9789189713307

MOA P. BLOMQVIST

VIRKA FÖR LIVET

KLÄDER! TEKNIKER! INSPIRATION!

There are wondrous things. There are magical things. There are dangerous things. We get what we deserve.

Tanis Terry Miles, 2015

Bokförlaget Polaris, Stockholm

Bokens modeller får inte användas i förvärvssyfte.

© 2024 Moa P. Blomqvist

Redaktör: Sophia Lundquist

Grafisk form och omslag: Kristin Lidström

Foton: Thomas Harrysson, utom Leonardo Gren (s. 89, nederst), Jonas Arneson (s. 131, nederst) och Moas privata foton (s. 10–11, 25, 30, 36–37, 46–47, 52–53, 62–63, 70–71, 76–77, 88–89, 94–95, 106–107, 116–117, 122–123, 130–131, 138, 140–141, 146–147, 158)

Teckningar: Kalle Forss

Repro: Italgraf Media, Stockholm

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos Drukarnia Interak, Polen, 2024 ISBN : 978-91-8971-330-7

Bokförlaget Polaris är en del av JP/Politikens Forlag, grundat 1946

Stolthet & förord

INNEHÅLL

So you think you can virka?

En kort introduktion till exakt alla tekniker i den här boken

Är virkning en materialsport? Ja och nej, men mest ja

Provlappar och du – enemies to friends to lovers

Att synas i sömmarna om man älskar sömmar som inte syns

VIRKBESKRIVNINGAR

Tall Dark Stranger

90s Baby

Rules + Regulations

The Matriarch

Knife Rain

Crawford Court

Hotel Room Service

Ok Wow

Kjol

Topp

You are Home

Let’s Boogie

On Brand

Saccharine

Pocket Tension Square

Egghead

The Moa Experience

Vad händer sen?

Inspiration

Resurser

Tack

Författaren

STOLTHET & FÖRORD

DEN ABSOLUT VÄRSTA frågan jag vet är: ”Vad jobbar du med?” Inte för att jag inte är stolt, utan för att det oftast tar jättelång tid att förklara att jag är designer, butiksägare, författare, influencer, garnfärgare och konstnär, och det kommer alltid så många följdfrågor, framför allt om hur mycket jag tjänar. Så jag brukar säga att ”jag virkar”. Det kan låta banalt, men det gör det inte mindre sant. De senaste 23 åren har jag virkat mig minst tre varv runt jorden. Det är det allra roligaste, viktigaste och absolut mesta punk jag vet. Att jag är en virkare är en lika självklar del av mig som att jag har gröna ögon och storlek 41 i skor.

För att få någon rätsida på hur den här boken hamnade i dina händer måste vi vrida tillbaka klockan rätt långt. Min mamma förstod tidigt att det var något fel på mig; jag var 6 år gammal när jag fick min första diagnos. Min hjärna är liksom inställd på en annan frekvens än hos andra människor. Det har gjort mig till en sökare, en fyrkantig kloss i samhällets obarmhärtigt runda hål. Alltid för mycket, aldrig tillräckligt. Någon som fått stå bredvid och titta på. Jag har försökt fila ner mina skarpa kanter för att passa in. Livet har gått ut på att leta efter ett sammanhang som jag kan få lov att vara en del av, hela tiden har jag misslyckats. Så till slut fick jag skapa mig ett eget sammanhang, som jag har valt att kalla Honse.

Det började litet, som det så ofta gör. Jag var kanske 8 år gammal. Min mormor, som var min bästa vän och största idol, satte en virknål i min ena hand och ett garnnystan i den andra och sa: ”Nu är det dags att börja virka.” Så jag virkade. Jag förstår det såklart inte då, det kommer att dröja nästan 20 år innan det går upp för mig, men där börjar en era. Åren går, jag blev bättre, uppvisade talang till och med. Jag började sticka, och en gång när jag var 17 blev jag som kanske första och enda gymnasieelev i Sverige utslängd från en lektion i engelska för att jag satt och virkade. En psykolog beskrev en gång min tankekapacitet som en åttafilig motorväg

i rusningstrafik, en miljon knivskarpa tankar som löper parallellt, men en seriekrock är aldrig mer än ett felbeslut bort. Vad jag hade insett, men som lärarna missat, är att när jag får jobba med händerna, skapa något, så krymper Highway 101 ner till en ödslig grusväg. Jag hittar fokus, jag hittar lugn. Så jag har liksom aldrig riktigt slutat.

