ERIK JAMPA ANDERSSON
OSYNLIGA VÄRLDAR Hur vi glömde att världen är mer än mänsklig
OSYNLIGA VÄRLDAR Hur vi glömde att världen är mer än mänsklig
ERIK JAMPA ANDERSSON
OSYNLIGA VÄRLDAR Hur vi glömde att världen är mer än mänsklig Översättning: Kjell Waltman
Copyright © 2023 by Erik Jampa Andersson Originally published in 2023 by Hay House UK, Ltd. © 2023 Svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Åsikterna i boken är författarnas egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa och följs på eget initiativ. Frångå inte ordinär läkarvård. Originalets titel: Unseen beings Författare: Erik Jampa Andersson Översättning: Kjell Waltman Formgivning omslag och inlaga: Art Industry Bild omslag: iStockphoto Tryck: ScandBook AB, 2023 ISBN: 978-91-89437-70-8 Utgiven av Livsenergi Forumvägen 14 131 53 Nacka www.livsenergi.se
Denna bok är tillägnad Starr, den bästa person jag någonsin har känt, och alla dem som har varit osedda.
INNEHÅLL
Författarens tack
9
Inledning: Ropet från de osedda
11
DEL I: DIAGNOS 1. Den bistra sanningen
23
Att komma tillrätta med vår ekologiska sjukdom 2. Naturtillståndet
43
Att minnas våra mer än mänskliga släktingar 3. Balans och obalans
77
Det animistiska tillståndet
DEL II: ORSAK OCH VERKAN 4. Naturhierarkier
99
Den stora klyftans filosofiska rötter 5. Gudar och demoner
121
Den ekologiska ringaktningens kanonisering
–7–
DEL III: PROGNOS 6. Provokation
149
”Andlig sjuka” och ekologisk hälsa
DEL IV: BEHANDLING 7. Att befria de osedda
177
Bortom gudar och demoner 8. Att träda in i det riskabla riket
205
Mytens revolutionerande kraft 9. Behandlingsmetoder
231
Den åttfaldiga vägen till naturens återhämtning Slutsats: Att lära sig se
253
Noter
259
Bibliografi
283
Om författaren
299
Inledning
ROPET FRÅN DE OSEDDA En av de återkommande filosofiska frågorna lyder: ”Ger ett fallande träd i skogen något ljud ifrån sig om ingen finns där som kan höra det?” Vilket säger en hel del om hur filosofer tänker, eftersom det alltid finns någon i en skog. Må vara blott en grävling som undrar vad det där knakande ljudet var för någonting […].1 Terry Pratchett
V
arför är detta en återkommande filosofisk fråga? Det beror på att vi har svårt att föreställa oss någon meningsfull medvetenhet på ett ställe som en skog, om det inte finns
några människor där. Den utgör en miljö, en plats, en färgstark fond för våra mänskliga dramer, men det är givetvis människor som ger den mening. Även om ett fallande träd inte bara skulle uppfattas av djur utan rentav av träd och andra växter, skulle många av oss ändå undra om det verkligen existerar något ljud om det inte finns någon människa i närheten som uppfattar det. Men den människocentrerade berättelsen håller på att ta livet av oss. Vi har blivit så hänförda av dess illusioner att vi knappt ens – 11 –
osynliga världar
märker att den finns eller vilken förödande inverkan den har på livet på jorden. Inte bara för oss själva utan för alla de otaliga varelser som vi delar vår värld med. Denna bok handlar om att transcendera antropocentrismen – föreställningen om människan som centrum, att Homo sapiens skulle vara universums viktigaste, mest betydande och centrala varelse – och därigenom skapa en bättre framtid. Men innan vi ens kan börja hoppas på att göra förnuftiga framsteg måste vi först skaffa oss den klarsyn som man får genom att titta i backspegeln. Denna bok är därför inte bara en programförklaring för förändring utan också en diagnostisk undersökning av klimatkrisens rötter. Genom att bättre förstå vilka felaktiga vägval vi har gjort i det förflutna kan vi kanske undvika att välja likadana vägar i framtiden. Vi kan fortfarande forma vår framtid, och med ”vi” menar jag inte bara oss människor. På tal om fallande träd bör vi tänka på att vi enligt FN:s uppskattningar årligen förlorar omkring 10 miljoner hektar av världens skogar – däribland miljontals hektar primär tropisk regnskog.2 Detta påverkar verkligen vår värld, men inte ens i de mest seriösa samtal om klimatförändring brukar vi ta hänsyn till hur våra handlingar påverkar icke-mänskliga varelser. I stället ser vi mycket av det vi gör som ett tillvaratagande av resurser utan någon direkt koppling till moral. Under tusentals år har vi vant oss av med att se växter och djur som medvetna varelser. Förutom att tillgodose våra behov saknar de mening. Vi kanske pratar om att ”rädda planeten”, men vanligen menar vi bara att slå vakt om korn bodarna, inte om att sörja för alla levande varelsers väl. För att kunna nå fram till ett annat synsätt och beteende behöver vi mer än bara fakta och data. Data har vi redan – vi har faktiskt alltid haft dem. Långt före det första teleskopet eller mikroskopet
