Nästa år har Ann-Britt och Hans Wahlström i Falun varit gifta i 40 år. Att Hans fick prostatacancer för 12 år sedan har snarare stärkt än förstört relationen. I dag bor de av arbetsskäl på var sitt håll, men träffas regelbundet i älsklingshuset i Bohuslän. TEXT evelyn pesikan FOTO MAGNUS GOTANDER
– Visst har det varit tufft stundtals, men vi
har alltid rört om i grytan tillsammans och aldrig slutat prata med varandra. Öppenhet är nog nyckelordet för att klara av sådana här påfrestningar, säger Ann-Britt. För elva år sedan intervjuades paret Wahlström i Cancerfondens tidning nära, som enbart handlade om och riktade sig till anhöriga. Ett år tidigare, den 7 december 2000, hade Hans, då endast 51 år gammal, fått sitt livs värsta besked – proven visade att han hade prostatacancer och han fick veta att han hade mellan två och tio år kvar att leva. Dessutom skulle han med all säkerhet förlora potensen. – Under de nio månader som den tuffa behand-
lingen pågick var det väldigt jobbigt, men vi tog oss igenom det hela bra. Egentligen blev det nästan värre efter behandlingen för under de närmaste åren efteråt levde jag i en ständig anspänning. Varje gång han skulle in och ta prover kände jag en stark oro. Och vi visste ju inte om strålningen skulle ge några bestående skador, säger AnnBritt som i dag är 62 år och arbetar som chef och kurator inom hörselvården i Falun. Det Hans själv tyckte var jobbigast var hormonbehandlingen som gjorde att han upplevde det som om han börjat reagera på ett typiskt kvinnligt sätt. Märkligt nog tyckte Ann-Britt inte att detta var något enbart negativt. – Han blev faktiskt mycket lugnare och jämnare i humöret då, säger hon med ett leende. nummer tre 2012 | Rädda Livet | 5