BG valtidning 2015

BO-GÖRAN ÅSTRAND

Charlotte efterlyser flexibilitet Ulf slår ett slag för motionen Marco lever sitt drömliv

Jan-Erik och Melita Nyman om pensionärslivet • Gunilla Luther-Lindqvist hjälper de minsta

SAGT OM BO-GÖRAN.

I både nationella och europeiska sammanhang beskylls politiker ofta för att huvudsakligen vara förvaltare, inte förändrare. Bo-Göran försökte redan under EU-valet förändra bilden genom att tala om de värderingar han vill att skall styra besluten.

Nils Torvalds, Bryssel

BG är en sann humanist och en medmänniska att räkna med. BG är empatisk, han engagerar sig, han bryr sig och han har förmågan att lyssna. Han har alltid tid för dig.

Märtha-Lisa Westman, Jakobstad

Jag upplever att BG är klok och ansvarsfull. Han vågar ta tag i svåra frågor.

Det är lätt att prata med BG och han tar sig tid att lyssna. Jag förstår varför så många tycker om honom. Dessutom har han en underbar humor.

Cecilia Åminne, Jakobstad

Ingen får glömmas bort i Det mänskliga vardagliga perspektivet. Det är en av de saker som Bo-Göran Åstrand vill bidra med i riksdagsarbertet om han blir invald. I synnerhet i svåra tider är det viktigt att ständigt ha det perspektivet i färskt minne.

Bo-Göran Åstrand tror på människans förmåga att under frihet ta ansvar för en solidarisk samhällsutveckling. Han är engagerad, kunnig och entusiastisk. Tack vare sin tydliga retorik och optimistiska utstrålning får han andra att lyssna. BG är mycket väl skickad att representera oss österbottningar i riksdagen, med människors lika värde som ledstjärna.

Pehr Löv, Pedersöre

– Jag tycker att det är viktigt att det finns kännedom om människors liv och vardag i den lagstiftande församlingen i det här landet. Efter att ha arbetat som präst i över tjugo år och rört mig mycket bland olika människor har jag erfarenhter att bidra med, säger Bo-Göran Åstrand.

Att det ekonomiska läget är kärvt och att den kommande regeringen kommer att tvingas fatta svåra beslut är ingen hemlighet. SFP:s partiordförande Carl Haglund förutspår att den kommande regeringsperioden kan bli en av den svårare i Finlands historia (se separat artikel på nästa uppslag). I synnerhet i det här läget ser Åstrand det som viktigt att man kommer ihåg det mänskliga perspektivet.

– Det är viktigt att ingen skuffas åt sidan utan att alla

får vara med och att vi tillsammans bygger upp det här samhället. Man måste också uppleva att det kopplar mellan folket och den lagstiftande församlingen och där upplever jag att vi har problem idag.

– En av de erfarenheter jag tagit med mig från fjolårets EU-val är att människor upplever att avståndet till beslutsfattarna har vuxit. Här tycker jag att SFP:s slogan ”Nära dig” träffar väldigt rätt och det är bra att ständigt ha den i färskt minne, säger Bo-Göran Åstrand.

Det var i samband med fjolårets EU-val som Bo-Göran Åstrand för första gången gav sig in i politiken. Det skedde efter moget övervägande och mycket tankearbete. Beslutet att kandidera var inte lätt heller denna gång.

Tillsammans är vi starka Jag växte upp i Purmo, Pedersöre på ett jordbruk. Det var mycket arbete som skulle göras på gården. Då upptäckte jag att allt gick lättare om vi syskon kunde samarbeta. De stora höbalarna gick faktiskt att flytta när vi var flera som lyfte. Husväggen blev snabbare målad när vi hjälptes åt. Dessutom var det roligare när vi var tillsammans.

Skolan var viktig för mig. Jag är glad att jag fick en avgiftsfri grundutbildning i min hemkommun och sedan fritt fick välja att fortsätta till Åbo Akademi. I ett annat slags samhälle hade inte det var möjligt för mig. Men vi har ett välfärdssamhälle där det inte ska vara skillnad på människor och utgångspunkt.

När jag och min fru Karin fick våra fyra barn var det bra med en trygg dagvård då det var dags att återvända till arbetet. Mor- och farföräldrarnas hjälpande händer var ändå det allra bästa. Vi insåg att vi inte är ensamma i vår föräldrauppgift.

I mitt arbete har jag sett hur mycket en hjälpande hand som en anhörig eller vän sträcker ut när nöden är som störst betyder. Omsorg och omtanke är det som verkligen räknas i människors liv. Vi vet att vi behöver varandra.

Vi har fått vårt välfärdssamhälle som gåva av tidigare generationer. Det är vår uppgift att tillsammans förvalta det. Vi måste förändra och utveckla en del, så att vi i vår tur kan ge det vidare. Men grundstenarna ska vara desamma. Det är därför jag vill lyfta fram människovärdet, jämlikheten, vårt ansvar för varandra och respekten för mångfalden. Det här gör jag utgående från min kristna tro.

Jag vill att de här värderingarna tydligt ska finnas med i lagstiftningsarbetet för vårt land. Jag tror nämligen att vår framtid är ljus om vi håller ihop, hjälper och stöder varandra så att ingen lämnas ensam eller utanför. När frihet och ansvar går hand i hand upptäcker vi vad vårt lands styrka och verkliga rikedom är.

FAKTA / BO-GÖRAN ÅSTRAND

Bakgrund: Född och uppvuxen i Purmo.

Student från Pedersöre gymnasium 1983.

Teol. mag. från Åbo Akademi. Präst i Jakobstads svenska församling sedan 1991 och kyrkoherde sedan 2007.

Förtroendeuppdrag: Medlem i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas högsta beslutande organ, Kyrkomötet. Styrelseordförande för Kristliga folkhögskolan i Nykarleby, Kredu. Vice ordförande i Fontana Media som ger ut Kyrkpressen.

Familj: Hustrun Karin som är diakoniarbetare. Fyra barn.

Intressen: Långpromenader, villaliv, husrenovering, en god bok eller en Kalle Ankatidning.

Senaste bok: ”Ingens herre ingens träl” en bok om Anders Chydenius av Nils-Eriks Forsgård Livsmotto: ”Jag trivs bäst i öppna landskap”.

t i samhällsbygget – I den här tidningen plockar vi fram några människor som på frivillig basis engagerar sig i samhället. För mig är det här lite grann av mitt sätt att engagera mig frivilligt i något som jag tror på och tycker är viktigt.

– Jag övervägde beslutet länge och bollade det med människor i min omgivning men till slut landade jag i att om jag som präst kallas till det här vet jag inte ens om jag kan tacka nej.

Det här är min möjlighet att tala för människor, perspektiv och värderingar som jag tycker är viktiga.

Och gällande värderingar är de naturligtvis de samma som Bo-Göran Åstrand lyfte fram i EU-valet för ett år sedan; alla människors lika värde, jämlikhet, solidaritet och respekten för varandra.

