som turbulent och otrygg.

För den redan övertygade liberalen bjuder boken på en glad påminnelse om varför det fortsatt är värt att kämpa för en öppnare, friare och mindre reglerad värld. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att ta fram överstrykningspennan och samla på sig klyftiga exempel att använda vid middagsdiskussionerna. Men Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Bokrecension övertygas våra vänner med hjärtat till vänster?

I Svenska Dagbladet har recensenten Jenny Maria Nilsson nyligen sågat ”Leva och låta dö” och menar att Norbergs optimism inför det nya närmast gränsar till historielöshet och naivitet. Jag kan till viss del förstå vad hon menar. När Norberg exempelvis beskriver hur de Kinesiska myndigheterna numera tvingar företag att publicera offentlig statistik om utsläpp och föroreningar känner jag nästan att jag vill missförstå honom med mening: ”Genom att uppgifterna offentliggörs hoppas regimen att medborgares, organisationers och mediers ögonglober ska riktas mot problemen och protestera och kampanja när ett bolag förstör naturen.

Diktaturen erkände att den behövde folkets hjälp och är rädd att uteblivna insatser annars ska resultera i raseri mot partiet.” (Norberg, s. 215) Norbergs poäng, som han lyfter ett antal gånger men som skulle mått bra av att utvecklas ännu mer, är att de nya innovationerna också effektivt kan utnyttjas av auktoritära stater, terrororganisationer och propagandamakare. Och hur ska vi motverka det? Frågan lämnas hängande i luften.

Marknadsekonomi och demokrati hör ihop, de lever

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

i symbios och det ena kan inte fullt fungera utan det andra. Det hjälper inte att studenterna i Hong Kong har supersnabbt internet och häftiga teknikprylar när de inte får välja sina företrädare i fria val och när deras protester, trots lite taktisk ”tolerans” från statens sida, till sist ändå slås ned med järnhand. En djupare diskussion om hur svårt det är att, trots internets möjligheter, omkullkasta diktaturer och upprätta demokrati hade därför också varit välkommen.

Den som inte läst Norbergs övriga verk kan kanske missta hans entusiasm inför globaliseringen och teknikutvecklingen för naivitet. Jag ser inte att Hong Kong får fria och demokratiska val under min livstid, och kommer ofta på mig själv med att drömma om tunga försvarsallianser snarare än peppiga gräsrotsrörelser.

Samtidigt är det nog bara en obotlig optimist som riskerar sitt liv för att beväpnad med en smartphone och ett paraply protestera mot en av världens mäktigaste diktaturer. Och i slutändan är det ändå dem, Norberg inkluderad, som vi behöver allra mest för att gå segrande ur den långdragna striden för frihet, tolerans och demokrati.

39

Fördjupat: Konstitutionella reformer

ÅTERINFÖR TVÅKAMMARSYSTEMET AV: BIRGITTA SWEDENBORG

Ett tvåkammarsystem i Sverige skulle medföra en välbehövlig maktdelning, öka långsiktigheten i politiken och ge personvalet större betydelse. Birgitta Swedenborg, disputerad nationalekonom med en bakgrund i ESO, SNS och Industrins Utredningsinstitut, ger i denna artikel argument för ett tvåkammarsystem.

Politikens spelregler som de ytterst bestäms i ett lands grundlag har betydelse för vilka politiska beslut som fattas och därmed för politikens innehåll. Detta är en insikt som funnits länge, till exempel hos de amerikanska grundlagsfäderna när de år 1787 arbetade fram världens idag äldsta grundlag. Men det är en insikt som också fått stöd av den moderna ekonomisk-politiska forskningen kring institutioner och konstitutionella spelregler. Denna forskning, som ibland går under namnet ”public choice” och ibland ”den nya politiska ekonomin”, fokuserar på politikens innehåll och låter oss analysera hur väl medborgarna kan förverkliga sina mål genom att delegera makt till det politiska systemet.

Det visar sig att många ekonomisk-politiska problem är resultatet av politiska beslut, som i sin tur åtminstone delvis beror på valet av politiska institutioner. För att besluten ska bli mer i överensstämmelse med vad medborgarna önskar, eller med ett bredare ”allmänintresse”, krävs reformer av dessa institutioner. Den slutsatsen drogs av den så kallade Lindbeckkommissionen (SOU 1993:16) i dess analys 40

av den djupa ekonomiska krisen i Sverige i början av 90-talet, liksom i dess uppföljningsrapport (Lindbeck m fl 2000) samt i slutrapporten från SNS stora författningsprojekt (Petersson m fl 2004).

Här vill jag föra fram en konstitutionell reform som skulle minska viktiga svagheter i det svenska politiska systemets sätt att fungera: återinförande av - ett nytt slags - tvåkammarsystem. Ett utarbetat förslag presenterades i SNS Demokratirådsrapport 2004 och innebär att en ny kammare, kallad senat, skapas och ges delvis andra befogenheter än dagens riksdag. Det samlade parlamentet består av senaten och riksdagen, som har kvar dagens befogenheter och utseende men får minskat antal ledamöter (249 i stället för 349). Senaten får 60 ledamöter, som är personvalda och väljs för 6-åriga mandatperioder. Det faktum att senaten är mindre, ledamöterna personvalda och mandatperioden längre gör senaten till mer av en elitförsamling, partipolitiskt mer obunden och med ett mer långsiktigt perspektiv.

Vad beträffar befogenheter skulle senaten, enligt Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Fördjupat: Konstitutionella reformer förslaget, ha särskilt ansvar för att granska den förda politiken och bevaka konstitutionella frågor. Den skulle till exempel kunna vara mottagare av Riksrevisionens rapporter. Den skulle också kunna ges en särskild roll som granskare vid tillsättning av myndighetschefer.

Den skulle ha beslutandemakt, tillsammans med riksdagen, endast i konstitutionella frågor. I övriga större frågor skulle den bara kunna fördröja beslut genom ett suspensivt veto.

Vilka problem skulle ett tvåkammarsystem av detta slag lösa? För det första skulle det leda till välbehövlig maktdelning i det svenska politiska systemet, som är extremt monolitiskt med få balanserande motmakter.

Maktdelning kan ta många former. Den kan vara horisontell, mellan den exekutiva, lagstiftande och dömande makten och mellan parlamentets kamrar, och den kan vara vertikal, mellan olika politiska nivåer (den centrala nivån och den delstatliga eller kommunala nivån) och mellan folket och deras politiska representanter, såsom när det gäller folkomröstningsinstitutet. Maktdelning mellan de exekutiva och lagstiftande organen saknas i parlamentariska system, där regeringen utses av parlamentet. Men i andra relevanta dimensioner är maktdelningen i Sverige mycket svag. Grundlagen fungerar inte som en restriktion på riksdagens beslut, eftersom den lätt kan ändras av en enkel riksdagsmajoritet (med mellanliggande val). Domstolarnas oberoende är svagt. Kommunernas självstyre är ytterst begränsat.

Folkomröstningsinstitutet är så svagt att det saknar betydelse.

