Allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

ALLT FÖR LJUSET, ALLT FÖR LIVET, ALLT FÖR KÄRLEKEN

LJUSET LIVET

KÄRLEKEN

Läk kroppen, väck själen och förändra verkligheten

MATT KAHN

Översättning av Birgitta Karlström

Copyright © 2022 Matt Kahn

This translation published by exclusive license from Sounds True, Inc.

© 2023 Svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa. Frångå inte ordinär läkarvård.

originalets titel: All For Love: The Transformative Power of Holding Space

författare: Matt Kahn

översättning: Birgitta Karlström

formgivning omslag och inlaga: Art Industry

foto omslag och inlaga: iStockphoto

tryck: ScandBook AB, 2023

isbn: 978-91-89437-45-6

Utgiven av Livsenergi

Forumvägen 14

131 53 Nacka

www.livsenergi.se

TILL JULIE DITTMAR:

Din vänskap är en av de största gåvor jag någonsin fått. Tack för den här resan och för det alldeles nya kapitel vi har påbörjat.

Inledning

Som tidsmarkör för just den här stunden i historien kan jag berätta att jag sitter framför min dator i en värld som har anpassat sig till att bära munskydd och hålla social distans, som vacklar efter många generationers rasåtskillnad och som skakas av en våldsam attack mot vår nations huvudstad. Oavsett om det är ras, kultur, kön, sexuell läggning, identitetspreferens eller åsikter som skiljer oss åt, verkar det som om de många sprickorna i vår värld har vidgats till allt djupare klyftor av sociala konflikter.

Många anser att vår utveckling som art har fört oss till förtvivlans brant, men jag ser det här som ett gyllene tillfälle att väcka vårt medvetande på bredast möjliga front. Det här kan vara väckarklockan som världen inte visste att den behövde. Tänk om de rådande konflikterna i själva verket är tillfällen att utforska sann frid och harmoni med våra medmänniskor? Kan det vara så att vi hittar en väg till ett mer medvetet, medkännande och enigt samhälle genom att uppmärk-

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

samma smärtan som skiljer varje hjärta från summan av helheten?

Det kanske är så här människan utvecklas mot hjärtats kollektiva expansion som ska äga rum under Vattumannens tidsålder och som skiljer den från all annan tid i vår kända historia.

Ett tecken i tiden är att alla de olikheter vi uppfattar hos andra kan locka oss att grundligt utforska vad som binder oss samman. I stället för att vara ett ämne som vi lågmält diskuterar i privata sammanhang kan andlighetens betydelse för att ena världen snabbt spridas över alla kontinenter. Vid varje individuell och kollektiv utveckling uppstår förstås ett behov av färdigheter som kan hjälpa oss

längs vägen. För att föda fram en evolutionär art som är villig att vara bättre än någon annan generation före den måste vi gå med på att söka oss inåt och skänka varandra den respekt, bekräftelse och uppmuntran som alla önskar sig och förtjänar. Om vår arts öde är att bli mer medveten och medkännande, då måste också vanorna vi inspireras att använda till vardags vara djupt rotade i dessa principer. På så sätt blir vi själva den konkreta förändring som vi alla vill se. Det är därför du är här för att ta emot de gåvor som erbjuds när man ger allt för kärleken.

Kraften i att hålla ett inre rum

Du kanske frågar dig: Vad betyder det egentligen att hålla utrymme eller att hålla ett inre rum åt mig själv och andra? I sin artikel ”What

It Means to Hold Space for Someone” i webbtidskriften UPLIFT

skriver författaren och läraren Heather Plett att det ”betyder att vi

är villiga att gå sida vid sida med andra på deras resa, vilken den än är, utan att döma, utan att få dem att känna sig otillräckliga, utan att försöka åtgärda dem eller påverka utgången. När vi håller utrymme

åt andra öppnar vi våra hjärtan, erbjuder villkorslöst stöd och släpper all kritik och kontroll”.

Rheeda Walker, psykolog, forskare och professor på University of Houston samt författare till The Unapologetic Guide to Black Mental Health erbjuder en kompletterande förklaring: ”Att hålla ett inre rum … betyder att man utan att forcera tar initiativet till att visa empati med en annan människas situation eller omständigheter, ger henne tid att göra det hon behöver göra, till exempel att formulera smärta, ilska eller andra starka känslor, och tar emot det hon behöver förmedla på ett stöttande och icke fördömande sätt.”

Vikten av att hålla ett sådant villkorslöst inre rum öppet för sig själv och andra blir tydlig då vi inser att alla människor är ute på en resa mot existentiell utveckling och känslomässig mognad. Eftersom alla livsformer är manifestationer av medvetande står alla i förbindelse med en källa av kärleksfull, gudomlig intelligens vars natur det är att ständigt utvecklas, växa och expandera. Det är därför som livet stund för stund utformas så att du ska hamna i situationer och lotsas genom omständigheter som hjälper dig att gå från en medvetandenivå till nästa. Alla vill förvisso bestämma takten på sin utveckling, men inspirerat, innerligt stöd är en gåva som bidrar till djupgående healing och underlättar fantastiska genombrott inom oss alla.

