Snabel-Posten nr 3 2019 by Snabel-Posten

Sn@belPosten Nummer 3, 2019 Pris 25 kronor

Vi har träffat

Steffo

Vi har också träffat sånggruppen Solala, skådisen Peter Perski och fotografen Gustav Anestam. Dessutom har vi grävt ner oss i Tolkien, Wiks Slott och månlandningen. 1

Personligt

- När personer missförstår och får mig att känna mig liten Text: Christopher Lundgren

et är både bra och omtänksamt att personal på boenden, dagliga verksamheter och träffpunkter, vill förmedla information på ett lättillgängligt sätt. Dock är vi människor olika, och vi behöver olika mycket stöd och olika nivåer av förenklad information. När samma deltagare och personal träffas ofta eller känner varandra, bör personalen lära sig hur de olika individerna fungerar. I mitt fall är jag fullt medveten om de svårigheter som min funktionsvariation medför, och varför jag är i behov av stödinsatser, som daglig verksamhet och boende med särskild service. Utöver insatserna, vill jag vara så självständig som möjligt, och bli sedd och behandlad som vem som helst. Både personal och nära anhöriga ska kunna tala till mig på ett vuxet sätt. Då ökar mitt självförtroende och jag känner mer tillit och förtroende för andra människor. Dock är det ofta tvärtom, att personal utgår från att jag varken förstår eller klarar av vissa saker. När de är övertydliga, känner

jag mig liten, vilket sänker mitt självförtroende. Detta resulterar i att jag blir arg eller frustrerad, och tappar förtroendet för den enskilde personalen, varvid jag drar mig undan, och försöker undvika att be om dennes hjälp vid framtida behov. Andra gånger missuppfattar personalen mig, eller så tror de att de förstår mig, även fast de inte gör det. Dessutom upplever jag att vissa i personalen är dåliga på att läsa av enskilda deltagare och kollegor. Om en personal har hjälpt mig på ett bra sätt, gör kollegan på ett annorlunda sätt, trots att det är samma typ av stöd. Därtill har personalen ofta förutfattade meningar kring hur vi ”outsiders” fungerar.

”Utöver min funktionsvariation fungerar jag som vilken människa som helst.”

Varför det är på det här viset, tror jag beror på både okunskap, fördomar, och tidigare erfarenheter från arbetsplatser där många individer faktiskt behöver denna typ av stöttning. Men det viktiga är att man iaktar hur olika individer fungerar. Utöver min funktionsvariation fungerar jag som vilken människa som helst.

Jag funderar på Vänskap Text: Erica Belin Westerlund

änskap betyder så mycket, och kan ibland vara svårt. Jag har vänner som är äkta, och jag har vänner som är knepiga ibland. Några beter sig på olika sätt mot olika personer, och det gillar jag inte. En vän man kan lita på är likadan mot alla sina vänner. En bra kompis behöver man inte vara orolig för att något plötsligt förändras och att man inte längre förstår varandra, för i så fall måste man prata om det, och lösa det så fort som möjligt. Man kan se på varandra om det har hänt något. Och man vet att man vill varandra väl. En svår sak med vänskap är om man börjar prata illa om varandra, då är jag en sån som genast vill ta reda på vem som har sagt vad, och vad som stämmer. För jag kan inte bara släppa det. Det svåraste med att ha just mig som vän kan vara att jag har lätt för att bli irriterad. Men jag ställer alltid upp för de som är mina vänner. Jag tycker själv att det bästa med vänskap är när man vet att man kan ta kontakt med personen man behöver prata med, när som helst på dygnet.

”Man kan se på varandra om det har hänt något. Och man vet att man vill varandra väl.”

Snabel-Posten:

Snabel-Postens rykte sprider sig bland kändisarna. Det kan vi på redaktionen förstå. Om man är nyfiken på vilka vi är så är man välkommen att hälsa på oss den 29 maj mellan kl 13-15. Då har vi öppet hus, och man kan komma hit och se hur vi jobbar.

Knivstagatan 10B 753 23 Uppsala 018-727 40 03 snabel-a@uppsala.se www.snabelposten.se Ansvarig utgivare: Mari Ekh 018-727 71 57 Chefredaktör: Sofia Tamm Redaktionssekreterare: Christopher Lundgren Illustratör: Eva Wiik Korrektur: Mattias Persson Tryck: Wikströms Tryckeri AB

Välkomna! Önskar chefredaktör Sofia

Den historiska följetongen ”Vardagsliv genom tiderna” av Hjalmar de Jong tar en paus det här numret, och återkommer igen i nummer 4.

Redaktionen:

Jonas Bennemark, Mattias Persson, Erica Belin Westerlund, Eva Wiik, Rebecca Magnestig, Rebecca Albrektsson, Karl Johan Säll, Hjalmar de Jong, Linn Andersson, Natalia Georges, Lotta Eriksson.

Snabel-Podden är ett samarbete mellan Radio Fyris och Snabel-Posten. Här kan man lyssna på valda delar av våra reportage. Sök efter Snabelpodden på www.radiofyris.se eller som podcast på Itunes.

Visst vill du ha fler nummer av

Sn@bel-Posten? Kontakta oss! Se redaktionsrutan ovan

Trevlig lyssning!

Helårsprenumeration kostar 150:Lösnummer till försäljning finns på Snabel-Posten Knivstagatan 10 B

Innehåll Personligt........................................ 2 Jag funderar på................................ 2 Steffo..............................................4 Wiks slott........................................ 6 Månlandningen................................. 7 Tolkien............................................ 8 Diana.............................................. 9 Solala.............................................10 Peter Perski.....................................12 Gustav Anestam.............................. 13 1998: Stora och små händelser..........14 Serie..............................................16

På webben www.snabelposten.se • 1998: Den längre versionen • Mer om Gustav Anestam • Mer om Peter Perski • Mer om J.R.R. Tolkien • Egna tankar om slott och borgar • Film- och musikrecensioner

Omslagsfoto: Christopher Lundgren

Kultur&nöje

”Det är hemskt när man sitter i direktsändning och får en skrattattack.” Namn: Steffo Törnquist. Född: För 63 år sen, alltså 1956. Bor: Jag bor inte så långt ifrån TV4, alltså i innerstan i Stockholm, men jag växte upp i Linköping, men har bott här i Stockholm i över 40 år i allafall. på, om man är klar i huvudet eller inte, det är väldigt olika, men det går inte att vänja sig, det kan jag säga. Det är jobbigt varje morgon, det blir aldrig mindre jobbigt. Men det är ett roligt jobb, det är därför jag tycker att det är värt det.

Jag och min kollega Christopher åkte till Stockholm för att intervjua Steffo Törnquist på hans arbetsplats, TV4. Han är programledare för morgonprogrammet Nyhetsmorgon. Det var en trevlig och rolig intervju.

