Medardgrottan

Jan B체nsow Medardgrottan Roman ISBN 978-91-87041-02-0 Publicerad av Librefy p책 www.novellisten.se E-boken Teuvo Lahtinen

Del 1 Projektet

Mitt första sammanträffande med Sigvard Borelius skedde en tidig vårdag under en av mina långa promenader som alltid avslutades med en stunds vila på en parkbänk uppe på Marmaberget. Just det tillfället kommer jag ihåg som om det vore en filmsekvens som kan spelas upp för mig precis när som helst, för han betedde sig så egendomligt att jag inte kunde låta bli att lägga märke till honom och faktiskt också fick mig själv att bete mig på ett minst sagt svagsint sätt. Jag upptäckte honom redan när han var på väg utför slänten nedanför den

vita paviljongen som fanns högst uppe på berget.

Jag utgick ifrån att det var en hundägare som var ute för att rasta hunden, men då ingen hund dök upp trodde jag att det var en ensling som gillade att gå för sig själv och därför valde terrängen mellan promenadstråken. Men inte heller det stämde, för strax tog han sikte på en kvinna som gick på grusgången nedanför paviljongen. Med målmedvetna steg gick han fram till henne och sa någonting som skulle kunna vara en oförskämd invit av något slag, för hon slog avvärjande ifrån sig med handen och skyndade vidare. Jag fick en känsla av att mannens påflugna uppträdande gjorde henne rädd och därför ville bli av med honom så fort som möjligt.

Han tog upp en svart anteckningsbok, gjorde några noteringar och fortsatte på grusvägen som ledde till den lilla grusplanen där jag satt. Strax dök han upp under de stora almarna vid bortre änden av planen.

Det var en lång och spänstig man, klädd i en svart basker och grå trenchcoat. Han hade hornbågade glasögonen som var nerdragna på nästippen och blicken var vaksamt flackade som om han var på spaning efter något som till varje pris inte fick undgå honom. Det mest iögonfallande hos honom var dock den stora axelväskan i läder från vilken det

stack ut ett järnband med en löpskena av något slag som jag uppfattade som delar av ett mätinstrument. Han gav mig en forskande blick som om han ville läsa ut någon särart ur min fysionomi som skulle kunna vara värt att registrera för hans undersökning. Men jag var tydligen inte intressant, för han slog med en gång ifrån blicken med en nästan demonstrativ likgiltighet över min närvaro. Sedan satte han sig på parkbänken snett emot mig och började tankspritt leta i fickorna. Till slut fick han upp den svarta anteckningsboken som föreföll vara något slags arbetsdokument över det han höll på med. Han lutade sig mot ryggstödet och den intensivt spanande blicken övergick till en inåtvänd blick som om han sökte något samband i det outgrundliga kaos som vetenskapliga observationer vid första anblick ibland ger upphov till, men som så småningom efter mer noggranna analyser visar sig följa en viss lagbundenhet. För att han var forskare var jag vid det laget helt övertygad om. Jag som kom från en liten landsortshåla, och för fem månader sedan flyttat in i en liten etta med kakelugn på Åsögatan 156, blev väl inte direkt överraskad över mannens beteende. Udda kufar med besynnerliga beteenden finns i alla städer, speciellt i storstäder

där anonymiteten befriar dem från ovälkommen uppmärksamhet. Vid närmare begrundande insåg jag dock att han inte var vilken kuf som helst, och absolut inte en sådan där driftkucku som blir sedd över axeln med ett överseende leende och ofta utsätts för trakasserier av ungdomar. Trots att hans ögon var inåtvänt sökande utstrålade han en slags oemotståndlig besatthet som tydde på att var besjälad av en fix idé, fick jag för mig. Det var som att han var ockuperad av något slags kall som med obändig kraft var styrd av en inre övertygelse. Det måste vara ett oerhört fascinerande ämnesområde som denne man var inbegripen i, var min spontana slutsats.

Jag fick plötsligt ett infall att gå fram till honom och fråga vad han höll på med, men just när jag skulle resa mig tog han sin stora läderväska och skyndade snabbt iväg. Den här gången rakt över gräsmattan till vänster om almarna i riktning mot trätrappan som ledde upp till Marmabergets enda utsiktsplats. Jag kunde inte dämpa min nyfikenhet utan var tvungen att på avstånd följa mannens förehavanden. Till min förvåning gick han inte upp till utsiktsplatsen, utan fortsatte förbi trätrappan och ner över en slänt med ett bergstup på höger sida

och ett högt skyddsplank mot det branta stupet i öster. Men vad i fridens namn skall han där och göra? tänkte jag. Det går ju inte att fortsätta åt det hållet då planket och bergstupet sätter stopp. Enda sättet att fortsätta är att följa planket norröver. Med snabba steg gick jag upp till första avsatsen på trätrappan mot utsikten. Just från den platsen kunde man se ner mot den lilla öppningen i den täta vegetationen i hörnet mellan planket och bergstupet.

Men mannen var spårlöst försvunnen. Kanske hade han följt stigen och var på väg tillbaka mot södra utfartsvägen från grönområdet. Jag gick ner för trappan och följde efter med blicken hela tiden fixerad på den plats där stigen rimligen borde löpa ut. Jag fortsatte sakta på utfartsvägen, stannade upp, tog upp min almanacka och låtsades läsa i den för att kamouflera min nyfikenhet. Strax var jag framme vid stigslutet, men inte skymten av den besynnerliga mannen. Herregud, karln har gått upp i rök, tänkte jag för mig själv. Äsch, det finns nog en naturlig förklaring. Han sitter på en sten någonstans i den täta vegetationen för att få vara i fred så att han i lugn och ro kan resumera dagens observationer. Men det kan också vara så att han är djupt deprimerad och vill reda ut en hopplöst till-

trasslad situation. Sitter där och deppar över att frun har lämnat honom åt sin egen ångestfyllda ensamhet. Nej, nu går jag och undersöker vad som har hänt honom, bestämde jag mig för. Tänk om han är på väg att ta sig av daga, tänkte jag och drog mig snabbt mot stigen längs planket. Det var naturligtvis en vansinnig tanke insåg jag strax, men ändå kunde jag inte låta bli att fortsätta sökandet efter honom. Den förmodade stigen visade sig vara en väl upptrampad smal grusgång, förmodligen ett populärt stråk för fyllgubbar och uteliggare att kunna gå avsides och ta en bärs. Solen hade just lämnat horisonten och det började skymma, men ändå hade jag tillräcklig sikt för att upptäcka om någon kuf skulle sitta och kura i det oländiga avsnittet till vänster om planket. Bara ett femtiotal meter in på stigen upptäckte jag en lodrät bergvägg omkring tolv meter hög som satte stopp för vidare passage.

Det var inte förrän jag kom alldeles inpå bergväggen som jag upptäckte en rostig järnport. En tung, ålderstigen järnport med handsmidda beslag var det. Den var inte stor; cirka en meter bred och en och en halv meter hög. Mitt på dörren fanns ett kraftigt järnbeslag av senare datum som var reglat med ett grovt hänglås. Ovanför porten fanns en

skamfilad plåtskylt med texten Medardgrottan och till vänster i ögonhöjd den obligatoriska kulturminneskringlan med en illa medfaren text nedanför där det stod: Enligt en sägen gömde sig i denna grotta munken Medard utsänd från Böhmens biskopsdöme någon gång i mitten av 1000-talet i syfte att omvända de gensträviga hedningarna i staden. Efter en tids ihärdigt predikande tröttnade emellertid folket på den energiska munken och beslöt sig för att ta livet av honom, varvid munken tog sin tillflykt i någon av de otaliga blindgångar som finns i denna grotta.

Vad som sedan hände med fader Medard finns inga källor som förtäljer. Dock vet man genom domkyrkoarkivet i Prag att det existerade en polsk munk vid namn Medard som verkade i Prag enda fram till 1040-talet. Enligt samma källa har han därefter varit verksam vid Skara domkyrka för att lära sig det svenska språket och folkkynnet, som naturligtvis var en nödvändighet för att kunna verka som missionär i det på den tiden hedniska områdena i norr. Det är högst troligt att det var denne munk som gömde sig i denna grotta.

På grund av rasrisk är det strängt förbjudet att

beträda grottan. Den som vill veta mer om grottans historia är välkommen att göra ett besök på Medeltidsmuseet på Beckgatan 106.

Kulturförvaltningen Strax nedanför denna text hade någon klottrat en masturberande munk ur vars formidabla fallos stod en fontän som slog bort glorian på den stackars arma gudsmannen. Jag stod kvar en stund och visste inte om jag skulle utgjuta min förbannelse, eller skratta åt tilltaget. För ett ögonblick glömde jag varför jag var där, men så kom det över mig den där underliga känslan att det var någon som iakttog mig. Jag vände mig mot slänten. Och mycket riktigt, där stod den besynnerlige mannen bara tio meter bort och tittade på mig med misstänksamma ögon, som om jag var en ovälkommen gäst som trängt sig in i ett privat område som var tillåtet att beträda enbart för vissa invigda klanmedlemmar.

Han vände snabbt ryggen till och drog iväg i riktning mot utsiktstrappan. ”Vänta, jag skulle gärna vilja prata med er! hallå, vänta…”, ropade jag.

Han stannade inte ens till, bara hastade iväg och

så försvann han in i vegetationen.

Jag drog mig hem till min lilla lya på Åsögatan, hela tiden med den besynnerlige mannen i min hjärna. Jag kunde inte förlika mig med hans demonstrativt avvisande attityd mot mig. Jag blev tungsint och började måla upp en dyster vinter i total isolering framför mig. Hur är det överhuvudtaget möjligt att skaffa sig ett umgänge i den här staden när det inte ens går att få en ytlig kontakt med en särling som förmodligen var precis lika ensam som jag själv är? ”Jag går bort, jag går hem, jag går till tak och lampa. Jag går bort, jag går hem, jag går till tak och lampa.” Denna försåtliga ramsa dök upp i huvudet som en sprucken grammofonskiva då jag hade tagit min tillflykt till fantasins överseende värld. Det var omöjligt att radera bort dessa retliga ord när de väl hade fått fotfäste. Var denna gruvsamma smörja kom ifrån var en gåta. Jag hade ju inte ansträngt mig det minsta. Det bara damp ner i huvudet på mig som om det fanns en perverterad poet som levde sitt eget liv i mitt inre. ”Jag går bort, jag går hem, jag går till tak och lampa. För helvete, lämna mig ifred!”

Några dagar senare var jag åter på väg att avsluta min obligatoriska långpromenad och skulle ta den likaledes obligatoriska pausen på soffan vid Marmaberget. Dessa långpromenader hade blivit ett verksamt medel att besvärja min ensamhet som var på väg att bli alltmer påträngande. Det hade blivit en rutin, eller rent av ett tvångsmässigt behov för att ge sken av en slags känsla av gemenskap med denna främmande stad som på ytan var så förföriskt inbjudande men som genom decennier av innötta konventioner och tankekollektiv var hart när omöjlig för en främling att tränga in i. Speciellt för en person som kom från en liten ingrodd landsortshåla där samhällslivet var som en enda stor familjeangelägenhet. Där minsta lilla snedtramp från den gängse normen blev det stora samtalsämnet som denna förkrymta värld kunde gotta sig i under månader framöver. Där Jantelagen var den största av alla dygder. Är det då så märkligt att jag övermannades av en lyckokänsla då jag fick anställning som opinionsmätare på Bores opinionsinstitut som hade sitt huvudkontor i provinshuvudstaden. Det låter kanske

märkvärdigt med titeln opinionsmätare, men i själva verket var det mycket enkla arbetsuppgifter som hade tilldelats mig. Min första uppgift var att ringa runt och ställa näsvisa frågor till folk om saker och ting som egentligen borde vara vars och ens ensak. Jag var en av tolv personer som hela dagarna ställde dumma frågor i verserat tonfall till svenska folket. Den vanligaste bland dessa undersökningar var den så kallade partibarometern i vilken endast två frågor ingick;

1. Om det hade varit riksdagsval i dag; på vilket parti hade du då röstat?

2. På vilket parti röstade du föregående riksdagsval?

Varför det var så livsviktigt att få reda på detta kom jag aldrig riktigt underfund med. Vad folk tycker mellan valen har ju egentligen ingen betydelse då det inte påverkar den politiska maktbalansen ett enda dyft. Möjligen skulle det kunna innebära att det parti som minskat kraftigast började få heta fötter och därför vidtar ogenomtänkta panikåtgärder

som bara ökar väljarnas förvirring. Sådana tankar får man som opinionsmätare naturligtvis inte inveckla sig i, utan det gäller att så professionellt som möjligt genomföra sin arbetsuppgift och låta andra ta hand om resultatet. Men tankar som följer logikens snusförnuft uppstår som bekant vare sig man vill eller inte, men då gäller det att snabbt som tusan knyckla ihop dem och försöka gömma dem i något mörkt imaginärt arkiv någonstans. Självklart fick institutet även mer kvalificerade uppdrag som attitydmätningar och andra mer eller mindre knepiga undersökningar om folks levnadsvanor. Till den senare sorten hörde en stor undersökning om svenska folkets sexualvanor. Syftet var att göra en uppföljning av Kinseyrapporterna för att se om resultaten gällde även för den svenska befolkningen.

I denna grannlaga undersökning fick jag som nybörjare självklart inte medverka i, utan den var anförtrodd åt en grupp erfarna specialister som fått utbildning i hur man handskar med dessa intima frågeställningar som hör till människans mest privata sfär. Studien var utformad som en brett upplagd enkätundersökning med en bibba på åtta sidor med frågor av de mest skiftande slag. Genom frågornas intrikata karaktär uppstod självklart en mängd miss-

förstånd med åtföljande svårtolkade svar som inte kunde grupperas i statistiska stapeldiagram. Därför fick en stor del av enkätsvaren justeras genom uppföljande telefonintervjuer. Under fikarasterna kom samtalet förr eller senare nästan alltid att handla om dessa problem och hur frågor om sådana känsliga saker borde utformas för att undvika missförstånd. Och stora fadäser gjordes förvisso som till exempel utformningen av denna fråga: Masturberar du regelbundet? Ja…, nej… Om svaret är ja, ange på ett ungefär med vilken frekvens ... gånger per vecka, eller ... gånger per månad osv.

På denna fråga hade hela sextio procent inte svarat överhuvudtaget. Andra (tjugo procent) hade blivit upprörda och svarat i stil med att: Det skall ni skita i… Alla var helt på det klara med att orsaken till problemet var förste statistikern Arne Lemberg, som menade att ordet masturbera var att föredra framför det mer begripliga ordet onanera. Detta för att det skulle ge en mer vetenskaplig distans åt frågeställningen och därigenom också inbjuda till ett mindre känsloladdat förhållningssätt till frågan.

Arne Lembert som var en prestigebunden man och dessutom avdelningschef ville under inga omständigheter ändra på sin inställning trots kraftiga på-

tryckningar från de mer erfarna opinionsmätarna.

Dessutom hävdade han att det måste vara en könsneutral benämning som är relevant för både kvinnor och män. Masturbera, var det enda ordet som uppfyllde dessa kriterier, punkt slut. Följden blev en sjuhelsikes massa extraarbete för gruppen helt i onödan. Förutom dessa undersökningar fanns det några som var omgärdade med hemlighetsmakeri och gick under kodbeteckningarna R365 och T82. Trots att dessa undersökningar var strängt konfidentiella visste alla att den ena var ett uppdrag åt Rasbiologiska institutet i Uppsala och den andra ett uppdrag åt en organisation som ingen hade en blekaste aning om, som gick under den lite gråmelerade benämningen T-kontoret. Dessa två uppdrag sköttes av Arne Lemberg och enhetschefen för opinionsmätarna, amanuens Vincent Odenstål, som var den som ansvarade för själva genomförandet.

Ja detta var i stora drag vad vi sysslade med när jag kom in i bilden. Inte särskilt kvalificerade uppgifter kanske, men som ändå krävde en viss ödmjuk fingerfärdighet och erfarenhet för att resultaten skulle kunna gå att lita på.

Jag hade hoppats på att mitt nya arbete i storstaden skulle öppna vägar till ett umgänge som skulle

bryta min isolering. Men hittills hade mina förhoppningar kommit på skam. Kamratskapet på jobbet var det inget fel på. Det var en öppen och otvungen stämning och vi kunde prata om precis allt mellan himmel och jord, men när arbetsdagen var slut var det som om denna förtroliga bubbla sprack för att upplösas i anonymitetens svarta hål. Var och en hem till sina små sfärer, fort som attan in i den tvångsmässiga totaliteten vars försök till små avvikelser inte kan påverka dess ödesbestämda helhet ett smack.

Men så är det inte, försökte jag intala mig. Det begriper du väl, enfaldiga människa! Sådana där fatalistiska tankar lägger bara en död hand på alla initiativ att bryta en ensamhet som blott och bart beror på dig själv. Förstår du inte det, din korkade jävel. Ryck upp dig för fan. Förresten var finns din perverterade poet någonstans. Lyssna på honom.

Ta fram det bästa och gör någonting. Men detta var bara ofullgångna tankar, drömmar, dystra profetior eller rena fantasterier. Imaginära långpromenader som alltid leder tillbaks till samma utgångsläge. Min egen tomma människohamn. Självömkan låg farligt nära. Det var synd om mig. Var jag inte en vanlig hederlig medborgare som förtjänade ett bättre öde

kanske? Kom igen nu för fan! Jag kunde ju viska ömma vackra saker i kvinnors öron. Jag kunde ha djupa tankar om existentiella frågor. Jag kunde vara spirituell eller romantisk, välj vad du vill ha.

Men när det kom till kritan ville ingen veta av mig.

Vad fan är det för fel på mig? Nej det är inget fel på mig. Det är ödets djävlighet försökte jag hamra in i min tjockskalle. Det förbannade grymma ödet med sitt tärningsspel.

Jag var på väg uppför Jakobs trappa. Trappan avslutade med en liten avsats med tak. Därifrån hade man utsikt över det lilla torget nedanför som stadsplanerarna hade omvandlat till en park med grusgångar kantade av rabatter med brandgula krysantemer och blåa lobelior. I den bortre änden av torgparken som avslutade i en spets mot Sadelmakargatan fanns en liten tidningskiosk som var rena rucklet. Den fick förmodligen vara kvar av ren barmhärtighet mot den gamle mannen som drev kiosken, som han dessutom använde som åretruntbostad.

Det började lida mot kväll. Med avsikt styrde jag alltid mina promenader så att vilostunden på parksoffan inträffade på ungefär samma tidpunkt då jag

sist mötte mannen med läderväskan. Det kan låta underligt, men jag längtade faktiskt att få träffa just den mannen av alla. Trots att jag förra gången misslyckades att få kontakt med honom, inbillade jag mig att han kunde vara nyckeln till att bryta min isolering i den nya staden. En person som var lika utlämnad åt sin ensamhet som jag själv, och inte bara det, han hade en inre utstrålning som jag inte kunde sätta fingret på. Något fanns där som övertygade mig att vi skulle kunna vara själsfränder. En intressant personlighet med ett alldeles unikt förhållningssätt på tillvaron som låg långt bortanför den gråa själlösa massan av medelmåttor. En person med vilken man kunde föra långa, djupa samtal om det mesta här i livet, om saker och ting som jag själv var intresserad av.

Herregud, det här är ju inte klokt. En människa som jag inte ens hade pratat med. Fy fan var löjligt, och omoget. Jag borde sluta upp med dessa naiva fantasier. Jag satte mig på soffan och lät tankarna svirra runt lika irrationellt som slumpgeneratorn på mitt jobb. För när man sitter så där i dåsigt välbehag kommer alla intryck som man samlat på sig inklampandes i huvudet i de mest oförutsägbara skepnader. Och det går inte på något sätt att styra.

Men det finns ett knep att undvika detta imaginära spektakel och det är att för sig själv rabbla upp sitt mantra enligt Maharishis enkla meditationsformel som var på ropet vid den tiden. Rasket-tenpule, rasket-tenpule, rasket-tenpule, rasket-tenpule…

Om och om igen, och man måste koncentrera sig på ramsan som om ingenting annat existerade här i världen. Rasket-tenpule, rasket-tenpule. Men så tonade rasket-tenpule bort i sin egen illusoriska formel och strax kopplades den självutlösande mekanism på som satte fart på dagdrömmarna igen, så Egon Persson fick bli den ertappade mutkolven.

Och Vincent Odenstål var naturligtvis inte sen att utnyttjar situationen som utpressaren och jag kunde inte hindra Egon Persson från att i ångest och förtvivlan hoppa från Lindöbron. Han föll handlöst ner mot berghällarna vid brofundamentet och skulle strax gå en säker död till mötes där nere bland sprängstenarna. Men Egon Persson klarade sig på ett mirakulöst sätt. Halvvägs ner förvandlades han till en korp som sträckte ut över vattnet. Flög en vid båge över det glimrande vattnet, svartglänsande och vacker. Han kom tillbaks och spände sina ödsliga urtidsögon i mig och skrek: Din idiot! Och den gamle gubben i kiosken var en före detta professor

som ägnat hela sitt liv åt att tolka vädersträckens betydelse för uppkomsten av reumatism. Han skall snart lägga fram sitt vetenskapliga arbete som kommer vända upp och ner på den medicinska världens uppfattning om hur sjukdomar uppkommer överhuvudtaget.

