Kulturwebbtidningen 60° by arenanfalun

Innehåll

Sida

Introduktion av Elias

Redaktionens favoritfilm

Umeå!

3-4

Det visuella vansinnet

5-6

Trevligt folk

7-8

Konstsidorna

9-10

50 shades of grey

Oscarsgalan 2015

Gamla ord

Verbo Vulgaris - Vardagliga ord. Ännu ett nummer och ännu en text. Känns det välbekant? Det är kanske för att det är just det som det är. Missförstå mig rätt; livet är en upprepning. Varje dag gör vi samma saker. Vi vaknar på morgonen, äter frukost, går till jobb eller skola, nära och kära eller dem som förärats att bli subjekt för ditt brännande hat. Vi äter och sover, gråter och ler. Vi älskar och hatar. På helgerna är det fredagsmyset, lördagsgodiset och På Spåret. Mänskan är ett vanedjur, ändå hör jag ofta folk som längtar efter ett avbrott i vardagen, en utväg ur deras slentrianmässiga leverne. Jag är ett vanedjur. En mulåsna som enträget trampar runt det hjul som driver gamla tiders vattenpump. Ändå är det jag som skriver kolumnen den här gången, istället för Cecilia, och det gör jag delvis för att jag har en ny teori: Människor kanske behöver avbrott i vardagen för att verkligen leva. Kanske är livet helt enkelt ett äventyr. Vi behöver nya händelser för att verkligen leva, medan slentrianen däremellan tjänar som små oaser av verklighet för att hålla oss kvar med fötterna på jorden. Att testa på nya saker är nog litet av temat för årets första nummer. Oavsett om det handlar om Maja som för första gången åkte iväg och åkte skateboard ”på riktigt”, Frida som ﬁck se delar av Norrland som hon aldrig tidigare vetat fanns, Mathildes karaktär, i följetongen som hon skriver om i tidningen, som stiftar nya bekantskaper, eller om det är jag själv som ska lära mig använda Åländskt slang för första gången. Med denna onödigt långa och svåra text vill jag egentligen bara säga; lev lite. Lär dig någonting nytt, se nya delar av världen, och lär känna människor du tidigare aldrig trott dig vela prata med. Viktigast av allt; vad som än sker, kom ihåg att alltid ha ett öppet sinne, en hälsosam mängd källkritik och korrekt grammatik. Elias Ullberg

Novell

14-17

Baksidan

Redaktionens favoritfilmer Film. I det här numret är det mycket ﬁlm. Vi frågar redaktionen - vilken ﬁlm vill du tipsa om, och varför?

Frida Karlsson

Jag skulle gärna vilja tipsa om The Imitation Game med Benedict Cumberbatch i huvudrollen, som var den senaste ﬁlmen som jag såg på bio. Den är baserad på verkliga händelser och handlar om den brittiske matematikern Alan Turing somsom under andra världskriget konstruerade maskinen som lyckades knäcka de hemliga koder som skapades av tyskarnas enigma-maskin . Väldigt spännande, liksom en gripande skildring av ett tragiskt

Maja Tekla Jonsson

Babel! En fängslande film med tre historier från tre olika ställen i världen. Historierna spelas parallellt och flätas ihop under filmens gång. Snyggt foto, ständigt tempo och tänkvärt budskap. Se den!

människoöde.

Matilde Maycraft Kall Kuroshitsuji the movie för alla som älskar japanska ﬁlmer med lite västländsk påverkan. Den är action-fylld och har en bra story där det aldrig blir tråkigt.

Johan Andersson

Forrest Gump. Varför? För att det är en ﬁlm som har nästan allt. En otrolig historia med många svängar!

Elias Ullberg

Det beror på vem jag ska tipsa. Driving Miss Daisy är en underbar film om acceptans och rasism i sextiotalets Amerika. The Prestige är en film som fick mig att ändra mitt sätt att se på delar av mitt liv. Sist vill jag nämna att om du inte har sett Döda Poeters Sällskap, så kommer du en dag att kravla fram till graven utan någonsin ha levt.

Stefan Haqwinson

Ska jag välja en film? För mig som filmnörd (konnässör om man så vill) blir det otroligt svårt, men låt gå. Mulholland Drive får det bli. En surrealistisk, skrämmande och otroligt snygg film av David Lynch.

Cecilia Larsson

Interstate 60 är en underskattad film, tycker jag. Huvudpersonen reser längs en väg som inte existerar, och en rad mystiska händelser och människor dyker upp under filmens gång. Den är underfundig, fin och rolig. Missa inte!

