Kontur nr 1 - 2012

2

MEDVERKANDE

REDAKTION

Hanne-Mari Kauppinen är journalist.

Redaktörer Sonja Mäkelä Jemima Koli

KO N T U R N R 1 / 2012 Lena Malm är fotograf.

Bernt Österman är filosof och timlärare vid Helsingfors universitet.

Julia Dahlberg är historiker och författare.

Ralf Andtbacka är poet och förläggare.

Grafisk form Jan Konsin Kontakt redaktion@kontur.fi Detta nummer är presslagt 21.2.2012. www.kontur.fi

tȬȞ˟ɥ ǶȬȔȔŎɥ ǖ ƹėȞƹ

för det nya året och tjuvstartar våren med ett gravitationsfritt tema som inbjuder till tankeflykt, som Bernt Österman så fint inleder med sin essä om vad en filosofisk diskussion egentligen är.

Jemima Koli tar fasta på hur lätthet skapas i skönlitteratur som behandlar livets stora och tunga frågor och Sonja Mäkelä reflekterar kring förälskelsens svindlande rus. Med Julia Dahlberg får vi resa på flygande mattor och fundera kring det här med att resa med flygplan och vad vi läser på resor. Allra först intervjuas Katja Kettu, aktuell med romanen Kätilö som hon tilldelades Runebergspriset för i år. På det skönlitterära bjuder oss Ralf Andtbacka med ett tidigare opublicerat diktutdrag . Här nedan finns en liten mellanlägesrapport för Konturs litteraturcirkel.

Nästa nummer av Kontur kommer när snöstormarna bedarrat – i år utkommer tidningen med fem nummer med varsitt intressant och oväntat tema. Det här numrets layout står grafikern Jan Konsin för. Glöm inte att tidningen kan läsas i pdf på nätet och att texterna finns i arkivet på hemsidan www.kontur.fi.

Lyftande läsning önskar er ɥŎĻĂǶˊȬȞŎȞ

IǸ͡ƹĂȞĻŎ ʄĂȔˆĂǸ ǖ tȬȞ˟ɥʄ Ǹǖ˜ŎɥĂ˟ɥĪǖɥǶŎǸ Det råkade bli ett flygande tema även i Konturs litteraturcirkel i februari. Den informella cirkeln har samlats sedan hösten enligt konceptet att en deltagare per månad väljer vilka två böcker som läses, och i februari var Erica Jongs Rädd att flyga den ena av valmöjligheterna. Boken, kanske mest känd för myntandet av begreppet "the zipless fuck" (det knapplösa knullet – en dålig översättning enligt vår mening) var då den kom ut år 1973 banbrytande – Jong skriver fullständigt öppet om kvinnors åtrå och sexualitet. Cirkeldeltagarna konstaterade att boken, trots vissa daterade drag, är läsvärd och intressant ännu i dag och till och med lätt chockerande fortfarande. Vi funderade över syftet med den ofta överdrivet beskrivna åtrån hos huvudpersonen, och drog slutsatsen att det i det klimat boken utkom dels krävdes en ordentlig smäll för att väcka diskussion om kvinnors sexualitet, dels att Jong kanske inte var en så medveten feminist utan snarare skrev om sitt eget liv, berättade sin subjektiva historia.

Litteraturcirkeln med dussinet medlemmar, bekanta och obekanta för varandra från förr, har sedan starten i höst kastat sig över en färggrann räcka diskussionsväckande verk. I november behandlades fenomenet Knausgård utgående från läsningen av den första delen av Min kamp, och samma gång diskuterades P. O. Enqvists Nedstörtad ängel. I december läste vi den Augustnominerade debutanten Carolina Fredrikssons dystopiska Flod samt en klassiker, Albert Camus Främlingen. I januari diskuterades Kristian Lundbergs omtalade arbetarskildring Yarden. I februari hade en del också läst Jennifer Egans Pulizerbelönade A Visit from the Goon Squad, som bland annat innehåller ett helt kapitel i power point-format.

3

tĂˆDzĂ tŎˆ˟ ċɥ ŎȞ ȬɥĻˆDz̈͘

Runebergspriset, Kalevi Jänttis pris, översättningsrättigheter till 11 språk, en pjäs på Uleåborgs stadsteater och en film.

Den i höst publicerade romanen Kätilö (barnmorskan), den häftiga kärlekshistorian mellan en lappländsk jordemor och en naziofficer, är bokvinterns fenomen och bokens skapare Katja Kettu (f. 1978) slits åt olika håll. Intervjuer och inspelningar, tillställningar i Lahtis och Esbo, Åbo och Tammerfors. Men Kettu förargas inte över uppmärksamheten trots att nästan varje dag rymmer en eller annan plikt.

– Om man har gått och skrivit en bok, är det bra att prata om den också. Värre skulle det vara om ingen skulle vara intresserad.

Men i något skede måste man börja gallra så att det blir tid kvar för skrivande också.

Härnäst börjar Kettu bearbeta en novellsamling, och på kvinnodagen utkommer en antologi vid namnet Pimppini on valloillaan (fritt översatt ungefär "Min mutta härskar fritt"), i vilken en grupp kvinnliga författare behandlar den mot kvinnor riktade sexuella maktutövningen. På kommande är också en seriebok tillsammans med animationsregissören och serietecknaren Jan Andersson.

– Och om gud vill, får jag skriva roman igen på hösten.

VIT LÖGN BLEV DEBUTROMAN Behovet att skriva, att berätta historier och "stjäla ord" har Kettu haft sedan hon var liten. Gymnasieläraren lade märke till den unga kvinnans litterära anlag och skickade hennes texter till länskonstnären.

–Den där länskonstnären råkade sedan i förfall och for till Spanien med mina texter med sig, vilket på något sätt gjorde mig väldigt deprimerad.

Till råga på allt var Norra Finlands atmosfär vid den tiden inte precis sådan att kvinnor uppmuntrades att slå in på författarbanan.

– Jag gick och sa till studiehandledaren att jag ville skriva. Bli sekreterare, sa hon.

Således hann Kettu studera till animationsregissör vid Åbo konstakademi innan hon blev författare. Men vid konstakademin

kom också den slutliga puffen till att skriva en roman, när Kettus lärare, animationsregissören och skämttecknaren Priit Pärn övertalade sin student att skriva också annat än manus.

– I det skedet hade jag redan skrivit för skrivbordslådan men jag hade aldrig vågat skicka texterna någonstans.

I något skede tröttnade Kettu på sin lärares envishet och släppte ur sig att hon faktiskt redan hade skrivit en roman.

– Vilket i själva verket inte stämde. Men sen var jag tvungen att skriva den för Priit att läsa.

Embryot till debutromanen hamnade via Pärn också på Kari Hotakainens bord, som skickade den vidare till WSOY. Förlaget meddelade att intresse finns, om Kettu på allvar börjar arbeta med texten.

– Priit och Hotakainen var eld och lågor över hur anarkistisk boken var, sa att inte behövs här någon struktur, men förläggarens ord var som ett slag på käften. Jag insåg att det gällde att våga, nu eller aldrig.

I det skedet inledde Kettu också studierna i inhemsk litteratur vid Tammerfors universitet för att få ett mer teoretiskt perspektiv på litteratur och skrivande.

– Tidigare hade jag haft en ganska oklar bild av skrivande och behärskade inga tidsstrukturer eller positioner. Det var både skrämmande och nyttigt att märka att det inte finns två eller tre metoder utan femhundra.

Det groteska familjeeposet Surujenkerääjä ("sorgsamlaren") publicerades år 2005 och den andra romanen Hitsaaja ("svetsaren") år 2008.

– Det var inte meningen att skriva mer än debutboken, som var den stora drömmen, men sen förstod jag att det började komma mera.

I N T E P R O VO K AT I V T S Y F T E För Katja Kettu är språket förutom ett arbetsredskap och en organisk del av identiteten, också en källa till stor njutning.

– Jag har arbetat både med ljud och bild, men nog är skri-

vande det som jag allra helst vill göra.

