SMOCKA 1/23

DÅTID/SAMTID/FRAMTID

DJ på 70-talet  Restaurangkultur  Second hand  Studenthistoria

Producent Vendla Fagerudd

Reportrar Edvin Ekman, Karin Harms, Saga Kari, Viktor Marjanen, Jessica Nyberg, Emma Presley, Maria Rökman, Sonja Sajavaara, Iina Tossavainen

Layout Fanny Arra, Inez Kjellman, Nathalie Koskinen, Lina Larsson, Liam

Törnqvist, Mikael Westerlund

Pärmbild Leon Boullenger, Mikael Westerlund, Héctor Achautla/Unsplash

Teija Löfholm räddar hemlösa katter, s. 17.

”Det var bättre förr”

Året är 2023 och utvecklingen rusar på i rasande fart. Klimatförändringen är ett faktum och den artificiella intelligensens orosmoln lurar ständigt i periferin. Samhället har aldrig varit mer splittrat och talkoandan känns som ett minne blott. Ofta ställer vi oss frågan om vart världen är på väg. Många tenderar att hänföras av nostalgi och idealisera tiderna då bankbok och permanent var tidens melodi. Kanske en vardag med vaselin som balsam och dålig täckning känns som en tröstande tanke i en värld där man knappt klarar sig utan varken mobilcertifikat eller WhatsApp. Men hur glatt var det glada 20-talet och hur häftigt var 80-talets aerobics och solariebränna egentligen? Kom ihåg den rättsligt tillåtna hustrumisshandeln, asbestlungorna, födslarna hemma på bastulaven och gemene mans besinningslösa rökande när du uttalar orden ”det var bättre förr”.

Varför ska vi då blicka tillbaka?

Jo för att jämföra, ifrågasätta, kritisera och ibland helt enkelt för att roas. I den här tidningen har vi valt att göra just det här. Vi jämför restaurangscenen då och nu, ifrågasätter hur prissättningen på begagnade kläder förändrats, kritiserar samhällets syn på idrottskvinnor genom tiderna och låter DJ Palle ta med oss på en resa genom 70-talets nattliv.

Vi måste blicka tillbaka, för att lära oss av gamla misstag men också för att uppskatta de pionjärer som banade väg för det liv och de rättigheter vi har privilegiet att ta för givet i dag.

Vendlas top 3 mest nostalgiska

1. 2. 3.

Doften av tallsåpa SingStar Dansband

Vendla Fagerudd, tidningsproducent

En begagnad YSL-väska för 990 euro och en Balenciaga-keps för 160. Loppmarknaderna var förut ett billigt alternativ för de som inte hade möjlighet att köpa nytt. Idag kan begagnat mode i Helsingfors centrum liknas vid lyxkonsumtion.

I Helsingfors Design Distrikt, mitt i centrum, har ett flertal loppisar etablerat sig under de senaste åren. Loppisentusiasterna går ofta längs med Stora Robertsgatan från Fredrikstorget mot Georgsgatan och besöker butiker på vägen. Går man från loppiset Relove vid hörnet av Fredriksgatan mot Skillnaden står man utanför entrén till loppiset Flea efter en promenad på 200 meter.

Läderväskor i vitrinskåp och oanvända märkeskläder är det första man möts av då man går in på loppmarknaderna i trendiga Rödbergen. Ett par märkesklackar i siden är inte längre ett sällsynt fynd. Bilden av loppisar som platser fyllda av allt från pussel till morgonrockar i stora högar på golvet har bytts ut mot pälsjackor, alla märkta med varularm, och Dior-solglasögon i snygga rader.

Att sälja och köpa på loppis är idag ett trendigt och för många självklart alternativ till snabbmode. Många säljer och shoppar second hand på grund av klimatfrågan.

Att Second Hand-shopping blivit en så stor trend, speciellt bland unga, är något som märks på Flea och Relove. Kunderna går från en klädstång till en annan i takt till bakgrundsmusiken. Då plaggen som fått luta över ena armen vuxit till en hög, går stegen ofta raskt mot omklädningsrummen för att stå i kö.

— Konsumenternas medveten-

het om second hand-produkter har ökat mycket under de senaste åren. Något som verkligen förändrats under de åtta åren sedan Relove grundades, säger Noora Hautakangas, Second Hand butiken Reloves grundare.

Priser som stigit med 40 euro Utvecklingen i konsumentbeteendet, att loppmarknader blivit trendsättare, har varit en avgörande faktor till att loppispriserna höjts. Inflationen som varit på

FOTO: Leon Boullenger

Det är självklart att vi också måste höja våra priser för att hänga med i prisutvecklingen.”

Priserna på loppisar har ökat, med det hindrar inte människor från att shoppa second hand.

är ett trendigt men dyrt sätt att konsumera

Femi Tigerstedt har jobbat på Flea sedan augusti 2022. Hon uppskattar att second hand trenden kommer fortsätta.

tapeten under 2022 och 2023 har bidragit till en allmän prisstegring.

Noora Hautakangas säger att prissättningen på Relove givetvis följer den prisförhöjning som skett under de senaste månaderna. Att arbetstagarnas löner och butikernas hyror stigit är något hon menar att har synts i priserna.

Femi Tigerstedt, som arbetar på Flea, menar att hon också märkt av inflationen, att priserna

stigit har blivit påtagligt i hennes jobb.

– Klänningar från Zara som förut kunde kosta omkring 30 euro är numera värda närmare 70 eller 80 euro. Det är självklart att vi också måste höja våra priser för att hänga med prisutvecklingen, säger Tigerstedt.

Relove och Flea erbjuder försäljningsperioder på allt från sju till 30 dagar. Ett fast pris betalas för försäljningsperioden och en procentuell provision tas dessutom

efter försäljningen. Produkternas ursprungspris, skick och rådande modetrender är alla faktorer som har en inverkan på prissättningen, menar Tigerstedt.

Personalen på båda butikerna är utbildade i prissättning. Utbildningen fortlöper hela tiden för att hålla jämna steg med den snabba prisutvecklingen på marknaden. Enligt Tigerstedt har kunderna ett stort förtroende för hur de anställda prissätter kläderna. Hon menar att många kunder uttrycker att de Fortsätter på nästa sida

litar på det arbete hon och hennes kollegor gör.

Olika åsikter om prissättningen Trots att de anställda har stor kunnighet i prissättning på både Flea och Relove erbjuds ändå försäljningspaket där kunden själv får prissätta sina produkter. Stora variationer i pris kan med andra ord bero på att plaggen ursprungligen tillhört olika kunder med olika åsikter om hur kläderna ska prissättas.

Noora Hautakangas menar att Relove inte kan påverka hur kunderna själva bestämmer priserna. En del vill sälja väldigt billigt för att bli av med produkterna snabbt medan andra vill ta mera betalt.

Hautakangas säger att Relove har tydliga riktlinjer för i vilket skick kläderna ska vara. Endast rena, tvättade och hela produkter kan lämnas in för försäljning. Hon menar ändå att det händer att de kunder som prissätter själva lämnar in produkter som inte lever upp till kraven. Ibland händer det att söndriga eller smutsiga plagg kommer ut till försäljning. Något som brukar uppröra, speciellt då priserna är höga.

– Vi hänger tyvärr inte alltid med. Vi har flera tiotusentals produkter i våra butiker. Det är omöjligt att kontrollera allting som är ute för försäljning, säger Hautakangas.