SKATEBOARD OCH PLANLÖST STROSANDE I UMEÅ, EUROPAS KULTURHUVUDSTAD 2014 FRIDA KARLSSON En helg i mitten av december tog vi (Frida och Maja), väldigt spontant, tåget norr ut i landet för att upptäcka lite av Europas kulturhuvudstad 2014 och för att delta i ett skateläger för tjejer. Innan det bar av mot Umeå sa Frida; ”Hur detta än går, kan det säkerligen bli ett reportage till tidningen”. Det blev både en väldigt bra resa – och ett reportage! I den första texten här nedanför beskriver Frida det vi hann se och känna av Umeå som stad, och i den andra fokuserar Maja på skatedelen och lägret i sig. Jag skulle tro att det var någon gång i slutet av november som Maja skickade ett meddelande lite halvt på skämt och frågade om vi tillsammans skulle dra iväg på ett tjejskate-läger i Umeå. Jag hade då aldrig stått på en skateboard i mer än några sekunder och jag och Maja kände vid den tidpunkten inte heller varandra speciellt bra – så självklart sa jag ja. Tidigt på fredagsmorgonen bilade vi till Gävle för att därifrån ta tåget vidare uppåt i landet . Bara tågresan var något av en upplevelse för oss då vi passerade små samhällen som låg inbäddade i skogen, liksom de större städerna vid kusten. Jag har själv aldrig semestrat uppåt i landet och insåg under resan att i stort sett hela Norrland är något av en gigantisk vit fläck för mig. Tåget ankom till Umeå central runt lunchtid och vi hade därför nästan en hel dag till godo att spendera precis hur vi ville. Under planeringsstadiet av resan hade jag tagit på mig uppgiften att kolla upp sevärdheter och annat av intresse i Umeå, och staden var under 2014 utsedd till Europas kulturhuvudstad, vilket antagligen bidrog till att det inte alls var svårt att hitta intressanta platser och aktiviteter. Bland annat hann vi med ett besök på Kvinnohistoriskt museum som ligger i det nyöppnade kulturcentret Väven precis vid Umeälven. Museet har till uppgift att belysa problemet med avsaknaden av kvinnor i historieskrivningen, och förklara varför vi ofta bara hittar tomrum när vi letar efter kvinnornas representation i historien. Att kvinnorna inte har producerat lika många uppfinningar, skapat kända konstverk eller böcker på grund av att kvinnor ofta blivit uteslutna från de sociala arenorna och därför inte haft möjlighet att bidra med sina kvaliteter. På museet fick vi gå genom en uppbyggd sagoskog där bild och ljud tillsammans med andra intryck skapade en helhetsupplevelse för alla ens sinnen. En trolsk och utbildande upplevelse i feminismens tecken. Efter att vi blivit trötta av museibesök, second hand-shopping på Röda Korset och planlöst strosande i staden, gick vi till den mysiga restaurangen Rost, som vi verkligen kan rekommendera till den som besöker Umeå. Maten lagas med ekologiska råvaror och de allra flesta rätterna är vegetariska. Det finns också möjlighet att inhandla kaffe och fika efter maten för den som vill. Både Umeå som stad och alla de människor som vi mötte på lägret var väldigt varma och inbjudande. Folk som vi frågade om restaurangtips på stan tog sig verkligen tid att hjälpa oss, och framför allt var vi väldigt tacksamma över gästvänligheten som två av ledarna, Palen och Jannica, visade oss när de lät oss sova i deras lägenhet första natten och bjöd oss på frukost morgonen därpå, på grund av att vi kom en dag tidigare än alla de andra lägerdeltagarna.

Är du tjej och sugen på att testa skate? Varje måndag är det Tjejskate i KFUMhallen i Borlänge, från 16-20. Det är helt gratis , det ﬁnns brädor att låna och det är öppet för alla nivåer och åldrar!

Skateboardkulturen växte fram i USA under 1940/50talet. Det handlade helt enkelt om att surfarna ville hålla sig sysselsatta även när säsongen var slut. Surfbrädan fick hjul, och skateboardåkningen föddes. Skateboardvärlden kan verka hård, och i vissa fall ovälkomnande och svår att ta sig in i, Speciellt om man är tjej då det är en värld som är dominerad av killar och det är inte lätt att hitta sin ingång. Men det börjar lösas upp. Tjejföreningar och evenemang startas, med målet att öppna upp för alla. Och skillnad syns, det är fantastiskt roligt! Skate för mig har alltid känts som något socialt. Skateparker och ramper finns var man än åker i världen och där hänger ofta sköna människor. När jag satt och slösurfade på facebook en dag i slutet av november dök det upp ett Facebookevent om ett Skateläger för tjejer i Umeå. Lusten att ta mig norr ut i landet, träffa nya människor och göra något spontant tog över och jag skickade länken till Frida, som inte har något med mitt tidigare skateumgänge att göra. ”Ska vi åka till Umeå och 'skatea'?” ”Vi kör!” blev svaret och vips, så var tågbiljetter bokade, boende ordnat och två veckor senare rullade vi mot Umeå. Efter en dag i Umeå (som du kan läsa mer om i Fridas text här bredvid) och en god natts sömn åkte vi, något nervösa men taggade, iväg till skatehallen. Fler brudar droppade in och tillslut var vi ca 25 tjejer i hallen, i alla åldrar, från olika städer och med olika skatebakgrund. Några var helt nya på brädan och andra var erfarna, som det brukar vara i skatesammanhang. Plötsligt var alla igång, coacherna hjälpte till på olika plan och vi var utspridda i hela hallen. Skateboard är en individuell sport, men även en sport som man lär sig och utvecklas bäst i tillsammans. Ju längre tiden gick, desto varmare blev det i Umeås Skatelokal. En avslappnad, energifylld atmosfär. Någon skriker för att hon har klarat något nytt, någon annan tar det lugnt en stund, sitter i soffan och pratar med en nyfunnen vän eller vilar en stukad fot. Skador är något man inte kommer undan, de hör till sporten. Det handlar hela tiden om att våga testa men inte pressa sig allt för långt, att lyssna på sig själv men samtidigt utmana sig och lita på att det går bra. Det är något man lär sig mer och mer, att kunna känna hur långt man kan gå. Våra kroppar kändes möra när vi gick och lade oss den kvällen. Jag sparkade till och med till en stol i sömnen då jag drömde att jag fortfarande stod på skateboarden. Efter några timmars sömn, och en rejäl frukost i magen var det dags för den andra skate-dagen i ordningen. Vi visste om att det bara handlade om några timmar innan det var tid för tävlingar, avslutning och hemfärd, så alla körde hårt från början. På slutet var det dags att visa upp det man lärt sig under helgen, och det var enormt kul att se hur mycket alla utvecklats. Ett tydligt bevis på att skateboard är för alla, oavsett kön, ålder och bakgrund. Länkar: You Skate Girl (föreningen bakom lägret):

https://www.facebook.com/pages/You-Skate-Girl/188863227841083?f ref=ts

Film från lägret gjord av Palen Eriksson:

https://www.youtube.com/watch?v=v2v92k7_hQY

Tjejskate i Borlänge: https://www.facebook.com/skategurls?fref=ts

Text och foto: Frida Karlsson och Maja Jonsson

DET VISUELLA VANSINNET Stefan Haqwinzon Albert Einstein ska ha sagt att deﬁnitionen av vansinne är att upprepa samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat. Ja det låter ju rimligt. Så då kan man ju fråga sig varför den svenska TV- och ﬁlmindustrin envisas med att vara just vansinnig och producera samma skit hela tiden?

