Politisk och profetisk diakoni by Argument Förlag

POLITISK OCH PROFETISK

DIAKONI ANNA ARDIN

OLIKA PERSPEKTIV PÅ KYRKANS RÖSTBÄRANDE ROLL I SAMHÄLLET

ARGUMENT

POLITISK OCH PROFETISK DIAKONI

© 2019 Anna Ardin, respektive skribent och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet isbn: 978-91-7315-534-2 Tryck: Dardedze holografija sia, Lettland Formgivning & foto: Pierre Eriksson

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se | info@argument.se

POLITISK OCH PROFETISK

DIAKONI ANNA ARDIN

OLIKA PERSPEKTIV PÅ KYRKANS RÖSTBÄRANDE ROLL I SAMHÄLLET

MED TEXTER AV JON BERGEÅ, MEYLING CALERO (MED HJÄLP AV AYNUR ISAYEVA), KLAS CORBELIUS, JOE FRANS, GÖRAN GREIDER, ÅKE GÖRANSSON, CAMILLA VON HEIJNE, PETTER JAKOBSSON, LENNART RENÖFÄLT, AMELIE ROOLF, PÄR AXEL SAHLBERG, ELISABETH SANDLUND, ANNIKA SPALDE OCH LEIF TULLHAGE. ARGUMENT

INNEHÅLL INLEDNING 6 DIAKONI 11

Diakonitriangeln 12 | Diakonins sju bord 14

POLITISK & PROFETISK DIAKONI 16

Den diakonala makten 22 | Strukturell analys som diakonalt verktyg 26 Vad betyder det att vara politisk? 29 | Vad betyder det att vara profetisk? 31

TEOLOGISKA NEDSLAG OM PROFETISK DIAKONI 34

PROFETISKA UTMANINGAR 78

Meningsskapande för ett samhälle 78 | Lyssna: Guds skapelse ropar 81 Visa omsorg om djuren 85 | Funkisdiakoni 88 Här är varken man eller kvinna 91 | Ni var ju själva flyktingar 96 Vem är min bror och syster? 101 | Skingra rädslan 104 Rätten och de fattiga 105 | Var är Gud när makten krockar med idealen? 109 4

ÄLSKA VARANDRA – MEN HUR? 114

Allmänmänskliga värden som verktyg 115 | Solidaritet 115 Humanitet 117 | Rättigheter 118 Stabilitet, ordning och reda 119 | Fyra kristna grundinställningar 120 Tre varningar 129 | Tolv råd för röstbärande i välfärden 135 Aktivistens ABC 138

EPILOG: DET ÄR DAGS NU! 141 BILAGOR 143

Studiematerial – reflektion och fördjupning 143

SLUTKOMMENTARER 146 REFERENSLISTA 151 TACK 156 OM FÖRFATTARNA 159

INLEDNING att som kyrka stå på de förtrycktas sida. Att som församling försöka ge en röst åt dem som ingen lyssnar på. Att som troende kristen påtala systemfel och protestera mot förändringar som påverkar människor negativt. Att bråka när nödvändiga förändringar inte sker. Det är det som kallas politisk och profetisk diakoni. Utifrån min kristna tro, och min kallelse som diakon, vill jag vara med och bedriva påverkans- och policyarbete, vara visselblåsare, röstbärare och opinionsbildare – för att uppnå mänsklig värdighet och den jämlikhet jag är övertygad om att Gud en gång skapade oss till. Ansvaret för att bidra till den kampen är ofrånkomligt som kristen och kyrka. En diakon måste dessutom lova att ta sig an uppdraget för att alls kunna bli vigd/ordinerad till yrket. I Equmeniakyrkan låter ordinationslöftet såhär: Inför Jesus Kristus, församlingens Herre, frågar jag er som nu ordineras till diakoner: Vill du, som diakon, vara Kristi tjänare i församling och samhälle, förmedla Guds ord, ge omsorg, erbjuda gemenskap samt särskilt stödja människor i utsatta livssituationer och stå på de förtrycktas sida?1 (min kurs.) I Svenska kyrkan måste en diakon svara ja på frågan Vill ni stå fasta i kyrkans tro, hjälpa dem som behöver er tjänst och stå på de förtrycktas sida?

Alla diakoner avlägger alltså ett heligt löfte att alltid stå på de förtrycktas sida. Det är ett löfte att ta på största allvar och ett uppdrag som Gud inte enbart ålagt diakoner utan alla. Generalsekreteraren för Sveriges kristna råd, Karin Wiborn, kommenterade uppmaningen på ett seminarium under Mänskliga Rättighetsdagarna i Jönköping 2017: När vi religiösa hittar sådant i samhället som krockar med vår övertygelse måste vi bli politiska.2 Ja, för hur ska någon fullt ut kunna stå på de förtrycktas sida utan att utmana den makt som förtrycker? Det här uppdraget uppfattas emellanåt som kontroversiellt. Såväl från kristna som ickekristna uttrycks ibland önskemål och krav på att inte blanda religion och politik, eller att verka, inte yrka. I boken Nåd i realtid från 2017 gör diakonen Håkan Stenow en intressant analys av denna profetiska diakoni i kyrkan: Under de senaste decennierna har det talats alltmer om att diakonin har en politisk och profetisk dimension, och diakoner håller profetisk diakoni mycket högt. Trots det tycks man inte i realiteten ägna särskilt mycket tid till profetisk diakoni.3 Tidningen Dagens ledarsida är inne på samma sak. Chefredaktör Felicia Ferreira kommenterade diakonernas situation och konstaterade att: … diakonerna stundtals upplever visselblåsning som »fruktansvärt jobbigt«, »ett pris att betala«, »att stå i blåsten«, »fruktansvärt ensamt« och att »man är obekväm«. Kyrkoordningen från 1999 talar om diakonens kallelse att »ingripa« och »inspirera« andra att ta ansvar, ett uppdrag som vi kan vara tacksamma att