– De här värderingarna kombinerat med en kristen tro fanns med i barndomshemmet i Purmo där jag växte upp. Jag upplever också

Det här är min möjlighet att tala för människor, perspektiv och värderingar som jag tycker är viktiga. att de här värderingarna finns med naturligt i samhället här i Österbotten. Jag tror att den här regionen av tradition varit så mångsidig och framgångsrik tack vare dessa värderingar.

BO-GÖRAN ÅSTRAND

Jag vill arbeta för ett livskraftigt Österbotten genom att kämpa för: • Jämlika, goda och avgiftsfria utbildningsmöjligheter för alla barn och ungdomar.

• En välfungerande och trygg offentlig sjukoch hälsovård som kan kombineras med aktörer inom den privata vården och den tredje sektorn.

• Samhällsstrukturer som garanterar att besluten fattas tillräckligt nära medborgarna.

• Små- och medelstora företags möjligheter att verka i landskapet och att anställa framför allt unga människor.

• En god tillvaro för seniorerna och pensionärerna.

• Ett värdesättande av frivilligt arbete och hjälpinsatser.

• Att svenska får användas i alla sammanhang och behålls som nationalspråk i vårt land

Berättandet en röd tråd i Marcos li Berättelser. Det är ett tema som Marco Luponero ständigt återkommer till när vi slår oss ner i Campus Allegros cafeteria i Jakobstad för en diskussion.

Just nu lägger han ytterligare ett kapitel till sin egen livsberättelse då han gör debut som regissör med ”Natten är ännu ung”-musikalen som hade premiär strax innan påsk.

– Jag har med åren börjat se livet som en bok som består av många olika berättelser. Jag har upptäckt att det är ett befriande sätt att se på livet. För även om man skulle misslyckas så blir det ändå en berättelse i boken och hellre misslyckas jag i så fall än att min bok är en berättelse fattigare, säger Marco Luponero.

Han konstaterar att hans liv har ganska många berättelser redan och tycker sig skönja en tendens – berättelserna blir bättre och bättre ju äldre han blir.

Men om vi tar det från början. Marco kom tillbringade barn- och ungdomen i Jakobstad tillsammans med sin mamma. Hon var den fasta punkten i en annars brokig familjeskara. Pappan var en kringresande italiensk landskapskonstnär och går man bakåt på mammas sida så finns det både sjöfarare och inte minst morfar Jerker Lindholm som är tidigare stadsingenjör i Jakobstad.

– Jag kan identifiera mig starkt med mina föräldrar och förfäder och ser dels konstnärsdragen men också den ständiga viljan att lära sig nytt som jag såg hos min morfar. Han var oerhört inspirerande i det att han var som ett vandrande lexikon och aldrig ville sluta lära sig. Hans syn blev sämre på äldre dar och jag kommer ihåg att han satt med förstoringsglas och försökte läsa så gott det gick in i det sista, berättar Marco.

I sin pappas anda så var serietecknande det som först väckte Marcos intresse då han som nioåring gav ut serietidningar som han sålde åt vänner, bekanta och på mammas jobb.

Så småningom kom musiken in i bilden och det var tyngre musikstilar som hårdrock, trash, och black metal som gällde.

– Jag var väldigt mycket rebell och ville ge en känga mot inskränktheten.

Det var vid den här tiden som jag träffade Bo-Göran Åstrand för första gången under mitt konfirmationsläger och det är långt tack vare honom som jag inte klippte banden till kyrkan helt. BG var värdens bästa ”rippipräst” och kunde se på unga utan att ta stress för att de revolterade lite.

– Jag kommer också ihåg att min mamma var olycklig över att vi hade en låt som hette ”Say no to religion” på Terrorwheels debutskiva men hon lugnade sig när hon träffat BG som konstaterade att det inte är så farligt och att sonen i alla fall tänker. För texten i låten handlar uttryckligen inte om andlighet utan om religion vilket är två helt olika saker, säger Lindholm.

Från Terrorwheeltiden finns naturligtvis många berättelser. Det som lämnat startkast i minnet hos Marco är en

Marco Luponero har i dagarna debuterat som regissör med “Natten är ännu ung”-musikalen som spelas i Schaumansaeln fram till den 24 april.

Plötsligt en mörk oktoberkväll när jag kom körande i Parentesen i Jakobstad ringde telefonen och i andra ändan presenterade sig Michael Monroe.

BG var värdens bästa ”rippipräst” och kunde se på unga utan att ta stress för att de revolterade lite.

Jag sa att jag inte vill bli en typ i någon pjäs som springer runt i en källare med kalsonger.

spelning på Tavastia där Terrorwheel var förband åt Hanoi Rocks.

– Vi övade som galningar inför den spelningen och var verkligen i toppform samtidigt som publiken verkade gilla oss nästan lika mycket som Hanoi Rocks.

Också historien hur Terrorwheel fick den spelningen är värd att berättas.

Terrorwheel hade bokat en studio ute på Sveaborg och där höll också Hanoi Rocks på att banda in sin ”comeback”skiva.

Deras inspelningar drog ut på tiden och gång efter gång blev Terrorwheel tvungna att skjuta fram sin inspelningsstart.

– Plötsligt en mörk oktoberkväll när jag kom körande i Parentesen i Jakobstad ringde telefonen och i andra ändan presenterade sig Michael Monroe. Han beklagade att deras inspelningar dragit ut på tiden men som tack för att vi varit så tillmötesgående så erbjöd han oss spelningen på Tavastia.

Efter gymnasietiden flyttade Marco till Åbo där han inledde studier i musikvetenskap. Med facit på hand inte det val han är mest nöjd över i livet och så små-

s liv

Den dialog som jag har haft med Bo-Göran Åstrand under den här perioden har varit oerhört värdefull för mig. Han skapar god stämning omkring sig, han är framsynt, intelligent och human. Det är värdefullt för partiet att han vill dela med sig av sitt kunnande och sina värderingar.

Haglund förutspår tuff regeringsperiod En en intensiv valrörelse kan kanske upplevas som tung. I synnerhet om man som partiordförande utöver den egna kampanjen också förväntas dra strån till hela ”partistacken” och också hjälpa andra kandidater. Men Carl Haglund klagar inte. Tvärtom.

april.

ningom kom han tillbaka till Jakobstad utan examen i hand.

– Jag började jobba som bartender och mådde inte riktigt bra under den här perioden. Det såg min mamma och hon tyckte att jag borde söka in till Teaterhögskolan.

Den tanken upplevde Marco ändå som långt ifrån lockande.

– Det mesta jag sett i teaterväg var pretentiöst eller platt och jag sa att jag inte vill bli en typ i någon pjäs som springer runt i en källare med kalsonger. Det roliga var sen att när jag blev klar från Teaterhögskolan var en sån pjäs precis det första jag gjorde, säger Marco och skrattar.

