9789180974394 by Smakprov Media AB

RÄDSLANS MONOGRAM

©HedvigBlidberg2024

Omslagsillustration: Hedvig Blidberg

Övriga bilder:HedvigBlidberg

Förlag:BoD –Books on Demand,Stockholm,Sverige

Tryck: BoD–Books on Demand,Norderstedt,Tyskland

ISBN:978-91-8097-439-4

SOLFÖRMÖRKELSEN

Harriet vaknar av havet. Pappan bärsin yngsta dotter till hamnen därSnäckan ligger.Stora valkigahänderlyfterhenne ombord.Johan iSummingablirhögtidlig undervegamössan, ansiktet är renspolat, fåratavsol ochstorm.Han släpper tändkulemotorn ur friläge. Båtenstävarframgenom vågorna.

Harriet håller sigvaken ända ut till Sommarön.Där väntar Ramsvikenmed vågskvalpmot klipporoch sand.Tvättkorgen honliggeriärgenomblåstavvindarna, denlämnaspåverandan. Havetandas.Det är somatt sväva, somomhon ännu inte landat itillvaron.Hon deltar ienhymndär havethar sin stämma,där gräset spelar medblåklockoroch prästkragar. Honsomnarbums.

Juninatten är burenavljuset, hinner aldrig mörkna.Luften är mättad av blomdoft ochsalt. Harriet fäktar medarmarna. Tvättkorgenbär henne, verandan bärtvättkorgen ochmarken bäralltihop.

Långtborta hörs ordennär pappan förklararhur detkommer sigatt solförmörkelseninträﬀar just dennadag dentrettionde juni 1954.Men Harriethör bara ljuden kringorden isin lätta slummer. Honvet inte attpappanhar visatsystrarna vadsom händer närmånen lägger sigöversolen.Minna är tiooch Nina åtta,defår vara mednär pappan slår sönder ettgammalt fönsteritriangelstorabitar somhan omsorgsfullt sotaröverett stearinljus. Himlen är blek,hängerövertalltopparna iRamsvikenändauttillKosteröarna.Systrarna måstehagummistövlar närdeklättrarupp på berget, fast detinteregnar. Båda harfått strängaorder om attintetitta direkt in isolen.

»Mankan bliblind«,säger pappan ochalltdet spännandegår imoln, förnugällerdet somvanligt attintegörafel.Storasyster Minnaförundras över attdet faktiskt blir sompappan harsagt. En underlig svärta sveper Sommarön imörker, kvar blir ettspökliktsken. Detvitamyggnätet fångar tystnaden närvärlden blir stum ochsvart.Harriet hinner häpnainnan skriketkommer. Detövergår ien utdragen jämmer som ingenhör.

Allt förändrasoch ingentingblirsig likt.

SPEGELFLICKAN

Harriet ligger på rygg isin vita sparkdräkt,ﬁlten sommammanlagtovanpåden äkta mattan är blå.

FruLarsson är noga medstädningen. Lägenheten istadenpå slättenärhennesstolthet. Honvet sitt värdeoch fårbra betalt.

Familjen skulle knappast klarasig utan henne. Parkettgolvet är nybonat, detglänser ieftermiddagsljusetsom strömmar in irummetfrånden öppnabalkongdörren.Utanför rinner ån. Ljuset brytsgenom kristallkronansprismor,väggarnablirfulla av regnbågar.

Harrietsansikte är uppmärksamt, de snedaögonenvaksamma. En skål medäpplenstårpåbordetframför denblekgulasoﬀan.

Familjen trängs kringden lilla. Pappan ochMinna,Ninaoch mamman,tilloch medStorebror harkommithem föratt titta.

De lutarsinakroppar över barnet.Deras ansikten kommer nära,deras jollranderösterforsaringenom huden, in genom

öronen,munnen, näsan.Harriet serpådem,suger fast dem medblicken en efteren.