Vi reser i tiden fram till år 2019, då har jag virkat i knappt 20 år av mitt liv, men det är först när jag lade upp en bild på en tröja jag gjort på sociala medier som saker började hända, på riktigt. Jag, som aldrig fått fler än kanske 100 likes på en riktigt bra selfie, vaknade morgonen efter med nästan 5 000 gilla-markeringar och kommentarer som unisont säger: ”Har du en beskrivning?”

Nej, det hade jag ju inte. Men fröet såddes. Tänk om jag hade en beskrivning. Så jag började läsa beskrivningar, virka en tröja, ifrågasätta mig själv, skriva utkast, gråta av frustration, virka samma tröja igen utifrån min egen beskrivning, renskriva och virka igen.

Och till slut, i augusti 2020 startade jag Honse. Jag släppte min första beskrivning. Den heter The Matriarch och är en hyllning till min mormor, en kärleksförklaring i 10 000 maskor till kvinnan som lärde mig virka. Den såldes som en digital fil som folk kunde köpa och ladda ner direkt. Webbplattformen som jag sålde genom bad mig ange ett antal, och jag tog i från tårna och skrev 100. Jag tänkte att om jag skriver så många behöver jag aldrig fylla på, jag stängde datorn och kände mig dum. Skämdes. Första dygnet sålde jag 40 beskrivningar. De 100 var slut inom en vecka. I skrivande stund har beskrivningen till tröjan sålts i mer än 2 500 exemplar.

Mycket har hänt sedan det där allra första mönstret: Jag har öppnat butik, varit med i Vogue, jag har utvecklats till en fenomenal designer, jag är en oerhört skicklig färgare, jag har tiotusentals följare på sociala medier. Jag är öppen, ärlig och alltid 100 procent mig själv. Det kan låta som att jag skryter, det är för att jag gör det, men allt det där är sant. Lika sant är det att jag inte tycker speciellt bra om mig själv. Och det är okej. Jag tror inte på något sätt att min psykiska ohälsa är en superkraft, långt ifrån,

men det som brukar kallas ”driv” och min specifika sorts självförakt är två sidor av samma mynt. Jag tror att behöva handskas med, lära känna och visa medkänsla för sig själv ger en ett försprång. Varumärket Honse är en förlängning av personen Moa, en bråkstake som svingar åt alla håll. För ung och för rå för de traditionella handarbetarna, för gammaldags för modescenen, med verk för kommersiella för att klassas som riktig konst. Ett slags självvalt utanförskap där jag designar, virkar och färgar. Mitt skapande bottnar i en önskan om att bli förstådd. Jag blir ofta anklagad för att vara perfektionist, och visst kan det vara så, men det är snarare så att om det jag skapar inte blir exakt så som jag tänkt mig finns risken att bli feltolkad. I varje plagg, i varje maska, finns en liten bit av mig själv. Skörhet, sorg, oändlig framtidstro och förtröstan. Stora känslor som rinner ner genom virknålen. Jag använder garnet på samma sätt som en konstnär använder sina penslar eller en musiker sitt piano. Jag bearbetar ett helt liv, allt som gjort ont och allt som varit gott, en maska i taget.

Så, med allt detta i bagaget skulle jag alltså sätta mig och skriva en bok. Var min inspiration kommer ifrån är inte alltid superenkelt att se för dem som inte befinner sig inuti mitt huvud 24/7, men för mig är det alltid glasklart vad jag vill säga, vilken historia jag vill berätta. Och på de 169 sidor jag fått till mitt förfogande ska jag berätta historien om mig. Jag bjuder in dig till en guidad tur genom mitt liv. Inte bara för att du ska få lära känna mig, utan för att kanske, bara kanske, kan du genom mitt skamlösa utfläkande få förmånen att lära känna dig själv.

Du kanske tror att jag menar det här metaforiskt – det gör jag inte. Vi kommer helt sonika att ta en walk of shame down minnenas allé och vi börjar vid mina föräldrars giftermål år 1991 med tröjan Tall Dark Stranger som är en karbonkopia av livet på min mammas röda brudklänning och därefter blir det åka av. Bland annat kommer du att få möta klänningen Rules + Regulations och med den sjuåringen som lärt sig lägga om livet så att det alltid slutar på jämna tal. I tröjan Knife Rain har tiden stannat år 2006 och fjortonåriga Moa kan alla låtar av Fall Out Boy utantill och tror att livet inte kan bli värre (spoiler: det blir värre. Det blir bättre också, men värre först). I klänningen Saccharine får du träffa butiksägaren som

älskar kunder men sätter lappar i skyltfönstret där det står ”strax tillbaka” för att ostört kunna ha en panikångestattack i källaren. Vi slutar i The Moa Experience, en tröja gjord av restgarner från alla de andra modellerna i boken, för visst är det så att vi är summan av allt som hänt oss, det goda och det onda, allt det här ryms inuti mig.

