Josefine Lyche
Josefine Lyche f.1973 i Bergen Bor och arbetar i Oslo Josefine Lyche omtalar sin konst som glam-minimalism. Det ligger någonting väldigt träffande i formuleringen. För formalt sett kan en stor del av hennes konst hänvisas till minimalismen. Hennes utforskning av moduler, rymdobjekt och geometriska system stämmer väl överens med minimalisternas försök att omdefiniera vår uppfattning av rummet. Men till skillnad från minimalisterna som uppnådde en asketisk form i sin strävan efter att undvika alla subjektiva referenser, bryter hon mot denna kodex. Hennes mål är inte att använda sig av så begränsade uttrycksmedel som möjligt. Färgskalan brukar pendla mellan två olika läger, gråskalan och regnbågsfärger. Neon, glitter och kristaller kan också involveras. I årets Momentum medverkar hon bland annat med tre glitterfontäner, i vilka färgat glitter blåset runt i varsin glasklocka. På håll kan det se återhållsamt ut, men vid närmare håll upptäcker man att de sjuder av liv. Trots den glatta ytan kan man ana ett motstånd och en vilja till förändring i hennes konst. Verket Rainbow picket ( greyscale ) från 2008 är en hommage till Judy Chicagos skulptur Rainbow Picket från 1966 . Chicago var en kvinnopionjär som utmanade tidens etablerade minimalistiska skola, och var en av frontfigurerna för den minimalistiska sub-genren Finish fetish. I originalverket har regnbågsfärgade pinnar lutats i 45 graders vinkel mot väggen. I Lyches variant har skulpturens färger reducerats till en gråskala. Regnbågen tas istället upp i stor skala i väggmåleriet i bakgrunden. Till skillnad från Chicagos mer försiktiga skulptur, kräver hennes
verk en självklar plats. Det finns ingen risk att du går förbi det. Det kan inte ignoreras. Som konstnär arbetar Lyche i flera olika medier, men återvänder ständigt till måleriet. I hennes väggmålerier låter hon ofta gränsen mellan det två- och tredimensionella suddas ut. Inspirationen hämtas inte bara från konstteoretisk litteratur, utan kan även komma från tv- och dataspelsvärlden. Iden till Consequence of consequence ( 2008 ) fick hon till exempel när hon satt och såg på Dexter, en serie om en kriminaltekniker/ seriemördare. Våggmålningen ser ut som blod-splatter. Från ett stativ på golvet har trådar dragits till olika punkter på väggen, som för att ta reda på från vinkel gärningsmannen avlossade skotten. De osnobbiga, populärkulturella referenserna bryter ner tolkningsnivån till en vardaglig höjd, och vi tvingas inse att allt måleri som ser ut som splatter inte behöver vara en hyllning/anti-hyllning till Jackson Pollock. Även fast hon arbetar i en rad olika material och uttryck, ryms det en konsekvens i konsekvensen. Det regelbundna mönstret återfinns i tematiken, där perception, illusioner och optiska fenomen utgör grundstommen. Den senaste tiden har hon använt sig av kristaller i sina verk. Kristallen används på grund av sin skönhet, och för att den avspeglar tankar om renhet, energi och utopiska idealtillstånd. Den är dessutom uppbyggd enligt en logisk geometri. Men kristallen är också en bild för något som utmanar det normativa, och har en plats inom såväl new-age som science-fiction. Skulpturen Omega Point ( 2009 ) refererar till de portaler som kan förekomma i sciencefiction filmer. Den enkla, vita ringen symboliserar drömmen om att få inblick i en annan värld. Möjligheten om att kunna transporteras härifrån. Hoppet om att vi inte är ensamma.
Stina Högkvist