Omgivningen blev alltmer undanträngd. Som en slags overklig fond till mina imaginära utflykter, tills det plötsligt rasslade i gruset under almarna. Fotsteg…, den stora läderväskan. Sedan mannen som väskan hängde på, sedan den svarta baskern, och de hornbågade glasögonen. Han gick rakt fram till parksoffan, hängde av sig läderväskan med mätinstrumenten och satte sig bara en meter från mig.

Det skramlade förnumstigt inne i väskan när han lade ifrån sig den, som om mätinstrumenten själva hade inneboende magiska hemligheter som pockade på att få utnyttjas. Jag omslöts av hans magnetfält och kände att vår närvaro gjorde att han och jag inte längre var fria att handla efter eget skön. Vi var varandras påpassliga bevakare i en gemensam bubbla fullt med elektriska vibbar. Han tittade på mig med sina granskande forskarögon och plötsligt utan anledning tilltalade han mig helt obesvärat som om jag var en välbekant person.

”Jaså, medelproportionalen är ute och promenerar en så här vacker kväll.”

Han sa det med sådan överlägsenhet att jag uppfattade det som en ren provokation. Att reducera mig till en matematisk term, vilken utstuderad fräckhet. Jag visste givetvis vad ordet betydde. Ett slags matematikens Salieri, en medelmåttornas medelmåtta som trängs med andra medelmåttor. Just att det var en matematisk term med krav på matematisk exakthet förstärkte den sarkastiska undertonen och fick mig att koka av ilska. Men jag skulle inte låta mig provoceras. Det nöjet skulle jag inte bjuda den där idioten på. Jag skall lämna den där insnöade akademikerintriganten som om han vore luft.

Behandla honom som den enfaldiga medelmåtta han själv genom sitt idiotiska uppträdande bevisat att han är. Vad fan är det som gör att vissa människor älskar att ställa till bråk? Just när jag rest mig och skulle lämna fanskapet kände jag hans hand gripa tag om min arm. ”Sätt er, sätt er, och var inte så snarstucken. Det var bara en test, som dessutom utföll till er fördel.” ”En test?” ”Ja, ni har visat att ni är en riktig svensk.”

”Jag förstår inte vad ni menar” ”Er reaktion var sund, fast en aning återhållsam.

Det är det jag menar. Typiskt svenskt.” ”Jag vet inte om den var särskilt sund. Hade det varit en vanlig medelsvensson, så hade han nog skällt ut er.” ”Det ligger något i vad ni säger.” Han tog fram ett paket Philip Morris och bjöd på en cigarett, men själv tog han ingen. Jag hann inte gräva fram mina tändstickor förrän han snabbt gav mig eld från en cigarettändare. Sedan lutade han sig behagfullt bakåt och lade bägge underarmarna på ryggstödet.

Där satt han och iakttog mig med ett överseende leendet för att markera sin intellektuella överlägsenhet. Så uppstod en lång pinsam tystnad… Jag måste säga något, tänkte jag. Tystnad i sådana här situationer blir outhärdligt. Och värre blir det ju längre man väntar. Jag måste säga någonting nu.

Vad fan som helst, bara tystnaden bryts. ”En näsvis fråga, men vad är det för forskning ni håller på med?” ”Frenologi.” ”Fre… no… logi… jaha på det viset…, ursäkta

min okunskap på området, men vad är frenologi för något?” Nu sken den där överlägsna nunan upp igen i ett ännu mera överseende, arrogant leende … "åååå, man vill bara sjunka under jorden’, var min spontana reaktion. ”Läran om sambandet mellan skallens form och människans själsförmögenheter, och detta kräver såklart skallmätning.” ”Skallmätning...? så ni mäter skallar på folk?” ”Ja, bland annat, men som ni förstår av ämnets komplexa karaktär så krävs det naturligtvis att ett antal andra företeelser utforskas parallellt, men skallens form är det fundament på vilket hela detta forskningsområde vilar.” ”Jaha, och vad har en sådan forskning för syfte?” ”Det märks att ni inte är särskilt förtrogen med forskarvärlden, för då hade ni aldrig ställt en så enfaldig fråga. Jag trodde det stod klart för varje upplyst människa att forskningens viktigaste uppgift är att öka vår kunskap. Om sedan den nyvunna kunskapen är obehaglig och kanske vänder upp och ned på vår invanda begreppsvärld, eller i bästa fall öppnar vägar till nya omvälvande tillämpningar så

är det någonting som mänskligheten måste leva med och bejaka, annars kommer vi förlora oss i en stillastående unken värld där människans tilltagande fördumning sakta men säkert kommer föra oss tillbaka till det infantila förstadium då livet saknar mening.”

Efter denna lärda utläggning förstod jag att mannen vid min sida inte var vilken sjuttiofemöresforskare som helst, utan en person med intellektuell skärpa som gick in för sin forskargärning med djupaste allvar. Eller, med andra ord, han var en forskarbegåvning som säkert kommer låta höra av sig i en framtid. Så här gäller det att vakta sin tunga och inte förlora sig i oväsentligheter, tänkte jag. ”Självklart, självklart, jag har samma principiella uppfattning om forskningens roll som ni (det här med "principiella uppfattning"var en fullträff som säkert skulle ge flera pluspoäng i hans uppfattning om mig, inbillade jag mig) men det hindrar väl inte att man har ställt upp en hypotes (ytterligare plus) för vad man vill uppnå med sin forskning.” Ett roat, arrogant leende spreds åter i hans överlägsna nuna.

Alltså, jag hade trampat i klaveret igen. ”Jaså, så det tycker ni. Men då måste jag tyvärr

upplysa er om att er tankeverksamhet har gått i baklås igen. Att ställa upp hypoteser för vad man vill uppnå inom ett jungfruligt grundforskningsområde är något som endast dilettanter ägnar sig åt.” ”Jaså.” ”Jaså…, är det allt ni har att säga?” ”Ja, vad skall jag säga då, om jag inte är insatt i frågan?” En lång tystnad igen. ”Vad sysslar ni själv med förresten?” ”Jag är statistiker.” Jag såg att han hajade till när jag nämnde ordet statistiker. Den arroganta uppsynen förbyttes till en förvånad min som förmodligen var ett tecken på att min position hade stärkts. ”Ett ämnesområde med vilken all annan forskning skulle stå sig slätt om det inte fanns”, hade jag den stora oförsynen att drämma till med. Till min förvåning blev han inte alls upprörd. Inte tillstymmelsen till det där högdragna flinet. ”Ja, ja, det är klart att jag vet det. Hör ni, jag har ett förslag att komma med som kanske skulle intressera er. Vi är ett antal tänkare som brukar samlas för att utbyta tankar och erfarenheter omkring några angelägna forskningsområden. Vi kallar oss

lite anspråkslöst för Tisdagsklubben helt enkelt för att vi alltid träffas på tisdagarna. Ni är välkommen att delta i vårt möte nu på tisdag klockan sju på kvällen om ni har lust. Vad säger ni om det?” Hans plötsliga sinnesförändring och det osannolika erbjudandet kom så överraskande att jag blev mållös en lång stund. Vad har jag där att göra, tänkte jag först. Ett antal specialiserade forskare med långt utvecklat tunnelseende som vecklar in sig i intrikata forskarproblem. Jag kommer inte kunna tillföra ett dyft. Jag kommer stå helt utanför. Vara den passive obildade dummerjönsen som ingen bryr sig om.

Men så tog nyfikenheten över. Vad kunde det vara för människor som sysslade med så sällsamma saker. Och vad spelar det för roll om jag deltar en enda gång. Jag har ju friheten att hoppa av precis när jag behagar. Så beslutade jag mig för att nappa på erbjudandet och tackade ja.

Han såg först lite förlägen ut när jag tackade ja, som om han ångrade sig, men återfick strax sin självsäkerhet och sa: ”Nej, min käre vän, arbetet väntar, jag måste hem och sammanställa dagens observationer. Vi ses nästa tisdag klockan sju på Lindhofsgatan 39. Och

så en viktig sak; det råder fullständig sekretess om allt som rör vår verksamhet.” När han sagt det gav han mig sitt visitkort, reste sig och försvann in under almarna. Jag gick fram till närmaste lyktstolpe för att kunna läsa visitkortet. Där stod:

VERKET FÖR FOLKETS FÖRÄDLING SIGVARD BORELIUS Docent Adr. Anund Jakobs torg SEGEHOLM Tel: 0025-368 33 Med raska steg skyndade Sigvard Borelius hem till sin vindslägenhet på Lindhofsgatan 39 och ringde omedelbart upp ordföranden i Tisdagsklubben och berättade att han träffat en statistiker…, lite naiv och oerfaren kanske, men inom sin profession var han säkert en duglig person. Just vad vi behöver, eller hur. En person som kan ta sig an alla de beräkningar inom populationsgenitiken som är nödvändiga för att vårt projekt skall bli lyckosamt… Jo, naturligtvis. Självklart skall han genomgå den obligatoriska testen. Och någon medlem i klubben blir

han inte förrän vi alla är överens.”

Nyvaknad släpade jag mig fram till fönstret mot gården. Där uppe en blå himmel inramad av svarta takskägg. Där nere den lilla gårdsplanen med sina soptunnor. Det var inte någon uppbygglig syn.

Skräp och bråte överallt. Och mitt i allt detta växte det en lönn som hade hunnit en bra bit över takåsen med sin krona. Dörren till gården mitt emot öppnades och ut kom fru Blomkvist med en cigarett i handen. Hon satte sig på stentrappan och började röka. Stora djupa halsbloss som hon pustade ut i vällustiga moln i ett slags tyst och stilla morgonritual för att lindra dagens förväntade vedermödor. Då visste Jag att klockan var kvart över sju. Jag satte på tekannan på kokplattan, vred om strömreglaget till tvåan och gick in i den trånga toaletten för att duscha av mig nattsömnen med den lilla handduschen som jag själv monterat. På med kalsonger och den halvgenomskinliga vita nylonskjortan. På med gabardinkostymen. Slipsen stoppade jag i kavajfickan. På med de bruna skorna med rågummisulor. Alla idealiska plagg för en ungkarl. Speciellt nylonskjortan som hade den revolutionerande egenskapen att den inte behövde strykas och dessutom var otroligt lätt att tvätta. Det räckte med att

doppa den i ljummet tvålvatten, gnugga bort smutsranden på kragen, skaka om lite grann och därefter skölja bort tvålvattnet med ljummet vatten. Sedan var det bara att hänga upp den på en uppblåsbar plastgalge och då var lönnen som växte mitt på gården en god hjälp för på den kunde man fästa en tvättlina som löpte i en trissa fästad i fönsterposten.

Det gjorde förresten alla som hade fönster mot gården, vilket fick lönnen att se ut som infångad i ett illa medfaret spindelnät som när det var torkväder draperades med hyresgästernas skiftande garderober. Det började med att före detta båtsmannen Björn Olsson som bodde på fjärde våningen en dag för tre år sedan klättrade upp i nivå med sitt fönster och band fast ett enkelt segelblock runt stammen.

Genom blocket drog han igenom sin tvättlina och fick på så vis en mobil torklina som kunde halas ut och in från fönstret. Tricket var förstås ingen ny uppfinning. Han hade sett det åtskilliga gånger på sina resor till sydligare länder. Denna enkla men funktionsdugliga anordning fick så klart efterföljare och snart hade varenda hyresgäst sin egen mobila tvättlina. Men det var gubben Olsson som med sina sjuttiotvå år seniga gubbkropp klängde runt som en apa i trädet och fäste alla segelblock runt stammen

på lönnen. En bagatell för den som har äntrat riggar på barkar och fullriggare i över femtio år skröt han.

En balja te och några rostade franskbröd med ost fick duga nu när tiden var knapp. Snabbrakning med Philip shave senaste, för tjugotvå och femti, och så Keratins hårvatten i kalufsen, några kamdrag och så en sista titt i spegeln. Usch, vilken eländig uppenbarelse. Är den där figuren verkligen jag?

Nej, iväg till jobbet nu för fan. Stan hade vaknat för länge sedan. Allt var ett enda kaos av flåsig brådska som alltid vid den tiden på morgonen. Beskäftiga radioröster strömmade ut från radiohandlaren i hörnet mot Simmelångsgatan. ”Broddmans, Broddmans, Broddmans, tjugo procent på att i foto.

Broddmans, Broddmans, Broddmans, tjugo procent på allt i foto.” Bilar som gick upp i högvarv alldeles i onödan, frustade som vildsinta tjurar för att komma några sekunder snabbare in i rätt fil. Ilskna tutningar, förgrämda viftningar med hotfulla nävar ackompanjerat av ett dovt muller av svavelosande eder.

En bagerileverantör kom kånkade på sina brödbackar med en otrolig fermitet. Tidningsbud som slänger iväg sina tidningspackar till tobaksaffärerna utan att titta efter var packarna hamnar. Människor

som går i snabb takt, halvspringer, springer eller rusar för att hinna till spårvagnen och de som inte skall med spårvagnen springer i alla fall. Varje morgon, samma sak. Samma brådska. Samma kaos.

Samma människor som jäktar som dårar. Men det fanns även de som gick i sin egen lugna takt till synes oberörda av morgonens uppjagade tempo.

Dessa människor var till förtret för flertalet som hade viktiga plikter som väntade och absolut inte fick komma några minuter för sent. Dessa senfärdiga tjurskallar bromsade det naturliga flödet och skapade naturligtvis irritation. Ja de kunde till och med utgöra trafikfara eftersom de mest otåliga såg sig nödtvungna att gå ut på gatan för att ta sig förbi dessa bromsklossar och jag var till att börja med en av dessa bromsklossar. Den första tiden kunde jag betrakta denna häxkittel med en överseende distans och kände mig som en vis och försynt betraktare från en annan världsdel med en annan tidsuppfattning och själv skulle jag aldrig någonsin fångas av denna dårskap, bestämde jag mig för.

Men där tog jag fel. Sakta och obemärkt föll jag in i denna helt onödiga tidsjakt. Det värsta var att jag inte märkte hur det gick till. Visst är det beklämmande; jag en flegmatisk drömmare från landet

med landsbygdens tröga tidsflöde sögs med i denna oroliga stadspuls och redan efter två månader var jag precis lika dåraktigt uppjagad som virrhjärnorna runt omkring mig. Broddmans, Broddmans, Broddmans, tjugo procent på allt i foto. Överallt samma flåsande röst. Broddmans, Broddmans, Broddmans, tjugo procent på allt i foto. Jag närmade mig Bastuholmsbron och trafiken hade då lugnat ner sig. Inte för att folk var mindre stressade, utan för att trafikknutarna söderut inte kunde svälja den tilltagande trafikmängden och då uppstod, ett fenomen som invånarna i stans södra förorter bara för tio år sedan inte kunde drömma om, nämligen bilköer. Och bilkön över Bastuholmsbron var inte vilken bilkö som helst. Det var stans lusigaste bilkö den här tiden på dygnet med bilar befolkade med adrenalinstinna tickande bomber. Och när kön äntligen upplöstes, for de som tyckte att tiden var viktigare än livet, iväg som besinningslösa racerförare i ett rally som allt för ofta slutade på lasarettet. Varför lär sig aldrig människorna? Varför är några futtiga minuter på morgonen så viktiga när kafferasterna ändå drar ut på tiden med en massa onödigt pladder? tänkte jag i min brist på insikt om rum-tidens förblindande inverkan på oss människor.

Om jag gick i rask takt tog det sju minuter att gå över Bastuholmsbron. För en Mercedes innehållande en adrenalinstinn disponent tog det elva minuter att sega sig över bron. Att cykla över tog cirka tre minuter och för en otrimmad moped tog det på sin höjd en och en halv minut. Om man sedan tar hänsyn till mängden bilavgaser som man får i sig så var moped eller cykel det överlägset bästa alternativen. Men att åka med moped eller cykel skulle betraktas som ovärdigt för en tjänsteman på Bores opinionsinstitut. Det skulle tisslas och tasslas bakom ryggen. Kollegorna skulle gå omvägar för att undvika en så skrattretande typ som dessutom kommer från en avlägsen landsortshåla där enfalden frodas bland kossor och bondpigor. Töntstämpeln skulle lysa i pannan och eventuella befordringsmöjligheter skulle sjunka under nollstrecket.

Det var vad jag trodde, men hur det var i verkligheten fick jag aldrig reda på eftersom jag aldrig kom att skaffa mig vare sig moped eller cykel.

Trots att jag kom tio minuter för tidig var jag inte först på kontoret. Ola Vigelius hade kommit före mig och jag förstod strax varför. Han hade kommit för att serva slumpgeneratorn som hade börjat gnissla oroväckande den sista tiden och nu stod

han där och torkade bort olja och konsistensfett från händerna med en trasselsudd den hedersknyffeln. Det var i sanning en omtänksam åtgärd eftersom jag behövde slumpgeneratorn för en ny omfattande undersökning som hade beställts av kommunikationsdepartementet. Det var en mycket enkel frågeställning som kommunikationsdepartementet ville ha svar på, nämligen om svenska folket hade ändrat sin inställning till omläggning från vänstertill högertrafik. Den okomplicerade frågeställningen (för den som frågade) var anledningen till att jag som nybörjare fick ansvaret för både uppläggningen och genomförandet av undersökningen dock med det förbehållet att Vincent Odenstål skulle granska och ge sitt godkännande till frågeformuläret innan jag fick sätta igång rundringningen. Vincent Odenstål hade bara en synpunkt på uppläggningen och det var att frågan om, och hur den tillfrågade hade röstat vid 1955 års rådgivande folkomröstning skulle läggas allra sist i stället för, som jag hade planerat, lägga den som andra fråga. Detta för att den tillfrågade inte skulle påminnas om ett tidigare ställningstagande och av prestigeskäl vidhålla sin tidigare ståndpunkt trots att nya omständigheter eventuellt skulle kunna ha gjort att denne

”innerst inne” hade en annan ståndpunkt. Det här begreppet innerst inne ställde till bekymmer när jag försökte reda ut varför människor kom fram till olika ställningstaganden. Var innerst inne en strikt sammanfattning av argument för eller emot i logiskt förklarbara termer uppställda i en matris med det negativa till vänster och det positiva till höger? Allt uttryckt i negativ- och positivenheter som var exakt jämförbara och vars övervikt var den sammanfattande syntesen som var mitt ställningstagande. Eller var innerst inne en skön soppa av undermedvetet känslobråte som virvlade runt i själens undre värld för att poppa upp som något slags intuitivt ställningstagande. Eller kanske var det en blandning av bådadera. Eller är det måhända - hemska tanke- en distraktion som halkar in på ett bananskal, och sen är det kört. Lagt kort ligger som pokerspelaren sa. "Nej, stopp nu gubbe lilla! Som opinionsmätare måste du vara neutral. Som opinionsmätare skall du bara ta reda på vad folk tycker, ingenting annat. Punkt slut."Så därför återstod endast att utföra det grannlaga arbetet att göra urvalet, och för detta var slumpgeneratorn ett oumbärligt hjälpmedel.

Slumpgeneratorn var en maskin på cirka en och

en halv gånger två meter stor med en spak på vänster sida, ungefär som en överdimensionerad enarmad bandit och hade bara en enda uppgift, nämligen att vara fullständigt irrationell. Till slumpgeneratorn var kopplad en matrisskrivare som när man väl hade dragit i spaken satte igång och spotta ut siffror på en remsa så irrationellt och ologiskt som den bara kunde. Jag frågade Ola hur det var möjligt att bygga en maskin som var irrationell och oförutsägbar. En vimsig maskin som var en hopplös slarver. Men Ola kunde inte svara, så vi gick till besserwissern Vincent Odenstål.

Med Vincent Odenstål var det så att han krävde att alla på kontoret - utom avdelningschefen förstås - skulle underordna sig hans otadliga auktoritet och aldrig ifrågasätta hans åsikter, som när de en gång hade uttalats fungerade de som direktiv - ja nästan som lagen själv - som alla på kontoret måste följa till punkt och pricka. För honom var vi alla pojkar som han duade, men ingen av oss skulle komma på tanken att säga du till Vincent Odenstål. Jo, med ett enda undantag och det var under den årliga firmafesten. Det slog aldrig fel. Fram på småtimmarna klingade Vincent i glaset, ställde sig upp och sa med patetiskt darrande röst: ”nu gott folk tycker jag

att det är dags att lägga bort titlarna, en för alla, alla för en.” Men när måndagen kom hade allt återställts till det gamla. Om någon nyanställd som inte kände till ritualerna på företaget råkade säga du till Vincent Odenstål blev han omedelbart tillrättavisad.

Hör nu min unge man, här på kontoret tituleras jag amanuens och ingenting annat. Att jag lade bort titlarna i lördags gällde givetvis bara under firmafesten. Det tog jag för en självklarhet.”