Maktdelning har flera eftersträvansvärda effekter. I fallet med ett tvåkammarsystem där båda kamrarna har vetorätt måste beslut fattas två gånger. Det leder till ökad transparens och granskning av politiken. När kamrarna väljs på olika sätt kommer de att representera något olika intressen, vilket gör att det slutliga beslutet kommer att representera bredare majoriteter. Kompromisslösningar måste utarbetas vilket gör besluten mer stabila. Samtidigt införs en tröghet i beslutsfattandet, som är önskvärd till exempel när det gäller grundlagsändringar. I alla dessa avseenden liknar ett tvåkammarsystem ett presidentsystem (Swedenborg 2004).

tidsfördröjning, vilket kan göra det svårt för väljarna att bedöma vem som är ansvarig för oönskade effekter. Återgången till fyraåriga mandatperioder under 90-talet syftade till att minska den kortsiktighet som präglade perioden med treåriga mandatperioder från början av 70-talet.

För det tredje skulle det kunna möjliggöra en meningsfull form av personval i den svenska demokratin.

Personval har vissa attraktiva egenskaper men skulle aldrig kunna införas i Sverige, då det skulle ändra det partipolitiska landskapet allt för mycket. Den svenska personvalsreformen, med möjligheten att kryssa in en kandidat på valsedeln, anses allmänt vara en halvmesyr.

Men en personvald kammare i parlamentet skulle ge väljarna möjlighet att rösta på politiska företrädare baserat på deras personliga meriter.

För det fjärde skulle ett tvåkammarsystem kunna leda till en mer noggrann – och partipolitiskt oberoende – granskning av politiska beslut. Denna granskning är mycket svag i Sverige, såväl inför besluten som i efterhand när effekterna av dem uppdagas (Lindbeck m fl 2000). Detta leder till missriktade beslut, gör att fel inte rättas till i efterhand och försvårar väljarnas ansvarsutkrävande. Den dubbla granskningen i ett tvåkammarsystem skulle minska problemen. Genom att låta senaten bli mottagare av Riksrevisionens granskningsrapporter kommer de inte, som idag, att allt för lätt läggas till handlingarna.

Men är införande av en tvåkammarriksdag politiskt möjligt? Konstitutionella reformer som rubbar den politiska maktbalansen är problematiska. När enkammarriksdagen infördes fick den nya riksdagen 350 ledamöter (senare ändrat till 349), ett antal som bestämdes med utgångspunkt från antalet ledamöter i tvåkammarriksdagen minus naturlig avgång. Sådan kortsiktig särintressepolitik talar mot en reform. Vad som talar för är att vi faktiskt har haft en tvåkammarriksdag, att många riksdagsledamöter kan se val till senaten som en attraktiv karriärmöjlighet – och att allmänintresset skulle gagnas av en sådan reform.

För det andra skulle ett tvåkammarsystem, där den ena kammaren väljs för en längre mandatperiod än den andra, kunna minska tendensen till kortsiktighet i det politiska beslutsfattandet. Beslutshorisonten för politiker är oundvikligen kortare än för väljarna. Politiker har siktet inställt på nästa val. Konsekvenserna av politiska beslut visar sig ofta med en viss Svensk Linje • nr. 1 • 2015

41

Tänkvärt

BONDFÖRNUFT GÄLLER ÄVEN MJÖLK AV: ERIK HULTGREN Om Centerpartiet ska vara ett liberalt parti för landsbygden får de inte glömma bort nationalekonomiska sanningar; Joseph Schumpeters insikter gäller inte bara i storstaden. Med romantik bygger man inte en livskraftig landsbygd. Erik Hultgren är ledarskribent på Blekinge Läns Tidning.

Som konstform är nationalromantiken död, men som marknadsföringsform lever den än. Den som bläddrade i DN några månader före jul möttes av en helsidesreklam från kött- och charkföretaget Scan. ”Så här gör du falukorv från grunden”, stod det överst och följdes av nio bilder på produktionsprocessen. Överst en liten röd bondgård, följt av en ko och en gris som obekymrat strövar på markerna. Senare syns hur en husmoder maler köttet i en liten hemmaköttkvarn och sedan lufttorkar korvarna i sin ugn.

Bilderna har naturligtvis inte mycket att göra med hur Scans verkliga tillverkning ser ut, lika lite som ”Bregottfabriken” visar upp en representativ bild av svensk mjölkproduktion. Snarare ska de framkalla förskönande bilder av hur naturligt lantbruket än gång i tiden var.

Vi lever i en tid när politiska förslag och idéer i större utsträckning än någonsin tidigare måste motiveras ekonomiskt. Med varje nytt reformförslag avkrävs partierna svar på hur finansieringen ska ske och tvingas 42

uppge källor som beräknar effekter på sysselsättning och tillväxt. Den som helt struntar i nationalekonomisk forskning betraktas som oseriös.

Utom inom ett område: jordbrukspolitiken. Där är det i stället Bregottromantiken som härskar. När de drömmande blickarna riktas mot gammeldags kohagar och bönder som går på fälten, blir de ekonomiska kalkylerna överflödiga. Mest pinsamt är detta, vilket jag återkommer till tidigare, för Centerpartiet som med utnämnandet av en chefsekonom vill stärka sin profil som ekonomiskt ansvarstagande.

På senare tid har den politiska debatten främst kretsat kring mjölkbönderna. I den sedvanliga mediala berättelsen råder det kris för mjölkbranschen. Utländska konkurrenter kan, med hjälp av sämre djurhållning och miljökrav, dumpa priserna och slå ut de goda svenska bönderna, lyder den utgångspunkt som tas för självklar. Som svar på detta har Centerpartiet föreslagit ett ”mjölklöfte”. Genom att betala en krona mer för mjölken i butiken, som går direkt till de svenska Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Tänkvärt mjölkbönderna, hoppas de avhjälpa situationen.

Problemet, för den som skärskådar statistiken, är att bilden inte stämmer. Den stora utmaningen för svenska bönder är att mjölkkartongen inte längre har sin givna plats på svenska matbord, utan utmanas av vatten, juice, läsk och andra drycker. Det samma gäller många andra mjölkprodukter. Per person har vi minskat vår konsumtion av mjölk och mjölkprodukter med mer än en tredjedel sedan 1980.

Trots det producerar våra bönder lika mycket mjölk.

För att få ekvationen att gå ihop har vi blivit stora exportörer. Enligt jordbruksverkets statistik låg nettoexporten 2013 på 29000 ton konsumtionsmjölk och 65000 ton mjölkpulver. En del av detta kompenseras av att vi samtidigt importerar mer förädlade varor, som yoghurt och ost, men totalt sett är Sverige en exportör snarare än en importör.

Så varför blir de svenska mjölkbönderna då färre och färre? I grunden av samma anledning som att vi får allt färre lastbilsmontörer, gruvarbetare eller växeltelefonister. Automatisering och effektivisering för att allt färre kan tillverka allt mer. Att framställa en liter mjölk i dag kräver helt enkelt både färre bönder och färre kor än för några decennier sedan. Bättre avel, uppfödning och mjölkmaskiner gör att en genomsnittlig ko producerar dubbelt så mycket mjölk som 1980, samtidigt som automatiseringen gör att en enskild bonde kan sköta allt större djuruppsättningar.

Inom ekonomin kallas detta kreativ förstörelse.