»Du är nästan ny«,kvittrarstorasyster Minna, »ändå serdet ut somduhar sett hela världen.« »Hon är snarttre månader, du bordehavantdig.« Nina står på avståndoch blängerpåkrypetpågolvet.

»Tittavilka småhänderhon har, vilkaperfektaﬁngrar«,fortsätter Minna. »De vevaroch gårpå, du vill visstberätta något föross.« Minnaler motsin lillasystersom utan attletillbaka sprattlarpågolvetdär honblivitlagd.

»Vadtänkerdu«,undrarMinna. »Du är så allvarlig, Harrje, vadgrubblardupå?«

»Detlär dröjainnan du fårveta«,konstaterar Nina.Hon vändersig bort,slårsig neri soﬀan ochsträckersig efterett äpple somhon körtändernai.Storebror sätter sigiden enakarmstolenoch stopparsin pipa. »Gossekarl« kallar pappan honomnu närhan börjat tjänaegnapengar.

»Gull«,jollrar pappan, »mitt lillaHarrjegull«. Hanärlångoch mager, harlossatslipsen ochknäpptupp den överstaskjortknappen.Kavajen hänger över stolsryggenpå en av de blekgulastolarnamed lejontassarsom hörihopmed soﬀan.Som detmesta ivåningenärmöblernaarvegodsfrån Rosholma herrgård därfarmorvuxit upp. Pappansmörka hårfallerner över pannan.Harriet sökerhans blick. Hanskjuter uppbrillorna föratt hållahåret på plats. Ögonen är mörktblå likt utsidanavmusselskal. Honlyssnar till pappansröst, denlåter mjuk someninlindadsmekning.

»Gull,mittlilla Harrjegull.« Hans storahandstryker henneöverhuvudet.Harrietshand

grabbartag ihanspekﬁngeroch håller fast. »Tuss«,säger han ochröstenveknarännumer.Han ler, menöverläppenstramar över tänderna.

Mamman harsattsig iden omklädda emman. Eftermycket letandeﬁck hontag på etttyg sompassarprecistillden gröna soﬀan somhör till ochgör sigvackert motåbäketmed lejontassar.Emman står bredvidpianot. Noternaärnerplockade.

Detvar längesedan honspelade,bedövad somhon varitavden lillanya.Mirjamhadestyrt medsängoch medkläder, blöjor ochpuder till sonenhon väntade. Honhadespecialbeställt ljusblåoch vitutstyrsel från Parisoch hittat ettbadkarmed en ställning av träsom passadeprecispådet storakaret.Hon vill inte se minnetsbortmotadebilderfrånförlossningen,den som skulle ha blivit hennes triumf.Den nyföddahar trotsathenne ochanläntmed en skåramellanbenen.

Dethadesvartnatför Mirjam.Hon kundeinteens se på sin dotter,barauppfattahennesskrik somskarsönderallthon hoppatspå. Honsänktesig neri avgrundenoch flydde. Samtidigt loghon lydigt motden amprabarnmorskan somstodböjd över hennemed flickan ifamnen. »EttA-barn«,pustade barnmorskan belåtet, »en riktig litenprinsessa«.Mirjamstryker handenöversittnya stolstyg av sammet,det spänneri brösten. Hon rättar till svinryggen, stickerhårnålarnafastare mothuvudsvålen, resersig ochgår fram till dotternpåfilten.Med fumliga händer tarhon uppbarnet. Huvudetkränger.Harriet kvider missnöjt närhon blir inlyft isängkammarenför attammas. Mirjam sjunkerner på sängen,läggerifrån sigsin börda, tarav blusen,knäpper uppden stadigabysthållarenoch lägger barnet till bröstet. Medhungrigaläpparsuger Harrietmjölken ur den

glatta bröstvårtan, tappar denoch formar om munnen.Handenvilar motden varmahuden medanhon äter.Harriet söker sinmorsblick,men Mirjam serbort, kännerbarasin egen lust sombarnetväckermed sina läppar.Mirjamblundar,smeker sitt andrabröst medden lediga handen,förlorarsig ivälbehagetsom sprids genomkroppen längsmage, höfter,sköte och lår.