Text: Karin Harms

Fem tips för dig som vill fynda på loppis:

1

Gå igenom plaggets sömmar, se till att det inte finns uppsprättade stygn eller hål.

2

Hur är plaggets skick? Titta noggrant efter slitage och fläckar.

3

Vilka material är du ute efter? Dyrare material som läder, kashmir och siden tenderar att höja priset på en produkt.

4

Googla! Om du inte kan estimera en produkts originalpris kan du alltid försöka få fram informationen via nätet.

5

Undvik impulsköp. Har du en lista på plagg eller accessoarer du letar efter? Det kan löna sig att ha en klar vision av det du vill fynda.

Kampens UFF på Fredriksgaten.

FOTO: Leon Boullenger

Det är bara ett stenkast mellan loppisarna Relove och Flea på Stora Robertsgatan i Rödbergen.

Ralph LaurenVintage990 euro

Y2K topp 30 euro favoriterPersonalens

Levi's 501 55 euro

160Balenciaga-keps euro

FOTO: Unsplash

1901 E.R. Wahlman grundades

Elis Wahlman grundade sitt företag år 1901 i Viborg. På 1920-talet grundades en filial i Helsingfors, vilket så småningom ledde till att hela verksamheten flyttade till Norra Esplanaden. I samband med 100-årsjubileet 2001 flyttades verksamheten till sin nuvarande lokal på Sofiegatan. Företaget har en lång tradition av tillverkning av studentmössor, teknologmössor och doktorshattar.

Studenter på Gamla studenthusets trappor (1890–1910).

FOTO: GUSTAV SANDBERG/SLS-ARKIV

FOTO: SIGNE LILJEQUIST/

Teknologföreningen grundas.

1872

26 viktiga händelser i det

1933 Åländska Studentlaget grundas.

1936 Nyländska Nationen grundas.

1643

Nylands Nation grundas.

1911

1930

1900

1906 Åbo Nation grundas.

1908 Vasa Nation grundas.

1951 Det blev lagligt att lägga studentmössa på

Havis Amanda

Traditionen att lägga en studentmössa på Havis Amanda är gammal och det var faktiskt olagligt att göra det fram till 1951. På grund av allt vildare vappenfirare beslöt man år 1978 att flytta mösspåläggningen från midnatt till klockan 18.

1920

1924 Östra Finlands Nation grundas.

1926 Österbottniska Nationen grundas.

En student på skidtur (1915–1930).

FOTO: BERNHARD ÅSTRÖM/ SLS-ARKIV

1950

1953 Ylonz ordnades för första gången.

1956 Akademiska Sångföreningen och Akademiska Damkören Lyran håller sin första gemensamma konsert.

1951 Studenternas fackeltåg ordnas för första gången

Fackeltåget är ett sätt för huvudstadsregionens studenter att fira självständighetsdagen. Kransnedläggning på hjältegravarna ingick i programmet även första gången 1951.

Fotoelement: freepik.com

Det första numret av Studentbladet utkom.

Porträtt av ung kvinna i studentmössa runt sekelskiftet.

SLS-ARKIV

1925 Vårdberget blev värd för vappenfirandet i Åbo

Det är ganska oklart hur vappen firades i Åbo under 1800-talet. Det man däremot vet är att Kuppisparken stod som värd för vappenfirandet under början av 1920-talet. Men redan 1925 började studenterna ta sig till Vårdberget för att bland annat lyssna på körsång.

2013 Glöggrundan gör comeback i form av Glöggrundan 2.0.

2015 Teknologföreningens handbollslag HC Teknolog tog sig till semifinal i B-slutspelet i Sjundeå Cup.

finlandssvenska studentlivet

Genom åren har studenterna i Svenskfinland gjort och upplevt både det ena och det andra. De här händelserna har format den finlandssvenska studentkulturen.

1977

Åbolands Nation grundas.

1967

Östra Finlands Nation vid Åbo Akademi grundas.

1981

Didacta firade 6 år av verksamhet.

1960 De första studenthalarna började användas

1992

Första upplagan av Pampas Nationaldag.

2010

Det var teknologerna som började använda halare i Finland på 1960-talet. Närmare bestämt var det studenter från Byggnadsingenjörsgillet som använde halare i samband med byggandet av Teknologbyn.

2005

Ämnesföreningen Justus firade sitt 14:e verksamhetsår.

2020

2020 StudOrg fyllde 77 år. 2022 Stadirundan arrangerades för första gången.

1986 Bosse Österberg

skrev

Minnet

Två unga herrar med stärkkragar, den ena med studentmössa, dricker ur läskedrycksflaskor. Första maj (1900–1915).

FOTO: BERNHARD ÅSTRÖM/SLS-ARKIV

Visor betydde mycket för Österberg och han var bland annat medlem i Visans Vänner. Han var en vän av snapsvisor och deltog i tävlingar för nyskrivna snapsvisor på både finska och svenska. Minnet är ett exempel på en klassisk snapsvisa som gärna sjungs bland finlandssvenska studenter.

Första maj-firande i Masaby 1930. FOTO: BERNHARD ÅSTRÖM/SLS-ARKIV

Text: Edvin Ekman

Min pappa DJ Palle

Text & Bild: Maria Rökman Första bild: Leon Boullenger

Paul ”Palle” Rökman har varit DJ i över 40 år. Med artistnamnet DJ Palle gjorde han karriär på 70- och 80-talet. Han var aktivast i sin ungdom och slog även ett finskt rekord genom att spela vinyler 80 timmar i sträck. Än idag som 63-åring spelar han skivor, både hemma och på spelningar. DJ Palle har bidragit mycket till att musik har varit så närvarande under min uppväxt, eftersom han är min pappa. Det att han varit DJ är det absolut coolaste jag kan säga om honom.

Vardagsrummet hemma i Hangö är fyllt med både vinyl- och cd-skivor och det är inte ens en tiondel av alla skivor pappa äger. Han blev intresserad av musik redan som barn och popmusik hade en omedelbar inverkan på honom. Han köpte sitt första egna album som 11-åring och har samlat sedan dess. Jag har försökt att köpa vinyler som present till honom, men han hinner alltid köpa dem först.

Pappa gjorde sina första spelningar redan som 14-åring. Han började sin karriär på skolans fester men när han i februari 1977 slog ett finskt rekord tog hans karriär fart ordentligt. Tillsammans med sin vän Kari bestämde han sig för att spela vinyler 80 timmar i sträck. De två 17-åringarna fick lov att använda Hangö ungdomshus utrymmen och på måndagen klockan 10 satte pojkarna igång med Bill Haley & The Comets låt “Rock Around The Clock”. Musik spelades oavbrutet och på torsdagen klockan sex på kvällen hade de spelat över 1200 låtar.

Bilden från rekordet finns på vår vardagsrumsvägg i Hangö, strax under en klocka gjord av en vinylskiva.

– Vi levde huvudsakligen på kaffe och cigaretter, berättar Palle.

Rekordet fick mycket uppmärksamhet och det satte igång pappas karriär. Som 17-åring började han göra riktiga spelningar på restauranger. När jag var 17 jobbade jag på Burger King, så man kan ju påstå att pappa är smått coolare än jag.