Gamla arbetstillfällen försvinner med hjälp av mer produktiva metoder, så att nya arbeten kan växa fram i dess ställe. Ingen sörjer att andelen som arbetar inom jordbruket har sjunkit från 80 procent av befolkningen i början av 1800-talet till någon enstaka procent i dag. De människor som frigjorts har ju i stället gjort att vi kunnat tillverka bilar, bygga bättre hus, ge mer avancerad sjukvård med mera.

Samma ensidighet gäller även för andra delar av jordbruket. Aldrig får vi höra om de fantastiska framgångarna för svenska kyckling- eller äggproduktion. När någon gren däremot går dåligt skylls det, utan vidare eftertanke, på osund konkurrens och kraven haglar på politiska insatser.

Värst är ändå i dagsläget Centerpartiets kampanj Mjölklöftet. Att ge en extra krona till bönder som har det svårt kan verka sympatiskt, men skulle i bästa fall enbart förlänga lidandet. Inget tyder på att varken automatiseringen av jordbruket eller nedgången i mjölkkonsumtion skulle avta.

Att på konstlad väg höja mjölkpriset skulle förvisso tillfälligt hindra att några mjölkbönder slås ut, men till följd av att utbudet av mjölk kommer att överstiga efterfrågan. Dessutom kommer alla bönder vilja att deras mjölk går till att tillverka konsumtionsmjölk (ungefär en fjärdedel av all mjölk används till detta), snarare än till mjölkpulver, ost eller andra produkter.

Bönderna agerar på en fri marknad. Om utbudet överstiger efterfrågan blir den naturliga effekten att priserna sänks för att överskottet ska kunna säljas. Den extra ”mjölkkronan” kommer efter en kort tid att läggas till på ett pris som, på konstlad väg, är en krona lägre än annars. Enda sättet att undvika en sådan situation vore att staten köper upp och dumpar den osålda mjölken för ett fast pris, något som de flesta nog skulle tycka var oacceptabelt ur miljösynpunkt.

Det här vet naturligtvis Centerpartiet. Annars får de gärna fråga sin chefsekonom. Men det är som att normala insikter om hur en ekonomi fungerar får ge vika när vi drömmer oss tillbaka till en Bregottfabrik som aldrig har funnits.

Att vara bonde är dessutom ett av de mest slitsamma, farliga och dödliga yrken som finns i Sverige. I normala fall brukar det anses positivt att den typen av arbeten automatiseras och effektiviseras bort till förmån för andra yrken.

Inte i något inslag om mjölkkrisen har reportrar eller politiker ställt de kritiska frågorna. Är det inte bra att färre bönder kan tillverka allt mer? Är det rimligt att ha lika många mjölkbönder kvar när varje bondgård kan tillverka mångdubbelt mer mjölk? Vad vore kostnaden av att stanna utvecklingen inom jordbruksbranschen?

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

43

Tänkvärt

BONO-DOKTRINEN: LÖFVENS PALESTINA-ERKÄNNANDE AV: MAGNUS JERNKROK

Löfvenregeringens erkännande av Palestina var en underminering av det svenska förtroendekapitalet i Israel. Beslutet var symbolpolitiskt och tillkännagjordes utan tajming.

Annat var det på Perssons tid. Det skriver Magnus Jernkrok, redaktionsmedlem och vice ordförande i Geijerska studentföreningen. Texten skrevs innan Saudidebaclet.

Konflikten uppstod när det Ottomanska riket sammanföll. Storbritannien tog kontroll över Palestina och sökte göra politisk verklighet av Theodor Herzls judisknationalistiska utopia. Konfliktens avslut kom efter att Sverige, under utrikesminister Margot Wallströms starka ledarskap, erkänt staten Palestina. Ungefär så kommer det att stå i framtidens Fridolin-stämplade historieböcker. Nej, givetvis inte. Beslutet var ett diplomatiskt klavertramp utan reell betydelse för konflikten. Palestina hjälps inte av att en liten nation i Skandinavien uttalar att det är en stat. Däremot har Löfvenregeringen uteslutit sig själva som medlare i konflikten.

Delar av Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel.

Ockupationen kvarstår oavsett vad man kallar den ockuperade. En medlare i denna konflikt bör ha en sak klar för sig. Huruvida man anser att ockupationen är rättfärdig eller ej är inte det viktiga. Ockupationen kommer inte avslutas förrän Israel anser att fredsvillkoren är tillräckliga för ett tillbakadragande.

Fred kommer aldrig att nås med fördömanden. Alla 44

medlingsåtgärder som inte syftar till att få bägge sidor att sätta sig ner vid förhandlingsbordet och acceptera eftergifter, är som bäst slöseri med tid och som sämst kontraproduktivt. Erkännandet av staten Palestina faller in i den senare kategorin. Beslutet att erkänna Palestina var amatörmässig diplomati. För att begripa det måste man förstå den israeliska positionen.

Enligt FN-resolution 242, alltjämt grunden för alla fredsförhandlingar, ska varje fredsavtal resultera i säkra gränser för både Israel och Palestina. Israels befolkning är drygt åtta miljoner i ett land som är cirka fem mil brett. Den sammanlagda befolkningen i de länder som har invaderat Israel är 188 miljoner. Ingen israelisk politiker kommer att acceptera ett fredsförslag som innebär att Israel inte kan försvara sig.

Att då, som Ehud Barak gjorde vid Camp David 2000, erbjuda Palestinska myndigheten en självständig stat motsvarande ca 95% av territoriet som ockuperades 1967, ett delat Jerusalem och miljoner i skadestånd var ett vågspel. Om Yassir Arafat accepterade erbjudandet kunde fred skipas. Om han nekade erbjudandet skulle Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Tänkvärt Israels förhandlingsvilja försvinna och Barak skulle förlora sitt politiska ämbete i nästa val.

Arafat valde våldets väg och inledde den andra Intifadan. Om inte ens detta, ett erbjudande generösare än det någonsin funnits stöd för i Israel, accepterades – vad fanns det då för hopp om fred? Som ett brev på posten förlorade Ehud Barak valet mot höken Ariel Sharon. Som ex-president Bill Clinton uttryckte det: Arafat kunde inte gå från revolutionär till statsman. Det var ett kolossalt historiskt misstag.

Det blev inte bättre. År 2005 drog sig Israel unilateralt tillbaka från Gaza och rev sina bosättningar.

Resultatet blev att Gazaborna röstade fram terrororganisationen Hamas, som snart etablerade en diktatur.

Det är i den kontexten man ska förstå Israels position.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har gjort sig känd för att vara en status quo-politiker. Hans ambition har varit att skapa förutsättningar för Israel att frodas samtidigt som ockupationen fortgår. En fred anses inte möjlig, för man tror inte att palestinierna vill ha den. En framgångsrik fredsförhandling bygger på att israelerna övertygas om att det palestinska ledarskapet vill skipa fred; en framgångsrik fredsförhandling bygger därmed också på att det palestinska ledarskapet är beredda att kompromissa.

Vilken roll spelar då Löfvenregeringens erkännande av den Palestinska staten? Den första oktober 2014 träffade Benjamin Netanyahu president Barack Obama i Vita huset. Den efterföljande presskonferensen är unik i att Benjamin Netanyahu uttalade sig positiv både till nya fredsförhandlingar och till ambitionen att inkludera grannländerna i samtalen. Han syftade bland annat på det saudiskledda Arab Peace Initiative.