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

När du uppriktigt erbjuder dig själv eller andra ett sådant stöd sänder det budskapet att alla visserligen navigerar längs sina egna vägar, men att ingen någonsin är så ensam som de kanske känner sig – i synnerhet inte när de har lärt sig att reagera fredligt och kärleksfullt på konflikter. Eftersom samverkan med andra alltid gynnar vår utveckling får vi i varje möte också oräkneliga möjligheter att stärka nära band, vare sig allting går som planerat eller leder till stress på grund av oväntade förändringar. Ju bättre vi lär oss att hålla ett utrymme där inre tillväxt kan äga rum, desto lättare blir det att möta svårigheter, även när andra reagerar med avskyvärda uppfattningar, smärta eller rädsla.

Jag har skrivit Allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken för att hjälpa dig att lösa konflikter med praktisk medveten kommunikation, för att alla – i synnerhet emotionellt sensitiva, empatiska personer – lättare ska kunna möta en värld i ständig förändring med tapperhet, självförtroende och medkänsla.

I boken beskriver jag i detalj tio principer som kan hjälpa dig att förvandla de mänskliga interaktionernas svårigheter till ett okränkbart rum för förtroliga samtal. Varje kapitel hjälper dig att utveckla

ett specifikt attribut som maximerar dina chanser att reagera med medveten närvaro i stället för att låta känslorna styra din respons.

Jag berättar även historier från mitt eget liv för att illustrera hur det här hjärtcentrerade kommunikationssättet har letat sig fram till mig och nu även till dig. I varje kapitel finns dessutom en stödmening som hjälper dig att levandegöra den aktuella principen och som

bidrar till positiv utveckling hos dig, dem du älskar och vår ständigt föränderliga värld.

Det är viktigt att komma ihåg att konsten att hålla ett inre rum kan jämföras med att utöva yoga. Man kan inte bara låta kroppen inta en position och förvänta sig att det blir perfekt första gången. Man måste långsamt hitta fram till en position och även modifiera den så att den passar ens behov, styrkor och svagheter. Detta gäller

även när man ska lära sig att hålla ett inre rum öppet för sig själv och andra, så gå varsamt fram.

Om du är villig att sänka dina emotionella sköldar, kasta ifrån dig alla verbala försvar och börja utforska verkligheten utifrån ett nytt sätt att se, är det en ära för mig att få förse dig med insikterna, möjligheterna att läka och verktygen du behöver för att lösa konflikter som kan uppstå längs vägen.

När vi inser hur mycket vi kan lära oss av att förena våra individuella perspektiv kan vi inspirera varandra att bli generationerna som tillsammans vänder ett ohållbart sätt att leva till en mer hoppfull och medveten framtid.

Då sätter vi i gång …

Låt oss hoppas att det du står i begrepp att läsa här kommer att ge dig allt du behöver för att besvara den klassiska frågan: När allting blir för mycket och jag inte vet vad jag ska ta mig till, vad ska jag säga till mig själv och till personerna i min närhet?

Låt bokens tio principer, attribut och stödmeningar inspirera dig

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

till ett uppmuntrande inre samtal i stället för till smärtsam självkritik.

Låt dem hjälpa dig att bli vänligare stämd mot såren som du gömmer i ditt hjärta och som lurar i mörkret hos människor du känner.

Låt dem hjälpa dig att försonas med smärtsamma minnen, förlåta personer som faktiskt gjorde så gott de kunde och vandra längs sinnesrons väg oavsett hur andra i din närhet beter sig.

Låt dem fördjupa dina relationer och hjälpa dig att bli mer delaktig i livet, öppna dig och säga ditt hjärtas mening.

Låt dem hjälpa dig att känna ett större stöd genom att lära dig hur du bäst stöttar andra utan att ge bort all din tid och energi.

Låt dem befria dig från perfektionismens, medberoendets och inställsamhetens grepp när du återtar den personliga makt du så helhjärtat förtjänar.

Låt dem hjälpa dig att bli mer naturligt immun mot omedvetna handlingar från personer som kanske ser dig som en tillflykt där de kan gömma sig från smärta.

Låt dem framför allt hjälpa dig att bli så medveten om skillnaderna mellan dina egna och andras erfarenheter att du är helt fri att göra sådana val som stärker ditt självbestämmande utan att gå vilse i andra människors intensiva beteendemönster.

Från mitt hjärta till ditt, tack för att du utforskar en mindre upptrampad stig som en gåva till dig själv, till dem du älskar, till alla som gått före dig och till alla som ska komma.

Tack för att du utforskar den förändringskraft som finns i proces-

sen att hålla ett villkorslöst inre rum öppet för dig själv och andra

vid den här kritiska tidpunkten då det så väl behövs för att mänsklighetens pånyttfödelse ska utvecklas till fulländning.

Allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken, Matt Kahn

KAPITEL 1

Hjälpsamhet börjar med att lyssna

Innan jag fick flertalet av mina andliga upplevelser var jag ett känsligt, empatiskt barn som felaktigt inbillade mig att andra människors känsloutspel berodde på deras negativa åsikter om mig. För att göra livet ännu mer komplicerat hade jag ett öppet sinne, ett oändligt antal frågor och oerhört kort uppmärksamhetsomfång. När man kombinerar en pockande nyfikenhet med en oförmåga att koncentrera sig helt och fullt på något kan man fastna i en ganska ojordad spiral. På samma sätt som den här mixen av styrkor kan leda till att man utforskar andlig visdom utan att ha förmågan att verkligen absorbera den, var jag i mina tidiga relationer ivrig att skaffa vänner men saknade förmåga att vara närvarande när jag väl

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

träffade dem jag så gärna ville umgås med. Jag minns att jag ville veta hurdant livet såg ut för alla dessa nya ansikten som jag såg springa omkring på skolgården. Jag presenterade mig med de bästa avsikter och plågades sedan svårt när de andra barnen pratade längre än de korta skurar av ord som jag kunde ta till mig.