Nu kommer jag förmodligen ådra mig en mängd fiender och missa nya bekantskaper men ”Smala Sussie” kan ta sig. Överskattade jävla citatmaskin till film. Dock ska här bekännas att ”Den bästa sommaren” faktiskt är riktigt bra och på fredag ska vi få se om han har använt samma gamla recept till tv-serien ”Ack, Värmland” som har premiär då. Nå, är det poliser, en pitt-britt och Malm-ris (nej, det där är inte ett stavfel) som är svensk filmindustri? Är det allt vi har?

Den här massan av karbonkopior går dessutom hem i stugorna likt en kamin i december, vilket är både tragiskt och oroväckande. Har man inget större krav på underhållning än att se på en besvärad medelålders länsman lösa mord i sävlig takt, inramat i gråa toner och dåligt väder? Visserligen spottar England ur sig deckare som en cowboy med truten full i tuggtobak men dom har åtminstone vett nog att väga upp det med en uppsjö av annat dramatiskt och visuellt snask. Och brittisk komedi, I LOVE it! Så trots alla ﬁlmserier om tex Miss Marple, Poirot i spetsig mustasch som löser brott under början av 1900-talet i bästa Qluedo-stil eller den orimliga mängden mord som tycks inträﬀa i den lilla byn Midsommer upptar alla dessa mordmysterier ungefär en åttondel av Storbritanniens fantastiska utbud av underhållning.

Det ser ju onekligen ut så. MEN, det finns ett par guldkorn. Dom är väldigt få till antalet men dom finns. Ett lysande exempel är vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in”. Välskriven, välregisserad och så pass visuellt tilltalande att jag är övertygad om att till och med synskadade kan känna av det. Även här finns en koppling som får dalahästen i oss att gnägga kurbitsen av sig. En tjej från Falun spelar nämligen en utav huvudrollerna. Men kulla eller inte, filmen är helt fantastisk. Att Ika ”Ika i rutan” Nord brinner upp är ju även det en bonus. Där fick du för att ha stökat till psyket på alla vi som är födda på 80-talet (Ja jag är gammal, håll käften). Det har ju gjorts ett försök med en svensk vampyrfilm tidigare, ”Frostbiten”, men den sög.

Beck, Wallander, Irene Huss, Maria Wern, Van Veeteren, Hassel, kommissarie Winter och Arne Dahl. Det skulle inte förvåna mig om jag till och med har glömt någon. Har jag inte det så är jag övertygad om att en ny gris står och lurar runt hörnet för att göra sin debut på TV4 när som helst. ”Men du har ju glömt Johan Falk?” Nej det har jag inte. Dom filmerna skiljer sig ifrån mängden på flera sätt. Att dom dessutom är baserade på en person från Falun kanske får våra knätofsar att ställa sig på ända och spänner fiolsträngarna lite extra för oss kullor och masar. Det bör dock nämnas att ”Mannen på taket” från 1976, den första Beck-filmen som gjordes, är riktigt bra. Så det finns alltså ett undantag.

TV-serien Jordskott som just nu visas på SVT varje måndagskväll är också ett exempel på lite nytänkande. Till viss del. Jag har lite blandade känslor där. Skådespeleriet är stundvis så pass dåligt att man bokstavligen skrattar (jag har en vän och hennes mamma som backar mig där). Man kan även skönja tydliga spår av Twin Peaks och andra småsaker som man kan känna igen från annat håll. Även en hel del klyschor smiter in här och där. Men samtidigt är ”Jordskott”, liksom ”Låt den rätte komma in”, väldigt snyggt gjord och handlingen är ju delvis väldigt nyskapande. I skrivande stund är det sex avsnitt kvar av serien så slutbetyget får vänta tills dess.

Vad har vi mer då? Ulf Malmros och Colin Nutley. Mina ﬁngrar börjar kräkas och lusten att bryta tangentbordet itu blir påtaglig när jag skriver Colin Nutleys namn. Av hans totalt fjorton ﬁlmer är hans fru, Helena Bergström, med i TRETTON utav dom! HUR kan man vara så jävla fantasilös och jävig!? Nu har han ju bott i Sverige i många, många år men för att säkerställa att han förstår detta så säger jag: Go fuck yourself mister Nutley. Sen har vi Ulf Malmros vars fantasi tycks vara begränsad till Värmland, Tuva Novotny och pust-lustiga ”komedier”.

Någon annan som tänjer gränserna är Roy Andersson med hans filmer ”Du levande” och ”Sånger från andra våningen”. Visserligen är dom otroligt udda, men kuf som jag är så gillar jag dom. Fast när det kommer till abstrakta och surrealistiska filmer så finns det ingen som klår min personliga favorit David Lynch. Så där kan Andersson gå hem och vika sig en dumstrut. Skitsamma, poängen med nyss nämnda ögonkarameller är just att dom vågar satsa på något annat än samma återanvända polisjox.

Ska jag ta och avvika från gnällandet lite så bör det sägas att vi trots allt detta har ett par riktigt duktiga skådespelare och regissörer. Men oftast är dom vad jag väljer att kalla ”utbrytare”. Det vill säga att dom slagit igenom internationellt. Exempel på det är Noomi Rapace, Alexander och Stellan Skarsgård, Malin Åkerman, Joel Kinnaman och förhoppningsvis Alexander Karim. Även regissörerna Tomas Alfredson, Jonas Åkerlund och Daniel Espinosa är rejäla exempel på talanger som blomstrar så fort dom kliver utanför Sveriges riksgräns. Konstigt att det ska vara så, men det går ju hand i hand med hur fantasilösa de flesta av våra inhemska produktioner är. Vi har också en regissör som är bra men inte verkar utanför Sverige och det är Richard Holm. Tyvärr finns det lite Huss på hans CV också, men hans arbete är riktigt bra oavsett vad det är han gör. Ett exempel är ju ”Gränsen” som är en svensk krigsfilm, vilket är både otippat och även det lite mer fantasifullt.

Jag bara måste sticka in en liten parentes här, för det här slog mig precis och gjorde mig arg: Kan någon svara på vad det är för idiot som släppt in Torsten Flinck i nöjesbranschen? Karln är ju bindgalen och allt han gör är skräp som bara är ”weird for the sake of weird”. ”Sökarna” var han med i också. Även det en skitkass ﬁlm.