Pappa berättar att dåtidens DJ gjorde mycket mera fysiskt jobb än den moderna DJ:n. Han hade alltid två vinylspelare så att han kunde spela musik oavbrutet. Konstant letade han bland skivorna för att hitta nästa låt att spela. På vinyler måste man även leta fram låten från spåret, så pappa minns att han fick hela tiden jobba på. Det här syns på en hel del vinyler vi har hemma, vissa skivor är så slitna att de inte längre går att spela.

Fortsätter på nästa sida

17-åriga Palle med kompisen Kari gjorde DJ-rekord år 1977.

Favoritartist/band då? Deep Purple

Favoritartist/band nu? Adele

Favoritartist/band genom tiderna? Blues Brothers, deras låtar har jag spelat på varje spelning sedan 1980.

Favoritmusikgenre? Funk.

Vilken musikgenre gillar du minst? Techno. Jag anser att musik ska spelas på riktiga instrument.

Är du med i ett band? Japp, Palsamiweikot sedan 1978.

Vad spelar ni? Vi är ett humor-punkbänd.

Vår mening är att vara roliga, inte att vara bra.

Vilka instrument kan du spela? Gitarr och bas.

Favoritinstrument? Bas.

Efter några år av spelningar i Hangö fick pappa ett heltidskontrakt som DJ år 1982. Efter ett år konstaterade han att det inte längre var lönsamt, så blev DJ-yrket blev en hobby istället. Han minns ännu karriärens höjdpunkter, vilka som var hans bästa spelningar. Trots att höjdpunkterna är från 40 år sedan, minns han detaljer och responsen han fick efter sina spelningar. Jag fick äran att ta del av spelningarna han gjorde i påskas, och fick då också höra responsen han fick från publiken. Flera kom för att tacka honom för en lyckad spelning, vissa var även imponerade att han faktiskt spelade vinylskivor.

Dagens DJ:ar skiljer sig mycket från dåtidens. Digital musik är mycket lättare att spela och svårare att misslyckas med. Då man spelar vinylskivor kan misstag lätt uppstå. Man måste vara väldigt försiktig med vinylskivorna och spelaren, som barn fick jag inte röra någondera. Jag har först under det senaste året lärt mig att spela vinylskivor, och då fått höra tusen gånger att jag måste vara försiktig.

Nio snabba frågor

DJ Palle på påskspelning på Nöjen i Hangö. FOTO: MARIA RÖKMAN

DJ Palles topp tre

Vinyler började försvinna då den digitala musiken började ta över, men de senaste åren har vinyler börjat trenda igen. Idag släpper alla stora artister sina album även på vinyl. För vissa har vinyler blivit en samlarhobby, men Palle anser att vinyler har en helt annan känsla än vad digital musik har. Han tror att vinyltrenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den kommer att öka.

– Då man köper en vinylskiva får man en massa material utöver skivan. Man kommer in i musiken på ett helt annat sätt. Dessutom är det en helt annan känsla att ha ett fysiskt album, anser Palle.

Min pappa, DJ Palle, skulle kunna berätta om sina DJ-historier och musik hur länge som helst. Som tur är jag hans dotter, för jag kan också lyssna på dem hur länge som helst. I år fick jag äntligen ta del av hans spelningar. Pappa spelade samma låtar han hade spelat hela min uppväxt, men det var en helt annan känsla att få höra honom spela dem för en publik. Jag hoppas verkligen att de inte var de sista spelningarna jag var med på.

Thriller av Michael Jackson, 1982.

Best of the Blues Brothers, 1981.

Saturday Night Fever (soundtrack), 1977.

Vissa skivor är så slitna att de inte längre går att spela.”

Helsingforsarna hittade äntligen

Helsingfors restaurangkultur var länge något som sackade efter de andra nordiska länderna. Dagens ”foodies” söker frenetiskt efter nya upplevelser, som de innovativa kökscheferna gladeligen erbjuder.

Phad thai, burrito, curry, sushi – maträtter som de flesta av oss känner igen. Den internationella matkulturen gynnas just nu inom Helsingfors restaurangkultur. De flesta köpcentrum är fullpackade med restauranger som erbjuder mat från länder som Malaysia, Mexico, Thailand, Indien och Japan. Maträtter som taco al pastor, pho och bibimbap har normaliserats och tack vare en mångkulturell restaurangscen har dessa rätter blivit centrala delar av den finska kosten. Men för inte så länge sedan kunde det vara oerhört svårt i Helsingfors, om inte omöjligt, att tillfredsställa sin längtan efter en läcker nasi goreng.

Helsingfors restaurangscen är oigenkännlig sedan millennieskiftet. I början av 2000-talet var fine dining-konceptet ännu starkt förknippat med det franska köket och något som bara de förmögna hade råd med. Casual dining syftade mera på en måltid hemma, skyfflad snabbt in i truten framför tv-rutan.

På andra sidan hade du snabbmatsrestaurangerna. Pizza och burgare var det som serverades, från de flesta av restaurangerna som ägdes av samma koncernföretag. Alternativen var inte många. Det mest exotiska som såldes fanns i de kinesiska restaurangernas bottenlösa "biblar" till menyer. Bara de modigaste vågade pröva maträtterna som befann sig efter första sidan.

Jesper Björkell, restaurangentreprenör och Finlands "sushiguru", har varit en av de största förespråkarna för asiatisk, särskilt japansk, matkultur i Finland. Björkell, som länge jobbat med sushirestaurangerna Hanko Sushi, öppnade restaurangen Shinobi år 2021. Shinobi, en japansk bar & restaurang som specialiserar sig på nutida japanska maträtter, har blivit populär bland Helsingfors nutida och konkurrenskraftiga asiatiska restaurangscen.

När Björkell blir frågad om Shinobi skulle ha varit lika framgångsrik om han öppnade restaurangen år 2005, släpper han ut ett måttligt belåtet skratt.

– Absolut inte, ingen chans! När jag började fanns det tre platser som serverade sushi i Helsingfors. Kampen var ett öppet torg med en busshållplats och asiatisk mat ansågs överlag vara något jätteexotiskt, fast jämfört med dagens standard var det inte något häpnadsväckande.

En tid efter millennieskiftet började restaurangkulturen i Helsingfors förändras. Delvis på grund av att invandringen ökade. De som anlände öppnade nya restauranger och introducerade det finländska folket till nya matupplevelser. Det här inspirerade nya trender, och finska resmål som Lanzarote och Paris byttes ut mot städer som Bangkok och Ho Chi Minh.

Text: Viktor Marjanen

Jesper Björkell har varit en av de största förespråkarna för asiatisk matkultur i Finland.

Jesper Björkell förändrar restaurangkulturen

Foto: Leon Boullenger

till kryddhyllan

Helsingfors restaurangscen har ändrats jättemycket. I början av 2000-talet fanns det finare restauranger och snabbmatsrestauranger. Inte riktigt något däremellan”

Den franska fine dining-kulturen och de stora koncernföretagen banade väg för kökschefer som öppnade sina egna, små restauranger, där innovation, närproducerade råvaror och nya kulturella upplevelser fick blomstra fritt. Entreprenörerna började satsa på att öppna restaurangupplevelsen för alla. Rimligt prissatt mat och en avslappnad miljö var trendsättaren – casual dining hade äntrat scenen. Det nya konceptet sänkte tröskeln för konsumenterna att söka sig till restaurangerna och pröva på nya upplevelser.