Netanyahus uttalande väckte hård kritik från det judiska extremistpartiet HaBayit HaYehudi, en del av Netanyahus koalitionsregering. Det var alltså med stort mod som Netanyahu frångick sin invanda linje och riskerade regeringssamarbetet. Två dagar senare häller statsminister Stefan Löfven vatten på kritikernas kvarnar när han deklarerar att Sverige tänker erkänna Palestina. Så sanslöst dålig tajming måste man nästan beundra. Här är en svensk regering som stakar ut en tredje väg: Vi struntar i fredsförhandlingarna – här ska skapas rubriker i svensk press!

vara mycket, men tydlig är inte en av dem. Samtidigt som han framstår som den resonable icke-extremisten finns en annan Abbas. Dels finns terroristfinansiären Abbas – han som finansierade OS-attacken i München 1972. Dels finns tokförfattaren Abbas – han som förnekat Förintelsen. Sen finns terroristkramaren Abbas – han som hyllar mördare som Issa Abd Rabbo.

Slutligen finns diktatorn Abbas – han som inte tillåtit presidentval sedan 2005. Statsminister Löfven visade med andra ord upp en skarp politisk näsa när han uppmanade Abbas att se över jämställdheten i Fatah. Där har vi någon som kan skärskåda en nästan hundraårig politisk härdsmälta och nypa åt på rätt ställen.

Det svenska beslutet att erkänna staten Israel påverkade inte Palestinas reella status. Den faktiska konsekvensen var att det palestinska ledarskapet, utan någon som helst eftergift, belönades, medan Benjamin Netanyahu försattes i en omöjlig situation. Hans öppning för nya fredsförhandlingar kan ha grusats. Vilken effekt det svenska erkännandet fick lär vi aldrig få veta.

Däremot ser det mörkt ut när nu kung Abdullah av Saudiarabien avled i januari. Saudiarabien, tidigare ledande för att få parterna till förhandlingsbordet, lär i denna tid av oro återvända till sina fyra grundpelare: klanen, wahhabismen, kungen och oljan. Om det fanns en lucka och om det fanns en vilja, har den svenska regeringen ivrigt agerat för att förhindra det.

Någonting har hänt med den utrikespolitiska fingertoppskänslan på Sveavägen 68 de senaste åtta åren.

Göran Persson bjöd in till toppmöten och hjälpte Bill Clinton med fredsförhandlingarna. Vår nuvarande regering använder utrikespolitiken för att charma journalister. Den pikanta frågan tränger sig på: Var det här så lyckat Löfven?

Tillvägagångssättet är häpnadsväckande.

Utrikesminister Wallström väljer att offentligt håna sin israeliske motsvarighet Lieberman. Sen påstår hon att Mahmoud Abbas ”alltid varit tydlig i sitt avståndstagande från våld”. Man kan anklaga Abbas för att Svensk Linje • nr. 1 • 2015

45

Tant Rand Rekommenderar

Tant Rand Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

FIFTY SHADES OF GREY

Sexscenerna är självfallet långt ifrån lika välskrivna som när Roark och Francon får till det vid spiselkransen, men som fantasyroman betraktat är det lyckad litteratur. Christian Grey är ett föredöme som företagsledare som väljer att gå sin egen väg och ta för sig av det han vill ha. När nu boken blivit till film bidrar den dessutom med ett intelligenstest till allmänheten och gör att man kan skilja på den grupp kritiker som vill varna för att boken inte är en BDSM-manual och de som kan skilja på fiktion och verklighet.

EBBA BUSCH THOR

Barn är ett nödvändigt ont, men även om de mest är snoriga och hemska före dem vuxit upp är de givetvis inte ett hinder för att bli partiledare. Särskilt inte om topp-politikern är kvinna och vet vad hon gör. Som Busch. Att mjuka män som Fridolin inte klarar av det kan man se på youtube. Eller på att han inte klarade av att rädda skolan på de utlovade hundra dagarna. Man håller vad man lovar, och det är ändå år 2015.

FROZEN

Det må vara en film riktad till de yngre generationerna, men Elsa är den första Disneyprinsessan som faktiskt är regent, finner ut sin egen väg, följer sin övertygelse om hur hennes arv skall tas hand om, och värdesätter lojala relationer. Dessutom är den övertygande realistisk i porträtterandet av förälskelser och kärlek.

46

TANT RAND FIMPAR: RT.COM

Denna ryskpopulistiska sajt försöker fånga virala klick och besök genom att låtsas vara oberoende och granskande med sensationella rubriker. Med en så kallad skeptisk framtoning och ett fokus på alternativa nyheter, drogromantik och antietablisemang verkar den tyvärr locka läsare bland även libertarianska kretsar. Putin skrattar hela vägen hem till Kreml.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Farbror Hayek Haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i ÖsterrikeUngern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

ÖSTERRIKE-UNGERNS STÖRSTA FILMSTJÄRNA

Att kora någon till ett lands största filmstjärna är ofta vanskligt. Att skräckfilmslegenden Béla Ferenc Dezsõ Blasko, mer känd som Bela Lugosi, skulle ha någon som kan jämföras i ryktbarhet när han som greve Dracula satte skräck i hela den biograftäckta världen är dock mindre troligt. Utöver i Dracula från 1931 kan man bland annat se honom tillsammans med den andra skådespelaren som likt honom benämnts the king of horror, Boris Karloff, i Den Svarta Katten från 1934. Att kunna lägga till ytterligare ett område, skräckfilmen, till de där österrikerare figurerar bland övriga giganter är inte förvånande. Desto mer överraskande är att närvaron av en österrikare skrämmer, då det oftast är frånvaron av dem som brukar göra det.

EISBOCK

I Österrike är det tradition att både bryggerier och entusiaster brygger ett så kallat Bockbier kring påsk.

Bockölet är en typ av starkare lageröl som har sitt ursprung i Tyskland. Bockölet är på många sätt en alkoholkulturell relik som visar hur ölet länge såg ut, mörkare och tyngre, innan nya sätt att hantera malt och lagra öl introducerades. I framkant för detta låg Svensk Linje • nr. 1 • 2015

inte oväntat individer i den Österrike-Ungerska kultursfären, framförallt Josef Groll som blivit kallad Pilsners fader som med sin bryggarkonst för evigt satt den Österrikisk-Ungerska staden Pilsen på kartan, med huvudsakligen vad som kommit att kallas en wiensk stil på bryggningen. Bockölet känt för sin styrka finns i sin tur i en alkoholstarkare version, Doppelbock.

När denna Dobbelbock i sin tur frysdestilleras till en än alkoholstarkare och mer smakrikt koncentrerad Eisbock uppstår en unik smakupplevelse, ett smakmåste för den österrikiske konnässören.

WHY I AM NOT AN AUSTRIAN ECONOMIST

Den amerikanska professorn i ekonomi vid George Mason University tillika anarko-kapitalisten Bryan Caplan har skrivit en resonerande text om de tänkvärda invändningarna mot den österrikiska skolans perspektiv, och varför det neoklassiska perspektivet räcker.