Medett ryck drar honundan barnet från bröstetoch släpper nerhenne iden ﬁnakorgenmed blåsänghimmel.

Harriet är moltyst, senbörjarhon skrika.Hon håller sina händerknutnaframför munnen,det kommer inga tårar. Raseriet görhenne blåröd iansiktet. Mirjam granskar sintredjedotter, tardefåstegenframtilldörrenoch lämnar rummet. Familjen sitter vidköksbordetoch äter.Den panerade ﬁsken trängs på tallrikarnamed pressadpotatis,gröna ärtoroch rivna morötter.Mirjamkastari sigmaten,deandra harnästanätit färdigt. Pappan torkar sigommunnenmed linneservetten, vikerihopden ochför dentillbakainiservettringen av silver.

Hans namn är ingraverat medsirliga bokstäver. Axel harfått servettringenavsin mordåhan fyllde tio, itrettiotvåårhar hananväntden,silvret är slitet,märkt av hans ﬁngrar.Han ser uppfodrandepåMirjam.

»Du bordeseefter varför hongråter.«

Mirjam fortsätter attäta.

»Detärväldigt vadhon gastar«,suckarStorebror.

Mirjam skraparupp detsista från tallriken, resersig ochgår.

Harrietorkar inte skrika mer, hulkar bara,snyftar till och suckar,sen blir hontyst.

Dörren öppnas.Mirjamgår fram till sintredjedotter.

»Lillastumpan,varförärduså ledsen«,undrarhon medkalla ögon ochröstenlackeradmed ömhet. Barnetskriker till svar. Modern vankar fram ochtillbakairummet. Skymningens trötta ljus sippraringenom sängkammarensbalkongdörr.Utanförhörsåvattnetskvalpa motstenläggningen. Någragrabbar tävlar om vemsom kan cyklafortast nertillStadsparken.En ochannan ensamhusse rastar sinhund, förälskade parpromenerartättihoplängs kajen. Runt hörnet gertvå skator hals från balsampoppelnborta hosHögbergs.

Mirjam serpåsin dotter,granskardet ﬁnskurna ansiktet,ögonenhar svullnat igen av gråten.

Honböjer signer,stirrar på barnet,grabbar tagkring armarna, ömsomlyfter, ömsomskakar.

»Sluta«,väser hon. »Slutagenast.« MenHarriet fortsätter att skrika.

Modern slängerifrån sigﬂickan på denstora sängen ochgriper efterenkudde.Kvällsljusetvandrar över barnetsmagedär hon ligger isin vita sparkdräkt.Helahenneskropp är sammandragenikramp,gråtenrasar ivarje muskel ochvarje ben.

Mirjam klämmerihopkuddensåknogarnavitnar. Honpressarihopsinasmala läppar ochtrycker kudden motsittbröst medanhon granskar sintredjedotter.

»Hurunderstår du dig,« väserhon medanhon långsamt böjer sigframoch pressarkuddenöversin dottersansikte.

DOPET

Utanför fönstren harhöstens kyla färgat om iträdkronorna. Åvattnet rinner lågt underbroarna.Himlenärenvidsträckt kupa av nyblåstglasöverslätten. Mamman ochpappangrälarom namnen.Mammanvillhaett rejält svensktnamn: Karin. Menpappanhar redanbestämt. Flickan fåringet eget namn,barasläktnamn somärinmutade av andra. Harriet efterhansälsklingsfaster,hon somdött barnlös33årgammal, smeknamnet Harrje kommer på köpet. Mellannamnet blir hans systerstilltalsnamn. Mormor,från främmandeland, honsom varitdöd imånga år viskar någoti dotterns öraoch Mirjam vägrar ge sig. Dettredjenamnetblir himladrottningens.

