Kontur nr 2 - 2011

nummer 02 2011

2

k o n tur n u m m er 2 / 2 0 1 1

NYA KONTURER ad är det här för en tidskrift? En förlängning av Ny Tid, ett reklamblad för de finlandssvenska förlagen, ett insideskämt för litteraturnördar?

Eller eventuellt den nödvändiga motpolen till all snabbläsning som mediekonglomeraten trycker i oss i dag. Efter att du läst de åtta följande sidorna fastnar du förhoppningsvis för det sistnämnda förslaget. Litteraturtidskriften Kontur ska nämligen vara en lugn oas för kontemplation och analys i snuttifieringens hektiska tidevarv.

Från och med det här numret, 2/2011, har Kontur nya redaktörer. sonja mäkelä och isabella rothberg är chefredaktörer och rasmus kyllönen ansvarar för layout och det visuella uttrycket.

Isabella Rothberg jobbar också som redaktionssekreterare på Ny Tid och frilansar som teaterkritiker.

Förutom journalistik, har hon studerat litteraturvetenskap i Göteborg och Helsingfors. Sonja Mäkelä slutför i år sina studier på magisterprogrammet Kultur och kommunikation, frilansar också som teaterkritiker och har även hon en journalistexamen som grund. Rasmus Kyllönen är hjärnan bakom Studentbladets nya look, och även han är Soc&kom-journalist.

Konturs nya redaktion vill förvalta det arv som de tidigare chefredaktörerna stella parland och malin kivelä lämnat efter sig: som få andra har Kontur lyckats lyfta fram udda men angelägna fenomen utanför mainstreamkulturen. Samtidigt kommer tidskriften också att spegla sin nya redaktion – det innebär bland annat fler intervjuer och reportage än förut. Essäer och kolumner finns så klart fortsättningsvis också med.

Temat för det här numret är myter, både i livet och litteraturen. Den största myten är uppfattningen om vardagen, menade roland barthes. Den franska filosofens kritik av småborgerlighetens mytologi skriver nils svensson om i sin essä på sidan 7. Ser man på litteraturen är en av de största mytkällorna obestridbart Bibeln – på sidan 3 intervjuas författaren mara lee om sin uppmärksammade roman Salome. Myten om den fysiska bokens död granskas i reportaget på sidorna 4–5. Den moderna människans ångest är däremot ingen myt – identifiera dig i fernando pessoas ord på sidan 6. På sista sidan kan du läsa om skogen som inte existerar på Färöarna och ta del av mårten westös fina betraktelse om litteraturtidskrifter. För övrigt grundade ju Mårten Westö tillsammans med peter mickwitz den här tidskriften i början av 1990-talet. En hel del intressant läsning då som nu – hoppas du trivs i oasen! ¶

Vårhälsningar! Vi ses igen i september. redaktionen PS. Kontur har en webbplats: www.kontur.fi

porträtt av mäkelä, rothberg och westö: amanda mannström

medverkande Lorna Bartram studerar vid kulturvetarlinjen i Stockholm och frilansar som journalist och fotograf.

Nils Svensson är frilansande kulturjournalist och kritiker. Han bor i Umeå.

Jemima Koli går magisterprogrammet Kultur och kommunikation i Helsingfors och skriver gradu i litteraturvetenskap.

Amanda Mannström studerar journalistik vid Svenska socialoch kommunalhögskolan och frilansar som illustratör.

Mårten Westö är författare och översättare.

redaktion Redaktörer Isabella Rothberg Sonja Mäkelä Grafisk form Rasmus Kyllönen Kontakt redaktion@kontur.fi Detta nummer är presslagt 12.4.2011.

AI-AI REVISITED Som bekant lever och dör finlandssvenska tidskrifter i rask takt. Undantag finns förstås: de som lever döda.” Med det här litet hårda konstaterandet inleds det sista numret av den finlandssvenska tidskriften ai-ai år 1991. Ai-ai var på inga sätt en sådan där levande död tidskriftszombie – tvärtom lyckades redaktionen, bestående av peter mickwitz, tomas hellén, mikael kokkola och mårten westö producera en mycket vital och ettrig läsprodukt med allmänkulturella ambitioner år 1988 till år 1991.

– Vi ville framförallt väcka debatt. I den finlandssvenska kulturvärlden fanns en massa oskrivna regler som alla kände till men ingen ville prata om, berättar Mickwitz.

Ur askan från ai-ai reste sig sedan Kontur – Westös och Mickwitz nya samarbete som hade ett tydligt fokus på litteraturen. I kolumnen Stämpelns hemlighet (Kontur 4/1994) berättar Westö hur viktigt det var att ge den nya tidskriften en professionell image, bland annat genom att tillföra tidskriftens namn med en stämpel på breven som skickades ut i marknadsföringssyfte till läsare och medarbetare: ”Någon timme senare satt jag på ’redaktionen’ – en liten möblerad gravgård till kyffe där förlagens stenåldersdatorer, recensioner av bortglömda författare och ordböcker kringskar redaktörens arbetsyta till en kvadratmeter – och tryckte tidskriftens namn på kuverten med en diminutiv stämpel jag inhandlat i en butik inne i stan.”

Nästa viktiga punkt i Konturs historia infaller åren 1994 och 1995. Team Westö & Mickwitz slutar med Kontur, som får nya redaktörer, ann-christine snickars och anna rotkirch, och i samma veva förvandlas tidskriften till en bilaga till Ny Tid. Och i den formen har Kontur fortsatt leva vidare fram till våra dagar.

Igen har det blivit dags för en besättning att avlösa en annan. I dag har Konturs redaktion inte ens ett gravgårdsliknande kyffe – vi improviserar med utrymmen – men andan lever vidare. Och förhoppningsvis kommer nya idéer och uppslag födas, formuleras och fastna på papper, under dagar och nätter, på caféer, bibliotek och i medfarna ettor, i många år framöver. Kontur är död – länge leve Kontur! ¶ isabella rothberg

Mara Lee placerade den bibliska Salome från Judea i åttiotalets Skåne.

3

FRÅN MYT TILL TONÅRSMONSTER TE X T OCH ILL U STRATION LORNA BARTRAM

– Jag har alltid jobbat med exakthet, men ännu mer nu. Att arbeta med en så fantastisk författares språk på det där viset gör ju att man tvingas in i nån annans universum, tvingas underkasta sig nån annans grammatiska och syntaktiska system. Det vidgar ens eget språk.

Tycker du att du har hittat din stil?