är fick du upp intresset för tv? - Mitt första yrke var gymnastiklärare, och då tyckte jag att det var väldigt kul att lära ut saker. Sen blev jag lite sjuk, jag fick reumatiska besvär, och skulle skola om mig och då blev jag journalist av en slump, kan man säga, och då tyckte jag att det roligaste var att skriva. Det tycker jag fortfarande, att den skrivna formen är det mest eleganta. Men sen fick jag frågan om att vara med och starta TV4, och göra det med min bästa kompis då, som jobbade på tv, så det var egentligen inte att jag sökte mig till tv, utan jag sökte mig med att jobba med min kompis, egentligen. Men sen visade det sig att det var rätt så kul att göra tv också. När började du att arbeta för TV4? - Jag började nästan ett år innan TV4 fanns i luften, då hade jag ett uppdrag att vara med och bygga upp nyhetsredaktio-

nen, samhälle och sport, och så. Så jag anställde lite folk. Jag är den i huset som har varit här längst. Jag var här nästan ett år innan vi började sända alltså. Så jag började 1989 och vi började sända 1990. När började du på Nyhetsmorgon? - Nu är det nittonde året som jag jobbar med Nyhetsmorgon. Så det är väldigt lång tid jag har jobbat nu, det är det fjortonde året med Jenny Strömstedt, som jag jobbar med mest. Men jag har också jobbat med Anna Lindmarker i fem år, och Lotta Mossberg före det. Vad har du för arbetstider? - Väldigt långa dagar. Jag går upp fyra på morgonen, och jag har då även kvällen innan suttit hemma 5-6 timmar framför datorn och formulerat frågor och påannonser och sånt där. Och sen är vi ju här och sänder i över fyra timmar varje morgon, och sen har vi lite möten också. Sen går jag hem och sover en halvtimme, och sen är det på nästa program igen. Så det är långa dagar. Hur är det att jobba när man börjar så tidigt? - Rätt svårt. Det är väldigt olika tycker jag hur man vaknar, vilket humör man är

Jobbar du med samma kollegor eller kan det bli andra kollegor? - Det kan bli andra, men meningen är att jag och Jenny Strömstedt ska jobba tillsammans. Ibland byter vi, ibland har vi lite andra projekt som gör att vi jobbar med andra, men tanken är att det är hon och jag som ska jobba. Vi har varit ett programledarpar i 14 år. Hur är det att jobba med Jenny Strömstedt? - Det är väldigt bra. Hon är fantastiskt duktig, hon är rolig för hon har många sidor. Hon är både stark och svag, glad och ledsen, och smart. Hon har en massa sidor som är kul. Vi är också nära vänner privat. Vi litar på varann. Det är väldigt viktigt i vårt yrke att man måste kunna lita på varann. Det är ingen som vill den andre illa, utan man vill den andre väl och man vill programmet väl. Vi har väldigt roligt ihop och jag är glad att ha henne som partner. Har det blivit några skrattattacker när ni två arbetar tillsammans och hur länge har ni skrattat i direktsändning? - (Steffo skrattar.) Ja tyvärr är vi båda väldig barnsliga. Det är en defekt vi har båda två, att vi är så jädra barnsliga så att det spricker ibland. Trots att vi är, tycker att vi är, professionella och vuxna människor, så går det åt pipan ibland. Det händer kanske ett par gånger om året. Men vi har ju jobbat i många år, så det är många attacker som har kommit. Och det går inte att hejda, och det går inte att sluta. Det är hemskt när man sitter i direktsändning och får en skrattattack. Samtidigt när man själv tittar på tv och nån gör bort sig, man fattar ju att det är kul, men det är hemskt jag lovar dig, man vill bara försvinna. Det händer oftare med Jenny än med nån annan, för att vi har samma humor.

Vem kom på iden med att steka ostbågar, och hur var det att se på när Jenny gjorde det? - (Steffo skrattar.) Alltså det var på ostbågens dag, man skulle hylla ostbågen. Vi bad tittare om tips hur man äter ostbågar så att blir som godast, och ett av tipsen var då att steka dem. Men jag såg ju när Jenny hällde i för mycket olja, så jag tänkte att det här går åt pipan så jag tar ett steg åt sidan och så säger jag kasta så här och vänd ostbågarna, och sen skiter det sig. Hon är ju rätt klantig också. Men hon blev lite rädd på riktig faktiskt när det brann. Hur var det att vara med i programmet Let’s dance? - Det var jättekul. Det är bland det roligaste jag har gjort. Jag hade inte dansat förut, och visste inte hur kul det var, och jag tänkte att jag ska nog vara den där gamla gubben som inte kan nånting, och som bara står still. Jag kämpande ju, jag tränade stenhårt och jag tyckte också att det var väldigt kul, så därför gick det ju bra. Min danspartner Cissi, vi träffas fortfarande och dansar lite grann, även fast det är ganska många år sen jag var med. Det blev en andraplats i programmet, hur var det att vara så nära vinst? - Det var perfekt. Det var Benjamin Ingrosso som vann. Han var ju mycket bättre än jag var, han var också lite yngre, han var 50 år yngre ungefär. Men jag tyckte det var fenomenalt bara att komma till final, och det var så kul, och det är ingen viktig tävling att vinna. Jag hade det så roligt som man kunde, så det var skitsamma, och jag tyckte att det var jättebra att jag inte vann egentligen. Jag var inte värd att vinna, jag var värd att komma tvåa, och så blev det också.

”Jag skulle kunna tänka mig att ha en korvkiosk” nalist, för det är för enkelt svar. Kanske kock, jag väldigt road av att laga mat. Vi får ju lära oss rätt mycket här också, det kommer ju kockar här varje fredag som man tittar på hur dom gör, så jag har lärt mig mycket. Jag skulle kunna tänka mig att ha en korvkiosk, och göra världens bästa, riktig potatismos, riktig bra korv, riktig bra grejer. Och så stå och snacka skit. Nej, nu kom jag på vad jag vill förresten! Jag vill ha en butik med de bästa köttet, bästa böckerna, bästa pennorna, bäst av allt. Ett urval av allt. Så vill jag sitta på en stol utanför butiken och röka en cigarr, och snacka skit med folk som kommer, och så frågar de, har du nån bok rekommendera? Ja, säger jag, så går vi in, och så har jag en bok som de kan köpa billigt. Det vore ett bra jobb! Hur startade intresset för cigarrer? - (Steffo skrattar) Min morfar rökte cigarr. Han gick bort när jag var 8 år, men jag hann förstå att det var väldigt njutningsfullt, för han såg väldigt snäll och glad ut när han rökte cigarr. Jag var för ung för att testa. Men det där satte sig nog i mig, att det där är nog nåt trevlig. Sen började ju jag skriva böcker och hålla föredrag om sprit. Sprit är jag intresserad av, det är bra med det i matlagning. Då visste jag ju att cigarr och konjak är en vanlig kombination. Skulle jag lära ut om konjak så måste jag lära mig allt om cigarrer också, så innan dess hade jag bara som alla andra bara köpt en cigarr lite på måfå. Lärde mig allt om cigarrer

