Kontur 2 2014

KONTUR NR 2 JUNI 2014

TEMA TRO OCH TVIVEL SCHAMANER I STAN ÄR KYRKAN VÄRST? R.S. THOMAS – KRISTEN SURPUPPA

2. INTRO

FRÅN TRO TILL TVIVEL

D

en som kommer ut som bisexuell uppfattas många gånger inom HBTQ-världen som en feg människa. Jag har själv hört sägas att bara de som inte vågar vara helt öppna med sin egen sexualitet kallar sig bisexuella. Lite samma sak är det att kalla sig för agnostiker. Man vill ha det bästa av två världar, helgardera sig, lämna alla dörrar öppna. Jag har själv gått från en alldeles självklar barnatro till en, vad jag själv ser som, hälsosam tveksamhet inför religion. Därför känns etiketten agnostiker närmast.

Som liten älskade jag julkrubban. Där fanns ju gulliga djur och män i glitter.

På kyrkans barntimme fanns det hur många spännande berättelser som helst att lyssna på, och sångerna vi sjöng var så lätta och trallvänliga att sjunga med i. När psalmerna sjöngs kunde och fick alla vara med. I den kristna gemenskapen fanns en sällsynt demokratisk sångtradition vars like jag inte fann förrän jag i viss alkoholdimma stämde upp i min första misogyna snapsvisa på Värmlands nation i Uppsala.

Jag har under de senaste åtta månaderna genomlevt en personlig kris av gammaltestamentliga proportioner. Under hela den perioden har jag önskat att något skulle bryta av känslan av ändlös ökenvandring. Kanske skulle detta något kunnat vara ett gudomligt väsen som lyfte upp min

3

i sin famn för att ledigt och elegant skrinna över och förbi den känslo­ mässiga blankis jag befunnit mig på.

Låt oss kalla detta gudomliga väsen för Gud. (Det blir väl, trots allt, enklast så.) Tyvärr har han fortfarande inte gett sig tillkänna. Men som agnostiker, snarare än ateist, resulterar det i att jag ger Gud icke godkänt istället för att tänka att han inte finns. Att över huvud taget inte ens förhålla mig till Gud, skulle vara att underkänna i stort sett hela vår västerländska kulturtradition såsom åtminstone jag känner den.

I avsaknad av en vitskäggig farbror, som nådigt kliver ner från himlen och blåser bort allt det onda i livet i ett andetag, har jag istället sökt hjälp till självhjälp på den bästa av alla platser – min egen bokhylla. Jag har klämt Löwenhielm, Falkenland och Thomas (som jag fastnade i till den milda grad att jag även skrivit en essä om honom. Se sidan 4-5!) – samtliga tre tydligt kristna diktare som är bra att hålla i handen då det behövs ord från högre ort.

Liksom många andra välkomnar jag ett ifrågasättande av religionen.

Men det är samtidigt viktigt att minnas att inte heller ateismen är fundamentalistfri. Trots allt föredrar jag att det finns något än inget alls.

Speciellt om detta något innefattar gulliga djur och män i glitter.

Johanna Karlsson, redaktör

medarbetare i

Mikaela Sonck Mikaela har studerat litteratur och journalistik vid Helsingfors Universitet, Stockholms Universitet, Århus Universitet och vid London University of Arts. Hon har jobbat som manusförfattare och programledare för flera tv-program och som redaktör, reporter och producent på svenska YLE och på MTG Viasat/Viaplay i London och i Stockholm. Idag bor hon i Köpenhamn och jobbar med en dokumentärfilm. Hon går gärna i skogen med sina hundar, läser en bok, eller reser någonstans långt bort.

Vi som gör Kontur: Johanna Karlsson, redaktör Frida Lönnroos, redaktör Satu Laukkanen, redaktör Jenny Lindström, layout Maila redaktörerna på redaktion.kontur@gmail.com

Övriga medarbetare i det här numret: Emilia Kannosto: studerande och frilansare Riina Lindroos: studerande och uppsökande ungdomsledare Ylva Vikström: kulturjournalist

Vanessa Forstén Konstfotograf. Studerade fotografering vid University for the Creative Arts och blev utexaminerad ifjol. Har jobbat på konstmuseum och fotokonstgalleri. Redaktör på kreativa bloggportalen Ratata. “Mitt sätt att fotografera är väldigt traditionellt och avskalat. Jag använder enbart naturligt ljus. Jag inriktar mig på porträttfotografering.

Ung kvinnlig identitet och självporträtt är återkommande. Jag tycker om att fotografera främlingar. Det osäkra och oskyldiga som finns i luften när man träffar en person för första gången är otroligt vackert.”

Tibu Borgstén Började skriva en bok om sin mormorsmor som nioåring och lekte journalist och gav ut en tidning. För henne är skrivande ett sätt att finnas. Hennes diktutställning 2013 med 18 dikttavlor kunde ses på Jakobstads och Karlebys stadsbibliotek, Västanfjärds och Ekenäs bibliotek. Nu finns hennes dikter på kafé Ursula, Art café Babylon, Bon temps café och Kaffestugan Laurentius. Sommarens dröm är att skriva och illustrera en ny diktutställning som handlar om hur ”smått kan vara större än stort”.