– 12 –
Ropet från de okända
visste vi att vi inte var existentiellt ensamma. Vi betraktade den mystiska världen omkring oss och såg helt enkelt andra varelser. Men våra berättelser om naturbesjälning gav med tiden vika för nya myter om mänskliga hjältar och mäktiga antropomorfiska gudar, dessa himmelska bundsförvanter till ett släkte som var ödesbestämt att bli jordens herrar. Denna gradvisa konstruktion av antropocentriska myter ledde oss sakta till att bli självupptagna. För att kunna gå mot en ljusare framtid måste vi göra oss kvitt dessa bristfälliga myter. För att verkligen inse att vi bebor en levande värld och står i ett dynamiskt förhållande till allt levande omkring oss behöver vi nya berättelser – eller kanske rentav gamla.
Påverkan under uppväxten Jag växte upp med J.R.R. Tolkiens verk. Han var den som öppnade mitt sinne för naturbesjälningens under. Så fort jag talar om min bakgrund, hur kortfattat det än är, börjar jag alltid med denna detalj, eftersom den så tydligt visar hur stort inflytande berättelser kan ha. Det var en enkel pocketupplaga av The Hobbit (Bilbo), en av mammas älsklingsböcker från barndomen, som väckte min kärlek till historia, språk, myter, växter, kosmologi, metallsmide och naturen. Under några få år slukade jag Tolkiens övriga verk och blev något av en expert på allt som rörde Midgård. Som 12-åring gjorde jag i skolan anteckningar på tengwar och förvirrade mina föräldrars vänner med ingående sammanfattningar av sagorna från Första och Andra åldern i Midgård. Vid en damm nära mitt hem i Colorado offrade jag till och med blommor och sjöng alvdikter för Yavanna (’Fruktgiverskan’), även kallad Kementári (’Jordens drottning’), och för Varda (’Den upphöjda’), även kallad Elentári (’Stjärnornas drottning’).3 Jag var visserligen förståndig nog att inse att Tolkiens sagor inte var baserade på historiska fakta, men
– 13 –
osynliga världar
jag hade ändå svårt att förstå varför Silmarillion skulle vara mindre viktig än så kallade heliga skrifter. För jag ville faktiskt att Midgård skulle vara verklig, och på sätt och vis tror jag att denna önskan egentligen aldrig riktigt försvann – den bara utvecklades och mognade. Under de 20 år som gått sedan dess har mycket förändrats, och mitt liv har tagit många oväntade vändningar. Efter att ha utsatts för mobbning i det offentliga skolväsendet gick jag ett par år i en kristen skola, men jag kom att tycka riktigt illa om teistiska religioner. Jag var fascinerad av själva föreställningen om religion och insåg att jag verkligen ville ha en religiös upplevelse, men jag gillade aldrig kristendomen. Inte heller kreationismen, himlen och helvetet eller lärorna om att djur skulle vara själlösa. Min stora kärlek till familjens hund Starr gjorde att jag alltid lade särskilt stor vikt vid den sista punkten. Jag kände att jag aldrig skulle kunna bli anhängare av en tro där man betraktade djur som själlösa ting, och följaktligen vände jag naturligtvis min uppmärksamhet österut. Som 13-åring upptäckte jag buddismen, och som 14-åring träffade jag min rotlama, Tsultrim Allione, och började under hennes nära vägledning öva mig i den tibetanska Nyingma-traditionen. Jag tillbringade många underbara somrar på hennes retreat Tara Mandala i Colorado, där jag av några av vår tids främsta lärare fick bred undervisning i meditation, filosofi och rituellt konsthantverk. Så småningom blev jag umdze (ritualledare), och specialist på de intrikata procedurerna i Drupchen-ceremonin (’framstående prestation’) och i utövandet av Chöd (för att frigöra sig från sin känslomässiga bindning till kroppen). Jag fortsatte med att studera religion och tibetanska vid universitetet, men när jag fyllde 20 upptäckte jag att jag hade fastnat i slentrian. Den akademiska bana jag var inne på kändes mycket
– 14 –
Ropet från de okända