Hur var det att göra låten Hatten av? - (Steffo skrattar.) Det var en julklapp jag fick av Jenny, att jag skulle att få möjlighet att spela in en låt. Först tänkte jag att fasen, jobbigt, nu måste jag sjunga, jag sjunger så dåligt. Det är lite läskigt att sjunga. Men det visade att det var jättekul när jag kom in i det. Så jag skrev en melodi ihop med Niklas Strömstedt, som är en av mina äldsta och bästa vänner, och så skrev jag en text och höll på och traggla med det, och fick nån sånglektion. Det tog några dar. Det blev överraskande bra, tyckte jag själv när jag lyssnade på den sen. Om du inte hade jobbat med tv, vad hade du jobbat med då? - Då får jag väl inte säga skrivande jour-

också och tyckte att det var fantastiskt, det finns så många olika. Det är ett fint hantverk. Så då, det här är nog 30 år sen, fick jag själv upp ögonen för cigarrer. Jag tycker att det är bland det godaste som finns. Man blir väldig lugn och trevlig när man röker cigarr. Man går ner i varv. Jag kallar cigarrer för den mobila lägerelden, man sitter framför en eld. Med cigarrer så är det samma sak. Man drar inte halsbloss på cigarr, så det är inte riktigt som cigarretter, som är ju är livsfarligt. Vad har du för intressen? - Jag har så många. Det är ju det som gör att jag trivs i det här jobbet också, eftersom här finns både politik och sport och nöje och allt möjligt. Jag gillar allt det där. Och jag idrottar ganska mycket. Jag har spelat mycket squash, och fotboll, men det går inte för knäna längre, så det som är kvar är golf egentligen. Jag spelar gitarr också, tycker att musik är jättekul. Och läser mycket. Matlagningen är ett stort intresse också. Vad gör du på din lediga dag? - Jag jagar numer. Är ute mycket i skogen och jagar, det tycker jag är jättekul. Det är ett ganska sent intresse jag har fått, jag var inte säker på att jag skulle palla att skjuta djur, men det är så välordnat. Många som har jaktmarker är noga med att vårda skogen och djurhållningen är bra. Och jag tränar en del på gym. Jag promenerar och läser mycket. Och äter för mycket tyvärr.

Kultur&nöje Bilder och platser: Wiks Slott

Wiks slott är idag en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar.

För ett tag sedan började jag tycka att slott och borgar är väldigt intressanta. I den här artikeln har jag valt att fokusera på Wiks slott. Jag bor själv i närheten av Wiks slott. Wiks slott Slottet var ursprungligen en försvarsborg, som uppfördes omkring år 1500 av adelsmannen Nils Klausson. Herrgården och platsen där Wiks Slott ligger har anor från 1200-talet. Den person som troligen anlade herrgården vid Wiks slott var fru Ramborg Israelsdotter(And). Hon lät även anlägga Västeråkers kyrka som ligger i närheten av Wiks slott. Wiks slott omnämns för första gången år 1303. År 1521 lät Gustav Vasa belägra Wiks slott under ett års tid utan att lyckas inta borgen. Genom giftermål gick Wiks Slott i arv mellan adelsätterna And, Sparre, Bielke, Horn, von Lieven, de Geer och Von Essen. Under åren 1656-1660 genomfördes en omfattande renovering av den dåvarande ägaren Riksmarsken Gustav Horn. Interiören i de övre våningarna av Wiks slott byggdes om. Dessutom tillkom de stora fönstren och trappuppgången vid slottets port. Riksmarsk är en ämbetsmannatitel. Riksmarsken var chefen för krigsförvaltningen i Sverige på 1600-talet. Genom ombyggnaderna byggdes Wiks slott om till att likna ett franskt slott.

Slottet i Versallies

Barocken En arkitektur och konststil som var populär i Europa på 1600-talet var barocken. Byggnader som är byggda i barockstil präglas av stor dramatik och stora former. Möbler som tillhör barocken är ofta stora, tunga och gjorda i mörkt trä. Framförallt på interiören av Wiks slott märks det att slottet är präglat av barocken. Det finns många tunga möbler inne i slottet. Det mesta av inredningen i Wiks slott består av mörkt trä. Ett känt slott som är byggt i barockstil är slottet i Versallies utanför Paris i Frankrike. Det var den franske kungen Ludvig XIV som lätt uppföra slottet. Under åren 1678-1684 var arkitekten Jules Hardouin-Mansart chef över byggandet. Den berömda spegelsalen i Versallies ritades av honom och dekorerades av den franske konstnären Charles Le Brun. Under den tid som slottet i Versallies uppfördes och när Wiks slott renoverades till att likna ett franskt slott var Frankrike Europas mäktigaste land. Nästan all konst och arkitektur i Europa på den här tiden hade den franska konsten och arkitekturen som förebild. Efter barocken kom rokokostilen. I motsats till barocken är möbler, kläder och byggnader som tillhör rokokostilen väldigt ljusa och lätta. Under åren 1858-1860 renoverades Wiks slott av arkitekten Fredrik Wilhelm Scho-

lander och fick sitt nuvarande utseende. Under den här renoveringen tillkom slottets nuvarande yttertak med takryttare och spiror. År 1912 såldes Wiks slott för allra första gången. Wiks slott köptes då av Bankiren Alfred Berg (1871-1920). Efter hans död köpte journalisten Carl Sigfried Dahlin slottet. Efter bara ett år sålde han det till Uppsala läns landsting. Folkhögskolan Uppsala Läns landsting grundade då en folkhögskola inne i Wiks slott som heter Wiks Folkhögskola. Wiks Folkhögskola har både konst, musik, teater och skrivarlinje. År 1971 flyttade Wiks folkhögskola ut ur Wiks slott. Istället flyttade Wiks folkhögskola in i en annan byggnad som ligger i närheten av Wiks slott och började användas som ett konferenscentrum. Idag används slottet både som konferenscentrum och av folkhögskolan. För allmänheten är det bara möjligt att få komma in i slottet genom att det regelbundet genomförs guidade turer av det. Wiks Slott är skyddat som ett byggnadsminne. Det innebär att det anses ha ett så stort historiskt och kulturellt värde att det måste bevaras för framtiden. Det är förbjudet att riva, bygga om eller på något sätt förändra en byggnad som är skyddad som ett byggnadsminne. Wiks slott är idag en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar.

Historia Månlandningen 50 år

år är det precis 50 år sedan den första månlandningen. Den inträffade den 20 juli 1969, då Neil Armstrong satte sin fot på månen och uttalade sina berömda ord: Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten. Det var tre astronauter, som åkte med denna raket, som kallades Apollo 11. Förutom Neil Armstrong, var det Edwin ”Buzz” Aldrin och Michael Collins (som aldrig följde med ner till månytan, utan stannade i den så kallade kommando-modulen). Neil Armstrong och Buzz Aldrin stannade på månen i ungefär tre dygn, varav två och en halv timme ute på ytan med rymddräkter. Apollo-programmet, som amerikanerna hade döpt mån-rymdfärd-programmet till, hade då pågått i ungefär 8 år, det började 1961, med sex lyckade uppskjutningar och ett totalmisslyckande (när rymdkapseln brann upp under ett test på marken, varvid tre astronauter dog), samt några obemannade uppskjutningar. Målet var att låta en människa landa på månen innan ryssarna gjorde detta, och att göra det innan 1970. Totalt blev det sex månlandningar inklusive Apollo 11. Totalt har 12 människor varit på månen, alla inom Apollo-programmet. Det är faktiskt ingen människa som har dött i rymden, men flera har dött i samband med start och landning, alltså här nere på jorden. Informationskälla: svenska Wikipedia ( https://sv.wikipedia.org/wiki/Apolloprogrammet )

”Neil Armstrong och Buzz Aldrin stannade på månen i ungefär tre dygn”

Kultur&nöje Författarbiografi: J.R.R. Tolkien

J.R.R. Tolkien 1916

Gravstenen i Oxford

J.R.R. Tolkien var en av sin tids mest framträdande brittiska forskare i det engelska språket, men är för de flesta idag kanske bäst känd som författaren till de klassiska berättelserna Bilbo – En hobbits äventyr och Sagan om Ringen-trilogin.