3. BILD

“Tro och tvivel, 2014” Av: Vanessa Forstén.

4-5. ESSÄ

R.S. THOMAS I DIALOG MED EN BESVÄRLIG GUD R.S. Thomas var prästen som inte gillade sin församling, poeten som snuvades på Nobelpriset och modernitetshataren som kastade ut sin dammsugare. Men trots allt det här lyckades han skriva några av 1900-talets bästa kärleksdikter.

D

iktaren och prästen R.S. Thomas har gjort sig känd för två saker; den religiösa poesin och den walesiska nationalismen. Då ett antal av Thomas dikter 1995 tolkades till svenska av Ingemar Leckius och Mikaela Leckius och gavs ut under titeln Minnen av eld, gjordes det genom det lilla kristna förlaget Artos.

Inom det svenska språkområdet klassas Thomas mycket riktigt som en religiös diktare, men det finns en hel del att hämta hos Thomas även för den läsare som söker sig bortom tron, tvivlet och självständighetsivran.

För det tredje benet som Thomas författargärning vilar på, är kärleksdikterna till makan och bildkonstnären Elsi Eldridge. De träffades 1937, då R.S. precis inlett sin kyrkliga bana och börjat tjänstgöra som präst i gränstraktsförsamlingen Chirk. Elsi kom från London, hade strax innan hon flyttade till Wales studerat konst i Italien och undervisade nu i teckning på en närliggande skola.

Hon, som vuxit upp i Wimbledon utanför London, hade till en början inte alls samma längtan till det spartanska, naturnära liv som R.S. kände sig mest hemma med. När de flyttade från Chirk, en gränsstad på den walesiska sidan, till Cardiganshire, var Elsi till en början mycket motvillig. Under hela deras gemensamma liv förblev Elsi yrkesarbetande, men hennes gärning är idag mer eller mindre bortglömd och mest betraktas hon som kvinnan bakom det poetiska geniet Thomas. Det mest

Thomas talar till en himmel som är lika tom som de wale­ siska landskap engelsmännen först exploaterat och därefter lämnat. omfattande av hennes verk är en sex dukar stor vägg­ målning som på 1950-talet beställdes av ett närliggande sjukhus. Dance of Life, som är verkets titel, tog fem år att färdigställa och hänger idag på Glyndwr University i Wrexham. Verket visar hur människan avskärmar sig från naturen och slutar lyssna till dess behov. Paret Thomas delade sitt intresse för naturen och Elsi ska ha varit lika civilisationskritisk som sin make.

Det finns en hel flora av rykten som cirkulerar runt paret.

Många handlar om den spartanska livsstilen – de ska ha slängt bort sin dammsugare för att ljudet störde dem –

men än fler om poetens mytomspunnet dåliga humör.

Kollegan Philip Larkin sägs ha kallat honom ”Arsewipe Thomas”.

Thomas poesi beskrivs ofta som ”karg”, men man skulle lika gärna kunna kalla den för minimalistisk. I hela hans produktion finns ett element av vad som kan liknas vid en slutgiltig axelryckning; trots att Thomas bråkar med sin Gud och med de besvärliga engelsmännen vinner han aldrig mot dem och man får känslan av att han redan från början känt det på sig. Präster brukar ofta prata om sina kyrkor och församlingar som platser dit församlingsmedlemmar och andra kan komma med sina tvivel och sin förtvivlan. I Thomas poesi finns däremot få spår av denne ståndaktige herrens tjänare som väl kyrkoherden förväntas vara. Poeten Thomas talar till en himmel som är lika tom som de walesiska landskap engelsmännen först exploaterat och därefter lämnat. Jag har aldrig läst en kristen författare som tycks levt i ett så dysfunktionellt förhållande till Gud som R.S. Thomas.

I bland blir han nästan obegriplig i sin tjurskallighet.

Man önskar att han för sin egen skull bara kunde ge upp, bli ateist och flytta till något soligt ställe där det finns exotiska fåglar (Thomas var en entusiastisk och erkänt duktig fågelskådare). Men främst bör man kanske ändå se Thomas som en skrivande människa. Ser han ett tillfälle som kan generera i en dikt, griper han det. Kanske är det därför dikterna om och till Elsi är så få. Makarna

Thomas levde ett stillsamt liv fyllt med arbete – han skrev under sin livstid tvåtusen dikter, hon målade under sin ettusen tavlor – och de stora, omvälvande händelserna inträffade inte inom hemmets fyra väggar.