Konceptet casual dining tog fart efter att köpcentrumet Kampen öppnades. Fler köpcentrum öppnade restaurangkvarter som gynnade mångkulturaliteten. Kampens köpcentrum har i dag 26 restauranger där du hittar allt från koreansk och italiensk till afrikansk mat.

– Nu om man kollar hur Kampen ser ut så är det just det här konceptet (casual dining) som har vuxit mer än något annat, säger Björkell.

Helsingfors restaurangscen har i all tystnad förvandlats till en fascinerande och mångsidig kultur. Medan det var svårt att hitta en restaurang som serverade sushi vid början av 2000-talet, är det i dag rentav omöjligt att välja mellan de otaliga alternativ vi nu har. Något vi säkert tar för givet.

– Helsingfors har absolut förändrats och fått en livfull och intressant matkultur. Vi kan vara rätt stolta över den nivå vi har på restaurangerna, säger Björkell.

Gamla, klassiska restauranger i Helsingfors

Kosmos

Restaurangen som bakar sitt egna rågbröd med ett 75 år gammalt recept

Grundad: 1924

Plats: Kalevagatan 3

Finns på menyn: Klassiska finska rätter. Utöver deras klassiker finns det Gratinerad Sylvestersmörgås – rom och murkelsås på deras rostade rågbröd

Google recension: 4,3/5

2

Sea Horse

Restaurangen som fått internationella bemärkelser

Grundad: 1934

Plats: Kaptensgatan 11

Finns på menyn: Finska delikatesser, exempelvis deras berömda lökbiff

Google recension: 4,3/5

Pris: Huvudrätter mellan 21-38 €

Salve

Restaurang Savoy

Marskalken Mannerheims stamrestaurang med ett av Finlands största vinkällare

Grundad: 1937

Plats: Södra Esplanaden 14

Finns på menyn: Givetvis Mannerheims favorit –vorschmack, men det finns även fiskrätter och vegetariska rätter

Google recension: 4,6/5

Pris: Meny 123 €

Restaurang Messenius

Restaurangen som serverar “Bättre folkets pyttipanna” alltså Biff rydberg

Grundad: 1937

6 5 4 3

Plats: Messeniusgatan 7

Finns på menyn: Traditionell finsk mat, menyn

ändras efter säsong

Google recension: 4,5/5

Pris: Huvudrätter mellan 24-39 €

Pris: Huvudrätter mellan 21-39 € 7

Ursprungligen en kiosk för huvudsakligen sjömän, i dag en sjöinspirerad stapelrestaurang i Sandviken

Grundad: 1897

Plats: Sandvikskajen 5C

Finns på menyn: Flera olika fiskrätter och kötträtter

Google recension: 4,1/5

Pris: Huvudrätter mellan 16-35 €

Restaurang Kapellet

En av de mest traditionella mötesplatserna i Helsingfors

Grundad: 1867

Plats: Esplanadparken

Finns på menyn: Sallader, soppor, fisk- och kötträtter och veganska alternativ

Google recension: 4,5/5

Pris: Menyer mellan 62-74 €, huvudrätter mellan 20-48 €

Restaurang Elite

En kultur- och konstnärsrestaurang som alltid bjuder på någon slags konstföreställning

Grundad: 1932

Plats: Södra Hesperiagatan 22

Finns på menyn: Finska och internationella rätter, utöver deras klassiker finns stekt sill

Google recension: 4,4/5

Pris: Menyer mellan 48-56 €, huvudrätter mellan 18-42 €

Restaurang Kannas Ursprungligen en stapelrestaurang för

hamnarbetare från Sandviken

Grundad: 1939

Plats: Eriksgatan 43

1 9 8

Finns på menyn: Finska klassiker, mest kötträtter

Google recension: 4,4/5

Pris: Huvudrätter mellan 19-40 €

Restaurang Palace

Finlands första restaurang som fick en Michelinstjärna (1987). I dag har restaurangen två Michelinstjärnor

Grundad: 1952 (för OS i Helsingfors)

Plats: Södra kajen 10

Finns på menyn: Just nu mycket skaldjur, menyn ändrar med säsongerna

Google recension: 4,8/5

Pris: Meny 210 €

Text: Maria Rökman FOTO: Hakli Kari/Wikimedia Commons

Vuxna katter glöms bort när hushåll väljer ny familjemedlem

Det finns en klar skillnad mellan vilka katter som är önskvärda och vilka som lämnas åt sitt öde på djurskyddshemmen. Till Finlands djurskyddshem kommer årligen mellan 10 000 och 15 000 katter. Vuxna katter kan vänta flera år på ett nytt hem medan det finns en konstant efterfrågan på kattungar.

Många drömmer om att få en katt och många katter väntar på att få ett hem. I Facebook-grupper ämnade för omplacering av djur hittar man otaliga inlägg med folk som söker en katt. Ännu flera inlägg handlar om katter som söker ett hem, både ungar och vuxna. Dessutom har djurskyddshemmen egna kattannonser på sina hemsidor.

Teija Löfholm är frivillig djurskyddsrådgivare i Jakobstads Djurskyddsförening. Hon är ofta den första folk ringer när det kommer till djurskyddsärenden i Jakobstadsnejden.

– Till djurskyddshemmen i Finland kommer årligen mellan 10 000 och 15 000 katter, säger Löfholm.

Katterna kan vara övergivna eller förvildade, alltså katter som varit hemlösa ett tag och skapat en population på egen hand. Av de bortsprungna katterna som kommer till djurskyddshemmen hittas bara ägaren till en av tio av dem. Oftast är det ägarna till chippade katter som får sin katt tillbaka. Till djurskyddshemmen förs också inavlade och sjuka katter som folk inte längre vill eller kan ta hand om.

– Vissa kan fortsätta leva efter lite vård, men största delen måste tyvärr avlivas, säger Löfholm.

Både kattungar och katter går igenom samma process när de kommer till djurskyddshemmen. Först gör man ett veterinärbesök för att kontrollera kattens hälsa. Sedan läggs det ut en annons för dem. Väldigt unga katter måste vänta tills de antas vara över 14 veckor gamla innan de kan ges bort. Det tar i allmänhet runt en månad eller mindre att hitta ett nytt hem åt en kattunge. En vuxen bondkatt kan däremot vänta flera månader eller till och med år innan den hittar ett nytt hem.

– I till exempel katthuset i Vasa finns det katter som har bott där i flera år, säger Löfholm.

Katter som har fin färg eller lång päls brukar också hitta ett hem snabbare. I Facebook-grupper finns det flera som söker efter katter med ett specifikt utseende. Det ständiga sökandet efter kattungar eller katter med specifikt utseende leder till att de vanliga bondkatterna inte hittar nya hem.

– Jag har till och med hört om folk som skaffar en kattunge men ger bort den då den blir vuxen och skaffar en ny kattunge, säger Löfholm.

Fortsätter på nästa sida

Vuxna katter hittar mer sällan ett hem än kattungar. FOTO: Tengyart/Unsplash

Katter kan inte ses som varor.”

Text: Jessica Nyberg

Enligt Löfholm så kan vissa ta alltför snabba beslut när de ser en söt kattunge som inte kostar någonting. De tänker inte på kostnaderna efter adoptionen som är de allra största. Det krävs väldigt mycket pengar till mat, veterinärbesök och mediciner.