”Att Ika ”Ika i rutan” Nord brinner upp är ju även det en bonus. Där fick du för att ha stökat till psyket på alla vi som är födda på 80-talet” Med det sagt så går vi vidare till svenska skådespelare och regissörer. Vi har ett par stycken som väljer att kalla sig ”skådespelare” som enligt min mening är lika mycket skådespelare som Påskön är bebodd av vandrande chokladkaniner som huserar i äggformade hus som är målade i festliga färger och kluriga mönster och har kycklingar som vikarierar för hundar och katter. Dom som ligger närmast till hands är Kjell Bergqvist och Mikael Persbrandt. Dessa löjliga macho-grabbar har dessutom spelat i Beck-filmer båda två. Så dom är inte bara töntigt grabbiga, dom har blivit rörda av Beck-pestens kalla hand. Dessa tvenne penisar med öron och deras roller är likadana från film till film och tycks dessutom spegla deras verkliga personligheter. Det finns en uråldrig sägen som förtäljer om Bergqvist på en strand i sällskap med ett utav sina barn. En kompis till mig var med om detta så det är egentligen mer sanning än sägen. Men det lät mer spännande att inleda på ett enigmatiskt vis.

Avslutningsvis vill jag snegla åt våra grannländers håll med drömmande blick. Hur kommer det sig att alla övriga nordiska länder har ett väldigt brett utbud av egna produktioner? Det är otroligt förvirrande men kanske inte så konstigt. Sverige lever ju i en bubbla när det gäller allt. Skärpning! Det kan inte vara såhär. England, som är deckarseriernas högborg, bleknar ju som ett A4 i jämförelse med oss. Värst av allt är att alla jävla kriminalare vi har infekterat nöjesvärlden med faktiskt går på brittisk television (Dom kan till skillnad från amerikanare faktiskt genomlida helvetet som är undertexter och andra språk) och börjar bli mer och mer populärt där på andra sidan av Nordsjön. Dom kallar det för ”Nordic-noir” och angloﬁlen i mig vill bara lägga sig i fosterställning och gråta hejdlöst.

Det som hände var att min vän som är bosatt i Stockholm var på en strand med några kamrater. En utav dom hade sin ettåriga son med sig som vinglade runt som ett irländskt fyllo i en gammal roman om potatispesten. Ni vet, sådär som småbarn gör. En bit längre bort noterar dom att Kjelle himself brer ut sig i sanden. Med sig har han sin då tvååriga son eller dotter. Vid ett tillfälle sliter sig den ettårige grabben i min väns sällskap och närmar sig Bergqvists föl med stormsteg. Han angriper Bergqvists unge som får en rejäl Fantomen-smocka. Men i stället för att skälla ut min kompis och hans entourage där den ettårige boxarens fader ingår så säger han till sitt barn, på bästa Bergqvist manér: ”Vafan är det med dig? Du får ju för i helvete stryk av en ettåring!” Och Persbrandt som ständigt tycks bära på en drogrelaterad förkylning är ju lika stöddig även han. Bergqvist kan ju ändå vara stöddig på ett komiskt vis ibland, men oftast är dom bara piniga och fåniga både han och Persbrandt.

Lägg av Sverige. Lägg av med allt. Gör om, gör rätt!

Trevligt Folk – en film som splittrar och förenar Frida Karlsson Jag tror att det har varit svårt för någon att inte ha hört talas om filmen ”Trevligt Folk ” som följer det somaliska bandylaget från den första träningen tills att laget tar sig till bandy-VM i Sibirien, då den har blivit väldigt omskriven på sistone. Många verkar hylla filmen, men det höjs samtidigt också en del kritiska röster. Det här blev egentligen inte så mycket av en filmrecension, som jag från början hade tänkt, utan mer en samling av mina egna tankar och funderingar kring filmen. Ganska snabbt in i tankeprocessen insåg jag att det i första hand inte är jag som har tolkningsföreträde gällande ”Trevligt Folk”, och det är inte min röst eller åsikt som väger tyngst. Jag kan inte sätta mig in i hur det skulle vara att ha flytt från mitt hemland på grund av krig och fattigdom, även om jag skulle vilja det, och jag är inte i första hand den som kan bedöma om framställningen av somalier i Sverige är korrekt eller inte. Jag frågade av nyfikenhet runt en del bland de tjejer som brukar komma på tjejforumverksamheten som jag är ledare för, i syfte att få veta vad de tyckte om filmen. De allra flesta av tjejforumdeltagarna bor på just Tjärna Ängar, eller på Jakobsgårdarna, många är somalier och många känner också killarna i bandylaget personligen. Från de tjejer som sett filmen fick jag enbart höra positiva reaktioner, och enligt dessa verkar också killarna som medverkar i filmen vara nöjda med porträtteringen. Våra kollegor som är ledare på Tjejforum i Stockholm hade dock uppfattat det som att många somalier runt Stockholm hade blivit provocerade av framställningen av somalier, och snarare tyckt att filmen var förlöjligande.

När jag själv kom ut ur biosalongen efter att ha sett Trevligt Folk så kände jag spontant att jag tyckte om filmen, och att jag kände mig stolt över många människor som bor i min hemstad. Jag var också av åsikten att många individuella spelare fick ta plats och gavs utrymme att berätta sin egen historia, men strax efteråt mötte jag en bekant som varit på samma föreställning och som själv tyckt att filmen var rent ut rasistisk. Det blev något av en kalldusch för mig, och jag började undra om jag själv var för blind för att se de saker som min vän provocerats av. Det är nog en av mina största rädslor – att vara en av dem som inte ens lägger märke orättvisor och förtryck, men som själv tror att den gör det. Jag är rädd eftersom en då inte har någon chans att göra en insats för utsatta människor genom att belysa problematiken. Men jag har försökt att rannsaka mig själv, och visst har filmen en del brister, men jag tror ändå att den kan bidra till att till viss del höja somaliernas status i Borlänge. Filip och Fredrik har ju sedan tidigare en förmåga att nosa upp de allra roligaste karaktärerna på olika orter, och kanske kan en del av publiken känna att duon då samtidigt driver med småstadsbon. Dock höll de båda en relativt låg profil genom hela filmen, och poängterade också att det här inte är deras projekt, utan att de bara följer med på resan till ett projekt som redan fanns. Kanske hade jag velat veta mer om hur bra bandysatsningen i praktiken faktiskt funkade som integrationsprojekt i staden. Min slutsats är väl helt enkelt att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka i det här fallet. Möjligen är reaktionerna överlag mer positiva i Borlänge, på grund av att det är vår stad, att det är våra vänner och för att vi känner oss stolta, samtidigt som det känns som åsikterna kan gå isär starkt oavsett klass, bakgrund och ursprung. Kanske kan framtiden få utvisa om projektet i det långa loppet kan bygga broar mellan somalier och ”svenskar”, och att många Borlängebors fördomar kan krossas. Men tyvärr kanske det är så att de personer som skulle behöva se filmen allra mest är de som väljer att inte göra det.