R. S. Thomas skrev poesi om fenomenet landgrabbing långt innan det svenska språket adopterade det som ett låneord. Han skrev om sin med mycket tvivel uppblandade tro. Det är den poetiska gärningen, snarare än den kristna, som är det viktigaste för Thomas. Där han ser en konflikt att skildra, försitter han aldrig tillfället att göra det. I To A Young Poet avslöjar Thomas hur han ser på poetens arbete: For the first twenty years you are still growing, Bodily that is; as a poet, of course, You are not born yet

I dialogen med sin besvärliga Gud, fann Thomas oavbrutet poetiskt stoff att använda sig av. Utan dikterna med kristet tema hade han blivit en minst lika bra poet, men med största sannolikhet också mindre flitig. I äktenskapet med Elsi Eldridge, en kvinna som arbetade lika mycket som han själv, kunde Thomas vara ensam i sitt skapade. Det tycks ha funnits mycket litet att bråka om, även om det finns dikter om den gnagande tystnaden som ibland uppstår vid matbordet (”Anniversary”). Matbordet lär för övrigt ha varit den plats där makarna såg

Illustration: Emilia Kannosto mest av varandra. Enligt sonen Gwydion Thomas levde hans föräldrar under de flesta av dygnets timmar helt separata liv, då de på var sitt håll skrev poesi eller målade.

Vid arbetsdagens slut sammanstrålade de vid matbordet.

(Ingenstans har jag kunnat hitta uppgifter om vem som lagade maten, men Thomas var enligt egen utsago helt ointresserad av mat och såg föda som någon nödvändigt – varken mer eller mindre. Vännen och översättaren Marie-Thérèse Castay har däremot kallat hans matlagning för något alldeles extra.)

han öppnar dem har femtio år förflutit och kvinnan han älskar har hunnit fåras; ”I kissed with my eyes closed and opened them on her wrinkles”.

Det är just A Marriage som avslutar samlingsvolymen Collected Poems 1945-1990. En läsning av denna volym, gör naturligtvis att den text som blir den sista antar formen av ett monument över poetens verk. Äktenskapet mellan Elsi och R.S. – han kallades för sina initialer även inom familjen – slutade, liksom dikten, med att döden kommer på besök och tar Elsi med sig.

Visst är det en många gånger surmulen poesi Thomas skriver från sitt avlägsna hörn av världen, men den är samtidigt bländande vacker i all sin sparsmakade enkelhet och Thomas är knappast en man utan humor. Det är möjligen lätt att få det uttrycket vid en djupdyk­ning i dikterna om bonden Iago Prytherch, men i Thomas självbiografi Neb (tyvärr ej översatt från walesiskan) finns en otroligt rolig anekdot om hur Thomas som inte bara nyutexaminerad men också folkskygg präst för första gången och helt oförberedd tvingas kallprata med hela församlingen på en och samma gång.

Kort efter Elsi Eldridges bortgång 1991, sammanfattade Thomas deras år tillsammans i den tjugotvå rader långa dikten A Marriage. Då det unga paret träffas hör de fåglarna sjunga ovanför sina huvuden – ”We met under a shower of bird-notes” – och när de sedan kysser varandra för första gången, sluter poeten sina ögon. Då

Det verkligt intressanta med en läsning av A Marriage är att den står ut och ter sig så annorlunda jämfört med resten av Thomas diktning. Vanligtvis handlar hans poesi om den kvalfyllda vardagen i ett postkolonialt Wales märkt av fattigdom och hopplöshet; där tiden hackar sig fram som en fiende människorna slåss mot. De få men kärnfulla raderna om äktenskapet mellan R.S. och Elsi tecknar en helt annan tillvaro; en där tiden rinner iväg så snabbt att ett referat av den inte rymmer några sorger eller bekymmer och där de femtio åren tillsammans aldrig blev längre än kyssen som inledde dem. Det är en mycket liten del av Thomas poesi som verkligen är direkta kärleksdikter, men ibland är det som om resten – allt det vindpinade, karga, kolsvärtade – bara finns där för att utgöra en fond och en kontrast till det som handlar om livet med Elsi.

Johanna Karlsson

6-7. TRO 4-7-5 INTERVJU

SCHAMAN I STORSTAN

Storstad, dieter, tränings­pass, långa arbetsdagar, självhjälpsböcker, stress.

Har vi glömt något?

Något som kanske en schaman förstår.

S

tadslivet går fort. Allt går fort i staden. Vi springer till jobbet. Och från jobbet. Vi jobbar längre och längre dagar, och hemifrån om kvällarna. Träningspass och dieter fyller luckorna i kalendern. Det kallas kontroll och självförverkligande. Magkänslan är det ingen som lyssnar till längre. Vi hinner inte. Men – har vi glömt något viktigt? Har vi mänskor rentav urgamla kunskaper och naturkrafter som vi inte alltid är medvetna om och som vi inte längre använder?