– För Salome fanns det en stil som var helt nödvändig. Men däremot är jag inte alls säker på att en annan bok måste se ut på det sättet. Den är väldigt tuktad och språkligt arbetad, allting är på sin rätta plats, jag ville jobba med den på det sättet.

nder en vår i Paris läste jag Mallarmé, säger författaren mara lee.

Vi ses inne på Ritorno, ett fik i Vasastan i Stockholm som andas en sorts svunnen kaféestetik. Det skulle inte gå att beställa en svampig jättemuffins.

Mara Lee har framför sig en trip-saft och en biskvi.

Hon är på väg till bokmässan i Paris, staden som är central i debutromanen Ladies och också platsen där hon första gången stiftade bekantskap med stephane mallarmés ofullbordade verk Hérodiade. I Mallarmés bok upptäckte hon en dimension av den bibliska myten om Salome som hon gillade och som gav henne inspiration till romanen Salome, som kom ut för några månader sedan.

– Jag kunde skönja ett temperament, en passion och en kyla som jag blev väldigt tilltalad av, säger Mara Lee. Det vimlar av referenser till konsten i Mara Lees böcker och i hennes persongalleri finns idel konstnärer, några unga ballerinor, en författare, en fotograf. Det kanske är för mycket att säga att Elsa Mo – fjortonåringen från Ormby i Skåne och protagonisten i Salome – är en konstnär, men hängiven sin baletträning är hon.

Det är konsten och skönheten som är solen i flickornas och kvinnornas universum i Ladies och Salome. Kanske är det därför som de framstår som så beräknande och kyliga. De är inte sympatiska, tvärtom ganska elaka, till och med våldsamma.

– Men vad jämför du med när du säger att de är ”lite elaka”, kan du jämföra med någon annan karaktär som också är elak eller snäll? frågar Mara Lee och fortsätter: – När jag kommer att tänka på romanfigurer tänker jag på Cathy och Heathcliff i Svindlande höjder, hon är ju inte snäll – hon är ju jättetaskig mot honom. Båda två är helt odrägliga. Och Emma Bovary, hon är jättedålig. Men jag tror ändå att vi alla kan finna gemensamma identifikationspunk-

ter i hennes karaktär, vi vill inte identifiera oss med Charles Bovary till exempel. Det finns någonting som är jävligt sant i det tycker jag, att flaubert vågar framställa en karaktär med så mycket inlevelse samtidigt som han nästan tar avstånd från henne. Det är inte objektivt som man försöker lära ut i läroböckerna, han tar ju verkligen ställning, är hånfull mot henne. Jag är inte så intresserad av den aspekten i karaktärsbyggandet, huruvida den är god eller ond.

Fri h et o i n tressa n t I den poetiskt oerhört förtätade texten Hérodiade är det flickans kropp som står i centrum. I dialogen mellan Salome och hennes amma kräver Salome att få förbli i sin jungfrulighet medan amman försöker få henne att öppna sig, mjukna, men stöts bort.

– Jag tycker inte det är intressant med total frihet, säger Mara Lee. Den hårda baletträningen står i kontrast till det normala livets lagar och regler som Elsa däremot vägrar underkasta sig. I danssalen är hon omgiven av speglar – fången.

– Enligt myten så dansade hon ju, men det var kanske inte primärt därför. Det går att göra väldigt mycket av henne. Om man går till Bibeln, och tittar på de här ställena är den här karaktären väldigt tom. Hon är bara ett redskap för sin mamma. Men rent traditionellt, från och med slutet av 1800-talet började hon uttolkas väldigt mycket som en förförerska och någon som blev avvisad av Johannes döparen, och därav begärde hans huvud på ett fat. Jag ville också ta avstånd från den prinsessan som hade skrivits fram av alla de här manliga författarna och konstnärerna.

Och när Mara Lee översatte anne carsons The Autobiography of Red (Röd självbiografi) om det röda monstret Geryon och hans tonårsälskare Herakles, såg hon hur en myt kan vara extremt produktiv när det gäller att skriva samtidsskildringar.

P o esi ti l l r o sa pä r m ar Mara Lee debuterade år 2000 med poesisamlingen Kom och blev snabbt något av en kultperson. De senaste tio åren har hon undervisat vid folkhögskolan Biskops Arnös skrivarlinje, där bland andra sara stridsberg varit elev.

Skriver du fortfarande dikter?

– Ja det där är ju en ständig fråga. Jag befinner mig hela tiden i det poetiska, och någonstans är jag också ännu mer intresserad av poesi för det är där språket kommer till sin fulla potential. Men det är svårt.

Hur skilde sig mottagandet när du började ge ut romaner i stället för diktsamlingar?

– Jag gick från ett litet förlag till ett större. Jag hade en rosa framsida. Jag skrev om någonting som skenbart är ganska trivialt.

Ladies rosa framsida var inte vad kritikerna hade väntat sig av författaren med den seriösa framtoningen. De vackra kvinnorna i boken mixar konst, poesi och dyra kläder. Var det chick lit? Ett experiment?

Och nu senast: Är Salome en vuxenroman? Frågan ställdes av malin ullgren i Dagens Nyheter. För Mara Lee är svaret självklart ja.

– Jag tycker det är märkligt att frågan uppstår. Att den behöver resas. Att berätta historier om vuxenblivande och vända sig till vuxna när man gör det är för män en självklarhet. Man antar att pojkens kropp som blir mannens alltid är en angelägenhet för vuxna mänskor. Men kroppen som blir en kvinnokropp är uppenbarligen inte det.

Kritiken av Ladies bygger på samma tankefigur, menar Mara Lee. – Men det där handlar också om andra saker, om olika härskartekniker i offentligheten, hur vissa kvinnor tar sig rätten att behandla andra kvinnor, det är en fråga om makt och vem som ska ha rätt att säga vad i offentligheten. Stockholm är ju en liten ö, och då förekommer det en massa positionskrig.

– I och med att man håller på med ting som inte går att mäta, så är man ännu mer utsatt för en slags godtycklighet där man drar in helt andra mätinstrument som kanske inte alls har med kvalitet att göra.

Det är inte en slump att litteraturvärlden är den absolut vitaste av alla världar. Det finns uteslutningsmekanismer, härskartekniker som är politiskt så otroligt grumliga. Det existerar inte någon annanstans, det är tråkigt.

Hurdan bild försökte du förmedla av författarskapet till dina elever?

– Det florerar ju fortfarande en väldigt romantiserad bild av författare, vilket vi ofta försökte ta ur dem.