För det blev Teaterhögskola och den kom långt att forma honom till den person han är i dag.

– Erik Söderblom som är professor där gjorde ett väldigt avtryck på mig som person. Och studierna kräver väldigt mycket av de studerande. Du är tvungen att reflektera mycket och du växer så mycket i ditt sätt att se på livet.

Alla människor borde få studera på teaterhögskola!

Ytterligare en positiv berättelse i Marcos ”livsbok” är när han träffade frun Pia. – Det var så oerhört starkt och jag tror inte ens att alla får uppleva något liknande. Min första tanke, trots att jag är agnostiker och inte säker på om jag tror att det finns någon gud, var att jag bad att hon inte skulle vara tillsammans med någon och inte minst med någon av mina vänner, säger Marco och skrattar.

Berättelser och historieberättande är för övrigt något som går igen i företaget Tellers som Marco varit med och startat. Tellers gör bland annat eventplanering och inspirationskvällar.

– Vi har har fått en väldigt bra start och har flera stora finländska företag som kunder. Där handlar det mycket om att lyfta fram berättarkulturen på olika sätt.

– Överlag måste jag nog säga att jag lever mitt drömliv just nu. Dels har jag företaget som en grund att utgå från och sen komplettera det med mer projekterade saker som exempelvis det här med ”Natten är ännu ung”. Det kan inte bli mycket bättre än så hår.

– Jag trivs bättre än någonsin när det är val. Det känns verkligen som att jag är i mitt esse när jag får åka ut och träffa människor, säger Carl Haglund när vi får en pratstund med honom i bilen på väg till flygfältet i Vasa efter en dag där han hunnit besöka Karleby, Terjärv och Jakobstad.

Just kontakten direkt till fotfolket och väljarna var en av två saker som Carl Haglund föresatte sig att försöka förbättra när han valdes till ordförande för Svenska Folkpartiet sommaren 2012.

– SFP är och har ända från början varit en folkrörelse. Men i likhet med talkoandan och UF-verksamheten står också vårt traditionella folkrörelseengagemang inför utmaningar. Därför är det viktigt att vi jobbar för att hålla folkrörelsen levande och vi måste hela tiden ha ”nära dig”-tänkandet i färskt minne. Vi ska gå dit människorna finns, tröskeln ska vara låg för dem att säga vad de tycker och vi ska bry

oss om deras åsikter, säger Carl Haglund.

Utöver kontakten till gräsrötterna var kristna frågor och hur de hanteras inom partiet det andra som Carl Haglund ville förbättra när han tillträdde som partiledare.

– Vi ska ha en politik som definieras av kristna värderingar och vi ska inte låta något annat parti bygga monopol på politik utgående från kristna värderingar. Vi ska vara tydliga med vad det betyder och här är Bo-Göran en bra företrädare för det.

– Det är ju ingen hemlighet att jag var en av dem som jobbade hårt för att få med Bo-Göran Åstrand, först i EU-valet och nu också i riksdagsvalet. Den dialog som jag har haft med honom under den här perioden har varit oerhört värdefull för mig. Han skapar god stämning omkring sig och han är framsynt, intelligent och human. Det är värdefullt för partiet att han vill dela med sig av sitt kunnande och sina värderingar.

När Haglund blickar framåt bortom valdagen den 19 april ser han flera anledningar till oro. De kommer att vara en stor utmaning under de kommande fyra åren att få ekonomin på fötter.

– Det här kommer kanske att bli en av de svårare regeringsperioderna i Finlands historia och agnarna kommer sannerligen att sållas från vetet. Gällande inbesparingar tycker jag själv att osthyveln är ett dåligt verktyg. När vi gjorde försvarsreformen vågade vi ifrågasätta alla befintliga strukturer och den vägen nådde vi goda resultat.

SFP:s ordförande Carl Haglund tillsammans med Bo-Göran Åstrand.

Betonar vikten av vardagsmotion För Ulf Stenman är motion och idrott en del av vardagen. Dels som hängiven motionär och dels i arbetet i Mattssons sportaffär i Jakobstad. Han uppmuntrar till vardagsmotion.

– Vi har alla ett grundbehov av att röra på oss och med tanke på hur stillasittande samhället blivit både i skola, arbetsliv och gällande social kommunikation skulle det vara oerhört viktigt att det finns tillfällen och möjligheter att röra på sig, säger Ulf Stenman.

Datorernas och dataspelens intåg ses allmänt som en orsak och förklaring till att barn och unga inte rör sig lika mycket idag som tidigare. Och Stenman delar nog också den analysen.

– Där har jag en förhoppning om att det skulle stabilisera sig lite på sikt och att det vi upplever just nu är något av nyhetens behag med dator- och spelboomen.

Ulf Stenman är själv aktiv inom idrottsföreningar men han tror inte att det är via dem som man når fram till bredare folklig aktivitet och motion.

– Här tror jag att samhället som kan göra större nytta. Och det handlar inte om några stora saker man behöver göra. En plan yta i en park eller en pulkbacke kan vara guld värda. Det ser vi till exempel i Larsmo där idrottsparken och i synnerhet pulkbacken är i flitig användning.

– Här tycker jag att staten är med och stöder på ett bra sätt för det finns stora pengar att hämta i statsstöd för mer mo-

Ulf Stenman på Sportmagasinet Mattsson i Jakobstad betonar vikten av vardagsmotion. Att gå eller cykla dit du ska är en bra början och en frisbee eller en boll kan vara en bra morot i synnerhet för barn att börja röra på sig.

tionsartade projekt. I Larsmo har kommundirektören Gun Kapténs bra koll på var det går att hitta pengar till dylika projekt och jag är själv också övertygad om att samhället och kommunerna själva får tillbaka de här pengarna på sikt i inbesparade sjukvårdskostnader.

Vad ska då en familj som vet med sig att både barn och föräldrar rör på sig för lite göra?

– Jag tycker att man ska börja så enkelt som möjligt. I mån av möjlighet ska man

försöka gå eller tar cykel dit man ska. Sen är det också alltid så att om du kan slänga in någon form av morot, typ en boll eller en frisbé, så blir det genast intressantare.

I synnerhet för barnen.

Just frisbé och då i synnerhet frisbégolf upplever Stenman har fått ett rejält uppsving på senare tid.

– Och allt som rullar är fortfarande också populärt om det så må vara longboards, inlines eller kickbikes.

Ulf Stenman skulle gärna se att ock-

så de traditionella lekarna skulle få ett uppsving.

– De gamla traditionella lekarna som ”bollen på sin plats” och ”tio stickor på ett bräd” är ju så fantastiska. Jag har själv halvt på skämt funderat att jag borde skulle konstruera ett mer avancerat bräde med läderfodral och göra en nylansering av ”tio stickor på ett bräd”. Men då skulle det behöva heta något häftigare som till exempel ”Ten sticks”, säger Stenman och skrattar.