Som vuxen kan jag reflektera över mina barndomsår med större insikt. Jag växte upp i ett hushåll med medberoende och högfungerande alkoholism. Mina föräldrar var kloka, kärleksfulla och mina största supportrar samtidigt som de var emotionellt instabila. Jag minns att det räckte att lyssna på deras tonfall och röstvolym för att jag skulle bli spänd och sluten. I synnerhet om jag hörde ”Matthew!” i stället för ”Matt” visste jag att jag kunde förvänta mig ett förhör. Det här gjorde mig hypervaksam. Som medberoende kom jag att frukta den makt jag själv hade, för jag tycktes kunna trigga mina föräldrar bara genom att ge uttryck för mina känslor och tankar, vilket fick mig att tro att jag kunde orsaka andra smärta bara genom att finnas till.

Med ett vuxet tänkesätt inser jag att mina föräldrar var mina tidigaste representanter för ”världen utanför”. Deras utbrott fick mig att utveckla rädsla för andra människor, rädsla för att jag skulle såra dem med min blotta närvaro, rädsla för att de plötsligt skulle vända sig mot mig. För att skydda mig själv lärde jag mig att skärma av och stänga ute mina föräldrars häftiga svada. På samma sätt kom mitt

korta uppmärksamhetsomfång att stänga ute andra när de pratade för länge. Eftersom mina föräldrar snabbt kunde växla mellan emo-

tionella ytterligheter, såsom kärleksfullhet och ilska, utvecklade jag

undermedvetet ett mönster av att låta tankarna sväva iväg om någon öppnade sig för mig. Jag förväntade mig den oundvikliga helomvändningen jag hade upplevt i mitt hem och beredde mig på att få utstå kritik, avvisanden, beskyllningar och känslomässig isolering. I efterhand förstår jag att min tendens att checka ut mentalt aldrig handlade om att jag inte brydde mig om andra. Den handlade snarare om att jag inte kände mig trygg medan jag lyssnade, på grund av de oförutsägbara tvära kasten jag upplevde hemma.

Men i takt med att jag blev äldre blev jag allt mer medveten om hur innerligt gärna jag ville att andra skulle få veta hur oskuldsfull jag var innanför mitt slutna mänskliga skal. Med tiden lyckades jag lägga märke till hur öppna och intresserade andra var när jag visade ett uppriktigt intresse för dem. Det krävdes mod och en vilja att lyssna för att våga ta risken att möta sådana missförstånd och sådant ogillande som jag hade fruktat en stor del av mitt liv.

För varje nytt försök att lyssna till andra började jag ana korta glimtar av lättnad. Om det så bara var för bråkdelen av en sekund såg jag oerhört tydligt att själva lyssnandet kunde få mig att slappna av i stället för att ge anspänning. Jag insåg också att det var omöjligt att lyssna på riktigt samtidigt som jag var rädd för att möta ogillande. Jag började förstå att ju mer jag njöt av att upptäcka det som gjorde andra speciella och unika, desto lättare och mindre skrämmande blev det. Det här gav dem chansen att lära känna och ta emot mig. Det skulle ta många år att pussla ihop allt det här, men just då

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

tyckte jag att en avgörande insikt var särskilt spännande: att ju mer

koncentrerat jag lyssnade, desto mindre rädd blev jag.

Min nya medvetenhet ledde till att mamma många gånger ställde

frågan: ”Vad är det för fel på dig, Matthew? Du har blivit så tyst.” De gångerna lade hon mjukt handryggen mot min panna för att kontrollera ifall jag hade feber. Det hon inte hade insett, och jag ännu inte kunde formulera, var att jag nu kände mig trygg, bekväm och förverkligad under själva lyssnandet. Det som tidigare hade gjort mig otålig, plågad eller nästan panikslaget rädd för att bli kritiserad och förföljd, blev nu ett fascinerande sätt att iaktta andras personlighet. Jag märkte till och med att om jag lyssnade uppmärksamt när mina föräldrar reagerade på något kunde jag stanna kvar i min trygga, avslappnade bubbla av nyfikenhet och slippa känna mig utsatt för deras emotionella utbrott.

När det här hände noterade jag också att det fanns olika nivåer i lyssnandet. Den första nivån handlade om samstämmighet: Håller jag med om det de säger? Håller jag med om hur de ser på mig? Håller jag med om deras åsikter, övertygelser eller perspektiv? Sådana frågor hjälpte mig att förstå att när jag inte höll med dem som pratade slutade jag att lyssna som en protest mot uppfattningarna och projektionerna som framfördes. Men när jag gjorde det kom den välbekanta känslan av otrygghet snabbt tillbaka. För att slippa bära deras emotionella börda återstod det bara för mig att bli inställsam och be om förlåtelse för vad det nu var jag trodde att jag hade gjort fel.