Och som för troligen de flesta skrivande människor, är skrivande för Kettu ett sätt att strukturera både den inre och den yttre världen. Speciellt när man läser Surujenkerääjä är det enkelt att föreställa sig en person mycket lik den tovhåriga Katja Kettu i den från norr till Åbo rännande huvudpersonens ställe.

– I Surujenkerääjä finns en hel del av min släkts historia och egna erfarenheter, men självklart också fiktion. Den ena ändan är i verkligheten och den andra en fantasiprodukt.

Kettu blev intresserad av de teman som finns i Kätilö – de pinsamma perioderna i Finlands historia så som Lapplandskriget, finnarnas och tyskarnas vapenbrödraskap och fånglägren – redan i gymnasiet i Rovaniemi. Skolans rektor förbjöd ett föredrag om fånglägren, men viljan att berätta om kvinnorna, barnens och krigsfångarnas öden och om de förtigna krigen dämpades inte.

– Det finaste med skönlitteratur är just det att man genom att kombinera fakta och fiktion kan uppmärksamma saker som det kanske annars skulle vara svårt att få människor att se. Även om det personliga behovet att skriva är starkt och saker ur det egna livet tränger in i romanerna, vill Kettu inte använda skrivandet som sin personliga slaskhink.

– Det skulle vara att nedvärdera läsaren, om man bara skulle rada fram sitt eget liv för dem att titta på. Den där litteraturen måste också finnas med.

I Katja Kettus romaner skräds inte orden och berättelserna är gruvliga. Det är galenskap, våld, död och krig och passionerat sex i ställe för ljuv erotik. Många misstänker att författaren medvetet vill chockera eller irritera. Det vill hon inte.

– Jag tycker inte att avsiktlig provokation har något värde. Dessutom skulle jag sitta och rodna hela dagen utan att få något gjort, om jag skulle tänka att nåja, nu ska jag skiva en snuskig sexscen.

T E XT : H A N N E - M A R I K AU P P I N E N ÖV E R SÄT T N I N G : S O NJA M Ä K E L Ä

4

,ǖʄǶ̈ʄʄǖȬȞŎɥ ʄȬȔ Ǹ͢ƈŎɥ En essä om att filosofera av Bernt Österman.

tt passa en direktsändning i tv är inte så olikt morgnarna då man måste hinna i tid till ett plan. Efter ett oroligt halvslummer brukar jag vakna redan innan mina dubbla klockor ringer, alltid lite förvånad över att det är så lätt att stiga upp en timme tidigare än vanligt. Jag tar bussen strax efter sju och har ofta tid att stiga av lite senare och gå en extra sväng till G18. Ändå är min kollega alltid redan på plats då jag kommer.

Att vara Måndagsfilosof i Min Morgon handlar om att vänja sig vid att gubbskämtande bli morgonsminkad av unga damer, som breder tjockt över ringarna jag först nu lägger märke till under mina ögon. Om att titta på tv i ett väntrum, där den som nyss fanns i rutan plötsligt kan stiga in och sätta sig i soffan. Om att inte veta om man skall hälsa på människor man bara känner igen.

Att kämpa mot lusten att börja öva på det vi skall säga där inne.

Att fundera på tröja eller bara i skjortärmarna och putsa glasögonen i sista stund. Att hastigt, hastigt fösas ner i ett källarhål där människor tittar in.

Morgonfilosofi i fondfinansierad tv består av två filosofer, två studiovärdar och 15 minuter, som också de blir avbrutna av Anki med nyheter och vädret. Under hösten gör en tidningskåsör sig lustig över det korta formatet och missar därmed hela poängen – det väsentliga sker i förlängningen, det som försiggår hos tittarna därhemma, men också bland dem som var med. Själv har jag ofta spunnit vidare på tankar som tagit sin början i detta fejkade kök eller vardagsrum. Men jag har också funderat på vad det är vi försöker göra, där inne vid bordet. Vad det överhuvudtaget är som får (filosofiska) diskussioner att lyfta, eller kravla blytunga längs golvet.

Det slår mig att jag så sällan störs av om ett filosofiskt samtal inte håller sig till omedelbart igenkännbara filosofiska frågor (”säg mig nu Teaitetos, vad är kunskap?”). Problemet är sällan vad man talar om, utan hur man talar. Att säga att någon inte håller sig till saken är kanske bara ett av sätten att dämma upp det som bara följer sin egen logik. För är det filosofiska samtalet egentligen så mycket mer än en diskussion som har en unik frihet att röra sig precis dit den vill – om inte förutsättningslöst, så åtminstone utan förutfattade meningar. En diskussion som skapar där den drar fram. (Man märker att jag har svårt att skilja mellan en filosofisk diskussion och en bra diskussion.)

Någonstans här finns kanske också förklaringen till det obehag filosofer ofta upplever då de förväntas vara experter. Det finns ingen särskild fråga vi filosofer kan det mesta om. Den filosofiska diskussionen kan inte heller ersättas med en ren konsultation, som ett samtal med en sakkunnig ju mestadels ändå är – det är ju det som är hela idén med att inbjuda en expert.

Filosofen skall inte vara en expert, men den filosofiska diskussionen mår inte heller bra av Förkunnare. Med dem menar jag alla som redan kommit fram till någonting, som de tycker att andra behöver få veta. Till skillnad från experten, vars uppfattning mest reflekterar en delaktighet i ett vetenskapligt samfund, gör förkunnaren anspråk på en personligt vunnen insikt (vilket jag inte alls vill förneka att det kan handla om). Problemet är inte tankens kvalitet, utan vad det färdigt tänkta gör för diskussionens dynamik. Även den bästa av tankar kan lägga sig tung över ett samtal som har sitt väsen i rörelsen själv. Ändå medger jag förstås att vurmen för förkunnaren tycks inbyggd i de sätt på vilka vi gärna uttrycker oss om filosofer – ”det syns att han tänkt på den här saken”. ”Det här är en sak som jag tänkt mycket på”,

brukar jag själv gärna säga, lite långsamt, som om det gjorde ont.

Men nog är det väl ändå bättre om filosofer också har någonting att säga? Här handlar det förstås mest om vad detta betyder i kontexten av en levande filosofisk diskussion. Det väsentliga är att vi inte förbinder oss till att allt skall föreligga på förhand.

Tankepoliser är också svåra att tala med. Jag tänker på människor som tror att huvuddelen av det filosofiska arbetet består i att avslöja misstagen i andras tänkande, låt så vara att angreppspunkten kan variera från avslöjandet av logiska fel och inkonsistenser till ett systematiskt betvivlande av uppriktigheten i den andras repliker. ”Titta han stapplar!” (Här kan nog inte heller den småelake Sokrates gå riktigt fri.)

Men hur viktiga är filosofiska diskussioner egentligen för filosofin? Blir man till exempel en bättre filosof bara för att man är bra på att föra filosofisk diskussion? Eller handlar det om mer eller mindre separata färdigheter?

Så stora frågor vågar man sig inte direkt på. Men visst finns

det väl en del som tyder på att den filosofiska diskussionen har en särställning inom filosofin – och då tänker jag inte enbart på att de första riktigt utarbetade filosofiska skrifterna uttryckligen är dialoger (Sokrates har jag ju dessutom just misstänkliggjort).

Nej, jag jämför bara med andra discipliner, och vad man kan säga om dem. En diskussion om kemi, fysik eller historia handlar helt enkelt bara om dessa ämnen, ingen har heller funnit något större behov av att använda begreppen som bestämningar av diskussionens art (”morgonen inleddes med en intressant kemisk diskussion”). Med filosofin blir det genast annorlunda. Det är någonting särskilt som händer när en diskussion svänger sig filosofisk, som går utöver ett rent byte av tema (det här rimmar förstås bra med det jag redan sagt).

Frågan gäller kanske mest hur filosofiskt diskuterande och filosofiskt tänkande hänger ihop. Jag grips genast av en lust att säga att det handlar om olika sidor av samma sak, men det kan förstås vara att gå för långt. I alla händelser är jag säker på att jag själv tänker ovanligt bra medan jag diskuterar. Under en av

5

Jan Konsin

let. Det handlar också om hur texten fortsätter att bestämma det man kan säga, och tillåta sig att tänka. Om verkets självständighet är Författarens död, ligger Filosofens död i att fixeras av sitt eget verk. I tänkarens ställe träder en talesman för ett synsätt, som eftertänksamt försöker komma i håg vad han själv har skrivit. (Här tänker jag förstås inte särskilt på von Wright.)