Hur garderar man sig?

– Det går verkligen inte att förbereda sig, då blir man bara cynisk. ¶

4

MYTEN OM BOKENS DÖD

Åtminstone tio år till ger förlagen pappersboken.

Historikern Jani Marjanen tror i sin tur att pappersboken lever vidare som ett prestigeföremål, vid sidan av e-boken. Är den fysiska bokens död bara en myt? text isabella rothberg foto sonja mäkelä

W

e are all in the gutter but some of us are looking at the stars. oscar wilde ler kryptiskt från den lilla affischen klistrad på bordet intill kassaapparaten. ”Alla är vi i rännstenen men somliga av oss blickar upp mot stjärnorna”, lyder citatet under bilden. Wildes ord, hämtade ur pjäsen Lady Windermere’s Fan, påminner om bokhandlaren berndt wikgrens motto. Han menar nämligen att litteratur ger hopp och hjälper oss att förstå världen.

I Wikgrens antikvariska bokhandel på Bergmansgatan i Helsingfors bildar hoppet torn och labyrinter i det lilla utrymmet. Här staplas lars noréns dagböcker på bocaccios Decamerone, inhemska pärlor som karl august tavasttjernas Barndomsvänner: ett nutidsöde och Kotiliesi årgång 1936 delar hylla med den internationella storsäljaren barbara cartlands produktion. Hit kommer bokälskare, både folk som snabbt vill byta ut sin utlästa deckare mot en ny och samlare på jakt efter rariteter. Här prasslar de gulnade bladen mellan fingrarna och doften av gammalt papper hänger i luften – här finns inga tecken på den elektroniska bokens intåg. Ändå är det med ett visst vemod som Wikgren följer med den teknologiska utvecklingen inom bokbranschen – han tror att läsupplevelsen på sikt kan genomgå en inflation.

– Om e-boken i framtiden tar motsvarande former som texter på internet

kan det påverka läsandet, främst genom intertextualiteten. På nätet har du länkade ord som hela tiden för dig vidare från en text till en annan. I dag ägnar man i medeltal tjugo sekunder åt en nätsida.

Tjugo sekunder ... Hur går det då med förståelsen av världen? I boken The Shallows. How the Internet is Changing the Way We Think, Read and Remember undersöker nicholas carr hur internet påverkar vårt minne och tänkande. Jämfört med bokläsning används andra delar av hjärnan för tydning av texter på nätet: vi nyttjar främst korttidsminnet på nätet, medan boken stimulerar långtidsminnet. När vi använder vårt minne byggs samtidigt tankeförmågan ut. Carr befarar att vi går mot en ytlig tid och ett samhälle styrt av kortsiktighet där djuplodande tankar inte längre hör hemma.

Men än är vi inte där, varken i Finland eller övriga Europa. Den nya tekniken tar sina första varsamma steg och fortfarande konsumeras merparten av litteraturen genom fysiska böcker. I USA har försäljningen av elektroniska böcker däremot ökat kraftigt det senaste året. E-boken, alltså en bok som överförts till elektroniskt format och som kan läsas direkt på en dator, handdator eller på en särskild läsplatta, har i dag en marknadsandel på tio procent. Ifjol såldes e-böcker för över 700 miljoner euro och försäljningen förväntas tredubblas fram till år 2015, enligt forskningsinstitutet Forrester Research.

5

I Europa är försäljningen av e-böcker ännu blygsam och det var så sent som hösten 2010 som e-böckerna och läsapparaturen nådde den finländska marknaden. Medan förlagen i dag lyckats enas om ett gemensamt format – gratisformatet epub – är djungeln av läsplattor desto snårigare. Ser man på föregångaren USA är det vanligaste sättet att läsa e-böcker fortfarande genom en bärbar dator, vilket 35 procent av e-boksläsarna gör. Men läsplattan Kindle, som bara stöder den nätbaserade bokhandeln Amazons böcker, är det näst populäraste verktyget och används av 32 procent av läsarna. Jätten Apples pekdator Ipad och Apples egen bokhandel Ibookstore utsätter emellertid Kindle för en hård konkurrens. Ipaden är en så kallad hand- eller pekdator som man också kan surfa på nätet med och tillsammans med telefonen Iphone används den av 24 procent av läsarna. Sonys läsplattor används i sin tur av 12 procent av läsarna medan de övriga tillverkarna delar på skärvan som återstår av marknaden.

Läsplattan förväntades slå igenom stort i den finländska julhandeln ifjol, vilket ledde till att de flesta förlag, inklusive finlandssvenska Söderströms, gick in för elektronisk utgivning av nya böcker. Men boomen uteblev och sedan oktober 2010 har Söderströms bara sålt omkring hundra e-böcker.

– Till en början var det en fråga om hönan och ägget. Det fanns varken innehåll för läsplattorna eller läsplattor för innehållet. Nu finns båda men priset är högt både på e-böcker och läsplattor. Det är heller inte tekniskt alldeles enkelt att börja använda e-böcker, det är en ganska hög tröskel att kliva över för läsaren, säger barbro teir, vd för Söderströms.

Medan Söderströms redan från början ville ta i bruk den nya tekniken antog konkurrenten Schildts en mer avvaktande position. Först i vår går förlaget med i spelet och mari koli, litterär chef och vice vd, är fortfarande tveksam till den elektroniska utgivningen. Hon tror inte att e-boken kommer att skaka om branschen, utan att det främst är fråga om en ny distributionskanal bland flera.

– Det var ju branschfolket, alltså producenten, som satte igång det hela ifjol, men varken publiken eller tekniken verkar redo. I Finland skulle man ju tro att folk är open minded till ny teknik men jag har inte märkt av någon nyfikenhet.

Både Teir och Koli tror att det höga priset på läsplattorna avskräcker läsarna. I dag kostar apparaturen mellan 200 och 600 euro. Billigast är läsplattor som bara är gjorda för läsning medan pekdatorerna med sina många funktioner är betydligt dyrare.

B o k e n i n te statis k Boken är inte något statiskt som stått oförändrad sedan gutenberg introducerade tryckpressen på 1400-talet, påminner historikern jani marjanen om. Marjanen håller på med en doktorsavhandling vid Helsingfors universitet om Finska hushållningssällskapets politiska retorik. Det ekonomiska sällskapet grundades år 1797 och genom en av dess medlemmar, anders chydenius och dennes memorial om tryck- och yttrandefrihet, halkade Marjanen in på debatten som blossade upp då tidningspressen gjorde intåg i Finland och utmanade bokens position. I artikeln Åbo Morgonblad och internet i Ny Tid 3/2011 konstaterar han att diskussionen som utlöstes på många sätt påminner om den som förs i dag kring den elektroniska utgivningen.