Redan vid den här relativt unga åldern av drygt tolv år, visade Ronald på enastående lingvistiska förmågor, och hade redan behärskat såväl latin som grekiska, och lärde sig med tiden även andra språk. Sitt första försök att skriva en berättelse gjorde han vid sju års ålder, om en stor grön drake. Men utöver detta hittade han också på egna språk, vilket återspeglas i hur han decennier senare skulle komma att bygga upp Midgårds-världen med tillhörande språk.

ohn Ronald Reuel Tolkien föddes den 3 januari 1892 i Bloemfontein, i dåvarande Oranjefristaten i dagens Sydafrika, som första barn till det brittiska paret Arthur Reuel Tolkien (1857-1896) och Mabel Suffield (1870-1904). När Ronald, som han kallades inom familjen, var tre år beslutades det att den lilla familjen skulle återvända till England en tid. Våren 1895 återvände så Mabel till hemlandet och Birmingham tillsammans med sina två söner - Ronald och hans två år yngre bror Hilary Arthur Reuel (1894-1976). Arthur däremot var tvungen att stanna kvar och arbeta en tid innan han kunde göra sin familj sällskap. Men ödet ville annorlunda. Arthur blev allvarligt sjuk och dog den 15 februari 1896 i reumatisk feber. Efter makens bortgång beslutade Mabel att stanna i England, och bosatte sig tillsammans med sönerna söder om Birmingham. Tillsammans med sin syster konverterade Mabel till katolicismen och accepterades in i den romersk-katolska kyrkan sommaren år 1900 – vilket kom att skapa en djup reva mellan den lilla familjen och såväl makens sida av familjen, som Mabels baptistiska familj. Pojkarna uppfostrades i katolsk anda, och förblev båda hängivna katoliker livet ut.

”Sitt första försök att skriva en berättelse gjorde han vid sju års ålder, om en stor grön drake.” Under sin tid på King Edwards School lärde han känna Rob Gilson, Geoffrey Bache Smith och Christopher Wiseman, som han tillsammans med bildade en halvhemlig klubb de kallade för T.C.B.S. (Tea Club, Barrovian Society) som fått sitt namn efter det ställe där de brukade mötas på Barrow Stores. Under Ronalds senare år vid skolan hade de kommit att träffas regelbundet efter skolan, och kom att fortsätta korrespondera sinsemellan, utbyta och kommentera varandras litterära verk ända fram till 1916. En tid som betydde mycket. Sommaren 1911 fick Ronald chansen att delta i en vandringsexpedition till Schweiz, en resa som skulle komma att inspirera till hans senare beskrivningar av såväl Vattnadal (Rivendell) som Dimmiga bergen (eller Misty Mountains) i framför allt sitt klassiska verk om hobbiten Bilbos äventyr i Bilbo – En hobbits äventyr – vilket han också beskrivit i ett brev 1968 (brev nr 306 i The Letters). Men när hösten kom var det dags att åter sätta sig i skolbänken, denna gången vid Exeter College i Oxford dit han lyckats få ett stipendium året innan. Väl där fördjupade han sig i klassiska språk, tillsammans med fornengelska och germanska språk (främst gotiska), liksom walesiska och finska. Han stannade där fram till 1913, då han fyllt tjugoett.

Men utan fast inkomst kom den lilla familjen att leva i fattigdom, och situationen förvärrades ytterligare 1904 när Mabel diagnostiserades med diabetes. Hon dog den 14 november samma år, varvid sönerna togs om hand av Mabels goda vän, Fader Francis Xavier Morgan vid Birmingham Oratory, som såg till pojkarnas såväl materiella som andliga välfärd. Pojkarna kom, efter att ha spenderat en tid hos en osympatisk ingift moster, att inackorderas på fru Faulkners pensionat för föräldralösa barn.

Fortsättningen finns på vår hemsida snabelposten.se.

Kultur&nöje Namn: Diana Sundström Född: 1981 Yrke: Jag kör lastbil Pölsa eller messmör: Blä för messmör, det blir pölsa direkt! Chips eller jordnötter: Chips Baka eller fiska: Fiska Solala eller Dolly Style: Solala

”Det var mamma som skickade in en ansökan till Farmen bakom ryggen på mig” Jag intervjuade Diana Sundström, för jag tycker att hon är en intressant person, som kör lastbil. Hon var även med i dokusåpan Farmen, men tyvärr så gick hon inte till final.

ur kom du på att du ville vara med i Farmen? - Jag själv kom inte på att jag ville vara med, det var mamma som skickade in en ansökan bakom ryggen på mig, och jag sa direkt nej, jag har aldrig tittat på farmen, vad gör man där? Men sen blev det så. När du kom till Farmen, var det som du hade tänkt dig det från början? - Det var mycket finare än vad jag hade trott, jag trodde att det skulle vara ett förfallet gammalt torpliknade ställe, men det var det inte, det var en fin gammal gård. Vad tyckte du var det roligaste? - Det roligaste för mig på Farmen var att lära mig så mycket, mer än vad jag trodde jag någonsin kunde göra. Att kunna ta hand om en gård själv, det är ingenting jag trodde jag kunde klara av, att jag skulle orka så mycket, så tuffa dagar. Det är ett enormt hårt arbete att vara farmare.

henne, hon älskar när man borstar på benen. Och sen var det hur jag utvecklades med korna, jag var rädd för kor innan, men från att vara livrädd och grina, till att sitta med dem, hur cool som helst. Min ko gick lös med mig och hon lyssnade på mej, och hon stod och slickade mej när jag mjölka henne. Såna saker var helt underbart. Och när vår lilla killing gick på ryggen på hästen, det var många såna fina upplevelser faktiskt. Har du kontakt med några andra från Farmen? - Jag har kontakt med några av deltagarna, och vi kommer att ha kontakt i all framtid, det är fina människor! Hur kändes det att vara i tinget? - Min första tävling i tinget var verkligen efterlängtad, jag hade velat komma till tinget många gånger innan, så jag var enormt taggad. Men man blir automatiskt jättenervös, fast man inte tror det innan, när man väl kommer innanför dörrarna.