Ibland brukar jag rentav känna mig tacksam för mina egna motgångar.

måndagsdiskussionerna kom vi faktiskt in på just detta, jag tror jag försökte förklara fenomenet utgående från den retning en annans alltid annorlunda tanke innebär (man kommer så att säga ut ur sin egen kretsgång). Men man kan självfallet ställa frågan djupare än så – vittnar fenomenet inte också om att tänkandet i sig är ett slags inre samtal, som drivs av en liknande överraskningarnas dynamik?

Hur tänker man då man tänker som naturligast (vilket inte skall förväxlas med att tänka disciplinerat)? Det har hänt att jag bara sätter mig ner med laptoppen i famnen. Först skriver jag några rader, som känns som en liten insikt. Sedan leds tanken över till någonting annat och jag öppnar ett nytt dokument. Till slut sitter jag kanske där med ett litet lapptäcke av hemlighetsfullt besläktade tankar. I ingen händelse rör jag mig rätlinjigt från premisser till konklusioner, som det akademiska idealet föreskriver.

Likheten med ett böljande samtal är däremot slående. (Men allt detta kan förstås också tillskrivas en bristande koncentrationsförmåga.)

Den unika friheten som det filosofiska tänkandets karakteristik? Jag kommer att tänka på Georg Henrik von Wrights valspråk, plockat ur Melvilles Moby Dick – ”Allt djupt, allvarligt tänkande är endast själens oförskräckta ansträngning att hålla kvar sitt öppna havs oavhängighet”. Ändå är jag inte säker på att han är inne på precis samma spår. För här handlar det uttryckligen om tänkandets självständighet, att själv hålla vid rodret för sin skuta, för att använda denna underbara bild. I intervju säger han också att han nog var influerad av Wittgenstein, men mest av sig själv.

Det för tankarna till hur vi gärna förknippar självständighet med att följa en egen linje. Är inte denna egna linje, eller färdriktning, i så fall också ett sätt att fjättra sin tanke? I en särställning står det skrivna ordet, som både skapar och begränsar tänkaren. Även den bästa av publicerade tankar fungerar också som en tvångströja som binder genom kravet på självkonsistens. Obehaget man kan känna inför det man släppt i från sig i tryck handlar, märk väl, inte enbart om att man inte längre kan påverka innehål-

Försöker jag säga att filosofi handlar om att filosofera? Frågan är i så fall inte alls så löjlig som den låter. Jag har träffat åtminstone en student som tyckte att det blev för mycket filosoferande på mina seminarier. För yrkesfilosofen i gemen är sambandet mellan det vi kallar för att filosofera och den egna verksamheten väl närmast nominell. Paradoxalt nog ter sig filosoferandet på samma gång pratigt som onödigt djup. (I institutionens kök kan jag vara rädd för att någon skall höra hur jag går på.)

Att betrakta filosoferandet som filosofins kärna, är alltså varken trivialt eller särskilt populärt. Det har också varit en ständig grund för ett dåligt samvete, i de stunder då jag själv varit läraren som lägger band på en diskussion som är i färd med att lyfta. Som att tvinga den improviserande att spela efter noter? (Jag kan inte helt bli fri en känsla av att lära dem ”realiteterna”.) Ändå är splittringen kanske inte så fullt tydlig som den, essäistiskt tillspetsad, nu börjar se ut? Ibland leker jag med tanken att allt det som filosoferna gör ändå på något sätt bottnar i den filosofiska diskussionen. Det enda som hänt är att det tillkommit akademiska dogmer, som begränsar, fokuserar och styr, men inte nödvändigtvis förvanskar och förstör. Om man inte hittar en egentlig idé med det hela kan man alltid hänvisa till historiska orsaker, eller att man börjat tillämpa modeller från andra områden.

Det ger en viss tröst att tänka så. Svårigheten ligger förstås i att stava ut precis hur det fungerar . Det lättaste fallet är en filosofisk diskussion som bara är begränsad till att handla om ett särskilt tema, eller en person – också om de stora tänkarna kan man faktiskt tala på ett sätt som känns filosofiskt genuint. Skrivandet av en artikel, åter, kunde ses som en författarens diskussion med källorna och sig själv, som samtidigt är underställd ett visst format.

Disputationer är diskussioner där den ena är låst i ett försvar och den andra i att ställa frågor, vilket förstås sällan fungerar särskilt bra – förutom ett fåtal legendariska tillfällen, som man minns för att det nästan uppstått en ”riktig diskussion”.

Tanken om att det ideala filosoferandet består av en fri diskussion mellan två människor har jag ändå svårt att ge upp. Inte för att jag skulle ha någon sofistikerad teori om hur tankar blir till, utan mest bara för att det motsvarar min erfarenhet. Så är det också i relation till detta enkla samtal jag vill mena att andra filosofiska meningsutbyten och framställningar, inklusive det överskattade solitära tänkandet, utgör avvikelser.

Jag tänker särskilt på de diskussioner som kan blossa upp spontant, på ett sätt som liknar grälet, men egentligen är dess motsats.

Där parterna inte upplever ett behov av att försvara sin egen position eller kuva den andra. Där man kan komma fram till någonting tillsammans, men bara som att stanna för att titta på en utsikt.

BERNT ÖSTERMAN

6

ŎĻ Ǹċ˜Ă ʄˆŎƹ ƹŎȞȬȔ ʄȬǸʄ͡ʄˆŎȔŎȞ En resa in i sig själv är en resa ut i världsalltet, och tillbaka igen. Jemima Koli skriver om tyngden bakom en skapad lätthet hos Italo Calvino, J. D. Salinger och Edith Södergran.

Det var till fots som Edith Södergrans diktjag fick gå genom solsystemen. Qfwfq i Italo Calvinos novell ”Ett tecken i rymden” får också vandra genom rymden, på jakt efter ett tecken han har ritat hundratusentals år tidigare på en viss punkt i rymden. Han har inte räknat med ändringar i himlakropparnas banor, och inser att han kanske får vänta några hundratusentals år till. ”[V]ägen var lång” berättar han, men påpekar att han ju inte behövde gå den till fots. I stället satt han ”grensle på Vintergatan och galopperade genom ljusåren, red steeple-chase över planeternas och stjärnornas omloppsbanor ungefär som i sadeln på en häst, med gnistorna sprutande om hovarna”. Även om transportvalet genom ”solsystemen” i båda författarnas verk är aningen olika, finns det mycket som gör att de påminner om varandra. ”Någonstans i rymden hänger mitt hjärta, / gnistor strömma ifrån det, skakande luften, / till andra måttlösa hjärtan.” Det finns en dimension av lätthet i Södergrans dikt ”Till fots fick jag gå genom solsystemen”. En lätthet som liknar den som Calvino gjorde till ett projekt att skapa i sitt författarskap.

AT T S K A PA L ÄT T H E T Det var meningen att den italienska författaren Italo Calvino skulle hålla en föreläsningsserie vid Harvards universitet under läsåret 1985-86. Calvino hade hunnit få klart fem av blivande sex ”memos” (som de heter på engelska), den sista skulle han skriva klart då han anlänt till USA. Den blev aldrig färdigt skriven och Calvino hann aldrig hålla sina föreläsningar innan han plötsligt dog samma år. Tack vare hans fru gavs de färdigt skrivna föreläsningarna ut i bokform och de finns i svensk översättning under titeln Sex punkter inför nästa årtusende. I inledningen till Sex punkter skriver Calvino såhär: ”Jag ämnar ägna dessa föreläsningar åt några litterära värden, egenskaper och specialiteter som ligger mig särskilt varmt om hjärtat och som jag vill försöka placera in i det nya årtusendets perspektiv.” Redan då oroade man sig för bokens framtid i en teknologiserad och postindustriell tidsålder. Men Calvino har en tro för litteraturens framtid eftersom det finns saker som enbart litteraturen kan ge oss genom sina egna medel. De sex punkter eller egenskaper som han hade tänkt ägna var sin föreläsning åt var lätthet, snabbhet, exakthet, synlighet, mångfald samt den sjätte - som fattas - följdriktighet.

