Där får han veta hemligheter om sin pappa. Och han träffar den kurdiska tjejen Alin.
När det oväntade händer ställs han inför ett svårt val.
BORTGIFT
Förälskelsen är stark men förbjuden. Alins familj tillåter ingen kärlek före bröllopet. Ändå riskerar hon sitt rykte och sin framtid för Jinos skull. Men är Jino beredd att offra allt för ett äventyr?
Simonette Schwartz
Jino har inte varit i Kurdistan sedan han var barn. När han får en resa dit i present vill han knappt åka. En sommar i Sverige, med fester och snygga tjejer, vore roligare. Men Kurdistan är spännande och vackert. I byn får han lära känna släkten.
Simonette Schwartz är en populär ungdomsboksförfattare som bland annat skrivit ”Saba – sanningar och lögner” för LL-förlaget.
LL_SCHWARTZ_BORTGIFT.indd Alla sidor
2013-06-14 11:30
Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se
LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm www.ll-forlaget.se
© 2013 Simonette Schwartz och LL-förlaget Omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Inlaga Susanne Viborg, www.bokochform.se Papper Munken Premium Cream, 100 g Tryck Bulls Graphics AB, Halmstad, 2013 isbn 978-91-7053-443-0
Simonette Schwartz
Bortgift
LL-fรถrlaget
EFTER BEGRAVNINGEN
Gästerna på begravningen stod i en ring på gården. Mitt bland dem stod mamma. I ena handen höll hon en näsduk. I den andra ett vitt kuvert. – Vad händer? sa jag. – Hon ska hålla tal, svarade min bror Eli. – Skojar du? – Schh… Eli satte pekfingret för munnen. Mamma harklade sig och tog ett kliv framåt. Med klar och sorgsen röst talade hon till familjen och vännerna: – Jag vill tacka er för att ni kom hit, sa hon. Min älskade man dog helt oväntat. Jag orkar inte prata om det nu. Men jag vill gärna hylla mina söner. Mamma lyfte blicken. För en gångs skull vände hon sig först till mig.
5
– Jino, sa hon. I dag är det inte bara din fars begravning. I dag skulle du ha tagit studenten. Ett sus hördes bland gästerna. Några klappade händerna, andra ropade grattis. Min flickvän Ella gav mig en slängkyss. – Vi hade planerat en annan sorts fest här, snyftade mamma. Men… Hon hade tappat orden. Jag gick fram och la en tröstande arm runt hennes axlar. Som tur var samlade hon sig snabbt och sa: – Du ska i alla fall få din studentpresent, Jino. Med darrande hand räckte hon mig det vita kuvertet. Jag ville öppna det genast, men mamma hejdade mig. – Det är inte bara till dig, sa hon. Eli ska också få en present. Nu tittade alla på min bror istället. Eli rodnade av uppmärksamheten. Mamma berättade stolt om hans studier. – I höst är Eli färdig läkare, sa hon.
6
Alla hurrade och applåderade. Någon busvisslade till och med. Jag tyckte synd om min blyga bror. Jag viftade med det vita kuvertet framför alla för att de skulle titta på mig istället. Det blev genast tyst. Alla ville förstås veta hur mycket pengar kuvertet innehöll. Hur mycket var vi värda, min bror och jag? Var sin tusenlapp? Eller tio tusen? Jag sprättade upp kuvertet med pekfingret. Inuti fanns inga sedlar, bara ett vanligt papper. Jag tog upp papperet och läste tyst för mig själv: 15/6 stockholm – istanbul – elazig 7/8 elazig – istanbul – stockholm – Shit, mumlade jag. – Vad är det? undrade min bror. – Vi ska resa till Kurdistan, du och jag. – Kurdistan? upprepade min bror. Men vad … kul. Jag såg på min bror. I hans ansikte fanns inga tecken på glädje, bara förvåning.
7
– Er pappa hade velat det här, sa mamma. Vi pratade ofta om att ni har blivit så svenska. Ni håller på att glömma vårt hemland, och det är tråkigt. Jag hoppas att resan blir bra för er, Eli och Jino. Ni behöver komma närmare varandra och tillsammans hitta er kurdiska bakgrund. Delar av publiken jublade nu, den kurdiska delen förstås.
8
EN DOFT AV TURKIET
Det var kväll när planet landade på flygplatsen i östra Turkiet. I ankomsthallen stod en mullig kvinna i blommig klänning. Hon vinkade åt oss. – Faster Zera, sa Eli. Som tonåring hade min bror varit en hel sommar i Kurdistan. Till skillnad från mig kände han igen våra släktingar och kunde deras namn. – Välkomna mina pojkar! ropade faster Zera. Vad ni har vuxit! Hon kramade och pussade oss, som om vi vore hennes egna barn. Sedan sträckte hon ut händerna för att hjälpa oss med väskorna. – Nej, nej, protesterade min bror. Vi är unga och starka. – Den här är inte tung.