– Vi har länge förespråkat att man aldrig ska ge bort katter gratis. Men det ledde till att folk kunde börja byta sina katter mot ett paket Juhla Mokka, säger Löfholm.

Löfholm tror att ett kattregister skulle kunna göra viss skillnad, men den största ändringen borde ske i folks attityder till att äga katt.

– Katter kan inte längre ses som varor.

Det finns en utbredd missuppfattning i Finland om att katter klarar sig själva. En annan lovande lösning är enligt Löfholm en lagändring där djurens egenvärde skulle säkras i lagen.

Är det etiskt rätt att skaffa en kattunge då det redan finns många katter som söker hem?

Löfholm anser att det är knepigt att svara på en sådan fråga, eftersom hon förstår att många vill vara med under kattungarnas uppväxt och utveckling.

– Helst av allt skulle jag vilja se att alla katter som är utan hem skulle få ett.

Köp inte bara för att du har tråkigt med vännerna

Jag var runt 16 år gammal första gången jag blev introducerad till prylbutiken

Flying Tiger Copenhagen. Tillsammans med min familj gick jag igenom butikens obligatoriska rutt och jag blev exalterad av alla roliga prylar och deras låga priser. Man kan säga att vi föll pladask för butikens försäljningsstrategi eftersom våra inköp summerades till över 60 euro.

Det är ett faktum att vi finländare konsumerar för mycket. Enligt Earth

Overshoot Day skulle vi behöva runt fyra jordklot om alla levde som vi finländare. Därför blir det en fråga om hur klimatvänliga de här typerna av prylbutiker är, eftersom en stor del av deras strategi baseras på människors konstanta behov av stimulans.

Flying Tiger Copenhagen har söta, men så gott som värdelösa prylar. Hur många av oss har inte köpt något impulsivt därifrån för att sedan bara använda det en gång och låta det vänta i all evighet på bättre tider? Man blir inspirerad när man går genom butiken, på samma sätt som när man skrollar genom Tiktok-flödet. Men så fort man stänger appen eller kommer hem så är inspirationen som bortblåst. Skillnaden är att när du kommit hem från Tiger, så

har du köpt en massa onödiga saker som hamnar i soporna då du storstädar nästa gång.

Butiken Normal använder en liknande strategi som Flying Tiger Copenhagen. Du måste på samma sätt gå igenom hela butikens sortiment innan du kan komma ut. Man kan ju tänka sig att sakerna från Normal ändå är användbara — det finns ju hygienartiklar och spatillbehör där. På samma sätt som Ikea får dig att drömma om vita kök så får Normal dig att fantisera om hemmaspan och egenvård. Man behöver en enorm självkontroll för att kunna säga nej gång på gång, eftersom samma produkter dyker upp ett flertal gånger under vandringens gång. Allt för att du ska köpa mer än du hade tänkt.

De här butikerna är som en gaspedal för det västerländska samhällets pågående hyperkonsumtion. Det är problematiskt att butikerna har blivit ett ställe vi går till för att underhållas snarare än för att handla. Shopping har sedan länge varit en hobby för många, men när man köper sådana onödiga småprylar som Flying Tiger butikerna säljer så skräpar man inte bara ner ens eget hem utan också klimatet.

År 2019 fanns det närmare tusen Flying Tiger Copenhagen butiker i världen, tänk dig bara hur många onödiga prylar vi har köpt bara för köpandets skull. Hur många av Normals plasttygpåsar som egentligen är gjorda för att användas igen men som slängts i soporna. Inte nog med det så uppdateras Flying Tigers sortiment vid varje högtid — alltså kan man bara tänka sig hur mycket butikerna själva slänger bort.

Vi har säkert alla sett loppislådorna fulla med leksaker från McDonalds som folk har försökt sälja bort. Jag tror att vi snart kommer se loppislådor fulla med onödiga prylar som någon köpt på Flying Tiger för att de hade tråkigt med sina vänner en dag.

Foto: Yana Dmitrieva

KOLUMN

Är det etiskt att skaffa en kattunge då det redan finns många katter som söker hem?”

Text: Jessica Nyberg

Muskler är inte längre endast bara för män

Kvinnor tyngdlyftning

Kvinnors tajta gymkläder

Hur förändrar tyngdlyftning en kvinnas kropp?

Hur man raggar upp kvinnor på gymmet - Enligt kvinnor

Gillar män muskulösa kvinnor?

Victoria Beckham lyfter tyngder, och du borde också

Kvinnor bjuder på sig själv på gymmet

Det här är det man hittar när man googlar sökorden ”kvinnor” och “gym”. Inom sport tävlar man ofta mot sig själv eller andra. För kvinnor finns ytterligare ett hinder –kampen mot fördomarna. Det är fråga om gamla föreställningar om att vissa sporter

bara är för män. Skepticism, diskriminering och stränga ideal kring kvinnokroppen har länge varit en realitet inom sport. Genom århundraden har individer och institutioner kämpat för kvinnors rätt att idrotta och tas på allvar.

Viktiga händelser inom

damidrottshistorien

Styrka och stora muskler har länge ansetts vara bara för män. Man har länge trott att kvinnor inte har det som krävs för att idrotta. Idag ser vi äntligen en förändring.

En ny våg av kvinnor visar världen att det är okej och tufft att vara kvinna och stark. Sakta men säkert faller väggarna från lådan som kvinnor tvingats in i . Århundraden av falska myter, skepticism och diskriminering ligger dock djupt. Därför är det viktigt att se exempel på starka kvinnor som fortfarande utmanar existerande missuppfattningar.

Ett exempel är Alexandra Lehtovaara, 27 år, som tränar tyngdlyftning. Grenen hittade hon när hon såg en tyngdlyftare på Youtube.

– Jag såg på henne och tänkte att hon var super cool. Vacker, stark och utstrålade självsäkerhet. Man såg att hon inte bryr sig om vad andra tänker, säger Lehtovaara.

Resten är historia. Hon beskriver tyngdlyftning som det bästa som hänt henne. När hon reflekterarkring damidrott och samhällets acceptans av kvinnor med musk-

• Kvinnor deltog i sport redan i forntida civilisationer.

• Under medeltiden spreds kristendomen i Europa, med patriarkaliska tankesätt om ”det svagare könet som inte klarar fysisk ansträngning.”

• År 1900 fick kvinnor delta i moderna OS. Innan dess ansågs idén opraktisk, ointressant, oestetisk och inkorrekt.

• År 1966 sprang Bobbi Gibb som första kvinna inofficiellt Boston Maraton, världens äldsta årliga maraton. Ett år senare deltog Kathrine Switzer officiellt, och fortsatte springa, trots att man försökte riva bort hennes nummerlapp.

• År 1980 godkändes officiellt tävlingar i bodybuilding för kvinnor. Tidigare gällde skönhetstävlingar där deltagarna kunde förlora om de hade ”för stora” muskler.

• Under 90-talet började många organisationer göra större satsningar på damidrotten.

Först 2012 skickade alla OS-länder kvinnor till spelen.

• Först 2023 får kvinnor delta i internationella 50 kilometers längdskidåkningstävlingar.

ler, säger hon att det fortfarande finns mycket kvar att förbättra.

– Det ses inte som feminint. Första reaktionen är ofta att vikter, muskler och grenar som den här bara är för män.