Italo Calvinos första punkt är lätthet, och det finns en särskild orsak till det. Egentligen handlar föreläsningen om motsatsparet lätthet-tyngd, men det är för lättheten Calvino argumenterar eftersom han tror sig ha mer att säga om det än om tyngd. Han blickar tillbaka på sitt författarskap och för att beskriva det föreslår han att man kan säga att den för det mesta handlat om att eliminera tyngd, såväl från berättelsens struktur och språket som från mänskliga gestalter, städer och himlakroppar. Det är himlakroppar som det handlar om i Kosmokomik, novellsamlingen där gestalten Qfwfq vandrar genom tolv skisser av berättelser om hur skapelsen har gått till. Calvino är känd för sin stil som i hög grad är inspirerad av folksagor och mytberättelser. Novellsamlingens första berättelse, ”Avståndet från månen”, börjar med ett

läroboksaktigt uttalande om astronomen Sir George H. Darwins teori om att månen en gång befann sig mycket nära jorden. ”Visst vet jag det!” utbrister Qfwfq efter påståendet och börjar berätta om tiden då månen svävade så nära ovanför havsytan att man ofta kunde klättra upp till den genom att ställa upp en stege från en båt. Man får för sig att Qfwfq är en människogestalt i en myt om månen, men nästa berättelse handlar, liksom titeln redan antyder, om ”Hur dagen grydde”. Även här, liksom i alla noveller i samlingen, börjar berättelsen med en utsaga som kunde vara tagen ur en vetenskaplig eller skolboksaktig konstaterande text.

Också i den här novellen agerar Qfwfq huvudgestalt, men det är svårt att lägga fingret på vad han egentligen är för en gestalt då han berättar om hur det var att existera på tiden då allt var mörkt och himlakropparna först började formas.

Det är just med en övertygande lätthet som Italo Calvino rycker med sin läsare i ett hypotetiskt tillstånd där universum först befinner sig i någon slags startgrop, men där gestalten Qfwfq å ena sidan berättar om sin upplevelse av den här versionen av skapelseberättelsen och å andra sidan skildrar ett högst alldagligt vardagsliv, med till exempel en allvetande mormor och en skygg lillasyster. Vad är denna Qfwfq som byter gestalt och form, från universums skapelse till att betrakta dagens Wall Street? Att tala om ett medvetande skulle här verka för tungt. Jag ser honom (han förälskar sig i kvinnliga gestalter, så man får anta att det är en han) som en idé, samma idé som finns i alla redan berättade och

tolkade skapelseberättelser, vare sig det handlar om mono- eller polyteistiska myter eller vetenskapliga eller filosofiska teorier om världens ursprung. Denna idé vid namnet Qfwfq finns i varje tid och på varje plats, i alla tänkbara versioner av universum och livets utveckling.

AT T R E SA I N I S I G S JÄ LV, S LU N G A S U T I VÄ R L D SA L LT E T O C H T I L L BA KA I G E N Qfwfq får mig att tänka på en annan huvudperson, nämligen Theodore McArdle i novellen ”Teddy” av den amerikanska författaren J. D. Salinger. Teddy är ett begåvat barn, en typisk gestalt i Salingers berättelser. Samma personer uppträder i flera av hans noveller. De handlar om klyftiga barn som får uppträda i radioprogram och blir kända över hela landet. Dessa barn gestaltas i de egentliga berättelserna då de redan är vuxna eller står på tröskeln till vuxenheten, ofta i tämligen depressiva tillstånd. Teddys fall är lite annorlunda. Då radioprogramsbarnen blivit vuxna försöker de finna alternativa sätt att se på världen och sig själva bland annat genom att bekanta sig med och utöva österländsk meditation, medan Teddy redan som ett litet barn insett att ”allting är gud”. I berättelsen är han 10 år och utövar regelbunden meditation och reser till Europa för att berätta om sin förmåga att uppnå djupa meditationstillstånd och att se hur människor kommer att dö. Ombord på skeppet på hemresan blir han utfrågad av en

7 ra tankegång, strävan till meditation och lätta tankar som vid sidan av hans pojkkropp får en aura av lätthet att uppstå kring hans person. Depression är ett annat fenomen som får oss att tänka på tyngd. En skapande process brukar ofta förknippas med stunder av depression och tyngd, kritiskhet. Detta upplever Qwfwq då han inser att det första tecknet han ritat i universum inte går att finna i det ständigt föränderliga systemet. Han hamnar i ett till synes oändligt kretslopp av utplåning och nyskapande av det tecken som han inser att han aldrig kommer att kunna återskapa så att det skulle bli samma sak igen. Även i konstnärens skapande depressionstillstånd lyckas Italo Calvino skapa den lätthet han talar för. ”Jag tappade modet och lät mig virvlas med genom många ljusår liksom utan medvetande” berättar Qfwfq. Tung depression blir till ett tillstånd av virvlande rörelse, ljus och tankarnas tomhet.

Målet för Teddys meditationsövningar är att nå en insikt om hur han byggt upp sin kropp från den enstaka cellen han började ifrån och att försöka finna den kunskap som fallit i glömska under loppet av hundratusentals år. Calvino skapar åter ett poetiskt försök att tänka sig tillbaka till ursprunget av flercelliga varelser i samlingens sista novell ”Spiralen”. Qfwfq befinner sig här fastsugen på en klippa och har skepnaden av ett genomskinligt blötdjur. Han berättar att han då bestod av flera celler, men att de alla enbart drog ihop sig för att utvidgas igen. Han påpekar att han inte hade någon egentlig form och att han därför inuti sig kunde känna alla tänkbara former.

Alan Kuivanen & Jan Konsin

Det fanns alltså inga gränser för mina tankar, som för resten inte var tankar för jag hade ingen hjärna att tänka dem i, så varje cell tänkte på egen hand i ett enda svep allt som tänkas kunde, inte i form av bilder, för såna hade vi inte till vår disposition av någon sort, utan helt enkelt så att man kände att man fanns där på något obestämt sätt, vilket inte uteslöt något enda annat sätt att känna att man fanns där på ett annat sätt.

ɠ

En äkta italiensk mamma får fungera som sinnesbilden för Big bang.

medpassagerare som känner till hans fall. De råkar börja tala om läkarnas ofta förekommande tal om cellstrukturer och Teddy påpekar att det är besynnerligt att de omtalas som ting som skulle ha en oändlig betydelse bara för sig själv och inte tillhöra den person de är delar av. Han försöker förklara: “Jag har själv fått min kropp att växa”, sa han. “Ingen annan har gjort det åt mig. Och för att lyckas med det måste jag ha vetat hur jag skulle bära mig åt – åtminstone omedvetet. Jag kanske har förlorat den medvetna kunskapen om hur man får kroppen att växa, det kan ha skett nån gång under de senaste fyra-femhundratusen åren, men kunskapen finns likväl kvar eftersom jag – vad det verkar – har använt mig av den... Det skulle kräva massor av meditation och man skulle bli tvungen att tömma huvuden på hinkvis med innehåll för att få den kunskapen tillbaka – den medvetna kunskapen, alltså – men det skulle vara fullt genomförbart om man verkligen ville och bara öppnade sig tillräckligt mycket.”

Teddys av sig själv givna livsuppgift är att meditera, att tömma sina tankar för att försöka finna kunskapen om sitt ursprung.

I Calvinos novell ”Allt i en enda punkt” behandlas teorin om att universums fortsatta expansion tyder på att det en gång varit koncentrerat i en enda punkt. Qwfwq berättar om tiden då ”de

alla” befann sig i den enda punkten och hur de senare råkade på varandra på andra platser och i andra tider. Den här versionen av myten om vårt gemensamma ursprung skildras i snabba och komiska ordalag: universums expansion får sin början i och med att den beundrade Ph(i)Nko en gång utbrister hur fint det skulle vara om hon hade lite plats för att baka spaghetti åt dem alla. En äkta italiensk mamma får fungera som sinnesbilden för Big bang. Det är hennes yttrande som får ”dem alla” (fortfarande koncentrerade i en enda punkt) att börja tänka på den spagettilagande Ph(i)Nko och utrymmet som skulle behövas för knådandet, för mjölet, för vetekornen, för fälten de behöver för att växa och bergen därifrån vattnet rinner ner för att vattna fälten. Deras tankar ränner iväg och idéerna om sol, rymd och galaxer får punkten de befinner sig i att vidgas och så slungas de ut ”mot universums fyra hörn”.

