9789180665292

Linda Castillo Hennes sista andetag

Översatt av Sofi Rydell

FÖRFATTARENS TACK

Som alltid när jag blivit färdig med en bok, finns det många som jag vill tacka för deras hjälp. Först och främst vill jag tacka det vanliga gänget, de enastående förlagsmedarbetarna på Minotaur Books: Charles Spicer, Sally Richardson, Andrew Martin, Matthew Shear, Matthew Baldacci, Jeanne-Marie Hudson, Stephanie Davis, Sarah Melnyk, Hector DeJean, Kerry Nordling, April Osborn, David Rotstein. Tack för era goda idéer, alla timmar med hårt arbete som ni lagt ner, ert stöd och er oförtrutna entusiasm för Kate Burkholder-serien. Jag hoppas ni förstår hur mycket jag uppskattar var och en av er.

Jag vill också tacka några av dem som jobbat bakom kulisserna och som under skrivandet av Hennes sista andetag gjort sitt yttersta för att lära mig mer om amishkulturen. Ett varmt tack till Denise Campbell-Johnson vid Dover Public Library för att du delat med dig av dina kunskaper om amish-folket, och särskilt för de två roliga dagarna i Ohios amish-trakter. Jag uppskattar verkligen att du hittade en lucka i ditt späckade schema för att umgås med mig och visa mig runt.

Stort tack till Mark och Salome Oliver från Millersburg i Ohio, för att ni lät mig komma hem till er och ge mig ett hum om er vardag. Det var så roligt att sitta och prata med er, och jag blev väldigt glad när jag fick köra er buggy. Ni

förstod säkert på mitt breda leende hur mycket jag älskade det!

Tack till mina andra amish-vänner i Millersburg, för att ni bjöd hem mig till er. Jag hade mycket trevligt när jag åt middag med er och fick se er vackra gård.

Jag vill också tacka John och Janet Shafer från Killbuck i Ohio för allt forskningsmaterial som ni har tillhandahållit genom åren som gått. Varje berättelse börjar med en idé, och ni har gett mig massor. I gengäld hoppas jag att jag kan ge er många fler timmar med njutbar läsning.

Ännu en gång vill jag också säga ett enormt tack till polischef Dan Light vid polisstationen i Arcanum i Ohio, för hans stora kunskaper och många förslag vad gäller ämnet bilolyckor. Som alltid står jag själv för eventuella faktafel.

Jag skulle vilja tacka min agent Nancy Yost för att du gjort det omöjliga möjligt och fått det att se lätt ut. Du är den bästa som finns.

Stort tack till Divorna: Jennifer Archer, Anita Howard, Marcy McKay och April Redmon.

Tack till mina författarvänner Jennifer Miller och Catherine Spangler för allt stöd genom åren som gått. Vilken resa det har varit!

Slutligen vill jag tacka min man Ernest som hela tiden stått vid min sida. Jag älskar dig.

PROLOG

De skodda hästhovarnas klapprande mot asfalten ekade under trädens lövverk. Paul Borntrager hade köpt den fyraåriga valacken av rasen amerikansk standardhäst på auktionen i Millersburg för ett halvår sedan – mot bättre vetande. Hans dotter Norah hade genast döpt honom till Sampson – efter världens största häst – eftersom han var så stor och stark. Sampson hade kommit direkt från kapplöpningsbanan, och till en början hade han varit en utmaning som oväntat bytte gångart och blev skrämd av bilar och lösspringande hundar. Men efter sex månaders träning och många kilometer på vägarna hade hästen visat sig vara en god investering. Nu var Sampson en av de snabbaste travarna som Paul ägt och en ren njutning att köra med. Han var glad att han gett hästen en chans.

Skinntömmarna kändes fasta, men mjuka mot hans händer. Knarret från seldonen och buggyns taktfasta knakande vaggade in Paul i en stilla meditation. Barnen hade varit duktiga under eftermiddagen, trots att de fått vänta en dryg timme före besöket på kliniken. Nu var de tysta, men det var bara för att han stannat till vid Dairy Dream och köpt glass åt dem. Så fort de ätit upp den, skulle pratet och lekarna säkert komma igång igen. Tanken fick honom att dra på munnen. Det hade varit en bra dag.

Skymningen föll snabbt, och det hade börjat dugga

från de lågt hängande molnen. Paul hoppades på regn, för torkan hade gått hårt åt grödorna under sommaren. Han smackade med läpparna, klatschade till med tömmarna och fick Sampson att ta ut stegen i en förlängd trav. Även om Paul satt batteridrivna baklyktor och en reflexskylt om långsamt gående fordon bakpå vagnen, gillade han inte att vara ute på vägarna efter mörkrets inbrott. Englischers hade alltid bråttom och körde för fort. Många gånger märkte de inte ens vart de var på väg, särskilt inte om de höll på med sina mobiltelefoner samtidigt.

”Titta, Datt! Die sunn is am unnergeh!”