otillfredsställande, och jag började tröttna. Jag ville engagera mig i traditionernas fulla dynamiska kraft på ett meningsfullt sätt, inte bara peta lite på dem utifrån. Året därpå lämnade jag universitetet och påbörjade en femårig utbildning i traditionell tibetansk medicin, Sowa Rigpa (’helandets vetenskap’). Jag fick omfattande ut bildning i den tibetanska medicinens rottexter och kommentarer, vilket sedan följdes av fem månader i Kathmandu, där jag bodde och verkade som läkarpraktikant. När jag fyllde 27 hade jag startat min egen mottagning och på doktor Nida Chenagtsangs begäran börjat undervisa. Jag var aldrig särskilt förtjust i klinisk medicin, men jag gillade att undervisa, att arbeta med gamla texter och kanske framför allt att arbeta med örter. Jag blev fascinerad av växter, inte bara växter från Himalaya, utan i allt större omfattning av växter från landsbygden i min trakt och på min egen bakgård. Genom att verkligen ”möta” dessa varelser började jag bli varse att de var långt mer än bara användbara läkeväxter. Jag började se dem som varelser, och min relation till dem började övergå från ”användning” till ”förhållande”. Det var denna förändrade syn som var ett av fröna till den här boken. Den tibetanska medicinen är märklig av många skäl. Dess obrutna linje av integrativ medicinsk forskning har anor som sträcker sig 800 år bakåt och är baserad på en avancerad och synkretistisk medicinsk teori som har växt fram ur flera eurasiska traditioner. Vår tids tibetanska läkare är i stort sett som de alltid har varit – djupt rotade i traditionen, framåtblickande och med en ständig strävan efter att förfina och utvidga sina insikter om hälsa och sjukdom och medicinska terapier – samtidigt som de ofta tar till sig insikter från den biomedicinska vetenskapen för att underbygga och komplettera sin traditionella syn på läkaryrket. När covid-19 slog till 2020 hade jag nyss börjat ta emot patien-
– 15 –
osynliga världar
ter på min nya mottagning i London, dit jag hade flyttat när jag gifte mig 2019. Stängningen av praktiken ledde till att jag fick gott om tid att mer ingående ägna mig åt växter och forskning och att återuppta en del projekt som hade stått på sparlåga (som den här boken). I början av pandemin lade jag märke till att mina kolleger inom den tibetanska medicinen (Ayurveda med flera) aktivt diskuterade sambanden mellan covid-19 och klimatförändringen, medan en liknande diskussion helt saknades i den bredare offentliga diskursen. För de traditionella läkarna var ekologiska faktorer inte en bisak utan en integrerad del av orsakerna till själv krisen. Men i den offentliga sfären förbisåg till och med hängivna ekodebattörer ofta detta samband. I stället klagade många på att all världens regeringar tog pandemin på större allvar än klimatförändringen – en berättigad kritik, men bara om vi gör gällande att de båda frågorna är helt obesläktade. Det är inte ofta vi erkänner pandemiernas ekologiska aspekter, men i den tibetanska medicinen betraktas sådana utbrott alltid utifrån vårt förhållande till naturen. I den tibetanska medicinens fyra tantror betraktas miljöskadliga aktiviteter som gruvdrift, av skogning och utsläpp som provokationer mot den mer än mänsk liga världen, eftersom de har negativ inverkan på de osedda varelser som omger oss. När dessa varelser blir sjuka eller provoceras på annat sätt kan en rad olika mänskliga åkommor utlösas, däribland epidemiska infektionssjukdomar. När jag gick min mastersutbildning i historia på Goldsmiths College vid University of London blev jag alltmer intresserad av miljöhistoria, studiet av människans uppfattning om och förhållande till miljön genom tiderna. Lika fascinerad blev jag av de tvärvetenskapliga förhållandena mellan historia, naturvetenskap och mytologi, både vad gäller de forntida vetenskapsdisciplinernas
– 16 –
Ropet från de okända
uppkomst och vår naturuppfattning. Genom att studera historien lär vi oss inte bara bättre förstå hur gamla kunskapssystem växte fram utan också hur de visionärer och systematiker som stod bakom denna utveckling använde sig av berättelser och myter för att förklara och styrka sina teorier. Det har alltid varit genom berättelser som vi har lärt oss förstå världen, och det är genom berättelser som vi kan börja förändra den. Denna bok är som en gobeläng – bestående av många olika lärdomstrådar som jag har vävt samman under årens lopp. Den är delvis historia, delvis naturvetenskap och religion, delvis ekokritik, delvis ett manifest och delvis ett kärleksbrev till naturen, men till syvende och sist är den en berättelse: en berättelse om hur vi glömde att världen är mer än mänsklig och om hur våra minnen innehåller nycklarna till en ljusare framtid för oss alla.