När vi kom in i amanuens Odenståls tjänsterum satt han och läste en promemoria från Rasbiologiska institutet och glufsade i sig marmeladpraliner från en stor skål som var placerad mitt på skrivbordet. Utan att höja blicken från papperet sa han med låg entonig röst: ”Man knackar först om man vill göra sig ett ärende till mig. Ut, och stör mig inte!” ”Men…” ”Inga men. Ge er iväg pojkar. Vill ni nödvändigtvis prata med mig så får ni vackert knacka först.

Och kom inte in förrän jag har sagt: stig på!… UT!” Ola och jag lommade ut som två skamsna skolpojkar som hade fått en tillrättavisning av en rektor för något allvarligt tilltag.

”Så lätt skall han inte komma undan”, sa Ola och blinkade knipslugt åt mig och knackade på dörren så fort vi blivit utkörda. Tre distinkta knackningar med pekfingersknogen. Efter en lång väntan kom det från andra sidan ett entonigt: ”Stig på!”

Amanuens Odenstål läste fortfarande promemorian med samma stoiska lugn och med samma koncentrerade röntgenblick som utstrålade perfektionism och allvisdom. Inte ens den här gången när vi hade knackat lämnade han blicken från papperet när han pratade. ”Jaha, och vad har ni på hjärtat pojkar?” ”Jag misstänker att det inte står rätt till med slumpgeneratorn”, sa Ola och fortsatte. ”Det har uppstått missljud som är svårt att lokalisera och dessutom händer det ibland att den hänger upp sig och då blir siffrorna plötsligt strukturerade i komplicerade serier som man med en gång ser att de inordnats i någon form av regelbundenhet. Det hände för några veckor sedan och då fick jag ge den en känga, så kallad rysk lagning, som visat sig vara det enda sättet att få den att gå normalt… förlåt, jag menar förstås irrationellt igen. Vid ett annat tillfälle

producerade den bara primtal, visserligen ostrukturerat och irrationellt, men bara primtal, ingenting annat och då fick jag ge den en känga igen för att den skulle lägga av med dumheterna. Jag har kommit underfund med att det inte går att sparka varsomhelst utan det är en viss bestämd punkt som gäller. Den punkten har jag markerat med ett kryss.

När så vår nye medarbetare - Alfred här- frågade hur det är möjligt att bygga en maskin som helt igenom är irrationell blev jag plötsligt medveten om att ingen av oss har den blekaste aning om dess funktion. I instruktionsboken finns ingen beskrivning om funktionen, utan endast smörjnipplarnas och smörjhålens placering samt hur ofta man skall smörja.

Det är allt.”

Först då höjde amanuens Odenstål blicken, strök sig om hakan och tog en marmeladbit, utan att bjuda oss (Odenstål bjöd bara sina överordnade och kunder på marmelad, aldrig oss andra). Han gick fram till fönstret och blickade ut över Bastuholmsviken. Där stod han en stund med en bistert inåtvänd blick. Jag hoppades att den skimrande viken med Marmaberget i bakgrunden som lyste med vårens skira grönska i den klara morgonsolen skulle ha en dämpande inverkan på de mörka tankar som råd-

bråkade amanuens Odenståls hjärna, men det var naturligtvis ett önsketänkande. Med en blick som inte var nådig gick han till Ola, ställde sig rakt framför honom och spände sina indignerade ögon rakt in i Olas förlägna ansikte. ”Vet du vad du har gjort dig skyldig till? unge man.” När amanuens Odenstål övergick till att tilltala någon underlydande ”unge man” väntade en tillrättavisning. Det visste alla som hade jobbat en längre tid på Bore. ”Nej, ingen aning”, sa Ola, fast jag såg på honom att han så väl förstod vad för en helig princip han hade överträtt. ”Du har gjort dig skyldig till tjänstefel, och det är inte fråga om någon liten bagatellartad förseelse som att du har använt firmabrev för privat bruk, eller att du har glömt att registrera in ett klagobrev eller liknande. Nej, den här gången är det en betydligt allvarligare förseelse som kan få djupgående konsekvenser för företaget, då karaktären på detta regelvidriga fel mera är att hänföra till kategorin oskickligt beteende. Slarvfel och en snedvriden arbetsmoral går alltid att korrigera med disciplinära åtgärder, men hur korrigerar man ren dumhet och

inkompetens? Vad gör man med personer som är glömska, personer som inte kan förstå de enklaste sammanhangen? Vad gör man med personer som lider av kronisk absens? Vilken gång i ordningen har jag inte förklarat för er vilka principer som skall gälla för handhavandet av slumpgeneratorn? Om du, unge man, har så kort minne, kanske jag får påminna om anledningen till att firman beslutade om att investera den aktningsvärda summan av tjugoåttatusen i denna maskin. Den tillförlitligaste och tekniskt mest fulländade, som går att uppbringa på marknaden. Jo, det var för att vi skulle komma ifrån alla misstankar om att någon skulle manipulera urvalen. Just denna oförvitlighet skulle bli Bores främsta signum som vi alltid skulle framföra som det viktigaste argumentet att välja oss framför våra konkurrenter. Men vad gör man, när ens underlydande gör stick i stäv mot vår en gång för alla fastställda policy. Har jag inte sagt tusen gånger att ett urval som har levererats av slumpgeneratorn aldrig någonsin får ersättas, justeras, eller på annat sätt manipuleras. För Guds skull människa, lär dig någonting. Om du inte kan komma ihåg från gång till annan, så skriv upp det då, för tusan. Nu vill jag inte höra ett ord mer om detta. Ut!”

Det var först alldeles tyst i kontorslandskapet då vi lämnade Odenståls tjänsterum, trots att telefonerna borde gått varma vid den tiden på dagen.

Men det var inga förskräckta ansikten som mötte oss, utan i stället idel uppsluppna och leende människor. Edvin Pettersson som satt närmast log finurligt som barn brukar göra när de har gjort något ofog. Fru Vikström som normalt var så korrekt och svårtillgänglig kunde inte heller dölja sin förtjusning då hon leende tittade ned på ett papper. Elofsson, några bord längre bort, ställde sig upp i stram givakt och gjorde honnör. Bredvid stod Sven Levin och Åke Mattsson och gjorde en pantomimföreställning där Sven var den som skällde och Åke den som stod och åbäkade sig som en stackars olycklig sate som just hade blivit ertappad för en stöld. Egon Lindman strax bakom skrattade högt. Gerd Krigström och Monika Rosenqvist på marknadsföringsenheten var fullständigt förstörda av skratt. Till och med från avdelningen för statistisk bearbetning längst bort sken stora breda leenden. Och till min förvåning tycktes Ola Vigelius vara på sitt bästa humör, han också, trots att han hade blivit utskälld efter noter. Jag började ana att jag blivit utsatt för någon slags bisarr invigningsceremoni där alla, utom

Odenstål förstås, var invigda i spektaklet.

Det dröjde inte länge förrän telefonrösterna återtog sitt utfrågningsskval och skrivmaskinerna sitt monotona smattrande. Vid dagens slut hade jag fått mina urvalslistor på kommuner och abonnenter.

Slumpgeneratorn, eller ”Trollkarlens klocka” som Gerd så fyndigt hade döpt den till, levererade irrationella serier siffror i precis de mängder jag ville ha utan minsta mankemang.

Det var med en skön känsla som jag lämnade Bores opinionsinstitut denna tisdagseftermiddag.

Samtidigt kunde jag inte värja mig från en allt mer påträngande upphetsning över vad kvällens övningar kunde ha i bakfickan. Jag skulle ju träffa Sigvard Borelius och övriga i ledningen för Tisdagsklubben klockan sju. Ett möte som gäckat min fantasi ända sedan jag fick inbjudan den där kvällen jag träffade Borelius på parkbänken vid Marmaberget. Mina förväntningar på detta möte var förstås stora. Jag kände en omotiverad dragning till denna egensinniga man som bjudit in mig. Fråga mig inte varför, för jag förstår det inte själv. Kanske inbillade jag mig att nyckeln till denna hemlighetsfulla, slutna stad, var ingen annan än Sigvard Borelius. Kanske

tanken på att bli medlem i denna illustra samling intressanta personligheter, inbillade eller verkliga, hade skapat osannolika förväntningar. Dumt och omoget tycker jag så här i efterhand, ändå var det nog så det låg till.

Jag hade prövat de få alternativ till klädsel som fanns i min sobra garderob innan jag fastnade för min svarta olle och den bättre gabardinkavajen och kunde äntligen lämna lägenheten. En ljum vindkåre mötte mig när jag kom ut på Åsögatan. Våren var i antågande. Jag kände den hoppfulla doften av en annalkande sommar som drömskt och förrädiskt målade upp sköna sommaräventyr som naturligtvis aldrig skulle inträffa. Men vad spelar det för roll när möjligheterna i sig var skäl nog till att behagfullt kunna gå in i förväntningarnas trygga låtsasvärld.

Det var alldeles tomt på Beckgatan så när som på Ved-Johans häst som stod där blick stilla som en gråstensstaty medan Johan langade in kastved genom källarfönstret. Trots denna påminnelse om att våren kan bli lång och kall dämpades inte min entusiasm inför mötet med tisdagsklubben. Entusiasm kanske inte är rätta ordet, utan snarare en gäckande lustbetonad oro inför ett viktigt möte som skulle kunna få en avgörande betydelse för mitt liv i den-

na anonymitetens stad som var på väg att sakta slussas in i försommarens lättjefulla dåsighet och då förmodligen bli ännu mer otillgänglig. Rasket-tenpule, rasket-tenpule. Jorden snurrar runt sin egen axel, medan solen rusar rakt fram. Och så går jag och oroar mig för ett möte med några aparta kufar som inbillar sig att skallens form är upprinnelsen till all mänsklig dumhet. Vilket kosmiskt narrspel. Gäller inte Mendels lagar fortfarande om jag får fråga? Har inte herr Frenologen studerat Kretschmers typlära. Vet inte herr Frenologen att lagt kort ligger. Jag gick åt motsatt håll norröver på Beckgatan. Efter två kvarter vände jag och gick tillbaks mot Petronellagatan för att dra ut på tiden så att jag skulle komma punktligt till Sigvard Borelius och de andra, vilka de nu var. Forskare är punktliga människor och blir oerhört frustrerade när folk kommer för tidigt eller för sent inbillade jag mig. Jag såg på håll att gubben Pettersson hade stängt luckorna på kiosken när jag kom fram till Sadelmakargatan.

Men löpsedlarna fanns fortfarande kvar, alltså satt han därinne med en filt om bena och räknade kassan. Jag tittade på klockan. Åtta minuter kvar. Raka spåret till Lindhofsgatan 39. Två minuter i sju var klockan när jag öppnar dörren till trappuppgången.

Där inne var allt så prydligt och hemtrevligt med pelargoner i fönsterhyllorna. Det fanns till och med virkade spetsdukar under blomkrukorna. Det kändes ombonat. Det kändes solitt och ärevördigt, detta sekelskifteshus med sin patinerade ornamentik i jugendstil. Men på namnskylten innanför entrédörren fanns ingen Sigvard Borelius eller något annat som skulle tyda på en för ändamålet lämplig klubblokal.

Jag gick ut och kontrollerade gatunumret, jo visst var det 39. Vad är nu detta? Jag vägrar och tro att han har skojat med mig. Han lät ju så angelägen att jag skulle komma. Han kanske just har hyrt lägenheten och inte hunnit få upp namnskylten än. Men så kom jag på att Tisdagsklubben var hemlig och då kan de naturligtvis inte skylta med något som avslöjade deras verksamhet. Jag nådde så tredje våningsplanet utan att ha sett någon skylt med vare sig Sigvard Borelius namn eller någon kryptisk skylt som skulle passa in på vad man sysslade med. Jag satte mig ner på fönsternischen för att tänka över vad det var som inte stämde. Jag kunde ju omöjligt ha hört fel. Han sa det ju så tydligt och jag skrev upp adressen på en papperslapp omedelbart sedan han lämnade mig på parksoffan. Om det var så att de hade ett fingerat namn borde han ju ha sagt

det. Just som jag var på väg att gå ner lade jag märke till en enkel grovt snickrad trätrappa med en trälejdare som ledde till en dörr till ett vindsutrymme av något slag. På dörren fanns ett diskret monogram som såg ut som en liksidig romb med två förlängda sidoben i svart. Den verkade bekant, men i vilket sammanhang hade jag sett den? Jag letade i mitt minne. Visst sjutton! Det är någon typ av runa från den nordiska mytologin, kom jag på. Efter ett tag upptäckte jag också en liten ringklocka i valnöt på ett avigt ställe en bit ifrån dörrposten. Kan det verkligen vara här som Sigvard Borelius och hans forskarkollegor håller hus? Bäst och testa för säkerhets skull, tänkte jag och ringde på. En… två… tre gånger, men ingen öppnade. Kanske det är fel på ringklockan, tänkte jag, så jag bankade på dörren, men inte heller det hjälpte. Jag tittade på klockan och fann att den var fem över sju. Typiskt tänkte jag, jag har gått på en blåsning nu igen. Alla driver med mig i den här förbannade staden och det borde jag begripa, vem fan skulle anlita mig som statistiker, en person som bara dyker upp så där helt apropå. Trött på hela det här förödmjukande narrspelet satte jag mig på fönsteravsatsen och somnade.

Någon slog på min axel med en promenadkäpp.

Framför mig stod en reslig man som granskade mig med både förvånad och smått irriterad blick. Jag gnuggade ögonen och blev strax medveten om den pinsamma belägenhet som jag råkat hamna i. Mannen framför mig var närmare två meter lång, klädd i en gammalmodig svart långrock med persiankrage.

Ett plagg som tillhörde sekelskiftet, men som vissa högreståndspersoner envisades att fortfarande använda för att markera sin självklara överhetsstatus i samhället. På huvudet hade han en vidbrättad grå hatt som inte alls passade den övriga utstyrseln.

Den intensiva blicken och den framåtlutade, något kutryggiga hållningen gav en kuslig känsla av att det var en prestigebunden man med järnhård vilja.

Jag bestämde mig med en gång att aldrig någonsin inlåta mig i dispyt med denna man. Längre ner på trappan upptäckte jag efter ett tag att det stod två andra personer, en kvinna och en man som betraktade mig med överseende leenden som om jag var ett skämt som borde avvisas fortast möjligt. ”Hur länge har ni suttit här och vad har ni för ärende? frågade han. ”Det vet jag inte”, sa jag, ”Det enda jag med sä-

kerhet vet, är att jag var här på överenskommen tid, exakt klockan sju… vilket ärende? Ja det får ni fråga Borelius om, det var han som kallade mig för att diskutera kring ett eventuellt extraknäck”. ”Jo det nämnde han för mig så där i förbigående, ni är alltså Anders Segerholt, men varför satt ni och sov här i mörkret när vi kom, allrahelst som ni pockar på att få en viktig uppgift i vårt projekt?” ”Det var ju ingen som öppnade när jag ringde på prick klockan sju så jag tänkte som så att då får jag väl invänta tills någon av er anländer, men tiden gick och efter ett tag nickade jag till och somnade.

Det är väl inte så konstigt, speciellt som jag har haft en tung arbetsdag. Föresten, det är väl inte mitt fel att folk inte håller avtalad tid”. ”Sakta i backarna nu unge man, i vårt team tar vi för givet att nykomlingar anpassar sig till oss och inte tvärt om och det gäller även nonchalanta ungtuppar som tror att de kan ta sig ton”.

Jag blev paff och försvarslös av den nesliga uppsträckningen, och tänkte just ge mig iväg då dörren till vindsvåningen öppnades och Sigvard Borelius visade sig i dörröppningen.

”Men se här har vi vår siffernisseaspirant. Vad bra att ni kom, jag började faktiskt ge upp hoppet om att ni kulle dyka upp. Men skall ni inte komma in, jag har nybryggt te som väntar”.

Rummet som var avlångt och rymligt luktade unken hembygdsgård, ett sådant där rum som står tomt den mesta tiden för att bara tidvis användas för olika sammankomster. Överallt på taket fanns gamla fuktskador som torkat in och bildat smutsgula moln med bruna kanter. Mitt i rummet stod ett rektangulärt bord med tio stolar, fyra på varje långsida och en på varje kortsida, som ett riktigt sammanträdesbord för en bolagsstyrelse. I kortändan mot köket fanns en möbelgrupp med soffa och fyra väl insuttna bastanta fåtöljer av läder runt ett mahognybord med en askkopp. På gavelväggen intill fanns den enda tavlan i hela rummet, en olja av den kände rasforskaren Eugen Lekander. Det var drygt en meter hög, oval målning som vid närmare granskning visade sig vara en skickligt gjord reproduktion. En imposant uppfordrande herre fanns där i alla fall med penna i handen och en blick som utstrålade sann fosterländsk patriotism. Och ädelt utseende hade han med sin höga nordiska panna och sin raka vackert utmejslade näsa. Jag visste

vid det tillfället inte att reproduktioner från just denna tavla ofta förekom som exempel på den ariska rasens mest fulländade ansiktsform i den svenska raslitteraturen. Inte heller visste jag att Eugen Lekander var en portalfigur inom rasforskningen som bland annat gjort sig bemärkt genom sina studier av lång- och kortskallar; en banbrytande forskning som fått internationell uppmärksamhet, inte minst i Tyskland. På ena långväggen var uppsatt ett tiotal fullskaliga skisser över skallprofiler som i likhet med Leonardo da Vincis berömda skallskisser var sektionerade i hjärnans olika funktionscentra. Alla var fullklottrade med anteckningar i något slags vetenskapligt kompaktspråk med massor av latinska begrepp som gjorde texterna fullkomligt obegripliga för mig. Det enda jag till nöds kunde ana mig till var de sluttexter som stod under de indexserier som fanns sammanfattade under kolumnerna till skallskisserna. Jag hade hunnit till tredje skissen då jag läste; På skalan över samhällsnytta torde vederbörande nå upp till högst minus 6 (i en skala på -10 till +10) det vill säga denne man är en otvetydigt tärande individ och kan definitivt inte tillföra något positivt i det svenska samhällsbygget.

När jag stod och begrundade denna obegripliga

text kände jag plötsligt en hand på min axel. Jag ryggade till, men kom strax till sans då jag hörde den långe mannens myndiga röst. ”Jaha, så ni står här och begrundar Sigvard Borelius antropologiska undersökningar. Det skall ni veta att dessa är helt grundläggande för hela vårt projekts fortlevnad. Med andra ord en grundpelare för att kunna motivera den eugenetiska omvandling av vår svenska folkstock som är slutmålet för vår forskning. Innan vi går vidare så kanske jag skall presentera mig. Jag heter Ernst Edensten och är professor i eugenik. Det är jag som är ledare för det här forskningsprojektet som är helt konfidentiellt som ni kanske förstår. Vi har således ingen formell uppdragsgivare, utan det är jag som ansvarar för uppläggningen av vårt arbete utan inblandning av några inom den övriga forskarvärlden. Vi har dock vissa informella kontakter med några få personer inom regeringskansliet. Det är allt” Sedermera, delvis genom mina egna efterforskningar fick jag reda på att Ernst Edensten var en av de mest framgångsrika forskare inom eugeniken som gick under beteckningen biokemisk genetik.

Denna forskning som var i sin linda löd under det

anrika Wigeliusinstitutet. Trots Edenstens enorma arbetskapacitet och skarpsynta forskarbegåvning fick han inte behålla sin anställning som institutionschef. Han var helt enkelt för bufflig i sitt umgänge med sina medarbetare och blev till slut med sin arroganta besserwisserattityd så odräglig att ingen orkade med honom. Droppen som fick bägaren att rinna över var när han efter en lång rad översittarfasoner läxade upp en doktorand för ett enkelt talfel som de flesta av oss, mer eller mindre omedvetet dras med. Personalen gick i samlad tropp till styrelsen och ställde ultimatum. Om inte professor Edensten omedelbart blir avstängd som institutionschef säger vi alla upp våra tjänster med omedelbar verkan. Styrelsen hade ingen annan möjlighet än att avskilja honom från befattningen som institutionschef. Som plåster på såren fick han dock ha kvar sitt tjänsterum och behålla sin tidigare tjänst att bedriva sin forskning helt på egna villkor.

Det enda formella krav som ställdes var att hans forskning årligen skulle avrapporteras både muntligt och i form av interna rapporter. Helst ville styrelsen dock se att han publicerade sig i någon av de ansedda medicinska forskningstidskrifterna. ”Nå, hur är det med er egen profession. Har ni

erfarenhet av populationsgenitik?” Frågade han.”Vi behöver nämligen någon som kan ta sig an den statistiska bearbetningen av våra studier. ”Inte mer än på det teoretiska planet”. ”Det var synd det, för det är just på det området som vi behöver förstärkning. Nåja, ni kan ju alltid börja med några enklare uppgifter så får vi se om vi får någon nytta av er längre fram.”

"Någon nytta av er… Vem tusan har sagt att jag skall ställa upp och slava åt er alldeles gratis’, tänkte jag förnärmat. Jag såg att han var hemtam i lägenheten, för det första han gjorde sedan han hade plattat till mig, var att förse sig med några marmeladpraliner från skålen på bordet (för övrigt samma sort som fanns på Vincent Odenståls skrivbord). ”Hur går det med Rågbylundspopulationen, Sigvard?”, ropade han, medan han bläddrade i några pappersluntor som fanns på skrivbordet. ”Bra, den är i det närmaste klar. Snart återstår bara bearbetningen”, svarade Borelius från köket intill.

