LSS-utredningen: Boende

Det allt överskuggande problemet i boendesammanhang, är personal som i lägre eller högre grad beter sig direkt illa mot de insatsberättigade och som i allt högre grad utsätter de boende för rena övergrepp.

Baserat på medlemsenkäter tror vi oss kunna konstatera, att det i sammanhanget saknar betydelse om ett boende drivs offentligt eller icke-offentligt. Såväl nytta som risken av konkurrens avseende insatsen boende förefaller för den insatsberättigade vara marginell. Det kan förmodas att detta beror på den mycket höga sociala transaktionskostnaden med att flytta. Att byta boende är helt enkelt inte ett realistiskt alternativ, även om kvaliteten på insatsen uppvisar omfattande brister. Detta förstärks antagligen av den mer allmänna bostadsbristen.

Problemen med underkvalitet och övergrepp från personalen förstärks enligt vår mening i den stundtals mycket oklara ansvarsfördelningen på många boenden. När kommunala politiska beslut leder till krav på sänkta kostnader tvingas allt som oftast boendechefen hantera situationen genom att ta in färre och sämre utbildad personal. När sedan denna dåligt utbildade och överbelastade personal agerar oprofessionellt eller direkt kriminellt kan det med fog diskuteras var i beslutskedjan ansvaret för det inträffade rätteligen bör placeras. Enligt vår erfarenhet samvarierar underkvalitet och övergrepp med i vilken omfattning den enskilde insatsberättigade interagerar med andra aktörer än boendet. Ju fler personliga besök av släktingar och bekanta, ju mer aktivt socialt liv utanför boendet, och om den insatsberättigade deltar daglig verksamhet, ju lägre risk för underkvalitet och övergrepp. Ett ytterligare problem i sammanhanget är att det endast i marginell omfattning är möjligt för boende att ha pojk/flick-vänner på besök över natten eller att bo tillsammans. Ett liv som alla andra måste enligt vår mening innefatta möjligheten till ett fungerande kärleksliv!

I sammanhanget vill RF Grunden gärna påpeka följande: En av orsakerna till att insatsen personlig assistans vuxit i omfattning, är enligt vårt förmenande den bland insatsberättigade väl kända risken för underkvalitet och övergrepp på boenden. Kostnaden per timme & insatsberättigad är betydlig lägre för särskilt boende än för personlig assistans. Det är med andra ord rationellt och kostnadseffektivt att göra särskilt boende så intressant och av så god kvalitet att fler insatsberättigade väljer den boendeformen.

ATT i varje kommun skall finnas inspektörer anställda av IVO, med annan arbetsplats än kommunen (förslagsvis på Försäkringskassan) med uppgift att regelbundet och minutiöst inspektera boendesituationen,

ATT ämbetsmannaansvar införs för boendechefer och socialchefer, med innebörden att det utfaller kännbara påföljder på ansvarig chefsnivå när personalen på ett boende utsätter de insatsberättigade för underkvalitet och övergrepp.

ATT det säkerställs att det finns gruppboenden även för sambos/gifta.