Konstsidorna Göran Vallin Göran Vallin är 33 år och arbetar i kök på förskola (ekonomi). ”Jag har alltid tyckt om att måla. Har för det mesta målat av andra bilder - på insekter eller ﬁgurer-. När jag började i mellanstadiet och läste mer serietidningar blev det också mycket bilder ifrån dessa, som spindelmannen och senare Spawn. Todd McFarlane, som började göra Marvel, och senare grundade Spawn har inspirerat mig mycket. Andra tecknare som inspirerat mig är Greg Capullo och Don Rosa”.

”När jag målar använder jag helst blyerts, tusch och akryl. Jag har börjat använda Pro-marker pennor som en del av verken är färglagda med, Jag målar för det mesta djur eller fantasy bilder, serieﬁgurer och börjat med manga. Nu ställer jag ut en del av det jag skapat på Arenan med start tisdagen V.14. Kom gärna förbi och titta!”

50 Shades Of Grey Recension

Cecilia Larsson

”Om du skulle sammanfatta filmen, vad skulle du säga? Kvinnosynen i filmen, den är ganska hemsk va?”. Det är frågor jag fått efter att jag berättat att jag sett filmen Fifty Shades of Grey. Alltid ska man tycka så mycket. Alltid ska man reflektera och försöka vara smart. Kan man inte bara få försvinna in i en film, för en timme eller två? Till och med min mamma har läst böckerna och sett filmen. Att lyssna på när min mor pratar om hur en man binder fast en kvinna med en slips tyckte jag var nog så jobbigt. Men sedan fick jag tag i en gratis biobiljett och plötsligt satt jag i en biosalong, tillsammans med min kollega Tomas. Som ni kanske vet är det en hel del sex i filmen Fifty Shades of Grey. Och som ni kanske vet är det många scener där det piskas eller binds med rep eller slipsar runt handleder och sådant. När vi då kommer till scenen då Mr Grey visar den något mer oskyldiga studenten Anastasia sitt gigantiska ”playroom”, utbrister min socialt kompetenta kollega: ”Cecilia, ska vi inreda sådär hemma hos oss?”. Jotack du. Om det inte var tillräckligt pinsamt innan så blev det nog det nu. Men jag vet inte. Eftersom många kritiserar den här filmen så hårt så har jag liksom ingen lust att göra det. Det blir bara en i raden av recensioner som upprepar (mhm … ) samma saker. Många pratar om att böckerna och filmen ger en väldigt skev bild av BDSM. Det får ni gärna fördjupa er i genom att kolla in länkarna i Johans faktaruta här på sidan. Men för min egen del kan jag väl säga så här om filmen: jag skrattade. Jag fnissade. Jag tittade bort. Jag suckade. Mr. Grey är en tragisk, trasig människa som jag känner visst medlidande med, och visst förakt gentemot. Han är en person som inte kan släppa kontrollen, och man får en del ledtrådar om att han har varit med om något jobbigt. Han påtalar gång på gång att han inte är romantisk, att han inte skulle vara en bra pojkvän. Trots detta skulle jag vilja påstå att filmen är ”gulligt romantisk” på många sätt och vis. Han ringer Anastasia, förföljer henne på ett typiskt ”gulligt” (och svinläskigt) sätt, han tar med henne hem från krogen, han sover bredvid henne. Trots att han säger att han varken kan eller vill ha ett ”normalt” förhållande (vad det nu innebär), så erbjuder han sig att äta middag med Anastasia och hon får träffa hans mamma. Och nu sitter jag här och borde skriva något vettigt om kvinnosynen. Men jag vet inte om jag orkar. Den senaste tiden har många bloggare skrivit om sex i heterosexuella relationer. Det har varit ett öppet forum i kommentarsfälten där väldigt många kvinnor har berättat om sina förhållanden. Om att inte vilja ha sex, om att ”ställa upp”, om att på olika vis bli skuldbelagd för att man säger nej. Om att helt enkelt inte inte våga säga nej. Om att inte ha sex på sina egna villkor. Det händer hela tiden, i vanliga, i övrigt kanske fantastiska, relationer. Det finns en stor kontrast mellan spelfilm och verkliga livet - men det är samma normer, samma oskrivna regler. För någonstans handlar det om att män är upplärda att ta initiativ, medan kvinnor är införstådda med att de ska ta emot, acceptera, vara till lags. Den traditionella synen säger att mannen ska ta första steget, att mannen ska föra. Och det är den dansen vi dansar hela vägen in i biosalongen. Fifty shades of traditional dating, dekorerat med ett sjukligt kontrollbehov, och litet slipsar och rep. I fnittriga biosalonger sitter tusentals unga tjejer och ser ännu en ny Hollywoodproduktion baserad på en bok skriven av en modern brittisk författarinna. Vänta nu - vad är det som är modernt? Vad är det vi lär oss av det här? Inte fan lär vi oss att unga tjejer har en chans att ta makten över sin tillvaro, i alla fall. Inte fan lär vi oss att kvinnor har andra alternativ än att vänta på att en man ska komma och ta kommandot. Vi reproducerar samma normer, om och om igen. Jag vill också förändra världen, men jag ser Fifty Shades of Grey på bio och suckar, fnissar, skrattar, tittar bort. Precis som jag, och många med mig, gör även i det verkliga livet. “Men det är ju bara en film, sluta gnäll!”. Ja. Jo. Det är bara en film, och jag lät mig i viss mån svepas med under filmens gång, jag skrattade åt den oskyldiga Anastasia när hon snubblade in på Mr Greys kontor. Jag smålog när jag fick läsa de flirtiga SMS-konversationerna. Jag hoppades att Anastasia skulle lyckas riva ner Mr Greys hårda fasad. Men varför gjorde jag det? Kanske för att jag har lärt mig att det ska vara precis så.