– Det är kanske skäl att komma ihåg att boken är ett format för att spara och förvara texter. Om man studerar 1700-talstexter, som jag gör, hittar man ofta diverse småtryck som är inbundna tillsammans i samma band.

Vår uppfattning om hur boken ser ut, används och produceras präglas av de senaste hundra årens utveckling. Men på 1700-talet var det till exempel vanligt att binda samman olika skådespel, pamfletter eller andra kortare texter i ett band, så att varje verk hade sitt eget titelblad. Verken kunde sedan vara tryckta på olika håll i världen.

– Långt in på 1800-talet var det vanligt att verken spreds i små häften, som sedan bands in när de så att säga skulle förvaras i ett bibliotek. Boktryckingen och bokbindandet hörde ihop, men inte omedelbart.

Numera är bindandet och trycket i regel tätt sammankopplade och kommissioneras av samma organisation, alltså förlaget. Men den elektroniska utgivningen kan igen luckra upp förhållandet.

– Det blir billigare att distribuera, man slipper tryck, det blir snabbare och spridningen är global – det är klart det har en effekt, säger Marjanen.

Man talar om en demokratiseringsprocess: i och med att kostnaderna sjunker har fler möjlighet att publicera sina alster och därmed öppnas den offentliga sfären upp för fler röster. Olika book-on-demand-arrangemang och bloggböcker kan också komma att utmana förlagens status på marknaden.

– En del firmor kommer också att gå omkull eftersom de saknar know-how.

Och ur ett samhälleligt perspektiv spelar det inte en så stor roll om enskilda firmor lyckas göra vinst, konstaterar Marjanen.

Dyra b ö c k er Att säkra lönsamheten i en redan haltande bransch är förlagens stora utmaning.

E-böckerna har presenterats som förlagsbranschens räddning såväl som undergång. I dag kostar Söderströms och Schildts e-böcker 80 procent av den tryckta bokens pris. I praktiken innebär det att en 23 euros tryckt bok kostar kring 19 euro som e-bok – en prisskillnad som i konsumentens ögon kanske inte speglar att tryck-, lager- och vissa distributionskostnader helt förvsvunnit.

– Det måste finnas lönsamhet, annars kan förlagen inte leva och finns det inga förlag finns det ingen kvalitetsgarant, säger Teir.

Koli förklarar att man inte vill att e-böckerna i nuläget blir populärare än tryckta böcker.

– Vi kan inte sänka priset så att folk bara köper e-böcker, så länge vi också trycker pappersböcker. Vi vill inte att pappersbokens upplagor sjunker, då blir det mer olönsamt att ge ut dem.

En annan förklaring till det höga priset är momsen som för tryckta böcker är åtta procent, men för e-böcker ligger på 23 procent. Förläggarna hävdar också att marginalerna inte blir nämnvärt större trots att tryck-, transport- och lager-

kostnaderna försvinner. Det som slukar mest pengar är nämligen upphovsrätten, ombrytningen, redigeringen och grafiken – moment som inte försvinner trots att formatet är digitalt.

Både tryck- och lagerkostnader utgör slutligen en ganska liten del av bokpriset. Av en hårdpärmad bok som kostar 23 euro går omkring 3 euro till tryck och 0,008 euro till lagerförvaring. Bokhandeln tar också sin del av intäkterna och den relativt stora andelen motiveras av att distributören alltid tar en risk när den köper in ett antal böcker. Förlagen ger därmed bokhandlarna en rabatt som i vanliga fall ligger mellan 35 till 45 procent av bokens pris, men som ibland uppgår till nästan halva priset av boken. Praxisen blir förståelig då man tar hänsyn till att det är i bokhandlarna som förlagen också säljer merparten av sina böcker.

– Men samtidigt är bokhandlarna viktiga för oss inte bara som business.

Bokhandeln är en mötesplats, ett ställe där man kan tala om litteratur. Det är alltså en kulturgärning att se till att de fysiska bokhandlarna existerar, säger Teir.

Också nätbokhandlarna vill ha en ”rejäl bit av kakan”, förklarar hon och konstaterar att de flesta kostnader på så sätt inte försvinner någonstans.

– Om inte läsandet och upplagorna för de finlandssvenska böckerna ökar dramatiskt är en sänkning av priset på våra e-böcker särskilt besvärlig.

Men kommer folk att gå med på att betala nästan 20 euro för e-böcker?

– Unga är ju vana med att det digitala är gratis, så klart att det är svårt. Vi måste lyckas få människor att inse att upphovsrätten kostar.

Frågar man däremot författarna är det inte bara läsarna som ska övertygas om upphovsrätten, utan också förlagen. Just nu pågår en global kamp mellan författare och förlag om e-bokens upphovsrättskostnader. Författarna vill att royaltyn – den andel av intäkterna för en bok som går till författaren – stiger, medan förlagen strätar emot. mikaela strömberg, ordförande för Finlands Svenska Författareförening, tycker att de finlandssvenska förlagen och författarna fått en hyfsad start och att konflikten inte är lika stark här som i många andra länder.

Förra sommaren ingick författarna avtal med förlagen. Söderströms och Schildts har egna avtal men villkoren är lika och royaltyn ligger på mellan 20 och 30 procent. Internationellt talar man om att royaltyn för upphovsrätt på e-böcker kunde vara minst 50 procent, berättar Strömberg. I juni ska de finlandssvenska författarnas avtal också omvärderas.

– Det är förstås nytt för förläggarna, men det är en god början. Att e-boken kostar mindre gör också att vi behöver högre royalties för att trygga författarens ekonomiska rättigheter.

Bar n o c h m ä n Åtminstone tio år till ger förläggarna den tryckta boken.

– Jag tror inte på pappersbokens begravning. Det är två olika produkter helt enkelt, säger Koli.

Historikern Jani Marjanen tror att uppslagslitteratur, kursböcker och periodica först överförs till elektroniskt format.

– Jag skulle till exempel inte längre i det här skedet börja trycka uppslagsverk, säger Marjanen.

Också smal litteratur med en utspridd global läsekrets kan gynnas av den elektroniska utgivningen. Däremot tror han att romanen kommer att leva vidare i tryckt form.

– Jag tror att pappersbokens prestigeelement stärks i och med att andra sidor av bokens identitet försvagas.