Talkoandan är Nykarlebys trumfkort Vad gör Nykarleby till Nykarleby? Och vad är det som gör att saker som görs där – allt från Juthbackamarknader till lådbilsrallyn – verkar bli succé. För att få svar på det här stämde vi träff med Håkan Ahlnäs.

– Det att mycket lyckas i Nykarleby tror jag bottnar i att det fortfarande finns en stark talkoanda i staden. Det finns folk som ställer upp och de som ställer upp får också något gjort, säger Håkan Ahlnäs.

Utvöver talkoandan kunde man också tala om en Nykarlebyanda som handlar om att när det ordnas något stannar folk inte hemma på vardagsrumssofforna framför tv-apparaterna.

– Det är anmärkningsvärt hur mycket saker det räcker folk till. Idrotten är stark här med allt från skidåkning, ishockey och innebandy till friidrott och skidåkning.

Och lådbilsrallyt lockade ju stora skaror precis som Arbis torsdagsföreläsningar, säger Håkan Ahlnäs.

– Vi har haft förmånen att hönan har värpt några riktiga guldägg här i Nykarleby. Samtidigt ska man också vara ödmjuk och komma ihåg att gränsen mellan flopp och succé kan vara hårfin ibland men vi har också haft turen på vår sida.

Kultur är det som i hög grad engagerar Håkan Ahlnäs och också på den punkten utmärker sig Nykarleby.

– Nobelstiftelsens förre vd Stig Ramel besökte Nykarleby en gång. Efter besöket fick jag epost av honom där han förundrades över hur rikt kulturlivet i Nykarleby var.

I synnerhet med tanke på storleken på staden.

Gällande stadens storlek tycker Ahlnäs också att den

Talkoandan lever stark i Nykarleby, säger Håkan Ahlnäs.

är mer känd än man kunde vänta. Han menar att det finns historiska förklaringar till det.

– En kuststad som Nykarleby ligger nästan ute i havet och drar man en ring runt den så försvinner hälften av upptagningsområdet i vatten. Men historiskt sett har havet gynnat oss då sjöfarten gjorde att staden blev mer känd utomlands än städer i samma storlek längre in i landet.

Lärarutbildningen vid Nykarleby Seminarium hann verka i nästan 100 år i staden innan den på 1970-talet flyt-

tades till Vasa. Också den placerade Nykarleby på kartan.

– Man ska komma ihåg att förr i tiden hade lärarna en väldigt stark position i samhället som folkbildare och de som studerat här blev som ambassadörer för staden i skolorna runt om i landet.

– Dessutom får man ju aldrig glömma Zacharias Topelius och Kuddnäs. Han är ju trots allt en av de mest kända finländarna och hans koppling till Nykarleby har på något sätt fortplantats genom generationerna.

De efterlyser flexibilitet för familjer Hur upplever en barnfamilj sin situation idag? Och hur ser man på förslaget att vårdledigheten skulle delas jämnare mellan föräldrarna? Bland annat det här ville vi får svar på och stämde träff med Charlotte och Jimmy Snellman i Edsevö.

Paret Snellmans hem ligger idylliskt alldeles i utkanten av Edsevö och här har de bott sedan 2011 då hemmet stod klart.

Dottern Marielle har vid det här laget hunnit bli tre år och sonen Cazper är elva månader.

Som i det flesta familjer är det Charlotte som mest varit hemma med barnen men även Jimmy har utnyttjat möjligheten att vara pappaledig.

– Det har varit bra både för honom och mig. Efter att han varit hemma har han en större förståelse för hur krävande och hur mycket det kan vara med småbarn, säger Charlotte.

Den aspekten håller Jimmy med om.

Och han ser också andra fördelar med att ha varit pappaledig.

– Även om det inte var så lång tid så tyckte jag absolut att kontakten mellan Marielle och mig blev bättre när jag var hemma.

För Charlotte har småbarnstiden och tiden hemma med barnen gett nya insikter och perspektiv.

– Tidigare har jag absolut ansett att en mammas plats är hemma med barnen, men den här tiden har gjort att jag har insett hur tungt det är. Själv har jag också saknat den sociala sidan av arbetet och

Charlotte och Jimmy Snellman bor i Edsevö tillsammans med barnen Marielle och Cazper.

kontakten med andra vuxna. Man orkar bättre med barnen när man får komma ut och lägga tankarna på annat.

Charlotte anser ändå att mamman är bättre lämpad att vara hemma med barnen under det första året.

– Med tanke på amningen så tycker jag att det är bättre att mammorna är hemma med barnen. Amningen gör ju att barnet har en naturlig kontakt till mamman under det första året.

Förslaget om att dela upp föräldraledigheten i 6+6+6 månader, det vill säga

att mamman tar sex månader, pappan sex månader och sedan får man bestämma om och vem som tar de sista sex månaderna, gillar varken Jimmy eller Charlotte. De vill hellre se möjligheter för familjeindividuella lösningar.

– Jag är utbildad statsvetare och för mig är det väldigt svårt att hitta ett jobb i den branschen för tillfället. Hela vår månadsbudget med amorteringar på huset bygger på Jimmys lön. Det skulle helt enkelt inte fungera, säger Charlotte.

– För andra, som exempelvis småföre-

tagare eller bönder, kan det vara näst intill omöjligt att vara ledig i sex månader.

Jag förstår tanken, men jag tycker inte att man kan och ska tvinga hem papporna.

Bland vänner och arbetskamrater har Jimmy ändå märkt att inställningen bland män att vara hemma med barnen är positiv.

– Ingen höjer på ögonbrynen för att man som pappa är hemma barnen längre.

Och de flesta funderar på det och många väljer att vara hemma åtminstone fem veckor, säger Jimmy.

Vårdens utmaningar Trycket på specialsjukvården och dyra omhändertaganden av barn kan bemästras med kloka prioriteringar, som ger en friskare befolkning.

Finlands vård och omsorg är på en hög internationell nivå, men vi har brister. Kloka och insiktsfulla beslut behövs för att elliminera bristerna. De offentliga inkomsterna räcker inte till utan reformer. Reformerna måste fokusera på innehåll och människornas behov framom maximering av makt genom konstgjorda förvaltningslösningar.

De senaste åren har kostnaderna för social- och hälsovården ökat med två till tre procent per år.

Specialsjukvården har tagit nästan hela ökningen medan socialomsorgen och rådgivningsarbetet fått klara sig med obetydliga resurstillägg. Framledes måste man klara en god vård med krympande reurser.

En effektivering kan uppnås genom att förbättra kommunikationen mellan social omsorg, primärvård och specialsjukvård. IT-systemens komplexitet försvårar ytterligare ett utbyte av klientinformation.

Respekt och uppskattning av varandras arbete i systemet måste förbättras för att människorna ska få bästa möjliga nytta i vårdkedjan.

Dubbleringar av specialiteter i vården relativt nära varandra leder till extra kostnader. En rationalisering är av nöden, men vår region ligger långt

från universitetsklinikerna, så vi måste försvara en mångsidig tvåspråkig vård här.

