Lögner

Text: Hans Gordon. Bild: iStock.com/mstroz/Mark Strozier

Ur Anna-Karin Selberg: ”Om varför en sanning inte kan segra över politiska lögner” av Eurozine.com, maj 2019

Det tycks inte spela någon roll hur många lögner som produceras och sprids av Donald Trump i hans position som USAs president. En majoritet av hans kärnväljare betraktar honom inte alls som en lögnare, utan tvärtom som en efterlängtad sanningssägare, som någon som säger det ingen annan politiker vågar.

Det räcker långt att uppträda och agera som orädd och rak på sak, och att vara den som vet sådant som inte någon annan vet. På det sättet förblir Trump trovärdig bland dem som har fastnat i naiva hjälteberättelser om den ensamme och starke mannen som kan röja väg i den politiska sly som kan uppfattas befolka parlamenten i det amerikanska representanthuset och i senaten. Det säger egentligen mindre om Trump själv än om hans stora väljarbas. och det säger något viktigt om oss så kallade vanliga människor.

Gång på gång under människans historia, även under modern tid, har det visat sig att tillräckligt många statsmedborgare i vitt skilda länder mer eller mindre uppenbart ställer sig bakom och ger den till synes starke mannen sitt stöd. Det må gälla personer som Jair Bolsonaro i Brasilien, Nicolás Maduro i Venezuela, Alexandr Lukasjenko i Belarus, Kim Jong-Un i Nordkorea, Viktor orbán i Ungern, Vladimir Putin i Ryssland och många, många fler. Flera miljoner tyska medborgare röstade jublande fram Adolf Hitler när en ny rikskansler skulle utses år 1933. Det spelade inte någon roll att nazistpartiet och naturligtvis Hitler själv stod för ett extremt rastänkande och en fokuserat stark antisemitism. Samtliga dessa ledargestalter, diktatorer eller ej, har visserligen blivit föremål för åtskilliga människors avsky, men faktiskt än mer för mångas beundran.

Hjälteberättelser utgör ofta vitala delar i berättarglädjen. Den har även varit en av de starkare drivkrafterna bakom språkets utveckling. Grimaser och gutturalt enkla uttryck har inte varit nog för vår kommunikation med varandra. Vi har alltid velat höra mer, förstå mer, orientera oss bättre i denna komplexa och komplicerade värld vi lever i. Vi har alltid strävat efter att samordna våra krafter och resurser på sätt som förhoppningsvis skulle kunna stärka oss och som skulle kunna leda till några trösterika vägledningar framåt i tiden.

Så … berätta mer, ge mig dina bilder av det som finns runt om oss och kanske inom oss! Lämna mig inte i ovisshet, berätta om hur allt blev skapat och om meningen med det skapade och om att det finns någon där uppe eller bortom som ser till mig som liten är. Berätta mer, låt mig få höra, så kan jag sen föra vidare det jag tycker mig ha förstått. och när jag för det vidare till andra kommer vi, just vi, gradvis att bygga våra sociala förbund. Vi blir till delar av en social enhet. Enheten bygger på enighet och kan leda till en församling. Inom ramen för den kan vi våga oss på att bli allt mer högljudda och till slut offensivt predikande. Hör här, så här ligger det till! Den som blir riktigt skicklig i predikandet, något som idag benämns som retoriskt framgångsrik, kan lyftas fram av de mångas behov av ”Mera!”, ”Ge oss mera!”, och då är det nära till både kyrk- eller tempelsalar och till politiskt organiserade hörsalar. Vid sidan av dessa massmötesrum pågår ständigt ”smalltalk”-samtal där vi runt lunchborden eller i fikarummen fortsätter vårt berättande för varandra om såväl det lilla som det stora, om såväl det vardagliga som det vi tänker om våra samhällen.

Alla dessa historier sker oftast på begäran. Vi behöver höra för att få vara med, vi behöver bli delaktigt engagerade, vi behöver den sociala tillhörigheten och därmed vår upplevelse av rimligt meningsfull identitet. Berättelserna blir till nödvändiga sociala smörjmedel. Huruvida de avspeglar någon etablerad kunskap och någon sanning är av underordnad betydelse. Vi brukar inte kalla det här för lögnernas värld. Men de utgör oftast en väv av fantasier och föreställningar, en mer eller mindre välorganiserad social lek, som vi, de flesta av oss, livaktigt deltar i.

Ibland går världspolitiken och den mer begränsade sekterismen hand i hand. Gränserna mellan det naturvetenskapen lär oss om tillvaron rubbas och stöps om och den oskyldiga sociala leken förvandlas till en betydligt mer allvarlig situation, där någon eller några bygger en konkret låtsasvärld utifrån vissa fantasier och fiktiva berättelser.

En sådan låtsasvärld kan byggas av ett mindre, lite avvikande trossamfund eller en betydligt större, politisk organisation till att kunna omfatta en hel nation. Berättelserna har i dessa sammanhang många gånger lett till heligförklarade skrifter, vilka sägs avspegla en objektiv verklighet, det riktigt sanna. Medlemmarna i sådana gemenskaper indoktrineras vanligen på sätt som kan leda till ren masspsykos. Övertygelsen om vad som för gruppen är sant kan bli fullständigt dominerande och en intern kritisk granskning om vad man har för sig är oftast bannlyst. Lögner blir legio och därmed farliga, i synnerhet om man laddar lögnerna med både krut och riktig ammunition. Det finns många exempel på det här även i vår moderna och upplysta tid.

