9 novemberkommittén

TEXT: ANDERS JOHANSSON // FOTO: BEATRICE ALMHAGEN

Riksföreningen Grunden var med och ordnade ett möte i Göteborg. Mötet handlade om att komma ihåg hur hemskt det var med nazisterna i Tyskland. Alltså när nazisterna mördade judar och en massa andra människor. Jag var med i den gruppen som ordnade det mötet. Eller manifestationen som det kallas när ett möte är utomhus och öppet för alla att komma. Det var inte bara vi i Grunden som gjorde detta själva utan det var en hel grupp med människor från flera olika föreningar som planerade manifestationen tillsammans. Jag var där för Grunden, som representant.

Hon som ledde mötena heter Johanna och hon är från en förening som heter Göteborgs Antifascistiska Front. Det är en förening som är väldigt mycket motståndare till rasism. En annan person som var med heter Mattias och han kommer från en förening som heter Tillsammansskapet. Den föreningen jobbar med att hjälpa olika människor att träffas och få det bättre tillsammans. Sedan var det flera andra föreningar också, och så var jag där från Grunden.

flera gånger innan manifestationen och pratade om hur vi skulle göra. Det kändes som bra möten för personerna som var med var vanliga människor. Det var skönt att det var vanliga föreningar, inte bara en massa föreningar för folk med funktionsnedsättningar.

De som var med på planeringen höll inte på med att bestämma och förklara allting själva, utan vi satt tillsammans

och planerade tillsammans. Det kändes som att Johanna hade säkert gjort sådana här saker en miljon gånger förut, men hon var noga med att alla skulle få säga vad de tyckte och hur vi ville göra. Det var bra. Vi kom exempelvis överens om att Riksföreningen Grunden skulle trycka affischerna. Sedan när vi gjort det, så lämnade vi över de till en annan förening som åkte runt hela Göteborg och klistrade upp dem. Så vi hjälptes åt alla föreningar. Vi pratade om Corona såklart. Vi kom överens om att manifestationen var så viktig så vi genomförde den ändå, men vi köpte in masker som alla kunde få gratis om de ville.

En förening som heter Föreningen Kollektivt Handlande ordnade fika på manifestationen som man kunde betala med Swish. Våran Riksordförande Andreas Pettersson höll ett tal och några andra från Grunden var demonstrationsvakter. En polisen som var med på manifestationen tyckte att vi skötte det bra.

Det kändes som att det var roligt och viktigt att vara med i kommittén. De andra i kommittén lyssnade på det som jag sa, exempelvis om hur affischen skulle se ut för att vara lättläst. Ett liv som alla andra innebär att vara med och ordna sådana här demokratiska massmöten!■

För andra året i rad höll Karlshamnsbon Andreas Pettersson tal när minnet av Kristallnatten uppmärksammades i Göteborg. Nu vill han att även Karlshamn ska bidra till att minnet inte bleknar.

I måndags [måndag 9 november, redaktionens anmärkning] hölls manifestationen i Göteborg med syftet att inte glömma de hemskheter som begicks i Tyskland. Själva Kristallnatten var natten mellan den 9-10 november 1938 då över 1400 synagogor sattes i brand. Andreas Pettersson, riksordförande för föreningen Grunden, var för andra året inbjuden som talare i Göteborg. – Jag tycker det är viktigt att folk får veta att det har hänt. Det är viktigt att inte glömma.

Han tänker nu ta kontakt med andra föreningar med målet att få till en manifestation i Karlshamn nästa år.

Hej alla mötesdeltagare!

Jag heter Andreas Pettersson och är riksordförande för Riksföreningen Grunden. Vi är en förening för oss som har intellektuella funktionsnedsättningar.

Men jag ska inte prata om Grunden idag. Istället ska jag prata om en pojke som hette Simen Levy. Jag kanske uttalar namnet fel. Jag ber om ursäkt i så fall. Men jag kan berätta hans berättelse rätt i alla fall.

När Simen föddes var hans mamma orolig för om det skulle gå bra. Simen var ganska stor i mammas mage. Men det gick bra. Han var frisk och kry och kom ut ganska enkelt.

När Simen var ett år gammal hade han lärt sig att gå. När han var två år gammal hade han lärt sig att prata. När Simen var tre år gammal hade han lärt sig att sitta still och vara tyst när de gick till synagogan.

När Simen var fyra år gammal...

Jag kan inte berätta vad Simen hade lärt sig när han var fyra år gammal. Han blev aldrig fyra år gammal.

Innan Simen fyllde fyra blev han skickad in i duschen. Kroppen slängdes i ugnen. Askan spreds för vinden. För Simen var jude. Det är hela berättelsen om Simen. Han blev mördad för han var jude.

Jag skulle vilja säga att det är en ovanlig berättelse. Men det är inte sant. Det finns många likadana berättelser. Om Sara. Om Adar. Om Ziva. Om Nira. Om Benjy. Om Elias. Om...

Jag kan inte räkna upp alla namn. Det finns sex miljoner namn att räkna upp. Sex miljoner judar som mördades av fascister.

Det finns dessutom likadana berättelser om romer. Om homosexuella. Om oss som har intellektuella funktionsnedsättningar. Om Jehovas Vittnen. Om fackligt aktiva personer. Om...

Det började med judarna men det slutade med alla. Så det finns alldeles för många likadana berättelser. Fler än det finns ord att säga. Fler än det finns tårar att gråta.

Det började med judarna. Det brukar göra det. Därför står här tillsammans. Vi vet att ett angrepp på en är ett angrepp på alla. Därför säger vi tillsammans: "Nie Wieder". "Aldrig Igen".

Det finns alldeles för många berättelser om barn som förvandlas till aska. Men det kommer inte att bli fler sådana berättelser. För vi låter det aldrig hända igen.

Tack för ordet.