Vi lever i individualismens tid. Kärnan i den nya individualismen utgörs av ett högt tempo och av en ny slit-och-släng-mentalitet och ständig förändring. Det är naturligt att hela tiden ha bråttom, det är rentav trendigt att hela tiden ha bråttom. Vem är han, latmasken, som hinner vara hemma? Är du inte uppbokad? Då är du inte eftertraktad. Många lever ensamma och utan sammanhang; jobbet blir livet och livet blir jobbet. Familjeband bryts och vi bor långt ifrån våra familjer, eller så har vi helt enkelt inte tid att träffa familjen. Begravningar utan anhöriga blir allt vanligare, även i Norden. Samtidigt växer en ny våg av andlighet fram i storstäderna runtom i världen – en ny spiritualitet, ett slags obunden religiositet fri från alla dogmer. Meditation och yoga har blivit en del av många västerlänningars vardag – även min. Böcker om hur man blir harmonisk, kurser i mindfulness, workshops om personlig utveckling, meditationskurser, buddhastatyer, rökelsepinnar och kristaller går att köpa i nästan alla affärer och över internet, och nyschamanister marknadsför sig på gym, i matbutiker och i dagstidningar - med löften om att ge dig en mening, en sanning och ett bättre liv.

Kanske är det just ensamheten och tomheten som gjort att intresset för andlighet ökat? Modern andlighet. Nyandlighet. Kanske har vi tappat bort oss så rejält att vi inte har något annat val - än att ta hjälp av schamaner.

Jag blev själv nyfiken på schamanism efter att ha sett alla dessa annonser och läst några böcker om ämnet. Jag blev så intresserad att jag började filma schamaner runtom i Europa. Filmmaterialet blir till en dokumentär om just det; storstadens schamaner. En del av dem jag filmat är goda starka handledare som genom enkla meditationsövningar och via musik och kristaller hjälper mänskor att bli av med frustrationer och stressymptom, medan andra helt klart är ute efter ekonomisk vinning. Det gäller alltså att ha tungan rätt i mun när man vänder sig till en schaman och att känna efter med magen. Det finns inga utstakade krav för vem som kan kalla sig schaman, på gott och ont.

Jag har mött schamaner från olika länder, i olika åldrar och med olika utgångsläge och behandlingsmetoder.

I vintras på Gotland intervjuade jag en isländsk schaman, en äldre kvinna, som precis när jag skulle åka hem viskade i mitt öra att jag behöver lite mera jord. Vadå mera jord?! Hon förklarade aldrig vad hon menade. När jag sedan några veckor senare träffade en annan schaman i Oslo frågade jag honom vad islänningen egentligen menat med sin märkliga utsaga och fick veta att det handlar om jorden där jag föddes, om hur viktigt det är att åka till sina hemtrakter med jämna mellanrum. För att rota sig. Den norska schamanen förklarade att vi får kraft av att vistas i vår hemmamiljö. Och tvärtom – om man inte är tillräckligt mycket hemma så sinar krafterna.

Schamanism handlar alltså om urkraften, om våra rötter, lika mycket som den handlar om de energier som vi bär med oss. En schaman är en helare, en medicinman, en problemlösare, och en person som hjälper till med att lösa upp blockeringar inom oss, energiblockeringar.

Schamaner jobbar alltså med de energier som finns inom

För varje beslut du ställs inför måste du fråga dig om det uppfyller de fem attributen; Sanning, Skönhet, Hälsa, Lycka och Ljus. oss, men också med de energier och andar som omger oss. Enligt schamanerna har till exempel varje sjukdom en egen ande eller energi och med hjälp av schamanistiska behandlingar kan man styra bort den dåliga energin från kroppen. Schamaner kan alltså komma i kontakt med andar, goda och onda. Enligt en grupp sibiriska schamaner finns det också en enkel grundregel för hur man ska leva sitt liv, för hur man blir lycklig. Här kommer den gott folk, nyckeln till lyckan: Du måste medvetet pröva och ifrågasätta alla val du gör i ditt liv, allt från de allra viktigaste besluten till de minsta vardagsbesluten, bagatellerna. För varje beslut du ställs inför måste du fråga dig om det du nu väljer uppfyller de nödvändiga fem attributen; Sanning, Skönhet, Hälsa, Lycka och Ljus.

När du fattar ett beslut på det här sättet kan du alltid vara säker på att du valt rätt.

Förr höll man sig i närheten av träden när man kände sig svag och man frågade råd av djuren. Animism var i tusentals år grundläggande för vår förståelse av världen, men idag bor vi ju i städerna och i städerna finns inga djur, och ingen natur. Kanske någon enstaka planterad

Tarotkort i bokhandeln Vattumannen, i Stockholm.

park. Förbrukarkulturen har tagit över. Det handlar om att köpa, om vad man ska köpa, om hur mycket man hinner och kan förbruka, och om att allting har kommit att bli lätt utbytbart, för engångsbruk. Kapitalismen har alltså satt käppar i hjulet för oss eftersom vi ju genom att vi lärt oss att sätta värde på pengar gått längre och längre bort från naturens principer. Samtidigt har globaliseringen gjort det möjligt att ta del av nya kulturer, att lära oss av andra och av andras misstag, världen över. Det nya är alltså inte enkom av ondo. Den moderna nyandligheten har sitt ursprung i kritiken av det västerländska samhället. Det är många som har fått nog. Det är många som vill ändra på samhället, som vill hitta en mening i det annars så meningslösa, och eftersom det inte är möjligt att ändra på samhället måste man ändra på sig själv och sättet man lever på. Det handlar om behovet av att känna att tillvaron har en mening och att döden inte är dess slut. Det finns alltså en tydlig rot till nyandligheten i grundläggande existentiella behov.