Faster Nickaärden enda av farfarssex syskon somfortfarande lever. Honärvid full vigörtrots sinhögaålder,får vara istället förbådefarmoroch farfar ifamiljen, mormor ochmorfarmed förden delen. Faster Nickasom utsettstillgudmorbär fram barnet till prästen. Hanstårunder kristallkronan isalongen meddet välsignade vattnetiensilverskål. En tillknäppt man isvartakläder, rundkragen stramarkring adamsäpplet. Harriet ligger stilla.Hon är alldeles tyst ochser ut iingenstans.

Faster Nickagranskarhenne mednågot ömtiblicken,rättar försiktigt till spetsenpåden nystruknadopklänning somhon självburit försjuttiofemår sedan. Spädbarnetsansikte öppnar sigmot dengamla kvinnan. De mötervarandrai ettleende.

Faster Nickaärhögrest,klädd isin ﬁnaste blådräkt ochenvit blus medspetskrage. Broschen honärvtavsin morärprydligt fäst på dräktjackans slag,kjolennår nertillfotknölarna.Hon

harstora händer ochfötter, är somutvandrad ur en roman från artonhundratalet.FasterNicka håller ﬂickebarnetstadigt ifamnen. Balkongdörrenstårpåglänt,dopklänningenstyg rister,spetsar ochblankabandsläparändaner igolvet. Mammansklänningär så mörktblå attdet serutsom honbär sorg därhon står längst bort iraden av anhöriga.Hon lerpå beställning nermot sintredjedotter. Menögonenärstängda ochleendet blir en grimas somStorebror förevigarmed sinkamera.Den yngsta gästen icirkeln,enﬂicka medrosettihåret, börjar plötsligtgallskrika. Prästentar rasktupp psalmsången medsin höga tenor, hans strängaansikte mjuknarenaning när alla röster förenasmed hans.Han läserurden svarta boken somliggeruppslagen över de magrahänderna.

»Såvilja vi nu ikristligkärlekbäraframdetta barn ochfrälsa hennefrånsynden. Jagdöper digHarriet,Esther, Maria, iFaderns, Sonens ochden helige Andesnamn. Amen.« Vattendropparnablöterhårtofsen ochfontanellen sombuktaravbarnets hjärtslag. Pappan räcker över en linnehandduk medvittmonogram.Prästen torkar dennydöptashuvud.

»Låt osstacka ochbedja.« Prästenrabblar entoniga ordomett nytt barn somska få evigtliv om detlever ifruktan ochär Gudtillbehag.Mammanspelarstelt till psalmensom prästentar upp. Storebrorfotograferar, tarsvart-vitabilder, frusna ögonblickavskuggor ochljussom alla skaklistrasini familjens fotoalbum.

Lägenheten är fylldmed folk.Bordendignaravförfriskningar, barnen radasupp vidett bord,devuxna vidett annat. När prästenäntligenhar vett attgå, blir folk allt merhögljudda. Mamman sätter sigvid pianot igen,ﬂerabörjardansa.Store-

bror blir tillsagd attfylla på iglasen. Harrietblirlagdisin korg.Den vita dopklänningen medsläphängerbredvid och dinglarpåsin galgesom ettgammalt spökeutsläpptfråndet förﬂutnasvind. Hennes händer är knutna underhakan som till bön. Dengraverade silverbägarenhon fått idopgåva av sin gudmor står på nattduksbordet.

Gästerna roar sig. Skivorna meddansmusik ligger ientrave, de byts automatisktavden nyaradiogrammofonen. De mindre barnen somnar på dyschan, de större klippermed ögonen,ser på de vuxnas ansikten somblänker av svett. Männen sominte dansar tävlar iarmbrytning vidmatsalsbordet.Hejarklacken växer, pappan släppersin damoch utmanarvinnaren. Han lossar på slipsenoch kavlar uppärmarna,äringen ungdom längre.Bådehan ochMirjamvar ju förgamla försmått,men kundeintemotstå.