KÄ R L E K E N S RU S I L I V E T S S P I R A L Rörelserna i ”Teddy” och ”Allt i en enda punkt” är varandras motsatser, men idén är densamma. Hos Calvino blir det universums potential som kommer i uttryck, medan det hos Salinger är genom en djupmeditation som man eventuellt kan få svar på livets, eller i alla fall mänsklighetens ursprung. Teddy ger ett sken av att vara ett allvarligt barn. I motsats till humor som får oss att tänka på lätthet skapar allvar en bild av någonting tungt för oss, det talas ju till exempel om att vara gravallvarlig. Det är hans kla-

Teddy berättar om ett föregående liv där han förälskat sig och därför blivit hindrad från att fördjupa sin meditation i det livet till den grad att han i nästa liv föddes i en amerikansk kropp, vilket också visade sig vara besvärligt för hans utveckling. Qfwfq berättar om sitt liv som blötdjur som en salig tid av självbetraktelse eftersom det inte fanns många andra saker att jämföra med än sin egen varelse, ett tillstånd som Teddy kan tänkas sträva till.

Qfwfq:s historia fortsätter då han plötsligt förälskar sig en dag då ett annat blötdjur skickat ut signaler som sedan når honom och nya saker börjar hända, en utveckling baserad på kommunikation kommer igång.

Qfwfq, fortfarande som blötdjur, börjar så småningom känna en slags svartsjuka som härstammar från osäkerheten inför den nyfunna kärleken till en annan liknande varelse. Svartsjuka personer och deras agerande som baserar sig på svartsjuka kan i andra personers ögon verka skrattretande ibland. I Calvinos kosmokomik skildras också Qfwfq:s tillstånd med humor, men svartsjukan leder till någonting mycket viktigt: hans reaktion är att börja utsöndra kalk som ett tecken på sin särskildhet och nyupptäckta individualism. Han får ett behov av att skapa och han börjar göra det första han kommer att tänka på, vilket blir en snäcka, följande steg i den antagna evolutionen. Qfwfq måste råka på kärleken för att som en reaktion på det börja utvecklas till nästa stadium, den tioåriga Teddy tror sig finna vägen till kunskapen om sitt ursprung om han lyckas avstå från kärleken. Det är här Calvino och Salinger möts, i dessa två berättelser, i betydelsen av att acceptera och ta emot eller avstå från kärlekens rus och båda samtidigt betraktande ändorna av livets spiral.

T Y N G D E N BA KO M E N S K A PA D L ÄT T H E T I ljuset av de två manliga författare som behandlats ovan får Edith Södergrans dikt en ännu lättare aura än vad det först verkar som.

Här finns inte enbart ett du och ett jag, diktjaget är som i färd att leta efter sitt hjärta som hänger på någon plats i rymden. Det är ett hjärta som skickar signaler, gnistor, ”till andra måttlösa hjärtan.” Hjärtat verkar först tungt, det hänger, men det är i själva verket ännu mera fylld av sin hejdlöshet. Man får en bild av att det befinner sig i ett system av hjärtan som skickar signaler sinsemellan. För att finna sitt hjärta får diktjaget vandra egenhändigt, eller med egna fötter. Det finns ingen som tar jaget till den plats där det finner ”den första tråden” från dess röda dräkt. ”Jag anar ren mig själv” står det om diktjaget som försöker finna sin plats i universum, i sig själv, i kärleken.

De tre författarna är kända för långa och tunga skapande processer. De försöker inte enbart finna sin plats i livet, utan försöker skapa sig en bild av hela skapelsen. Det är till fots Ediths Södergrans diktjag får ta sig fram, inte buren av vingar. Den lätthet som Italo Calvino talar om i den första punkten av hans planerade föreläsningar är inget som går att skapa så där bara, liksom det alltid krävs någonting för att skapa ett hurdant verk som helst. Det är inte lätt att med lätta steg vandra genom solsystemen om man vill komma någon vart.

JEMIMA KOLI

8

,ŎȞ ŬȵɥċǸʄǶĂĻŎ Ɔ͡ƹŎɥ Ŭɥǖ ŬɥėȞ ĻŎˆ ŬȵɥƆ̈ˆȞĂ

Sonja Mäkelä skriver om revolutioner och hormoner

p

ag ger mig in på ett farligt uppdrag: att skriva om förälskelse.

Klysch- och smörvarning. Men fenomenet fascinerar, för den enda gång en människa kan flyga utan teknisk eller kemisk hjälp är när hon befinner sig i det tillståndet. To fall in love, att falla. Man faller men har plötsligt vingar och flyger! Den här texten handlar om hur det går till när man lättar från marken.

När jag var tonårsensam och beklagade mig för min mamma över att inte ha någon pojkvän, eller när jag hade någon på lut men inte visste vad jag skulle göra eller när jag längtade efter de där underbara känslorna och visste att jag skulle vara så lycklig bara jag fann någon, då fick jag ofta höra att det i alla fall inte är som i böckerna och filmerna. Min bild av kärlek var orealistisk, sades det. Du förväntar dig för mycket, sades det också. Det kanske stämmer att unga flickor blir virriga av romantisk litteratur och får underliga bilder av hur förhållanden ska vara via nordamerikanska filmer, men jag kunde ändå aldrig godta det där med att jag har för höga förväntningar. Och ja, sedermera skulle det ju också visa sig att förälskelse inte är likt något jag kunnat föreställa mig, och att mina förväntningar fick se sig omsprungna med flera mil.

Vad är det alltså som händer när man faller in i kärleken? Jag har bekantat mig med tre mycket olika texter om ämnet för att försöka förstå, och har blivit både upplyst och aningen desillusionerad. Tankarna i den här essän bygger på Rolf Lagerborgs verk Kärleksruset från år 1925, boken Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni (1979) och en populärvetenskaplig artikel i Illustrerad Vetenskap med titeln "Förälskelse är psykos, kärlek är förnuft" (nr 3/2005). Bara några exempel på förklaringar av det som egentligen – tror jag – är magiskt och utom all logik.

Lagerborg inleder år 1925 sin redogörelse med de senaste forskningsrönen: Kärlekens huvudfaktor är körtelsekret i bloden, specifika s.k. hormoner (på svenska: eggare, upplivare) som främst betinga den

manliga eller kvinnliga kroppskonstitutionen: skelettets och muskulaturens, bäckenets och bröstens olika daning, men också de hos könen i regeln ända från barndomen olika riktade livsbehoven. Vidare vore dessa sekret en förutsättning för könsattraktionen; utan att de nervösa organen retas från en inre miljö, som upptagit sekreten i fråga, vaknade icke kärleksinstinkten. Hos alla levande varelser äro erotikens längtan och åtgöranden timme för timme beroende av vissa körtlars livligare eller mattare funktion.

Där har vi det i all sin enkelhet. Hormonerna, dessa livets upplivare, ligger bakom det häftiga, psykoslika tillstånd en person försätts i under vissa gynnsamma omständigheter. Redan Lagerborg säger detsamma som Illustrerad Vetenskap 80 år senare ropar ut i sin rubrik: "kärlekens lidelse har ofta betraktats som lindrig sinnessjukdom", och han citerar en sexolog vid namnet Lomer som betecknar förälskelsens illusioner som en "temporär paranoia" som beror på en "hjärnans förgiftning". Även en annan sexolog, Rohleder, ser hjärnans "erotisering" som en "akut infektion, att jämföra med paranoian". Härvid konstaterar Lagerborg att även om man i puberteten är extra mottaglig för dessa tillstånd, kan "förälskelsen icke betraktas som endast en utvecklingssjukdom – man blir tyvärr aldrig immun, ehuru mindre mottaglig vid mognare ålder."