En text läsvärd både för den österrikiskt övertygade som vill få sitt perspektiv utmanat och den som bara är intresserad av ekonomi. Det klassiska bildningsideal den hayekianska andan påkallar innebär att ingenting skall stå över falsifiering och ifrågasättanden. Caplans ödmjuka och välformulerade resonemang är på detta sätt ett tänkvärt bidrag i debatten.

47

Runa

GUNNAR OOM 1951-2014 AV: PER HEISTER

Förre vice ordföranden i Studentförbundet Gunnar Oom avled i december i cancer. Han blev 63 år gammal. Oom var vice ordförande i Studentförbundet 1979-1981. Mellan 2003 och 2010 var han Kommunstyrelsens ordförande i Danderyd och rekryterades därefter av handelsminister Ewa Björling till statssekreterare. Per Heister minns honom.

Gunnar var en ytterligt social organisationsmänniska. Engagerad och entusiastisk, beredd att pröva nya saker, byta spår och lära nytt. Det framgår tydligt av hans brokiga och imponerade cv. Från studentåren i Lund kan man räkna upp, kurator i Värmlands nation, ordförande i kuratorskollegiet och kårordförande på den tiden när medlemskapet omfattade alla studenter.

Men under militärtjänsten hade han läst ryska, tolkskolan, i Uppsala men återvände sedan till kemi på LTH. Efter den mer fackligt inriktade kårfifflarkarriären blev han vald till vice ordförande i Studentförbundet på Gimo våren 1979. Rent praktiskt efterträdde han mig när jag blev förbundssekreterare. Han valdes om året därpå när jag blev ordförande och vi lämnade samtidigt 1981. Under andra halvan av 70-talet hade vi två förbundsordföranden i rad som kom från Handels varför ekonomi och ekonomer blev alltmer dominerande efter en period med Karl Poppers öppna samhälle – och dess fiender. Vi läste Hayek, Friedman, von Mises, Schumpeter och inspirerades vidare av 48

Public Choiceskolan med Gordon Tullock och James Buchanan, av svenska ekonomer som Eric Dahmén och Ingemar Ståhl. Det var en ideologiskt nydanande tid men också fylld av svensk vardagspolitik. Vi hade olika borgerliga regeringar, med en framgångsrik valrörelse 1979, svenskarna folkomröstade om kärnkraften och moderaterna fick en ny partiledare, en fd förbundsordförande, under Gunnars tid i presidiet.

Gunnar skrev en mycket ambitiös proposition från presidiet om vad vi tyckte om folkomröstningar, som säkert snabbt föll i glömska när landets politiska ledning ordnade den om kärnkraften utan att bry sig om vad vi tyckte. (Och jag bara minns att Gunnar var ohyggligt ambitiös, om vi var för eller emot beslutande folkomröstningar minns jag inte alls.) Ett betydligt djupare och långvarigare spår i förbundet satte idén om Presidieinternat. Vi konstaterade att presidiet behövde prata ideologi på djupet och kanske tänka nya tankar. Gunnar och hans Lotta var föreståndare för Studentgården i Skanör, som Lunds Studentkår drev för att studenter skulle kunna dra sig tillbaka Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Runa för tentaläsning eller rekreation. Det blev en samlingsplats de här åren och dit bjöd vi bland annat in Sven Rydenfeldt, ekonomiprofessor i Lund, för att inspirera oss. Sven var en rebell och enmansrörelse för liberalism, avreglering och avpolitisering sedan 50-talet och betraktades som inte så lite udda. Hos oss fann han starkt stöd, och inspirerade till långa och sena diskussioner på Studentgården och därefter. Sven fann alltsedan dess och livet ut mycket stor glädje i Studentförbundet. Och Studentförbundare i honom.

Kommunalråd var han tills Handelsminister Ewa Björling rekryterade honom som statssekreterare för handelsfrågor. Där kunde han verka i Studentförbundets anda och återkoppla till principerna vi lärt oss av de där ekonomerna vi pratat om på Studentgården i Skanör.

Det är sorgligt att denna levnadsglada och nyfikna gamle vän inte är med oss längre. Djävla cancer.

Allt det där med ekonomiska filosofier kan ha inspirerat Gunnar att byta studieinriktning och bli civilekonom.

Efter några år som ekonom i näringslivet dök Gunnar upp på ett seniorskollegiemöte 1983 och berättade förtjust att han skulle bli ekonomichef på den första affärsbank som fått oktroj i Sverige sedan 1920-talet, Sveabanken. Några entreprenörer hade startat denna nya lilla bank med Rikslejonet som symbol och den var ju helt rätt för både en gammal Studentförbundare, som för Studentförbundet självt, som raskt flyttade sina bankaffärer dit. Efter några år blev Gunnar vd och var det i tre år. I praktiken visade det sig omöjligt att klara fighten med de stora bankerna och Sveabanken avvecklades. (Tror den såldes till Carnegie som slukade den.) Jag vill minnas att storbankerna bland annat krävde att Sveabanken skulle dela de historiska utvecklingskostnaderna för att deras kunder skulle få utnyttja bankomatsystemet.

Så förvaltade Gunnar under några år Vattenfalls kassa och en del andra pengar innan han gjorde en försiktig come back till politiken som ledamot av produktionsstyrelsen, som ledde kommunens producerande enheter när Danderyd införde en beställar-produktionsstruktur. I praktiken var han sedan självskriven att bli kommunalråd när företrädaren gick vidare till riksdagen. Kommunalpolitiken grep han sig an med sedvanligt stor entusiasm, det hände en massa saker.

Skattesänkningar blev det inte men jag kan inte heller minnas några höjningar trots att ju Danderyd ständigt möter fientlighet när skatteutjämningssystem skall revideras. Men han tog strider för effektivitet och för att bryta upp gamla traditioner, det hände mycket i kommunen och investeringar tycks mig ha finansierats mer med avveckling och försäljningar än med stora lån.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

49

b

O

Borgerlig opposition

Rösta på Borgerlig Opposition!

Den 4 till 8:de maj går kårvalet av stapeln på Stockholms Universitet. I år har du möjlighet att måla allt rött blått: Borgerlig Opposition ställer upp med 20 kandidater!

BO är ett allmänborgerligt kårparti utan partipolitisk anknytning. Vi finns till för liberala och konservativa studenter som vill se en förändring i kårpolitiken på SU. Borgerlig Opposition är stolta över att ha rötter i det kårparti som en gång bidrog till arbetet att avskaffa kårobligatoriet. Nu vill vi fortsätta arbeta för studenternas och Stockholms universitets frihet. Vi vill ge studenter större frihet att själva anpassa sina studier, sin ekonomi, sitt arbete och vardagsliv.

I dag har vänsterns studentförbund tillsammans med socialdemokratiska studenter 25 av 41 mandat i kårfullmäktige. Den politik som drivs anser vi förbiser stora behov hos studenterna att kunna anpassa sina studier efter individuella behov. Det är något som Borgerlig Opposition avser förändra.

Kolla in vår hemsida www.borgerligopposition.se för mer information alternativt vår facebooksida Borgerlig Opposition SU. Det går också bra att kontakta ordförande och listettan Birgitta Lundholm på lundholm.birgitta@gmail.com.