Både Koli och Teir tror att barnboken har en framtid i det digitala formatet.

Båda förlagen håller som bäst på att lansera ”bilderboks-appar”, det vill säga applikationer som man kan ladda ner i datorn, där ljud, bild och text integreras.

Teir tror att läsekretsen kan breddas i och med den elektroniska utgivningen och att man kan nå fler unga män, som jämfört med kvinnor utgör en betydligt mindre andel av läsarna, genom e-böckerna.

En annan fördel är att man kan ge ut författarens så kallade backlist i elektroniskt format. Det innebär att författarens hela litterära produktion ständigt finns tillgänglig och att en bok aldrig behöver vara slutsåld. På grund av lagerkostnader är en bok i dag bara i distribution i två år.

Mer ä n te xt På antikvariatet på Bergmansgatan beklagar Wikgren den smala synen på boken som debatten om e-böcker ger uttryck för.

– Man inser kanske inte att e-boken i dagens form utgår ifrån boken som textmassa, utan yttre former av betydelse. Men hos den tryckta boken finns bokbanden och pärmkonsten som har en otrolig betydelse och de elementen försvinner i den nuvarande e-boken.

Jag ber Wikgren visa en bok som man inte skulle kunna överföra till elektroniskt format. Ner från hyllan kommer Svenska regementens historia från 1866.

Han öppnar boken och visar första sidan där ägarmärket i sällskap av ägarens adelsvapen breder ut sig. Sans toi rien n’est plus – så lyder det franska valspråket under bilden. Följande sida avslöjar den första ägarens gulnade signatur.

– Det är i sig ingen gammal bok, men det roliga är att det finns andra egenskaper som är intressanta ur ett antikvariskt perspektiv.

Det magnifika i Svenska regementens historia är ändå illustrationerna. Här finns nämligen detaljerade bilder på den svenska militären och soldaternas ståtliga uniformer. Illustrationerna är gjorda med xylografiskt färgtryck – en teknik där man använder graverade träplattor för att åstadkomma ett detaljrikt resultat.

– Vissa saker kan inte överföras till elektronisk form. Känslan av pappret i händerna. Och i e-boksversionen av en gammal bok är bilden alltid en bild av en bild, säger Wikgren.

Sans toi rien n’est plus. Utan dig finns inget längre. Frågan är om e-boken har något värde utan sin förlaga – den tryckta boken. ¶

6

Jag är så isolerad att jag kan känna distansen mellan mig och min kostym.

Fernando Pessoa och livet The burden of feeling!

The burden of having to feel!

Att tänka är att inte kunna vara.

Att leva är att inte tänka.

Jag är den tomma scenen där skådespelare och föreställningar avlöser varandra.

Allt vi gör, i konsten eller i livet, är en ofullständig kopia av vad vi planerat göra.

Min generation ärvde en misstro mot den kristna tron och skapade en misstro mot alla andra trosföreställningar. Varje civilisation följer den väg dess religion påbjuder; när man vänder sig till andra religioner förlorar man den man hade och slutligen förlorar man alla.

Vi förlorade den vi hade och med den alla. Och så var vi där, var och en lämnad att stå ensam i den övergivenhet som det innebär att vara medveten om livet. Ett skepp kan verka vara ett objekt vars syfte är att segla, men nej, dess syfte är att nå en hamn. Vi var utelämnade att segla utan att veta var hamnen låg och hur den såg ut.

Vi är skepp som seglar förbi varandra på natten utan att signalera.

Som av en blixt slogs jag i dag av en absurd men berättigad insikt. Jag förstod att jag inte är någon. Absolut ingen. Jag, det jag verkligen är, är den medelpunkt som existerar bara i avgrundens geometri: jag är den intighet som allt kretsar kring, något som finns bara så att allt kan snurra. Jag är mittpunkten enbart för att varje cirkel har en, alltings centrum utan någonting runtomkring.

Det finns en tunn glasskiva mellan mig och livet. Hur klart och tydligt jag än ser och förstår livet, kan jag inte röra vid det.

Vem är jag bakom denna overklighet?

Jag vet inte.

Jag måste vara någon.

Att sluta försöka förstå, att sluta analysera ...

Att uppfatta sig själv så som man uppfattar naturen, att betrakta sina intryck så som man betraktar en äng – det är sann visdom.

How tragic not to believe in human perfectibility! And how tragic to believe in it!

Vi älskar aldrig någon. Vad vi älskar är föreställningen vi har av någon.

Det är projektionen – oss själva – som vi älskar.

What is this gap between me and myself?

Jag är som någon som letar på måfå, ovetande om vad det är jag letar efter och var det ligger gömt.

From so much self-revising, I’ve destroyed myself.

From so much self-thinking, I’m now my thoughts and not I.

M

ed det moderna samhället kom lidandet. Lidandet kom inpaketerat i bekvämligheterna, i välfärden, i den tidsbesparande, ansträngningsbesparande teknologin.

Mängder av människor hade med ens tid att tänka, alldeles för mycket tid att tänka, bilda sig. Med analysförmågan och den abstrakta tankeförmågan kommer lidandet, med självreflektionen, med självmedvetenheten. Med moderniteten, postmoderniteten kommer ensamheten, den absurda, totala själsliga ensamheten.

Nej: den alienerade, moderna människans odefinierbara, omutbara ångest är ingen myt. Men mytisk till sin karaktär.

Det uttryckte den portugisiske författaren fernando pessoa redan för hundra år sedan; han satte fingret på sin tid och på vår. Pessoa, som år 1935 lämnade Lissabons gränder för gott, är en av dessa konstnärsklichéer: missförstådd, ouppmärksammad under sin livstid, kultförklarad efter den. Pessoa publicerade diverse små dikter och texter och levde ett tillbakadraget liv, men lämnade efter sig en kista full av papper. Mer än 25 000 manuskriptsidor i en salig (ja, salig) röra. Lappar med stycken utan början och slut, utan datering, undertecknade av tiotals olika namn. Alla skrivna av Pessoa, saligt sanna, blixtrande träffsäkra. En del skrivna för hans eviga projekt, evigt omöjligt att avsluta: O Livro Do Desassossego, Orons bok. Det dröjde ett halvt sekel innan den första versionen av hans bottenlösa bok kom ut, men sedan dess har verket översatts och omarbetats flera gånger och med sin magi öppnat hjärtan och hjärnor världen runt. ¶ Citaten och numreringen är baserade på Richard Zeniths bearbetning och översättning av The Book of Disquiet från 2001 (Penguin Classics). Översättning och förkortning av skribenten. text sonja mäkelä illustration sonja mäkelä och rasmus kyllönen

7

Hela universum är småborgerligt Roland Barthes är en av de första som betraktar vardagen som lika betydelsemättad som de gamla myterna. Nils Svensson skriver om vardagsmysteriernas Sherlock Holmes och hans klassiska verk Mytologier. maskerar verkligheten med – en verklighet som, fastän vi lever mitt i den idag, ändå är fullkomligt historisk”, skriver han i förordet till Mytologier. ”Med ett ord led jag av att alltid tvingas se hur man blandade samman Naturen och Historien när man beskrev vår aktuella situation och jag ville, i den utstyrda beskrivningen av det som vi anser vara självklart, försöka få fatt i det ideologiska missbruk som jag anser döljer sig däri.”