Vad tyckte du var det tråkigaste? - Det tråkigaste på Farmen var inte arbetsmässigt. Arbetet var tufft, men inte tråkigt. Men jag tyckte det var jobbigt att upptäcka falskhet hos en del andra deltagare, det tyckte jag det var värsta med farmen Har du någon speciellt minne med dig från Farmen? - Ja, jag har jättemånga fina minnen. Om man ska tänka på djuren, så har jag ett jättehärligt minne när jag låg och mös med hästen Paula i hagen, hon låg och sov och jag låg på henne och borstade

Hur var det att inte få ha någon kontakt med omgivningen? - Jag har ju två barn hemma, och att inte veta, speciellt den minsta, hur hon har det hemma, det var jättejobbigt! Jag grät efter mina barn nästan varje dag, det var jättetufft att inte få ha kontakt med dem. Hur kom det sig att du ville börja jobba som lastbilschaufför? - Jag har kört lastbil sen jag var liten, med min morfar , och jag har alltid älskat det. Jag tycker att det är ett jätteroligt yrke. Vad är det bästa med att köra lastbil? - Det bästa är att du har ett väldigt omväxlande jobb, du träffar mycket folk, du får olika slags uppgifter, det är varierande. Du kan också själv bestämma lite, har man en lite sämre dag kanske man vill vara mer för sig själv, eller har man bra dagar så finns det hur mycket positivt folk som helst att umgås med. Det är min genre av människor som håller på i det yrket.

Kultur&nöje Solala

Det var kul att intervjua sånggruppen Solala och att se dem uppträda på Katalin i Uppsala. Det jag fastnade mest för är att de spelar på kökssaker, det tycker jag är så häftigt!

vänta, vi är alldeles för otåliga. - Vi ville göra en riktig bok med texter om vad vi tycker om musik, hur vi kom till, hur arret kom till, med bilder och instruktioner. Så vi är jättestolta, för den blev så fin som vi hade hoppats.

Vad handlar boken om? - Det är en riktig Solala-bok! Den har framför allt noter till våra låtar, och alla stämmor, man kan sjunga precis det som vi gör. Och så är det instruktioner hur man gör sina egna spaghettivispar, med fina illustrationer, och regler till lekar, som vi har hittat på när vi har varit ute på turné. Det är lite av varje, och mycket bilder. Lite coffeetable-book, snygg, tycker vi själva! Kommer ni fortsätta släppa böcker? - Den heter ju Solala vol.1, det säger nånting om att det kommer en vol.2. Vi hoppas på det i alla fall, det hade vart kul verkligen. Jag tror att vi kommer göra en till om några år. Om vi inte plötsligt vill något helt annat.

ur kom ni på att ni ville spela på köksartiklar? - Det blev en nödvändighet, säger Anders. När vi träffades första kvällen, för 7 år sedan hemma i Jens kök i Göteborg, så ville vi sjunga tillsammas. När vi hade gjort det en stund så kände vi att det behövde svänga lite mer, vi behövde percussion, så vi tog det som fanns i köket helt enkelt, och började spela på det. Det svängde ju rätt rejält. - Sen har det bara fortsatt, säger Jens. Vi hade ingen plan att det skulle bli ett band som vi jobbade med, när vi började, men sen blev det vår grej. Det är så folk känner igen oss, att vi spelar på de här köksgrejorna. Hur kommer ni på vilka kökssaker som passar ihop? - Vi testade fram och tillbaka, det började men en liten burk med ris som vi hade som shaker, sen efter att åren har gått så har arsenalen bättrats på, och vi har gått till Myrorna och testat vilka grejer som låter bra. Nu har vi satt vår percussion, kan man säga. Spaghetti finns alltid med, och burken spelar Jens ofta på. Vi har testat oss fram. Hur känns det att ha släppt en bok? - Jättekul och spännande! Det är ett projekt som vi har tänkt på länge. Folk har frågat om man kan få låtarna på noter, men vi har ju aldrig skrivit ner något, när vi gör våra arr så gör vi dem tillsammans på gehör. Vi tänkte först att vi skulle släppa en bok som ett 10-års jubileum, men det är 3 år kvar till dess, och vi orkar inte

Har det alltid varit ni tre i gruppen? - Vi hade en spelning då en ny hoppade in, det var precis i början. Annars har det alltid varit vi tre, sittandes i köket, eller runt ett piano, umgås, med en liten öl. Gör ni bara covers, eller även egna låtar? - Vi gör nästan bara covers. Vi har gjort några egna låtar, men i ganska speciella former. Det finns en lek med i boken, som heter viktecknings-låt, som när man var liten och man vek ett papper där den ena fick måla huvud och den andra kroppen, det är samma tänk, fast med en låt. På det viset har vi skrivit ett par låtar. Man bestämmer en genre, till exempel pop, dansband eller hiphop. Sen skriver man fyra takter var, utan att veta vad de andra har gjort innan. - Annars är det covers vi gör. Men vi

gillar att slå ihop olika låtar, man har en låt här och en låt här, och så tar man olika beståndsdelar, så slår man ihop dem till en låt, och oftast blir det lite sömmar mellan låtarna, lite övergångar och sånt, och där skriver vi ofta mycket eget. Vi tycker det är så kul och kreativt att utgå från någonting: ”Okej vad kan vi göra med det här, hur kan vi förädla det, eller förändra det så det blir vårt”. Vad är det bästa med erat band? - Bra fråga, för mig är det vänskapen, att få hänga med mina bästa kompisar vareviga dag, och bara göra det som jag tycker är allra härligast, att sjunga, det är väldigt privilegierat skulle jag säga. - Det bästa är vår gemenskap och att vi tycker lagom lika om det vi gör. Alla är lika investerade, och det är jätteviktigt, ingen är anställd av nån annan, utan alla bryr sig lika mycket. Och då rör sig projektet framåt lite snabbare, alla vill lika mycket. Ja, det är det bästa, och att vi hatar samma saker också (skrattar). Det är tur, det är väldigt sällan nån tycker en ide är dålig och nån annan tycker den är svinbra, vi är oftast överens om vilka låtar vi ska göra.

”att få hänga med mina bästa kompisar vareviga dag, och bara göra det som jag tycker är allra härligast, att sjunga” Hur kom ni på gruppnamnet? - Det var när vi hade släppt vår alldeles första video, Pepita dansar, som vi kom på att vi lägger ut det här på YouTube, till allas beskådan, säger Anders. Då måste man ha ett bandnamn, och då kom jag och Olle på att vi skulle heta Sololà. Det är en liten blinkning till Evert Taube som har skrivit en låt som heter Sololà. Vi tänkte först att vi skulle bli Taubeband, så vi var väldigt glada för vårat nya namn. Sen skulle Jens lägga upp videon och stavade fel, han skrev Solala istället! - En ren olyckshändelse, säger Jens. Jag kände inte till den där låten de pratade om, men okej det blir väl bra, tänkte jag och skrev, sen hade man kanske kunnat ändra det, men vi tyckte att det låter riktigt bra ändå, Solala lite ”la la la” lite sång, solo.. Och sen visade det sig att Solala betyder ”si så där” på tysk slang, så det tyckte vi passade jättebra, det här behåller vi! - Det är fortfarande folk som tror att vi heter Solola. Förut hade vi en apostrof på slutet som skulle visa hur man betonar det sista a:et, men vi tog bort det för vi tyckte att det blev fult rent grafiskt, det

såg lite världsmusik ut, och det kanske berättar annan story än vi ville. Har ni släppt några skivor? - Ja, tre stycken. Den tredje kommer nästa vecka, den skulle ha varit här nu, men är lite försenad. Det är två skivor där vi spelar covers i studioinspelning, och sen en liveplatta från turnén som vi gjorde i våras med Bohusläns Big Band. Vilka språk sjunger ni på? - Svenska… och engelska, vi har inga låtar på andra språk. Ja, spanska nu då. (skrattar) - Det finns små fraser på spanska, väldigt små. Nej, vi har inte räknat efter, men vi försöker blanda svenska och engelska låtar, och det är nog fifty-fifty. Vad har ni på gång efter er turné? - Bra fråga! Vi har en idé, att vi skulle vilja göra ett tv-program, det är fortfarande bara i idéfasen, men att vi skulle utforska olika sångstilar, där ett avsnitt handlar om en slags musikstil, och så besöker vi artister som jobbar med just det, och pratar om hur får man tex opera att låta opera, och historia bakom. Men det är bara en idé, vet inte om det blir av. - Jo, det kommer att bli av! (skrattar) Förutom att ni sjunger, har ni några andra jobb? Anders och Jens jobbar bara med Solala, Olle har även ett annat jobb: - Och det har jag mest för att jag tycker det är kul, det är bandet som är vårat jobb.