många tar på allvar. Kanske är det dags att dessa kyrkans visselblåsare får en uppgradering. De är värda vår respekt.4 Texten de båda refererar till är socionomen Erik Lundströms uppsats Kyrkans visselblåsare! från 2014, där han intervjuat diakoner om deras syn på profetisk diakoni och vad de behöver för att stå på de förtrycktas sida. Enligt honom finns varken tid eller utrymme för den profetiska diakonin. Sådana förutsättningar är nödvändiga om vi menar allvar med att diakonin ska stå på de förtrycktas sida. Hur kan det komma sig att detta inte alltid är självklart? Kanske handlar det om rötter som är betydligt djupare än oförmågan att strukturera och prioritera. Kanske beror det på att det kostar att utmana makt. Jesus tvekade inte att tillrättavisa makten och stå upp för de förtryckta. Han fortsatte att säga sin sanning – ända upp på korset. Att Johannes Döparen avrättades berodde inte heller på hans tal om livet efter detta, utan i allra högsta grad på hur hans vassa tunga kritiserade makten i den här världen. I Gamla testamentet finns gott om förebilder: profeterna som slog larm när samhället var på fel väg, skarpa i sin kritik mot alla som förtrycker daglönare, änkor och faderlösa och som förfördelar invandrare (Mal 3:5). Deras uppfordrande budskap var obekväma sanningar för dem vars privilegier hotades. Även i dag riskerar de som tydligt ställer sig på de förtrycktas sida att straffas. Att sjunga psalmer i vägen för nazisternas marscher, eller förhind ra att svenska vapen säljs till diktaturer, straffas av det juridiska systemet trots att detta sker i strid med demokratiskt beslutade överenskommelser. En aktiv kamp mot rasism och sexism riskerar att mötas av hatfulla kommentarer och anonyma hot på nätet, såväl som fysiska hot och rentav attacker. För att inte tala om kraven på neutralitet: kritikerna menar att ett uttalat stöd till utförsäkrade, till romer, muslimer eller flyktingar är »politiskt« och inget vi som församlingar ska syssla med. Det finns de

som menar att kampen för de förtryckta enbart ska handla om att stå på svenskarnas sida, på de kristnas sida eller rent av bara de egna församlingsmedlemmarnas sida. Motståndet mot dem som ställer sig på de förtrycktas sida tar sig många former. Att påtala systemfel, fördomar, snedfördelning av resurser och kräva förändring av strukturer är därför inte konfliktfritt. Själv lider jag av klimatångest, min oro för demokratins framtid får fysiska konsekvenser (som muskelspänningar) och min känsla för att politiken inte lyckas stå upp för mänsklig värdighet, asylrätt och religionsfrihet kan bäst beskrivas som kval. Ibland överväldigas jag av tanken att det hänger på mig att stoppa hatbrott, ojämlikheter och mobbning, och det händer att jag vill gråta, i panik över hur förfelade normer och fördomar fortsätter att begränsa och förstöra människors liv världen över. Men jag har hittat meningsfullhet i att förstå detta som en kallelse, och tröst i att jag aldrig är ensam. En krönika jag av en slump läste nyligen avslutades med orden »fräls oss från den onda likgiltigheten«.5 Jag insåg att det var det som hade hänt mig. Jag hade faktiskt just blivit frälst – från den onda likgiltigheten. Den romersk-katolske prästen och författaren Henri J M Nouwen skrev 1972 boken The Wounded Healer6, riktad till »andliga ledare«, där han förklarar lidandet som just en kallelse. Att våga se och finnas i lidandet. Att vara nära sin egen smärta och liera sig med förtryckta, sörjande, fängslade, nödställda, döende och med dem som förvägras sitt människovärde, är att närma sig Jesus själv: [Du] är kallad att uppleva [din] tids lidanden i [ditt] eget hjärta och låta den upplevelsen bilda utgångspunkt för tjänsten. Vare sig [du] försöker relatera till en pressad generation eller tala till en döende, uppfattas tjänsten inte som trovärdig om den inte kommer ur ett hjärta som upplevt just ett sådant lidande som det [du] talar om.7

Oavsett vilka lidanden var och en av oss upplevt är ingen av oss så svag att vi inte kan hjälpa någon och ingen så stark att vi inte behöver hjälp. Nouwens ord ligger till grund för en egen bön som ofta får mig att känna hopp – trots allt: Gud, ge mig sinnesro, att acceptera att jag faktiskt inte hinner förändra allt eller kan göra det på egen hand. Mod att mobilisera för att förändra någonting. Och förstånd att inse att min samhällsoro är en gåva, att den här ångesten faktiskt är en kallelse att bära världens lidande i mitt eget hjärta. Tack för att du låter mig känna. Tack för att du valt ut mig till något annat än likgiltighet. Trots att det finns svårigheter och motstånd finns det gott om politisk diakoni som redan bedrivs genom församlingarnas vardagsarbete. Många arbetar både profetiskt och politiskt utan att ens reflektera över det. I den här boken vill jag synliggöra och fördjupa dessa insikter. Boken är tänkt att fungera som en ingång till ämnet och ett underlag, inte minst för diakoner och församlingar, att fortsätta diskutera diakonalt arbete och diakonala strategier. I den här boken vill jag, och mina fantastiska gästskribenter som bidragit med viktiga texter från andra perspektiv än mitt eget, synliggöra och fördjupa dessa insikter.

Reflektionsfrågor • Vem är förtryckt? På vems sida ska vi egentligen stå på? • Ibland talas det inom kyrkan om att ta »de mest drabbades« eller »de mest utsattas« perspektiv. Vad innebär det? Vilka är de mest utsatta i era sammanhang? • Finns det risker med strävan efter att ägna sig åt de »mest« utsatta?

KAPITEL 1

DIAKONI Om tron är en konstdisciplin, så är diakonin det handfasta hantverket. Det är Guds rike som bryter igenom tid och rum. Risken med diakonin är om vi inte reflekterar teologiskt över den, att den får paternalistiska övertoner där det är en stark som hjälper en svag, en rik som hjälper en fattig, en frisk som hjälper en sjuk. Då blir det välgörenhet. Diakoni är något annat. Diakoni handlar i sin yttersta konsekvens om att se sin egen otillräcklighet och utsatthet i en annan människa och ha mod att handla utifrån det. kent wisti, präst och konstnär8 ordet diakoni kommer från grekiskans ord διάκονος (diákonos), som betyder tjänare eller budbärare. En vanlig teori till etymologin är att det skulle komma från sammansättningen av διά och κόνις, vilket betyder ungefär att röra upp damm genom att skynda, och referera till det damm som rörs upp av en tjänare eller budbärare på väg. Andra forskare menar att det kommer från διάκω, som betyder att utföra någon annans uppdrag (till exempel en husbondes eller ett befäls). Frågan är vad det betyder i svensk kristen kontext i dag. Här finns många olika formuleringar som alla på olika sätt beskriver kristet tjänande

i medmänsklighet, såsom kyrkans livsyttring eller församlingens kroppsspråk. Sveriges kristna råd sammanfattar det som att Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.9 Diakoni är ett allkristet uppdrag, som vill samverka med alla goda krafter även utanför samfunden, även om alla diakonalt relaterade ord inte med självklarhet innebär samma sak i alla samfund. Exempelvis innebär att vara diakon vitt skilda saker i olika sammanhang.10 Den här boken försöker i möjligaste mån använda ekumeniskt accepterade definitioner och begrepp. Enligt Equmeniakyrkan handlar diakoni om att omsätta evangeliet i handling och att förmedla Guds kärlek i omsorg om medmänniskan.11 Svenska kyrkans definition är snarlik: Diakoni är kyrkans uppdrag att genom omsorg om medmänniskan och skapelsen uttrycka kristen tro i handling.12

Reflektionsfrågor • Hur används begreppet diakoni i dina sammanhang? • Hurdant är ditt eget förhållningssätt till diakoni? • Vilka utmaningar ser du för kyrkans liv i diakoni?