E

nligt Nationalencyklopedin är en myt ”en berättelse om ett gudomligt skeende som har en grundläggande betydelse för människans tillvaro och ger mening åt denna”. Myten gestaltar enligt denna uppfattning någonting evigt i det mänskliga varandet: den är en tillvarons facit, en själens anatomi. En del mytologer har talat om myterna som universella arketyper och uttryck för beständiga storheter i den mänskliga tillvaron. Myterna uppstår, för att tala med c. g. jung, ur det kollektiva omedvetna och myttolkningen går ut på att finna gemensamma drag och strukturer hos myter från olika religionsområden. Myten reser sig som ett urberg i berättelsernas landskap, och konstens uppgift har varit att avbilda den på nya sätt, översätta den till varje ny tid.

När Barthes använder begreppet mytologin får det en något annorlunda innebörd. Han är inte intresserad av att studera det eviga i människans villkor utan vill tvärtom visa hur tillfälligt allting är. ”Myten går alltså att uppfatta på två sätt”, skriver Barthes biograf jean-louis calvet, ”för det första är den vad dess grekiska etymologi vill att den ska vara, en legend och symbolisk berättelse om människans villkor; för det andra är den en lögn, en mystifikation.”

örst kommer jag att tänka på de gamla grekerna.

Sedan kommer jag att tänka på en fritänkande fransman som bestämde sig för att göra mytologi av vår vardag: av vinet, biffen, leksakerna, äktenskapet, veckotidningarna och reklamen. Under åren kring 1954 och 1956 skriver den franske kritikern roland barthes en ny text varje månad för tidskriften Les Lettres nouvelles, där han analyserar sin egen tids myter, eller närmare bestämt den franska småborgerlighetens mytologi. Ambitionen är att frilägga vardagsfenomenens sanna innebörder, det ideologiska raster som gömmer sig bakom något så till synes oskyldigt som en reklam för tvättmedel. är Barthes ger ut sina mytologier i bokform Drygt femtio texter blir det totalt och 1957 ges gör han ett tillägg, ett längre kapitel om ”Den myterna ut i bokform. Mythologies blir snabbt en moderna myten” där han försöker presentera kultbok i intellektuella kretsar i Frankrike, 1969 mytens egen teori. Men att tala om en teori är alltid översätts den till svenska och än i dag står sig bo- vanskligt när det gäller Barthes. Hans teorier komken väl. Ibland framträder mystifikationerna kanske mer, som Calvet mycket riktigt påpekar, ofta i andra inte med samma skärpa som de en gång gjorde för hand. ”Han gör teori av sitt eget sätt att skriva genom Barthes – han skrev trots allt i 1950-talets Frankrike att ta till sig begrepp som skapats av andra”, skriver och vi läser dem i 2010-talets Sverige och Finland – Calvet och tillägger att när Barthes använder sig av men man slukar dem ändå med stor iver och känner andras begrepp gör han det för att ge tyngd åt ett sätt sig manad att gå på jakt efter sin egen tids myter. Ex- att skriva som redan är hans. empelvis skulle jag ge allt för att få höra vad Barthes Denna ambivalens inför teorin och metoden, hade haft att säga om dagens sociala medier – detta att på en gång vilja vara fullständigt fri och samtiskyltfönster för den småborgerliga familjeidyllen. digt förankra sina texter i ett existerande regelverk, Barthes är en av de första som betraktar vardhar kanske att göra med den slitning som Baragen som lika betydelsemättad som de gamthes upplevde mellan kritiken och akademin. la myterna, inte minst därför att vardagen Den akademiska karriär som han som ung är just vardaglig. I själva upprepningen stakade ut åt sig själv fick aldrig riktigt fart Barthes då han var tvungen att vistas på sanafinner han en metod: ”Jag vet inte rikvill visa torium under långa perioder. Det var tigt om, som ordspråket säger: upprephur tillfälligt under dessa avskilda vistelser som han ning förnöjer, men jag tror att upprepallting är. utvecklade sitt särskilda, originella tänning åtminstone säger något.” kande. Då, när han var bunden till sängs Enligt Barthes bör ett glas rött studoch inte kunde göra annat än att läsa och eras med lika stor uppmärksamhet som ett skriva och tänka. Men trots detta kunde han grekiskt drama. Han är vardagsmysteriernas aldrig riktigt ge upp tanken på akademin.

Sherlock Holmes för vilken det inte finns några I Mytologier är hans tillvägagångssätt emellertid meningslösa detaljer och framförallt inga ”naturliga snarast det motsatta mot akademins: här presenterförklaringar”. ”Utgångspunkten för mina tankar låg oftast i den as teorin efter och inte före själva undersökningen. otålighet jag kände inför det ’naturliga’ utseende Den uppstår så att säga ur materialet. Därför går som pressen, konsten och den allmänna meningen texterna minst lika bra att läsa utan sin påbyggnad,

N

teorin finns ju så att säga redan där. umberto eco och isabella pezzini har också mycket träffande beskrivit mytologierna som ”uppenbara tillfällighetstexter (som i själva verket ordnats efter en superbt systematiserande instinkt)”.

A

lla texter i Mytologier är inte lika bra.

Ibland beror det på att Barthes ville skriva om aktuella ämnen och de personer och händelser som tas upp är obekanta för oss i dag. Ibland kan man också tycka att han överdriver sina analyser en aning – gör en höna av en fjäder, så att säga – och att formuleringsglädjen närmast ligger honom till last ibland. Men för det mesta är han strålande, som när han gör sig lustig över astrologin. En ganska tacksam uppgift visserligen, men Barthes är mer än bara raljant och lyckas visa hur någonting så banalt som ett horoskop döljer en ideologi: ”Förövrigt känner stjärnorna inte till något annat användningssätt än uppdelning i tidsavsnitt: På arbetet är arbetstiden, de sex dagarna i veckan och de sju timmarna om dagen på kontoret eller i affären.