Oavsett om jag gillade andras perspektiv eller inte upptäckte jag

en andra, djupare nivå av lyssnande. I stället för att döma andras perspektiv började jag inse att deras erfarenheter i huvudsak formades av en inre obearbetad smärta. Det skulle ta flera år att komma underfund med det här, men jag fick en snabbt växande insikt om att andras åsikter inte hade särskilt mycket med deras uppfattning om mig att göra utan framför allt berodde på de emotionella konflikter som sjöd inom dem.

Utifrån den djupare insikten lyckades jag urskilja två tydliga sidor hos mina föräldrar: När de var öppna var allt som de sa både klokt, stöttande och hjälpsamt. När de var upprörda kändes det mesta de sa småaktigt, enkelspårigt och osynkroniserat med verkligheten. När mina föräldrar agerade på det viset kunde jag förnimma att det inte var deras oskuldsfulla natur som orsakade skadan utan att det var deras laster och beteendemönster som gjorde dem maktlösa.

Genom att lära mig lyssna utan att behöva hålla med om eller kritisera den andras synvinkel kunde jag slippa ifrån sådana känslomässiga komplikationer som jag anade hos andra. När jag ägnade mer tid åt att låta andra synas och höras utvecklades den färdigheten helt naturligt till en tredje, mer engagerad nivå av lyssnande som jag ofta hänvisar till som uppmuntran.

Attributet uppmuntran

Som det första attributet i processen att hålla villkorslöst rum åt sig själv och andra är uppmuntran en form av dynamiskt lyssnande. Det är dynamiskt i den meningen att du inte hör tankarna som an-

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

dra delger dig ifrån en passiv, undergiven position. I stället intar du en aktiv roll för att hedra resan de är ute på – en resa som antagligen skiljer sig från din i fråga om val, uppfattningar, intressen, ambitioner och insikter.

När du lyssnar med uppmuntran försöker du inte förändra hur andra tänker. Du strävar inte efter att styra dem i riktning mot ditt eget synsätt. Du tror inte heller att du genom att lyssna på deras historier blir mindre rotad i din egen sanning. Det här kan hjälpa dig att komma ihåg att själva lyssnandet inte gör dig till en del av någon annans narrativ. Som dynamisk lyssnare kan du uppmuntra andra och ge uppriktigt stöd utan att det alltid behöver finnas en gemensam grund. Du kan till exempel säga: ”Jag hör dig.” Eller: ”Tack för att du berättar för mig hur du ser på saken.” Eller: ”Vi tar oss igenom det här tillsammans.” Det här är sätt att förmedla uppmuntrande stöd utan att blint hålla med om den andras perspektiv.

Det kan komma tillfällen när andras tankar, hopp och önskningar ligger långt ifrån din egen syn på verkligheten. Men eftersom uppmuntran är en fasett av medvetandet hjälper du andra att utveckla medvetandet bara genom att lyssna dynamiskt och stödja deras väg – en väg som i slutänden kan leda dem fram till ofrånkomliga ögonblick av klarsyn – hur obalanserade du än tycker att de verkar just nu.

I de inledande skedena av mellanmänsklig kommunikation känns det antagligen meningsfullt att samtala med människor som helhjärtat håller med dig – vänner, familj eller personer med liknande andliga intressen eller politisk tillhörighet. Faktum är att du för-

modligen kommer att uppleva flyktiga glädjerus över de många perspektiv, övertygelser och idéer som ni delar. Men när umgänget med likasinnade blir en nödvändighet och inte ett val kan tillfredsställelsen minska eftersom det ger dig uppfattningen att samtal bara är njutbara när alla är överens.

I takt med att ditt medvetande vidgas kommer du att märka att du inte bara finner njutning i samförstånd med andra som tänker, talar, handlar eller väljer likadant som du. Med uppmuntran törs du stödja det unika i andras resa samtidigt som det gynnar din egen utveckling, och på så sätt krävs det inte längre att ni har en gemensam grund att stå på. Eftersom verkligheten styrs av den andliga lagen om enhetsmedvetande gäller att ju mer uppmuntrande du är i andras liv desto mer uppmuntrad känner du dig själv, även när andra inte kan bemöta dig så som du skulle vilja bli bemött.

Attributet uppmuntran öppnar inte bara dörren för större emotionell samhörighet, utan befriar dig också från övertygelsen att din roll är att korrigera kursen åt andra som, enligt din mening, verkar vara vilseledda eller felinformerade.

En del som läser det här kanske tycker att det är ohederligt att stötta andra vars val skiljer sig från ens egna. Alla samtal är en dans mellan att prata och att lyssna, men auktoritära ståndpunkter i stil med ”om jag var du skulle jag göra annorlunda” går sällan hem. Sådana omedvetna tendenser spär sannolikt på konflikter, i synnerhet om de får dig att tro att kontakten med din inre sanning försämras av att du lyssnar till andras avvikande perspektiv.

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

Varje gång två personer pratar utan att lyssna på varandra kan det leda till en kamp om kontrollen. Det här beror på att skillnaderna i val och synsätt är det som gör er till – er. Andra människors val och åsikter är precis lika effektiva för deras utveckling. Hur vi än uppträder styrs vi alltid in på vår individuella väg mot mognad och ett högre medvetande. Du kanske helst vill se andra versioner av dina samtalspartners, men du kan inte kontrollera deras öde. I stället får du bevittna hur mycket du själv kan utvecklas när du stödjer andras resa.