Diakonitriangeln Kristenheten gillar trianglar och talet tre. Förutom Fadern, Sonen och den heliga Anden (skaparen, befriaren och livgivaren) som den treeniga beskrivningen av Gud, är koinonia (gemenskap), martyria (vittnesbörd, ibland ersatt med kerygma, förkunnelse) och diakonia en vanlig triangel för att beskriva församlingens syfte (mission). Även diakonin kan i sin tur förklaras på ett tydligt sätt med hjälp av en triangel som det nationella kyrkokansliet (Svenska kyrkans huvudkontor) har tagit fram: den så kallade diakonitriangeln.13

ter

sam

öva

rk Ve

DIAKONI

Förhållningssätt I denna triangels mitt finns själva diakonins utgångpunkt och identitet. Det handlar om teologiska och andra motiv till varför kyrkan ska ägna sig åt diakoni. Uppdraget är att visa omsorg om medmänniskan och skapelsen och att vara en del av en process vars yttersta mål är harmoni och helhet hos individer, grupper, samhällen och skapelse. Därför ber vi: låt ditt rike komma. Enligt denna modell utövas diakoni genom de tre sidorna av triangeln: verksamhet, förhållningssätt och utövare. Ibland tycks någon av de tre sidorna nästan hamna i mitten av triangeln, till exempel när en diakon eller en viss diakonal verksamhet i en församling blir synonym med vad som i praktiken avses med diakoni. Då riskerar vi att glömma själva grunden för vår diakoni och förlora en viktig del av förståelsen för den som en naturlig och viktig del av vad det innebär att vara kyrka och att vara kristen.

Ett diakonalt förhållningssätt innebär att uttrycka kristen tro i bemötande och livshållning i mötet med medmänniskor och i relation till skapelsen. Det handlar om att se och bekräfta hela människan, även hennes andliga behov. Målet är att skapa en atmosfär som bygger på kärlek, omsorg och värnandet om skapelsen. Det är utövarna som utför det diakonala uppdraget. Diakoner är naturliga ledare i detta, men uppdraget gäller inte enbart diakoner eller de anställda, utan hela församlingen har ett uppdrag som diakonal utövare. Verksamheter är kyrkligt anknutna, gemenskapsfrämjande och/eller problemlösande insatser. De syftar till att främja och värna en god livskvalitet för alla medmänniskor och återupprätta en värld i utsatthet.

Reflektionsfrågor • Dominerar någon av triangelns tre sidor i förståelsen av diakoni i din församling/ditt sammanhang? • Är det i så fall som det ska, eller finns det anledning att stärka någon annan sida?

Diakonins sju bord Det finns flera olika sätt att kategorisera diakonins funktioner14, men en lättbegriplig kategorisering har gjorts av Sanna och Hans-Erik Lindström. I sin bok Diakonins sju bord delar de in det diakonala arbetet i sju kategorier: 1. En karitativ funktion (köksbordet) – är grundläggande för allt diakonalt arbete. Av latinets caritas, kärlek, omsorg. 2. En uppsökande funktion (parkbänken) – handlar om att möta människor där de lever, bor och vistas – på gator och torg, utanför kyrkan. 3. En liturgisk funktion (altaret) – berättar om andlig fördjupning och diakonalt förhållningssätt, exempelvis i gudstjänsten.

4. En pedagogisk funktion (runda bordet) – delande samtal där vi kan lära av varandra, inte minst om livet och existensen. Det diakonala förhållningssättet som pedagogik. 5. En själavårdande funktion (soffbordet) – berättar om konsten att använda »det tredje örat«, som den psykologiska lyhördheten kallats. 6. En administrativ funktion (skrivbordet) – kan inte rå på det oförutsedda, men med god planering och en vilja att se runt hörnet går det att vara bättre rustad. 7. En profetisk funktion (talarstolen) – handlar om att välja sida och våga ge uttryck för övertygelsen.

Reflektionsfrågor • Vilka av dessa sju funktioner av diakonin brinner du mest för? • Finns alla sju av diakonins funktioner med i förståelsen av diakoni i de sammanhang där du verkar? • Någon har sagt att det åttonde bordet är pingisbordet. Vilken diakonal funktion skulle det kunna sägas fylla?

KAPITEL 2

POLITISK & PROFETISK DIAKONI Den profetiska diakonin är omistlig för kyrkans roll som medskapare av framtiden. uttalande från kyrkornas världsråds diakonikonferens i larnaca 1986 om vi tar övertygelsen om att alla människor är skapade och älskade av Gud på allvar, och vi är överens om att vi bör synliggöra Guds kärlek till människan genom diakonin som kyrkans kroppsspråk, ligger det också i den kristna trons kärna att avslöja orättvisor och kämpa för jämlikhet. Att kämpa för att Guds syn på människan ska komma till uttryck i världen och att låta Guds kärlek till människan strömma genom oss själva. En politisk eller profetisk diakoni är visserligen opinionsbildande men först och främst en djuplodande systemkritisk livsstil med radikala livsval. Att leva evangeliet är att i ord och handling försöka beskriva sådant som är annorlunda med Guds rike – och sträva dit. Girighet, makt, utnyttjande,