Jag tror att vi skapar de bästa sakerna när vi slutar skämmas, när vi tappar respekten. Därför tycker jag att du ska ta den här boken med en nypa salt. Skriv i marginalerna, stryk över sådant du tycker är fel eller fult, måla en liten mustasch på mig. Jag vill att den här boken blir något mer än bara en samling virkbeskrivningar. Min önskan är att den kan fungera som en språngbräda mot ditt eget sätt att skapa, ett steg på vägen mot vem du vill vara, en hint om hur du kan använda virknålen och garnet för att berätta din historia.

SO YOU THINK YOU CAN VIRKA?

DU LÄSER SÄKERT den här boken för att du redan kan virka, det vore jättemärkligt annars. Men vad vet jag, kanske har du boken för att titta på bilderna eller för att kunna vinna en otippat garninriktad omgång Trivial Pursuit. Oavsett vilket är det med största sannolikhet så att du aldrig virkat såhär förut, du har nog inte ens sett virkning som ser ut såhär förut och det finns ett oändligt antal anledningar till varför det kan vara så. Kanske lever du med föreställningen att det inte går att virka kläder av annat än mormorsrutor, eller tänker att om man vill ha plagg som ser stickade ut kan man väl bara sticka dem, eller så är det något helt annat. Hela den grundpremissen är fel av den enkla anledningen att den utgår från att virkning är underordnad stickning.

I arbetet med den här boken blev jag påmind om hur förlegad synen på virkning faktiskt är. Jag hade byggt upp ett naivt litet universum där virkning och stickning existerar på lika villkor. När någon kom in i min butik och sa ”jag vill göra en tröja”, var den naturliga frågan ”vill du sticka eller virka?”. Men verkligheten, som den så ofta gör, slog mig rakt i ansiktet på kanske den mest otippade platsen. Jag var på en branschmässa, letade inspiration och scoutade garner. Jag träffade en hel del nya leverantörer, och när jag berättade att jag var på jakt efter garner till min bok om virkning, plockade de, utan undantag, fram sina pärmar med tunna

bomullsgarner. Inte ens bland mina egna ses virkningen som lämplig för något annat än bordstabletter. Vad jag vill ha sagt är att det inte är ditt fel att du köpt resonemanget, vi har trots allt alla matats med det, men jag är här för att ändra på det.

Det bästa du kan göra innan du ger dig på någon av beskrivningarna är att glömma allt du lärt dig. Visst, du kan behålla maskteknikerna, men hur virkning traditionellt ser ut och borde kännas är det bara att släppa taget om. Du kan inte hålla fast vid allt det där gamla om du har en önskan att utvecklas. Jag har fått inse att alla inte lever efter devisen ”hur svårt kan det vara?”, och trots att svaret på frågan oftast är: ”inte jättesvårt”, har jag full respekt för att det kan kännas som att ge sig ut på tunn is när man ger sig i kast med beskrivningarna i den här boken. Jag lovar att om du kan läsa innantill, hålla i en virknål och har lite tålamod, är det bara en tidsfråga innan folk kommer att missta dina virkade plagg för stickade.

EN KORT INTRODUKTION till exakt alla tekniker

i den här boken

FUSKSTICKNING

Jag brukar, halvt på skämt och halvt på allvar, kalla det jag håller på med för fake knit, fuskstickning. Inte för att jag tycker att det jag gör är något slags bootlegvariant av stickning, utan mer för att folk beter sig som att jag sålt på dem en billig märkeskopia när de får reda på att det är virkning. I fuskstickning använder man egentligen samma tekniker som vid regelrätt virkning, men man använder dem på ett lite annat sätt. Först och främst virkas fuskstickning oftast från sida till sida i stället för nerifrån och upp. Dessutom virkas det aldrig genom båda maskbågarna när man fuskstickar, utan i bakre eller tredje maskbågen. Detta för att maskorna ska få den karakteristiska v-form som annars bara syns i stickning.

FÖRDELARNA MED ATT VIRKA

SÅ DET SER STICKAT UT ÄR MÅNGA, MEN BLAND ANNAT HAR DU FÖLJANDE ATT SE FRAM EMOT:

× Stycket blir dubbelsidigt, alltså likadant på fram- och baksidan.

× Det är mycket enklare än att behöva lära sig att sticka.

× Det är jättekul att se hur provocerade folk blir när man talar om att det inte är stickat.