Paul log när han hörde sin fyraårige sons röst och kastade en blick åt höger. Genom lönnarnas, almarnas och de svarta valnötsträdens blodröda lövverk bredvid vägen sköt den nedåtgående solens rosa fingrar ner genom det mörknande molntäcket. ”Herren har välsignat oss med ännu en vacker dag, eller hur?”

”Datt, David vill inte klappa med mig”, hördes sexåriga Norahs röst från buggyns baksäte.

Barnens mamm hade lärt Norah en ny klapplek, botching, de senaste dagarna, och den lilla flickan tjatade hela tiden på sin storebror att de skulle leka den. ”Han är nog fullt upptagen med att äta sin glass”, gissade Paul.

”Men han är ju klar.”

David, som var åtta år och hans äldsta barn, stack fram huvudet inifrån buggyn och tittade upp på sin pappa. ”Klapplekar är för flickor, Datt. Tvinga mig inte att leka det.”

Paul kastade en blick över axeln på dottern. ”Han har en poäng, Norah.”

Hon lutade sig fram bredvid brodern och lade ena handen på hans axel. Paul såg att hon hade en kladdig fläck med chokladglass på knogarna. ”Jag ska inte säga nåt till nån”, lovade hon gravallvarligt.

Paul brast i skratt, och kärleken till barnen drabbade honom så hårt att det gjorde ont i bröstet. Det var inte första gången i dag som han tackade Gud för alla de välsignelser han fått.

”Nu är vi nästan hemma”, sa han. ”Kan du inte sjunga en av klappsångerna i stället?” Men det var med förströdd min han ställde frågan, för nu närmade de sig en korsning med skymd sikt, och han ville vara beredd ifall Sampson blev rädd.

Han tog hårdare tag om tömmarna och sträckte på halsen för att spana efter korsande trafik. Träden stod alltför tätt för att han skulle se klart och tydligt, men inget avslöjande ljus från billyktor syntes till. Inte heller hörde han något motorljud eller suset av bildäck mot asfalten. Det var säkert att köra vidare.

I buggyns baksäte började Norah sjunga:

Runt runt en mullbärsbuske

Jagade apan vesslan,

Apan stannade och drog upp sin strumpa …

Nu kunde Paul höra att barnen klappade händerna, och han förstod att Norah lyckats övertala sin storebror att leka med henne. Han log för sig själv, hon var en riktigt skicklig liten förhandlare och hade en stark vilja, precis som sin mamma.

De var nästan framme vid korsningen och alldeles ensamma på vägen. Paul smackade för att Sampson skulle öka farten och började sedan sjunga med barnen.

Runt runt hönshuset

Jagade råttan vesslan …

Motorvrålet kom från ingenstans, lika plötsligt som ett störtande jetplan. Paul fick en skymt av det rytande svarta monstret till höger om sig. Adrenalinet brände till i magen. Ett djupt hugg av skräck. För sent började han dra i tömmarna och skrek: ”Ptro!”

Hästens skodda hovar halkade mot asfalten.

Krocken skakade om honom kraftigt. Han hörde kraset av trä och fiberglas som splittrades. Kände en het smärta i sidan. Och sedan flög han genom luften. Runt omkring honom exploderade buggyn. Paul trodde sig höra ett barn som skrek, och sedan kom marken rusande och träffade honom hårt.

I nästa sekund låg han med ansiktet nertryckt i jorden. Det torra gräset rev honom på kinden. Blodsmak i munnen. Insikten att han var svårt skadad letade sig in i hjärnan. Men det enda han kunde tänka på var barnen. Vart hade de tagit vägen? Varför hörde han dem inte? Han måste ta sig till dem och se hur det var med dem.

Gode Gud, snälla, vaka över mina barn.

Han försökte ta sig upp, och ansträngningen fick honom att stöna till, men kroppen vägrade lyda. Utan att kunna röra sig eller tala lyssnade han efter barnens röster, deras skrik, efter något livstecken över huvud taget, men det enda han hörde var tystnaden, regnet som mjukt trummade mot asfalten och vinden som susade genom träden.

KAPITEL 1

Ibland blir det för mycket av det goda. Det var ett av min mamms favorituttryck när jag växte upp. Som barn förstod jag inte vad det egentligen betydde, och ansträngde mig inte heller direkt för att försöka lista ut det. Enligt den amish-flicka som jag var på den tiden kunde det aldrig bli för mycket. Världen runt omkring mig kändes som en snabb flod med skummande forsar och djup vars hemligheter jag inte ens kunde föreställa mig. Jag hungrade efter att få färdas längs den floden, ivrig att dyka ner i alla dess mörka hålor och avslöja deras väl dolda hemligheter. Det var inte förrän jag var i tjugoårsåldern som jag insåg att floden ibland flödade över sina bräddar och orsakade förödande översvämningar.