Efter mitt samtal med Edensten kom även de två andra medlemmarna i Tisdagsklubben och presen-

terade sig. Det vill säga de som förutom Sigvard Borelius skulle delta i kvällens överläggningar. Så småningom fick jag reda på att tisdagsklubben bestod av nio medlemmar. Mannen hette Per-Erik Lövander, var hjärnkirurg och dessutom en av rasbiologiska institutets experter i rashygieniska frågor. Kvinnan hette Helga Odenstål och var klinikchef vid psykiatriavdelningen på Lindö lasarett där hon även bedrev forskning kring avpersonaliseringens mekanismer vid schizoida tillstånd. De här människorna verkade vara lättsammare än buffeln som kom först. Speciellt kände jag mig befryndad med Per-Erik Lövander, vars drängaktiga ansikte och stora fumliga händer på något avväpnande sätt neutraliserade det lite uppblåsta akademiska stämningsläget vilket hade det goda med sig att jag kände mig lite mindre nervös. Det skulle dock visa sig att Lövanders kluriga bonddrängsfysionomi dolde en oanad skarpsynthet och inte bara det, utan även en kreativ fingerfärdighet som skulle visa sig synnerligen effektiv då det gällde att lösa olika komplicerade problem som projektet ”Tisdagsklubben” ständigt konfronterades med. Så småningom förstod jag att ”Tisdagsklubben” var ingenting annat än ett täcknamn för ett avancerat tvärvetenskapligt

projekt. Ett projekt vars dunkla syfte skulle leda till en personlig katastrof med oanade följder för mig.

Stämningen var så där nyfiket förväntansfull när vi slog oss ner i soffgruppen medan Sigvard Borelius serverade oss te och mazariner. Som vanligt vid möten med okända människor började samtalet lite trevande om vädret, i det här fallet våren som hade kommit ovanligt tidigt i år men förstås även perifera skvallerhistorier som alla pratar om, men som i grund och botten ingen tar på allvar. Efter en lång utläggning av Per-Erik Lövander om husdjursavelns enastående framgångar som om den hade praktiserats på människorna skulle kunna förhindra den pågående fördumningen av vårt folk, harklade sig Ernst Edensten myndigt för att markera att det var slut på detta spekulativa tomprat och istället dags att övergå till allvarligare saker. ”Mina vänner, innan vi tar oss an dagens frågeställningar får jag i egenskap av ordförande förklara det minst sagt unika avsteget från våra rutiner, nämligen att vi har en främmande person här hos oss i kväll, som så att säga har halkat in på ett bananskal. Det borde nog inte ha skett, men faktum est, nu finns han här hos oss. Det var Sigvard som

med sin sedvanliga frenesi lyckades övertala mig att frångå vår praxis, och anledningen är, som vi vid ett otal gånger pratat om, att projektet har ett skriande behov av en statistiker. Alfred Segerholt här är, som ni säkert har räknat ut vid det här laget, statistiker till professionen. Han sysslar med andra ord med sannolikhetskalkyler, och inte sanningar, vilket är viktigt att komma ihåg när han så småningom skall presentera sina beräkningar. Ja, under förutsättning att han lever upp till våra krav förstås och det vet vi ju inte förrän om några månader då han fått visa vad han går för.” Han vände sig därefter mot mig med sina genomträngande örnögon och fortsatte: ”För att det inte skall råda några som helst tveksamheter om vilka skyldigheter som vidlåder personer som gör anspråk på att få delta i vår verksamhet vill jag ta upp några förhållningsregler som vi håller mycket styvt på. För det första måste alla som inte är fullvärdiga medlemmar i organisationen använda titulaturen ni eller den korrekta yrkestiteln och efternamnet. När tiden är mogen om den någonsin blir det, är det ordföranden, det vill säga jag och ingen annan som bestämmer om den mera förtroliga titeln du får användas. Det är som ni kanske förstår inte alls säkert att ni hamnar i det lä-

get då ju titelbortläggningen är en bekräftelse på fullvärdigt medlemskap. För det andra, och här vill jag att ni lyssnar noggrant, det råder fullständig tystnadsplikt om allt som rör tisdagsklubbens verksamhet och då menar jag inte bara det forskningsarbete som utförs, utan även vår organisation. Med andra ord Tisdagsklubben existerar inte. Ni får överhuvudtaget aldrig nämna namnet.” Det slog mig med en gång att det redan fanns en person i sällskapet som hade överträtt denna regel. Det var Sigvard Borelius som när vi satt på parkbänken vid Marmaberget nämnde för mig att Tisdagsklubben skulle ha ett möte. Jag tittade på Sigvard Borelius som satt vid sidan om Edensten och upptäckte att han var påtagligt skärrad då han förstod min tanke.

Han bet ihop och visade hela tandgarnityret i en stereotyp grimas och satte sedan upp fingret för munnen medan han försiktigt skakade huvudet. Vår lilla tysta kommunikation gick gudskelov Edensten helt förbi för han fortsatte sitt mässande som om ingenting hade hänt. ”Jag vill också att ni är medveten om att vi har en strikt åtskillnad mellan projektet och den privata sfären”, malde han på som om ingenting hade hänt. ”För att projektet skall nå framgång krävs inte

desto mindre en självuppoffrande hängivenhet av alla som på något sätt är involverade. Ni måste således vara inställd på att leva upp till inte bara hundra procent av er förmåga utan minst hundratio procent, om ni förstår vad jag menar. Och en annan sak som ni också måste vara medveten om, och det är att våra arbetsmöten måste vara målrelaterade och präglas av fullständig koncentration. Jag kommer inte att tolerera oväsentligt pladder från er sida. Alla inlägg skall vara väl genomtänkta och adekvata för den frågeställning som för tillfället är uppe till diskussion. Detta är en absolut nödvändighet för att vi skall kunna uppnå den effektivitet som ett projekt av den här arten förutsätter. Vad den privata sfären beträffar har vi egentligen inga andra krav mer än att ni skall ha ett förhållningssätt som helt ligger i linje med projektets mål och moraliska värderingsgrund, vilket ju egentligen är en självklarhet. Men även självklarheter måste ibland klargöras då det finns personer som tar allt för lättvindigt på saker och ting, vilket vi tyvärr bittert fått erfara. Ni kanske undrar varför vi omger vårt forskningsarbete med detta rigorösa hemlighetsmakeri. På det vill jag säga att den inneboende sprängkraft som detta forskningsprojekt genom dess känsliga karaktär

och som många säkert skulle uppfatta det som ett fingrande på Guds tangentbord, skulle göra det fullständigt omöjligt att genomföra inför öppen ridå.

Som ni säkert förstår är vårt projekt långtifrån okontroversiellt. Det finns tyvärr inskränkta människor som har någon slags diffus uppfattning att all forskning måste följa vissa etiska principer och att forskare i gemen skall vara besjälade av någon diffus forskarmoral som de inte själva kan definiera. Den typen av hämmande känslobråte är vi, tack och lov, helt befriade från i vårt team. Några frågor?”

"Några frågor…? Vad tror han egentligen om mig…?"Efter denna uppfordrande, pompösa utläggning fanns det ju hur många frågor som helst…, Jag kände mig utmattad. Jag kände mig tillplattad, blytung och förvirrad. Det kanske är lika bra att jag drar mig ur den här förmenta härvan innan det blir för sent, tänkte jag. Vad fan har jag här att göra? Är det verkligen värt att offra sin fritid på detta minst sagt dubiösa projekt. Men så besinnade jag mig, eller kanske tvärt om förblindade jag mig och tänkte som så att det finns ju alltid möjligheter att hoppa av. ”Nej inte för tillfället”, svarade jag till slut efter

denna tankeutflykt. ”Inga frågor alls? Det borde ni ha...” ”Ja det skulle i så fall vara; vad är egentligen det yttersta målet med det här projektet?”

Direkt efter jag ställde den frågan uppstod en besynnerlig sinnesförändring hos sällskapet.

Edensten rätade på ryggen, vände blicken mot Sigvard Borelius som log ett synnerligen dubbelbottnat leende och strax log hela sällskapet, men det var inte alls det där glada avväpnande leendet som mötte mig efter besöket hos Odenstål. Det finns hånleenden, det finns till och med ondskefulla leenden, det finns överseende leenden och förlägna leenden, men detta leende som spred sig som en övertygande, varm västanvind hade ingen släktskap med dessa, utan var snarare ett triumfatoriskt leende, men ändå ett hemligt leende reserverat för några få invigda, några som gick och bar på förborgade hemligheter som skulle kunna förändra världen, kändes det som. Några som hade nyckeln till en hemlig kammare där livets gåta fanns upptecknad på guldplattor med text i kilskrift som bara Tisdagsklubben kunde uttyda. ”Jaså, minsann, det skulle ni vilja veta”, sa Ernst

Edensten med en föraktfull min, som om det var den mest idiotiska och fåfänga fråga han någonsin hört. ”Lyssna nu, min unge man! Om ni vaknar en morgon och upptäcker att solen går upp i väster i stället för öster, hur skulle ni då reagera?” ”Bli förvånad så klart och förmodligen tro att jag fortfarande drömde.” ”Jaså, så ni skulle bli förvånad.” Alla skrattade rått. ”Ja, jag förmodar det.” ”Om ni sedan upptäckte att denna sol som gick upp i väster hade en sällsam strålkraft som endast gynnade de mest utsökta blommorna och de allra nyttigaste nyttoväxterna, medan ogräset sakta skulle förtvina, skulle ni glädjas åt detta?”

Det uppstod en outhärdlig tystnad eftersom jag blev förvirrad av frågan som alla väntade på att jag skulle svara på. Ska jag verkligen behöva svara på detta nonsens, tänkte jag, men för att bryta tystnaden svarade jag ändå till sist utan att reflektera. ”Ja, det vore väl bra det.”

”Det lät inte särskilt övertygande… hm… ni ger sannerligen inte något stabilt intryck. Nu skall jag bara ställa några frågor som jag vill att ni skall svara kort och koncist på.” Han tittade på Helga Odenstål och gjorde några skrivrörelser med handen, som tydligen var en uppmaning att hon skulle föra anteckningar, för hon tog diskret fram papper och penna ur sin handväska. ”Ert fullständiga namn?" ”Alfred Eugen Segerholt” ”Personnummer?” ”35 07 18 streck 1082” ”Civiltillstånd?” ”Ogift.” ”Är era föräldrar vid livet?” ”Ja” ”Var bor de?” ”I Ekestad.” ”Om ni har några syskon, tala om vad de heter och var de bor!” ”Jag har en halvsyster från min pappas första äk-

tenskap som heter Lena Holmberg, som bor i Katrineholm och så har jag en syster, Maj, som bor i Ekestad.” ”Hur är ert förhållande till era syskon?” ”Måste jag svara på det?” ”Ja, det måste ni.” ”Vi umgås inte med varandra.” För första gången under utfrågningen kunde man spåra en viss förvåning i Ernst Edenstens bistra nuna. ”Besynnerligt, och osvenskt, men för vår del kan det faktiskt vara en fördel.” ”Ert yrke är statistiker har vi fått veta. Har ni några andra akademiska meriter utöver examina inom statistikdisciplinen?” ”Nej, inga förutom min statistikerexamen.” ”Vad sysslar ni med på fritiden, hobbyn, passioner etcetera?” ”Jag fotograferar en del på fritiden.” ”Vad fotograferar ni?” ”Naturscener med inriktning på det som är lite annorlunda, sådant som avviker från det normala

skulle man kunna säga…” ”Förlåt vill ni upprepa det ni sa!” ”Det annorlunda, det som skapar en känsla av mystik… jag kanske ska förklara…” ”Nej ni behöver inte förklara. Vi har noterat att ni fotograferar avvikande naturföreteelser. Vi fortsätter. Är ni en politiskt medveten person?” ”Nej, faktiskt inte, jag måste erkänna att jag är väldigt vankelmodig i politiska frågor. Det är inte så att jag saknar intresse…” ”Det räcker, det räcker, inga långa utläggningar var det som gällde. Jag tolkar ert svar som att ni är en politiskt obskurant. Mer behöver vi inte veta. Så till sist vill jag ställa några känsliga frågor. Och på det vill jag att ni skall svara fullständigt ärligt på.

Har ni eller någon i släkten varit drabbade av några psykiska sjukdomar.” ”Nej inte vad jag vet… jo vänta förresten…, min morfars far lär ha varit manodepressiv eller någonting i den stilen påstods det. Om det är ett rykte eller belagt genom kliniska undersökningar av någon psykiater vet jag faktiskt inte. Psykiatrivetenskapen var väl inte så långt kommen på den tiden vad jag

kan förstå. Det är nog det enda fallet. Vänta … jag måste tänka efter… nej, fallandesjuka är ju inte någon psykisk åkomma. Nej, det är nog den enda jag kan komma på… ja med den reservationen att det mycket väl skulle kunna vara en felaktig diagnos som morfar fick förstås. ”Där ser man, alla har vi våra lik i garderoben.

Slutligen en fråga som kan verka indiskret, men ändå nödvändig att ställa för att vi skall vara helt säkra på er oförvitlighet. Ni lider väl inte av sexuella beteenderubbningar som homosexualitet, transvestism, bisexualitet eller andra perversa böjelser?

Här måste ni vara fullständigt öppenhjärtig och rannsaka era innersta tankar. Om ni nu skulle tycka att det är genant att öppet erkänna något sådant, om det mot all förmodan skulle vara fallet, vill jag att ni diskret lämnar vår organisation och inte hör av er mer, som om detta möte aldrig hade inträffat.

Vi kommer inte göra någon polisanmälning, så ni behöver inte vara rädd.”

För att slippa svara sanningsenligt på denna fråga bestämde jag mig för att förtränga alla erotiska tankar och eventuella skamliga händelser som hade ansatt mig i en ålder då jag var övertygad om

att hela världen per definition var uppochnedvänd.

Nu när denna omvälvande tid var förbi är jag en högst normal människa. Självbedrägeriet fungerade. Jag slog fast att jag är normal som vilken medelsvensson som helst och svarade: ”Professorn kan vara helt lugn. Jag har aldrig någonsin haft sådana böjelser.”

Efter det att Ernst Edensten tagit emot anteckningarna från Helga Odenstål, granskade han papperet, gjorde små putslustiga grimaser som bestod i att han trutade munnen och vred den ömsom åt höger och vänster ungefär som en råtta som känner vittring av något okänt, medan han oupphörligt knackade med pennan mot bordet. Det såg så komiskt ut att jag hade svårt att dölja ett leende. Jag var tvungen att sätta handen för munnen för att inte avslöja min belägenhet. ”Alfred Eugen Segerholt...” Vad skall vi säga om honom? sa han tankfullt, som om han ville sammanfatta hela mitt livs historia.” En högst ordinär person förmodligen. En person med vissa färdigheter då det gäller att bearbeta siffror efter vissa givna mönster. En person som genom lojalitet och oförtruten energi skulle kunna uträtta vissa rutinjobb

men förmodligen inte mer. Men, men, men, även sådana behövs ibland. Och det första intrycket kan mycket väl visa sig vara underskattat. Det får tiden utvisa. Men innan ni får utföra uppdrag åt oss måste ni genomgå en frenologisk undersökning. Skulle det visa sig att ni uppfyller minimikraven kommer ni få vidare instruktioner från Sigvard Borelius om era arbetsuppgifter. Skall vi säga att ni infinner er här i morgon klockan nitton. Går det bra för din del, Sigvard?” ”Det passar mig utmärkt.” ”Bra, då säger vi att ni infinner er här i morgon kväll klockan nitton. Och kom ihåg vad jag har sagt, det råder fullständig sekretess. Inga namn, inte minsta antydan om verksamheten. Den dagen då vi tillkännager vårt storslagna forskningsarbete kommer världen att slås med häpnad. Även ni kanske kommer att bli berömd även om er insats kommer bli av underordnad betydelse.” Plötsligt kände jag att jag var på väg att förlora mig i ett slags drömlikt apatitillstånd. Det var en tomhetskänsla som kom sig av att allt verkade vara förutbestämt in i minsta detalj. Du är den du är och kommer aldrig bli något annat och jag kände en djup förståelse för den

tredjedel av jordens befolkning som var fatalister och lämnade hela denna förpackningsideologi åt sitt eget öde. När jag satt och grubblade över detta cyniska tärningsspel blev jag varse att jag var iakttagen av Helga Odenstål. En tanke for i mig att hela denna bisarra utfrågning var en provokation för att se hur jag skulle reagera. Hon var utsedd att registrera minspelet hos mig för att ta reda på om jag var engagerad och samtyckte i de olika påståenden som hävdades, inbillade jag mig. Ansiktsuttryck kan faktiskt vara som en levande bok för ett tränat öga, speciellt om man är psykiater.

Hon log förläget när våra blickar möttes. Vad hade hon i bakfickan? Vad trodde hon sig veta om mig, om min personlighet som fanns inristad i min genprofil? Hade hon suttit där hela kvällen och iakttagit mig i smyg, den hjärnskrynklaren? "Men tro inte att du kan fånga in mig med så enkla knep. Du kommer aldrig in i mitt hemliga rum’.

Klockan kvart över tio lämnade jag sällskapet. De skulle ha en mindre överläggning över några praktiska detaljer som rörde projektet och var för tekniska för att intressera mig, sa Borelius och bad mig lämna mötet. Jag kände mig yr i huvudet av mötets

oväntade förlopp med konstiga frågor och blev bara glad att jag blev anmodad att gå i förväg. Det kändes skönt att komma ut i friska luften. Jag beslutade mig för att ta en extra sväng över Marmaberget för att tänka över kvällens händelser. En spårvagn plingade till då jag släntrade över Sadelmakargatan och fick mig att komma tillbaks till verkligheten. Och plötsligt var det som om allting vände. Jag var inte alls nedstämd av Edenstens omilda behandling av mig. Tvärtom, jag kände mig närmast euforisk.

Gjorde tre omotiverade glädjeskutt över det låga staketet intill slänten och svängde runt en lind flera gånger som en dåre med tvångsföreställningar. En herre som var ute och rastade sin pudel tittade förvånat på mig. ”Tro inte att jag är galen. Det är mitt normala beteende”, sa jag i ett slags tillstånd av dåraktigt övermod.

Han skyndade snabbt iväg för att slippa konfronteras med dåren. Sådana där skall man akta sig för, spelar ingen roll om det är ett fyllo, eller en sinnesförvirrad person från Beckomberga. Pratsjuka är de allihop och kommer man i slang med en av den sorten blir man aldrig av med vederbörande,

tänkte han säkert. Jag skyndade på stegen upp för berget och kände som om framtiden låg där som en enda ljus glittrande framgångssaga. Det här var bara början, herregud vilket spännande möte. Jag märkte hur hjärtat dunkande av upphetsning och förväntan. Tänk om jagkommer bli antagen som statistiker. Bara på prov visserligen, men ändå. Här gäller det att sköta sina kort. När jag gick sista biten upp för trappan som ledde upp till utsiktspunkten var jag ordentligt trött. Vid den lilla avsatsen halvvägs upp tog jag mig en välbehövlig paus. Det var där jag hade spanat efter Sigvard Borelius första gången jag såg honom. Vad i fridens namn hade han där att göra, den gången, kom det för mig igen.

Rakt ner i buskagen fullkomligt omotiverat. Äsch, strunt i det, upp på berget nu för fan. Sätt fart nu, din lyckliga turgubbe! Det var nästan kusligt tyst uppe på berget. I den svaga kvällsbrisen kunde man ana det gröna tyranniets oförlösta maktambitioner att styra över de lättledda människornas sinnelag av förblindad hänförelse över något som de inte själva begriper. Det bara fanns där som något ovedersägligt väsen som blandade sina nyfödda dofter med markens gammelsura dunster från oändlighetens lager av döende årstider. Och nu i

den kvardröjande vårvärmen kunde man vara förvissad om knopparnas gryende längtan att förhäxa alla levande väsen med två ögon. Men det kommer inte dröja länge förrän det första höstovädret kommer och göra rent hus igen. Sopa bort återstoden av detta patetiska krims-krams som bara var ett dumt skämt för att dra de stackars fåvitska människorna vid näsan. Sedan kommer dessa glädjespridare stå där med sina taffliga nakenheter och sprida vemod och olustkänslor. Vilken jävla tur att man inte blev ett träd.

Det var hänförande att sitta där och betrakta ljusskådespelet där nere som tävlade med vårens gryende ljusdunkel. Jag förundrades över alla dessa ljuspunkter vars viktigaste uppgifter var att hålla ljusskygga individer borta från gatan, eller åtminstone inbilla människorna att upplysta gator är trygga gator. Men hur var det på Medards tid då det varken fanns pistoler eller vitpeppar? På Medards tid fanns endast någon enstaka bosättning på andra sidan Bastuholmsviken, annars var det nog bara skog och ödslighet. Och mörkt som i en kolkällare när natten faller på under sena höstkvällar. Förmodligen kunde man inte ens se forvägen som ringlade fram under trädkronorna, endast färjeläget

någonstans vid brofästet till Bastuholmsbron kunde man ana, för där fanns en svagt flammande tjäreld som skulle leda färjekarlen i rätt riktning om han nu var så dumdristig att han vågade ge sig av. Men ingen kunde väl vara så tokig att han gav sig iväg med färjebåten när mörkret hade fallit på under medeltiden. Hur lätt skulle det inte vara för ett rövarband att förbereda ett överfall när båtens passagerare tog sig iland på hitsidan.