Johans fucktaruta Som Cecilia bertättar här så har 50 shades of grey fått mycket kritik vad det gäller dess tolkning av BDSM och dess utövande. Det som har kritiserats mest är Mr. Grey i ﬁlmen och böckerna inte följer de riktlinjer som är viktiga inom BDSM. Tillexempel så går Mr. Grey helt ifrån något som kallas S.S.C: *Safe *Sane *consensual Kort är det riktlinjer som utvecklats för att utövandet av BDSM skall ske på de inblandades lika vilkor, och fokus skall vara på alla inblandades säkerhet. Det skall vara säkert, genomtänkt och alla inblandade ska vilja vara med. Undrar man mer om vad BDSM är eller på vilka andra sätt som 50 shades of grey inte ger en bra eller korrekt bild av BDSM, så kan man Leta på Laci Greens youtubekanal lacigreen och använda sökorden här under: *BDSM 101 *50 shade of WTF? *Is 50 shades about abuse?

OSCARSGALAN 2015 Jag är inte så inne i filmsvängen. Jag gillar film, men tar mig sällan tid att sätta mig in i nya filmer. Jag tar mig sällan tiden att sätta mig ner och kolla och tar mig sällan tid att engagera mig. Men det senaste halvåret har jag faktiskt sett en del film, mest på grund av mitt umgänge med en extremt filmintresserad person. Och faktum är att flera av de filmer jag sett på sistone fick priser i Oscarsgalan. J.K. Simmons vann en Oscar för bästa manliga biroll, i filmen Whiplash. Filmen vann även i kategorin ”bästa ljud”. Terence Fletcher (J.K Simmons) spelar dirigent på en av Amerikas bästa musikskolor, och när han upptäcker studenten Andrew, en ung jazztrummis som pluggar på musikhögskolan, tar han med honom i sitt jazzband. Det finns noll pedagogik i Terence Fletchers undervisning – han skäller ut eleverna efter noter. Jazztrummisen Andrew spelar så händerna blöder, men dirigenten Terence fortsätter att jävlas med honom och utsätter honom för den hemska situationen efter den andra. Jag har sällan skådat en sådan idiot till lärare … ”Bästa film” och en en hel del andra priser gick till filmen ”Birdman”. Och alltså – jag försökte faktiskt se den. Jag såg säkert en halvtimme. Sedan tröttnade jag och stängde av… så om ni vill ha min åsikt så är det att den sög. Men jag antar att det råder delade uppfattningar om detta, eftersom någon tydligen har fått för sig att ge den ett pris för ”bästa film”. Läste följande kommentar någonstans på internet, och är beredd att hålla med: ”Birdman var extremt tråkig, även visuellt och karismatiskt sett och ser hellre Fanny och Alexander eller ”2001” tio gånger i rad än denna”. Men jag vet – jag borde inte döma ut filmen efter att ha sett en halvtimme. Jag är förmodligen bara inte tillräckligt smart för att förstå storheten … Åh. ”The Theory of Everything”. Bästa manliga huvudroll gick till Eddie Redmayne. Jag förstår det verkligen! Hur han gestaltar Stephen Hawkings insjuknande i ALS är smärtsamt vackert och tragiskt på samma gång. Jag såg filmen med en kompis och försökte under filmens gång kamouflera mitt snyftande med ”pollenallergi”. Äh. Man får faktiskt gråta. Det är helt okej! Bästa kvinnliga biroll gick till Patricia Arquette för filmen Boyhood. Filmen spelades in mellan 2002 och 2013 (!) och man får därför följa med alla karaktärer under lång tid, man ser hur de åldras, växer upp och utvecklas. Jag gillade verkligen den här filmen, den är stillsamt dramatisk och jag njöt från början till slut (i 165 minuter, närmare bestämt). Jag har dock hört andra yttra sig mindre positivt, med kommentarer som exempelvis ”den handlar ju inte om nånting” och ”det händer ju inget”. Lyssna inte på såna kommentarer. Se filmen istället! The Grand Budapest Hotel vann priser för bästa kostym, bästa scenografi och bästa originalmusik. Toppen, tycker jag, som gillar det mesta av Wes Anderson. Men nu fick jag plötsligt en hemsk aha-upplevelse, för jag råkade bildgoogla honom. Varje gång jag läser något om Wes Anderson får jag en inre bild av Bill Murray. Inte så konstigt kanske, med tanke på Bill Murray och Wes Anderson har jobbat tillsammans i över ett decennium. I en intervju säger regissören till och med: "I always write with Bill in mind”. Fint samarbete, det där. Fint. Cecilia Larsson

Alla vinnare Bästa film ”Birdman” Bästa regissör Alejandro González Iñárritu, ”Birdman” Bästa kvinnliga huvudroll Julianne Moore, ”Still Alice” Bästa manliga huvudroll Eddie Redmayne, ”The Theory of Everything” Bästa kvinnliga biroll Patricia Arquette, ”Boyhood” Bästa manliga biroll J.K. Simmons, ”Whiplash” Bästa manus efter förlaga Graham Moore, ”The Imitation Game” Bästa originalmanus Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris and Armando Bo, ”Birdman” Bästa utländska film ”Ida” Bästa dokumentärfilm ”Citizenfour” Bästa animerade film ”Big hero 6” Bästa klippning ”Whiplash” Bästa originallåt ”Glory” från ”Selma” (skriven av Common and John Legend) Bästa originalmusik Alexandre Desplat, ”The Grand Budapest Hotel” Bästa foto Emmanuel Lubezki, ”Birdman” Bästa kostym ”The Grand Budapest Hotel” Bästa smink ”The Grand Budapest Hotel” Bästa scenografi ”The Grand Budapest Hotel” Bästa ljudredigering ”American sniper” Bästa ljud ”Whiplash” Bästa specialeffekter ”Interstellar” Bästa kortfilm ”The phone call” Bästa animerade kortfilm ”Feast” Bästa dokumentära kortfilm ”Crisis hotline: Veterans press 1”