Privatlivet är kvällsmålet, den lilla stunden på kvällen innan man lägger sig. Hjärteangelägenheterna är träffen efter arbetet eller söndagsäventyret. Men mellan dessa olika ’områden’ finns ingen förbindelse: ingenting som från den ena tidpunkten till den andra skulle kunna antyda idén om en fullständig alienation; de olika cellerna gränsar till varandra.

Stjärnorna begär aldrig att den ursprungliga ordningen skall förändras, de påverkar veckan, respekterar social status och arbetsgivarens tidsschema.”

Så enkelt! Och ändå har man själv aldrig lyckats formulera kritiken på ett så träffande vis, trots att man gjort sig lustig över astrologispalterna i kvällstidningarna hundratals gånger. Vad Barthes alltså gör är att visa att hela universum tycks vara ställt efter det småborgerliga livet.

Det småborgerliga livet, ja. Är det något som Barthes avskyr så är det småborgerligheten, och han är en mästare på att visa hur dess ideologi ligger till grund för fenomen som framstår oskyldiga vid en första anblick. Han återkommer till detta om och om igen i sina mytologier, och frågan är om inte hans texter i dag är mer aktuella än på länge. Nu när högervindarna blåser starka och alla förvandlas till bostadsägare, när tv-tablån är full av matlagningsprogram och tidningskioskerna av livstilsmagasin, när Sveriges populäraste tv-program heter Solsidan och hemmafrun har gjort comeback i de svenska hemmen. Visst önskar man att varje tid hade sin egen mytforskare av Barthes kaliber, men man kan väl säga att det är tur i oturen att flera av hans analyser känns lika aktuella i dag som när de skrevs för femtio år sedan. Även i dag kan man läsa hans täta, återhållet aggressiva texter uppfylld av skadeglädje inför medelklassens fåfänga livsval.

Tills man plötsligt inser att: det är mig han talar om. ¶ n i l s s v e n s s o n

8

änk dig en vanlig gran- eller tallskog och tänk dig sedan hur det känns att stå vid den för första gången i ditt liv, som en vuxen människa. Detta är någonting som många finländare antagligen aldrig har tänkt sig, men en tanke som den färöiske författaren heðin brú (1901-1978) ofta lekte med. I Min barndoms Norge från 1936 berättar Brú om den (för oss) speciella erfarenheten att i vuxen ålder för första gången se, och träda in i, en riktig skog. På Färöarna består landskapet av gräsbeklädda fjäll och dalar som är omringade av havet. Den futtiga skogsväxtligheten som fanns på öarna då de första norrmännen landsteg där omkring år 825 blev snart förintad för bosättarnas behov, och de få träd som har funnits sedan dess har varit planterade i trädgårdar. Vad kan då skogen betyda för en som aldrig sett den? ”Den som växt upp i en liten dal, där tre sidor omgärdas av skarpa fjällsilhuetter och den fjärde utgöres av ett stycke havshorisont, han vet att för ett barn existerar inte någon värld utom den han kan se med sina ögon.” Det är Brús far som berättar om landet bortom havet, Norge, där fjällen är högre, skogsbeklädda och omringade av is. Faderns berättelser är livfulla och väcker barnens fantasi. Senare förstår författaren att fadern aldrig själv hade varit där och att han antagligen aldrig kom i närmare kontakt med träd än vad han (och barnen) gjorde när familjen en gång köpte en julgran som kom hela vägen från Norge. Det var inte många som på den tiden åkte utomlands och en del lämnade aldrig sin egen dal. Norge och skogen var enbart delar av de muntliga berättelserna.

Den muntliga traditionen har alltid varit stark på Färöarna. Traditionellt brukade man samlas för att dansa en kedjedans som har sina rötter i medeltiden och som ackompanjerades av en speciell sångstil, kvad. Kvädena är den äldsta diktningen på Färöarna: de flesta blev till mellan 1300–1600-talet. Självklart har det även funnits sagor och annan berättarkonst. Nordiska myter och historiska hän-

delser, riddare och troll finns med i dessa berättels- med rötter i skogsmull i drömda skogsdjup.” er. I sagorna kan de mera verkliga händelserna känDå författaren sedan för första gången sätter sin nas lika distanserade och overkliga som sagoväsen, fot i en skog sker det – naturligtvis – i Norge. Då men i många berättelser finns det ett element som kommer alla barndomsminnen framvällande. ”Visst kanske är det naturligaste i världen för en norrman, är det vackert att se vita fåglar simma och dyka i silsvensk eller finne – nämligen skogen. verglittrande forsar, än vackrare att se solen sprida Inne i en skog ändras ljuset och ljuden, allting sitt överflöd av guld över nordhavets drivis, men inser lite annorlunda ut än ute i det öppna. Det är genting kunde vara vackrare än detta, tänkte jag när rädslan för skogen som har gett upphov till många jag första gången upplevde en skog.” Det är skönberättelser, men redan ett träd kan få igång fantasin. het han upplever och stunden blir nästan som en Då Brú är liten tar fadern barnen till stranden för att religiös uppenbarelse: ”Det var som satte jag foten se på en trädstam som flutit iland. De kan inte tro på vigd jord, det var som om träden omkring mig att det är en växt, var pelare i ett heligt tempel och lövens sus i höjden fram till dess har blev en kör som sjöng till Guds ära.” I skogen känner de aldrig sett han sig plötsligt hemma, där möter han åter sin far högre vegetation och de vandrar tillsammans. ”Och vi var inte främän skräppan. ”Vi mande för det vi såg, vi kände så starkt att vi längtat jemima koli klättrade upp i tillbaka hit, ja i trettio generationer, i tusen år.” rotförgreningarna, satte oss grensle och red på dem, Brú avslutar med att se tillbaka på det han skrivhoppade ner igen, sprang runt och dansade kring it. Han menar att hans berättelse handlar om färinträdet. Allra helst ville vi förmå trädet självt att berät- garnas hemhörighet till Norge, det är sagan om deta om sig och de fjärran märkvärdiga trakter där det ras forna fosterland på andra sidan havet. ”Sagan? hade stått på rot och växt.” Barnens högsta önskan Ja, det har gått saga i vårt gamla fosterland, men vi är att få höra trädet berätta, och inbillningsförmå- har lyft upp den i en högre verklighet, gömt den i gan finns med även då julgranen pysslas ihop: man våra drömmar och i vår diktning för att ge den i arv spikar samman brädstumpar och pinnar för att till våra barn.” föreställa stam och grenar och binder ljung Sagorna tar nya former och skrivs ned. runt dem.