Finansiering av vården genom många kanaler (stat, kommun, FPA, försäkringar) utan koordination innebär slöseri och måste åtgärdas.

Förebyggande arbete förbättrar människors livskvalitet och minskar sjukligheten. Trycket på specialsjukvården och dyra omhändertaganden av barn kan bemästras med kloka prioriteringar, som ger en friskare befolkning. Övervikt och ohälsosamma levnadsvanor som felaktig kost, tobaksrökning, alkoholmissbruk samt för lite motion ökar sjukligheten. Dessa ovanor ser vi mest bland dem som har de lägsta inkomsterna och ingen yrkesutbildning. Den största orsaken till sjukskrivningar, depression, är också överrepresenterad i denna socialgrupp. Som exempel på utfall i sjuklighet kan nämnas att en 35-årig man, som hör till den lägsta socialgruppen har sex år kortare förväntad livstid än en tjänsteman med högskoleutbildning. Familjevåld och tvångsomhändertagande av barn är tyvärr mycket vanligare i denna socialgrupp, där framtidstron är svag. Människor i denna socialgrupp uppsöker också akutvården i sent

skede. Svag ekonomi och bristande framtidstro har utgjort hinder för att söka vård i tid.

Tvångsomhändertagande av barn har ökat dramatiskt i Finland. I början av 1990-talet gällde det 8 500 barn i året. I dag omhändertas 18 000. Brådskande ingripanden har ökat från ett par hundra till 4 000 under samma tid. Så blir det när man måste vidta ”brandkårsutryckningar” i stället för att kunna arbeta förebyggande med utsatta familjer.

När kommunerna inte ger resurser till förebyggande arbete gör man sig en björntjänst. Att sköta barnskyddsarbete på ett förbyggande sätt kostar cirka 3 000 euro per barn. Omhändertagande kostar 10 – 25 gånger mera.

Som en sammanfattning: Vi behöver större satsningar på förebyggande arbete för att råda bot på det ojämlika illamåendet. Detta kan uppnås endast genom en social process, där befolkningens attityder påverkar beslutsfattare, som uppskattar människovärdet och förstår hur vi kan effektivera vården.

Pehr Löv

Kak och Melita njuter av pens När Jan-Erik och Melita Nyman gick i pension år 2007 hade de ganska klara visioner om hur deras liv som pensionärer skulle arta sig. Med snart åtta års facit på hand kan de konstatera att allt inte blev riktigt som de tänkte sig – men det blev bra ändå.

– Visionerna var ganska klara. Vi skulle sova lite mera.

Vi skulle börja umgås mer med folk och bli mer kulturella och börja gå på konserter och föreläsningar, säger Jan-Erik Nyman och får medhåll av hustrun Melita.

– Dessutom hade vi sagt att vi skulle resa mycket mer som pensionärer. Vi tänkte att vi skulle kunna ha resväskorna färdigt packade ständigt och bara åka iväg när vi kände för det, säger Melita.

Om vi börjar i den ändan där Nymans faktiskt har hållit sina ”pensionärslöften” så är det gällande sömnen. Under sina yrkesverksamma liv hade både JanErik och Melita tidskrävande yrken och engagemang som gjorde att nätterna ofta blev korta. Jan-Erik hann vara präst i 38 år, av dem 28 år som kyrkoherde i Jakobstad medan Melita hann jobba över 40 som språklärare och vid sidan av det ordinarie jobbet hann hon också studera och skriva läroböcker.

– Grannarna på Kvarnbacken brukade säga att vid Nymans är det bara mörkt mellan klockan två och sju på natten och det stämde nog ganska bra, säger JanErik.

Och på den punkten följer nog pensionärslivet visionen. Paret Nyman är förvisso utpräglade kvällsmänniskor och det är inte ovanligt att det lyser i det Nymanska hemmet in på småtimmarna, men då är paret istället lite mer frikostiga med sovtiden på mornarna. Mer resande har det också blivit även om det inte blivit i den utsträckning man tänkte sig innan pensioneringen.

– Vi har dragit en del grupper både i hemlandet och ute i Europa och bara på ”tumis” bilat en del nere på kontinenten och i Norden.

– Under vårvintrarna är det också en tradition att åka en vecka till Lappland. Och så har vi sedan många år goda vänner i Norge och dem ska vi också hälsa på i sommar, berättar Melita.

Om vi sedan går in på listan med det som inte blivit som det var tänkt så har umgänget med vänner och bekanta inte ökat i den grad som paret först hade tänkt.

– Vi hade en bild av att vi skulle ha gäster på besök mest hela tiden, men vi har fått konstatera att samhället inte mera fungerar på det sättet. Folk är så upptagna att det spontana umgänget inte riktigt ryms med i tidtabellerna.

Till viss del förklaras det sistnämnda säkert också av att de Nymanska kalendrarna fortfarande gapar långt ifrån tomma. Jan-Erik har alltid varit en aktiv föreningsmänniska och idrott – och då i första hand gymnastisk – har legat honom varmt om hjärtat sedan ungdomsåren.

– När jag gick i pension var det en del föreningar som hörde av sig om eventuellt engagemang. Vi diskuterade tillsammans och kom överens om att jag engagerar mig i Röda korset och fortsätter med gymnastiken, berättar Jan-Erik.

– Och vi var väl medvetna om att en präst alltid är präst även om man är pensionerad från sin tjänst.

Så det blir en del inhopp i församlingsarbetet fortfarande. Av ”bisysslorna” tar gymnastiken mest tid. Jag är i gymnastiksalen nio timmar per vecka.

– Jag upplever att det är väldigt givande med gym-

Barnbarnen, här med nioåriga Alva, har fått mer tid sedan Jan-Erik och Melita Nyman gick i pension för snart åtta år sedan.

Jag tycker att man i god tid ska börja inse att arbetet inte är livet och att det finns mycket meningsfullt man kan engagera sig i när man är pensionär.

nsionärslivet

SAGT OM BO-GÖRAN.

Bo-Göran framhåller värderingar och åsikter som jag omfattar och stöder till alla delar. Värderingar som vi genom åren har fått se honom realisera genom konkreta handlingar. Bo-Göran har genom sin starka empatiska förmåga och sitt orädda väsen verkligen på djupet sett och bekräftat oss människor och rakryggat gett oss sitt stöd på många plan.

Genom sitt lugn, sin tydlighet och sitt civilkurage värnar han för varje människas lika värde, jämlikhet och jämställdhet och omsätter det i konkreta handlingar.

Kristina Holmqvist, Karleby

Inom utbildningen behöver vi en diskussion om innehåll och värdegrund.

Inom vården måste värdegrund och kvalitetstänkande genomsyra hela vårdkedjan. Värdegrunden är vår identitet. Jag ger Bo-Göran Åstrand uppdraget.