Anders är saxofonist instrumentalist, Jens är skådespelare i grunden, Olle är pianist. - När vi började med Solala hade vi andra konstnärliga yrken, från början, och jag håller kvar lite i det, jag jobbar på en skola för musikalartister i Göteborg, som pianist. Det är kul för då får jag spela piano, men jag försöker göra det så lite så möjligt, så vi hinner jobba med det här. Hur kommer ni på vad ni vill sjunga? - Vi har som sagt ganska lika smak och det är tur, det är det viktigaste, kan vi göra något med det här, kan vi få det att låta bättre, eller lika bra, men på ett annat sätt. - Vi vill alltid kunna tillföra någonting till låtarna, det kan vara olika saker, med vissa låtar kan det räcka att det blir nåt nytt med våra röster. Och så tänker man lite på om folk kan tycka att det här är kul att lyssna på. Och vad vi behöver nu? Om vi har gjort mycket svenskt, gammalt, tex, då kanske vi måste ha något modernt på engelska. Nu utformar vi också efter vad som passar våra konserter, behöver vi en nån låt för att konserten ska bli mer levande, eller det behövs kanske nån ballad, så då gör vi låtar utifrån vad konserten mår bra av att höra - Det är väldigt viktigt när man håller på med såna här scenshower, att man hittar en bra linje. Och sen försöker vi dela upp vem som sjunger melodierna på låtarna, så att alla ska få göra det ungefär

Namn: Anders Gabrielson, Jens Lindvall, Olle Berger Födda: Anders 1984, Jens 1984, Olle 1985 Yrke: Musiker, sångare. Vi gör det här på heltid nu. Surströmming eller pölsa: Anders surströmming, Jens pölsa, Olle pölsa. Kolla på Dolly Style eller äta en champion? Jens: Dolly Style, Olle: Dolly Style, Anders: champion.

lika mycket, det kan också påverka vilka låtar vi väljer, och i vilken ordning. Hur ofta brukar ni öva? - Vi repar två till tre gånger i veckan. Och när vi säger repa så är det allt som vi måste göra, alltså mycket av tiden är att vi träffas och bara sjunger och tränar på låtarna, men sen är det också mycket som vi måste fixa, eftersom vi gör allting själva. Så ibland får vi sitta en hel dag och bara skicka mail, eller boka biljetter eller boenden, det är också en del av vår arbetstid. - Men inför den här turnén har vi verkligen suttit och sjungit och sjungit och sjungit, säger Olle. Så mycket att mina grannar blev sura! Men det var precis när vi var färdiga, så det var ju jättebra. (skratt) De satte upp en lapp i mitt trapphus, där det stod ”Nu får det vara nog! De här körövningarna måste få ett slut!” - Jag har en låda hemma där jag samlar på mig såna här små grejer, det kul för då hittar man tex en set-list från 2013, ”jaha kommer ni ihåg när vi gjorde det här?”. Vi har gamla backstage-pass och klistermärken. Lappen från grannarna kommer absolut att finnas med i Solala vol.2, lovar gruppen. Är det här det ni vill satsa på? - Ja! svarar alla tre direkt. Det är det roligaste som finns, ja verkligen!

Historia Barbie 60 år

mars i år firade Barbie 60-årsjubileum. Barbiedockan är en leksak från USA som introducerades 9 mars 1959 av ett leksakföretag i Kalifornien vid namn Mattel. I Sverige lanserades hon till julen 1963 på NK.

Ruth Handler fick inspiration till Barbie då hon köpte den tyska dockan Lilli i en butik när hon var i Tyskland på resa. Hon skapade Barbie i slutet av 1950-talet. Dockorna fick namn efter hennes dotters smeknamn, Barbie. Det fanns också en son i familjen, Kenneth som kallades Ken. Den första dockan var gjord av vinyl, hade blont hår, röda läppar och målade ögon. Barbie har flera gånger kritiserats för sin kroppsform med stor byst, smal midja och långa slanka ben. Det sägs att om Barbie hade varit människa hade hon varit 180 centimeter lång och vägt 39 kilo. Intresset för att samla på Barbiedockor tog fart i USA i början på 80-talet, när unga mammor plockade fram sina gamla Barbie-dockor för att låta den nya generationen leka med dem. Man kan få betala upp till 50-70 000 för en Barbie från första året, 1959, om den är i perfekt skick. Den dyraste Barbien såldes på Christies auktioner i London för ca två miljoner kronor.

”om Barbie hade varit människa hade hon varit 180 centimeter lång och vägt 39 kilo”

Kultur&nöje Peter Perski

En dag åkte Erica och jag till Stockholm för att träffa skådespelaren Peter Perski, mest känd från Rederiet och TV-serien Maria Wern. Det blev en trevlig och givande intervju.

ntresset för skådespeleri fick Peter Perski redan som barn, och gick i lågstadiet med i teatergruppen Vår teater. - Jag kände mig oerhört stimulerad och inspirerad, och gillade liksom det kommunikativa inom yrket, att man kommuniserar med sina motspelare och publiken, säger han. Efter att han utexaminerades från Teaterhögskolan i Stockholm 1995, har han både spelat teater och medverkat i ett flertal film- och TV-produktioner. Som skådespelare får han gestalta olika slags karaktärer, men han har ingen särskild favoritkaraktärs-typ, utan gillar att gestalta alla slags karaktärer. - Det är spännande att kasta sig från olika karaktärer helt enkelt och få sätta sig in i dem, i situationerna som de upplever och genomlever, säger Peter.