Kvinnor inom sport stöter regelbundet på nedlåtande kommentarer. När Lehtovaara började frågade hennes killkompisar om hon ville se ut som en man.

– Skämt eller inte, det kan påverka den som hör det.

Kvinnoidealet har växlat mycket genom tiderna. Fram tills nyligen var idealet att vara smal. Tills runt 2017 var Victoria’s Secret-modellen ett noggrant konstruerat skönhetsideal för hur kvinnor skulle se ut. Man önskar att skönhetsideal skulle vara något som hör till det förflutna. Enligt Lehtovaara är många tidningar och vissa influerare fortfarande väldigt snäva i det de visar upp. Hon tycker att man genom träning kan frigöra sig från pressen från skönhetsidealen.

– Det gör ingen skillnad för mig idag om jag är stor eller liten. Det som spelar roll är att min kropp är en maskin jag kan göra allt möjligt tufft med.

"Vi är påväg mot det bättre" Lehtovaara konstaterar att trots att män kan vara biologiskt starkare kan kvinnor också vara starka eller klara sig bra. Ju tidigare barn ser kvinnliga förebilder desto mer normaliserat blir det.

Hon blickar tillbaka på när hon spelade basket och minns att männens matcher fick betydligt mer uppmärksamhet.

– Folk tyckte det var “riktig sport”.

Lehtovaara tror dock vi är på

BILD: UCLA Charles E. Young Research Library

väg mot det bättre. För det tackar hon speciellt sociala medier.

– Med hjälp av sociala medier kan vi kvinnor själv bestämma vad vi vill se och vad som ska vara idealet. Till sist nämner Lehtovaara att ansvaret för att förändra kulturen ligger hos oss alla. Dessutom ger hon tips åt kvinnor som funderar på att börja idrotta.

– Sport ger oss möjligheten att göra det vi verkligen

vill och inte bry oss om vad andra tänker. Leta fram din egen grej och kör hårt.

Kvinnor som Lehtovaara fortsätter att inspirera andra. Det finns mycket kvar att göra för att sportvärlden ska bli jämlik, men oberoende kommer kvinnor att fortsätta träna. Musklerna är här för att stanna, och de är inte längre bara för män.

Text: Sonja Sajavaara

Med hjälp av sociala medier kan vi kvinnor själv bestämma vad vi vill se och vad som ska vara idealet.”

Alexandra Lehtovaara tycker det är viktigt att starka kvinnor delar med sig av sina erfarenheter. FOTO: Sonja Sajavaara

Finns det plats för fler finlandssvenska skådespelare på scen?

Skådespelarbranschen är väldigt eftertraktad och få antas till den finlandssvenska utbildningen. Ändå tilldelas många av rollerna på finlandssvenska teatrar finskspråkiga och svenska skådespelare, men varför inte satsa på att anställa fler finlandssvenskar?

Det finns få svenskspråkiga teatrar i Finland. Numera anställer de också många finskspråkiga och svenska skådespelare. Den finskspråkiga skådespelaren Minttu Mustakallio spelade en av huvudrollerna i Svenska Teaterns produktion av Själarnas ö. Den svenska skådespelaren och musikalartisten Alexander Lycke har medverkat i bland annat musikalen Chess, också på Svenska Teatern.

På frågan om varför svenska teatrar och produktionsbolag väljer att anställa skådespelare från Sverige och finskspråkiga skådespelare svarar skådespelaren och musikern Mia Hafrén, som varit i branschen i över 20 år, att det finns flera rimliga anledningar.

— Jag tror att det finns flera orsaker till det. Just när det kommer till de svenska skådespelarna tror jag att det handlar om musikaler. Det finns färre musikalartister i Finland, även om det kommer fler och fler. Det är öppna provspelningar, det är inte meningen

5 SNABBA: MIA HAFRÉN

att man enbart riktar sig in på finlandssvenska skådespelare och sångare utan det är öppet för alla, säger Hafrén.

Hafrén menar att det finns fördelar med arbete över språkgränserna. Det skapar samarbete, inkludering och framför allt möjligheter.

— Då det kommer till finskspråkiga så tycker jag att det är bra att man öppnar upp. Finskspråkiga som kanske inte talar perfekt svenska har möjligheten att spela på svenska. Det ger också svenskspråkiga en möjlighet att spela på finska. Det raserar murarna för vem som ska spela i vilket fack. Så jag tror att allt sånt här är positivt, säger Hafrén.

För Mia Hafréns dotter Livia Wikström är ansökan till teaterhögskolan i Helsingfors aktuell just nu. För henne handlar det inte om att branschen är svår att komma in i, utan att det är branschen hon vill välja och den råkar vara svår. Wikström poängterar att den

1. Favoritskådis? Cate Blanchett

2. Favoritmusikal? Hamilton

3. Finlands finaste scen? Nationalteaterns lilla scen i Vallgård

4. Favoritprojekt hittills? Att göra egen musik

5. Var är det sista du gör innan du går upp på scen? Blåser tomt mina lungor

Mia Hafrén anser att samarbete över språkgränserna skapar möjligheter och inkludering. FOTO: Leon Boullenger

svenskspråkiga teaterscenen är jätteliten i Finland. Sett till teatrar handlar det om några stycken, flest i Helsingfors och Åbo.

När det kommer till film finns det otroligt lite grejer på finlandssvenska, ett tiotal filmer och serier har producerats under de senaste åren. Enstaka skådespelare kan få roller i Sverige, ofta som finlandssvenskar i serier eller filmer.

Det raserar murarna för vem som ska spela i vilket fack.

— Som sagt är det en otroligt liten scen, det är ju såklart jättesynd. Jag tycker att det alltid ska finnas rum för konst, säger Wikström.

"Fältet är fullt"

Skådespelarkonst är en av de dyraste utbildningarna att upprätthålla i Finland och resurserna är begränsade. Man kan studera på kandidat- och magisternivå i Finland på teaterhögskolan i Helsingfors och på Tampereen yliopisto.

Teaterhögskolan i Helsingfors är den enda som ger kandidat- och magisterutbildning i skådespelarkonst på svenska. Antagningen till kandidatprogrammet sker vart tredje år till den svenska linjen och varenda år till den finska linjen.

Bägge linjerna har plats för tolv nya studerande.

— Det känns ju såklart jobbigt. Det gör hela ansökningsprocessen så hemskt mycket längre, tolv platser vart tredje år är väldigt lite. Dock tror jag inte att det påverkar folks “söklust", säger Wikström.

Enligt Aune Kallinen, professor på Teaterhögskolan i Helsingfors, beror antagningen av studerande vart tredje år på att skolan inte har resurser att utbilda mer än två svenskspråkiga grupper samtidigt (dvs. kandidat- och magisterstuderande). Kallinen säger också att den svenskspråkiga teaterkonsten inte behöver fler studerande.

Mia Hafrén anser att det närmast handlar om att det är svårt för svenskspråkiga skådespelare att få jobb i Finland.

— Fältet är fullt, men samtidigt faller det bort stora delar av åldersgrupper då man tar in var tredje år, förr har det varit vartannat år, säger Hafrén.

Varken Hafrén eller Wikström tror inte att det i nuläget kommer att satsas mer resurser på skådespelarutbildningen i Finland. Hafrén poängterar också att om man plötsligt skulle börja utbilda fler skull det finnas en massa arbetslösa skådespelare.