Klassiskt

THE CONFORMITY OF THE PLAN TO REPUBLICAN PRINCIPLES AV: JAMES MADISON

När de amerikanska kolonierna vunnit sin självständighet från Storbritannien behövdes en ny grundlag för att möjliggöra en stark union. Spelregler för den nationella politiken, om man så vill. Dessa författades som bekant av grundlagsfäderna 1787. Kritikerna menade att den nya konstitutionen gick för långt eller var otillräcklig men kanske framförallt att konstitutionsskaparna överskridit sina mandat. För att stilla kritiken och få särskilt de stora delstaterna New York och Virginia att ratifiera dokumentet skrev Alexander Hamilton, James Madison och John Jay The Federalist Papers, 85 artiklar och essäer som publicerades i The Independent Journal och The New York Packet mellan 1787 och 1788. Här följer The Federalist Paper 39, författad av James Madison i The Independent Journal, 16 januari 1788.

The first question that offers itself is, whether the general form and aspect of the government be strictly republican. It is evident that no other form would be reconcilable with the genius of the people of America; with the fundamental principles of the Revolution; or with that honorable determination which animates every votary of freedom, to rest all our political experiments on the capacity of mankind for self-government.

If the plan of the convention, therefore, be found to depart from the republican character, its advocates must abandon it as no longer defensible.

the application of the term by political writers, to the constitution of different States, no satisfactory one would ever be found. Holland, in which no particle of the supreme authority is derived from the people, has passed almost universally under the denomination of a republic. The same title has been bestowed on Venice, where absolute power over the great body of the people is exercised, in the most absolute manner, by a small body of hereditary nobles. Poland, which is a mixture of aristocracy and of monarchy in their worst forms, has been dignified with the same appellation.

The government of England, which has one republican branch only, combined with an hereditary aristocracy and monarchy, has, with equal impropriety, been frequently placed on the list of republics. These examples, which are nearly as dissimilar to each other as to a genuine republic, show the extreme inaccuracy with which the term has been used in political disquisitions.

What, then, are the distinctive characters of the republican form? Were an answer to this question to be sought, not by recurring to principles, but in

If we resort for a criterion to the different principles on which different forms of government are established, we may define a republic to be, or at least may

To the People of the State of New York: The last paper having concluded the observations which were meant to introduce a candid survey of the plan of government reported by the convention, we now proceed to the execution of that part of our undertaking.

52

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Klassiskt bestow that name on, a government which derives all its powers directly or indirectly from the great body of the people, and is administered by persons holding their offices during pleasure, for a limited period, or during good behavior. It is essential to such a government that it be derived from the great body of the society, not from an inconsiderable proportion, or a favored class of it; otherwise a handful of tyrannical nobles, exercising their oppressions by a delegation of their powers, might aspire to the rank of republicans, and claim for their government the honorable title of republic. It is sufficient for such a government that the persons administering it be appointed, either directly or indirectly, by the people; and that they hold their appointments by either of the tenures just specified; otherwise every government in the United States, as well as every other popular government that has been or can be well organized or well executed, would be degraded from the republican character. According to the constitution of every State in the Union, some or other of the officers of government are appointed indirectly only by the people. According to most of them, the chief magistrate himself is so appointed.

And according to one, this mode of appointment is extended to one of the co-ordinate branches of the legislature. According to all the constitutions, also, the tenure of the highest offices is extended to a definite period, and in many instances, both within the legislative and executive departments, to a period of years.

According to the provisions of most of the constitutions, again, as well as according to the most respectable and received opinions on the subject, the members of the judiciary department are to retain their offices by the firm tenure of good behavior.

On comparing the Constitution planned by the convention with the standard here fixed, we perceive at once that it is, in the most rigid sense, conformable to it. The House of Representatives, like that of one branch at least of all the State legislatures, is elected immediately by the great body of the people. The Senate, like the present Congress, and the Senate of Maryland, derives its appointment indirectly from the people. The President is indirectly derived from the choice of the people, according to the example in most of the States. Even the judges, with all other officers of the Union, will, as in the several States, be the choice, though a remote choice, of the people themselves, the duration of the appointments is equally conformable to the republican standard, and to the model of State constitutions The House of Representatives is periodically elective, as in all the States; and for the period of Svensk Linje • nr. 1 • 2015

two years, as in the State of South Carolina. The Senate is elective, for the period of six years; which is but one year more than the period of the Senate of Maryland, and but two more than that of the Senates of New York and Virginia. The President is to continue in office for the period of four years; as in New York and Delaware, the chief magistrate is elected for three years, and in South Carolina for two years. In the other States the election is annual. In several of the States, however, no constitutional provision is made for the impeachment of the chief magistrate. And in Delaware and Virginia he is not impeachable till out of office. The President of the United States is impeachable at any time during his continuance in office. The tenure by which the judges are to hold their places, is, as it unquestionably ought to be, that of good behavior. The tenure of the ministerial offices generally, will be a subject of legal regulation, conformably to the reason of the case and the example of the State constitutions.

Could any further proof be required of the republican complexion of this system, the most decisive one might be found in its absolute prohibition of titles of nobility, both under the federal and the State governments; and in its express guaranty of the republican form to each of the latter.

“But it was not sufficient,” say the adversaries of the proposed Constitution, “for the convention to adhere to the republican form. They ought, with equal care, to have preserved the federal form, which regards the Union as a confederacy of sovereign states; instead of which, they have framed a national government, which regards the Union as a consolidation of the States.”

And it is asked by what authority this bold and radical innovation was undertaken? The handle which has been made of this objection requires that it should be examined with some precision.

Without inquiring into the accuracy of the distinction on which the objection is founded, it will be necessary to a just estimate of its force, first, to ascertain the real character of the government in question; secondly, to inquire how far the convention were authorized to propose such a government; and thirdly, how far the duty they owed to their country could supply any defect of regular authority.

First. In order to ascertain the real character of the government, it may be considered in relation to the foundation on which it is to be established; to the sources from which its ordinary powers are to be drawn; to the operation of those powers; to the extent 53

Klassiskt of them; and to the authority by which future changes in the government are to be introduced.

On examining the first relation, it appears, on one hand, that the Constitution is to be founded on the assent and ratification of the people of America, given by deputies elected for the special purpose; but, on the other, that this assent and ratification is to be given by the people, not as individuals composing one entire nation, but as composing the distinct and independent States to which they respectively belong. It is to be the assent and ratification of the several States, derived from the supreme authority in each State, the authority of the people themselves. The act, therefore, establishing the Constitution, will not be a national, but a federal act.

That it will be a federal and not a national act, as these terms are understood by the objectors; the act of the people, as forming so many independent States, not as forming one aggregate nation, is obvious from this single consideration, that it is to result neither from the decision of a majority of the people of the Union, nor from that of a majority of the States. It must result from the unanimous assent of the several States that are parties to it, differing no otherwise from their ordinary assent than in its being expressed, not by the legislative authority, but by that of the people themselves.