Nu är min mamm borta, och själv har jag inte varit amish på mer än femton år, men ofta kommer jag på mig själv med att använda det där gamla uttrycket, särskilt i fråga om polisarbetet, men framför allt om mitt eget liv.

Jag har varit i tjänst sedan klockan tre i eftermiddags, och för att vara en fredag har polisradion hållit sig oroväckande tyst, inte bara i Painters Mill, utan i hela Holmes County. Jag har stoppat en bil och skrivit ut en fortkörningsbot, främst för att det inte var första gången det hände och för att den artonårige föraren kommer köra ihjäl någon om han inte drar ner på hastigheten. Den senaste timmen har jag åkt runt på bakgatorna och försökt låta bli att grubbla på

allvarliga saker, i synnerhet en viss delstatspolis vid namn

John Tomasetti och vår relation som har blivit mycket mer komplicerad än jag tänkt mig från början.

Vi träffades för nästan två år sedan när vi utredde Slakthusmorden tillsammans. Det var ett fruktansvärt fall med en seriemördare som mutade in Painters Mill som sitt revir och lämnade en mängd dödsoffer efter sig. Tomasetti, som arbetade på BCI, den myndighet i Ohio som samordnar brottsutredningar, skickades hit för att bistå oss. Situationen förvärrades av att jag var personligen inblandad i fallet. Omständigheterna var de värsta tänkbara, särskilt för att inleda en relation, yrkesmässig eller av annan art. Men det som kunnat bli en katastrof av bibliska proportioner växte på något sätt till något nytt och bra och fullständigt oväntat. Tomasetti och jag försöker fortfarande klura ut hur vi ska definiera det band vi skapat mellan oss. Jag tycker att han klarar det bättre än jag.

Det är det som är grejen med förhållanden, att det inte spelar någon roll om man försöker hålla det enkelt, för alla möjliga jobbiga komplikationer har en tendens att leta sig in i alla fall. Tomasetti och jag har kommit fram till ett slags vägskäl, och jag anar att en förändring är på gång. Förändringar innebär förstås inte alltid något negativt. Men de är sällan lätta. Obeslutsamheten kan kännas tärande, speciellt när man nått fram till ett viktigt avgörande och inte är säker på vilken väg man ska ta – och man vet innerst inne att vägarna leder åt helt olika håll.

Jag lyckas inte särskilt bra med att låta bli att tänka på mina personliga problem, och märker att jag börjar falla tillbaka i en gammal vana som jag fick när jag var patrullerande polis: jag önskar att något ska hända. Det skulle räcka med ett barslagsmål. Eller kanske ett familjegräl. Utan allvarliga skador, förstås. Jag vet inte vad det säger

om mig, att jag hellre skulle stå öga mot öga med några förbannade fyllon än fundera alltför mycket på det som pågår i mitt eget liv.

Jag har precis svängt in på parkeringsplatsen utanför

LaDonnas Diner för att köpa en BLT-macka och en kopp mörkrostat att ta med, när min medarbetare på larmcentralens andra skift anropar mig med ett sprakande ljud över radion.

”623.”

Jag tar mikrofonen och svarar: ”Vad gäller det, Jodie?”

”Jag fick precis ett larm från Andy Welbaum. Han berättade att det skett en svår olycka på Delisle Road vid County Road 14.”

”Några personskador?” Kvällsmaten är nu helt bortglömd, jag kastar en blick i backspegeln och gör en U-sväng på grusplanen.

”En buggy är inblandad. Han sa att det var allvarligt.”

”Skicka dit en ambulans. Och meddela Holmes County.” Med en svordom svänger jag vänster på Main Street och slår på blåljuset och sirenen. Motorn protesterar när jag gasar upp till åttio. ”Jag är 10-76.”

När jag lämnar Painters Mills stadsgräns har jag kommit upp i nästan hundra kilometer i timmen. Inom ett par sekunder börjar polisradion blinka när larmet skickas till Holmes Countys sheriffmyndighet. Jag svänger vänster på Delisle Road, en slingrig asfaltsväg som går rakt igenom ett tättbevuxet skogsparti. Dagtid är det vackert att köra här, men på kvällen är det jävligt lömskt, särskilt på grund av alla hjortar som rör sig i området.

Korsningen med County Road 14 ligger en dryg kilometer längre fram. Motorn klagar igen när jag ökar farten till över hundratio. Brevlådor och svarta trädstammar flyger förbi utanför fönstret. Jag kör över en kulle och får

syn på lyktorna från ett ensamt fordon längre fram. Ingen ambulans eller annan polisbil än, det är jag som är först på plats.

Knappt tjugo meter från korsningen ser jag Andy Welbaums pickup. Han bor några kilometer härifrån. Förmodligen var han på väg hem från jobbet vid fabriken i Millersburg. Hans bil står snett parkerad vid vägkanten, som om han bromsat in hårt och plötsligt. Framlyktorna är riktade mot något som ser ut som vraket efter en fyrhjulig buggy. Hästen syns inte till, så antingen har den sprungit hem eller ligger påkörd i närheten. Med tanke på hur buggyn ser ut gissar jag på det senare.