Torolf Fröjdö, Kronoby

nastiken och det är en glädje att fröjdas med ungdomarna. Men jag har också någon gång sagt att jag ser det som att jag betalar av på en tacksamhetsskuld. När jag var aktiv gymnast i ungdomsåren hade jag tränare som lade ner kopiösa mängder tid på mig och en del av det kan jag ge tillbaka nu.

Melita är för sin del engagerad i frivilligt församlingsarbete och tidvis har hon också i lite större utsträckning fått agera skötare för något av barnbarnen. Tillsammans leder makarna också en grupp i församlingen och sommarstället i Nykarleby som införskaffades för något år sedan har renoverats under både stor iver och tidsåtgång.

Vilka råd skulle ni ge till människor som gått eller snart ska gå i pension?

– Varken Jan-Erik eller jag hade en enorm längtan efter att bli pensionärer. Vi trivdes båda i våra arbeten.

Men vi såg samtidigt pensioneringen som en möjlighet att få inleda ett nytt skede i livet, säger Melita.

Båda två betonar vikten av att inse och förstå att ens människovärde inte är kopplat till arbetet.

– Jag tycker att man i god tid ska börja inse att arbetet inte är hela livet och att det finns mycket meningsfullt man kan engagera sig i när man är pensionär. Sedan ska man också i god tid börja inse att man inte längre är sjutton år och att det kan dyka upp

sådant, som begränsar en, säger JanErik.

Vad är då det bästa med pensionärslivet?

–Vi gläds mycket över att vi har mera ”egentid” som vi kan disponera precis som vi vill. Och så är det nog att man inte har samma ansvar att bära som när man var i arbetslivet.

Jag kommer ihåg första dagen jag var pensionär och gick på gågatan i sakta mak. Plötsligt slog det mig att om det händer något inom församlingen nu så är det någon annan som tar ställning till det, någon annan som uttalar sig om tidningarna ringer. Jag har fått överlämna det ansvaret åt min efterträdare. Den insikten kom som en befriande uppenbarelse, säger Jan-Erik.

Bo-Göran är en god förhandlare som lyssnar uppriktigt till varje enskild människas åsikt, och strävar efter att behandla alla jämlikt. BG klarar av att vara närvarande här och nu också när han har ett minutschema.

Diana Söderbacka, Jakobstad

Annika lär Larsmobarn använda rösten Annika Wester har jobbat med musik i olika former i över 20 år. Hon har länge drömt om att kunna dela med sig av sina erfarenheter av röstanvändning åt barn. I höstas gjorde hon slag i saken då hon startade pilotprojektet Vokalkraft. Just nu jobbar hon med en första klass i Larsmo.

– Målsättningen är dels att utveckla och hjälpa barnen att använda sina röster och ge dem en trygghet i att använda den.

En annan målsättning är att skapa och ta fram material som lärarna i första hand i årskurserna 1-3 skulle kunna använda själva med eleverna, säger Annika Wester.

Hon har jobbat både som freelance sångerska, sångpedagog, körledare, producent och just nu även som producent och konstnärlig ledare för Vasa Operastiftelse.

Under skolåret kommer Annika Wester att göra totalt tolv besök i årskurs ett.

Under lektionerna hjälper hon barnen att via olika övningar i grupp använda sina röster.

– Vi tränar rösten genom andningsoch talövningar i kombination med rytmer och rörelser. Och jag bakar också ibland in matematik och språk i övningarna samt mycket improvisation. Blinka lilla stjärna kan till exempel bli tvåans multiplikationstabell och en saga kan bli en bra artikulationsövning, säger Annika Wester.

– Det märks att många barn i dag har en spänd röst och spänd kropp. Vad det beror på vet jag inte exakt, men den allmänna stressen i samhället påverkar säkert. Vårt tävlingsinriktade samhälle med högt ställda krav gör inte situationen bättre.

Annika Wester står bakom projektet Vokalkraft som ska hjälpa barn att utveckla och använda rösten.

– Där tycker jag till min stora glädje att jag redan nu märker en utveckling bland vissa av barnen. När jag träffade dem första gången pratade de med försiktiga, viskande röster medan de är betydligt mer frimodiga och trygga i sina röster nu.

På längre sikt ser Annika Wester inte att den stora vinsten ligger i att ha regelbundna lektioner utan i att lärarna skulle kunna använda metoderna själva regelbundet. Överlag slår hon ett slag för mera sång i skolan, just med tanke på hur man genom att träna rösten i grupp, inte bara

Det här med röstträning är lite som med tandborstning, något som borde göras regelbundet.

stärker barns självbild utan även utvecklar den sociala kompetensen och den emotionella intelligensen.

– Det här med röstträning är lite som med tandborstning, något som borde göras regelbundet. Så tillvida är det tråkigt att sången i början av dagen, oberoende av om det är psalmsång eller en rörelsesång, har fallit bort. Det samma gäller också skolkörsverksamheten. Det ger barnen väldigt mycket när de får jobba med sina röster tillsammans och känner att de får sin röst hörd.

Landsbygden och värderingar viktiga för Svenskfinland Strukturomvandlingen inom jordbruket under tiden för vårt EU medlemskap har varit dramatisk. När Kalevi Hemilä blev jord- och skogsbruksminister i Lipponens första regering 1995, förutspådde han den utveckling inom jordbruket som skett och ännu pågår. Lägenheternas antal skulle minskas radikalt. Han blev sannspådd. Lite ironiskt kan man påpeka att det inte är så särskilt svårt att spå i framtiden om man har styrinstrumenten i sin hand, vilket Hemilä hade.

Ett radikalt minskande antal landsbygdföretagare, alla primärnäringar inkluderade, kan inte ensamma upprätthålla en levande landsbygd. Vi behöver också de unga familjer som inte ryms inom primärproduktionen. De få böndernas ”hundrahektarsensamhet” upprätthåller inte ensamma byaservicen.

Det fodras konsumenternas men också de politiska beslutfattarnas vilja att hålla landsbygden vid liv. Utan lönsamhet i produktionen och en någorlunda

likvärdig service ute i byarna kommer det att bli allt svårare att rekrytera nya generationer till näringarna och bosättning i byarna.

Livsmedelsproduktionen är världens viktigaste yrke. Också det bästa jag vet.

Men förutsättningarna för ett gott liv på landet måste finnas för att locka till sig nya generationer. Samhällsservice och uttryckligen lönsamhet i produktionen är nyckelord. Om man ännu tillägger basvägnätets skick, ett villkor för såväl transporter som pendling till arbetsplatserna, så har man nämnt de viktigaste sakerna.

För oss finlandssvenskar är landsbygden och dess näringar viktigare än för landet i medeltal. Vi är ca 6% av befolkningen, men har ca 10% av livsmedelsproduktionen. Svenskfinland är väldigt mycket landsbygd. Låt mig ännu en gång citera de visdomsord vår tidigare partiordförande, professor JanMagnus Jansson, träffsäkert uttryckte:

Utan den svenska jorden (territoriet) inget Svenskfinland, endast finlandssvenskar.