Kvällens märkliga förlopp…, vad kan man säga om det? Vad var det för människor och vad sysslade de egentligen med?… och vad var det som var så märkvärdigt med det där projektet som kommer slå världen med häpnad?… och allt detta hemlighetsmakeri… och denna märkliga ideologi … eller snarare anti-ideologi. Någonting måste det ha att göra med förbättring av människans rasbiologiska egenskaper. Om det råder inget tvivel. Kanske är det den totala avsaknaden av etiska hänsynstaganden som skulle göra detta projekt framgångsrikt. Om man tänker efter så är det ju egentligen logiskt, för varför skall man lägga hämmande, etiska begränsningar på en sak som, när allt kommer omkring, är bra för mänskligheten. Per-Erik Lövanders jämförelse med husdjursaveln var faktiskt träffande. Att,

som han sa, ingen ägnade människornas avelsmässiga utveckling den minsta tanke, medan husdjuren underkastas vetenskapligt utprovade avelsprogram där resultatet kan utläsas i ständigt förbättrade egenskaper. Varför skall det vara så omöjligt för oss människor? var en fråga som Per-Erik Lövander ställde. Det kan bara betyda på en sak; en stupid strutsmentalitet underbyggt av religiös fanatism som härdats med etisk vidskeplighet. Tanken kan förefalla hissnande men jag var faktiskt beredd att hålla med. Om nu nya vetenskapliga rön skulle öppna möjligheter att förvandla människan till en mer intelligent och förnuftig varelse, varför skall vi då inte utnyttja dessa nya kunskaper bara för någon slags sentimental tvångsnoja. Han sa något annat också som förbryllade mig och det var det här med balanspunkten. En slags optimal mixtur av egenskaper där olika synergieffekter påverkade ett komplext system där det var ytterst vanskligt att från början fastställa idealstrukturen. De som lyckas finna denna balanspunkt, sätt ur genetisk synvinkel, skulle få en enorm ära och berömmelse.

Någonting i den vägen, sa han faktiskt. Vad jag förstår så förutsätter det att alla egenskaper måste finnas med på ett eller annat sätt, det gäller bara att

hitta den optimala sammansättningen. Till och med en sådan egenskap som ondska måste finnas med i en sådan mixtur vad jag förstår. Den helt igenom snälla och menlösa människan är ju definitivt ingenting att ha. Nej det som behövs är en slags lagommänniska med de exakt rätta proportionerna av hela den arsenalen av egenskaper som finns lagrade i det mänskliga genomet. Hur stor dos ondska som behövs är självklart omöjligt att i förväg bestämma. Här gäller det naturligtvis att vara ytterst försiktig i sina experiment. Jag blev mer och mer upphetsad då jag tänkte tillbaks på den förunderliga utläggningen från den där hjärnkirurgen.

Jag hade överhuvudtaget aldrig tänkt i de banorna.

En ny outforskad värld visade sig plötsligt öppna oanade framtidsutsikter, och tänk att allt detta hade varit fördolt för mig, trots att det har varit så intimt förbundet med hela mänsklighetens existens. Ett ännu större mirakel var att just jag av något slags ödets outgrundliga nyck hade fått möjlighet att bidra med mitt lilla strå till detta fantastiska utvecklingsarbete.

Vad var det…? Ett dovt metalliskt ljud klang till i riktning mot Medartgrottan. Det kan väl inte vara möjligt…, men vad skulle det annars vara? Vem tu-

san skulle så här sent på kvällen försöka ta sig in i grottan? Snabbt smög jag mig ned till första avsatsen på trappan. Jag stod blick stilla och lyssnade…

Konturerna från bergväggen var det enda som kunde urskiljas, allt annat var dunkel grönska. Det enda som hördes var ett svagt gnekande ljud från något murket träd som väntade på sin hädanfärd.

Jag blev rädd, men nyfikenheten var starkare än rädslan, så jag gick snabbt ner för trappan och genade över slänten med buskaget för att vinna tid.

Innan jag gick ut på gångstråket stannade jag och lyssnade intensivt. Inga misstänksamma ljud, bara gravallvarlig nattystnad. Några meter framför fanns porten till grottan. Jag gick fram och undersökte den. Om någon fanns därinne skulle det stora hänglåset vara borttaget, men det var det inte.

Järnporten var igenbommad, och det massiva hänglåset satt där precis som det alltid hade gjort.

Skrämd och med andan i halsen ilade jag hem till min lägenhet. Jag var så uppjagad av allt som hade hänt den kvällen, att jag inte somnade förrän klockan två på natten.

På väg till Sigvard Borelius påföljande kväll kände jag en sövande trötthet. Jag hade bara sovit några timmar på hela natten. Jag hade haft en

stressig dag på arbetet med att sammanställa ett preliminärt material från attitydundersökningen om högertrafiken som skulle presenteras för regeringens nyligen tillsatta högertrafikkommitté. Kanske var det dåsigheten som gjorde att jag inte kände någon påtaglig nervositet inför den frenologiska undersökningen som jag skulle underkasta mig. Det enda orosmolnet som gäckade mig var om jag inte kunde uppfylla minimikraven. Tänk om jag till exempel hade en skallform som predisponerade för trångsynthet. Då skulle jag få lämna projektgruppen med omedelbar verkan. Men den risken var nog ändå minimal. Jag hade noga studerat mitt huvud i spegeln och efter bästa förmåga jämfört det med mina kollegors huvuden. Resultaten av denna subjektiva jämförelse visade att jag troligen inte avvek så värst mycket från medelsvenssons huvud, men osvuret är bäst. Ett huvuds form kan faktiskt skymmas av sådana saker som hårsvall, skägg och till och med skuggbildningar som framhäver eller döljer vissa särarter i fysionomin.

Sigvard Borelius var på gott humör när jag dök upp strax innan klockan sju. Han tog in mig till sitt arbetsrum i sin lägenhet som låg alldeles under Tisdagsgruppens sammanträdesrum. Han bad mig slå

mig ner i den enda fåtöljen som fanns i rummet och satte genast igång att orera om frenologin som en ny och intressant vetenskap som skulle bli till ovärderlig hjälp inom det stora forskningsområdet som gick under begreppet eugenik. De mätinstrument som hittills använts var dock alltför primitiva för att kunna göra exakta mätningar av skallformen, hävdade han. ”Att kunna mäta exakt på en mängd olika ställen, samtidigt som det måste gå gesvint med minsta möjliga tidsåtgång kräver en utrustning av en helt annan utformning än den gamla passmätaren som hittills använts, insåg jag ganska snart”, sa han. ”Mitt innovativa sinne ledde tankarna till samma metodik som geograferna använder sig av för att indela jordklotet. Så fort jag insåg fördelarna med detta var saken given; naturligtvis skulle man utgå från ett sfäriskt skal indelat i latituder och longituder från vilka man kan mäta varenda liten punkt på skallen.”

Med barnslig stolthet tog han fram instrumentet från läderväskan som han hade hängt upp på en herrbetjänt som stod i hörnet av rummet och ställde det på bordet. Utrustningen bestod av en ”inner-

gård” av stål för fixering i huvudet och ovanpå denna en cirkelformad svängbygel med långa mikrometerskruvar, tio stycken på var sida, jämt fördelade över bågen. Överst fanns en rund liten plåt med gradering av meridianerna i en trehundrasextiogradig skala, precis som meridianerna på en jordglob. ”Se här vad enkelt det är, man vrider bara bygeln över de meridianer som man önskar mäta. I regel räcker det med mätningar från tolv meridianpunkter samt några specifika mätpunkter för de flesta skalltyper, men för mera komplicerade fysionomier kan det vara nödvändigt att komplettera med några extra mätningar. Och sen har jag en liten extra finess på bygelarmen. Titta här skall ni få se. På den här sidan kan mätskruvarna enkelt förskjutas i höjdled för att man snabbt skall finna de latitudparalleller som motsvaras av vissa bestämda mätpunkter som man vill studera, som till exempel nästipp, näsrot, hakspets etc.”

Jag kunde inte annat än beundra denna sinnrika ingenjörskonst som Borelius hade konstruerat. Den var ju faktiskt genial i all sin enkelhet. Med lite noggrannhet skulle det faktisk gå att få en exakt kopia på ett huvud. Ja, det skulle till och med gå att kopi-

era en äppelskrott med den metoden, i alla fall teoretiskt. Nu kanske det inte finns huvuden som ser ut som äppelskrottar, men tanken på att det är möjligt öppnar ju oändliga perspektiv. ”Sitt nu lugnt och avslappnat och fäst blicken på fickuret som hänger på väggen där”, fortsatte Borelius. ”Ni måste hela tiden hålla kvar blicken på uret och vara alldeles blick stilla under mätningen.”

Borelius tog den så kallade innergården och förde den försiktigt över huvudet och skruvade åt de fyra fixeringsskruvarna så att den satt som gjuten.

Det kändes mycket obehagligt måste jag erkänna.

Som att vara underkastad en överordnad gudomlig makt som hade kontroll över hela min inneboende tankeförmåga. När han med säkra rörelser började mäta mitt huvud kände jag mig genast lite lugnare.

Det märktes att han hade lång rutin på att mäta skallar. Lugnt och metodiskt sköt han fram svängbygeln och ställde in mätskruvarna. Efter varje mätningsomgång (d.v.s. varje mätmeridian) noterade han lika lugnt och metodiskt resultaten i mätformuläret. Det tog högst fem minuter, så var hela mätproceduren klar. ”Hm…, det var det, det. Nu återstår bara att göra

en del beräkningar. Det tar bara några minuter innan jag kan jag presentera ett preliminärt resultat, dock tillräckligt säkert för att fastställa om ni håller måttet för att ingå som fullvärdig medlem i projektet. Ja det innebär förstås ingen automatisk inträdesbiljett i vår grupp, det hoppas jag att ni är medveten om. För det krävs som sagt mer påtagliga bevis över er kapacitet. De antropologiska mätningarna ger endast förutsättningarna och ingenting mer.”

Han tog mätformuläret och synade det med koncentrerad blick, ringade in några mätresultat som tydligen var viktigare än andra och lade pannan i djupa veck, som jag befarade var ett tecken att han var bekymrad över något som inte stämde. Jag kände en obehaglig ilning i magen. Jag håller säkert inte måttet. Det ser han med en gång. Det behövs inte göras några uträkningar för det. Förresten, när jag tänker på min minst sagt suspekta bakgrund kan man ju inte förvänta sig något annat. Min mormor var vallon och på fädernesidan finns det ju inslag av både finskt och ungerskt blod och längre tillbaks i tiden är det ingen som vet. Visserligen finns det en inte ringa del av ariskt blod också, men vad hjälper det då jag i själva verket är en riktig by-

racka. Det här går åt helvete. Vad fan skulle jag hit och göra? Borelius drog nu fram sin stora räknemaskin och gjorde sina beräkningar utifrån siffermaterialet på formuläret. Granskade, hummade och fyllde i resultaten i någon form av sammanfattande indexserie längst ner på papperet. När allt var klart tog han papperet och lutade sig bakåt på stolen.

Snart kommer domen, tänkte jag. Primitiv skallkonstitution…, lika med undermåligt element som inte hör hemma i den svenska folkstocken. Borelius tittade på mig med ett tvehågset leende och sa: ”Ni håller måttet.” ”Va…?” ”Visserligen visar mätresultaten att ni inte är något geni, men ni är ingen dumbom heller, om man säger så. Kanske mera åt det ordinära hållet med någon övervikt åt det bättre. Det finns dock en avvikelse som inger mig vissa bekymmer, men gudskelov inte av den arten att det har betydelse för er själsförmögenhet. En del forskare skulle tycka att det är en skönhetsfläck men själv har jag starka skäl att tro att det kan finnas samband med vissa karaktärsdrag, även om det än så länge inte är vetenskapligt bevisat.”

”Vadå, vadå, vad är det som är fel?”, skrek jag skärrad. ”Det är hakan som avviker kraftigt från det normala. Eller snarare avsaknaden av en markerad haka. Vi antropologer, åtminstone de flesta av oss, lägger stor vikt vid hakpartiet som ett viktigt uttryck för vissa karaktärsdrag som är väsentliga för personligheten…” ”Vilka karaktärsdrag?” ”Det är främst egenskaper som har med viljestyrka och framåtanda att göra, eller med andra ord egenskaper som ryms inom begreppet målmedvetenhet. Som en tröst för er är dock att några andra detaljer i er fysionomi i viss mån kompenserar denna brist. Ögonen som inte på något sätt flackar sitter förhållandevis nära varandra vilket tyder på en skärpa i tankeförmåga och en förmåga till koncentration när det verkligen behövs. Vidare har ni markerade ögonbrynsbågar, inte så kraftiga dock att vissa primitiva drag accentueras, utan väl avvägda måste jag säga så att det balanserar den intellektuella skärpa som blicken utstrålar. Ett slags sund undermedveten självkontroll som gör att intellektet inte ohämmat får skena iväg i allt för yviga cirklar,

skulle man kunna säga.”

Jag häpnade över Borelius oerhörda träffsäkerhet i att beskriva min karaktär. Så gott som allt stämde med min egen uppfattning om min person.

Min brist på målmedvetenhet var utan tvekan den mest framträdande egenskapen hos mig, fast jag hade svårt att riktigt erkänna detta. Men då jag tänker tillbaka på mitt virriga liv, så var det just den egenskapen som varit den hämmande faktorn i min minst sagt mediokra antecedentia. Mitt liv hittills hade varit en enda lång irrfärd som styrts av tillfälliga nycker och plötsliga möjligheter som råkat komma i min väg. Då jag vid sexton års ålder fick sluta realskolan på grund av urusla betyg, var det enda råd som jag fick av min mamma att bli bonde. För att bli bonde behövdes det inga teoretiska kunskaper, bara sunt bondförstånd, hävdade hon. Oföretagsam som jag var och med brist på egen vilja, lydde jag förstås min mamma och sökte första bästa plats som lantarbetare, för någonstans måste man ju börja. De första åren som lantarbetare var en tid av passivitet och eskapism då jag fullständigt saknade ambitioner att försöka ta tag i mitt misslyckade liv. Det var en period då tiden segade sig fram med en osedvanlig snigelfart, där tillvaron var

ett enda grått flöde utan minsta variation. Det är inte mycket jag kommer ihåg av den tiden utöver det som hörde till det vardagliga arbetet på bondgårdar. Ett slags bortanförskap där allt var styrt av naturens växlingar och där den ena dagen var den andra lik, som en serie upprepningar som kommer igen varje år. När jag så småningom hamnade på ett småjordbruk i Björklingetrakten kom jag av en händelse på andra tankar. Det var en docent vid namn Rune Almander från lantbrukshögskolan i Ulltuna som höll ett föredrag på hembygdsgården om nödvändigheten att täckdika de uppländska lerjordarna för att höja skördarna. Vid kaffepausen berättade han att han själv hade börjat sin karriär som dikesgrävare, vilket naturligtvis gav tyngd åt hans propåer om täckdikningens välgörande effekt på jordarnas bördighet. Han var ju inte bara en teoretiker utan även en praktiker som visste vad han pratade om. Under tiden han grävde diken pluggade han in realskoleexamen på Hermods och sökte efter det in på specialgymnasiet i Hvilan för att därefter läsa till agronom, berättade han. Jag minns att jag blev mäkta imponerad av med vilken glöd som han framförde sina argument och med vilken pedagogisk enkelhet han förklarade komplicerade för-

lopp som sker i markens övre skikt där liv och död möts i en ständig process av nedbrytning och återuppståndelse. Ett förlopp som troligen är lika komplext som vår egen hjärna, och kräver stora forskningsinsatser för att klarläggas, sa han faktiskt. Efter kaffet fortsatte han med att beskriva vad som händer då ett grässtrå bryts ned till jord. Med en inlevelse och intensitet som trotsade allt vad jag dittills upplevt berättade han om alla komplicerade omvandlingssteg som i en sista etapp ledde till att grässtrået blev till humus, en oerhört viktig beståndsdel för jordens bördighetstillstånd, fick vi veta. Vid det laget var svarta tavlan alldeles fullklottrad med principskisser och kemiska formler. Vi fattade inte så mycket av allt detta, men det gjorde inte så mycket för genom hans medryckande sätt att framföra det, trodde vi blint på huvudbudskapet, nämligen det att vi skall ta till vara på allt organiskt material, och plöja ned halmen i stället för att elda upp den. Och som en viktig förutsättning för en gynnsam nedbrytningsprocess var att åkrarna var täckdikade, sa han. Jag minns också att han avslutade föredraget med att säga: ”Nu har jag pratat om ett litet grässtrås öde i mycket, mycket stora drag.”

Det var efter mötet med Rune Almander som jag beslutade mig för att studera på Hermods för att så småningom kunna utbilda mig till något som kunde ge mig en bättre samhällsställning. Vad det skulle vara för något hade jag ingen aning om vid det tillfället. Jag fick hyra bondens bagarstuga utan kostnad för mina studier under förutsättning att jag hjälpte till under bråda tider i jordbruket. Efter att som privatist med nöd och näppe ha klarat gymnasiekompetens i de ämnesområden som krävdes för statistikutbildningen skrev jag in mig i Lunds universitet och efter tre års intensivt pluggande hade jag avlagt en fil-kandexamen med huvudinriktning på statistisk bearbetning. Tanken på att bli agronom hade jag då för länge sedan lämnat. Vad som förde mig dit var således ingenting annat än slumpens tvära vingkast från en förvirrad fågel i planlös flykt och att jag lyckades med det var ju ”förmågan till koncentration när det verkligen behövs”, som Borelius så träffande hade uttryckt sig. Om det sedan berodde på att mina ögon sitter nära varandra och ögonbrynsbågarna är så där "lagom" markerade hade jag svårt att smälta. Men faktum kvarstår, Borelius analys utifrån min skallform var enastående träffsäker.

Sigvard Borelius sammanfattade sin frenologiska undersökning av mitt huvud med att säga att min fysionomi ingav både löften och betänkligheter som inte så enkelt kunde fångas i något definitivt samlat utlåtande även om vissa avvikelser från det normala gav tydliga signaler om min tvetydiga antropologiska status sett ur ett eugenetiskt perspektiv. Han avslutade med att säga att avvikelserna inte var större än att mätresultatet skulle ingå i hans stora undersökning.

Jag kände mig lättad. Borelius lite inlindade, men ändå skarpsynta utlåtande om mig ingav mig en känsla av att mina möjligheter att lyckas här i livet inte på något sätt skulle hämmas av min kognitiva fattningsförmåga i alla fall. Tvärtom, nu när vissa saker hade uppenbarats, var det upp till mig att förvalta mitt pund, det vill säga det som var lönt att förvalta förstås. Jag visste mina svagheter och jag kunde överbrygga dessa svagheter på ett bättre sätt nu när jag var medveten om dessa.

Redan samma kväll började vi tillsammans gå igenom det digra material som Borelius hade samlat på sig under de åtta år som han ägnat sig åt detta

forskningsområde. Han ville att jag själv mera noggrant skulle sätta mig in i materialet för att vi senare tillsammans skulle resonera kring de förmodade samband som Borelius ansåg vara intressanta.

Med ledning av detta skulle vi bestämma oss för hur den statistiska bearbetningen skulle läggas upp. Vi kom överens om att vi skulle göra denna genomgång redan nästkommande fredag för att han skulle kunna presentera förslaget för gruppen på tisdagen efter. Han poängterade noga att materialet under inga omständigheter fick lämna klubblokalen och att jag fick använda kontoret alla dagar utom tisdagar. Efter att ha fått en reservnyckel till lokalen vacklade jag hem i ett slags tillstånd av förnöjsam dvala. När jag väl kom hem var jag så utmattad att jag formligen stupade i säng och somnade omedelbart in i en djup sömn utan drömmar.

Solen går upp och ner med jämna mellanrum. Månen går upp och ner lite när som helst. När jag vaknade fanns månen där, strax ovanför taknocken, tydlig på den klarblå himlen. Min perverterade poet hade tyvärr också vaknat och bluddrade obegripliga ordramsor.

Jag går hit jag går dit jag går på en vindlande trappa jag går upp, jag går ner Och letar min eviga kappa. ’Skall jag verkligen tvingas lyssna på den där skojarens kvasifilosofiska tirader…? Eller skall jag låta honom hålla på. Det kanske är ett järtecken från yttre rymden som måste tas på allvar? Nej, dra du dit pepparn växer!"

Det kommer nog bli en gruvsam dag, tänkte jag.