Were the people regarded in this transaction as forming one nation, the will of the majority of the whole people of the United States would bind the minority, in the same manner as the majority in each State must bind the minority; and the will of the majority must be determined either by a comparison of the individual votes, or by considering the will of the majority of the States as evidence of the will of a majority of the people of the United States. Neither of these rules have been adopted. Each State, in ratifying the Constitution, is considered as a sovereign body, independent of all others, and only to be bound by its own voluntary act. In this relation, then, the new Constitution will, if established, be a federal, and not a national constitution.

The next relation is, to the sources from which the ordinary powers of government are to be derived.

The House of Representatives will derive its powers from the people of America; and the people will be represented in the same proportion, and on the same principle, as they are in the legislature of a particular State. So far the government is national, not federal.

The Senate, on the other hand, will derive its powers from the States, as political and coequal societies; and these will be represented on the principle of equality 54

in the Senate, as they now are in the existing Congress.

So far the government is federal, not national. The executive power will be derived from a very compound source. The immediate election of the President is to be made by the States in their political characters. The votes allotted to them are in a compound ratio, which considers them partly as distinct and coequal societies, partly as unequal members of the same society. The eventual election, again, is to be made by that branch of the legislature which consists of the national representatives; but in this particular act they are to be thrown into the form of individual delegations, from so many distinct and coequal bodies politic. From this aspect of the government it appears to be of a mixed character, presenting at least as many federal as national features.

The difference between a federal and national government, as it relates to the operation of the government, is supposed to consist in this, that in the former the powers operate on the political bodies composing the Confederacy, in their political capacities; in the latter, on the individual citizens composing the nation, in their individual capacities. On trying the Constitution by this criterion, it falls under the national, not the federal character; though perhaps not so completely as has been understood. In several cases, and particularly in the trial of controversies to which States may be parties, they must be viewed and proceeded against in their collective and political capacities only. So far the national countenance of the government on this side seems to be disfigured by a few federal features. But this blemish is perhaps unavoidable in any plan; and the operation of the government on the people, in their individual capacities, in its ordinary and most essential proceedings, may, on the whole, designate it, in this relation, a national government.

But if the government be national with regard to the operation of its powers, it changes its aspect again when we contemplate it in relation to the extent of its powers. The idea of a national government involves in it, not only an authority over the individual citizens, but an indefinite supremacy over all persons and things, so far as they are objects of lawful government. Among a people consolidated into one nation, this supremacy is completely vested in the national legislature. Among communities united for particular purposes, it is vested partly in the general and partly in the municipal legislatures. In the former case, all local authorities are subordinate to the supreme; and may be controlled, directed, or abolished by it at pleasure.

In the latter, the local or municipal authorities form Svensk Linje • nr. 1 • 2015

Klassiskt distinct and independent portions of the supremacy, no more subject, within their respective spheres, to the general authority, than the general authority is subject to them, within its own sphere. In this relation, then, the proposed government cannot be deemed a national one; since its jurisdiction extends to certain enumerated objects only, and leaves to the several States a residuary and inviolable sovereignty over all other objects. It is true that in controversies relating to the boundary between the two jurisdictions, the tribunal which is ultimately to decide, is to be established under the general government. But this does not change the principle of the case. The decision is to be impartially made, according to the rules of the Constitution; and all the usual and most effectual precautions are taken to secure this impartiality. Some such tribunal is clearly essential to prevent an appeal to the sword and a dissolution of the compact; and that it ought to be established under the general rather than under the local governments, or, to speak more properly, that it could be safely established under the first alone, is a position not likely to be combated.

mode of introducing amendments, it is neither wholly federal nor wholly national.

If we try the Constitution by its last relation to the authority by which amendments are to be made, we find it neither wholly national nor wholly federal.

Were it wholly national, the supreme and ultimate authority would reside in the majority of the people of the Union; and this authority would be competent at all times, like that of a majority of every national society, to alter or abolish its established government.

Were it wholly federal, on the other hand, the concurrence of each State in the Union would be essential to every alteration that would be binding on all. The mode provided by the plan of the convention is not founded on either of these principles. In requiring more than a majority, and principles. In requiring more than a majority, and particularly in computing the proportion by states, not by citizens, it departs from the national and advances towards the federal character; in rendering the concurrence of less than the whole number of States sufficient, it loses again the federal and partakes of the national character.

The proposed Constitution, therefore, is, in strictness, neither a national nor a federal Constitution, but a composition of both. In its foundation it is federal, not national; in the sources from which the ordinary powers of the government are drawn, it is partly federal and partly national; in the operation of these powers, it is national, not federal; in the extent of them, again, it is federal, not national; and, finally, in the authoritative Svensk Linje • nr. 1 • 2015

55

Inflikat

VÄDERLEKSRAPPORT Just nu genomför Ipsos sin undersökning Ipsos Public Image – förtroende för svenska myndigheter och universitet. Resultatet, om det står sig någorlunda jämfört med tidigare år är väldigt intressant läsning.

Det berättar en historia om det säregna folket svenskar, om vad de gillar och vad de inte gillar. Ett av de vanligaste samtalsämnena i Sverige är vädret. Det vet alla som bor på annan ort än sina föräldrar. Ständiga samtal om snödjup, hur mycket det regnat eller om solen faktiskt börjat titta fram igen. Vädret är aldrig särskilt bra. 9 månader av blåst, snö, regn och rusk.

Sedan kommer sommaren, och med den besvikelsen.

Det är aldrig tillräckligt varmt. Och när det väl blir det, är det alldeles för varmt! Det går ju knappt att vara ute, säger en del. Ska jag behöva sitta inne på kontoret i det här fina vädret, säger andra. Sluta klaga, säger en tredje. En fjärde: Men man svettas ju genom skjortan!

Trots detta ligger SMHI, Sveriges Missnöjdas Hemort och Intresseförening, ständigt i topp i Ipsos mätningar.

Däri ligger en något av en paradox.

En annan paradox återfinns i toppskiktet, nämligen Skatteverket. Med tanke på att mätningarna sker i april och maj, deklarationstider, är det lätt att tro att myndigheten skulle påverkas negativt. Att folk helt enkelt blir vansinniga över att behöva deklarera bort halva sina inkomster. Någon kanske invänder, att skatterna effektivt döljs genom arbetsgivaravgifter och moms, och att ingen tänker på hur mycket de faktiskt betalar.

Men den bilden stämmer inte, eftersom förtroendet för Skatteverket är högt även bland företagare, som betalar alla dessa avgifter och ser sina surt förvärvade slantar rinna dem ur händerna. Skatteverket får beröm för att de arbetat hårt med att förbättra sin service och kommunikation, men en annan utveckling går att skönja under den tid som Skatteverket klättrat på listan. Skatterna har sänkts betydligt, regelbördan har lättats och en helt annan syn på företagare kan ses runt om i hela landet. Att skatternas dessutom tas ut med marginal, för att sedan återbördas till medborgarna lär också späda på det goda förtroendet. Även om det förstås innebär ett räntefritt lån till staten från medborgarna, är vi nog många som uppskattar den där återbäringen, som dessutom flyttats fram och nu kommer påpassligt strax innan det är dags för semester.

I botten ligger i stället bidragsmyndigheter.

Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket är de statliga sorgebarnen. Konstigt vore väl annat, de flesta som har regelbunden kontakt med dem befinner sig i någon form av trångmål, och behöver pengar för att klara av de vardagliga bestyren.