De osedda När jag nu har föresatt mig att tala om de ”oseddas” rike är jag väl medveten om att många kommer att förvänta sig att dessa sidor ska fyllas av spöken och övernaturliga väsen. Osedda varelser avser i stort sett alla de varelser som vi aktivt har gjort osedda, även om somliga av dem faktiskt visar sig. Under en stor del av vår historia har vi urskilt två skilda och motsatta världar: människans besjälade värld och naturens obesjälade. Vi har fått för oss att det av de miljontals arter som bebor vår värld bara är människan som be sitter den magiska klarhet som man finner hos ett verksamt rationellt medvetande – en ”själ”, om man så vill – medan allt ickemänskligt utgör ett kollektiv som i stort sett kan klassas som ”natur” och ”resurser”. Men osedda varelser kan vara träd, maskrosor, korallrev, slemsvampar eller rentav sjöar. Trots att vi tydligt kan se dessa varelser
– 17 –
osynliga världar
med blotta ögat brukar vi ofta fullständigt kringgå deras varande eller existens. Vi bortser från att de alla är upptagna med att upp leva livet på ett förkroppsligat och intelligent sätt. Forskning om icke-mänskligt och icke-djuriskt beteende har under de senaste decennierna utvidgats avsevärt, vilket har gett upphov till en del knorranden och ommöbleringar inom den vetenskapliga världen, i synnerhet inom neurovetenskapen. Man har sedan länge förutsatt att människans nervvävnad har en unik förmåga att skapa det vi kallar medvetande eller medvetenhet. Vi vet att neuroner är en väsentlig del av djurs kognition. Att varelser som växter och svampar saknar sådana har därför lett till den förhastade slutsatsen att de även saknar kognitiv förmåga. Men detta är rent ut sagt fel. Vi har nu ett överflöd av bevis som pekar på slutsatsen att till och med växter, slemsvampar och encelliga organismer uppvisar beteenden som vittnar om intelligent medvetenhet. Det framstår som obestridligt att allt liv i grunden är medvetet och att alla varelser ägnar sig åt kognitiva processer för att tillgodose sina evolutionära behov. En betydligt intressantare fråga än problemet med ”det fallande trädet” blir följaktligen: Om man enbart för nöjes skull hugger ned ett friskt träd och detta inte faller på några människor, är denna handling då förknippad med något etiskt eller moraliskt ansvar?
Att se lösningen I dagens värld är vår exploaterande och föraktfulla behandling av osedda varelser grundorsaken till otaliga sociala och ekologiska kriser. Om vi vill komma fram till en systematisk lösning på vår existentiella sjukdom, klimatkollapsen, måste vi förstå problemet, hur vi hamnade där vi är, vart vi är på väg och hur vi ska klara det.
– 18 –
Ropet från de okända
Boken är följaktligen indelad i fyra delar: Diagnos, Orsak och verkan, Prognos samt Behandling. I första delen ska vi undersöka våra aktuella omständigheter och klargöra hur de avviker från ett naturligt hälsotillstånd. Andra delen handlar om störningens etiologi och patogenes samt undersöker hur filosofi, religion och vetenskap har bidragit till denna utveckling och fortgång. Tredje delen handlar om prognosen, särskilt i gränslandet mellan ekologi och sjukdom. Vi kan ännu komma att gå en dyster framtid till mötes, men de behandlings metoder som läggs fram i fjärde delen, däribland justeringar av våra filosofier, myter, attityder och beteenden, kan visa oss vägen till en meningsfull återhämtning. Det hela är naturligtvis ett jätteprojekt som kräver minst en livstids forskning. Jag kan bara hoppas på att skrapa lite på ytan. Men vi kan inte vänta i flera livstider förrän det sker avgörande förändringar, och ingen vet vad som väntar oss. För min egen del är den här boken ett nödvändigt men blygsamt försök att ändra riktning i den allmänna diskursen, om så bara en aning. Med den inställningen kan vi kanske låta späda skott tränga fram genom sprickorna i vår sönderfallande värld. Vi kan fortfarande bygga en ljusare framtid, men för att kunna göra det måste vi hörsamma ropet från osedda varelser.