Bäst att hålla sig i skinnet och bara ta det lugnt. För att dämpa min rastlöshet tände jag en cigarrcigarett och satte därefter på kaffet trots att det var tidig lördagsmorgon och tystnaden var massiv. Medan jag drack mitt kaffe och rökte min cigarrcigarett funderade jag över hur jag skulle disponera helgen.

Kanske skulle jag vika söndagen åt genomgång av Borelius material ytterligare en gång. Det behövdes nog hela dagen för att räta ut alla frågetecken som dykt upp under mitt arbete med materialet den gångna veckan tänkte jag. Men i dag, då det var

lördag, den bästa av alla veckodagar. Kanske skulle jag gå ut och möta omvärlden. Ett möte med den kollektiva anonymiteten. Ingen dum idé. Anonym bland anonyma, detta underbara tillstånd som skapar rymd åt tillvaron. Att vara utanför sammanhanget och se allting från den utanförståendes hela värld av fantasier. Var inte det bra kanske…, att få vistas bland alla dessa skuggfigurer som vankade hit och dit. Men varför skulle jag kliva in i deras liv och bli en del av sammanhanget? Lappri, vilken fåfäng tanke. Förresten nu behövdes inga mer sammanhang. Det räcker gott och väl med Tisdagsklubben. Men tänk noga efter nu. Anonymiteten innebär ju mångfald - ett oändligt antal möjligheter som bubblar upp från en ständigt flödande källa från vilket du kan välja och vraka. Varför skall inte jag hålla mig framme och fånga upp dessa skimrande skärvor som serveras i detta ständiga flöde?

Jag tittade ut genom fönstret och såg spindelnätsträdet med sina kalsonger och trosor. Solen hade nått till de översta tvättlinorna. Ett fönster öppnades på solsidan mot fjärde våningen. Det var Björn Olsson den gamle båtsmannen som stod där i bara brynjan och rökte pipa. Plötsligt kom två skator flygandes över taknocken och satte sig på en gren

bara några meter från gubben. De förde ett fasligt liv, som om de ville locka ut gubben på farligheter verkade det som. Så försvann han en stund och kom strax tillbaka med några brödstycken i handen.

Skatan som satt närmast vippade med stjärten och lade huvudet på sned för att konstatera att det inte var någon bluff. Så flög den fram till Björn Olssons hand och nappade åt sig ett brödstycke och flaxade iväg. Den andra skatan satt kvar på behörigt avstånd och kastade lystna blickar på det kvarvarande brödstycket men vågade inte flyga fram och ta det, trots att gubben höll brödstycket i fingertopparna och viftade med det. Till slut kastade han iväg brödstycket så illa att det hamnade på gårdsplanen bara några meter från fru Blomkvist katta som låg i dvala på ett fårskinn efter nattens jakt. Det var hennes fårskinn och det var hennes plats och ingen skall komma här och störa friden. När skatan kom nerfarande och landade strax intill brödstycket ryckte katten till, men hann aldrig fatta vilken möjlighet som hade serverats förrän skatan var långt utom räckhåll. Björn Olsson stod kvar i fönstret och rökte sin pipa, lika stoiskt lugn, som om det naturdrama som nyss hade spelats upp bara var en markör för livets oberäknelighet och ingenting annat. Då öpp-

nades ett nytt fönster, fast den här gången på skuggsidan mitt emot. Det var en ung kvinna med långt svallande, svart hår som visade sig i fönstret.

Hon var helt naken kunde man ana, för hon hade ingen BH på sig. Lojt och sävligt drog hon in trosorna som fanns på tvättlinan. Björn Olsson ändrade inte en min. Drog några bloss och tittade oberörd rakt ut i luften, medan blodet inom mig svallade av längtan och dunkla krafter. Så stängde hon fönstret och försvann in i dunklet. Vem är du gåtfulla kvinna? Kommer jag någonsin att träffa dig? Tänk om jag skulle gå upp till dig och låna lite socker. Säga att jag gärna skulle hjälpa till om det var något praktiskt som hon ville få uträttat. Hon hade kanske massor av saker som behövde åtgärdas. En glappkontakt i en lampa på toaletten, en vattenläcka som måste tätas, avlopp som måste rensas. Jag kan hjälpa till med allt, det är bara du höra av dig. Sedan …? Ja sedan…?

Jag slog en blick på klockan och fann att hon hade blivit kvart i åtta. Vad skall jag ta mig till denna lördag? återkom jag till. Visst sjutton, i dag är det ju flottbesök kom jag på. En fregatt från Nya Zeeland skulle komma på besök klockan elva. Jag bestämde mig genast för att gå en långpromenad till Vik-

marudden för att lätta på anspänningen. Där har man god överblick över hamninloppet och kan se när fregatten i sakta majestät anlöper hamnen och lägger till vid lotskajen.

Det var en kall och klar vårdag. Åsögatan låg tyst och öde. Det lyste i Möbel-Johans butik men inte en kotte fanns där. Tomt och tyst var det också hos Ved-Johan, han som alltid brukar vara i farten den här tiden och hugga ved, lördagar icke undantaget, men den här dagen hade han tydligen tagit ledigt.

Jag sneddade över Åsögatan mot Lundermans karamellfabrik. ”Tillfälligt borta och rastar hunden.

Kommer strax tillbaka”, stod det med spretiga bokstäver på en blek skylt i butiksfönstret. Skylten liksom karamellerna var desamma som hade funnits i skyltfönstret så länge jag kunde minnas. Karamellerna som var någon typ av kanderade stänglar i grönt och gult hade börjat anta en ålderdomlig patina och såg alls inte aptitliga ut, allrahelst som det låg dammråttor överallt på golvet under skyltfönstret. Jag tog av vid Simmelångsgatan för att åter vika av på Klinkgatan där systembolaget låg som ett ödsligt fängelse med sina kraftigt gallerförsedda skyltfönster. Äntligen kom jag ut på Medborgargatan. Det var en bred gata som sträckte sig ända

fram till hamnfjärden. Jag såg vattnet glittra långt där borta i förlängningen av medborgargatan. När jag kom fram till Lindbergabrinken började de första flanörerna visa sig på gatorna. Det tunna istäcket på hamnfjärden sjöng och knastrade när den första morgonfärjan anlöpte lotskajen. Ständigt återkom mina tankar till kvinnan i fönstret. Jag måste hitta på något för att få tillfälle att träffa henne. Frågan är bara hur. Att bara klampa in och be att få låna lite socker skulle nog verka allt för krystat då jag bodde i en helt annan trappuppgång. Kanske var det bättre att vara ärlig och bara ringa på och säga som det är, att jag tycker att hon är tilldragande och har så vackert hår och därför vill träffa henne. Men det lät löjligt det också. Jag tänkte på alla möjliga sätt att få kontakt med henne, men alla uppslag verkade tillgjorda och idiotiska. Herregud vilken tönt man är. Det är lika bra och glömma henne för gott. Det kommer aldrig bli annat än drömmar i vilket fall som helst.

Jag sträckte ut mig på slänten framför salutkanonerna vid kastellet längst ute på Vikmarudden. Solen värmde skönt trots att det bara var i slutet av april. Jag hade slumrat till och vaknade då jag hörde röster från några som kom ut från kastellet. Det

var en amiral i prålig högtidsuniform överhängd med kraschaner och ordnar, som kommenderade sex matroser. ”Uppställning vid kanonerna..., Salutkanonerna ladda!”, skrek han med gäll röst. ”Ni där borta på slänten. Jag rekommenderar er att sätta er på framsidan om flyttblocket om ni vill undvika att bli döv för resten av dagen”, skrek han och pekade på mig. Jag skyndade mig snabbt bort och satte mig framför det mäktiga blocket som fanns bara ett tiotal meter från stranden. När fregatten nådde med sin stäv i linje med Vikmarudden drog amiralen ut sin sabel och gjorde några stilfulla skyldringar och kommenderade eld, varvid kanonerna dundrade ut sin hälsning med sex öronbedövande knallar som strax besvarades med sex ännu hårdare knallar från fregatten. Folk började strax strömma till från alla håll. Två svarta limousiner rullade sakta fram och ut kom prominenta personer som förmodligen var någon mottagningskommitté med regeringsrepresentanter och höga militära dignitärer från amiralitetet. Det var för långt avstånd för att se vilka det var, men av kroppshållningen hos en av herrarna tyckte jag mig se försvarsminis-

ter Landström. Flottans musikkår spelade upp en berömd marsch som jag har glömt bort namnet på och strax efter drog limousinerna iväg i sakta mak mot Segeholms slott. När folket hade skingrat sig och allt hade återgått till det normala flyttade jag mig till södersidan av flyttblocket där det var lä och solen värmde skönt. Jag var anonym igen, för staden hade befolkats av anonyma människor. Jag dagdrömde om flickan i fönstret med det vackra håret och de ljuvliga brösten som jag aldrig skulle få en chans att smeka dels för att jag saknade haka och hade ögon som satt tätt tillsammans, dels för att jag var en blyg person som inte visste hur man umgås med kvinnor.

Solen var ljuvligt skön och omgivningen försvann som en drömsk kuliss och det dröjde inte länge förrän jag slumrade in i en tung välbehövlig sömn.

Jag vaknade inte förrän solen just hade försvunnit bakom de medeltida handelshusen med sina trappstensgavlar mot Lindbergabrinken. Jag bestämde mig för att äta pyttipanna med ägg på kafé 40 och därefter gå en sväng förbi Fregatten och ta vägen via Skeppar Molunds trappor på vägen hem.

Lotskajen var i det närmaste folktom så när som på två unga kvinnor som trippade fram med högklack-

ade skor och utmanande klädsel. De hade siktet inställt på besättningen i fregatten förstod jag. Åt mig ägnade de sig inte det minsta intresse, trots att jag gick bara några meter vid sidan om. En besättningsman tittade ut genom en ventil och strax var hela fartygssidan befolkad av matroser och ljungmän som visslade, tjoade och vrålade ut sin kåthet i en ohämmad kakofoni av sexistiska oförskämdheter. Plötsligt hördes ett skarpt ljud från en visselpipa och en röst som kommenderade ut en order. På bara några sekunder var fartygsdäcket tomt igen.

Lystna ögon tittade ut genom ventilerna när kvinnorna besvikna lommade tillbaks mot korsningen Lindbergabrinken - Medborgargatan. Jag följde med dem bara några meter vid sidan om och hoppades på att någon av dem skulle tilltala mig. Jag borde ju ligga bra till nu när den ursprungliga planen hade gått i stöpet. De borde vara mycket tacksamma att jag uppenbarade mig som en riddare i nöden efter tilltaget av den där idioten till båtsman som saboterade en garanterat förlustelsebringande kväll. Under en lyktstolpe stannade de till, tog fram sina speglar och läppstift ur handväskorna och började sminka sig. Jag stannade också upp och tittade utmanande på dem med längtande ögon. Då

fick jag ögonkontakt med en av dem. Det var ett vackert ansikte trots att det var en aning härjat. Ett erfaret ansikte med långt rött hår som gick enda ned till axlarna. Ett ansikte som utstrålade levnadsvisdom och innerlighet på samma gång, tyckte jag, men så plötsligt räckte hon ut tungan och sa: ”Vad fan glor du på din jävla pottrunkare? Stick härifrån och lämna oss ifred!”

Besviken drog jag mig iväg mot Skeppar Molunds trappor. Fan vilken jävla skitstad jag har hamnat i, tänkte jag bittert. Vad tusan är det med människorna i den här staden? Arroganta egenkära typer som sätter sig på sina höga hästar och betraktar alla andra som andra klassens medborgare. Fy fan vilka hopplösa typer. Nej i den här staden kommer jag inte stanna någon längre tid. Jag skyndade iväg upp för trappan som sicksackade sig upp i etapper så gott som lodrätt uppför den sprängda bergsväggen. Väl uppe på David Spejares Gata blev jag belönad med en vidunderlig utsikt över staden och jag glömde som i ett trollslag förtreten med avspisningen från flickorna nere vid kajen. David Spejares Gata var stans populäraste utsiktsstråk där man en klar dag kunde räkna till sexton kyrktorn, men nu

när kvällsskymningen fallit på kunde jag endast se siluetterna från Birger Magnussons Kyrka och Gråbrödrakyrkan bortom handelshusen vid Sandötorget. De såg ut som två spöklika väktare som registrerade allt som pågick där nere i gatornas myller.

Jag stannade upp vid den anlagda utsiktsplatsen som var utformad som en altan med robusta staket mot stupet. Jag pustade ut en stund på en av parksofforna då jag plötsligt upptäckte något som skrämde mig. Strax till höger i skydd av ett stort kastanjeträd hade en man klättrat över staketet och tittade oavvänt ner för bergstupet mot Lotskajen.

Ett enda litet snedsteg och han skulle falla handlöst ner och krossas i stenläggningen trettio meter nedanför. Det tog ett tag innan jag förstod att han hade självmordstankar och vilken sekund som helst skulle kasta sig handlöst ut och möta en oundviklig död. Det skulle inte få ske. I alla fall inte i min närvaro. Jag hade ingen aning om hur man som utomstående borde bete sig i sådana situationer. En inre röst talade om för mig att man måste låtsas vara oberörd och tala lugnt och vänligt till självmordskandidater. Jag gick försiktigt fram och lutade mig mot staketet. ”Vilken förunderligt vacker utsikt vi har i kväll”, sa

jag med ett lugn som förvånade mig själv. Han sneglade ängsligt mot mig och sa. ”Du behöver inte vara rädd. Jag kommer inte att hoppa så länge du står här. Jag bara undersöker möjligheten.” ”Kan du inte komma över hit så kan vi pratas vid.

Ibland behöver man någon att prata med. Spelar ingen roll med vem.” Han gjorde en ansats och låtsades hoppa ut. Det högg till i hjärttrakten hos mig av skräck. ”Nu skrämde jag dig allt. Jag tror att du är fan så mycket räddare än jag.” ”Ja, du har rätt, jag är djävligt rädd för att du skall göra något dumt.” ”Göra något dumt. Det skall du säga som inte har en blekaste aning om vad jag har gått igenom.” Jag räckte fram handen och sa: ”Kom nu för fan så kan vi sätta oss en stund och prata om vad som helst.” ”Okej, jag gör väl det då, men bara för en kort stund. När du har gett dig av kommer jag nog att hoppa i alla fall”, sa han och skrattade nervöst.

Han lade handen på staketet och hoppade vigt

över till hitsidan, trots sin stora kroppshydda. Jag kände hur en stor betongklump föll från mitt hjärta, men oron fanns fortfarande kvar att han skulle hitta på någon ny självdestruktiv handling. Av den där mannen kan man förvänta sig precis vad som helst i det tillstånd han befinner sig, tänkte jag. Men så sträckte han fram handen och sa: ”Hej, Rolf Andersson heter jag, vad heter du?” ”Alfred Segerholt” ”Sa du Segerholt, hur fan kan man heta något sådant?” ”Det får du fråga min farfar om. Han ändrade sitt namn från Petterson till Segerholt. Han är åttionio år gubben och klar i huvudet som en pilot, så det är bara du ringer upp och frågar honom. Skall du ha hans telefonnummer?”, sa jag för att lätta upp stämningen. Han tittade förundrat på mig utan en tillstymmelse till leende. ”Vem fan är du egentligen som tror att du kan styra och ställa över andras liv?” ”En högst ordinär person, fast en haka som är ett skämt och med ögon som sitter tätt tillsammans.

Jag råkade bara komma förbi när du stod där vid

branten. Vem sjutton skulle inte ingripa när man ser något sånt.” ”Du, en sak skall du ha klart för dig. Över ditt liv bestämmer du. Och vad jag gör av mitt liv skall ingen jävel lägga sig i.” Då hasplade jag ur mig någonting som var idiotiskt. ”Ja, ja, om det nu är så viktigt att förkorta livet, så hoppa då för fan.”

Han vände blicken ut mot staden. Två frånvarande ögon som försökte finna någon slags hållhake i lilleputtlandet som fanns där nere. Pupillerna i hans ögon blev allt större, svartare och otillgängligare. ”Nu jävlar har du sett mig för sista gången”, skrek han plötsligt och rusade iväg mot branten. ”Vad gör du, galning”, skrek jag och rusade efter och lyckades få ett livtag just som han var på väg att ta sig över staketet. Det blev en häftig brottningsmatch. Jag märkte att han var betydligt kraftigare än jag. Flera gånger krängde han sig ur mitt grepp och det var alltid i sista momangen som jag lyckades grabba tag i hans jacka och få ner honom på marken igen. Men utgången var ändå given.

Hans överlägsna fysik skulle till slut ge utslag och

då var allt hopp ute. Efter att han åter kravlat fram till staketet och grabbat tag i en stolpe gav han oväntat upp och la sig på marken med ansiktet tryckt mot asfalten. Där låg han alldeles livlös som om livet hade lämnat honom alldeles av egen kraft. ”Förstår du inte att det var ett sätt att få dig på andra tankar”, sa jag. ”Det begriper du väl att jag inte menade allvar. Det var avsett som en chockterapi. En idiotisk sådan som tydligen hade rakt motsatt effekt. Förlåt mig. Snälla… säg någonting då för helvete.” Jag vräkte över honom på rygg, vilket inte var det lättaste eftersom han var stor och tung och dessutom låg som en enda geleklump tryckt mot marken. Först då såg jag att ögonen var söndergråtna och rödsprängda. Ett äldre par som var på kvällspromenad kom fram och tittade ängsligt på oss, först på honom sedan på mig och frågade: ”Är han död?” frågade kvinnan med andan i halsen ”Nej, han är bara förtvivlad. Jag tar hand om det här.” ”Så vi skall inte ringa efter en ambulans?” ”Nej ni behöver inte ringa efter en ambulans. Det

är inget fel på honom, mer än att han är deprimerad. Jag sköter det här”, sa jag. Han låg kvar på marken som en klubbad säl med uttryckslösa ögon riktade upp mot grenverket från träden som växte i parken intill. ”Kom upp nu Rolf. Du blir förkyld om du ligger kvar så där. Nu går vi hem till mig och tar oss en kaffe och konjak.” Äntligen satte han sig upp. ”Kom nu Rolf.” ’Varför har jag plötsligt blivit så förtrolig?’, tänkte jag. Det verkade nästan som om jag hade känt honom sedan barndomen. Medlidande…? nja…, en enkel mänsklig instinkt…, möjligen. Det sitter kanske i ryggmärgen. Eller det värsta av allt; jag kanske gör det bara för mitt eget sjuka samvetes skull och inte alls som en äkta medmänsklig handling för att rädda en människa i nöd.

Jag tog honom under armen och vi stapplade iväg mot kyrkogårdsparken som fanns på andra sidan om promenadstråket. När vi gick genom kyrkogården stannade han till vid en parksoffa mitt bland gravstenarna och sa: ”Jag vill sitta här och vila mig en stund.” ”Kan vi inte vänta tills vi har passerat kyrkogården.”

”Nej varför det? Jag känner mig hemma här.” ”Jaså, varför då om jag får fråga?” ”Det är mina kompisar som ligger här…, hela gänget.” Han såg på mig med ett klurigt leende. ”Jag förstår ingenting.” ”Nej, du förstår ingenting, och kommer förmodligen aldrig att förstå någonting.” ”Varför tror du det? Jag har faktiskt ett hjärta jag också.” En lång tystnad. ”Den där till exempel, det är min allra bästa kompis.” ”Vad då. Han dog ju för tre år sedan.” ”Hur vet du det?” ”Jamen, det står ju på gravstenen. Född nittonhundratjugosju och död nittonhundra-femtiofem.” ”Ja, än sen då. För mig lever han fortfarande.” ”Du driver med mig?” ”Vet du, en vacker dag kommer jag att döda den jäveln. Inte bara det, jag kommer långsamt plåga ihjäl honom utan minsta förbarmande.” ”Vad är det du pratar om?”

”Jag pratar om min pappa. Ett svin som förtjänar att dö. Tänk dig att jag har letat efter den där gubbjäveln i tolv år. Fattar du det, tolv långa år och när jag äntligen lyckats spåra upp fanskapet så vill han inte veta av mig.” ”Var det i dag som du besökte din pappa?” ”Det är lika bra att jag berättar hela den här bedrövliga historien så jag slipper svara på en massa näsvisa frågor från dig. Förlåt, jag menade inte så illa, men du måste förstå att jag vill lämna den här sörjan bakom mig och försöka börja om på nytt.

Något annat alternativ finns ju inte, eller…” ”Det är klart att jag förstår. Ta god tid på dig. Vi har hela kvällen på oss för i morgon är det söndag.” ”Är du säker på att du orkar med att lyssna på eländet?” ”Ja, för fan, helt säker.” ”Okej då, när jag var elva år så dog min mamma i en drunkningsolycka. Vi hade väl inte haft så fett där hemma, men farsan och morsan höll i alla fall ihop. Fram till den där jävla drunkningsolyckan var min pappa och jag bästisar. Han var besatt i sportfiske på den tiden och skaffade sig en öppen snipa

med tändkulemotor. En sån där som man måste värma upp med en blåslampa innan man drar igång den, du vet. På helgerna tog han med mig på långa fiskeutflykter. För det mesta var det abborre som vi fiskade. Det verkade som att han hade ett sjätte sinne vad gäller fiske för han visste exakt var dom bästa grunden fanns. Och fisk fick vi. Fy fan va med fisk…, ibland flera hinkar med abborre och morsan blev förtvivlad för det var alltid hon som fick rensa fisken. Jag fick ta med mig mina kompisar om jag ville. Och det gjorde jag också ibland. Vid några tillfällen var hela båten full med skränande ungdomar, men då blev det mest att åka runt och kolla stan från sjösidan. Så en dag när vi satt och fiskade vid segeltorpsbådarna tog farsan plötsligt upp ankaret och stävade iväg mot Hamnfjärden.