Schamanismen är inget nytt påfund utan tvärtom, en gammal konst, möjligen lika gammal som människan själv.

Man tror att schamanismen har uppkommit utifrån mänskans behov av att på olika sätt hantera sin tillvaro; sin hälsa, sina materiella och andliga behov och de stora existentiella frågorna om liv och död och meningen med livet och frågan om hur jorden kom till. Överallt på jorden har man tampats med dessa frågeställningar och schamanismen har också existerat hos de flesta folk jorden runt redan långt innan de stora religionerna vann fotfäste. Inom en del folkgrupper har schamanismen förblivit en del av vardagen fram tills idag, bland annat i Sibirien och i Peru, men också här på närmare håll genom samerna. Den nordiska schamanismen är samernas folktro. Samtidigt håller man bland annat i världens metropoler på att återinföra schamanismen i vardagen.

Storstädernas nyschamanism har antagligen uppstått för att vi fjärmat oss från naturen. Kanske behöver vi den nya andligheten för att överleva globaliseringen? Och för att inte tappa bort oss själva fullständigt. En del lyckas hitta något slags spiritualitet på egen hand, någon genom

8. TRO

Självhjälp. Själahjälp.

Jag köper dom.

Jag köper det!

Nyand­lighet.

Nyschamanism. personligt lidande, andra genom döden – genom en nära anhörigs dödsfall. Spiritualitet handlar mer eller mindre om döden, om att acceptera döden som en del av livet, och om att sätta värde på det enkla. Less is more.

Enligt tradition kan man bli schaman endera genom att ärva kunskaperna från någon i släkten eller genom att bli utvald av andarna. De som blivit schamaner genom spontana drömmar eller visioner uppfattas som de stora schamanerna, medan de som ärvt sin roll har en lägre status i schamanvärlden. Jag har filmat schamaner av båda slagen; en med schamanistiska rötter från 1600-­talet och en annan som blev schaman under en semesterresa till Peru. Och precis som du antagligen tänker nu så hade jag höga förväntningar på den gamle schamanen, med flera hundra års schamantradition bakom nacken, medan jag var mer skeptiskt till semesterresenären som fått en uppenbarelse under sin relativt korta vistelse till Peru. Så fel man kan ha. Det visade sig vara tvärtom. En del mänskor bara har det, energin att hjälpa andra, medan andra saknar den – släktband eller inte.

Anna Hunt, 40, är en av schamanerna jag intervjuat.

Hon jobbade som journalist för en skvallertidning i London fram till för tio år sedan. Efter sin Cambridge-­ examen gjorde hon en raketkarriär och jobbade mer eller mindre dygnet runt. Som så många av oss gör. Tills hon körde i väggen på grund av stress. Hon fick både fysiska och psykiska besvär, hon led av sömnlöshet och hade problem med magen, och beslöt sig därför att ta en time-out under några månader och resa någonstans långt bort för att vila upp sig och för att bli frisk igen.

Det ena ledde till det andra och några slumpmässiga händelser gjorde att hon hamnade i Peru.

I Peru sprang hon sedan av en händelse på en känd schaman – som så småningom blev hennes lärare. Anna blev utvald att bli schamanens lärling, hans enda elev.

Under de senaste 10 åren har Anna nu spenderat flera månader av året i Peru, tillsammans med sin lärare, och däremellan hjälper hon klienter på sitt kontor i London.

När jag träffar henne i London känns det som att träffa vilken väninna som helst, det är inget märkligt med henne, hon sticker inte ut ur mängden. Hon är klädd i en ursnygg klänning av dyrt märke, har höga klackar och läppstift. Som vilken 40-åring som helst. Stadsbo.

Men hon känns ändå mer närvarande och energisk än de flesta, och mer lyssnande, och jag känner mig genast trygg i hennes sällskap. Efter några minuter har jag redan berättat saker som jag knappt berättat för någon annan, någonsin, om oro, hemligheter, och om mina tvivel. Det är som att hon är omgiven av enkom goda energier och mina stora tankar känns så små i hennes mottagningsrum. Sen kör vi igång med intervjun. Efteråt känner jag att jag måste få veta mer, att jag behöver se henne igen, och jag bokar tid för en konsultation, en riktig en, i sommar. Jag ska alltså resa till London igen under min semester för att träffa henne och genomgå en schamanistisk behandling.

Det är något speciellt med Anna Hunt.

Självhjälp. Själahjälp. Jag köper dom. Jag köper det!

Nyandlighet. Nyschamanism.