– 19 –
DEL I
DIAGNOS
1
DEN BISTRA SANNINGEN Att komma tillrätta med vår ekologiska sjukdom
V
år planet är svårt sjuk. Det vet redan de flesta av oss. Vi bär med oss den vetskapen så gott vi kan medan vi lever vårt dagliga liv. Vi försöker kanske undvika att tänka för
mycket på det eller så försöker vi kanalisera vår oro till något ”produktivt”, som aktivism eller frivilligarbete. Vi vet att vi måste göra något, men vad då? Något politiskt, ekonomiskt, industriellt, tekniskt eller vad? Räcker det med att köpa elbilar och minska koldioxidutsläppen? Att äta mindre kött och minska näthandeln? Att skärpa bestämmelserna för industrin? Att plantera några träd? Alla dessa aktiviteter kan visserligen vara till nytta och få oss att känna att vi ”gör något”, men vi vet också att de var och en för sig inte kommer att räcka till. Det finns inget piller som ensamt kan rädda oss från det som fattas oss – vår inställning till både diagnos och behandling måste i grunden vara mer holistisk. – 23 –
osynliga världar
Miljökatastrofer är inget nytt i sig, och det är inte heller den allvarliga inverkan som människans ekologiska exploatering har fört med sig. Redan för 2 000 år sedan, före en olycksalig vistelse utanför Pompeji, skrev den romerske historikern Plinius d.ä.: ”[…] Tanken på girighetens ohämmade inverkan och vad utarmningen av jordens resurser för med sig på lång sikt är svindlande. Hur oskyldigt, hur lyckligt, ja, hur bekvämt, vore inte livet om det inte åtrådde något […] utom sådant som är omedelbart åtkomligt!”1 I själva verket har vi länge vetat att vi har varit inne på en farlig väg, och detta var i många avseenden hela tiden vår avsikt. Vårt mål har sedan länge varit att dominera och kontrollera naturen för att skapa en mer perfekt mänsklig domän åt oss själva – att uppnå peak humanity, människans krön.2 Men ett ”krön” är både en höjdpunkt och början på en utförsbacke, och det går inte att bortse från att vi redan kan vara långt över krönet. Trots den existentiella faran med vårt projekt har vi under årens lopp lyckats tränga undan våra farhågor med ett stort antal fantasirika berättelser, fulla av mänsklig exceptionalism, gudomligt beskydd, teknikbesatthet och postapokalyptisk frälsning. Berättelser som har övertygat oss om att vi är de bästa, klokaste och viktigaste varelserna i hela universum – och att vi som sådana alltid kommer att fortsätta utvecklas. I århundraden såldes löftet om eviga framsteg, oändlig tillväxt och en värld av obegränsade möjligheter in hos den ”utvecklade världen”, under det förmätna antagandet att de enda begränsningar som kunde läggas på oss var de som vi lade på oss själva: Vi människor kan om vi bara vill. Själva naturen var ”vår” att styra över. Under det senaste halvseklet har miljöforskare bedrivit en häpnadsväckande mängd forskning om de symptom som vår planet uppvisar, och deras prognos är alltför tydlig: Om vi fortsätter som
– 24 –
Den bistra sanningen
vi har gjort kommer vi att utlösa förödande och irreparabla miljöförändringar som leder till en utbredd ekologisk och social kollaps, en katastrofal förändring av det globala klimatet och ett sjätte massutdöende – som redan är på god väg. Vi närmar oss snabbt en punkt där det inte längre finns någon återvändo, om det inte redan är för sent för oss att handla. När vi tänker på massutdöenden brukar vi främst tänka på minskningen av djurbeståndet. År 2020 rapporterade Världsnatur fonden (WWF) att djurpopulationerna under de senaste 50 åren hade minskat med i genomsnitt 68 procent.3 Men förlusten av liv och biologisk mångfald är inte begränsad till djur. Den industriella avskogningen dödar årligen cirka 15 miljarder träd, och den siffran stiger snabbt. Varje minut jämnas cirka 300 000 kvadratmeter skog med marken, till stor del för att ge rum åt boskapsuppfödning. Denna tendens, som står för cirka 80 procent av all industriell avskogning och över 50 procent av de totala utsläppen av växthusgaser, är följaktligen den främsta drivkraften bakom förlusten av liv och biologisk mångfald, inte skogsavverkning eller papperstillverkning.4 På grund av det globala politiska etablissemangets uppenbara oförmåga att hantera situationen