Han skulle hämta en hemlig skatt sa han och ögonen lyste av förväntan, som på en jubilar som just är i färd med att öppna sin födelsedagspresent. Vid sandkilsbryggorna strax bortanför Hedlundabron saktade han in och tittade sig ängsligt omkring innan han la till vid den ena bryggan. ”Håll fast båten nu Rolf och låt den ligga still, så skall du få se på fiskafänge”, sa han, tog båtshaken och började försiktigt sondera botten under bryggan. Till slut fick

han napp. Vad tror du farsgubben fick upp? Jo, en back Guinness. Helvete, vad jag blev paff. Kan du tänka dig, en hel back irländsk Guinness…, det är ju inte klokt. De flesta etiketter var borta och flaskorna glänste som svarta bowlingkäglor i solen. Sedan åkte vi iväg till Sillfjärden och la oss i en lugn vik som farsan och jag döpt till Sländviken för det fanns så gott om trollsländor där. Jag fick smutta på en flaska men spottade genast ut det för det smakade för jävligt. Beskt något så in i Norden. Jag minns att farsan skrattade hejdlöst och sa: ”Där ser du pojk. Alla alkoholdrycker är till förbannelse. Drick för fan aldrig mer sådan här smörja så kommer det gå väl för dig här i livet. Men farsan drack desto mer. När vi åkte hem i sjudraget hade han druckit upp varenda flaska. Druckit och pissat, druckit och pissat. Till slut la han sig på durken och sa att det var jag som var skepparen och fick se till att vi kom i hamn välbehållna. Det var så eländet började för i fortsättningen…” Här, mitt i meningen tystnade han abrupt som om han stängt av en radio. Tyst och orörlig som en vålnad från dödsriket satt han där och stirrade ner i grusgången med ögon som inte var några ögon utan snarare två spegelblanka atoller utan förbindelse med havet.

”Fan, jag orkar inte mer”, sa han efter ett tag. ”Jag vill bara spy när jag tänker på den här förbannade soppan. Min farsa är helt enkelt en skittunna.

Skit, skit, skit och åter skit, så långt ögat når. Det är lika bra jag begraver honom med en gång. Du kan väl hjälpa mig och gräva en grop här någonstans så hämtar jag honom med en grusbil och täcker över fanskapet.” Åter en massiv tystnad, när vi båda stirrade ner i grusgången. En pinsam och elakartad tystnad som var dystrare än den I väntan på Godot hade lägrat sig över våra huvuden. Till slut orkade jag inte längre, utan tog tag i hans axel och sa: ”Jag tycker du skall fullfölja din berättelse. Det är nog ända sättet att bearbeta det helvete du har varit med om.” ”Du kanske har rätt, men vill du verkligen höra på mina sjuka bedrövelser?” ”Ja, det vill jag.”

Rolf Andersson återupptog sin berättelse där han slutade. Han höll på i en timma och tjugo minuter.

Jag hade inga problem att hålla mig vaken till slutet. Kanske var det den förtvivlade spöklika rösten.

Kanske var det alla sällsamma episoder som spretade åt alla håll likt ett skatbo som hade byggts ut i flera omgångar, eller var det både och. I vart fall var det på alla sätt en rörande historia över en förtvivlad mans sökande efter sina rötter, som hade slutat i en förvissnad barndom där det enda som fanns kvar var en undflyende fader som inget högre önskade än att slippa möta sin egen son. Sedan kom det outgrundliga grymma slutet; efter tolv års sökande som slutade med en antiklimax då han just i denna dag blev avsnoppad av sin egen pappa som om han vore en tiggande dagdrivare vem som helst. ”Det var klockan tolv i dag då jag tog taxi ut till Ränkens Stam där han enligt uppgift skulle bo i ett hus på Rågbrogatan nummer sextiofyra”, fortsatte Rolf Andersson. ”Huset såg för bedrövligt ut. Färgen hade lossnat på så gott som hela södersidan.

Ena fönstret var täckt med en möglig masonitskiva.

Intill en gammal visthusbod med trasigt tak fanns en petterssonbåt som var provisoriskt täckt med korrugerad plåt. Så båtintresset har han tydligen inte lämnat. Det var alltså där av alla platser han hade slagit sig till ro för att slippa omvärlden Min pappa som en gång i tiden var en levnadsglad per-

son som älskade att umgås i glada vänners sällskap, som med spjuveraktig glimt i ögat kunde koka ihop de mest vansinniga skrönor. Som alltid hade en liten klurig överraskning i bakfickan för att förbluffa omgivningen. Och nu skulle han bo som en ensling i det där gamla rucklet resten av sitt liv.

Jag stod kvar en stund vid grinden. Fick plötsligt för mig att jag skulle hjälpa till med att rusta upp huset och snygga upp trädgården. Som många andra ensamstående äldre hade han säkert kommit in i ett tillstånd av oföretagsamhet och saknade den där lilla extra gnistan för att ta sig i kragen och göra något åt sin situation. Det skulle minsann jag se till att ändra på bestämde jag mig för.

Jag bankade på, för någon ringklocka fanns inte.

Dörren var ordentligt reglat med förutom det ordinarie låset, också ett extra sjutillhållarlås. Efter en stund hördes ett fumlande och rasslade på andra sidan dörren. Det tog en evinnerlig tid innan dörren öppnades på glänt med kedjelåset kvar på insidan.

Det var en medelålders kvinna i bara trosor som stod där inne och rökte.

"Han tar inte emot så här tidigt på morgonen’, sa hon i vresig ton.

"Tidigt…? klockan är ju över tolv. Jag måste få träffa honom. Det är hans son, Rolf’, sa jag.

"Jaså på det viset, vänta ett tag då, så skall säga åt honom att komma’, sa den jäveln. Hon var borta säkert i fem minuter och kom sedan tillbaka i morgonrock.

"Heter du verkligen Rolf Andersson?"hade hon mage att fråga mig.

"Ja, jag heter Rolf Andersson och är hans son, kan du släppa in mig nu’, skriker jag tillbaka urförbannad.

"Han ville att du skulle tala om för mig när du är född.’, svarade ragatan.

"Jag är född den tjugofjärde augusti nittonhundratrettioett. Min pappa har luffarprickar på vänster hand och ett stympat lillfinger. Och om inte det räcker så fiskade han och jag upp en back med Guinness vid norra Sandkilsbryggan den artonde april nittonhundrafyrtioåtta. Säg åt honom det så fattar han att det är hans son." När jag hade sagt det tassade hon tillbaka till sovrummet och var borta ytterligare en lång stund som tycktes vara i evigheter. När hon äntligen kom tillbaks, sa ragatan:

"Han vill inte ha med dig att göra. Du har förstört hans liv och han kommer aldrig någonsin att förlåta det du har gjort. Han vill att du skall lämna honom i fred och aldrig höra av dig mer’. Hon sa det med en jävla arrogant ton och slog igen dörren och vred om nycklarna i båda låsen.”

När Rolf Andersson kommit så långt i berättelsen började rösten stocka sig och jag förstod att han kämpade för att hålla tillbaka känslostormen som bröt ut inom honom och när som helst skulle övergå i gråt. Men han bet ihop och lyckade till slut avsluta sin berättelse med ansträngd röst. ”Jag orkade inte avreagera mig trots den brutala insikten att hela den meningslösa jakten på den sköra tråd som förbinder mig med något slags länk till den värld jag själv aldrig bett att få komma till.

Vad har det då för betydelse om den sista länken klipps av”, sa han uppgivet. ”Hallå…, nu hänger jag faktiskt inte med. Jag hängde med ända fram tills hon låste dörren. Men sen blev det för invecklat. Jag förstår att du försöker finna någon slags begriplighet i det du har varit med om. Men jag tror inte det är möjligt, för skulle allt vara begripligt, så skulle ju allt vara förutbe-

stämt. Och om allt hade varit förutbestämt så skulle livet vara en stor roman där allt står beskrivet i en förklarande dager. Men det är väl inget att eftersträva. Det skulle bli ett jävla skitliv. Om det nu verkligen har någon betydelse vilka åtgärder jag vidtar för att göra något åt min situation, så kommer jag i alla fall i nästa gatukors att tappa den där konjaksflaskan som jag köpte på systemet. Själv har jag tappat åtskilliga konjaksflaskor, men livet går ändå vidare på något jävla underligt sätt.”

Vi hade väl suttit där närmare en och en halv timme då jag blev varse att vi befann oss på en kyrkogård bland gravstenar och det hade hunnit bli ruggigt kallt. ”Nu går vi och köper några korvar, sen går vi hem till mig och tar en kaffe och konjak.” ”Rolf, hur många korvar skall du ha?”, frågade jag när vi kom fram till korvkiosken. ”Fyra och mycket senap. Jag vill ha dom på ett bröd.”

När han tagit korvarna började härma en tjurs rörelser. Backade och skrapade med foten och skrek: Bööööööööööööööööö. Hans märkliga beteende

skrämde mig först, men sedan inbillade jag mig att det var något slags primalskrik för att besvärja den oerhörda besvikelse som han drabbats av genom pappans känslokalla beteende.

Böööööööööööööööööö, bööööööööööööööö, bööööööööööööö. När vi passerade Klinkgatan var jag tvungen att säga åt honom att sluta, annars skulle folk tro att vi var tokiga. Han sa då: ”Det märks att man är i Sverige. Hade det varit i Sydamerika hade ingen brytt sig det minsta. Har du varit i Sydamerika?” ”Nej!” ”Har du varit i Buenos Aires…, Sao Paulo…, Caracas…?” ”Nej, det längsta jag har varit är Köpenhamn.” ”Stackars sate, du har inte varit med om mycket du? I Buenos Aires går folk omkring i pyjamas på gatorna så här års. Köpenhamn, vilken jävla bondhåla. Bööööööööööööööö, böööööööööö.” När vi kom fram till porten till min lya stannade jag upp och sa: ”Rolf, lyssna nu! Innan vi går in i min lägenhet, måste du lova att sluta upp med det där brölandet,

annars kommer portvakten och slänger ut oss.” ”Jag lovar, jag lovar. När jag har passerat tröskeln skall jag bete mig som en lagom, gråmelerad, variant av medelsvensson.” ”Bra, då litar jag på dig.”

Lita på mig. Miiiiiiiaaaaaaaaaaauuuuuuuuu!”

Den mänskliga naturen är irrationell och gåtfull. Det stod fullständigt klart för mig efter sammanträffandet med matrosen Rolf Andersson. Bara två timmar innan vi äntrade min lägenhet hade han stått med tomma ångestdrypande ögon beredd att hoppa ner mot stenläggningen på Lotskajen. Söndergråten och deprimerad hade han betett sig som ett ostyrigt barn. Krängt sig ur mitt grepp för att till varje pris kasta sig ut för ett stup med en garanterat sekundsnabb död. Jag förväntade mig att sådana personer tar sitt självmordsförsök på allvar. Att all denna bottenlösa förtvivlan måste bearbetas med någon slags djup kontemplativ eftertanke för att man skall kunna gå vidare med sitt liv. Eller var han bara en förvirrad människa som låter sig styras av plötsliga och okontrollerade galenskaper för att besvärja den

oerhörda besvikelse som drabbat honom denna dag. För när vi lämnade kyrkogården och började gå hem till mig den kvällen blev han plötsligt glad, ja nästan euforisk och betedde sig minst sagt obegripligt. Det verkade som om han i ett slag kommit till insikt om vilken fantastisk värld vi levde i. Och att denna insikt endast var möjlig genom en nära-döden-upplevelse. Exalterad började han prata om hur förunderlig denna värld var. Att precis allt som vi trodde oss uppleva inte alls var verkliga händelser. Och tur var väl det, för annars skulle livet vara outhärdligt, menade han på största allvar. ”Nej, allt som hände var bara drömmar som vi inbillade oss var verkliga”, påstod han. ”Men om två människor upplever samma sak, var det då inte troligt att det var en verklig händelse”, invände jag. ”Nej, nej, inte alls. Alla gemensamma upplevelser är kollektiva villfarelser byggda på telepatiska tankeströmningar som omger oss så fort det finns två eller fler personer närvarande. Det finns ingenting som är verkligt. Allt är beroende av hur våra sinnesintryck råkar ta emot det som vi tror är den så kallade verkligheten. Låt oss anta att det finns en människa som inte kan se, höra, känna, lukta eller smaka, finns den människan överhuvudtaget?”

”Nej det måste vara en icke existerande människa, eller en levande, död människa.” ”En levande, död människa. Hahaha, hör du inte hur motsägelsefullt det låter. Om han saknade syn och hörsel, medan de andra sinnena fungerar, skulle jag möjligen gå med på uttrycket levande död.

Fyrtio procent levande och sextio procent död. Detta är ju en absurditet. Fortsätter vi så här blir allting absurditeter. Eller villfarelser, eller omöjliga tankekonstruktioner, precis som hela det så kallade livet är en serie tankekonstruktioner. Ta mitt eget liv till exempel. Ett fullkomligt osannolikt liv som inte ens skulle duga som ett manus till en sjuttiofemöresroman av Sigge Stark. Varför? Jo det finns ingen som helst logik i mitt liv. Allt som jag inbillar mig ha skett har ingen logisk sambandsstruktur. Hela livet har varit en serie osannolika händelser som är travade på varandra lika osorterade som en blandad kortlek. Jag tror inte på det livet längre. Jag tror inte på varat. Jag tror inte på icke-varat för icke-varat förutsätter ju att det finns ett vara. Men även det är ju ologiskt. För finns det varken vara eller ickevara, då kan det ju inte heller finnas ett jag som tror det ena eller det andra.”

Ju längre tiden led, ju mer invecklade blev matrosen Rolf Anderssons utläggningar. Till slut var jag så trött att allt snurrade runt i mitt tunga huvud. Jag tror det var någon gång i tvådraget som Rolf började veckla in sig i de kosmiska världarna. ”Titta i det här konjaksglaset”, sa han. ”Där simmar det omkring miljoner planetsystem. Varje liten atom är nämligen ett planetsystem precis likadan som vårt eget. Det är bara människorna med sina inskränkta tunnelseenden som inte förstår att proportionerna saknade betydelse i sammanhanget. Den enda som förstod detta var Einstein. Enligt hans relativitetsteori finns inga bestämda storleksbegrepp.

Allt är ju relativt och bestäms av de preferenser som betraktarens sinnevärld råkade befinna sig i.

Vårt eget planetsystem kunde lika gärna vara en atom som simmade omkring i ett konjaksglas. Förresten kan det mycket väl vara så att hela den interstellära rymden är ett konjaksglas men det har ju i stort sett ingen betydelse eftersom solarna, planeterna och månarna ger fullständigt fan i om de befinner sig i ett konjaksglas eller i en rymdsfär som är oändligt stor. En sak kan vi dock utgå ifrån; alla dessa så kallade världar är lika falska, lika korrupta, lika hopplöst tvångsmässiga som vår egen

hopplösa värld.” ”Rolf! ska du inte sluta snart. Jag är för trött för att hänga med i dina resonemang. Dessutom skall jag massor av jobb som väntar i morgon och då vill jag vara någorlunda klar i huvudet.” Men Rolf verkade inte höra på det örat, för han fortsatte att mala på med sina fantasterier och till slut förlorade han sig helt i den omtumlande interstellära rymden med sina månar, nebulosor, solar, kvasarer och fräsande kometer och började snarka. Själv somnade jag sittande på en halvmåne med fötterna dinglandes mot Afrikas svaga konturer på den där vidunderliga lilla planeten långt i utkanten av Vintergatans glesbygd.

Solen nådde bara ner till spindelnätets översta skikt och det gjorde också förmiddagsbrisen som fick lakan och trosor att vaja skönt i vinden. I de nedre regionerna där jag hade min lägenhet hängde tvätten som styva plywoodkulisser. På en madrass på golvet låg ett livlöst karlbylte som gav ifrån sig vederstyggliga urtidsljud som förmodligen var desamma som kom från Ramapitecus brevirostris när han sov i Siwalikbergen för fyra miljoner år sedan. Jag

smög försiktigt ut i köket och satte på tevattnet.

Köksklockan visade halv tolv. Fan, halva dan åt fanders och jag som skulle hinna med att gå igenom Borelius tjocka lunta. Hur ska det här gå? Den där envisa filuren viskade dessutom i mitt öra:

Sju procentare går genom de svarta hålens skog.

Vinden har lagt sig under en gran och somnat.

Det är tyst som i hjärnan på en mumie och näcken har slutat spela.

Nu kan evigheten börja.

Jag blev irriterad och bad den perverterade poeten att hålla käften. Och till min förvåning la han av och jag kunde dricka mitt te och äta min hårdmacka utan kommentarer. Det enda som störde var snarkningarna från min osannolika gäst. Jag undrade hur länge han skulle stanna kvar hos mig. Tänk om han inte skulle få tag i någon båt på månader. Då skulle nattvakandet förmodligen fortsätta och jag skulle snart bli utbränd som en cigarrett som tänds i bägge ändarna. Jag tog loss min reservnyckel från

nyckelknippan och band fast den i ett skosnöre med en adresslapp där jag med stora bokstäver skrev

ÅSÖGATAN 156.

På en annan lapp skrev jag:

Du får fixa frukosten själv. Ta vad du önskar av det som finns i kylskåpet. Kommer tillbaks någon gång i sjusnåret. Vi ses! / Alfred.

Borelius material var mer omfattande och svårtillgängligt än vad jag först befarade. Visserligen fanns det en viss logisk struktur i observationerna som var uttömmande beskrivna, men då jag trängde djupare in i materialet fann jag att det mesta av det som inte rörde själva skallmätningarna, det vill säga allt som hade att göra med karaktärsdrag, temperament, intelligensnivåer, kriminalitet och olika psykiska tillstånd etc. inte hade några entydiga kriterier för hur man mäter dessa egenskaper, utan för det mesta bestod dessa av subjektiva utlåtan-

den vars nomenklatur och vetenskapliga beskrivningar varierade från fall till fall. Att försöka sig på konststycket att göra statistiska sambandsberäkningar mellan skallform och olika mentala själstillstånd med så vaga observationer skulle kräva åtskilligt av illusoriska beräkningsknep för att överhuvudtaget kunna presentera några resultat. Men tänk om någon statistiker skulle granska sådana beräkningarna i efterhand. Denne skulle med en gång rikta strålkastarna på validiteten i undersökningen, det vill säga att det man mäter verkligen är adekvat för den frågeställning man vill belysa. Det är väl inte en allt för djärv gissning att den personen tämligen snart skulle komma fram till att det är ytterst tveksamt att tillämpa objektiva mätmetoder på dylika saker och då faller ju hela undersökningen platt till marken. Åtta års ihärdigt arbete åt fanders. Bara svisch… och in i facket för ofullständiga doktorsavhandlingar. Den enda egenskap som med säkerhet kunde mätas på objektiva grunder var den kriminella belastningen. För den variabeln skulle det mycket väl gå att göra en femgradig klassindelning där noll: betyder ingen kriminalitet, ett: mindre förseelser som snatterier och likvärdigt, två: skattesmitning och korruption, tre: bankrån, häststölder,

bilstölder och motsvarande, fyra: mord och slutligen fem: landsförräderi. Nåväl, om vi nu utgår ifrån att Borelius observationer är riktiga och om han på ett någorlunda säkert sätt kunde sätta en siffra på graden av avvikelse från normaliteten så är det i alla fall möjligt, ja som en ren tankemodell i alla fall, att man skulle kunna göra en grov klassindelning som ur statistisk synpunkt vore acceptabelt. Graderingen blev ju i så fall Borelius ansvar och jag som statistiker kunde svära mig fri från den delen av undersökningen. För att systematisera personlighetsundersökningarna måste hur som helst klara kriterier ställas upp för dels de olika själsförmögenheterna, karaktärsdrag etc. som man vill studera, dels graden av avvikelse. Det var vad jag skulle föreslå Borelius. Skulle han nu mot förmodan inte kunna sätta siffror på detta så var den oundvikliga följden att jag skulle tvingas att hoppa av uppdraget. Det skulle jag säga till Sigvard Borelius. Enkelt uttryckt; inga siffror, ingen statistisk beräkning. Siffror på väl definierade mätområden; och saken var Oskar, vi skulle kunna presentera vetenskapligt korrekta regressionsanalyser. Take it or leave it. Valet är ert min bäste frenolog.