Att då ständigt behöva inställa sig för kontroll och undersökning med mössan i hand kan inte beskrivas på annat sätt än förnedrande, trots att dylika kontroller naturligtvis är nödvändiga. Dels för att säkerställa att pengarna betalas ut till person som faktiskt har rätt till dem, men också för att motivera människor att faktiskt söka sig ett arbete. På så sätt slipper man också ha kontakt med de minst omtyckta myndigheterna och får istället handskas med det omtyckta Skatteverket.

Men det säger något positivt om moralen i samhället, att vi hellre arbetar och betalar in stora mängder skatt än lever på bidrag. Det är förstås väldigt bra. Det tyder på att samhället fungerar och håller ihop, trots idoga försök från vissa att måla Sverige i mörka färger, har vi en välfungerande statsapparat. Åtminstone de delar av staten som tar dina pengar.

Vädret är dock fortsatt skitdåligt.

56

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

redaKtIonen I DET HÄR NUMRET FRÅGAR VI REDAKTIONEN VAD, 1, DERAS ROLIGASTE GIMOMINNE ÄR & 2, VAD DE SKA GÖRA FÖR ATT FYLLA SOMMARENS APOLITISKA TID. HÄR ÄR DERAS SVAR: HENRIK HALL: 1. När jag blev vald till vice ordförande 2012 och nåden som visades mig vid sista Gammel Dansken.

2. Jag skall värna det privata, som inte är det minsta politiskt.

ADAM VALLIN:

1. Det förträngda.

2. Passa på att läsa böcker i politisk filosofi innan bokmomsen höjs.

MARKUS KONOW:

1. Förhoppningsvis mitt kommande och första Gimo. Om jag nu kommer minnas det.

2. Dricka Gin & Tonic, vara arg över att Systembolaget finns och läsa en bra bok.

VICTORIA NILSSON:

1. När jag som nybliven ordförande blev “doppad” i stället för islängd i fontänen i Linköping för att den var 3 decimeter djup!

2. Ingen tid är apolitisk, kampen för ett friare Sverige fortgår dygnet runt!

MAGNUS JERNKROK:

1. Duellen som fastslog att Hisingen = Göteborg.

2. G&T och total sinnesfrid.

HUGO SELLING:

1. Midnattsduell med paraply i Einar Du Rietz-anda på Gimo på Gimo 2013. Min motståndare vann fäktningen men jag publiken.

2. Största delen av sommaren kommer jag slåss mot byråkrati i Europaparlamentet. Resterande tid i goda vänners lag och kontemplera livets mening över ett par glas.

JACOB DEXE:

1. Medicinsk precision och rosa uppenbarelse i Snopptorp 2010.

2. Ska göra en extensiv antropologisk fallstudie av något som kallas “semester”.

HANNA WAGENIUS:

1. Första och enda gången jag hunnit delta var i somras. Paraplyfäktning under stjärnklar himmel.

2. Så barrträd och bygga stallvägg.

EMMA SÖDERBERG MAJANEN:

1. Gången jag fick ta del av en tämligen solid argumentation för varför John Locke var kommunist.

2. Vara i fjällen och dagdrömma om en apolitisk tid som varar längre än en sommar.

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

57

lInjerat FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

FÖRBUNDSORDFÖRANDE: Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se

VICEORDFÖRANDE: Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se Adam Vallin adam.vallin@fmsf.se Johanna Grönbäck johanna.gronback@fmsf.se

INTERNATIONELL SEKRETERARE: Oliva Andersson olivia.andersson@fmsf.se

SVENSK LINJE ÅRGÅNG 73

REDAKTÖR:

Henrik Hall henrik.hall@fmsf.se

REDAKTION:

Jacob Dexe Hugo Selling Hanna Wagenius Victoria Nilsson Magnus Jernkrok Emma Söderberg Majanen

REDAKTIONSSEKRETERARE: Adam Vallin

i F r i h e t e n s g r u n d v a l a r f o r m u l e r a r F. A . H a y e k e t t a v

FORMGIVNING:

alla tiders mest övertygande försvar för det fria och

Markus Konow

öppna samhället. Han analyserar frihetsbegreppets utveckling och välfärdsstatens framväxt och utvecklar teorin om den spontana ordning som uppstår när

ANSVARIG UTGIVARE:

i n d i v i d e r f r i t t f å r k o n k u r r e r a m e d s i n a i d é e r.

Alexandra Ivanov

Fr i h e t e n s g r u n d va l a r ä r e n y m n i g k ä l l a t i l l a r g u m e n t

FUNNET:

f ö r f r i h e t o c h m o t f ö r t r y c k . Fö r d e t s m å s k a l i g a o c h s p o n t a n a m o t«Eidsvold d e t s t o r s 1814» k a l i g t pav lanerade. och en

s t ä n d iOscar g p å m i Arnold n n e l s e oWergeland, m p o l i t i k e n s1885. begränsningar och vikten av att tygla statens makt.

PRENUMERATIONSÄRENDEN: info@fmsf.se

TEXTER:

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

TRYCK:

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

F r i h e t e n s g r u n d v a l a r ä r F. A . H a y e k s m a g n u m o p u s .

WWW.SVENSKLINJE.SE

den gavs ut första gången 1960 och fick sin första sv e n s k a öv e r s ä t t n i n g 1 9 8 3. d e n n a u t g å v a i n n e h å l l e r ett uppdaterat förord av Johan Hakelius.

Hör gärna av dig till redaktionen via e-post: henrik.hall@fmsf.se, kommentera på vår facebooksida: facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller 15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

ISBN 978-91-7566-938-0

9 789175 669380

58

www.t i m b r o .s e

Svensk Linje • nr. 1 • 2015

F.A. HAYEK

Frihetens grundvalar The constitution of liberty

F. A . H Ay e k © institute for Humane studies; photo by John blundell. reprinted with permission.

F.A. Hayek

”Den största faran i dag är att man, när ett mål väl uppfattas som legitimt, förutsätter att även medel som strider mot frihetens principer kan utnyttjas fullt legitimt.”

F.A. Hayek Frihetens grundvalar

Friedrich Hayek (1899–1992) är en av 1900-talets intellektuella giganter. Han hade doktorsexamen från Wien i både

m e d F ö r o r d Av J o H A n H A k e l i u s

juridik och statsvetenskap, men det var som en av de ledande ekonomerna inom den österrikiska skolan som han vann berömmelse. Åren 1931–1950 var han pro-

Frihetens grundvalar

fessor vid London School of Economics Om Hayek själv inte var så skeptisk och han var även verksam vid universiteten och Freiburg. tilli Chicago tvång, hadeHayek jagtilldelades sagt att Frihetens 1974 Riksbankens ekonomipris till Alfred grundvalar borde vara obligatorisk Nobels minne. läsning för folkpartister. Den inne­ håller det mesta en tänkande människa behöver veta. Bland annat en epilog med titeln ”Därför är jag inte konservativ”.

Karin Svanborg-Sjövall, VD

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

POSTTIDNING B

Value through communication Tackling communications challenges worldwide

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och att utnyttja sina möjligheter maximalt.

Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Founded 1970 www.kreabgavinanderson.com