Det Svenska språket Elias Ullberg

Ävlan. Smaka på ordet. Låt den andra konsonanten, vilken råkar vara ett majestätiskt L, leka vid din gom. Ordet är ett exempel på hur vackert det Svenska språket är. Det är ett äldre ord, med ﬁna anor och ädel börd. Dock har det ofta höjts både ett och två ögonbryn när jag har nämnt ordet i sociala sammanhang. ”Men Elias, Vänligen förklara dig och ditt ovanliga ords betydelse” är en vanlig reaktion vid tidigare nämnda tillfällen. Nåväl, det är väl dags att förklara mig. Ävlan är ett gammalt ord som är synonymt med ”Id”, eller arbetssam strävan. Detta, och många andra, vackra gamla ord används nästan aldrig i dagens samhälle. Därför har jag gjort i ordning en liten ordlista åt er här. Svenskan är väldigt vacker, och bör, nej skall, användas ordentligt. Använd dessa tio ord i ditt vardagliga tal, så kommer nya metaforiska dörrar att öppnas för dig. Ett inkorrekt eller tråkigt språkbruk hjälper ingen. Det svenska språket är trots allt väldigt vackert, och bör, nej skall, användas.

Betydelse

Exempel

1. Spörsmål = Ämne

”Sommarens populäraste spörsmål var det stora bröllopet”

2. Barm = Bröstparti

”Hon höll mig mot sin barm”

3. Grötmyndig = Dryg eller uppblåst

”Sluta vara så attans grötmyndig”

4. Hinsides = På andra sidan

”Hinsides bryggan låg båten förtöjd”

5. Servil = Tjänstvillig, ofta på ett sliskigt sätt

”Portiern var obehaglig, alldeles för servil”

6. Åga = Oro

”Jag har sådan åga”

7. Överdängare = Extremt skicklig individ 8. Skärmytsling = Mindre strid

”Elias är en sådan överdängare på språk” ”Vi är sena idag på grund av en skärmytsling i grannskapet”

9. Luguber = Sorgsen 10. Nivellera = Släta ut

”Känslan vid begravning var mycket luguber” ”Jag ska nivellera marken innan jag bygger sandslottet”

INTO A NEW WORLD Mathilde Maycraft Kall

Chapter Four- A Spot of Trouble Character list Jess: A young strong headed girl who was taken in by Mao, Her past is still a mystery. Mao: Having the birth name Masao Nishikawa, Mao is the singer in the Japanese Pop band “Due Course”. He is very kind and a bit submissive. Aki: Actually called Yamaguchi Akira. Being Mao’s best friend, and the bass player in “Due Course” he is supportive and cares for his friends. Yuuya: Aki’s boyfriend. He is a very quiet man. Which is rather funny, considering he’s the band’s Drummer. Takanori: Lead guitarist and overly friendly. He’s about as energetic as a puppy on coﬀe made with redbull instead of water.

When morning came, Mao’s alarm-clock went off. Mao felt around on his bedside table for his alarm-clock. His hand rested on the vibrating, time-telling device which he picked up, and threw as hard as he could against the wall. With a loud “CRASH” it made impact with the wall. The alarm-clock fell to the floor, totally unusable from that point onwards. “What the-!?” Mao distantly heard someone yell in his apartment, but he was honestly too tired to care. To him the voice sounded more like a distant dream than reality. Mao’s door flew open and in came Jess, just as Mao was drifting back into his dream. It was something about a meadow and a unicorn duckling. “What happened? Mao, are you alright?” Mao sleepily opened an eye and looked up at Jess. “Mmph!” Mao moaned before turning his head in the opposite direction of Jess and going back to sleep. Jess looked around the room and quickly spotted the completely destroyed alarm-clock on the floor by the wall. It didn’t take Jess long to make the connection and to realize that Mao was NOT a morning person. “Come on. It’s time to get up,” Jess said, walking over to the end of Mao’s bed. Mao yet again mumbled something completely incoherent to Jess.

“I’m sorry. I didn’t quite catch that,” Jess said, slowly stretching her hands out to the corners of Mao’s duvet. “Leave me alone,” Mao mumbled, this time coherently. Well, that would just not do. Jess, being the morning person she was had been up since six O’clock and had been waiting for her source of entertainment (namely Mao) to emerge from his room for a couple of hours now. When she had heard the loud crashing noise and then seen the alarm-clock lying on the floor, she took it to mean that this was the time that Mao was supposed to get up. Jess grabbed the corners of Mao’s duvet and yanked it off of him. “Hey!” Mao yelped out in surprise as he sat bolt upright and stared angrily at Jess for disturbing his sleep. Jess just grinned evilly. “Get ready and then come out for breakfast,” Jess said sternly before leaving Mao to get dressed. Mao grudgingly got out of bed and got dressed. When Mao got out of his room he could smell something coming from the kitchen. It wasn’t a bad smell. In fact, it actually smelled quite appetizing. Mao followed the scent into the kitchen and saw Jess cooking what looked like bacon and eggs. Jess heard someone enter the kitchen and turned around to see that it was Mao who had finally dragged himself out of bed and into the kitchen.

“Ah, you’re awake,” Jess said when her eyes caught sight of Mao. Mao said nothing to this. Of course he was awake; Jess was the cause of this. Jess turned back to concentrate on what she was doing. A small evil smile crept its way across Jess’s face when she knew that Mao couldn’t see her face. Mao just seated himself at the dinner table and waited for Jess to finish her cooking. When Jess had finished cooking, she plated up the food on two plates with some toast and then went over to join Mao at the table. She handed one of the plates over to Mao, who happily accepted it, and kept the other one for herself. Mao was glad to have a cooked breakfast for once. He couldn’t remember the last time he’d actually had the time to eat a proper breakfast. Mao started to shovel the food into his mouth so quickly that Jess thought he might choke. Jess also started to eat at a more normal pace whilst keeping a watchful eye on Mao in case he stopped breathing. It was then that something odd struck Mao about Jess. Mao stopped shovelling the food into his mouth to think hard about what it could be until it hit him; yesterday, Jess had been unable to walk on her own. However today she was walking around just fine. “Your foot seems better,” Mao pointed out as he started to pile mouthfuls of food back into his mouth. Jess nodded. “Yeah, it got better during the night.” Mao looked a bit surprised. He was no doctor, but he knew that a sprained ankle took longer than a day to heal. “So, it doesn’t hurt anymore?” “Well, it hurts a bit, but I can at least walk on it again.” Mao put his cutlery down and gave Jess a stern look. “You should rest it until it has fully healed.” Jess returned Mao’s look with an exasperated one of her own.