Lagerborg avvisar parallellen till en sjukdom av sinnet, för även om "förnuftet blir lidande på kärlekslidelsens blodkemi" är förälskelsen väsensskild på åtminstone en punkt: den gömmer på en biologisk nytta. "Det är släktet, som främst drar fördel härav.

Förälskelsen skadar tillfälligt allenast vårt sunda förnuft , och även om den enskildes framtida väl kan komma att lida på kärleksruset, så länder det i regel släktet till fromma."

Att allt verkligen beror på de "inresekretoriska berusningsstoffen" (hormonerna) är en tanke – ett faktum – som osökt leder vidare de stora metafysiska frågorna om fri vilja. Lagerborg menar att det är vanskligt att dra slutsatsen att det är hormonerna som är att tacka eller beskylla för allt vi gör eller känner, eftersom vi

vet så innerligt litet om "körtelsekretens mängningsförhållanden" och biokemiska jämvikt, men idag är alla dock ense om att det är hormonerna som styr oss. Om förälskelsen skriver Illustrerad Vetenskap att humöret svänger mellan eufori och svartsyn, vilket definitivt stämmer, och att förälskelse på många sätt mest av allt är ett vanvett, ett slags mani kryddad med tvångstankar och en smula paranoia. Visste man inte bättre, kunde man tro att den förälskade led av en lindrig hjärnskada, konstareras i artikeln som fortsätter med att konstatera att det finns stora likheter mellan förälskelse och tvångsneuros, även kallad obsessiv-kompulsiv sjukdom (OCD).

Vad ska man göra med sådan här information? Den är dels objektivt extremt intressant – tänk att den förälskade faktiskt genomgår en så absurd förvandling att hjärnan förändras – dels på något vis oacceptabel. Nedvärderande, skulle jag vilja säga. Förklaringen är som en myndig klapp på huvudet, eller ja, ett omyndigförklarande. Som om man inte "på riktigt" skulle vara förälskad, ha funnit sin egen person och knyta an till denna utvalda på ett ljuvligt galet sätt, utan egentligen bara ha en okontrollerbar hormonstorm som slungar en rakt i personens famn. Ingen egen vilja. Men så kanske det är – när man en gång blir förälskad kan man inte längre välja. Man är i naturens makt så som höstlövet i vindpustens. Kanske måste det vara så med tanke på mänsklighetens överlevnad: så som artikeln i Illustrerad Vetenskap och även Lagerborg konstaterar i andra ordalag, är "syftet med förälskelse är att skapa kontakt med främmande personer med inriktning på samlag". Jaha. Glöm romantik och vackra sagor, här ska det produceras barn. Euforin man upplever när man får vara tillsammans med sin älskade – eller bara tänker på denne – beror inte på att personen helt enkelt är den mest underbara i världen, utan på att hjärnans produktion av signalsubstansen fenyletylamin (PEA) ökar till nästan den dubbla, vet vi nu. Det här ämnet liknar kemiskt amfetamin och verkar stimulerande på humöret, och det anses också framkalla de notoriskt rodnande kinderna hos den förälskade. Man vet också att ämnet är en viktig beståndsdel i

9

ɠ

Jan Konsin

Kärlekens lidelse har ofta betraktats som lindrig sinnessjukdom

många hallucinogena droger – och att det finns i choklad.

Mitt påstående i början, om att den förälskade är den enda som får flyga utan tekniska eller kemiska hjälpmedel – läs: droger – är alltså felaktigt. Den förälskade är lika drogad som knarkaren, men av ämnena i sin egen kropp. Hisnande.

Jag vet inte om jag tycker om hormoner. Det känns som om det inte är jag som gör något, känner något, om mitt tillstånd kan skyllas på hormonbalans- och produktion. Än mer absurt blir det att godta påståendet i slutet av artikeln i Illustrerad Vetenskap, att kärlek kan läras in genom att se till att ha så mycket sex som möjligt och på så sätt få den hormonkick som gör att man knyter an till partnern och överlag mår bättre. "För kvinnan ger samlaget en bonus. Sädesvätskan har nämligen visat sig vara ett hormonellt kärlekselixir", får vi dessutom veta i Illustrerad Vetenskap. Vad fint då. Strunt i om man passar ihop med sin partner, har man tillräckligt mycket sex uppstår beroendekänslor och man hålls igång tack vare hormonondoserna.

Efter dessa kliniska analyser känns italienaren Francesco Alberonis sociologiska förhållningssätt och oväntade parallell fin och fräsch.

Den är heller inte alls långsökt om man betänker vilket hans hemland är och vad han sett hända där. Hans tes är att: Förälskelse är begynnelsestadiet i en kollektiv rörelse bestående av två personer.

Mellan historiens stora kollektiva rörelser och förälskelse råder ett mycket nära släktskap, ty de krafter som frigörs och verkar är av samma slag; många upplevelser av solidaritet, livsglädje och förnyelse är analoga.

Sociologen Emile Durkheim, citerad av Alberoni, har beskrivit den kollektiva berusningen som uppstår vid stora (eller mindre) rörelser och revolutioner, men hans ord kunde lika väl handla om förälskelsen, det Alberoni kallar "begynnelsestadiet": människan har en känsla av att vara dominerad av krafter som inte

är hennes egna, som drar iväg med henne, som hon inte kan behärska, hon känner sig förflyttad till en annan värld där livet inte bara är intensivt utan också kvalitativt annorlunda. "I sådana ögonblick levs detta högre liv med sådan intensitet och så stark koncentration att det nästan helt upptar människornas sinnen, från vilka det så gott som fullständigt förjagar alla egoistiska och vardagliga bekymmer." Durkheim tänkte här kanske på franska revolutionen, men Alberoni menar att upplevelsen är långt vanligare och att alla kollektiva rörelser har dessa kännetecken i början – även den kollektiva rörelsen på två personer som vi här diskuterar.

När man faller för någon blir livet intensivt och annorlunda och de mest vanliga saker, som att gå till butiken för att handla mat, blir ett laddat äventyr. "Sexualdriften framträder i hela sin härlighet endast de perioder då man är kär." Då är den outtömlig och "varje blick, beröring, varje tanke på den älskade har en erotisk intensitet som är hundra gånger, ja tusen gånger starkare än under ett ordinärt samlag," skriver Alberoni. Visst är det ganska galet hur man kan finna njutning i att lägga en påse bröd i den gemensamma matkorgen eller välja vackra tomater invid sin älskade, leende, fnittrande, kastande menande blickar. En oavbruten flirt. Ja, det låter nog aningen psykotiskt – precis som i en psykos utvidgas sinnesorganen och allt upplevs mer intensivt, till och med dofter och färger är starkare än vanligt.

Medan förälskelse som helhet är fascinerande, är något av det mest intressanta med tillståndet att historiens gång tar ett stort skutt och allt som tidigare varit blir förhistoria: Under begynnelsestadiet historifieras det förflutna, menar Alberoni. När man samtalar tillsammans kan man berätta om det som varit med en nyfunnnen distans: man tänker tillbaka och inser att saker och ting varit som de varit – t.ex. olika val man gjort eller tidigare förhållanden man haft – för att man inte haft möjlighet att göra annat i den situationen men att man nu har förändrats och inte skulle vilja ha

det så längre. Man växer, blir annorlunda, på ett ögonblick kan det tyckas. Det förflutna döljs eller förnekas inte men det berövas sitt värde. Man kan medge att man har valt fel förut eller att man haft det dåligt, men att man nu har det bra. Den verkliga historien börjar här och nu, det förflutna är historia och därmed ofarligt. Genom att tala om det som varit och berätta historier frigör man sig från det. Ja, det låter som psykoterapi, men i det dagliga livet finns det ingen liknande upplevelse, och inte ens terapi kan ha samma helande verkan som att den man älskar omfattar hela ens själv och ens historia.

Förälskelse är alltså en befrielse. Från det trista vardagslivet, ja, men också från grämelse och agg. Man flyger lätt och fri in i ett nytt livsskede. "Begynnelsestadiet är en intensiv upplevelse av varat som säger ja."