Jag kom hem redan klockan fem. Rolf satt i köket och rullade cigaretter. ”Hej Rolf! Hur känns det i dag då?”, frågade jag hurtfriskt. ”Jag vet inte. Jag har inte känt efter än.” ”Säg inte att du har suttit här och ugglat hela tiden?” ”Nej jag har sovit.” ”Men inte har du väl sovit bort hela dagen?” ”Jo, i stort sett. Det enda jag har gjort var att gå en sväng ner till sjömanshuset. Jag skulle ställa mig på törn, men så upptäckte jag att det var söndag så det var bara och vända tillbaks till sängen igen.” ”Jag föreslår att vi går till Medborgaren och äter en bit mat. Jag orkar inte ställa mig vid spisen och laga mat just nu”, sa jag. ”Okej, Jag hänger med.”

Medborgaren var det enda stället inom rimligt gångavstånd som var öppet på söndagarna. Ett erbarmligt tråkigt ställe som inriktat sig på ungkarlar och gräsänklingar. En sötsur matosdoft mötte oss

när vi äntrade matstället. Flera av gästerna såg ut att vara bakfulla där de satt och slöläste i någon dagstidning, och de som inte läste tidning satt med glåmiga ögon och tittade apatiskt rakt ut i tomma intet. Några undantag från ungkarlsförfallet fanns det förstås. En mager äldre herre med spikrak rygg satt längst borta intill köksdörren och läste något kompendium av något slag. Han var definitivt inte bakfull för hans blick var koncentrerad på luntan framför sig, och han kommenterade halvhögt för sig själv det han läste. Och alltid samma kommentarer som växlade mellan: ”Det var som fan” och ”Du milde tid.” Vid bordet intill honom satt en man med plufsigt rödmosigt ansikte och en kolossal kroppshydda som krävde två stolar och hela bordssidan för att rymma honom. Från en plastpåse tog han fram en hel falukorv som han girigt började glufsa i sig. Han knäppte med fingrarna och kyparen kom strax fram med tre pilsnerflaskor och ett extra stort glas. Det hela verkade som ett slags invand ritual för ingen tog någon notis till mannens märkliga uppträdande och det föreföll som att kyparen visste precis hur han ville ha det. De sa inte ett knäpp till varandra utan mannen gjorde bara några avmätta gester med handen och allt verkade vara underför-

stått efter sedan länge väl innötta rutiner. Längst bort i ett hörn satt två propra herrar i mörka kostymer och vita skjortor med perfekt knutna slipsar. Ett udda par som genom sitt i alla avseenden korrekta uppträdande väckte förundrande blickar. Den ene hade en dokumentportfölj i läder med inskriptionen: Jesus Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag såg tydligt att de sneglade på oss där vi satt och åt våra biffar som vi just hade fått oss serverade. De ville uppenbarligen ha kontakt med oss. Och mycket riktigt när vi ätit upp våra biffar och beställt in kaffe reste de sig samtidigt och gick fram till vårt bord. ”Får vi besvära herrarna en stund och berätta om den ende sanna Guden som finns här ibland oss just i denna stund?” ”Föralldel, men ni kommer aldrig kunna övertyga oss att det finns bara en enda Gud”, sa Rolf och fortsatte. ”Det skulle bli fruktansvärt ensamt för den stackars guden att inte ha någon och prata med.

Dessutom kan det aldrig vara särskilt bra att vara utlämnad åt sig själv när man skall fatta svåra och invecklade beslut som rör mänskligheten. Nej, jag tror på ett helt team av gudar som var och en har sitt specialistområde att bevaka. Först då kan man

förvänta sig väl genomtänkta beslut. Det är därför som jag är hedning. Men slå er ner och berätta vad ni tror er veta. Er Gud är välkommen i gänget. Han behöver nog lite omväxling i sin ensamhet.”

De båda männen blev så överrumplade av Rolfs utstuderat, hädiska provokation att de stelnade till och tittade indignerat först på varandra och sedan på Rolf. Men Rolf var uppenbarligen nöjd med sitt inlägg för han log självbelåtet, höjde ölglaset och sa: ”Skål för gudarna!”, varvid de båda välklädda herrarna lämnade lokalen. ”Detta är djävulens boning. Herre vår Gud, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”, sa den ene när de var på väg ut genom dörren. ”Var det nödvändigt att tvåla dit dom på det där brutala viset?” frågade jag. ”Det var det enda sättet.” ”Det tror jag inte. Ingen har förlorat på lite hövlighet.” ”Du är bra naiv du.” ”Får jag fråga dig en sak, Rolf, är du ateist?”

”Nej, hur kan du tro det?” ”Det du sa nyss var väl inte så värst övertygande för att komma från en troende, om jag uttrycker mig milt.” ”Nej, det kan väl hända, men jag fick dem i alla fall att lämna oss i fred.”

Gråa hotfulla moln hade börjat skymma vårljusets löftesrika rodnad då vi lämnade Medborgaren. En isande kall vind svepte fram längs Medborgargatan och inte en själ syntes till. Vi fällde upp kragarna och hastade snabbt över mot Sadelmakargatan i hopp om att få lite skydd från den iskalla vinden.

När vi närmade oss Sadeltorget såg jag på långt håll att Pettersson hade stängt kioskluckan, men löpsedlarna från kvällstidningarna fanns på plats som vanligt. Det verkade som att Pettersson hade stängt för dagen, för luckan var omsorgsfullt tillsluten. Trots det bankade jag på luckan för kvällstidningen ville jag inte missa. Ett rasslande ljud från en kedja hördes från insidan och efter mycket om och men öppnades luckan. Där inne satt Pettersson med en filt runt benen och huttrade.

”Det är synd om mig”, sa han. Jag stod häpen och tittade på den blåfrusna mannen. Jag blev mållös.

Jag visste att någonting borde jag säga, men munnen blev bara mer förseglad ju längre jag stod där och försökte finna några tröstens ord. ”Nå, vad får det lov att vara?”, frågade Pettersson till slut. ”Expressen och en påse marmeladstänger.” Det där med marmeladstänger kom jag på för att jag tyckte det var för futtigt att bara köpa en kvällstidning, när han hade gjort sig besväret att öppna luckan i det gråkalla vädret. Men sedan kom Rolf och köpte tre burkar Tiedemans tobak, cigarettpapper, en kam och ett anteckningsblock. ”Det är inte bara synd om dig. Det är synd om oss också, för det skall du veta att det är synd om varenda jävel som går omkring här på jorden, för det har Strindberg sagt”, sa Rolf och betalade med enbart enkronor utan att kräva växel tillbaka.

Sigvard Borelius vankade fram och åter medan han med bekymmersam min granskade min handskrivna promemoria.

”Vi måste göra en synopsis av det här med en testberäkning av ett mindre antal för att se om det verkligen håller i ett större sammanhang”, sa han. ”Det är nog ingen bra idé”, sa jag. ”Som jag ser det finns det bara ett alternativ, och det är att slopa regressionsanalyserna helt och hållet och redovisa materialet utan krav på säkra statistiska samband.

Det blir då mera att likna vid en omfattande fallundersökning som skulle kunna ligga till grund för mer sofistikerade sambandsberäkningar i ett senare skede då man ser åt vilket håll det barkar.” ”Kommer aldrig på frågan”, sa Sigvard Borelius. ”Mina bedömningar bygger på tillförlitliga observationer och materialet är tillräckligt omfattande för att vi skall få fram statistiskt säkerställda samband.

Det är jag helt övertygad om. Nu gör vi enligt ditt första förslag och skulle det visa sig att det uppstår problem kan vi ju alltid justera tillvägagångssättet under resans gång. För betänk vad som skulle kunna hända om vi tar omvägen via en fallstudie, då skulle vi förlora i tempo och vad värre är; det skulle uppstå tolkningssvårigheter då ju objektiviteten kommer att ifrågasättas på grund av ett till synes minst sagt ovetenskapligt vankelmod. Förstår ni nu

vad jag befarar? Den vetenskapliga trovärdigheten skulle snabbt kunna skjutas i sank av någon akademisk petimäter som älskar att göra sig bemärkt på andras misstag.” ”Ja, ja, men då gör vi enligt det första alternativet.

Men då vill jag med en gång klargöra att ni tar ansvaret för allt som har med mätningarna och uttolkningen av dessa att göra medan jag enbart ansvarar för att beräkningarna blir korrekt utförda.”

Så började jag det långa, mödosamma arbetet med att bearbeta Sigvard Borelius digra undersökningsmaterial som trots alla svårigheter av statistisk art var epokgörande, inbillade jag mig. Jag måste tillstå att jag var oerhört lättad, ja nästan upprymd då Borelius och jag redan efter vårt första egentliga arbetsmöte kom överens om både struktur och tillvägagångssätt för bearbetning av detta minst sagt svårgenomträngliga och komplexa material som inrymde alla de för omvärlden hittills otillgängliga fakta om människans komplicerade natur. Och det var mitt första utkast till disposition av bearbetningen som han efter diverse smärre justeringar till slut accepterade. Jag var onekligen med på tåget där ett

unikt, genialt forskarteam var i färd med att lösa den innersta hemligheten om mänsklighetens konstitutionella bas som bär skulden till vår kaotiska historia. Denna förvirrade varelse som genom tiderna förblindats av sin egen oförmåga att förstå sig själv, och i sin enfald trott att det är ödets outgrundliga krafter som gjort att vi hamnat i detta kaos av oförnuftiga handlingar. Tänk att allt detta kommer att tillrättaläggas i hela dess vidd. Jag kände intuitivt att det var något stort och förlösande som var på gång. Historiens genom tiderna största forskarbragd som skulle förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv, var inte längre en fantasifull vision, det skulle snart bli en högst påtaglig verklighet. Ja under förutsättning, förstås, att vi förvaltade all den kunskap som ligger förborgad i Sigvard Borelius omfattande undersökningsmaterial på ett rättvisande sätt. Och då kommer vår värld gå mot ljusare tider. Om några hundra år kommer jorden se helt annorlunda ut. Slut på alla plockepinnspel. Slut på alla akademiska trätor som alltid slutar i kaos och brustna förhoppningar, slut på alla vilsekomna dagdrömmare som genom sina nostalgiska återvändsgränder hamnar i stora träsk av sentimental noja.

Den mest enfaldiga av mänsklighetens alla dumhe-

ter, krig, kommer bli ett minne blott. Ett osannolikt minne att skriva onda sagor om för kommande generationer. Våra barnbarn kommer att skratta åt dessa ofullkomliga stenåldersvarelser vars ofattbara misstag ingen kommer att tro att de någonsin har existerat. Hitler, Djingis khan, Trimo Lenk, Napoleon, Hannibal och deras likar kommer att uppfattas som perversa pajasfigurer som är uppdiktade allihop. De sista reminiscenserna från en avlägsen tid i grottfolkens rituella andevärld. Karl den tolfte, vår egen "hjältekonung" kommer att degraderas till en byfåne som med ett fåraktigt leende betraktar sitt av måsar nerbajsade finger som det sista förödmjukade tecknet på det depraverade intellektets totala kollaps. I stället kommer alla de som ”äro fattiga i anden” att träda fram i ett förklarande ljus. "De fattiga i anden, ty de höra Guds rike till’. Den missförstådda bortglömda massan kommer att få upprättelse, därför att ingen har förstått deras oegennyttiga sunda bondlogik. General Wachtmeister som på sin tid betraktades som ett under av feghet och dessutom ansågs korkad som ett lass grus, kommer att framstå som en av våra mest framstående fältherrar därför att han undvek krig. De dumma blir plötsligt kloka. De förtappades värld blir till

en förnuftsvärld rik på möjligheter. Den utskrattade byfånen blir den självklare ledaren. Missdådare blir filantroper. Presenningssovarna får flytta till tältpalats med orientaliskt överflöd. Alla ofullbordade doktorsavhandlingar som inte godkänts på grund av akademisk inskränkthet kommer plötsligt att framstå som epokgörande upptäckter och därmed förändra vår världsbild genom att de förstockade doktrinärerna förbytts mot en ny klarsynt människa utan historisk barlast. En människa som ser det ingen annan har sett. En människa befriad från hämmande unkna traditioner, sociala arv och orimliga konventioner. En människa som befriats från minnet av en kaotisk, obegriplig historia. En historia som egentligen inte är någon historia, utan förbleknade minnesbilder av mardrömmar samt vaga förhoppningar vad vi hoppas och tror är vår historia. Ack kära tid, ack kära glömska. Vad skönt att veta att om två hundra år är alla rester av vår nuvarande dåraktiga värld borta. Nostradamus kommer att stå där med lång näsa och den nya människan kommer ge blanka fan i sin framtid, för framtid är ett abstrakt begrepp som saknar betydelse för dem som har utvecklingen i sin hand och kan styra sina liv efter givna logiska riktlinjer. Klimatet, vindarna, mag-

maflödena i jordens inre, allt kommer att kunna styras om man bara finner de rätta skallformerna som svarar upp till den optimala balanspunkten i det mänskliga genomet. Med sådana människor har framtiden ingen betydelse. Allt kommer ju ändå styras på det för mänskligheten optimala sättet ändå. Åt fanders med alla prognoser. Åt fanders med alla så kallade framtidsstudier. Paradisets skugga kommer ändå förfölja oss så länge jorden snurrar kring sin sol. Nostradamus, du kan dra åt helvete!

En tvivlets skugga tittade över min axel för att se vad det var jag sysslade med. Denna farhåga att det kanske var något som inte stämde kom plötsligt då jag kört fast i ett tekniskt problem. Jag måste gå ut och lufta mina tankar, insåg jag. Komma bort från mitt kyffe som låg i detta dystra byggnadskomplex från tidigt tiotal. Ett tak, ett golv och fyra väggar. Intill en kokvrå med gasspis och mitt emot världens minsta toalett. En toalettstol med träsits där det mesta av fernissan hade flagnat av och ett tvättfat gjort för dockor, fick samsas om nittio gånger åttio centimeters yta. Det blir noll komma sjuttiotvå kvadratmeter, räknade jag ut. Ovanför denna yta för krymplingar en ofantlig gjutjärnsbehållare

som fick mitt avfall att rysa av förskräckelse när vattenmassorna dånade ner med en fallhöjd på en och en halv meter som om tidens uppfattning om dimensionering tappat all sans och sinne för proportioner. Kan man drömma i en sådan lya för sluskar. Ja, faktiskt. Uppenbarligen en alldeles utmärkt plats för drömmar. I detta fall bortförklaringarnas drömmar i ett avlägset schlaraffenland. Om allt som är bättre än nu. Om det goda livet som är så utopiskt men ändå ligger där som ett latent avlägset mål i en obeständig, flyende framtid. Men det gör ingenting. Drömmar är bara ett substitut för det som hägrar i ett fjärran bortom. Ett bombastiskt varuhus för nostalgiska vanföreställningar. Men denna kväll ville jag göra ett litet uppehåll i detta förrädiska drömmeri, inte för att rensa bort all denna sörja av fantasterier, för det var en omöjlighet. Nej jag ville bara få lite frisk luft för att samla kraft till nya verklighetsflykter. Hej du simple verklighetsförfalskare. Vem är du egentligen? En som sätter siffror på verkligheten? En som föredrar inkarnationer i stället för målmedvetna karriärstegar? En som ljuger med siffror?

Jesus sa en gång att du inte skall ställa ljuset under skäppan. För en gångs skull en liknelse som är begriplig och kanske till och med eftersträvansvärd.

Om den liknelsen är applicerbar på mig, det vet jag inte. Någonstans bör det väl finnas ett ljus. Ett ljus i ett skrymsle någonstans som fladdrar skyggt och pockar på att få bli upptäckt. Men jag tvivlar. Hade det funnits ett sådant ljus hade jag nog ställt det under skäppan i alla fall. Av ren dumhet. Jag gick förbi Lundermans karamellfabrik. Skyltfönstret var bara upplyst till hälften då glödlamporna hade gått sönder på ena sidan. Lundermans marmelad gör livet värt att leva, stod det med gröna bokstäver. Dammkorvarna låg där som vanligt. Jag började tvivla på att Lundermans karamellfabrik existerade överhuvudtaget. Lundermans marmelad gör livet värt att leva…, det lät nästan som en domedagsprofetia.

Det enda som höll livsandarna på gott humör skulle vara Lundermans marmelad. Vilken vision att bygga en framtid på. Jag inbillade mig att karamellfabriken var en reminiscens som någon ålderstigen fabrikör av sentimentala skäl vägrade att avveckla.

En sådan marmelad måste ha en eftersmak som varar i flera år. Jag fortsatte min vandring då jag tänkte på den åldrande marmeladfabrikören sittande på en amerikansk gungstol. Där satt han och tänkte tillbaks på sin storhetstid som stadens mest framgångsrika karamelltillverkare. Jag såg stjärnor-

na där uppe. Jag såg asfalten där nere. Asfalt är bättre än stjärnor rent objektivt, vilket har att göra med avståndet. Asfalten ligger där den ligger och är till nytta för alla de människor som bor bakom husfasaderna. Stjärnorna som finns däruppe kan innehålla hur många fantastiska världar som helst. De är ändå ointressanta för oss eftersom vi aldrig kommer att möta dessa världar. Det var en enkel och oantastlig logik fastslog jag utan vidare eftertanke.

När jag passerade Medborgargatan såg jag den första människan under min promenad. Trots det långa avståndet kunde jag se att det var Sigvard Borelius. Han hade en märklig armföring som var ett omisskännligt tecken på hans fysionomi. Medan vänster arm hade en naturlig pendelrörelse, var den högra armen stel och följde det högra benets rörelse ungefär som en passgångares, samtidigt som handen var krampaktigt knuten, som om han omslöt en eftertraktad juvel. Att han vid detta tillfälle var annorlunda klädd med en stickad grå mössa på huvudet som tydligen ersatt den svarta baskern, och långbyxor i stället för golfbyxor kunde inte dölja hans särpräglade karaktär. När jag upptäckte honom kom jag att tänka på det där problemet som jag hade kört fast i, och vem skulle bäst kunna reda

ut det om inte Borelius. Det rörde sig om ett antropologiskt begrepp som på ett mer klargörande sätt borde definieras. Förmodligen självklarheter för kretsen fysiska antropologer men inte för en grupp forskare där olika discipliner var representerade i ett tvärvetenskapligt projekt. Jag skyndade på stegen, nästan småsprang för att komma ifatt honom.

Med bara tio meter kvar, strax hitanför Kilstensgatan, ropade jag på honom. ”Sigvard Borelius!…, hallå!”

Han vände sig om till hälften och gav mig ett räddhågset ögonkast, men i stället för att stanna fortsatte han som om inget hade hänt. Vanudå, varför vill han inte vidkännas mig? undrade jag förvånat. ”Hej, vänta lite! ser ni inte att det är jag…, Alfred Segerholt”, ropade jag ännu högre. ”Det är en sak som jag vill ta upp med er som rör rapporten.” Men han bara ökade takten, så jag sprang ifatt honom och tog ett grepp om axeln. Först då stannade han upp och tittade förvånat rakt in i ansiktet på mig.

Jag såg då att jag hade gjort en rätt bedömning för det var ingen annan än Sigvard Borelius. Höknäsan, det nedlåtande leendet, näsvingarna, rynkorna

i näsroten, de buskiga ögonbrynen, allt var Sigvard Borelius in i minsta detalj. Och vad jag kunde se var även de hornbågade glasögonen precis de som han brukade ha. Det var egentligen bara en sak som inte stämde. Sigvard Borelius hade en stickande, skarp andedräkt som luktade vitlök. Av detta kände jag ingenting trots att den varma utandningsluften svepte över mitt anlete och gav ifrån sig vita slöjor i den kyliga kvällsluften. Men det kunde ju vara en ren tillfällighet.

Först såg han enbart förvirrad ut, sedan var det som att han genomgick en slags tillnyktring från en djup meditation. Det händer faktiskt med mig också ibland, så det var väl i och för sig inte så märkvärdigt med det, tyckte jag då. Det märkvärdiga var att han var så förvånad över mitt plötsliga uppdykande trots att han visste att jag regelbundet gick långa kvällspromenader. Han skakade på huvudet och sa nästan mekaniskt: ”Tyvärr bäste vän, men jag har inte tid just nu. Vi får ta det vid ett annat tillfälle.” ”Men det är ju bara en liten detalj som…”

Han lyssnade inte ens. Han bara skyndade iväg utan någon förklaring och strax vek han av mot Kil-

stensgatan. Det var något som inte stämde. Han hade ju hittills varit oerhört angelägen om att denna forskningsrapport skulle bli korrekt, då den skulle bli den viktigaste pelaren för att motivera projektets fas nummer två. Varför skulle han då inte kunna ägna några futtiga minuter åt att förklara ett antropologiskt begrepp? Jag kunde inte låta bli att spionera på honom för att se var han skulle ta vägen, så jag stannade diskret i hörngenomgången vid Rhodins tobaksaffär och kikade försiktigt runt hörnet. Just då uppfattade jag honom som en skygg, apart forskarsärling som flydde bort från en värld av "efterblivna dönickar"som inte fattade ett dyft av de outgrundliga processer som styrde livets gång. Två kvarter längre bort vek han av på Lagrådsgatan.

Jag kommer nog aldrig att få en plats i deras inre krets, tänkte jag uppgivet. Jag traskade vidare, dyster och tankfull i ett bortanförskap som försatte mig i ett tröstlöst svårmod.