PI E R R E NORA
JONATHAN LITTE LL
L’éducation sentimentale (Hjärtats fostran) som plockas upp ur gyttjan, eller romanfiguren Mandelbrod som verkar komma från en Bond-film eller en serietidning. Det finns ibland något ungdomligt i boken, som jag tycker ger den dess charm, men som för ett sådant tungt ämne ger den en lätthet och ett egendomligt drag, vilket du skulle kunna få kritik för. Det fantastiska är att vi rycks med av den inspirerande, framstormande berättelsen ända till slutet. Hur reagerar du på den kritik som har riktats mot dig i fråga om innehållet, hur upplever du det? Det är inte frågan om det, för anting en gillar man det eller inte, man är för eller emot, det har inte jag med att göra. Men jag tycker att det finns ett problem med innehållet som är intressant. Jag tror att jag redan har sagt någon annanstans att det finns saker som förbryllar, som inte stämmer, tomrum. Mellan berättaren som påhittad romanfigur, ”jagets” ”han”, och allt det som han ser och beskriver finns det ett gap. Det som han ser, det som han beskriver och det faktum att han är han och inte Eichmann till exempel, bildar en inte kritisk utan distanserad blick. Det är just det som är skillnaden med alla Eichmann och Himmler, som inte förmår betrakta sig själva och andra på det sättet och alltså
112