har forskare – som sedan länge har lärt sig att hålla avstånd till sitt ämne och vara objektiva i sin forskning – tvingats in i den mycket besvärande positionen att utifrån enbart data försöka förändra människors beteende. Vi kanske tror att klimatforskarna kommer att leda oss ut ur detta fiasko om vi bara låter dem ta ledningen, men vi behöver en betydligt mer tvärvetenskaplig inställning. Det är inte en klimatforskares uppgift att fastställa och verkställa behandlingsåtgärder eller att bedöma den komplexa samhälleliga och historiska dynamik som fick oss att bli så förvirrade och känslokalla. Vi behöver faktiskt ta itu
– 25 –
osynliga världar
med grundorsaken, men för att göra det måste vi först erkänna hur komplex den är. Trots allt prat om planetens sjukdom har vi fortfarande inte ens kommit överens om vad vi ska kalla den. Den globala uppvärmningen är naturligtvis huvudämnet för de flesta samtal om krisen. Den snabba ökning av växthusgasutsläpp som den industriella revolutionen utlöste har fått vår atmosfär att fungera som en värmefälla som ständigt pressar den globala medeltemperaturen uppåt och gör otaliga naturliga ekosystem oåterkalleligt instabila. Från omkring 1950-talet har man under den så kallade stora accelerationen på norra halvklotet kunnat se en exponentiell ökning av växthusgasutsläppen, vilket har lett till snabba och katastrofala förändringar i det globala klimatet. Vädermönstren har redan börjat genomgå dramatiska förändringar, och många regioner har drabbas av förödande regnbrist, bränder, orkaner, översvämningar, tornados och värmeböljor som helt saknar motstycke i den dokumenterade historien. Men global uppvärmning är bara en faktor i planetens sjukdom. Den stora accelerationen har också inneburit en exponentiell ökning av avskogningen, det industriella jordbruket och föroreningarna av hav, jord och vattenvägar – faktorer som tenderar att sopas under mattan när vi enbart fokuserar på utsläppen av växthusgaser. Men lika problematisk är den mer omfattande benämningen ”klimatförändring”. Vår sjukdom handlar inte bara om förändring. Den är en elakartad cancertumör som snabbt sprider sig. Men vårt tillvägagångssätt för att bromsa den hittills har varit ungefär som att sätta ett färgglatt barnplåster på ett malignt melanom. Det är dags att pröva något annat. Orsakerna till vår kris sträcker sig tyvärr över årtusenden, inte över århundraden eller årtionden. De är många och komplexa,
– 26 –
Med inspiration från traditionell filosofi och buddistisk visdom bygger Erik Jampa Andersson ett revolutionerande perspektiv på vår ekologiska sjukdom, som sammanlänkar historia, filosofi, vetenskap och religion. Under lång tid har människans förhållningssätt till jordens uppbyggnad förändrats. Sakta men säkert har vi separerat oss från naturen och osedda varelser, och istället skapat en föreställning om att människan är universums viktigaste, mest betydande och centrala individ. Denna rörelse bort från vårt ursprung hindrar oss från att se vår existentiella sjukdom – klimatkollapsen. Att blunda för släktskapet mellan den mänskliga och icke-mänskliga världen tar kål på oss och vår jord. Lösningen på miljöproblemen ligger inte i hårda fakta och data. Det finns inget piller som ensamt kan rädda situationen. Erik Jampa Andersson menar att vår inställning till både diagnos och behandling måste i grunden vara mer holistisk för att åstadkomma en meningsfull återhämtning, och en viktig del är att justera våra filosofier, myter, attityder och beteenden. I Osynliga världar presenterar Andersson ett sätt att hitta tillbaka till den mer än mänskliga världen och den roll vi spelar tillsammans med allt annat liv. I denna upplysande bok får vi bland annat läsa om: • hur och varför vi utvecklade en människocentrerad världsbild • häpnadsväckande upptäckter om naturens dolda intelligens • hur religiösa traditioner har hanterat frågor om natur, känsloförmåga och ekologi • naturbesjälning • kritiska samband mellan mänsklig hälsa och miljömässig hälsa Om vi kan omvandla vår egen upplevelse av världen, kommer vi att upptäcka att den alltid har varit mycket rikare och mer magnifik än vi någonsin kunnat föreställa oss.