1948 kom den första illustrerade färöiska Träden Den bästa berättaren är ändå fadbarnboken, Í skýmingini, ut. På dess bakomkring ern: ”Fars berättelser fyllde oss, de pärm avbildas en skog som omringar en mig var blev för oss en hel värld full av liv och gård där barn leker och får höra berätpelare i ett färg, ett barnasinnets himmelrike. Där telser av en gammal gumma. Under heligt fanns allt det som vår tusenåriga drömbilden finns en vers som lyder ungefär: tempel. mande diktande folksjäl har givit namn ”Signade vare barnen / som jag fått att sköoch anda.” För Brú är berättelserna samta / medan pappa är i skogen / och mamma ma sak som hemlängtan, en ärvd sådan. Till inte är hemma.” dalen kommer en dag en man som alltid frågar Det åker ingen färja till Norge längre då konefter nyheter från Norge. Färöarna hör till Dan- takten med Danmark blivit allt tätare. Det finns en mark, men det är ändå Norge man frågar efter, så planterad skogspark i huvudstaden Torshavn, den som man gjorde förr i tiden. Även detta anser Brú sista isolerade dalen fick en tunnel år 2004 och de vara en del av den ärvda hemlängtan. Längtan är flesta färingar har möjlighet att åka utomlands och stark: en gång då Brú är ute med sin far för att skära se andra landskap. Men sagorna finns kvar och forttorv stannar de upp för en stund och ser över dalen. farande samlas man för kvaddans vid årets högtider. ¶ ”Då såg vi en skog för oss och vi hörde löven susa.

Det var fjällets skugga som rörde vid en sträng vi bar Min barndoms Norge finns i samlingen Fjällskuggan inom oss som arv, en sträng sprungen ur träddoft (1977), översättning av Birgitta Hylin.

Drömda skogsdjup

D

å, för länge sedan, innan man hade familj och barn och kalendern fylldes av den där sortens tidskrävande och ofta frustrerande förtroendeuppdrag som präglar medelåldern, brukade jag gärna sitta på nattkaféer och läsa.

För det mesta läste jag tidskrifter.

Café Socis i Helsingfors var mitt favoritställe, en miljö som jag fortfarande kan sakna ibland. Den dunkla belysningen, den kosmopolitiska stämningen, kärleksparen vid borden längst bak i lokalen, det dämpade sorlet som då och då avbröts av överförfriskade nattsuddare som tittade in för att nyktra till – allt var som gjort för några timmars botaniserande i tidskriftsartiklar jag tidigare på dagen kopierat på biblioteket.

Var är alla dessa tidskrifter i dag? Jag rannsakar mitt minne och kommer till dystra slutsatser.

BLM, Moderna tider, Chaplin, Månadsjournalen, Thelème ... Alla har de skattat åt förgängelsen.

Eller åtminstone nästan. Ord & Bild, Lyrikvännen, Horisont, 10-tal och några andra finns kvar – uthålliga trotjänare i ett medieklimat där det blåser allt snålare kring den här sortens folkbildning.

Vilken roll spelar tidskrifterna i dag? Jag svarar så ärligt jag kan: jag har ingen aning.

Själv hinner jag nästan aldrig läsa dem numera.

Trots att de ofta står och pockar på uppmärksamhet, inte sällan på paradplats på bibliotek och andra offentliga inrättningar. Som här på Östersjöns för-

En mötesplats för vetgiriga

fattar- och översättarcentrum till exempel, där jag skriver detta.

En tidskrift man själv grundat (tillsammans med peter mickwitz) är förstås en annan femma.

Att Kontur fortfarande existerar två decennier senare känns nästan som ett underverk.

När jag nu bläddrar igenom några av de första numren, finner jag både ett och annat som ter sig läsvärt. Och jag gillar fortfarande tidskriftens format och layout, trots att svenska kollegor gärna påpekade att den inte bara hade ett ”femtitalistiskt” namn, utan också utseendemässigt snarast förde tankarna till den sovjetkarelska kulturtidskriften Punalippu.

Till det mest givande hörde det trevande samarbetet vi inledde med unga finskspråkiga författare kring tidskriften Nuori Voima. Och så fick vi ju till stånd ett av dessa sällsynta finlandssvenska kulturgräl i vårt första nummer. Jag har kvar en tjock mapp med urklippen från den debatten, och kan fortfarande häpna över att frågan om Hbl:s kulturbevakning kunde väcka så starka känslor.

Mitt bestående minne är nog ändå att jag var så orutinerad, och hade orealistiska förväntningar; jag visste ännu inget om det finlandssvenska kulturlivets realiteter. Det säger något om min naivitet att jag kände mig stolt som en tupp när jag efter Kontur blev ombedd att gå med i redak-

tionen för Nya Argus. Med all respekt för vår egen tidskrift – men i mina ögon var det ungefär som att bli rekryterad från Albaquerque Journal till The New Yorker. En anrik tidskrift, tänkte jag. Hm, de måtte bada i kosing.

Tills det visade sig att arvodena som Nya Argus betalade ut var betydligt blygsammare än våra egna.

Och att detta i stort sett gällde hela den finlandssvenska kultursektorn. Min besvikelse var enorm.

I dag önskar jag ibland att vi skulle ha orkat streta på lite längre. Kanske gav vi upp för lätt. Men då ska man komma ihåg att det var recessionstider, och tidskrifter var, som alltid, en lyx. Utan stödet från johannes salminen, och framför allt hans efterträdare, Söderströms nytillträdda litterära chef, marianne bargum, hade vi nog förmodligen aldrig ens fått chansen att inlåta oss i ett så vådligt projekt.

Tiderna har förändrats, men jag tror fortfarande på tidskriften som en mötesplats för djuplodande samtal.

När jag tänker tilbaka på de där nattliga timmarna jag tillbringade på diverse nattkaféer, minns jag dem som sällsynt lyckliga, helande stunder. Jag kan fortfarande förnimma upprymdheten jag kände över att, om så bara för en kort stund, få överblick över en allt mer splittrad och svårtolkad samtid.

Ja, vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att just detta är tidskriftens primära uppgift.

Nu och i framtiden. ¶ m å r t e n w e s t ö