När allt förlöper väl slutar förälskelsen i kärlek och det uppstår en institution, två blir en enhet med ett gemensamt projekt. Men den här övergången är ingen simpel grön gubbe – "det förhållande som råder mellan förälskelse och kärlek, mellan begynnelsestadium och institution, är ungefär det samma som mellan att kasta sig ut i rymden och flyga och att nå målet, mellan att vara högt ovanför molnen och att på nytt stå med fötterna på fast mark," skriver Alberoni. Men måste kasta sig ut och prova sina vingar.

Med risk för att kraschlanda. En annan fin liknelse i den tankeväckande lilla volymen är den med blomman och frukten: "frukten föds ur blomman, men frukten är inte blomman. När frukten finns, finns inte längre blomman. Det är lönlöst att fråga sig om blomman är bättre än frukten eller tvärtom", och det samma gäller ju mellan begynnelsestadium – förälskelse – och institution – kärlek. De kan inte rangordnas.

S O NJA M Ä K E L Ä

Mark Kuivanen

10

Om att resa med flygande mattor och att läsa på flygplan. Julia Dahlberg tar oss på en resa i den flygande fantasins värld.

Den flygande mattan svävar genom legender och sagor från flera kulturer. I arabiska och persiska berättelser finns flera exempel på flygande mattor liksom i den ryska folksagotraditionen som ofta fått influenser från sitt historiska samröre med den osmanska kulturen. Främst är det ändå genom berättelserna i Tusen och en natt som den flygande mattan flög in i det europeiska medvetandet: prins Husseins slitna, gamla matta som visar sig ha den magiska egenskapen att kunna flyga, omnämns på tre ställen i denna sagosvit som kom till Europa genom engelska och franska översättningar som publicerades i början av 1700-talet. I den ursprungliga versionen av sagan om Aladdin återfinns ingen matta, men i Disneys tecknade filmversion – förmodligen mer bekant för många av oss idag än den gamla sagan – finns en flygande matta, komplett med en egen personlighet – och i den svenska versionen ett fyndigt namn: Mattsson.

Michel Foucault använder i Des espaces autres (1967) mattan och trädgården som ett exem-

pel för att visa vad han menar med en heterotopi.

Mattan får här bli en symbol för att färdas runt världen. Persernas trädgårdar var heliga rum, ett slags mikrokosmos som inom den slutna rektangeln förenade fyra delar som symboliserade världens fyra hörn. Mellan de fyra hörnen låg själva navet: trädgårdens mittpunkt där man placerade springbrunnen var det heligaste av allt.

Mattorna reproducerade trädgårdens mikrokosmos i sina mönster. De var ett slags hoprullbar trädgård; flyttbar genom tid och rum. Samtidigt kunde trädgården i sig själv också uppfattas som en matta där hela världen representeras med enhetlig symbolisk perfektion. På så vis symboliserade både mattan och trädgården, en liten miniatyr av världen samtidigt som de är hela världsalltet. Trädgården, liksom mattan, fungerar som en konkret plats för det imaginära, för det föreställda.

Tänker man på det här viset kan sagornas flygande matta på sätt och vis uppfattas som en symbol för vår fantasi. Det är alltså inte bara kär-

leken som Aladdin i Disneyfilmen syftar på, då han sitter på den flygande Mattsson tillsammans med prinsessan Jasmine och sjunger om ”en helt ny värld från ett annat perspektiv: vacker, bländande, härlig. En plats jag inte visste fanns”.

Det är världen som öppnar sig när vi använder vår fantasi.

Trots vissa försök från moderna ingenjörer är det än så länge inte möjligt att konstruera flygande mattor – energiåtgången skulle vara ohållbart stor. Det närmaste vi kommer detta flygande transportmedel är än så länge flygplanet. Flygresor fyller en funktion för att förflytta oss helt konkret, men också för att på något sätt förflytta oss metaforiskt: de tar oss, passagerarna, bort från vår vardag, bort från vårt hemland och bort från våra vardagliga vanor. Om man så vill för de oss till och med bort från oss själva – kanske bort till en helt ny värld – precis som en flygande matta.

Enligt judiska legender ägde kung Salomon en matta som han hade fått av Gud sedan den allsmäktige hade utsett honom till kung över

alla levande varelser. Mattan var grön med invävda guldtrådar och flög så fort att kung Salomon kunde äta frukost i Damaskus och middag i Medien – en situation som inte är främmande för moderna flygresenärer och som kan ge upphov till en viss känsla av lösryckthet och förlorade sammanhang. När kroppen färdas för fort hinner fantasin inte alltid med.

Den franska författaren Charles Danzig skriver i ett avsnitt av sin essäbok Pourquoi lire?

(2010, Varför läsa?) om läsning i flygplan. Danzig skriver på ett sätt som kunde uppfattas som väldigt franskt – det vill säga med en viss, låt vara underhållande, intellektuell arrogans – och han skulle förmodligen inte instämma i min association från flygplan till flygande mattor. Danzig menar att det mesta man utsätts för i flygplan är meningslösheter och meningslösheten härstammar från de texter man som passagerare läser: små textmeddelanden på en skärm som anger höjd, hastighet, temperatur och väderleksförhållande, anglosaxiska ekonominyheter ur skära tidningar som man aldrig skulle läsa där hemma, reklamtexter som nödtorftigt maskerats som redaktionellt material i glossiga tidskrifter med mer bilder än textyta – konsumtionsmeddelanden av typen How to spend it!. Han konkluderar: flygplan är ingen plats för upprörande eller omtumlande litteratur. I flygplanet vaggas vi som spädbarn, medan svalt vänliga kvinnor ler lugnande, lutar sig över oss, förser oss med mat och ger oss någonting att dricka. Flygpassagerare är som spädbarn i sina vagnar, tröstade av

läsning (2005) citerar W. H. Auden som ansåg att den bok man läser måste stå i konflikt med den plats man vistas på. ”Jag kan inte läsa Jefferies på Wiltshire Downs och inte heller bläddra i en bok med limerickar i ett rökrum”, menade han. Man behöver liksom inte Joseph Conrad när man färdas längs Kongofloden. Och visst, det är kanske sant även om jag också har upplevt att den fysiska närvaron till den miljö jag läser om kan förstärka läsupplevelsen på gränsen till det smärtsamma. Det är egentligen mer det där med att i flygplanet läsa någonting som utspelar sig på den plats dit man är på väg som jag inte förstår. Sådana läsupplevelser får på något vis alltid en fadd smak efteråt. Man kan förstås gärna läsa och drömma i förväg medan man ännu är hemma – böcker ger ju ofta upphov till lusten att resa – men på ditvägen är det verkliga målet för nära för att man ska kunna läsa om det. På hemvägen kommer man i så fall bara att känna att läsningen var bortkastad eftersom man inte riktigt förstod vad man läste. På hemvägen är man dessutom för full av de verkliga intrycken för att kunna ta till sig texten. Jag läste Solzjenitsyns Gulag-svit för första gången drygt ett år efter att jag hade besökt Sibirien – jag tror det var den rätta tidpunkten.

Men tillbaka till det man läser i flygplanet.

Det finns två fundamentalt olika sätt att läsa: högt och tyst för sig själv. Under antiken var det vanligaste sättet att läsa kollektivt; man läst högt och tillsammans i grupp. Under kyrkofader Augustinus tid på 300-talet efter vår tideräk-

ɠ

Mattorna var ett slags hoprullbara trädgårdar, flyttbara genom tid och rum.

sina mammor – den enda lektyr som passar i ett sådant sammanhang är amsagor och småbarnshistorier, hävdar Dantzig.

Och det är kanske sant – småbarnshistorier som dem om flygande mattor. För visst är det så: flygplanen har idag förlorat mycket av den forna romantiken förknippat med stora motorer, säkerhetsföreskrifter och uniformklädda, behandskade, välkammade och sminkade flygvärdinnor. Det har snarare blivit ett moraliskt och etiskt problem att flyga – åtminstone om man tänker på miljön. Flygplanen är idag masstransporter: själva namnet ”Airbus” vittnar om det.