Namn: Peter Perski Född: 1970 Yrke: Skådespelare Skådespelare du vill spela mot: Liv Mjönes Kronärtskocka eller mussla: Kronärtskocka Pölsa eller surströmming: Pölsa. Spela bowling eller biljard: Bowling Krokodil eller schimpans: Schimpans

Mest förknippad med Rederiet och Maria Wern: För många är Peter Perski känd som Dahléns nya VD Magnus Glans i de avslutande säsongerna av Rederiet i början på 2000talet. - Det var en sådan speciell karaktär om något, om man nu pratar om speciell roll, som kommer dit och ska ändra på allt. Jag tyckte att det var toppenkul, säger Peter. Innan han själv medverkade, hade han bara sett några enstaka avsnitt, även om han visste vilka alla skådespelare var, men därefter följde han serien. - Jag var ju med i mer än ett år i alla fall, eller vi spelade in säkert i ett och ett halvt år. Det var jättekul, det var en väldigt fin period, som jag jobbade med TV där i TV-huset, säger han. Dock är Peter Perski idag mest känd som Maria Werns kollega Arvidsson, i en filmserie om den kvinnliga polisen Maria Wern. Att medverka i denna produktion tycker Peter är jättespännande. - Vi har ju jobbat i tio år och gjort de där filmerna, och vi är ett väldigt fint gäng som arbetar, och vi har känt varandra ganska länge nu, säger Peter. Han tycker det är trivsamt och spännande, och kul att få vara delaktig, som att få vara med i manusarbetet och att få tycka till. Det roligaste med inspelningarna tycker han är att få komma till en massa olika platser och spännande ställen där han aldrig har varit, och att träffa vännerna.

Han tycker lika mycket om att spela teater som att filma, och tycker att det bästa är att få kombinera dessa saker, som han ser som två olika världar. - För har man gjort mycket teater, då blir man sugen på att filma, för det är ett annat tempo, och det är en annan närvaro kanske, säger Peter och fortsätter - Man jobbar på olika sätt, men resultatet är ju ändå att få publik. Peter har medverkat i flera produktioner, som han tycker är jättebra, Senast medverkade han i Vedemagasinet, som han har varit på riksteaterturné med, vilken han tyckte var väldigt spännande och som han verkligen tyckte om att spela. Vad gäller film och TV, tycker han att Maria Wern har varit en väldigt bra produktion. Likaså var han med i Kommissionen, som han ser som sin favoritproduktion. - Det var en fin ensemble och väldigt bra sammanhållning, och vi jobbade mycket intensivt tillsammans och blev liksom vänner allihopa, säger han. Under årens lopp har han fått många minnen, men han minns särskilt när han under produktionen Utvandrarna på Riksteatern för tio år sedan, träffade sin nuvarande sambo som han har två barn med, - Det får man skatta som en väldigt viktigt produktion. Det blev ändå väldigt stort, säger han.

Övrigt: Just nu är Peter pappaledig fram till sommaren. Därefter vet han i dagsläget inte vad han ska göra, men är hoppfull om att det kommer att dyka upp något jobb. Utöver att själv stå på scen, vill han gärna gå och se på teater, men det hinner han inte nu när han har barn. - Jättetråkigt, men jag ser väldigt sällan. Mest barnteater blir det, jag tar barnen på teater, säger Peter. På www.snabelposten.se finns intervjun med Peter Perski att läsa i helhet.

Kultur&nöje Gustav Anestam

Jag blev intresserad av att intervjua Gustav för att han fotograferar mycket, och för att jag såg honom i ”Farmen” på TV4. Vad ska man tänka på när man fotar? - Jag skulle säga att det viktigaste är inte hur bilden ser ut, de bästa bilderna jag känner att jag har tagit, det är när jag inte ens har tittat i kameran, utan bara tryckt av och det har blivit en bild i momentet, till exemplet när folk pratar. Så fort människor poserar för en bild så blir det stelt. Det är när någon pratar eller gör något, som bilden kan bli väldigt mycket mer intressant. Har du några tips om man vill börja lära sig att fotografera? - Att bara börja, inte tänka på någonting, utan bara gå ut och ta med kameran, och plåta så fort du känner för det. Har du gått någon kurs för att lära dig fotografera? - Nej, det började med att jag hade en kompis som jobbade med mingelfoto på helgerna, så jag hängde på honom, och tyckte det verkade kul. Sen började jag titta mer på fotografier, mycket i tidningar, jag kollade upp fotograferna och hittade lite favoriter som gjorde att jag blev inspirerad, och försökte härma dem, sen utvecklades det. Ingen är proffs på en gång, man måste alltid träna. Och det är viktigt att man har kul, för har du inte det kommer du inte vilja fortsätta fotografera. Vilken är den proffsigaste bild du har tagit? - Det är väl i så fall när jag fotar i studion, när de har lite mer utrustning och ljus och såna saker. Men jag tycker inte att någon av mina bilder är proffsiga, om jag ska vara ärlig (skrattar). Hur är det att vara skådespelare? - Det är väldigt upp och ner. Efter att jag har varit med i Farmen så har det varit liggande på is, för är du med i en sån realityserie, så är det inte så många som vill jobba med dig sen. Men att jobba som skådespelare är lite som med att vara fotograf, letar du inte stenhårt efter jobb, så blir det ingenting. Hollywood kommer inte att ringa och säga ”tja, vill du ha en huvudroll med Brat Pitt?” Det händer fan inte, man får ringa själv, och hänga på casting och såna saker. Vad har du varit med i som skådespelare? - Det senaste jag gjorde var en biroll i Black Widows som gick på TV3, med Cecilia Forss. Sen Familjen Rysberg, ett barnprogram där jag hade en biroll som Igor. Min allra första grej var i Kenny Starfighter, där jag fick spela Garys polare. Annars är det mycket reklamfilmer, jag är med i en reklam som fortfarande går, när vi är tvillingar som går ur en bil, men sen har det inte varit så mycket på länge. Vad har du på gång just nu? - Mitt fokus just nu är att jag vill börja studera. Jag och min bästa vän som jag har känt i snart 8 år, som jag har bott med och gjort massa saker ihop med, vi såg till och med likadana ut också förut, båda var tatuerade och långhåriga, och vi var ihop med varsin tvilling. Vi har försökt göra en podcast ihop, men det gick inte så jävla bra, vi blev för packade och glömde att stänga av inspelningen.(skrattar) Vi ville inte ens lyssna på vad vi hade gjort sen, så det gick åt helvete, tyvärr alltså. Men jag jobbar mycket med egna projekt, grejer som jag tycker är roliga. Och jag går ut mycket och bara plåtar själv, för att bara komma igång och vara kreativ.

”Jag med min ADHD t.ex. Och jag är väl egentligen en rätt konflikträdd typ, men när jag hamnade där så blev det lite som att vara inmålad i ett hörn, och då kom den riktiga Gustav fram.” Har du haft några andra jobb? - Ja, det känns som jag har jobbat med allting! Allt ifrån bageri, säljare, assistent och lärarvikarie. Jag har översatt filmer, jag har gjort röstskådespeleri, varit servitör och nisse, jag har jobbat på Gröna Lund och i klädbutik. Det mest otippade var som försäkringsmäklare, av alla saker! Det var väldigt annorlunda. Hur var det att vara med i Farmen? - Intressant, det var kul att uppleva att få överleva på det sättet. Det som var jobbigt var människorna, vi var så olika allihop, alla var ju extrema individer. Jag med min ADHD t.ex. Och jag är väl egentligen en rätt konflikträdd typ, i vanliga fall, men när jag hamnade där så blev det lite som att vara inmålad i ett hörn, och då kom den riktiga Gustav fram. Jag har egentligen inte problem med att ta en konflikt. Det sjukaste var att man inte hade någon som helst koll på vad klockan var! Namn: Gustav Anestam Född: 1989 Yrke: Jag jobbar som vikarie, lärarassistent och som fotograf. Gröt eller filmjölk: Gröt. Sockervadd eller kronärtskocka: Sockervadd, jag hatar kronärtskocka! Jag är så trött på grönsaker efter att ha varit med i Farmen! Läs hela intervjun med Gustav Anestam på vår hemsida

