AN N E SWÄR D
PETE R KI H LGÅR D
scenen går igen i hela boken och de andra böckerna också. De är så våldsamt levande och kärleken är så våldsam och riskfylld. Om hon nu testar honom? Jag hade ingen aning och jag vet fortfarande inte. Jag vet bara att det här var helt rätt. Att hon kliver upp och kastar sig rakt ut. Det är en kort scen som kommer rätt sent. Jag har tänkt jättemycket på den scenen. Och hon vet inte riktigt själv heller. Hon blir rastlös. Lasse är bara för jävla tråkig. Hon måste få igång något. Och det säger hon väl i slutet av den scenen också? ”Man har inte tråkigt med mig”, säger hon, och Lasse svarar ”nej, man har inte tråkigt med dig”. Det säger något om skönlitteraturen också, att man tänker sig den här lilla väldigt fysiska och konkreta scenen som lite banal när du pratar om den nu, fast man förstår att den inte är det – de har inte bara tråkigt utan det är något större än det. Dels är det konkret gestaltat och samtidigt kan det läsas på en symbolisk nivå eller man kan känna att det handlar om någonting annat egentligen. Skönlitteraturens existensberättigande är att den är annorlunda från annan typ av text, den är inte som journalistik eller essäistik eller vad fan du nu vill. Och vad är det
56