Kanske är det ändå egentligen samma gamla schamanism det är fråga om? Samma gamla andlighet, rentav religion? Men att vi mänskor har förändrats, och att vi nu ser på andligheten med nya ögon.

Ordet schaman kommer förresten från Sibirien och betyder ”den som vet”.

Text och bild: Mikaela Sonck

Vissa schamaner använder sig av kristaller.

Anna Hunt i Tipon.

(Bilden överst). Hon gick från journalist till schamanistisk behandlare och har skrivit boken “The Shaman in stilettos” .

9. KRÖNIKA

FAITH ANSWERED: NO ONE’S THERE

J

ag köpte ett paket Yogi Tea på rea. För varje tepåse jag öppnade blev jag mer och mer övertygad om att orsaken till det billiga priset var att munken, eller yogin, eller mindfulnesscoachen, eller vem som än hittar på de där små visdomsorden på etiketterna hade haft en dålig vecka när just det här tepaketet tillverkades. ”Have inner peace”. ”See other people”.

Inte en tillstymmelse till ansträngning och poesi.

En morgon möttes mina trötta ögon av orden ”Faith answered: No one’s there.”

Det gjorde mig road, men också lite provocerad.

Inte nog med att det lät som ett halvt knack-knackskämt, det var dessutom en oväntat skarp positionering för att komma från ett företag vars affärsidé bygger på ett intresse för pseudoasiatisk nyandlighet. Inget fel med nyandlighet i sig, men varför ta avstånd från andra former av andlighet? Det vill säga tro.

I sig är det inget exceptionellt, om det är något det är okej att hacka mer på i de mest frisinnade kretsar så är det tro. Feminister, antirasister, humanister, socialister, miljökämpar och aktivister – alla dessa grupper som jag identifierar mig med, eftersom de strävar efter att motarbeta förtryck och exploatering – är ofta förvånansvärt snabba att sätta idiotstämpel på alla som kallar sig troende. Framför allt kristna.

På många sätt kan jag förstå det. Kyrkan har gjort sig skyldig till ofantligt mycket patriarkalt våld genom historien. Och jag blir mycket argare när ett samfund som påstår sig värna om de utsatta gör sig skyldiga

Ändå är det så lätt att glömma att makt­ missbruket som skett och sker inom kyrkan faktiskt sker inom de andra rörel­ serna också. till övergrepp, än när ett multinationellt företag gör det. Ändå är det så lätt att glömma att maktmissbruket som skett och sker inom kyrkan faktiskt sker inom de andra rörelserna också. Feminismen har gjort sig skyldig till rasism och klassförakt. Socialismen till kvinnoförakt och korruption. Bara för att nämna några.

Att folk (ofta män) har utnyttjat kyrkan för att utöva makt är inte konstigare än att folk har utnyttjat ekonomin, vetenskapen och kulturen för att utöva makt. Det finns många problem inom både ekonomin, vetenskapen, kulturen och kyrkan, men jag tror inte problemen löses genom avståndstagande, utan genom engagemang.

Nu är det klart att kyrkan skiljer sig lite från de övriga fälten jag nämnde. Den förutsätter någon form av tro, för att en alls ska uppleva det motiverat att engagera sig. Och när det gäller tro är jag väldigt ointresserad av att debattera

och omvända. För mig handlar tro väldigt lite om ord.

Det handlar väldigt lite om regler, väldigt lite om image.

För mig är tro en kroppslig upplevelse av att a) vara älskad och b) ha ett ansvar att alltid stå på den svagares sida.

Att jag valt att tolka den här upplevelsen inom ramen för just kristendomen är ett val jag gjort på basen av upp­växt och magkänsla. Det kunde säkert ha sett annorlunda ut.

Men nu är det så här.

Jag känner mig ganska ofta obekväm i kristna sammanhang. Lite för provokativ i vissa, lite för traditionell i andra. Ändå får det mig inte att vilja sticka därifrån, utan snarare att inse att det är bra att jag är där. Inga rörelser mår bra av att vara för homogena. Spiksäkra svar som ”No one’s there” leder ingenstans. Jag citerar hellre EvaStina Byggmästar och frågar om där finns någon: Är du där inne?

Jag äger inget annat ljus att lysa min väg i natten än det som med liten, öppen låga brinner i min själ – Men svara, säg att det är du som är ljuset inom mig.

Säg att inget är förgäves, Att allt äger en dold mening – När du för mig närmare mig själv, närmare det som är du i mig.

Näckrosön, 2003

Ylva Vikström är kulturjournalist, litteraturvetare och feminist. Och kristen.

10. POESI 6-8 RECENSIONER

Livets stämning Jag har försökt på allvar och på många sätt att regissera mitt liv och stämningen i det hela.

Hur än jag har försökt och sökt så har jag alltid fallit ner istället för att hålla både trådarna och balansen.

Goda och rätta val hjälper, men inga garantier ges för det heller.

Vi alla har våra fällor och våra stenar att möta.