Med hjälp av attributet uppmuntran kan förändring uppstå naturligt för alla inblandade eftersom healingens positiva effekter bygger på den enkla handlingen att man blir lyssnad på. Det är därför som du under den här processens gång kommer att inse att hjälpsamhet alltid börjar med att lyssna.

Märk väl att om du får kännedom om våldshandlingar eller hör någon erkänna sin medverkan i brottsliga handlingar har du blivit vittne till kriminellt beteende. Som världsmedborgare är det din rättighet och din skyldighet att rapportera sådant till berörd myndighet. Men eftersom sådana omständigheter är sällsynta kommer det mesta av det du får höra sannolikt handla om ånger, oro och förvirring på grund av obearbetad smärta. Ju mer öppet du kan lyssna, desto oftare kommer du att märka att du helt naturligt väljer att uppmuntra. När du kan visa medkänsla med andras upplevelser och inte bara lyssna på samförståndets ytplan förnimmer du lättare hur påtagligt trygg du själv är.

– 24 –

Sett ur det inre rummets synvinkel bör du känna in berättarnas ord på ett djupare plan i stället för att bilda dig en åsikt om vad de säger. Det hjälper dig att ta till dig det unika i deras resa ur ett mer hjärtcentrerat perspektiv. Du kan fråga dig själv: Vad kan den här personen ha känt eller fått utstå för att tänka, tala eller handla så här?

Utifrån den empatiska frågan kan du öppet och tack vare ditt intresse erbjuda en uppmuntrande inställning som den andra kan ta till sig – trots det som skiljer er åt. Det här blir ett jättekliv mot emotionell frihet, eftersom du vågar stötta andras resa även om de inte stöttar dig. Tvärtemot den vanliga uppfattningen känner du dig kanske inte besviken över deras brist på stöd. I stället kan det gå upp för dig att det framför allt är när du väljer att hålla inne med stödet till dem som är ovilliga att möta dig öppet som du känner dig besviken.

Varför kan folk inte ta emot dig som du är? Därför att de känner smärta. Varför kan du inte alltid vara idealbilden av dig själv? Därför att du också känner smärta.

Ju förr man inser att besvikelse ofta orsakas av att man inte visar sig vänlig mot andra som känner smärta, desto lättare blir det att öppna sig – oavsett hur avskärmade eller slutna andra verkar vara.

Samspel människor emellan är ett uttryck för fri vilja. Någon som vill berätta något säger ofta: ”Kan jag få prata med dig ett ögonblick?” Egentligen betyder det: ”Har du möjlighet att lyssna och uppmuntra, oavsett vad jag har att säga?” Ur detta mer medvetna perspektiv uppstår konflikter med dem som är mer intresserade av att föra fram sin poäng än de är av att lyssna. På samma sätt kan du

– 25 –

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

skapa frid i varje interaktion när din primära respons är att lyssna och uppmuntra.

Med övning kommer du att märka att uppmuntran inte bara handlar om att tanklöst lugna ner eller mildra andras subjektiva upplevelser. Det är ett av de mest hjärtcentrerade sätten att medverka till en positiv utveckling hos alla människor:

Uppmuntra andra och låt det leda till att du känner dig mer uppmuntrad i ditt liv.

Låt din förmåga att lyssna till andra med större djup än att bara hålla med dem ge dig förmågan att lyssna också till dina egna behov, även när det verkar som om ingen annan än du själv bryr sig om att lyssna.

Låt generositeten bli din drivkraft för att upptäcka din sanna helhet och vitalitet, oavsett hur den tolkas eller tas emot.

Vad skulle kunna gå fel?

De flesta som ska lära sig något nytt vill få noggranna instruktioner och hoppas att det ska garantera ett bekvämare och mindre disharmoniskt slutresultat, men så fungerar det inte när det handlar om att lära sig medveten kommunikation. Genom att ta vara på alla tänkbara möjligheter att växa kan du lära dig att ta del av livet och människorna omkring dig på ett öppet, dynamiskt sätt. Det uppmuntrar

– 26 –

dig också att kliva ur din trygghetszon och med välvilja och mod tillämpa och förfina processen att hålla ett villkorslöst inre rum åt dig själv och andra.

Längs vägen kommer du att göra framsteg, tvingas börja om från början och stå för några få episka, minnesvärda tabbar, om inte annat så för att stå kvar med båda fötterna stadigt på jorden. Genom att peka på vad som skulle kunna gå fel, både i det här kapitlet och genomgående i boken, vill jag hjälpa dig att komma över eventuell

rädsla för att misslyckas och att slippa känna att du måste göra allting så korrekt att du missar glädjen och spänningen i att utforska

din resa på livets oförutsägbara villkor.

Det är sant. Livet kan vara helt oförutsägbart trots de allra bästa intentioner. Folk kan vara oerhört orättvisa. Hur orättvisa? Här är några exempel:

• Du kan med öppet hjärta söka kontakt med någon och mötas av en reaktion som beror på personens smärtfyllda förflutna och inte på att du representerar en chans till ny bekantskap.

• Du kan få skulden för att ha väckt någons gamla smärtsamma minnen till liv enbart för att ditt intresse inte erbjuder något nytt gömställe för den personens undvikandemönster.