”Helvete.” Jag bromsar kraftigt så att däcken sladdar på gruset i vägrenen. Jag låter det blinkande blåljuset vara på, och samtidigt som jag drar åt handbromsen tänder jag helljusen för att få ännu starkare belysning. Snabbt plockar jag med mig några varningsbloss från baksätet, tar med mig den stora ficklampan, och sedan är jag ute ur bilen. Jag bryter upp blossen och slänger ut dem på vägen för att varna ankommande trafik. Därefter börjar jag gå mot buggyn.

Sinnena är på helspänn när jag närmar mig, och på en och samma gång noterar jag flera detaljer. I korsningens sydvästra hörn ligger en fux på sidan, den har fortfarande selen på sig, men rör sig inte. Knappt trettio meter längre bort har den totalförstörda buggyn fallit över ända. Den har brutits itu på mitten, men det är inte något rent brott. Jag ser att trät har splittrats, två av hjulen saknas, och spillrorna efter vagnen – mest fiberglasbitar och träflisor – har spritts ut över ett nästan tio meter brett område. Jag lägger också märke till flera andra saker. En barnsko. En plattbrättad hatt som ligger bland de torra löven i det bruna gräset …

Hjärnan registrerar allt detta på en bråkdels sekund, och jag förstår att det hänt något fruktansvärt här. Värre än fruktansvärt. Det vore ett mirakel om någon har överlevt.

Halvvägs framme vid buggyn hittar jag det första offret.

Det är ett barn, inser jag, och allting stannar upp, som om någon tryckt på en knapp inne i mitt huvud, och hela världen saktar in till slowmotion.

”Helvete. Helvete.” Jag rusar fram till offret och faller på knä. Det är en liten flicka. Sex eller sju år gammal. Hon har på sig en blå klänning. Hennes kapp, den traditionella amish-hättan, sitter snett och är indränkt med blod, vilket får mig att genast tänka: skallskada. ”Gumman.” Ordet låter som en kvävd viskning.

Barnet ligger på rygg med armarna rakt ut åt sidorna. De knubbiga händerna är öppna och avslappnade. Ansiktet är så fridfullt att det ser ut som om hon sover. Men huden är grå. De blå läpparna är särade, och innanför anar man de små mjölktänderna. Redan nu har ögonen blivit mjölkvita och ofokuserade. Jag ser hennes bara fötter och inser att kraften från kollisionen slet av henne skorna.

Mentalt slår jag på autopiloten, knäpper på mikrofonen som jag har på jackslaget och lägger ut larmet om en 10-50F, koden för en dödsolycka. När jag reser mig märker jag att benen skakar. Magen vänder sig, och jag sväljer ner något som smakar surt. Runt omkring mig är kvällen så stilla att jag kan höra pickupens motor knäppa några meter bort. Till och med syrsorna och fåglarna har tystnat, som i vördnad för den ohyggliga händelse som inträffade här för bara några minuter sedan.

I framlyktornas sken flyger insekter, och liksom långt bortifrån hör jag någons snyftningar. Jag lyser med ficklampan ditåt och får syn på Andy Welbaum som sitter med händerna för ansiktet och storgråter på marken bredvid

sin bil. Bröstet häver sig, och ljud som jag knappt tror är mänskliga stöts ut ur hans mun.

Jag ropar på honom. ”Är du skadad, Andy?”

Han tittar upp på mig, som om han undrar hur jag kan fråga det. ”Nej.”

”Hur många var det i buggyn? Har du tittat efter?” Jag har precis börjat gå för att leta efter fler passagerare då jag upptäcker ännu ett offer.

Jag hör inte vad Andy svarar medan jag går bort till amish-mannen i gräset bredvid vägen. Han ligger framstupa, med huvudet vänt åt ena sidan och har på sig en svart kavaj och svarta byxor. Jag försöker låta bli att titta på den enorma blodpölen som runnit ut i gräset runt honom, eller på hans vänstra ben som vridit sig så att foten pekar bakåt. Han är vaken och tittar på mig med ett öga medan jag närmar mig.

Jag sätter mig på knä bredvid honom. ”Allt kommer bli bra”, säger jag. ”Du har råkat ut för en olycka. Jag är här för att hjälpa till.”

Han öppnar munnen. Läpparna darrar. Helskägget avslöjar att han är gift, och jag undrar om hans fru ligger någonstans i närheten.

Jag lägger ena handen på hans. Huden känns kall. ”Hur många fler var det i buggyn?”

”Tre … barn.”

Inom mig känner jag hur modet sjunker. Jag vill inte behöva hitta några fler döda barn. Jag klappar honom på handen. ”Hjälpen är på väg.”

