Min son brukar löpa med pekfingret i mitt breda operationsärr på magen. Låtsats att det är en rallybana. Han frågar inte så mycket och jag berättar inte mer än han vill veta. Sedan har det funnits stunder då jag inte alls varit så pedagogisk. Då jag gråtit så jag skakat och skyllt på att jag frusit eller fått något skräp i ögat. Cancer har den påverkan på oss drabbade. Att gråta ohämmat hör till vardagens trivialiteter tyvärr. Jag saknar litteratur om cancer för små barn. Jag
foto privat
Jag har inga råd eller tips
att ge dig som läser det här förutom att jag tror på öppenhet i lagom dos. På att kanske få följa med på behandlingarna. Veta vad mamma eller pappa, mormor eller morfar egentligen gör när de åker iväg och kommer hem lite tröttare och lite räddare än förr. Hjälpa till att välja peruk, följa med till sjukhuset och hålla handen vid blodprovstagningar. Det är min fulla övertygelse men så svårt att applicera på verkligheten då man oroar sig över att de små påverkas fel. Att bördan att bära blir för stor och sorgen och rädslan tar över. Det är den svåra balansgången. Att veta hur mycket man ska berätta. Det fina med att få cancer som förälder är att man kämpar så hårt för att överleva. Man har en så stark drift att se sin avkomma växa upp, att sätta bestående minnen på pränt att man fullkomligt bränner upp sina cancerceller. Elden är stark och evig och brinner precis mitt i hjärtat för att hålla kroppen vid liv.
Lotta Gray
Engström
«Det fina med att få cancer som förälder är att man kämpar så hårt för att överleva..»
foto micael engström
funderar starkt på att skriva en sådan bok till alla dessa föräldrar därute som inte riktigt vet hur man ska göra för att berätta. En sagobok om något riktigt läskigt men på ett bra sätt liksom. En bok man kanske inte ska läsa på kvällen utan mer i soffan på dagen. En bok med otäcka saker men med ett lyckligt slut. Jag tror banne mig att jag ska ringa ett förlag direkt. Någon borde nappa på idén.
Micael
ur berättar man för sitt barn att man drabbats av en farlig sjukdom? Väver man in det i en saga? Säger man det vid frukostbordet mellan en tugga bröd och en klunk kaffe? Eller försöker man pytsa ut informationen så diskret som möjligt i omgångar? Det är onekligen ett dilemma. Min son var 2,5 år när hans mamma fick sitt cancerbesked en solig majdag på Södersjukhuset. Det borde vara någon slags klausul när det gäller cancer och småbarnsföräldrar; livet blir så mycket svårare att lämna om man är någons förälder. Ska man visa sina operationsärr, sin gråt och tandagnisslan? Ska man gråta ner i kudden och låtsats som om allt är frid och fröjd eller ska man visa hela känsloregistret? Naturligtvis beror det på barnets ålder. Att prata cellgifter och port-a-cater funkar ju inte med en treåring. Att ta professionell hjälp har fungerat för mig. Att vara trygg i vetskapen om vad jag ska ge akt på i form av reaktioner och utfall ska man inte alls underskatta. Dessutom tror jag på en öppenhet med barn. De skapar lätt egna fantasimonster där verkligheten ofta sticker iväg i det blå. Då är det bättre att ta fram de där monstren i ljuset. Vrida och vända på dem. Avdramatisera och berätta.
Krönikan
foto
H
Operationsärret är en rallybana
Se en film om Lotta s histo cancerfo ria på nden.se/ cancerbe skedet
Lotta Gray drabbades av akut, spridd tjocktarmscancer i maj 2008. Hon lever med sin man och sin treåriga son Lennox och opererades i början av februari 2009 för att få bort metastaserna i levern. Det här är hennes resa mellan cellgifter, småbarn, dagis, illamående och viljan att leva!
nr 1 2010
21