• Du kan få skäll när du visar intresse för andras upplevelser eftersom det stör deras inre narrativ, i vilket de är utstötta,

– 27 –

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

underlägsna och tycker synd om sig själva och anser att de är i sin fulla rätt att göra det.

• Du kanske uppmuntrar någon som snabbt muckar gräl med alla inom synhåll bara för att slippa få syn på sina sårbarheter.

Hur det än går – vare sig du blir positivt överraskad av de djupare kontakterna eller fascinerad av andras reaktioner – är inte det okej?

Det är helt normalt och naturligt att inte lyckas perfekt varje gång. Det går bra att vara suverän på den här processen även när du är den enda som noterar dina framsteg. Vi kom utan tvekan till jorden för att utvecklas, och det finns inte en enda människa på vår planet som har utvecklats färdigt.

Det viktiga att komma ihåg är detta: Hur andra än reagerar på dig eller kommer och går i ditt liv så utvecklar du en uppsättning färdigheter som ser till att du kan fortsätta att axla rollen som din egen största supporter och reagera med medkänsla i stället för att underblåsa konflikter genom att gå till angrepp eller avskärma dig. Eftersom den här processen ersätter invanda reaktioner kan du behålla kontakten med dig själv, hur bortkopplad från andra du än känner dig. Du kan vila i visshet om att du har ditt eget osvikliga stöd att fortsätta framåt även när tillvaron är i gungning. Sakta men säkert blir du så allierad med din egen utvecklingsresa att rädslan för det okända förvandlas till spänd förväntan inför att gå dit där ditt medvetande aldrig gått förut. I det läget betraktar du mänskliga hand-

lingar som gör dig besviken som upprörande resultat av obearbetad smärta som vädjar om acceptans, förlåtelse och kärlek men som inte vet hur den ska kunna lita på eller faktiskt ta emot den.

Ibland kommer uppmuntran att kännas som en superkraft. Andra gånger kommer den att kännas som en digerdöd som sprider sig ohämmat bland olyckliga människor. Det krävs mod för att stötta dem som har så liten erfarenhet av stöd att de inte kan ta emot din vänlighet. Till syvende och sist är det just det som utmärker deras resa. Låt dem bestämma om, hur och när de tar emot de gåvor du erbjuder. Din resa består bara i att bestämma hur omfattande och hur frekvent ditt stöd ska vara.

Oavsett hur andra reagerar är det viktigt att veta att den uppmuntran som de kanske eller kanske inte vet hur de ska ta emot alltid kan utgöra just det kraftfulla stöd du själv behöver när det betyder som mest. När andra förnekar eller avfärdar ditt stöd är de sannolikt alltför paralyserade av traumarespons för att uppfatta din generositet som någonting annat än ett hot som har sitt ursprung i minnena som snurrar i deras medvetande. Det går också bra. Lyckönska dig själv. Du försökte. Du gav någon en gåva som sådde ett frö som har möjlighet att gro någon gång i framtiden. Ibland kan du till och med attrahera upplevelser som är tänkta att gå på tok bara för att möta och komma över rädslan för att misslyckas, så att du får ännu lättare att öppet och ärligt erbjuda uppmuntran nästa gång det blir aktuellt. Hur tokigt det än kan låta arrangerar livet en symfoni av kaos och hjälper dig att manifestera en blandad kompott av resul-

– 29 –

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

tat så att du kan säga till dig själv: Wow. Det där gick verkligen snett. Det blev inte alls som jag förväntade mig eller planerade, men jag lever i alla fall fortfarande. Och till slut upptäcker du att: Det gör inget att andra inte kan ta emot det jag har att ge. Det hjälper mig att lägga märke till det som skiljer våra upplevelser åt. Vi behöver faktiskt inte hitta en gemensam grund. Allt som krävs är att jag håller mig öppen. Det här betyder också att du inte alltid behöver utforska mellanmänsklig smärta för att etablera kontakt. Alla samtal behöver inte vara en djupdykning ner i livets mest förödande minnen. Interaktion behöver inte alltid kräva emotionell bearbetning för att vara meningsfull. På samma sätt behöver inte någon annans dåliga dag, dåliga humör eller svåra omständigheter stoppa ditt stöd eller förstöra din upplevelse när du hedrar deras verklighet med innerlig uppmuntran.

För varje försök blir framgången allt mer beroende av äktheten i det du ger – allt för att du ska kunna vara fast förankrad i givandets glädje i stället för att vänta på att få något som andra kanske inte är redo att ge.

Uppmuntran som intention

För att släppa bindningar till resultat och fortsätta att uppmuntra dig själv och andra, läs upp följande text högt:

Min intention är att med hjälp av attributet uppmuntran

hålla ett inre rum öppet för mig själv och andra utan att vara beroende av resultatet. Jag låter min uppmuntran vara

fri från baktankar och erbjuder den som ett medkännande stöd som gynnar allas läkning. Jag inser att var och en följer den bana som deras unika resa kräver och att de förnimmer mig, tolkar mina handlingar och tar emot mina gåvor på sitt personliga vis. Eftersom jag agerar medvetet från en hjärtcentrerad position med respekt för resan de är ute på, är det inte min avsikt att lägga mig i deras process utan bara att erbjuda mitt kärleksfulla stöd.