Historia

Stora och små händelser under 1998

Januari Den 16 januari har den kända filmen Titanic biopremiär i Sverige. Den 17 januari invigs utställningen Stockholm-Europas Kulturhuvudstad 1998 officiellt. Under hela 1998 är Stockholm utsedd till att vara Europas centrum för kultur. Den 26 januari förnekar USA:s president Bill Clinton anklagelserna om att han skulle ha haft en sexuell relation med praktikanten Monica Lewinsky. Februari Den 7 februari invigs Vinter-OS i Nagano. Nagano ligger i Japan. Den 18 februari läggs brottsutredningen om Estonia katastrofen ner. Den inleddes av åklagarmyndigheten i Stockholm samma dag som olyckan skedde. Mars Den 29 mars invigs Vasco da Gama-bron i Portugal. Bron är 17 kilometer lång och är Sydeuropas längsta bro. Den sträcker sig över floden Tejo i Lissabon. April Den 1 april gör Lill Babs comeback genom att inledda en riksomfattande turné tillsammans med Putte Wickman, Kjell Öhman och Anders Berglunds storband. Premiären äger rum i Lisebergs hallen.

Juli Den 1 juli avlider den svenske skådespelaren Stig Järrel på ett sjukhus i Monaco. Han blev 88 år. Den 11 juli startar årets upplaga av den klassiska cykeltävlingen Tour de France i Frankrike. Totalsegrare i Tour de France 1998 blir den italienske cyklisten Marco Pantani. Augusti Den 12 augusti meddelar fotbollsspelaren Tomas Brolin att han tänker avsluta sin karriär som elitfotbollspelare. September Den 4 september grundas sökmotorn Google av Larry Page och Sergey Brin i USA.

Den 20 september hålls det riksdagsval i Sverige. Vänsterblocket får 190 mandat och det borgerliga blocket får 159 mandat. I september 1998 släpper den svenska sångerskan Emilia Rydberg singeln Big Big World. Oktober Den 9 oktober har den kände regissören Stephen Spielbergs film Saving private Ryan biopremiär i Sverige. Den 23 oktober har regissören Lukas Moodysson film Fucking Åmål biopremiär. Den 30 oktober inträffar diskoteksbranden i Göteborg. 63 ungdomar dör och 213 skadas. November Den 9 november hålls en minnesstund för offren i förintelsen på flera ställen i världen på 60-årsdagen av Kristallnatten. Den 11 november högtidlighålls 80-årsminnet av första världskrigets slut i flera Europeiska storstäder. Den 17 november begravs den ryska tsarfamiljen i Sankt Petersburg. Begravningen hålls på dagen exakt 80 år efter att de avrättades av Bolsjevikerna. December Den 3 december tar Anja Pärson sin första världscupseger i Slalom i Mammoth Mountain i Kalifornien i USA. Den 19 december röstar den republikanska majoriteten och några få av demokraterna i det amerikanska representanthuset för att ställa Bill Clinton inför riksrätt. Detta på grund av Lewinsky-skandalen. Årets julkalender i SVT är ”När karusellerna sover”. Sveriges radios julkalender heter ”Familjen Anderssons sjuka jul”.

Maj Den 9 maj vinns Eurovision Song Contest av den israeliska sångerskan Dana International med låten Diva. Eurovision Song Contest avgörs det här året i den brittiska staden Birmingham. Den 11 maj präglas det första euromyntet i Frankrike. Den 17 maj vinner Tre kronor Ishockey-VM i Zürich. Den 28 maj presenterar Volvo sin nya bilmodell Volvo S80. Den 29 maj införs en ny lag i Sverige som kriminaliserar köp av sexuella tjänster. Juni Den 10 juni invigs fotbolls-VM i Frankrike. Den 12 juli blir Frankrike världsmästare i fotboll genom att besegra Brasilien med 3-0 i finalmatchen.

Serie

Det är svårt att tänka sig att en del av de idéer som idag är självklara, en gång ansågs fåniga eller kontroversiella. Oftast är anledningen till att de inte slår, rädslan för förändring, oro över att förlora status, ekonomisk påverkan eller helt enkelt att upptäckaren hade problem med att förmedla sig.

Jag finner den totala avsaknaden av säkerhetsutrustningen för produkten oroande. Var är nödstoppen till exempel?

Jag tror inte att folk som sedan urminnes tider ätit råa bär och rötter kommer fastna för den här trenden med brända mammutbitar.

Och var ska användarna få tag i det här ”ved”? Det växer väl knappast på träd??

Slipp då! Jag tar och lägger upp ”eld”-idén på internet istället!

ngen skulle idag kunna tänka sig att byta till vänstertrafik i Sverige, men ända fram till 1967 skulle de flesta finna tanken på högertrafik lika bakvänd. Idén var till den grad så opopulär att man i riksdagen sa nej till det 1927, 1934, 1939 1941, 1943, 1945 och 1953. 1955 genomfördes en folkomröstning där svaret blev ett rungande nej. Trots detta infördes högertrafik 1967, efter en lång upplysningskampanj. Ostburgaren känns som en självklar kung av hamburgarna, men det dröjde innan den accepterades bland allmänheten, då man tyckte ost och malet kött var en mycket märklig kombination. Den anses att ha skapats först 1934 i Kalifornien, och beskrevs av matskribenter som en kalifornisk underlighet som knappast skulle slå någon annanstans. Det dröjde ända till 1948 innan McDonalds la till den på menyn. När Eiffeltornet skulle byggas var motståndet stort. Folk ansåg att tornet skulle förfula staden, då det skulle bli mycket större och annorlunda än de andra byggnaderna i staden. 300 konstnärer och arkitekter skrev ett argt brev för att protestera emot byggandet. När det väl var byggt blev tornet snart mycket populärt och drog många besökare. Att tvätta händerna, att hålla mat kyld och laga till den ordentligt och tvätta sår för att hindra spridning av skadliga bakterier är normalt och förväntat. Man har dock inte alltid känt till bakterier och att de orsakar sjukdomar. Under 1600-talet började man med hjälp av mikroskop observera bakterier och mikroorganismer, de misstänktes snart vara källor till sjukdomar. Att tvätta händer och se till att kläder var rena innan man träffade patienter, föreslogs som metoder att minska smittan. Men när Ignaz Semmelweis 1847 försökte få läkare att tvätta händerna för att få ner den katastrofala dödligheten på en klinik så möttes han av åsikten ”en gentlemans händer kan inte vara orsaken”. Joseph Lister försökte samma sak 20 år senare och hade betydligt mer tur, bara 15 år efter hans kampanj började det bli allmänt accepterat att tvätta händer och sterilisera utrustning INNAN operationer och undersökningar. Louise Pasteur kunde 1865, efter en längre tids studier, visa på att värmebehandling hjälpte mot bakterier i mjölk, vin, öl och andra vätskor. Ändå dröjde det till 1937, och att över 85% av skolbarnen var smittade med någon form av TBC, innan det blev lag på pastörisering av mjölk i Sverige.

Nästa nummer kommer i augusti 2019