Hans blick möter min. ”Katie …”

Att höra mitt eget namn från mannens blodiga mun ger mig en chock. För jag känner igen rösten. Och ansiktet. Det blir som ett hårt slag i magen när jag inser vem han är. Visserligen har det gått många år vid det här laget, men

det finns vissa saker – vissa människor – som man aldrig glömmer. Paul Borntrager är en av dem. ”Paul.” Medan jag säger hans namn stålsätter jag mig mot de starka känslor som det väcker.

Han försöker säga något, men börjar i stället spotta blod. Jag ser mer av det på hans tänder. Men det är ögat som är allra svårast att titta på. Det ena är helt borta, det andra är vid medvetande och fullt av smärta. Jag känner personen som är fången inuti den lemlästade kroppen. Jag känner hans fru. Jag vet att åtminstone ett av hans barn har dött, och jag är livrädd att mitt ansiktsuttryck ska avslöja den fruktansvärda sanningen för honom.

”Försök inte prata mer”, säger jag. ”Jag ska gå och leta efter barnen.”

Pauls ögon fylls av tårar. Jag känner hans blick bränna i ryggen när jag reser mig och går därifrån. Snabbt lyser jag över marken och letar efter fler offer. På avstånd hör jag sirener och känner ett stråk av lättnad när jag inser att hjälpen snart är här. Jag vet att det är fegt att reagera så, men jag vill inte behöva ta hand om det här alldeles ensam.

Jag tänker på Pauls fru, Mattie. Det känns som om det gått en hel livstid sedan hon var min bästis. Vi har inte pratats vid på nästan tjugo år, och numera är vi i stort sett främlingar för varandra, men ärligt talat skulle jag inte klara av om hon också hade dött i kvällens olycka.

Leran suger tag i mina kängor när jag går över diket. På andra sidan ser jag en liten gestalt ligga hopkurad vid en tjock lönnstam. En pojke på ungefär fyra år. Han ser ut som en docka, liten, ömtålig och skör. Hoppet vaknar hastigt när jag noterar ångan som stiger i den kalla kvällsluften. Först tror jag att det är hans utandning. Men när jag kommer närmare inser jag med växande fasa att det inte är

ett tecken på liv, utan på död. Han har förblött och ångan kommer från blodet som svalnar.

Jag går fram i alla fall och sätter mig på huk bredvid honom, och min enda tanke när jag tittar på hans misshandlade ansikte är att ett barn aldrig borde råka ut för det här. Hans ögon och mun är öppna, och ett sår lika stort som min knytnäve har skalat av huden på ena sidan av huvudet.

Synen gör mig så illa berörd att jag måste blunda. ”Men för i helvete”, utstöter jag medan jag reser mig.

För ett ögonblick står jag bara där, omgiven av de döda och döende, överväldigad, illamående av blodbadet och full av maktlös vrede, för denna massaker borde inte ha fått hända, och ändå har den gjort det, i min hemstad, när jag var i tjänst, och det finns inte ett jävla dugg jag kan göra för att rädda dem.

Med en kraftansträngning tar jag mig i kragen så att jag kan göra min plikt. Jag låter ljuskäglan vandra över olycksplatsen. En vindil får trädgrenarna ovanför att rassla till och några löv faller ner. Dimslöjorna stiger upp ur den täta undervegetationen, och jag kommer på mig själv med att tänka på själar som lämnar sina kroppar.

Ett kvidande väcker mig plötsligt ur min förlamning. Jag snurrar runt och riktar snabbt ficklampan åt vänster. Där ser jag något som fastnat i det saggande metallstängslet som löper längs skogsbrynet. Ännu ett barn. Jag börjar springa. På sex meters håll ser jag att det är en pojke. Åtta eller nio år gammal. Hoppet växer som en stor våg när jag hör honom stöna. Det är ett sorgligt ljud som ekar inom mig likt den brännande smärtan av ett brutet ben. Men det är också ett bra ljud, för det avslöjar att han lever.

Jag faller på knä bredvid honom och lägger ner ficklampan på marken. Barnet ligger på sidan med vänsterarmen

sträckt över huvudet och skruvad i en fasansfullt onaturlig vinkel. Axeln har gått ur led, tänker jag. Kanske en bruten arm. Inget livshotande, men jag har tjänstgjort vid så pass många olyckor att jag vet att de värsta skadorna oftast är dem som man inte ser.

Ena sidan av hans ansikte är synligt. Han har ögonen öppna, och jag ser de böjda ögonfransarna skugga hans kind när han blinkar. Över hakan, halsen och framsidan på jackan är det blodfläckar. Han har blod i ansiktet också, men jag ser inte var det kommer ifrån, kan inte hitta orsaken.

Varsamt stryker jag med fingertopparna över hans hand i förhoppningen att beröringen ska trösta honom.

”Vännen, hör du mig?”

Pojken kvider. Jag kan höra hans andetag rusa in och ut mellan de sammanbitna tänderna. Han flåsar tungt.

Hyperventilerar. Handen rycker till under min, och han skriker högt.