9
Faster Zera ryckte tag i mitt gitarrfodral i alla fall. Hon hängde gitarren över axeln och gick mot utgången. Utmed väggarna stod beväpnade militärer och stirrade på oss. Min mage bubblade av oro varje gång någon fingrade på sitt vapen. Militärerna såg att vi var kurder. De struntade blankt i mina Acne-jeans och Converse-skor. För dem var jag bara en möjlig terrorist. Det var skönt att komma ut i den varma kvällen. Mina spända axlar sjönk en aning. Samtidigt slog en bekant doft emot mig. Jag vände mig mot min bror. – Turkiet, sa jag. Känner du att det luktar Turkiet? Eli nickade och log. Jag undrade om han mindes våra sommarkvällar som barn. Hur vi sprang runt i gränderna och sköt slangbella efter katterna. Faster Zera stannade vid en risig skåpbil. Nu öppnade hon bakdörren. Vi lastade in våra väskor och hoppade in i bilen.
10
Det var självklart att Eli skulle sitta bredvid faster Zera i bilens framsäte. Han var fem år äldre än jag. – Jag kan köra om du vill, sa min bror. – Varför då? sa Zera. Litar du inte på din egen faster? – Du kanske är trött. – Jag är aldrig för trött för att köra, sa min faster. Det är det roligaste jag vet. Ute på vägen berättade Zera att hennes man var för gammal och sjuk för att köra bil. Efter en trafikolycka hade slaktaren Kamal blivit fråntagen sitt körkort. – Jag blev tvungen att skaffa körkort, skrattade hon. För att köra Kamal till sjukhuset i stan. Han går på kontroll varannan vecka. – Vad har Kamal för problem? undrade min bror. – Å, alla möjliga. Faster Zera rabblade snabbt upp olika sjukdomar, som min bror verkade känna till. – Men det värsta är nog Kamals humör, sa min faster. Sjukdomarna gör honom irriterad. – Bra att du har din bil, sa jag. Du kan åka bort om han blir jobbig.
11
– Vem ska då laga Kamals mat? sa min faster. Våra döttrar har lämnat oss för länge sen. Byn är ingen plats för ungdomar, ska ni veta. – Men det är vackert där, sa min bror. – Det bara verkar så, sa faster Zera. Hon vred på radion. I de knastrande högtalarna hördes en sorgsen kurdisk folksång. Den handlade om en fåraherde som träffat en flicka under bar himmel. Flickan hade varit vit som snö, liksom hennes kärlek. Allting hade varit som en dröm. Tills de mörka molnen drog in, tills de mörka molnen förstörde allt. – Folk är trevliga men det finns mycket avundsjuka i byn, sa min faster. Folk skvallrar också. Ni måste vara försiktiga. Kom ihåg att alla tittar på er. Vår familjs heder står på spel. Säg inget dumt! Gör inget dumt! Och låt er inte luras av vackra kvinnor! – Ingen risk, sa min bror. – Jaså, sa Zera. Är du förlovad? – Nej. Vadå? – Men du är ju läkare. – Vi gillar bara svenska blondiner, sa jag.
12
Det var visserligen sant, men klumpigt av mig att säga så. Eli vände sig blixtsnabbt om och gav mig en ilsken blick. – Den sanna kärleken har ingen hårfärg, sa faster Zera. Bara Allah råder över kärleken. Min bror skyndade sig att byta samtalsämne: – Hur lång tid tar bilresan? – Två, tre timmar. Det beror på kontrollerna, sa Zera. Kontrollerna var de turkiska militärerna som stod och vaktade längs vägarna. Över deras axlar hängde k-pistar. De beordrade faster Zera att bromsa in. Sedan tvingade de henne att gå ur bilen och visa körkortet. Sedan ville de förhöra oss. När varken jag eller Eli svarade på deras frågor blev de misstänksamma. – Varför talar de inte turkiska? – De är svenskar, svarade Zera. – Från Schweiz? – Nej, från Sverige så klart. – Bevisa det! skrek kontrollanterna.
13
Vi gav militärerna våra svenska pass. De tittade på passen noga och länge med hjälp av små ficklampor. När militärerna förstod att vi var svenskar, log de och bad om ursäkt. Deras röster blev lena. – Varsågoda och passera! Zera vevade upp rutan och startade bilen med ett ryck. Ute på den guppiga vägen svor hon över militärerna. – Avundsjuka pissåsnor! Såg ni hur de glodde på mig? De kan inte fatta att en kurdisk kvinna kör bil mitt i natten. De hatar att kvinnor gör det. Deras turkiska morsor är inte hälften så modiga som jag!
14