Men det finns stunder och stämningar för var och en som ej går att glömma eller tvätta från hjärtat.

Jag har mött dessa livets stämningar ofta ute i naturen.

Ofta oväntat.

Då känner jag mej mitt i mitt liv med hela mitt hjärta.

Sådana stunder kan jag inte regissera men jag kan stanna och njuta tyst för mej själv.

Stanna och vara tacksam för den stämning som jag får bevittna.

Livets stämning handlar inte om ett vackert hem.

Utan ett hjärta att dela fågelsången med, eller en stund i solnedgången.

Tibu Borgstén

Illustration: Jenny Lindström

11. RECENSION

KONSTEN ATT VARA MISSFÖRSTÅDD Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran Agneta Rahikainen Schildts & Söderströms 2014 Edith Södergran har i snart hundra år förvillat och förtjusat med sin poesi. Sedan debuten med Dikter 1916 och långt efter döden 1923 har Södergran varit mytomspunnen. Agneta Rahikainen är nu aktuell med ny Södergranforskning som ifrågasätter den bild vi har av Södergran som den melankoliska, döende poeten.

Själv hör jag till dem som läst Södergran med en skugga av myten över dikterna. Det är inte en slump att jag blev litteraturvetare, i efterhand känns det kristall­ klart redan i klassrummet i Virkby gymnasium år 2006 när modersmålsläraren delade ut dikten Dagen svalnar ur Dikter åt eleverna. När klassen diskuterar sina olika tolkningar öppnar sig förståelsen för mångtydighet. Den manliga motparten i dikten kan vara en älskare, döden eller Kristus, senare kommer insikten om att det kan vara alla på en gång.

Som litteraturvetare har jag vuxit med Södergran, haft en möjlighet att reflektera över begrepp som expressionism. Jag har bland annat – rätt långt in i bekantskapen med Södergran – insett att verket inte alltid ska tolkas med utgångspunkt i författarens liv. Myterna om Södergrans liv är många, jag är inte den enda som läst in den melankoliska, döende poeten i dikten.

Rahikainen har länge varit en frontfigur i Södergranforskningen, och är nu aktuell med en doktorsavhand­ ling och en bok. Efter att ha läst Kampen om Edith.

Biografi och myt om Edith Södergran (2014) känns min Södergranbild mer nyanserad. Rahikainen sorterar ut en mer komplex Södergranbild än vi är vana med. Hur ser kulturfältet på 1910-20-talen ut? Hur var det egentligen mellan Södergran och Hagar Olsson? Var Södergran verkligen den melankoliska, döende poeten? Rahikainen myntar begreppet Södergranmytologi och nystar upp medpoeternas motiv och förhoppningar på den nya litteraturen.

Doktorsavhandlingen Poeten och hennes apostlar. En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden (2014) är skriven vid Helsingfors universitet och fokuserar på mytbildningen och receptionshistorien. Till skillnad från Kampen om Edith innehåller doktorsavhandlingen mer litteraturteori, men i Kampen om Edith finns en omfattande livsöversikt som inte finns i avhandlingen.

Den gemensamma nämnaren blir jakten på vem Edith Södergran egentligen var, hurudant förhållandet till Hagar Olsson var och varför uppfattningen om Södergran egentligen blivit så snedvriden.

Edith Södergran hann under sitt liv ge ut fem diktsamlingar mellan 1916 och 1923, samt skifta stil flera gånger, från det ungdomstrotsigt romantiska till det expressionistiska och därifrån till det melankoliska. Rahikainen påpekar att dikterna går att läsa av flera olika människor på flera olika sätt och att Södergran fångar paradoxala känslor i en och samma dikt.

Rahikainens Södergranforskning är imponerande.

Primärkällorna är begränsade och Södergran förstörde själv en stor del av sina brev. Ironiskt nog ställde hon sig skeptisk till litteraturforskare, vilket hon i ett brev

till Elmer Diktonius uttryck som att hon inte vill bevara något åt “likmaskarna” som skriver biografier, vilket säkert har bidragit till mytbildningen.

Kampen om Edith vecklar ut modernismens finlands­ svenska litteraturfält, där Runar Schildt grundar ett förlag 1913 och ger ut bland annat Södergran och Arvid Mörne. Framför allt lokalpressen har svårt att förstå hennes poesi, och den förlöjligas till dårdiktning. Ändå är det många som uppfattar Södergrans genialitet.

Förhållandet mellan Olsson och Södergran var intensivt, men inte okomplicerat. Olsson debuterar också 1916 med romanen Lars Thorman och döden och kommer i kontakt med Södergran. De är båda intresserade av kvinnopolitik, vilket tydligt uttrycks ibland annat diktraden “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.” i dikten Vierge moderne. Titeln betyder Den moderna oskulden, och är en av flera dikter som pekar på den nya kvinnan i litteraturen.