”Försök låta bli att röra på dig, gubben”, säger jag. ”Du har varit med om en olycka, men allt kommer bli bra.” Medan jag säger det försöker jag föreställa mig hur han känner sig, så att jag ska kunna hitta de rätta, tröstande orden. ”Jag heter Katie. Jag ska hjälpa dig. Din datt mår bra. Och doktorn är på väg. Var bara stilla och försök slappna av, okej?”

Den lilla kroppen häver sig. Han utstöter ett ljud som får bloddropparna att spruta ur munnen. Jag hör hur det gurglar i hans bröst, och jag blundar hårt medan jag kämpar för att hålla mig lugn. Våga inte ta den här också, fräser en liten röst i mitt huvud.

Lusten är väldigt stark att slå armarna om honom och dra ner honom från stängslet där han hänger. Men jag vet att man aldrig ska flytta på ett olycksoffer. Om han skadats

i huvudet eller ryggraden kan det göra saken ännu värre.

Eller döda honom.

Pojken stirrar rakt framför sig, blinkar. Andas fortfarande tungt. Det rosslar i bröstet. Han rör sig inte, försöker inte titta på mig. ”… Sampson …”, viskar han.

Jag vet inte vem Sampson är. Vet inte ens om jag hört rätt eller om han är vid medvetande och förstår vad han själv säger. Men det spelar ingen roll. Jag drar tummen över hans hand. ”Sch.” Jag lutar mig närmare. ”Prata inte.”

Han skruvar lite på sig, vänder på huvudet. Hans ögon möter mina. De är grå. Som Matties, inser jag. I deras djup ser jag en skräck och smärta som inget barn borde behöva utsättas för. Hans mun darrar. Tårarna rinner. ”Gör ont …”

”Allt kommer bli bra.” Jag tvingar mig själv att le, men läpparna känns som taggtråd.

Ett blekt leende drar över hans läppar, och sedan blir ansiktet frånvarande. Under mina fingrar känner jag hur hans kropp slappnar av. Hans blick blir tom.

”Hallå.” Jag trycker hans hand, försöker tvinga honom att inte glida bort. ”Stanna kvar hos mig, killen.”

Han svarar inte.

Nu har sirenerna kommit närmare. Jag hör mullret från en dieselmotor när en av brandbilarna anländer till platsen. Suset av bildäck mot den våta asfalten då fler fordon kör in till vägkanten. Ropen från blåljuspersonalen som kliver ur. ”Här borta!” skriker jag. ”Ett skadat barn!”

Jag stannar kvar hos pojken tills den första ambulansföraren hunnit fram. ”Nu tar vi över, polischefen.”

Han är i min ålder, har snaggat hår och en blå jacka märkt med Holmes Countys räddningstjänst. Han ger ett kompetent och erfaret intryck. Över axeln har han en akutväska och under ena armen en nackkrage.

”Han var vid medvetande för bara en minut sedan”, berättar jag.

”Vi ska ta väl hand om honom.”

Jag reser mig och backar undan för att inte vara i vägen.

Sjukvårdaren ställer sig på knä bredvid barnet. ”Det behövs en ryggbräda här!” ropar han över axeln.

Tätt i hälarna på honom fäller en ung brandman ut en värmereflekterande räddningsfilt och går runt till pojkens andra sida. Över diket skyndar en annan ambulansförare, bärande på en klargul ryggbräda.

Jag låter dem sköta sitt jobb och slår på min mikrofon. ”Jodie, kan du 10-79?” Koden betyder att hon ska meddela coronern.

”Uppfattat.”

Jag tittar bort mot där Paul Borntrager ligger. På huk bredvid honom sitter en brandman och bedömer hans tillstånd. Jag kan inte se amish-mannens ansikte härifrån, men han rör sig inte.

Hela olycksplatsen myllrar av brandmän och ambulanspersonal som tar hand om de skadade och letar efter fler offer. Alla som varit patrullerande polis vet att passagerare som inte har på sig säkerhetsbälte – vilket alltid är fallet i en buggy – kan slungas iväg en lång bit, särskilt om hastigheten är hög. När jag var nybakad polis i Columbus tjänstgjorde jag vid en olycka där en lastbil hade kört av vägen och voltat ner i en trettio meter djup ravin. Föraren, som haft bilbälte, blev allvarligt skadad, men överlevde. Hans fru, som inte haft på sig säkerhetsbältet, sköts iväg över sextio meter. Det tog nästan tjugo minuter för poliserna på plats – inklusive mig – att finna henne. Efteråt berättade coronern för mig att om vi hittat henne tidigare hade hon kanske överlevt. Ingen av oss pratade om den olyckan igen. Men den dröjde sig kvar i minnet, och jag glömde aldrig den läxan.

Jag undrar om Mattie var en av passagerarna och försöker bilda mig en uppfattning om olycksplatsen. Jag börjar där kollisionen inträffade och jobbar mig utåt medan jag går och letar efter fler offer. Jag hittar inga.