Jag tänker snabbt gå förbi de tydligt kriminella, vare sig de opererar enskilt eller i gäng. De har ju anammat lögner som sina specialverktyg. De är ute efter att bedra och att hänsynslöst ljuga både sina offer och utredande myndigheter rakt upp i deras ansikten, där den primära avsikten vanligen är att på sikt fasa ihop maktpositioner med pengar utan alltför krävande egeninsatser. Jag väljer istället att gå tillbaka till den mer intressanta frågan om hur det kommer sig att så många människor tycks värja sig emot en faktisk och evidensbaserad kunskap om tillvaron till förmån för diverse föreställda fantasiriken.

Svaret, eller svaren, på den frågan kan hämtas både från naturvetenskapen och filosofin. En typisk filosofisk fråga är: Varför finns det någonting snarare än ingenting? När den frågan läggs upp på naturvetenskapens dissektionsbord finns det de som kommer fram till en viktig utgångspunkt, nämligen att Naturen, inkluderande universum med alla galaxer, stjärnor, planeter och svarta hål, kanske uppstod utan någon tanke, mening eller avsikt. Det är den hypotetiska utgångspunkten den moderna naturvetenskapen arbetar utifrån. Naturen och hela universum är vad det är och det finns ingenting i den som egentligen bryr sig särskilt mycket om vad vi människor har för oss på vår ömkliga lilla planet. Förutom andra människor runt oss. De, det vill säga vi alla, kan producera mängder av tankegods, etiska föreskrifter inkluderade, som verkligen omfattar en omsorg om andra. Men det finns inte någonting annat där ute, utanför oss, som vare sig styr eller bromsar oss i våra virvlande tankebanor.

En sådan tanke leder förstås till frågan om varför vi människor över huvud taget finns. De som läst Charles Darwin och som i huvudsak accepterat den evolutionsbaserade teorin om livet på Jorden skulle kunna svara att det inte existerar någon översinnlig, metafysisk kraft som vare sig skapat eller fortsatt att utveckla djurarten Homo Sapiens. Vi finns därför att vi har råkat passa in i en slumpmässig form av utveckling, där bara de resilient smartaste arterna förmått bilda en så här långt uthållig kedja av varelser.

Det vi beskriver som verkligheten utanför oss är, så vitt vi idag kan bedöma, endast en, och den är fullt möjlig att beskriva i fysikaliska termer. Vetenskapsmännens primära uppgift är att sammanfoga det som går att forskningsmässigt upptäcka, steg för steg, därmed förtydliga och även förnya det som går att beskriva under rubriken Kunskap. Förnyelse är viktigt. Ett bra exempel på det utgörs av Einsteins relativitetsteori som på 1920-talet kom att kullkasta 1600-talets store brittiska forskare, Isaac Newtons teori om gravitationslagen. Äpplet faller nämligen inte från trädet till marken på grund av någon tyngdkraft, utan äpplet följer bara något som idag benämns den krökta rum-tiden.

De flesta människor, åtminstone dem jag vanligen omger mig med, tycker att det är för komplicerat och krångligt att studera djupare filosofiska frågor och moderna naturvetenskapliga fynd om kvarkar och strängar med mera. Man vill nog gärna veta så mycket som möjligt om vår planet, om universum med alla galaxer och svarta hål, och även om varför vi människor finns och hur det kommer sig att alla möjliga andra livsformer existerar som de gör. Men svaren på allt detta kräver väldigt mycket arbete.

För att slippa att enbart stå inför ett okänt tomrum i väntan på än mer preciserad och förhoppningsvis inte alltför komplicerad kunskap producerar vi istället fiktiva berättelser om hur världen skulle kunna vara uppbyggd. Vetenskapliga fakta omstuvas till illusoriska sagor. Många av oss är infernaliskt skickliga på att väva ihop mönster, som kan bli till filmer och serier eller tjocka skrifter, byggda på sägner. Åtskilliga sådana texter kan med positiva sinnen te sig tillräckligt attraktiva för att föras upp till den politiska maktens bokhyllor.

Politik och flödet av berättelser om vad som tycks sant och bäst för oss har alltid gått samman i en anrättning som förhoppningsvis ska smaka gott och som just därför kan bidra till att politiken fortsätter att bestå så som den gör. Den moderna naturvetenskapen med dess teorier om alltings ursprung stöds mycket sällan på motsvarande sätt. De resultat som vetenskapen levererar kan nämligen upplevas som något alltför kallt och gudlöst. Vi vanliga människor föredrar oftast att ge plats för dem som framträder med auktoritet och pondus, och som tycks särskilt bra på att hålla dörrarna öppna till illusionernas särskilda rum. Att det är i dessa rum som lögner tillverkas och sprids märker vi inte alltid, men det är ofta där som maktmänniskor och den egna nationen glorifieras, och det är där som kamplystnad går i armkrok med primitiva reviranspråk. Därmed är det inte långt till än fler vapensmedjor och ännu mer militär upprustning. Det blir gärna så när vi lämnar fakta bakom oss till förmån för glorifierade berättelser som vore de gjorda för narcissistiska personligheter.

Den globala vapenförsäljningen omsatte för ett par år sedan uppskattningsvis cirka 420 miljarder dollar. Vad den siffran ligger på idag är svårt att exakt få fram, men den har med all sannolikhet växt ordentligt. Bryr sig naturen, universum inkluderat, om det? Det gör den nog inte.

Hans Gordon, docent i pedagogik, leg psykolog, leg psykoterapeut med en omfattande erfarenhet av konsultverksamhet i den ideella och den offentliga sektorn samt i näringslivet. Tidigare universitetslektor. Driver tillsammans med sin hustru Gordon Consulting.