kärlekslöshet och avund måste bekämpas, hos oss själva och därigenom i världen. Och vi ska ersätta de negativa egenskaperna med en alternativ uppsättning värderingar. Biskopsmötet 2015 menade att det är dopet som är ingången till diakonin. Att dopet inte bara markerar samhörighet med andra Kristustroende utan att det också är: ett dop till världen, den vanliga världen som är Guds värld, där de döpta är kallade att leva och att tillsammans med alla människor av god vilja stå på godhetens sida mot allt ont.15 Dopet gör alltså den enskilda människan personligen delaktig i kyrkans kallelse till ett liv i diakoni. Det är det som avses när det ibland talas om det allmänna diakonatet. Biskopsmötet året innan hade då redan slagit fast i sitt biskopsbrev att det i Svenska kyrkans församlingsuppdrag finns en profetisk dimension som innebär att ge röst och livsutrymme åt de utsatta för att omsätta evangeliet i handling.16 Biskoparna menade att diakonerna har ett särskilt ansvar för detta och att de därmed också ska vara röstbärare. De använder även ord som förändringsaktör och opinionsbildare. Detta är det särskilda diakonatet. Biskopsmötena 2014 och 2015 visar alltså på en mycket tydlig riktning, att församlingen bör bejaka och ge utrymme åt diakonerna och diakonin med sin profetiska dimension, och att alla döpta har ett ansvar i frågan. Kristen tro […] handlar om liv, inte bara om en livsfilosofi. När man ibland hör att kristen tro är en »åskådning« kan det markera en intellektualiserad distans till tron som i värsta fall leder till att man ser kärlekens gärningar som ett möjligt tillval. […] Evangelierna beskriver hur Jesus både undervisar och handlar, förlåter och botar. Hos honom är lära och liv oupplösligt sam-

mantvinnade. Detta var också vad den unga kyrkan lärde sig praktisera när man med den heliga Andens hjälp börjar bygga kyrka och församling.17 Kyrkans själva existens, och församlingsmedlemmarnas engagemang för att upprätthålla denna, är en politisk handling. En kyrka, en gemenskap, som tar uppgiften att lyda Jesus på allvar, kommer alltid (i någon mån) att behöva vara en motkraft i det samhälle hon finns. En sak våra kyrkor har gemensamt är att de inte tror att Bibeln är skriven av Gud själv, utan att människor har författat texterna, inspirerade av den heliga anden. Eftersom vi också tror att Anden fortfarande är densamme i dag har Anden fortfarande förmågan att inspirera oss till att förmedla Guds ord. Samtidigt gäller det att vara försiktig. I Nya testamentet sägs visserligen att vissa har en profetisk gåva (som Filippos döttrar i Apg 21:9), och att det kan vara ett uppdrag för medlemmar i församlingen (vid sidan av apostlar, förkunnare, herdar och lärare) (Ef 4:11). Men ytterst få kallas profeter. I stället är möjligheten och skyldigheten att vara profetisk snarare något för församlingen som helhet18 och medlemmarna behöver ingen annan medlare mellan sig själv och Gud än Jesus själv (Heb 10:19–22, 1 Tim 2:5). Kyrkans uppgift är inte att vara ett politiskt parti, en konferensanläggning eller ens en humanitär organisation. Kyrkans uppgift är att vara kyrka. I materialet Församlingen som välfärdsaktör19 beskrivs fyra sätt för en församling att förhålla sig i välfärdssamhället: • Eget internt välfärdsarbete • Samverkan med offentlig sektor • Utföra uppdrag beställda/betalade av offentlig sektor • Rollen som röst och påverkansaktör Författarna menar att den fjärde punkten är ett uppdrag som församlingen aldrig kan komma ifrån och beskriver det som ett arbete för att uppmärk-

samma utsatthet, agera och följa upp när olika grupper eller individer glöms, kommer i kläm eller far illa. Om en församling har tydliga välfärdstjänster, exempelvis en egenfinansierad öppen förskola, samverkan med arbetsförmedlingen kring en praktikant eller om den driver ett äldreboende på uppdrag av kommunen är det aldrig fråga om en kommunal neutral verksamhet. I stället är det en verksamhet som syftar till att föra oss närmre Guds rike. Det profetiska uppdraget ingår även då kyrkan är utförare. Rollen som röst får heller inte äventyras av krav på lojalitet gentemot exempelvis en beställande förvaltning. Sammanfattningsvis innebär denna roll att församlingen, utifrån sin grundläggande vision om ett gott samhälle för alla, fungerar som en partipolitiskt obunden röst i samhällsfrågor. Även självrannsakan ingår.20 Kyrkans uppgift är att vara kyrka i välfärd och politik, men också som välfärd och politik. Kyrkan ska alltså kunna delta som en aktör bland andra i välfärden och påverka politiken via gängse påverkanskanaler, men kyrkan ska också leva ut sin vision om välfärden och politiken i praktiken. Skribenten Anton Lundqvist skriver i antologin Att hoppas på ett annat system: Kyrkan är kallad att leva i världen men inte av den, att visa på vem Gud är och leva efter Guds rikes principer, oavsett hur den omgivande politiska situationen ser ut.21 I ett dokument från Lutherska världsförbundet skriver professor emeritus Kjell Nordstokke att begreppet profetisk diakoni syftar till en (biblisk) auktoritet som kommer av att vara sänd – ytterst av Gud. Och att detta är ett argument mot den tidigare synen på diakonen och andra som ver-

kar i diakoni som underleverantörer i församlingen, med krav på sig om undergivenhet och ödmjukt tjänande. Han skriver: [Profetisk diakoni] handlar om den inneboende karaktären av diakoni som bekräftar att den profetiska uppgiften ingår i det mandat och den auktoritet som Gud har gett kyrkan och dess diakoni. I biblisk tradition uppträder diakonin som ett svar på gudomlig uppenbarelse och ett gudagivet mandat åt profeten.22 Det finns risker i att ta på sig detta ansvar som handlar om såväl högmod som ångest. Det är lätt att få en övertro på sin egen förmåga att föra Guds eller andra människors talan och tro att hela världens problem vilar på just mina axlar. Det är också där ansvaret hamnar om Gud inte skulle finnas. Det riskerar att bli en farofylld balansgång mellan hopplöshet och en grandios självuppfattning. Å ena sidan hopplösheten i att vara övergiven av Gud eller att Gud inte finns och å andra sidan de avgrundsdjupa farorna med att sätta sig själv i Guds ställe. Kanske hittar man därför svaret på frågan om vad som är kärnan i det diakonala uppdraget i tron, tilliten och sökandet efter ett ödmjukt profetiskt tjänande? Kulturantropologen Mikael Kurkiala, forskare vid analysenheten på Ärkebiskopens sekretariat, beskriver behovet av samtidsförankring och kontinuerlig uppdatering av det kristna uppdraget: Diakonin, precis som den kristna tron i övrigt, måste hela tiden omtolkas och omförhandlas i relation till den tid och de utmaningar den befinner sig i. Det är därför av avgörande betydelse för diakonin specifikt, men också för kyrkan i allmänhet, att man har en djup förtrogenhet med den samtid man lever i samt att man ur de djupströmmar som löper genom den kan bilda