När jag är klar drar jag mig tillbaka till platsen där Paul låg. Jag väntar mig att se honom lyftas upp på en bår. Chockad ser jag att det ligger en blå presenning över hans kropp. Regndropparna smattrar mot den, och jag inser att han är död.

Jag borde veta bättre och inte tillåta mig själv att bli så påverkad. Jag har inte pratat med vare sig Paul eller Mattie på många år. Men jag känner hur något otäckt och tungt börjar växa inombords. Vrede mot den ansvarige föraren. Sorg eftersom Paul är död, något som Mattie måste få veta. Den smärtsamma insikten att det förmodligen kommer bli jag som får berätta det för henne.

”Åh, Mattie”, viskar jag.

Det känns som ett annat liv, men en gång i tiden var vi oskiljaktiga – mer som systrar än kompisar. Vi delade allt, den första kärleken, de första sångstunderna för amishungdomar, och våra första hjärtesorger. Mattie stod vid min sida den sommaren då jag vid fjorton års ålder träffade på en amish-man vid namn Daniel Lapp som lät mig möta våldet för första gången. Den dagen förändrades mitt liv oåterkalleligt, men vår vänskap förblev en fast punkt. När jag fyllde arton och tog beslutet att lämna Det Enkla Livet, var Mattie en av de få som stöttade mig, trots att hon förstod att vi hädanefter inte skulle kunna vara vänner längre.

Efter att jag lämnat Painters Mill tappade vi kontakten. Våra liv gick åt olika håll, och våra vägar korsades aldrig mer. Jag utbildade mig till polis. Mattie anslöt sig till församlingen, gifte sig med Paul och bildade familj. Under de senaste åren har vi bara varit bekanta som vinkar till

varandra när vi ses på gatan. Men jag har aldrig glömt de formativa åren då sommaren varade för evigt, framtiden var full av löften – och vi fortfarande trodde på våra drömmar.

Drömmar som för en av oss fick ett abrupt slut i kväll.

Jag går bort till Andy Welbaums bil. Det är en Dodge av äldre modell med rostfläckar på motorhuven. En repa på en av bakskärmarna. Jag börjar vid främre kofångaren och går runt bilen för att leta efter skador. Men det finns inga. Först då inser jag att pickupen inte var inblandad i olyckan.

Jag hittar Andy lutad mot fronten på en av Holmes Countys ambulanser i närheten. Någon har försett honom med en regnrock. Han gråter inte längre, men står och skakar i den gula plastjackan.

När jag närmar mig tittar han upp. Andy är i fyrtioårsåldern och har vikande hårfäste, och under hans hundögon ligger stora, plommonlila påsar. ”Kommer barnet klara sig?” frågar han.

”Jag vet inte.” Mitt svar låter bitchigt, och jag gör en kort paus för att tygla känslorna. ”Vad var det som hände?”

”Jag körde hem från jobbet som vanligt. Saktade in för att svänga in på County Road och då såg jag alla träflisorna och annat skräp som låg utspritt över hela vägen. Jag klev ur för att kolla vad som hänt …” Han skakar på huvudet och tittar ner på sina skor. ”Herregud, jag har aldrig sett nåt liknande, polischefen. Alla barnen. Fy fan.” Det ser ut som om han ska brista i gråt igen. ”Stackars familj.”

”Så din bil var inte inblandad i olyckan?”

”Nej, den hade redan skett när jag kom hit.”

”Såg du den?”

”Nej.” Han tittar på mig och gör en grimas. ”Fast jag tror att det hade hänt alldeles nyss, för jag lovar att dammet fortfarande yrde i luften när jag stannade till.”

”Såg du några andra fordon?”

”Nej”, svarar han med visst eftertryck. ”Jag tror att den jäveln bara stack härifrån.”

”Vad hände sedan?”

”Jag ringde larmcentralen. Sen gick jag bort för att se om jag kunde hjälpa nån av dem. Jag var ju militärsjukvårdare en gång i tiden.” Andy tystnar och tittar ner igen. ”Men det fanns inget jag kunde göra.”

Jag nickar och försöker hålla ursinnet i schack. Jag är skitförbannad över att någon har kört ihjäl tre personer, varav två barn, skadat ett tredje barn och sedan lämnat platsen utan att bry sig om att stanna för att hjälpa till eller ens ringa på ambulans.

Jag suckar. ”Förlåt för att jag fräste.”

”Det är lugnt. Jag fattar inte hur ni snutar orkar med sånt här hela dagarna. Jag hoppas ni hittar den jäveln som gjorde det.”

”Jag kommer behöva få en vittnesutsaga från dig. Kan du stanna kvar en liten stund till?”

”Visst. Jag stannar så länge det behövs.”

Jag vänder mig bort och börjar gå mot vägen då jag ser en polisbil från Holmes Countys sheriffmyndighet ställa sig med blinkande blåljus vid vägkanten. En ambulans kör iväg för att forsla den ende överlevande till sjukhuset. Senare kommer coronermyndigheten ta hand om de avlidna.