Framtiden för kulturscenen

ser dock inte så dyster ut som den låter, både Hafrén och Wikström ser ändå en utveckling inom branschen.

— Jag tror att branschen ändras i den grad att den blir mer digitaliserad, dessutom tror jag att fler kommer bli mångsysslare. Sättet man använder konsten på kommer att breddas, säger Wikström. Hafrén påminner om att teatern är till för att spegla samhället och att vissa delar av samhället förändras hela tiden. Om teatern inte följer med så tappar den sitt syfte. Wikström instämmer och menar samhället gestaltas på olika sätt genom teatern, vare sig det är genom dans eller humor.

— Det ger oss perspektiv och möjlighet att kollektivt uppleva saker. När man får sitta bredvid en annan människa som man inte ens känner så skrattar man åt samma sak som händer på scenen. Kanske ett skratt som är fyllt med något minne eller gemensamma tankar. Då får vi en känsla av att vi hör ihop.

5 SNABBA : LIVIA WIKSTRÖM

1. Favoritskådis? Mia Hafrén

2. Favoritmusikal? Kristina från Duvemåla

3. Finlands finaste scen? Svenska teatern i Helsingfors

4. Favoritprojekt hittills? Vilja andas med Nya TADAM

5. Var är det sista du gör innan du går upp på scen? Andas

Livia Wikström tror inte att det i nuläget kommer att satsas mer resurser på skådespelarutbildningen i Finland.

FOTO: Nina Ahtola

Text: Saga Kari

Girjái – en perfekt icke-kolonialistisk queer-utopi

Girjái är en dansföreställning av den samiska dansaren Máret Ásllat Ivvár Ovllá Nilla Ritni. Syftet med verket är att ge BIPOC (Black, Indigenous, (and) People of Color) queers en trygg plats där de kan drömma om en annan dimension och verklighet – hur det skulle vara att leva i en queer-utopi efter avkolonisering.

Máret Ásllat Ivvár Ovllá Nilla Ritni är en samisk queer-konstnär som går tredje året i utbildningsprogrammet för dans vid Konstuniversitetets Teaterhögskola. Föreställningen bygger mycket på improvisation som tar sig uttryck bland annat genom stunder då arbetsgruppen pratar med varandra och när Ritni jojkar medan hans syster dansar. Salen är inredd som en samisk tältkåta – en lavvu – gjord i tyll.

Ritni vill att hans föreställning ska utmana idén om vad en föreställning ska vara. Föreställningen utmanar själva normen för vad vi är vana vid. Den lever i stunden och är konverserande, med många improviserade diskussioner, dansstunder och jojkar. I varje föreställning händer något nytt.

”Det kapitalistiska samhälle vi lever i får oss att tro att föreställningen måste vara färdig. Men jag och arbetsgruppen tänkte att i en icke-kolonialistisk queer-utopi kan föreställningen vara vad som helst och allting.”

Ritni berättar att idén att hålla föreställningen i en lavvu föddes ur en dröm om hur hans icke-koloniala queer-utopi skulle se ut. Där skulle lavvur vara vanliga överallt, inte bara i samiskt land.

– I en perfekt icke-kolonialistisk queer-utopi skulle varken minoriteter eller majoriteter finnas. Länder skulle återställas, det skulle inte finnas några statsgränser. En skulle kunna använda vilket språk som helst varje dag.

Dansföreställningen Girjái ger uttryck för Ritnis queer-utopi.

FOTO: UNIARTS.FI

Föreställningen visades på Teaterhögskolan i mitten av april 2023. I arbetsgruppen ingick dansarna

Máret Ásllat Ivvár Ovllá Nilla Ritni och Biret-Iŋgá

Máret Pieski, ljudtekniker Pessi Jouste och ljuddesigner Aju Jurvanen.

Máret Ásllat

Ivvár Ovllá Nilla Ritni vill utmana begreppet föreställning.

FOTO: IINA

TOSSAVAINEN

RECENSION

En trevlig och uppfriskande upplevelse i en trygg atmosfär

Föreställningen Girjái hade ett annorlunda koncept än traditionella dansuppträdanden. Dansarna var väldigt nära publiken. Salen var inredd som en lavvu (samernas tältkåta) gjord av tyll. Inredningen och närheten till dansarna kändes spännande till en början. Men när föreställningen pågick kändes stämningen i lavvun intim och mysig.

Dansarna hade väldigt bra teknik. Själva koreografin kändes väldigt aktuell, stilen var modern dans med inslag av danstrender från TikTok.

Föreställningen byggde mycket på improvisation. Aju Jurvanen, som fungerade som ljusdesigner, diskuterade samtidigt med de andra medlemmarna i gruppen om vilket typ av ljus som skulle vara bra för dem. Till en början kändes diskussionen om vad som skulle hända härnäst i föreställningen lite märklig. Det var

som att titta på en övning snarare än en föreställning. Man vande sig dock vid diskussionen och till slut kändes det som en trevlig och uppfriskande omväxling, vilket också bidrog till den trygga och stödjande atmosfären i lavvun.

Föreställningen avslutades med Sofia Jannoks låt We are still here. Publiken sjöng och jojkade med till textraden "we are still here, we are still here", där de böt ut ordet "here" mot "queer" den andra gången.

Jag gick för att se föreställningen eftersom jag, som BIPOC, var en del av målgruppen. Jag tyckte om den, men jag tror att jag skulle ha tyckt lika mycket om den även om jag skulle vara vit. Största delen av publiken var BIPOC, vilket å andra sidan kanske gjorde utrymmet och uppträdandet säkrare och lättare för Ritni.

Text: Iina Tossavainen

Hitta.se finns inte i Finland!

Min flytt till Finland förra hösten förde med sig en drös kulturchocker. Jag trodde att jag hade förberett mig på det mesta. Inget hade kunnat förbereda mig för vad som visade sig vara den största chocken – hitta.se finns inte i Finland.

Innan flytten skulle jag till en vän som precis flyttat till en ny lägenhet i Stockholm. Jag hade hunnit vara där några gånger redan men gick ändå vilse. Pinsamt. Jag vågade inte fråga efter adressen igen, för den borde jag redan kunna. Men det var ingen större katastrof, jag tog fram mobilen och kollade upp henne på hitta.se. Nu slapp jag den pinsamma konversationen. Inte tänkte jag att denna bekvämlighet snart skulle ryckas från mig.

Spola fram tiden några veckor och jag är i Helsingfors, i all mening en nykläckt helsingforsbo som fortfarande levde i naivitet. Mentalt hade jag förberett mig på det mesta, inga Estrella grillchips, spårvagn istället för tunnelbana, salmiak istället för saltlakrits (ja, det är skillnad). Allt viktigt.

Det var gulistider och jag träffade lite nytt folk. Det var där och då chocken kom och magen sjönk två meter under jorden. Vi skulle hem till någon och jag hittade inte deras adress. Jag googlade febrilt men det var lönlöst. Jag behövde fråga var de bor och drabbades av total social panik av bara tanken. Jag insåg att jag inte hade deras nummer. Paniken steg. Jag behövde fråga efter det också. Mot förväntan så överlevde jag ändå denna sociala interaktion, chocken över det var nästan större än den kulturella.