sig en rimlig uppfattning om den framtid som dessa förebådar och att rusta sig för att möta dess utmaningar.23 Alla beskrivningar av diakonins uppdrag och begreppen kring dessa är omdiskuterade. Det finns ingen konsensus om vad som är viktigast att göra (eller tro) eller vad de olika företeelser som beskrivs i den här boken bör kallas. Två personer, som båda brinner för den aspekt av diakoni som lyfts fram i den här boken fick möjlighet att kommentera utgångspunkten, när projektet påbörjades. Den profetiska diakonin är viktig, men kyrkan ska inte vara politisk, sa den ena, och lika kraftfull var den andra personens synpunkt på det motsatta – den politiska diakonin är viktig, men att kalla den profetisk är att ta sig vatten över huvudet. Vilket ordval som är bäst är inte självklart. Kyrkans röstbärande roll har förts fram som ett alternativ. Men även det begreppet är kontroversiellt, då det kan anses föra tankarna till att tala för andra människor ovanför deras huvuden i stället för att kämpa för upprättelse så att de kan föra sin egen talan. Påverkansarbete har också nämnts som möjlig synonym, men har inte samma tydliga teologiska botten för att visa omsorg om människa och skapelse som riktning för församlingens påverkan. I den här boken används begreppen profetisk diakoni och politisk diakoni parallellt och ofta synonymt. Argumenten för benämningarna kommer att synas tydligt i boken.

Reflektionsfrågor • Vad tänker du när du hör begreppen profetisk och politisk diakoni? Vilket ordval föredrar du? • Hur tror du att begreppet uppfattas i några olika sammanhang (bland kristna såväl som icke-kristna) där du verkar? • Går det att vara profetisk utan att göra anspråk på att vara mer gudsrepresentant än någon annan?

Den diakonala makten När diakonitraditioner ställs mot varandra kan hembesök till församlingens äldre krocka med arbete med flyktingar eller utsatta eu-migranter, födelsedagsuppvaktningar med politiska uppvaktningar och olika former av trivselkvällar med mobilisering av missnöjda och förfördelade. Det finns självklart inga definitiva svar på vilka av alla ovanstående val som är de mest lämpliga när församlingar och diakoner prioriterar sin tid och sina resurser. Men vi behöver höja medvetenheten om att vi hela tiden gör olika medvetna eller omedvetna prioriteringar, uttalat eller i vardagsarbetet. Beslut fattas om hur begränsade resurser ska användas, strider väljs eller väljs bort och dörrar öppnas eller stängs för hela grupper av människor. Att satsa på de mest utsatta i stället för på dem som står närmast, att välja de förtrycktas sida trots hat, hot och drev eller att öppna dörren för människor som inte beter sig enligt normen är exempel på sådant som har hänförts till en »modern« diakonitradition. Ofta handlar det i grunden dock inte om tradition utan om makt. Vilken sorts maktutövande vill kyrkan ge utrymme för? Hur ser församlingen på det diakonala maktomfördelande uppdraget? Diakoni innebär visserligen en annan typ av makt än den förtryckande och nedtystande som begreppet maktutövande ofta leder tankarna till. Men diakoni är de facto maktutövande, en makt som används i strävan efter att omfördela den och ge människor makt över sina egna liv. Den diakonala makten är en typ av makt som frigör och lyfter. En makt som går från ord till handling. En makt som minskar avståndet mellan vad som sägs och vad som görs. Det är en Jesus-liknande makt, som skapar närhet snarare än avstånd och misstänksamhet. Equmeniakyrkans teologiske sekreterare Arne Fritzson skriver så här i boken Herde: Utövandet av Kristi makt kan innebära att man ger upp sin egen kontroll och status. Det är det radikalt motsatta till vad makt

ofta betyder i den här världen, där de mäktiga ofta uppfattas som de som har störst kontroll och högst status.24 Med diakoni som ord för att omsätta Guds kärlek i handling, här och nu, blir det omöjligt att begränsa diakonin till den diakonitradition som enbart framhärdar enskild medmänsklighet. Eftersom det finns strukturer och system som hindrar att Guds kärlek får genomslag i den här världen, måste vår diakoni gripa sig an även strukturerna och systemen. Kyrkor och kristna aktörer har alltid startat, burit och drivit humanitära initiativ och lagt grunden för viktiga välfärdsfunktioner som utbildning, sjukvård och omsorg. Frikyrkorna var, vid sidan av nykterhets- och arbetarrörelsen, en avgörande aktör för samhällsförändring vid tiden för den svenska demokratins etablering. De hade demokratiska beslutsformer och kvinnor på ledande poster när jämlikhet var kraftigt ifrågasatt, de slet för nykterhet i ett samhälle som höll på att supa ihjäl sig, stod upp mot korruption, maktmissbruk och hierarkier men verkade för reformationers och upplysningars ideal om bildning och egenmakt. Uppmaningen till människor att själva läsa och tolka Bibeln var kontroversiell. Teologen Maja Ekström beskriver den tidiga rörelsen: Frikyrkan började som en illegal aktionsgrupp. Den befann sig på kollisionskurs med statens värderingar eftersom de väckelsekristna »måste lyda Gud mer än människor«. På grund av detta utförde de medvetna och återkommande lagbrott. De kunde inte annat. Deras agerande bidrog till många positiva förändringar i det svenska samhället och förde med sig nya livsfläktar in i en kyrklighet som på många håll kommit att bli unken.25 Efter andra världskriget verkade kyrkans röstbärande funktion föra en tynande tillvaro. Efter den så kallade Hedeniusdebatten26 i början av 50-talet

tycktes kyrkorna snarare be om ursäkt än frimodigt stå upp för sina ideal och sitt värde som de progressiva förändringsaktörer många menar att de varit. Eller som teologen Joel Halldorf skriver, apropå att kyrkan var ovillig att acceptera en skilsmässa från staten: Nationen Sverige var ju på väg till himlen, och kyrkan ville såklart vara med på det tåget.27 År 1963 drev dock kyrkorna faktiskt en enorm namninsamling och samlade in över två miljoner namn. Men ämnet handlade inte om socialförsäkringar, miljö, flyktingars rättigheter, motstånd mot apartheid, kritik mot vapenexport eller försvar för svenskt bistånd – frågor som vi kanske i dag hade gissat skulle mobilisera kyrkorna. Nej, det var en defensiv inlaga mot sekulariseringen, ett slags sista strid i (den förlorade) kampen om monokultur och rätten till tolkningsföreträde. Det handlade om kristendomsämnets bevarande i skolan.28 Ämnet hade avskaffats i gymnasieskolan 1965 och tagits bort från grundskolans läroplan 1969. Namninsamlingen fick inte önskad effekt. Även om kristet argumenterande för kristendom eller kyrkors försvar för egna privilegier förstås också kan vara berättigat, så är det inte den typen av röstbärande den här boken handlar om. Joel Halldorf igen: När kyrkan engagerar sig i samhället är det inte för att hon själv ska få ett större värde utan för att hjälpa världen att återfå sin gudslikhet.29 Det uppdrag som beskrivs i den här boken handlar inte om att konservativt försvara vissa moraliska dogmer, som kyrkor tyvärr allt för ofta gjort, även när det varit uppenbart att ställningstagandet verkat förtryckande för enskilda snarare än befriande och upprättande. Nej, politisk diakoni handlar enligt vad biskopsmötet slog fast 2014, om att uppmärksamma strukturer i samhället som leder till allvarliga problem för enskilda eller grupper. I uppdraget ingår att analysera sociala och politiska skeenden för att kunna förstå vilka strukturerna