Men värre än så, sedan den 11 september 2001 har de också blivit vapen. Kung Salomons matta var ovanligt stor – 60 mil lång och 60 mil bred – och kungen använde den gärna för att transportera sina soldater. Men på grund av hans högmod hände det en gång att vinden fick mattan att göra en oväntad snärt och 40 000 soldater störtades mot sin död – ett scenario som också känns ganska modernt. Den flygande mattans symbolik har också använts i ett annat krigiskt sammanhang: hemtransporten av åtta miljoner amerikanska soldater och annan militärpersonal från Europa och Stillahavstrakterna efter andra världskriget blev känd under täcknamnet Operation flygande mattan. Man får anta att militärbefälet i Washington inte hade koll på gamla judiska myter, annars skulle namnet ha varit olycksbådande för just denna manöver.

Men tillbaka till Dantzig, vars tankar jag ändå inte helt kan hålla med om. Det finns få ställen där man så ostört kan försjunka i en bok som i flygplan – slå upp en sida, isolera sig från omvärlden med bara motorljudet i öronen och dyka ner i den text man har för ögonen. Bara befinna sig i det limbo som altitud och avslagna mobiltelefoner skapar halvvägs mellan punkt A och punkt B – låta tankarna vandra och idéerna flyga fritt.

Flygplan får oss att drömma. Det finns kreativa människor som påstår att de alltid får de bästa idéerna i flygplan. Det har förmodligen med friheten att göra – friheten att inte tänka framåt utan bara sitta rätt upp och ner och ta in något i liten skala. Som en bok till exempel: jag undrar om inte de böcker som man läser på 11000 meters höjd medan man reser är det närmaste vi någonsin kommer flygande mattor?

Alberto Manguel som skrivit En historia om

nings början, var det så ovanligt att läsa tyst för sig själv att Augustinus i sina Bekännelser noterade detta avvikande beteende då han beskrev sin vän biskop Ambrosius. Augustinus fann sin väns vana att på detta vis sitta helt tyst för sig själv och följa texten med ögonen utan att använda sin röst, ganska märkligt. Han noterade kanske att den tyste läsaren blir både döv och blind för omvärlden, att han är närvarande men ändå frånvarande. Kanske upptäckte han också att den tysta läsaren blir som osynlig för omvärlden. Ingen fäster sig vid en människa som läser tyst – hon försvinner på något sätt in i bakgrunden, blir helt grå och påkallar ingen uppmärksamhet. Kanske är det en av orsakerna till att vi läser i vänthallar, tåg och flygplan. Det är skönt att vara osynlig i bland.

Men genom böckerna kan konkreta möten också äga rum. Ett av de bästa samtal jag någonsin fört med en främling utspelade sig med en äldre fransk ingenjör i oklanderlig tweedkostym som konverserade belevat om Ludvig XIV hela vägen mellan Charles de Gaulle och Helsingfors, sedan han noterat att jag satt och läste Mémoires de la Grande Mademoiselle. Han uttryckte artigt sin förvåning över att en ung person kunde finna nöje i att läsa memoarer skrivna av en 1600-talsdam och kunglig småkusin, medan jag uttryckte min häpnad över att det finns ett land som Frankrike där man ger ut 1600-talstexter i pocketupplaga och säljer dem i tobakskiosken på flygfältet. På så vis var vi båda smickrade av en eller annan orsak och delade en mycket trevlig resa på den flygande mattan.

Så, vad är då syntesen av flygande mattor, flygplan och böcker? Individer som läser tyst för sig själva har alltid varit ett problem för den sortens makt som försöker kontrollera hur människor ska tänka – ingen kan kontrollera vad den tysta läsaren tänker, ingen kan veta vart mattan flyger. Läsning finns, som Charles Dantzig uttrycker saken, till för att: ”ne pas laisser les cadavres reposer en paix” – inte låta kadavren vila i frid. Fortsätt läsa och håll den flygande mattan svävande – det är billigt, miljömedvetet och berikande att flyga matta. En helt ny värld från ett annat perspektiv.

J U L I A DA H L B E R G

11

Îɥ ɠIċǸˆɒ 2Ȟ ĻǖǶˆĪ͡ǶŎǸ ǖ ʄDz̈ ŎˆĂɌɌŎɥɠ Motto och inspiration: Jørgen Leth FEDERICO BAHAMONTES / Jesus bergen bergen åren går

Igår, igen, återigen ur ögonvrån, samma slogan: Om du syns finns du till. Som, inser jag först nu, inte handlar om trafiksäkerhet utan om reklambyrån Reflex.

(27 augusti 2009, Kråksfjärdsgatan, Brändö)

På trottoarkanten står en kastrull i rostfritt stål, fylld med något som ser ut som sås som skurit sig men förmodligen är vattenblandad motorolja.

(28 augusti 2009, Fiskaregatan, Vöråstan)

Och framför häcken vid uppfarten till en sextitalsvilla: den vita nallebjörnen med ett svart kors ritat i ännet.

Har funnits på samma plats i veckor redan.

(18 augusti 2009, Runsorvägen, Runsor)

Cyklar, cyklar, cyklar, i denna sensommar i medelåldern.

Mest i kranskommunen som omger ett svart hål. Här ute finns bara ändlösa sädesfält, skog och nu en vägskylt.

(23 augusti 2009, Karperövägen, Koskö)

En låg byggnad med tjocka väggar. För tre år sedan rasade tiotals tegel ur ena långsidan och ner i vägdiket; kratern i väggen är ännu kvar men de lösa tegelstenarna är borta.

(23 juni 2009, Jungsundvägen, Karperö)

Cyklar allt djupare in i sommaren, finns ingen möjlighet att stanna längre, sädesfälten rör sig, jag rör mig, fälten rör sig och hjulen, som krossar sniglar på cykelvägen.

(19 juli 2009, Alskatvägen, Gerby)

Modernismens språkhygien är inte längre produktiv.

Postmodernismens språkgenerator är det inte. Ja ja, äntligen, skylten med bilen som kör över kajkanten.

(3 augusti 2009, Replotvägen, Svedjehamn)

Livsdriften är inte längre produktiv. Dödsdriften är det inte. Ställ ditt hopp till den stora krisen som ska radera ut den lilla. Oroar mig mest för fästingar.

(2 augusti 2009, vandringsled, Mickelsörarna)

Gör det bästa av ditt liv, kasta inte bort ditt hopp, dina drömmar och ditt liv. En gång till slut vi äga skall fyra bräder. Spotta i en plåtburk och ställ ut i naturen.

(4 september 2009, textväveriet, cyberrymden)

(2 augusti 2009, vandringsled, Mickelsörarna)

Någon riktig, orörd natur finns inte längre kvar. Den finns inte kvar utanför de ekonomiska systemen. Själv oroar jag mig mest för fästingar. En smula för huggormar.

(23 augusti 2009, Mult-sidländ, Koskö)

Den cykliska drömmen om vägs ände. Finns ingen möjlighet att stanna längre, sädesfälten rör sig, jag rör mig. Här ute finns bara ändlösa sädesfält, skog och nu en vägskylt.

(4 september 2009, textväveriet, cyberrymden)

Ställ ditt hopp till Kristus, ställ ditt hopp till Google, du får väl ställa ditt hopp till placeboeffekten. Nej, du får hoppas, att den lilla krisen slukar den stora.

(2 augusti 2009, vandringsled, Mickelsörarna)

Någon riktig, orörd poesi finns inte längre kvar. Den finns inte kvar utanför de mediala systemen. Själv oroar jag mig mer för fästingar. En smula också för döden.

(27 augusti 2009, Runsorvägen, Runsor)

Framför häcken vid uppfarten till en sextitalsvilla: den vita nallebjörnen med ett svart kors ritat i ännet.

Har funnits på samma ställe i veckor redan.

(8 september 2009, Metviksgatan, Vöråstan)

Enklast i stunden, att bara beskära allting. Som nu, en ensam gatulampa, tänd, uppspänd mellan två tak.

På avstånd elverkets spiralformade torn, nu sköljt i lila.

Kai Kuusisto

RALF ANDTBACKA