“I am NOT going to lie in bed all day, completely useless and with nothing to do.” Mao sighed. He knew there was no point in arguing with the teen before him. He was one hundred percent sure that she wouldn’t listen to him anyway. “Fine, just don’t do anything too reckless, okay?” “Fine,” the teen agreed reluctantly, “but only if I get to come with you to your work place.” Mao went into deep thought; thinking of all the consequences that could come from the different choices he could make. If he left a bored teenager alone in his apartment he might come home to find that there were no apartment left. On the other hand, if he took the girl with him to work, he would have to explain to Takanori and Yuuya who she was and why she was with him. Or would he… “Fine, however, if you come with me to work, you have to pretend to be my girlfriend.” Jess smiled in a way that sent a small shiver running down Mao’s spine. “I can do that.” Mao looked thoughtful for a moment before asking. “How old are you?” Jess looked up at Mao before answering. “I’m sixteen years old.” Mao nodded in silence. “Why?” Jess asked Mao, slightly confused as to why he had suddenly changed topics. “No reason. It’s just that you don’t look sixteen, you look more like my age,” Mao said as he got up to get himself a glass of water. “Would you like me to get you a glass of water?” “Sure,” Jess replied. Mao went over to the tap and produced two cups from the cupboard above the tap. He turned the tap on and filled the two cups with water.

It wasn’t until Aki piped in that Takanori shut his mouth. “Takanori,” Aki said in a commanding voice. Takanori stopped talking. “Back off.” Takanori got off of Mao, allowing Mao to stand up once again. Once Mao was back on his feet, Aki went over to Mao and Jess. “Hi Mao, how are you doing today?” Aki asked cheerfully with a warming smile on his face. Mao smiled back at him. “Better, thanks,” Mao replied. Yuuya walked up and stood behind Aki. “Who’s that?” Yuuya asked, pointing at Jess. Mao turned around to see that Jess was completely unfazed by the recently passed happenings. It was like she was used to seeing Mao being tackled to the ground by an overly happy Takanori. “This,” Mao said as he grabbed Jess’s hand and dragged her forward so that everyone could see her, “is my new girlfriend, Jess.” Everyone smiled, although Aki seemed a little surprised at first by the news. Jess smiled back at them in such a warming way that it could melt anyone’s heart instantly. However, to Mao, it looked like the smile wasn’t real. It was convincing, yes; but somewhere in her eyes it didn’t totally look like she meant it. “It’s a pleasure to meet you,” Jess said, bowing before Mao’s band mates. “Naw, Mao’s got a girlfriend. That’s so sweet~” Takanori said right before he pulled Mao into another suffocating hug that made Mao’s eyes look like they were about to pop out of his skull. “Takanori, I told you to back off,” Aki commanded. Takanori got off of Mao (again) and then just sat on the floor; looking desperate to hug Mao once again. When all five of them were back on their feet once again (Takanori had decided that it would probably be best to stand on his feet instead of pouting on the floor), Aki spoke up.

Mao went back over to the table and put down the two cups of water on the table; one by him and the other by Jess. “Since you know my age now, I think it’s only fair if I know yours too,” said Jess to Mao when he had re-seated himself. “Nineteen,” Mao answered shortly. “Huh,” Jess said in a slightly surprised voice. “What is it?” Mao asked. He had heard the tone of surprise in Jess’s voice. “It’s just that you don’t look nineteen. You look more like my age.” Mao shook his head slightly to himself. “Sixteen? I do not look sixteen. I’m not a kid; I’m a grown man. I’m strong. I’m cool. I’m a macho man,” Mao grumbled to himself. Jess overheard Mao grumbling to himself and couldn’t help but let a smile spread across her face. It was impossible to stop. Mao was just too funny. The two of them finished their meal with Mao grumbling and Jess trying to refrain herself from laughing out loud. When they were finished, Mao put the dishes into the dishwasher. After that, Mao and Jess set off together towards the studio in which Mao worked. It was about a ten minute walk from Mao’s flat to the studio. That was why the two of them decided to walk there instead of driving. It seemed pointless to drive there when they could take a nice refreshing walk instead. Also, considering how busy the roads of Tokyo normally were, it was probably quicker to walk anyway. When they arrived at the studio, a flying Takanori enveloped Mao in a massive hug. It was so sudden that Mao didn’t even have time to regain his balance before the two of them fell to the floor; Takanori refusing to let go. “Mao? How-are-you? Are-you-better-now? What-was-wrong-yesterday?” Takanori’s continuous flow of questions didn’t even slow down as they spilled out of his mouth. Mao couldn’t even understand most of them because they were going too quickly for him to make sense of them.

“Well, I suppose you would like to see what we do for a living.” Jess’s eyes seemed to sparkle. However, Mao felt that all of the positive emotions that Jess was displaying; no matter how real they seemed, were false. “Oh yes, that would be fantastic!” Jess said enthusiastically. The five of them made their way into the recording part of the studio. Inside the room were all the musical instruments they needed, a separate recording booth and rows upon rows of different buttons they needed for recording purposes. “Here, have a seat, Mao’s girlfriend,” Takanori said, pulling up a nearby chair for Jess to sit on. Jess smiled and accepted the chair. “So, what should we do first?” Yuuya openly asked his band members. “How about I record the vocals for the song we did yesterday?” Mao suggested. Everyone seemed to agree that this was a good idea. Mao went inside the recording booth whilst Aki sat himself down by all of the buttons (due to the fact that the producers were always absent, the band had learnt how to use all of the recording equipment by themselves) and waited for Mao to give him the sign that he was ready…. To be continued

BAKSIDAN