Jag låter all uppmuntran jag erbjuder tas emot, avvisas, förnekas eller tolkas på det sätt som gynnar välbefinnandet hos dem jag möter. Om och när det här sårar mina känslor, utlöser minnen av tidigare trauman, gör mig mer misstänksam mot andra, får mig att sluta mig av motvilja eller gå till bittert angrepp, ger jag mig själv det okränkbara utrymmet att umgås med mina känslor och erbjuda uppmuntran till alla delar av mig. Uppmuntran är för mig ett sätt att påminna andra om deras sanna värde och låta dem förstå att de aldrig är ensamma, hur isolerade, avvisade eller förkrossade de än kan känna sig. Oavsett om jag ger attributet uppmuntran till mig själv, till någon annan eller som en aktiv välsignelse till mänskligheten, välkomnar jag det och låter det visa mig en djupare tillfredsställelse som kommer från givandets nåd och inte från de förväntningar jag kan tänkas ha på andra. Ske alltså.

Uppmuntrans stödmening

”Jag vill gärna höra mer om vad det var som väckte sådana känslor.”

När man lyssnar med uppmuntran som attribut är man öppen för att höra mer om detaljerna och omständigheterna som formar vars och ens erfarenhet. Andras kulturella uppfostran och historia kan skilja sig från din, men känslorna de bär med sig och kanske är rädda för att konfrontera är samma känslor som du själv har känt och kanske internaliserat. I och med att uppmuntran bjuder in andra att känna sig trygga nog för att berätta, hjälper det också dig att bearbeta dina olösta trauman bara genom att du visar ett större, mer medkännande intresse för andras upplevelser.

Eftersom många människor projicerar in rester av outhärdliga minnen i sin aktuella verklighet, antar de ofta att nya erfarenheter kommer att upplevas som ekon av ett smärtsamt förflutet. Det ger dem varken modet eller nyfikenheten att välkomna ett annorlunda resultat. Det är därför som ett av de primära målen för processen att öppna upp ett inre rum är att kärleksfullt bjuda in någon att vara precis så sårbar som du är villig att uppmuntra till.

Du kan erbjuda den sortens uppmuntran bara genom att föreslå:

”Jag vill gärna höra mer om vad det var som väckte sådana känslor.”

Den här stödmeningen kan också appliceras på din egen healing. I min första bok, Whatever Arises, Love That, beskriver jag processen att ta kontakt med sitt inre barn för att läka såren i sitt hjärta. I denna

process behöver du inte längre identifiera dig med din tidigaste smärta utan kan i dig själv hitta föräldern, vännen, beskyddaren och kamraten som du alltid har behövt och velat ha. För att få kontakt med sitt inre barn måste man veta vad man ska säga. Det är då en mening som ”Jag vill gärna höra mer om vad det var som väckte sådana känslor” kan leda fram till ytterligare information från delar i ditt inre som väntar på att få synas och höras.

Om du försöker tillrättavisa ditt inre barn i stället för att ta kontakt med det, beter du dig som en ovälkommen livscoach och inte som dess största supporter. Det kan leda till större misstro och disharmoni i de delar i ditt inre som bara vill veta ifall de tryggt vågar lämna sitt gömställe. Ett bra sätt att förmedla en sådan trygghet är att visa intresse på det sätt som faktiskt bara du genuint kan göra. Innan ditt inre barn kliver ut ur smärtans skuggor och in i medvetandets ljus behöver det förstå att det får lov att berätta om vilka känslor som helst utan att tillrättavisas, skämmas, straffas, avvisas eller överges, vilket det kan ha starka minnen av att ha blivit förut. Händelserna som du överlevde innehåller kanske inte någon ny information att bearbeta, men det är oerhört viktigt att du låter ditt inre barn berätta, och att du därmed ger dig chansen att återuppleva svåra minnen ur ett mer medvetet, vuxet perspektiv.

Även när meningen ”Jag vill gärna höra mer om vad det var som väckte sådana känslor” möts med tystnad, visar det bara att ditt inre barn fortfarande bygger upp förtroendet för dig. Det verkar kanske ovilligt att samarbeta, men det väntar tyst på ett mer konsekvent

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

samspel för att försäkra sig om att du är tryggare, trovärdigare och pålitligare än du har varit i ett smärtsamt förflutet. Hur motvilligt ditt inre barn än kan kännas är uppmuntran allt det behöver.

Det här gäller också vid umgänge med andra. De kanske med rätta undanhåller ohyggliga detaljer om smärtsamma skeenden som har lett fram till deras aktuella känslotillstånd, men om du förmedlar uppmuntran med meningen ”Jag vill gärna höra mer om vad det var som väckte sådana känslor” etablerar du dig själv som en trygg kontaktpunkt. Det här kan bryta undermedvetna mönster av misstro och visa hur annorlunda nuet kan vara, oavsett hur svårt livet var

förut. Med den här stödmeningen, eller någon fråga som du längtar efter att ställa, kommer du att upptäcka vilken oändlig tillfredsställelse det finns i sann förtrolighet som uppstår när man kliver ut ur sin trygghetszon och vågar ta kontakt.

Uppmuntran i praktiken

Om du lär dig att hålla ett inre rum öppet och vara närvarande samtidigt som du visar dig uppmuntrande och omtänksam, kommer du garanterat att göra framsteg på din egen resa mot healing.