Politiken styrs av politikernas värderingar. Det är värderingarna som styr partiprogrammen, den enskilda politikern och hela beslutsprocessen, som i förlängningen leder till kompromisser mellan olika värderingar i politiska beslut. Hela vårt västerländska, demokratiska samhällssystem bygger på den kristna etiken och moralen, människornas lika värde. Det är knappast en tillfällighet att västvärlden är den bäst utvecklade delen av vårt jordklot. Både ekonomiskt och socialt.

Enighet om de ovan påvisade grunderna för vår välfärd ifrågasätts numera allt oftare. Högljudda debattörer kräver att den kristna religionen och politiken skall avskiljas från varandra.

Tyvärr också på det lokala planet. Vad får vi i stället? Tomrum i ideologier och värderingar uppstår sällan. Titta

gärna på vårt östra grannland och vad som hände där under de många decennier kommunismen bannlyste aktiv religionsutövning. Var få begrepp om rätt och fel utan rättesnöre? Enbart lagstiftning räcker inte, det skall också så att säga sitta mellan öronen.

Det är viktigt att det finns aktiva kristna i varje riksdagsparti. En riksdagsgrupps politik formas av dess medlemmar. Politik är Vilja, Välja och Värderingar. Värderingarna styr valen i många svåra frågor.

Nils-Anders Granvik

Ansvarig utgivare: Bo-Göran Åstrand Grafisk profil: Anders Eklund Tryckeri: Botniaprint Distribution: Itella

Drömmen att få hjälpa blev sann Gunilla Luther-Lindqvist är precis hemkommen från Syrien. Där har hon via Nada Nord hjälpt människor som fallit offer för krigets grymhet. Att kunna ge kärlek och hjälpa människor i nöd är något Gunilla drömt om i många år.

– Jag har bett om att kunna hjälpa människor i nöd i över 40 år men det dröjde ända tills jag gick i pension innan dörrarna öppnades för mig, säger Gunilla Luther-Lindqvist när vi träffar henne i hemmet vid Östanpåfjärden.

Det var 2009 på hösten som dörren till hjälparbete för första gången öppnades för Gunilla. Hon flyttade då tillsammans med maken Bertel till Azerbajdzjans huvudstad Baku där han skulle vara stationerad i två år för arbetsgivaren Wärtsiläs räkning.

– En kvinna som var gift med en kollega till Bertel på Wärtsilä var engagerad i en hjälporganisations arbete på ett barnhem för förståndshandikappade och funktionshindrade som låg sextio kilometer utanför Baku så jag åkte med dit. Synerna som mötte mig var alldeles förskräckliga. Synen på barn med funktionsnedsättningar är alldeles fruktansvärd i Azerbajdzjan och den behandling de utsattes för på barnhemmet var horribel.

Att rå på vårdarnas syn på barnen var svårt. I stället tog Gunilla som sin uppgift att ge barnen så mycket kärlek som hon kunde.

– När jag kom dit var de alla väldigt inslutna i sig själv och helt apatiska. Vårdarna behandlade dem hårt och kallsint. Jag försökte först med musikterapi men de var inte mottagliga för det. Det enda som fungerade var Guds kärlek, säger Gunilla.

Så småningom började barnen på

den avdelning som Gunnilla jobbade på öppna upp sig.

– Det var helt fantastiskt att uppleva. Men det tog mycket tid och tanken från början var att vi bara skulle stanna två år i Baku tills Bertel skulle gå i pension. Men när tiden för hans pensionering närmade sig så tyckte han att arbetet med barnen var på hälft så när vi druckit hans pensionärskaffe på Wärtsilä åkte vi direkt tillbaka till Azerbajdzjan, berättar Gunilla.

Efter barnhemmet har Gunilla engagerat sig i syriska flyktingars situation. Hon och maken åkte för några veckor sedan ner till turkiska gränsstaden Gaziantep och också det var en omväldigande upplevelse.

– Vi åkte runt bland rucklen och delade ut mat. Misären var total. När man knackade på en dörr visste man inte vad som skulle vänta på andra sidan.

Kvinnorna grät av tacksamhet att det finns människor som orkar bry sig i Finland.

Precis som på barnhemmet var strävan inte bara att hjälpa materiellt utan också att ge och visa kärlek åt de drabbade människorna.

– Vi ville visa medlidande och berätta att det finns människor långt bort i Finland som bryr sig om dem.

Kvinnorna grät av tacksamhet över att det finns människor som orkar bry sig i Finland samtidigt som de inte får någon hjälp av sina muslimska trossyskon i närområdet. Även om Finland materiellt sett har det mycket bättre ställt än de länder dit Gunilla rest för att hjälpa så tycker hon ändå att det finns stora brister i det finländska samhället.

– Jag tycker att vi saknar den genuina och äkta kärleken för varandra här i Finland. Människor sluts in i sig själva allt för mycket och jag upplever ibland att det är ett kallt och kyligt klimat människor emellan och vi är snabba att kritisera dem som är annorlunda. Om vi hade det materiellt sett lite sämre ställt skulle vi kanske våga visa mera kärlek, säger Gunilla.

– Men det som ändå gläder mig allra mest är när människor tar kontakt för att höra hur de kan hjälpa till. Men jag vill också tacka alla dem som hjälpt mig att hjälpa för utan dem kunde jag ju inte ha gjort det jag gjort. Människor i den här regionen har bidragit med otroligt mycket.

SAGT OM BO-GÖRAN.

Jag har känt BG under många år och har aldrig blivit besviken på honom. BG har förmågan att lyssna. BG är alltid påläst BG blir en utmärkt riksdagsman som inte glömmer bort den lilla människan!

Roger Eriksson, Pedersöre

Bo-Göran är en modig man, som står stadigt med bägge fötterna i den österbottniska värdegrunden. Han kan tala med bönder på bönders vis och lärda på lärdas vis. Österbotten behöver nu en stark kraft som slår vakt om ett tryggt och jämlikt samhälle för alla och där företagsamhet kan frodas.

Stefan Nyman, Pedersöre

Bo-Göran Åstrand står för sådana värderingar som är viktiga inom alla områden i vårt samhälle, att människor är lika mycket värda och viktiga delar i samhället samt att vi tillsammans kan bygga en mänskligare värld att leva i.

Bo-Göran har stor social kompetens samt besitter en både djup och bred sakkunskap vilket gör det lätt att närma sig honom i olika frågor. Jag tror att Bo-Göran är en av våra riksdagsmän efter valet!

Yvonne Liljedahl-Lund, Pedersöre För Gunilla Luther-Lindqvist är det en mångårig dröm som gått i uppfyllelse då hon sedan hon blev pensionär haft möjlighet att hjälpa människor i nöd.

Knutte blev en farfar i skolan När Knut Brännbacka gick i pension efter att ha jobbat 41 år på UPM fanns det plötsligt tid för sådant som han inte hunnit med tidigare. Lagom lämpligt kom ett brev med hem i barnbarnet Kims skolväska som fick den nyblivna pensionären att lysa upp.