är. Exempelvis genom att delta i offentliga debatter samt föra samtal med tjänstepersoner och politiker på olika nivåer. Teologen Jayne Svenungsson menar att religionen på 90-talet fullgjort sin moderna resa bort från offentligheten och in i livets privata sfär, perfekt anpassad till det nyliberala klimat som mer än gärna överlåter offentligheten till marknaden. Den politiska och profetiska diakonin har gjort en comeback i debatten sedan dess. Det är ingen hemlighet att religiös makt missbrukats under historien, men det profetiska står i tydlig kontrast mot att använda religiös auktoritet för att skaffa sig själv eller kyrkan som institution en maktposition som kan stå över politiska institutioner. Där samhällets institutioner är satta att leva upp till och upprätthålla gällande lagstiftning, med våld om så behövs, har kyrka och församling en annan roll, men också en annan måttstock. Kyrkans uppgift är att se och fördöma handlingar, inte utifrån vad lagen säger, utan om den skadar någon – utifrån förtrycket som blir konsekvensen av en handling.30 Vad som är rättvist kommer aldrig helt att speglas av rådande normer och lagstiftning i ett samhälle, om än aldrig så demokratiskt uppbyggt. Vad som är god etik och moral får aldrig reduceras till eller mätas utifrån rådande lagstiftning. När lag och rättfärdighet krockar är det därför lagen som måste ändras. Det som anses olagligt kan ändå vara det rättvisa och berättigade, och något som är lagligt kan i själva verket vara djupt orättfärdigt. Kyrka och församling har en profetisk roll att bevaka detta, ödmjukt, eftersom makt korrumperar. Högmod och självrättfärdighet väntar på att hugga tag i var och en som anser sin egen uppfattning vara den enda rätta och som anser sig berättigad att begå lagbrott (eller stifta lagar!) för att försvara sin position.31 Den profetiska diakonin syftar till att lyfta människovärdets helighet i konkret tillämpning. Inte minst till den övergripande politiska nivån. Det innebär att stötta människor att göra sina röster hörda. Inte minst direkt till de samhällsföreträdare som kan påverka – lokalt och i individuella fall. Biskopsmötet 2014 menade att diakonins uppdrag innebär en skyldighet

att protestera. En skyldighet att göra anspråk på makt – i syfte att förmedla den vidare.

Reflektionsfrågor • Är det rätt att söka makt? • I vilka sammanhang och för vilka syften i så fall? • Är »diakonal makt« relevant som begrepp? Vad tycker du om begreppet Kristusliknande makt?

Strukturell analys som diakonalt verktyg Diakoner och församlingar behöver se nöd och behov i ett större sammanhang. Det är det som avses med strukturell analys, att tänka ut vilket detta större sammanhang är. Att se de strukturer vi verkar i, som påverkar oss och dem vi möter. Från hur en enskild kommunal tjänstepersons agerande påverkar en medborgare, till hur länders hela ekonomiska system påverkas av börsuppgångar, girighet och beslut bakom stängda dörrar i någon helt annan del av världen. Att resonera om och arbeta med detta i församlingens vardagliga arbete är politisk analys. När det viktiga arbetet att stötta människor individuellt inte räcker, när människor inte förmår lämna utsattheten bakom sig, när fler och fler människor drabbas av samma systemfel, måste blicken lyftas till orsakerna bakom. Ninni Smedberg, tidigare direktor för Vårsta diakoni, skriver att det diakonala uppdraget är ett ansvar att bryta tystnaden där orättvisor och övergrepp sker. Alltså allt från att följa med någon till en myndighet för att stötta personen att stå på sig till att göra en riskanalys för sådant som kan orsaka lidande och föra den analysen vidare till andra med mer makt i frågan. Plåster på såren, hembesök till ensamma och smörgåsar till hungriga är bra och viktiga insatser för att hjälpa akut, för att visa respekt, skapa förtroende och förstå omvärlden genom de människor vi möter. Men att hjälpa på individnivå räcker inte hela vägen. För att utöva den

diakonala formen av makt behövs hjälp som vidgar perspektiven. Som frigör kraft i stället för att låsa en människa i en känsla av underlägsen tacksamhetsskuld. Det diakonala förhållningssättet ger möjligheter till viktiga insikter och manar till en seriös analys (och möjligen kritik) av både samhällets och församlingens prioriteringar. Hur fördelas makten – i betydelsen vem förfogar över ekonomiska resurser? Var, och av vem, fattas beslut? Och vilka frågor anses viktiga att över huvud taget hantera? I ett material från Lutherska världsförbundet formuleras det så här: Diakoni börjar visserligen som villkorslös tjänst till den behövande men leder oundvikligen till en social förändring som upprättar, reformerar och förvandlar.32 Tisdagsträffar, stickkaféer och sociala träffar för människor som annars skulle sitta ensamma i sina hem får aldrig föraktas, de är centrala i både enskilda människors liv och i byggandet av församling. Men diakonin får inte stanna inom församlingens väggar eller betraktas som någon sorts guldkant. Diakonin är inte en intern angelägenhet. Att guida till det offentliga systemet, att stärka människor att själva försvara sina rättigheter eller att hitta möjligheter och påtala brister direkt till dem som sitter på den faktiska makten är i högsta grad politiskt. Det kan också handla om någon form av offentligt utspel. Att vara kritiker och kravställare, att observera mänsklig utsatthet och ge röst åt människors behov (och rättmätiga krav) är tydliga exempel på politisk diakoni, eftersom det är politiska åtgärder som krävs. Diakoniuppdraget slutar alltså inte med en enskild hjälpinsats utan fortsätter med att synliggöra sammanhang i samhället, både lokalt och på det globala planet. Den traditionella förstå-