Olssons och Södergrans vänskap blev en ständig maktbalans där den andra vägrade låta sig domineras. Förtjusningen i de första breven till Olsson byttes snabbt ut mot irritation: Södergran ansåg att Olsson inte engagerade sig tillräckligt i relationen. Vänskapen blev däremot mer neutral igen, men mot slutet vägrade Olsson ändå besöka Södergran ensam, huruvida Olssons mamma och väninnor följde med för att Olsson var rädd för tuber­ kulossmitta, eller om det fanns en erotisk laddning som för henne var obekväm, skriver Rahikainen att vi inte kommer att få veta.

Kampen om Edith ger även den mest fanatiska Södergran­ läsaren en ny inblick.

Södergrans död 1923 kommer som en chock för Olsson och Diktonius, trots att Södergran insjuknat i tuberkulos redan 1909. Här börjar vännernas behov att kanonisera Södergran. Rahikainen konstaterar – hur krasst det än låter – att Södergrans död behövdes för att föra modernismen i Finland på den litterära kartan. Eftersom Södergran var död kunde hon inte protestera mot att bli använd som måttstock för hur den nya litteraturen ska se ut.

Det är här Kampen om Edith blir spännande, i motiven och förhoppningarna hos framför allt Diktonius och Olsson. Diktonius är snabb att helgonförklara Södergran och framhäva ett slags martyrium. Rahikainen menar att det till traditionsbrytarens roll hör att bli hånad och missförstådd, framför allt av kritiker. Hon skriver att Södergran inte var den isolerade martyren som hon så ofta föreställs som, Rahikainen vaskar fram en levande, självironisk och glad Södergran. Myterna är nödvändigtvis inga lögner, men på sin höjd endast delsanningar.

Kampen om Edith ger även den mest fanatiska Södergranläsaren en ny inblick, men boken anpassar sig också för den som inte kommit igång så enkelt med sin relation till Södergran och poesi. Boken har en klar disposition och texten är välskriven. Rahikainen har skickligt vävt ihop så väl reception, kontext, forskning som de få fakta som finns om Södergran för att bättre förstå Södergrans mångfacetterade diktning. Flera finlandssvenska modernister under 1900-talets första årtionden nämns och Rahikainen belyser Södergran i ett litteraturhistoriskt brytningsskede med alla sina spänningar och sin friktion.

Satu Laukkanen

Junisällskapet Vinden tog tag i gardinerna vi precis hängt upp inför vistelsen. De gardiner vi skulle dra för varje kväll innan vi somnade utan att veta vad klockan var, vilken dag det var eller när vi skulle vakna. Bland små, små kryp som flög och föll med sneda vingar utan att vi hörde. Jag var tillbaka bland lånelakanen och värmen från hans smala kropp. Han som rörde mig så fint upp mot gropen i halsen där kyssarna samlades i början. Bara i början förstås innan händerna vant sig och småningom slutar söka upp den andra under filten.

Det var sommar och jag räknade inte dagarna när du tog ett hopp direkt från bryggkanten med bomben som din stil eller steg för steg längs med trappan. Vi har springtävling ut i vattnet tills vi snubblar av farten och doppar oss längs långgrunda stränder.

Där har jag ytan upp till vristen i en evighet Insidan av låren knottrar och armhålorna lider Borde jag vända mig om? Ångrar mig för fjärde gången De andra är redan i och hånas nu. Du, din fegis De skvätter vatten mot min torra hud Jag har ytan upp till midjan och naveln fylld av hav Vi badar och får skrynklor i fingrarna i tårna och värmer oss i bastun som står olagligt nära stranden.

Huden blir varm och det bränner om vi nuddar varandra. Vi ryms tre där och har alla några minnen att berätta. Jag sneglar på kropparna i smyg och tänker att vi är unga den här sommaren ännu och kanske nästa men sen är ungdomen slut. Magen korvar sig vid simdräktens kant som lämnat ljusa märken i den bruna huden fram till hösten. Vi dricker ölen ur burkarna som blir varma innan de är slut. Efteråt går vi längs stigen upp till huset vars bräder knakar ljudligt på andra våningen där två av oss sover. Vi spelar kort i brasans sken tills det inte går att skilja på ruter kung och klöver längre. Dörren står öppen ut mot vassen och nästan ingenting hörs där utanför in till middagen som avslutas när Jerker säger att det här var riktigt bra ätet av två vargar och en räv.

Det var vårt lilla junisällskap på holmen och jag glömde bort att jag var så ensam nyligen. Att jag kunde räkna dem jag känner på ena handen ungefär. Med två fingrar ungefär och att det brukade ta länge innan jag sa mina första ord på morgonen. Jag hade knutit en oredig knut i nacken som öppnades först flera dagar senare. Kanske först när resan hem var över och det var dags att göra frisyrer som passade vardagen igen. Hemma finns det inga ljud i bakgrunden att somna till och inga hälsningar som väcker. Det går att se varje hörn från rummet där jag sitter och funderar på vem som bott här innan mig.

Vad brukade de ha för sig när de var ensamma hemma och har de någon junidag de tänker på?

Riina Lindroos