– I brevet stod det att Lagmans skola skulle börja med något som kallades för ”Farfar i skolan” och jag tänkte direkt att det här är precis för mig, berättar Knutte Brännbacka.

Det som gjorde att Knutte tyckte att han skulle kunna passa för uppgiften var att han alltid tyckt om barn. Men det fanns också annat i bakgrunden.

– När jag var ung drömde jag faktiskt om att bli lärare men då vi var sammanlagt sex barn och min mamma var ensamstående fanns det inga pengar för att jag skulle kunna börja utbilda mig till det.

Knutte Brännbacka är ändå mån om att påpeka att ”Farfar i skolan”-projektet inte handlar om att far- och morföräldrar blir lärare.

– Vi är bara ett par extra hjälpande händer och ett extra ögonpar i klassen, men vår närvaro verkar uppskattas väldigt mycket bland lärarna och det är också de som får komma med önskemål om att ha oss i klassen. De brukar uppleva att vår närvaro skapar en viss trygghet både för elever och dem själva, säger Knutte Brännbacka.

En del av de äldre i ”Farfar-projektet” deltar bara i praktiska ämnen som träslöjd. För Knutte är det tvärtom.

– För tillfället är jag en dag och fem lektioner i skolan och för tillfället har jag bara modersmål och matematik. Jag upplever att jag gör mest nytta där och lärarna brukar använda mig för att hjäl-

Knut Brännbackas dröm i ungdomen om att bli lärare blev aldrig sann. Däremot blev han en väldigt uppskattad ”farfar i skolan”.

pa elever som av olika orsaker hamnat på efterkälken att komma ikapp. Det kan vara elever som varit sjuka eller annars behöver lite mera tid.

Knutte Brännbacka är nu inne på sitt elfte år som farfar i skolan och börjar med andra ord ha rätt stor erfarenhet av projektet.

– Det har varit väldigt givande för mig och många roliga anekdoter har utspelat sig med barnen under årens lopp.

När jag bett dem gissa min ålder har svaren pendlat mellan 30 och 100 år.

– Och en gång på en religionslektion ville läraren att vi skulle dramatisera historien om den barmhärtiga samariten och då fick jag förstås bli åsna. Oj vad barnen skrattade då, säger Knutte Brännbacka och ler vid minnet.

Ibland har Knutte fått frågor av barnen om hur hög lön han har för att vara i skolan och de blir förvånande när de får höra

upplever han att respekten för läraren är det som skiljer mest.

– Då hade man ju en oerhörd respekt för lärarna och den finns inte alls på samma sätt idag. Samtidigt är det inte heller bara negativt för jag upplever också att barnen i dag vågar diskutera mer frimodigt med mig än vad vi vågade på min tid, säger Knutte Brännbacka.

Elva år har som sagt Knutte Brännbacka hunnit fungera som farfar i skolan. Två år till får det bli men sedan tackar han för sig.

– Då går yngsta barnbarnet ut femman och flyttar till annan skola och då tackar jag också för mig. Jag är ordförande i Pedersöre Pensionärsklubb och sitter numera också i Förbundsstyrelsen.

Dessutom sjunger jag i Betaniakören och drar kurser i Medborgarinstitutet i Pedersöre så några fritidsproblem har jag inte.

Kvinnorna grät av tacksamhet att det finns människor som orkar bry sig i Finland. att det enda han får är gratis skollunch.

– ”Varför är du här då” frågade någon elev och jag svarade att jag är här för att jag tycker om er och om att vara här.

Mycket har ändrat i skolan sedan Knuttes egen skolgång för sextio år sedan. Utöver den tekniska utvecklingen

Utbildningen ska ge en stadig och trygg grund Vi får hoppas att de misstag som många andra länder gjort då man försökt reformera utbildningen genom ett alltför utpräglat effektivitetstänkande inte får fotfäste hos oss.

Skolan hör till en av samhällets viktigaste funktioner.

Skola och utbildning intresserar också beslutsfattarna och eftersom alla har gått i skola så är det också lätt att ha synpunkter och åsikter om hur skolan och utbildningssystemet kan utvecklas. Vi vet att en nations utbildningssystem utgör en viktig del av nationens konkurrenskraft och bruttonationalprodukt. Att utveckla skolan och utbildningssystemet blir således något som är viktigt och som de flesta nationer idag tydligt ägnar sig åt.

I Finland har de tidigare framgångarna i PISAmätningarna också fått konsekvenser. (PISA står för ”Programme for International Student Assessment” och är ett OECD-projekt.) Ambitionsnivån är nu väldigt hög i vårt land och detta syns också i olika styrdokument. I regeringsprogrammet från 2011 sägs bland annat att Finland skall vara världens mest kompetenta nation 2020. Skolorna och kommunerna i Finland har nu utarbetat utvecklingsplaner för utbildningen och arbetet med detta tar sig olika uttryck i kommunerna. Målsättningar och policydokument

utarbetas och förverkligas på de olika nivåerna i skolsystemet. Vi vet således att ett bra utbildningssystem är viktigt för Finland.

Utmaningarna för utbildningssystemet oberoende av skolstadium är många. De ekonomiskt kärva tiderna har inneburit att studieplatser skärs ner inom många utbildningssektorer. Finansieringen av utbildningen skärps och stramas åt från statligt håll vilket i slutändan kan drabba enskilda studerande. Svårigheter att få studera det man vill eller till och med risken att helt bli utan studieplats kan bli konsekvenserna av nedskärningarna. Studietiderna förväntas bli kortare inom högskola och universitet och inom andra stadiets utbildning så har antalet studieplatser redan minskat. Många utbildningsenheter måste allvarligt fundera på hur man skall klara ekonomin.

Om Finland som nation skall klara sig i den hårda internationella konkurrensen måste en klok och eftertänksam utbildningspolitik föras. Forskningen visar att ett allt för utpräglat effektivitetstänkande inom utbildningssektorn inte fungerar. Vi

utbildar våra barn och unga för framtiden där nya och kanske idag helt okända kompetenser behövs.

För att klara av en sådan utmaning behövs också utrymme för kreativitet, frihet och tid för den unga att växa som människa. Utbildningen skall ge en stadig och trygg grund för invididen att klara sig i framtiden.

Förmågan att tänka i nya banor och viljan att lära sig nya saker är viktiga kompetensområden som behöver lyftas fram då utbildningens riktning och innehåll diskuteras. Utmaningen är att ge förutsättningar för en sådan utbildning som möjliggör detta. Finland har hittills klarat sig bra i de internationella skolmätningarna och vi får hoppas att de misstag som många andra länder gjort då man försökt reformera utbildningen genom ett alltför utpräglat effektivitetstänkande inte får fotfäste hos oss.

ROLF SUNDQVIST

utbildningsdirektör i Pedersöre kommun