Veckorna gick och det första osparade numret ringde. Usch vad jobbigt. Jag svarade inte, numret var väl bara att kolla upp när det ringt klart. Google gick varmt igen, numret fanns ingenstans och nu behövde jag leva med ovissheten om vem som hade ringt mig för resten av mitt liv. Att ringa tillbaka var självklart inget alternativ. Det är nästan så jag började kallsvettas. I tjugoåtta år hade jag kunnat leva i symbios med min telefonskräck relativt ostört, vad nu? Behöver jag börja gå i terapi? Måste jag ta tag i mitt liv? Konsekvenserna var stora.

Med risk för att begå landsförräderi måste jag avslöja att hela svenska folket lider av ett lite tvångsmässigt och maniskt behov att veta allt om alla. Grannen man aldrig pratat med, barndomsvännerna, chefen, kollegan som alltid snor din lunchlåda. Listan tar aldrig slut.

Så när jag trodde att mitt kulturella uppvaknande knappast kunde eskalera mer, fann jag mig själv uttråkad hemma en höstkväll. Vad gör man när man är uttråkad? Stalkar på nätet såklart. Det började relativt oskyldigt, några Instagram-djupdykningar. Inget märkvärdigt. Det stannade tyvärr inte där.

Svårigheten att hitta information chockerade Emma Presley i sin flytt från Sverige.

FOTO: LEON BOULLENGER

Vanan satt i och jag försökte hitta ratsit.fi. Det fanns inte. Vad är Ratsit, undrar ni nu? Ratsit.se är hitta.se på crack, där kan man hitta allt om vem som helst. Deras personnummer, mellannamn, lön, skulder och till och med deras hund. Om vi kunde registrera färgen på deras aura hade vi gjort det. Jag drabbades av en existentiell kris, vem är jag ens om jag inte kan veta allt om alla längre? Vad är jag? Frågorna fortsätter komma. Hur ska jag hantera att jag inte kunnat göra en fullskalig bakgrundskontroll på alla som bor i mitt hus? Varför måste jag veta allt om alla? Vad ska jag ta mig till nu när jag inte kan veta allt om alla? Måste jag skaffa en hobby? Min inre dialog började låta lite för mycket som Joe Goldberg och jag nöjer mig med slutsatsen att om svenska folkets vanor går att jämföra med Netflix stalker-serie You, så har det kanske gått lite för långt. Mitt nya normala i Finland kanske är just det, normalt.

Text: Emma Presley

quiz

Om tre veckor är det dags för Eurovisionen. Ladda upp med åtta nostalgiska och kniviga frågor

POÄNG

0-2 rätt: Bänka dig framför tv:n den 13 maj. Det är en ORDER!

3-4 rätt: Du kan en hel del. Men i år är det nog dags att också se på semifinalerna och inte bara finalen ;)

5-6 rätt: Ett riktigt fan! Du kan med gott samvete dela med dig av dina fun facts på nästa släktmiddag.

7-8 rätt: Grattis, du är en riktig nörd! Ha det skoj i Liverpool!

1. Hittills har 31 länder vunnit Eurovision Song Contest. Vilket land har vunnit ESC flest gånger?

a) Sverige

b) Irland

c) Luxemburg

2. Finland och Lordi vann Eurovision Song Contest 2006. Men i vilken stad hölls tävlingen?

a) Skopje

b) Aten

c) Baku

3. Varför bojkottade bland annat Finland, Sverige och Norge sångtävlingen år 1970?

a) De protesterade mot att det föregående år hade utsetts fyra vinnare

b) Danmark var värdnation för tävlingen

c) För att framhäva sin politiska åsikt om konflikten mellan Israel och Palestina

4. ABBA tog hem Sveriges första vinst i tävlingen år 1974. Tio år senare vann Sverige Eurovision Song Contest för andra gången. Vad hette artisten/gruppen som vann?

a) Herrey’s

b) Charlotte Nilsson

c) Carola

5.I ESC-sammanhang talar man om The Big Five. Vad menas med det?

a) De fem största artisterna genom tävlingens historia

b) De fem länderna som betalar mest till Europeiska Radio- och TV-unionen

c) De fem länderna som har överlägset flest placeringar

6. I Australien finns det många ESC fans och nuförtiden får Australien faktiskt delta i tävlingen. Vilket år deltog Australien för första gången i tävlingen?

a) 2014

b) 2015

c) 2016

Text: Edvin Ekman

7. Det finns några länder som aldrig har vunnit Eurovision Song Contest. Vilket av de här tre har aldrig vunnit?

a) Island

b) Estland

c) Monaco

8. År 2021 satte Eden Alene från Israel nytt rekord i att sjunga den högsta tonen i Eurovision Song Contest. Tonen hon lyckades sjunga var B6. Men vad hette hennes låt?

a) Here I Stand

b) Mata Hari

c) Set Me Free

Svar: 1b, 2b, 3a, 4c, 5b, 6b, 7a, 8c

BARNDOMSFILMERNA VI HELST VILL GLÖMMA

The Secret of Moonacre (2008) 1

3

Beings (1998)

Magic in the Mirror (1996)

En flicka far in i en spegelvärld där gigantiska ankor kokar människor levande och gör dem till te. Har ni sett denna film så har ni med stor sannolikhet förträngt den. Fullständigt traumatiserande. Att den marknadsfördes som en barnfilm borde polisanmälas och filmbolaget borde betala för offrens terapi.

Eller ”Älvkungen” som den hette när den först släpptes på VHS. Handlar om en familj som ärver och flyttar till ett gammalt hus mitt ute i ingenstans. Nära i en guldgrotta fanns det älvor instängda sedan tusentals år tillbaka (av troll, såklart) som barnen i familjen friar i slutet. Absolut ingen person i världen minns denna film. Hur den blev en del av min filmsamling kan jag aldrig svara på. Dubbad till svenska var den också.

En föräldralös flicka flyttar till sin morbrors slott Moonacre där hon upptäcker en familjeförbannelse som bara hon kan bryta. Hela filmen känns som en feberdröm, i många år trodde jag att det var det. På svenska heter den Månprinsessan vilket är fake news för hon är aldrig på månen. Ändå värd att se för the esthetics. 2 4

The Brave Little Toaster (1987)

Det känns som att alla har sett den men det har vi nog inte. Vi har bara trailern till den inpräntade på hornhinnan efter alla oändliga VHS trailer-reels som alltid visade just denna lilla brödrost på våra statiska TV-skärmar.

The Swan Princess (1994)

Varning till allmänheten, se aldrig om en film ni älskade som barn. Den gick från ett magiskt minne till en djup besvikelse. Musiken håller dock fortfarande måttet. ”This Is My Idea” borde droppas som club remix och ”Far Longer Than Forever” kan ställa sig mot vilken ballad som helst och vinna.

Text: Emma Presley

Vad tänker du på när du hör ordet radionyheter? Tänker du också på en monoton och allvarlig röst som informerar dig om dagens väder?

I podcasten Snack om snack diskuterar Adam och Anna varför nyhetsuppläsare låter som de gör och hur vissa radioröster kan bli en del av lyssnarens vardag. In och lyssna på Smocka.fi!

Producent: Emil Teirfolk

Programvärdar: Anna Louhisto & Adam Stefánsson Högnäs

Reporter: Sara Moring

Ljuddesigner: Bruno Ekman