»Jagtrorbestämt attAxelrodnar,« hade Kristina hojtat över köksbordet till sinAronnär pappan stakat sigframtillatt Mirjam väntade. Kristina somärbarnmorska, logförsmädligt, menångrade sigsnabbtoch slätadeöver, visstkan en kvinna somnärmarsig fyrtio blimor.Aronärguldsmed. Hanhar gjort dopsmycket till Harriet, en turkos infälldiett hjärta av silver. Pappan knäpperupp denöversta skjortknappen. Hankänner sitt hjärta,sin mandom,stryker undanhåret ochsynar motståndaren. Axel tarett stadigttag om hans hand,spänner sin seniga kroppoch håller emot,segar sigframtillett övertag, vinner,skålaroch dansar vidare meddamen hannyssövergivit. Mirjam är inte mycket föratt dansa. Honsmiterhellreutiköketoch lyssnarpånågon bekymradväninna sombehöver lätta sitt hjärta.Nedsmutsade tallrikardiskas, torkas ochstaplas

på serveringsvagnen somnär hjärtatärlitelättare rullas in till storavitrinskåpetimatsalen. Dörren öppnas till föräldrarnas rum. Harriet ligger isin korg. En frän lukt kommer ur munnen på skuggkroppen somlutar sigöverhenne.Hon ligger somhon blivit lagd,pårygg, orörlig, stum ochutanatt öppna ögonen.Skuggkroppen smyger siguturrummetutanatt stänga dörren.Skrattenoch rösterna dämpas närmammansittervid pianot ochspelar musikenfrån mormorsland. Harrietkännerigentonerna.Hon reserini drömmarna. Därﬁnnsde starka färgerna kvar,alltdet varma somskiftar igrönt.När honvaknaräralltborta ochfärgerna trängs undanavskuggorna.

FASTER NICKA

Mörkret tätnar.Allhelgonahelgen närmarsig.Mamman vill åkatillfasterNicka ochvisaupp minstingen medanhon ännu är behändig attflytta på.Visserligen hardenyssträffats på Harriets dop, menmammanbehöver kommahemifrånoch packar en väskatillsig självoch denlilla.Mirjamkan fortfarandeintefatta atthon blivit morigen. Flickan ligger därsom en dockaoch serpåhenne,alltidmed detgåtfullaallvarsom fårMirjamatt kännasig obekväm. Honsom varsåsäker på attäntligenkunna ge Axel en son, ryggar varjegångdottern skriker. Mennär andramänniskor begaparflickan kanhon inte låta bliatt stoltsera. Detärsålättatt luras, så enkelt att blända folk medsådantdeförväntar sig. På tågetvillallatitta

ochbeundra. »Osåbedårande honär.« Mirjam slickarisig. Flickebarnet görvarenda människa yr av jollerlycka. Mirjam undviker dotterns blick. Honstirrar ut genomfönstret. Den grådagernförstärkerdefärgersom dröjtsig kvar inovemberrusket.Markenärbar.Ingen skyddandesnö harännufallit. Folk börjar tändaljusvid sina dödasgravar. Mirjam drömmer sigbort, så somhon alltid hardrömt sigbort, utan attvisaför någonvar honegentligenbeﬁnner sig.

Faster Nickamöter vidstationen.Hon är magniﬁkisin duvgråkappa somsnuddar vidfotknölarna.Det vita håretunder persianhattenärsom alltid uppsattiknutoch de handsydda kängornaavläder oklanderligt putsade. Detärhältanoch käppensom fattas,annarsskullehon se ut somenåteruppstånden SelmaLagerlöf.

Harriet är ettbarnsom nästan aldrig skriker. Hosfamiljen Blitzgårdh finns ingetutrymme förett barn somprotesterar. Honblirtidigttyst, lärsig attiaktta. Nu skahon visasupp för faster Nickas finavänneroch honskötersig utmärkt. De äldre kvinnornaflockas omkringhenne.Mammanhållerupp barnet till allmän beskådan.