Du kanske märker att du oväntat blir en mjuk, trösterik axel att gråta ut mot för en kollega som just fått en chockartad nyhet om en nära släkting. Hur besvärande eller oväntat det än kan vara kan du hålla om kollegan, fysiskt eller i tankarna, och förmedla ditt stöd på det sätt som du vill ge det.

Du kanske håller en döende släkting i handen och läker gamla sår

– 34 –

av försummelse genom att visa släktingen en vänlighet som han eller hon i sin tur inte haft förmåga att visa dig. I stället för att sitta och vänta på en ursäkt som du har velat höra i hela ditt liv, inspirerar attributet uppmuntran dig till att föregå med kärleksfullt exempel. I det läget kan du lyftas upp av egen kraft och sluta hoppas på att få något från en person som kanske inte har något kvar att ge.

I stället för att svara kritiskt på hatiska kommentarer på sociala medier kan din uppmuntrande stödmening öppna en dörr till tryggheten. Eftersom människor från hela världen möts i kommentarstrådarna kan uppmuntrande svar från dig hjälpa andra att hitta bättre sätt att bemöta varandra.

I stället för att skapa mer splittring genom att fördöma de som kritiserar, generaliserar och ivrigt debatterar politiska partier eller dolda agendor, låter attributet uppmuntran dig se den förtvivlan som ligger bakom deras åsikter. Om du reagerar på deras aningslöshet utifrån dina mest oläkta delar, ger du deras sår makten att överväldiga och dränera dig. Om du däremot är medveten om deras smärta reagerar du på deras inre medvetenhet, hur djupt begravd den än kan tyckas vara. Föreställ dig att du svarar någon som går till angrepp mot dig med: ”Jag märker att du har det jobbigt.” Genom att erkänna deras inre konflikter kanske du kan bidra till att de tänker efter i stället för att orsaka ännu mer disharmoni.

Hur kan du, utifrån attributet uppmuntran, sporras att svara om du konfronteras av någon med en annan hudfärg, ett annat kön eller en annan religiös övertygelse som kräver att få veta vad du gör för

– 35 –

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

att rätta till sociala orättvisor? Eftersom du inte kan veta hur någon annan ser på situationen om du inte har levt deras liv, kan du kanske be någon som har drabbats av grymheter, diskriminering, marginalisering eller rasprofilering att berätta om sina mest omskakande upplevelser. Genom att säga ”Jag skulle gärna vilja höra mer om händelserna som väckte sådana känslor” ber du om att få bättre förståelse för deras förtvivlan och visar en vilja att bli en bättre levande lösning på deras svåra situation.

Tänk om det inte handlar om att be om ursäkt för en brutalitet som du personligen inte är skyldig till utan om att ge andra ett mer medvetet, kärleksfullt exempel på det kön eller den ras som har sårat dem med sin trångsynthet eller sin förföljelse? Med hjälp av uppmuntran förstår du begreppet privilegierad som förmånen att få bidra till att göra slut på sådan konsekvent dålig behandling som andra ibland oss och före oss har stått för.

Det här är den förkroppsligade kärlekens kraft. Det här är just den medkänsla och det tålamod som krävs för att vi med hjälp av processens djupgående healing ska kunna förändra vår planet. Det är därför som hjälpsamhet, oberoende av sammanhang eller situation, alltid börjar med att lyssna.

Uppmuntran som daglig övning

För att lyfta attributet uppmuntran till medvetandets förgrund kan du pröva en eller flera av dessa dagliga övningar:

• För att lära dig att lyssna bortom samförståndets ytliga

nivå, sätt på nyheterna och använd varje nytt inslag som en medveten övning i att visa människorna på skärmen uppmuntran utan att ta hänsyn till vad som presenteras. När ett nyhetsankare pratar kan du försöka fokusera på hur underbart det är att han eller hon lever sin dröm, i stället för att bedöma texten som blir uppläst. Om det visas inslag om svåra händelser, vänd dig inte bort från de starka bilderna utan använd dem för att öva på processen. Om något blir för plågsamt att titta på, ta några djupa andetag för att påminna din kropp om att den kan slappna av och förbli öppen i din trygga närvaro.

• För att fördjupa uppmuntrans osjälviska egenskaper kan du nästa gång du lunchar eller pratar med någon i telefon låta ditt primära mål vara att uppmuntra den personens resa genom att ställa välvilliga frågor om hans eller hennes liv. Låt ditt uppriktiga intresse styra och berätta om ditt eget liv endast om du får specifika frågor om det. Det här kan till en börja trigga djupt liggande sår om att ingen någonsin ser eller hör dig. Men de som har möjlighet att ta emot dig gör det alltid genom att ställa intresserade frågor. Föreställ dig att du går in i ett samtal med intentionen att stötta den andra, förvissad om att det kommer att kännas ännu mer

allt för ljuset, allt för livet, allt för kärleken

tillfredsställande att uppmuntra din samtalspartner utan att vara beroende av vad du får tillbaka.

• Något som kan vara till hjälp för att odla attributet uppmuntran är att ha för vana att gå igenom kontaktlistan i din mobil och skicka ett uppmuntrande sms till någon eller några du känner, bara för att påminna om att det finns någon som ser dem och stöttar dem i livet.