elsen av diakoni som en ödmjuk tjänst riktad till människor i utsatthet (individnivå), utförd i en anda av självförnekelse, utmanas här. Det som jag nu lyfter fram handlar snarare om ett diakonalt uppdrag som en kritisk röst riktad mot ekonomiska, politiska och kulturella intressen som formar och vidmakthåller nedtryckande strukturer och till sist även våld. Det innebär ett diakonalt arbete som pekar på och synliggör människovärdets okränkbarhet.33 När en församling väljer att agera politiskt bör de beakta att det finns många starka aktörer i samhället som har denna roll. Förutom politiska partier finns även granskande myndigheter, ombudsmannasystemet, medias kritiska samhällsbevakning, den sociala forskningen (forskare slår larm!), starka intresse- och humanitära organisationer och så vidare. Församlingen bör noga utvärdera om det är bäst att själv säga något eller om det är bättre att stötta någon annan. Vad innebär det att vara kyrka i frågan? När vi i vår lokala församling blir uppmärksamma på orättvisor eller missförhållanden bland människor vi möter är det mycket möjligt att ingen tar sig an de frågorna, eller kanske inte på det sätt som vi anser att det bör göras. Då kan det vara avgörande, rent medmänskligt, att församlingen axlar det ansvaret. Joel Halldorf menar till exempel att det profetiska uppdraget bör vara en naturlig förlängning av det övriga församlingsuppdraget för gudstjänst, gemenskap och diakoni: Kyrkan är kallad att vara en gemenskap präglad av fred och gästfrihet, men också till att verka för fred och gästfrihet i världen. Vad hjälper det människor som flyr att kyrkorna är gästfria om inte staten öppnar sina gränser så att de kan komma till dem? Kyrkan måste agera för att få staten att ändra lagstiftningen och öppna sina förråd för behövande.34

Reflektionsfrågor • Välj en karitativ diakonal verksamhet din församling driver eller som du känner till, och fundera över den i relation till makt. Vilka av de inblandade har, respektive saknar, makt? Ger diakonin mer makt till utsatta i det fallet? På vilket sätt? Kan erfarenheterna från denna verksamhet användas vidare? • Reflektera över tacksamhet och tacksamhetsskuld. Vad händer med en person och vår relation till denne om vi kräver motprestation i form av tacksamhet? Och om personen inte visar tacksamhet?

Vad betyder det att vara politisk? Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen »statskonst«, och avser vanligtvis reformer och beslut som är kopplade till offentlig sektor, till exempel kommuner och stater. Diskussioner om sådant som rör det offentliga och konkreta verksamheter i offentlig regi (det makthavare vill), deras mål och ideologier och allt sådant som angår det offentliga, är utövande av politik. Fokus för politiken är ofta att förbättra och förändra olika gruppers förhållanden. Inom statsvetenskapen används politik även som term för de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad gäller hur offentlig makt utövas och hur resurser ska fördelas. Ordet används också om samhällsvisioner och det specifika innehållet i en grupps handlingsprogram. På engelska används två olika ord: policy (handlingsprogrammet) och politics (processen), men på svenska omfattas diskussionen, processen och de faktiska besluten – vad en makthavare eller ett organ väljer att göra. Värt att poängtera är också att det även är politik att argumentera och agera för att förändring inte ska ske. Det finns goda argument för att utvidga det klassiska användandet av begreppet politik till att även omfatta sådant som sker i andra organisationer samt i familjerna som påverkar och samspelar med det offentliga

livet. Inte minst eftersom det privata är politiskt, för att använda en klassisk feministisk paroll. Utifrån samma resonemang är även mycket av det som sker internt i kyrkor och församlingar att betrakta som politik. Politik handlar om prioriteringar. Om att avgöra hur begränsade resurser ska användas utifrån olika värderingar och mål. Det finns aldrig några objektiva svar på vilken politik som är rätt, och att argumentera politiskt utifrån vad exempelvis Gud vill är alltid både vanskligt och uppfattas (med rätta) ofta som rentav oanständigt. Att lyssna noga till vad Gud vill säga oss och vilken uppgift Gud gett oss tror jag är en nödvändighet, men det är viktigt att minnas att det inte är samma sak som att göra sig till Guds talesperson. Vad som är politiskt förväxlas, inte minst inom kyrkan, ofta med det partipolitiska. Men att låsa sig till det partipolitiska är ett sätt att göra politiken och det politiska samtalet allt för snävt. Eftersom politiken påverkar alla utan undantag, kan ingen heller ställa sig utanför de politiska skeendena. Det handlar snarare om att sätta sina diakonala insatser i ett sammanhang – alltså att se de övergripande strukturerna. Det gäller såväl lokalt som globalt. Att vara partipolitiskt obunden är inte samma sak som att vara opolitisk. Så snart det handlar om att påverka det offentliga samhällets sätt att fungera, en vilja att omfördela makten eller att uppmärksamma orättvisor människor utsätts för, exempelvis utifrån sin grupptillhörighet eller sociala position som barn, glesbygdsbor eller fattiga, så är det politik. När en icke partipolitisk organisation, som en kyrka eller församling, tar ställning blir resultatet ibland att de landar nära ett visst parti i en sakfråga, ibland ett annat. Inte sällan kan frågorna också skära tvärs över de etablerade partiernas program och till och med hamna i konflikt med stora delar av det partipolitiska fältet.

Reflektionsfrågor • Uppfattar du dig som en politiskt intresserad person? Vad innebär det? • Finns det politiska frågor som borde förena kristna – oavsett partipolitisk tillhörighet?

Vad betyder det att vara profetisk? Att vara profetisk innebär i både sekulär och religiös bemärkelse att förmedla ett viktigt budskap, inte nödvändigtvis om framtiden men av relevans för framtiden. Det handlar om att samla kunskaper och erfarenheter, lyssna in signaler, läsa av och göra en analys av dem för att kunna se framtida perspektiv – att tolka omvärlden och att sedan sätta detta i relation till ett högre syfte eller ideal, som jag som kristen skulle beskriva som Guds vilja. Och att sedan på något sätt använda denna förvärvade kunskap för människors och skapelsens väl, exempelvis genom att kämpa för ekonomisk omfördelning eller genom att sätta fokus på miljöfrågor. Enligt Svenska Akademien är en profet en person som (på gudomlig befallning eller efter gudomlig ingivelse) uttalar Guds vilja, straffdom eller löften. Det kan också vara någon som meddelar Guds budskap (om kommande händelser; särskilt om i Gamla testamentet uppträdande judisk religiös ledare, förkunnare eller religionslärare). Begreppet används enligt deras definition även om dylika förkunnare i Nya testamentet (främst om Jesus själv), om en kristen religiös förkunnare i nyare tid som framför Guds vilja, budskap eller av Gud ingivna förutsägelser om framtiden. De menar att begreppet också kan användas i sekulär betydelse om en banbrytare, antingen som (ivrig) talesperson för en lära, en idé, en kulturströmning eller liknande eller om en ledare för en (ny) riktning inom vetenskap, konst eller politik. Författaren Rachel Held Evans definierar profetens roll som den kanske viktigaste karaktären i alla (bibliska) berättelser om motstånd och menar att en profet är en sanningssägare som ser saker som de verkligen är – i det förflutna, nutid och framtid – och som utmanar sina samhällen att både acceptera den verkligheten och föreställa sig en bättre.35 Bibelläraren och teologen Anders Sjöberg lägger dock på en viktig biblisk aspekt och hänvisar till både Gamla och Nya testamentet när han sammanfattar det han menar vara det viktigaste i den profetiska uppgiften:

Att applicera det redan givna gudsordet in i en ny tid. Och att i detta öppna ett fönster mot framtiden som fyller lyssnaren med förväntan att Gud håller på att upprätta sin skapelse.36 I uppslagsdelen i Bibel 2000 står det att en profet är en person som kallats av Gud att förkunna Guds vilja: [Profeten] vänder sig till höga och låga, bedömer deras situation och anger hur de skall handla. Ibland yttrar [profeten] sig också om framtiden. gt markerar dock en skiljelinje mellan »teckentydare och spåmän« och verkliga profeter (5 Mos 18:14–22). Att profetera är enligt bibliskt språkbruk inte i första rummet att förutsäga kommande händelser utan framför allt att uppträda med auktoritet från Gud. Gemensamt för Bibelns profeter var att de alla mottog budskap eller uppenbarelser från Gud och (villigt eller ovilligt) förmedlade dem till befolkning och makthavare. De var människor med en kallelse att säga även det som var obekvämt att höra, som vågade förutsäga olycka. Profeter som i Herrens namn lovade välgång som inte infriades stämplades som falska.37 (Begreppet falska profeter återkommer även i nt, se till exempel Matt 7:15). Att påstå sig stå närmare Gud än någon annan som argument i en politisk debatt är otillbörligt och har sällan eller aldrig lett till något gott i en demokratisk kontext. Styrkan ligger i att bejaka den vägledning som kommer från Gud. Att definiera vad som är gott, att avgöra vad som är signaler från den heliga anden, vad som är rätt tolkning av dessa och vilket budskap som är det korrekta av de allt mer konkurrerande budskap som når oss människor är förstås svårt. Men vi kan hitta ledtrådar genom bildning, samtal och så stor ödmjukhet vi förmår inför de gåvor vi fått – vårt sunda förnuft, vår inre kompass eller Guds fysiska tecken (som psykologen Carl Jung gett även en sekulär förståelse i begreppet synkonicitet).

Det finns inom kristenheten ett ganska annorlunda användningsområde för begreppet profetisk, profetiskt tal eller profetisk gåva, som refererar till tungotal, individuella förutsägelser eller annat av mer församlingsintern karaktär. Som en kommentar till detta lägger författaren Patrik Hagman ut texten kring 1 Kor 14:23–25 där han menar att det profetiska är sådant som genomskådar och blottlägger »lögner om den värld vi lever i« och att Paulus förutsätter att klarsyn ska utmärka församlingens tal: Det profetiska talet verkar handla om förmågan att tala sant om verkligheten så att även den som inte är med i gemenskapen förstår det. Paulus kallar det profetiska talet för att tala med förnuft eller förstånd. Att det profetiska talet är en Andens gåva verkar alltså inte handla om att det skulle vara ett tal som sätter människans normala förmågor ur spel, eller att det skulle handla om något särskilt märkligt »övernaturligt« fenomen. […] Det som utmärker det profetiska talet är inte sättet som man talar på, eller att det talet skulle ha en auktoritet som ett direkt budskap från Gud, sådana föreställningar går emot förnuft och förstånd. Det är därför det ska prövas – för att det inte per definition är en uppenbarelse från Gud.38 Vi återkommer till det profetiska på flera sällen längre fram i boken. Bland annat skriver teologen Camilla von Heijne mer om Gamla testamentets profeter som Guds röst i samhället och pastor Lennart Renöfält skriver mer om den profetiska strategin i kapitel tre.

Reflektionsfrågor • Har du känt en kallelse från en högre makt att du måste göra något någon gång? • Har du hört Guds röst? I så fall hur?

Att som kyrka stå på de förtrycktas sida. Att som församling försöka ge en röst åt dem som ingen lyssnar på. Att som troende kristen påtala systemfel och protestera mot förändringar som påverkar människor negativt. Att bråka när nödvändiga förändringar inte sker. Det är det som kallas politisk och profetisk diakoni. Trots att det finns svårigheter och motstånd finns det gott om politisk diakoni som redan bedrivs genom församlingarnas vardagsarbete. Många arbetar både profetiskt och politiskt utan att ens reflektera över det. I den här boken vill Anna Ardin synliggöra och fördjupa dessa insikter. Boken är tänkt att fungera som en ingång till ämnet och ett underlag att fortsätta diskutera diakonalt arbete och diakonala strategier. I boken medverkar även Jon Bergeå, Meyling Calero, Klas Corbelius, Joe Frans, Göran Greider, Åke Göransson, Camilla von Heijne, Petter Jakobsson, Lennart Renöfält, Amelie Roolf, Pär Axel Sahlberg, Elisabeth Sandlund, Annika Spalde och Leif Tullhage.

»Vi lever i en tid med allt större tryck på både människorna och planeten. Samtidigt har vi fått nya verktyg för friskvård, diakoni och helande. Faran är att dessa verktyg inte belyser vad som slår ut allt fler, utan i stället bidrar till att dölja en destruktiv samhällsutveckling – genom att vi tar hand om offren. Därför välkomnar jag den här boken.«

»Det här är en bok som både ser tidens behov, och förmår att lyssna till den egna traditionens källor. Ardin vill väcka kyrkan, men visar samtidigt att denna förnyelse är en hemkomst: I den profetiska och politiska diakonin upptäcker och förverkligar kyrkan något av sin allra ursprungligaste kallelse.«

joel halldorf

harry månsus

»Vilken fantastisk bok! Tänk om hela kyrkan var präglad av ett sådant synsätt så att det inte bara handlade om en politisk och profetisk diakoni utan om en politisk och profetisk kyrka som i Jesu efterföljd verkade för Guds rike här och nu! Himlen efter döden vilar i Guds kärleksfulla händer, men för himlen här på jorden har Gud inga andra händer än våra och det borde oroa oss!«

kg hammar

ISBN 978-91-7315-534-2

9 789173 155342

www.argument.se

Anna Ardin är statsvetare, etnolog samt diakon inom Equmeniakyrkan.