Jag tar ett kliv över en träbit från buggyn. Den svarta färgen bildar en skarp kontrast mot det ljusgula trät under. Någon meter bort ser jag en liten flicksko. Bortom den en trasig filt. Ett par glasögon.

Detta är nu en brottsplats. Även om utredningen förmodligen kommer ligga under sheriffmyndigheten i Holmes County, tänker jag göra mitt bästa för att jobba vidare med fallet. Det lär sheriff Rasmussen inte ha något problem

med. Inte nog med att min amish-bakgrund kommer vara ett plus, men hans personalstyrka, liksom min, är minimal, så han uppskattar säkert all hjälp han kan få.

Nu när den skadade pojken har körts iväg, måste allt bevismaterial som lämnats kvar bevaras och dokumenteras. Vi behöver ta hit en generator och arbetslampor. Om sheriffmyndigheten inte har någon vicesheriff som är utbildad inom olycksrekonstruktioner, får vi begära att låna en från trafikpolisen.

Jag tänker på Mattie Borntrager som sitter hemma och väntar på maken och barnen, och då inser jag att jag måste informera henne så fort som möjligt.

På väg för att prata med en av sjukvårdarna och få en uppdatering om den skadade pojkens tillstånd, hör jag någon ropa på mig. Jag vänder mig om och ser en av mina medarbetare, Rupert ”Glock” Maddox, komma småspringande mot mig. ”Jag kom så fort jag kunde”, säger han. ”Vad är det som har hänt?”

Jag berättar det lilla jag vet. ”Föraren smet.”

”Jävla skit.” Han tittar efter ambulansen. ”Är det några överlevande?”

”Ja, en”, säger jag. ”En liten pojke. Åtta eller nio år gammal.”

”Kommer han klara sig?”

”Det vet jag inte.”

Hans blick möter min, och mellan oss uppstår en tyst kommunikation, ett gemensamt beslut som vi fattar utan att säga ett ord. Som polis i en småstad vill man värna om dem som man avlagt en ed om att tjäna och beskydda, särskilt de mest oskuldsfulla, barnen. När något sådant här händer tar man det personligt. Jag har känt Glock så pass länge att jag vet att de känslorna ligger djupt rotade i honom också.

Vi börjar gå mot korsningen och försöker skapa oss en uppfattning om hur olyckan gick till. Delisle Road går i nordsydlig riktning, medan County Road 14 går i östvästlig och har stopplikt. Hastighetsbegränsningen ligger på nittio kilometer i timmen. Området är mycket skogigt och backigt. Oavsett vilket håll man kommer ifrån är det omöjligt att se mötande trafik i korsningen.

Glock börjar. ”Det ser ut som om buggyn var på väg söderut på Delisle Road.”

Jag nickar medhållande. ”Det andra fordonet körde västerut på County Road 14. Förmodligen i hög hastighet. Struntade i stoppskylten. Rammade buggyn från sidan.”

Glocks blick vandrar mot korsningen. ”Den jäveln klippte dem rakt av.”

”Och stannade inte ens för att ringa på hjälp.”

Han gör en grimas. ”Alkohol är förmodligen inblandat.”

”Som vid de flesta smitningsolyckor.”

Glock sträcker på nacken och granskar Andy Welbaum. ”Bevittnade han den?”

”Nej, men han var först på plats. Han är rätt uppskakad.” Jag tittar förbi honom mot den kraschade buggyn som ligger omkullvält. ”Det som träffade buggyn måste ha fått fronten intryckt. Jag lägger ut en efterlysning på ett okänt fordon med stora skador på framdelen.”

Han betraktar förödelsen. ”Kände du dem, chefen?”

”Ja, för länge sedan”, svarar jag. ”Jag ska åka och hämta biskopen och sedan köra bort till deras gård och berätta för de anhöriga. Vill du göra mig en tjänst och ta Welbaums vittnesmål?”

”Absolut.”

Jag känner hans blick vila på mig, men jag möter den inte. Jag vill inte visa den känslomässiga cocktail som jag upplever inför förödelsen som drabbat den här amish-familjen.

Jag vill inte att han ska veta hur ledsen jag är, eller hur arg jag är på förövaren.

Till min stora lättnad släpper han det och tittar bort. ”Bäst jag sätter igång.” Han knackar på mikrofonen på jackslaget. ”Ring om du behöver nåt.”

Jag ser efter honom när han går iväg och vänder mig sedan mot olycksplatsen igen och betraktar vraket efter buggyn. De små skärvorna ur offrens liv som nu ligger kringströdda som bortkastat skräp. Och jag undrar vad det är för människa som kan göra så här och sedan varken stanna för att hjälpa offren eller ringa på ambulans.

”Det är bäst att du gömmer dig ordentligt, din jävel, för nu kommer jag efter dig.”