»Se en sådandocka,vilketperfekt litetansikte ochsåallvarlig«, skrockar faster Nickas rödakorsdamerbelåtet.

Någorlunda hemmastadd ilägenhetendär Beda,hushållerskan sombor isin kammareinnanförköket,lagat matför attgöda sinhusmoroch dennyblivnamodern, somnar Harrietefter atthafåttbröstet enligt detfyratimmarsschema somärbrukligt.Hon ligger mitt på faster Nickas säng,bäddadmed vita spetslakan ochett djupblåtttäcke.Hennesansikte är inte ett fridfulltspädbarns.Hon är på sinvakt.

De tvåkvinnorna utei salongen sitter framförbrasanoch språkar. Sött vin, småkakor ochen fruktskålfinnsinomräckhåll.Mirjams rädsla förAxels faster harunder åren ersattsav en förtroligbeundransom numera är ömsesidig. Folk med läshuvud haralltidimponerat på dengamla lärarinnan och Mirjam harfaktisktpresterat någotenaståendesom tagitbåde realen ochstudenten på rekordtidoch medtoppbetygtillpå köpet. Honhar dessutom fortsatt på universitetet. Detansågs vara så sensationelltatt en flerbarnsmammastuderarspråk och fårspets på varjetenta,att tidningarnaskrivit om henne. Faster Nickahadeklipptutoch sparat artiklarna.Såsnart honslutat amma skaMirjamfortsätta sina studier. Somalltidkretsar samtalet kringAxel. NärMirjammärker attNicka vägrar brytasin välingroddalojalitet medbrorsonen övergerhon ämnet, lockar Nickaatt berättaomsittegetliv,men någrastörreförtroenden blir detinte. Nickaälskaratt diskutera, honföljerflitigtmed isamhällsdebattenoch kulturlivet, men värnar om sitt innersta rum. Hurhennesprivatliv egentligenser ut vetnog bara Beda,omens hon. Detärförst närMirjamföljer medfasterNicka till sovrummetför atthämta Harriet somde blir sittande på denstora sängen iavspänd förtrolighet.Mirjamhjälper Nickaatt lösa upphårkronan,hon sträcker sigmot toalettbordetoch tarframborsten,drarmed långatag genom detvitahåret somräckertillmidjanpåden gamladamen.Hon förstårintesjälv detoerhördaidet hongör,fasterNicka har aldrig låtitnågon annansköta sitt hår. Honärenmänniskamed en sfär av integritet omkringsig.Fåvågar utmana den. Underligt noglåter honMirjamhållasutanatt så mycket somstelnatill. Faster Nickapåminneromenskolflicka därhon sitter.

RÄDSLANS MONOGRAM

en berättelse viaHedvigBlidberg

HuvudpersoneniRädslansmonogramhar en krigstraumatiseradmor somvägrartatillsig sintredje dotter. Därmed är Harrietsexistenshotad.Hon blir fadernsfavorit, vilket väcker avund, meningen vågar sättasig uppmot hustyrannenmed denömmarösten.

Honsöker tröstvid pianot, sökersamhörighetensröster iden storaradionoch följer ljusspelet isalongendär kristallkronan hänger.

Utåt agerar honstoisk fakir. HundenPuckhjälper henneatt finnas.

Harriet färdas mellanstadenpåslättenoch ön i Kosterhavet. Detärdär honfödspånyttvarje sommar, stärkt av de saltabadenoch mötetmed landskapets kargaskönhet.

Harriet kan inte berättahur honhar detiskuggan av skräcken.Hon måstesom alla andraifamiljen hålla fasaden intakt.

Närdeorimligakravenoch prövningarna blir förstora, rämnar hennes försvar.Enlavin drar medsig denstora katastrofen, densom ledertillännustörreförödelse.