God Tid SPF Österbotten 50 år

Page 1

ÖSTERBOTTEN 50 år

En pensionär kan ge av sin tid

Tre föreningar med olika profil I begynnelsen var Else-Maj
Torolf Fröjdö längst i ledningen
jubileumstidning bilaga till god tid den 21 augusti 2023
40 16 22 6

Samarbete ett signum för österbottningarna

ordföranden 2023 är en milstolpe i SPF Österbottens historia och det är en pigg 50-åring vi firar.

Den här jubileumstidningen har du fått som medlem i en pensionärsförening i Österbotten. Svenska pensionärsförbundet grundades 1972 med säte i Helsingfors. En grupp österbottningar ville få igång verksamhet för pensionärer i Österbotten och 1973 grundades en österbottnisk samarbetsdelegation. Dess första ordförande blev Valdemar Brandt från Gamlakarleby. Föreningen registrerades som Svenska pensionärsförbundet i Österbotten rf först år 2014.

Den första ombudsmannen som anställdes på deltid var sjukskötare Else-Maj Johnson. Hon startade upp den mångsidiga pensionärsverksamheten, som står sig än i dag och finns på agendan i olika former. Det var föreläsningar om hälsa och motion, resor, danser och samarbete över Kvarken till Sverige. När hon gick i pension hade SPF Österbotten 5 000 medlemmar. Hon efterträddes av Per Thomasfolk. Han lotsade föreningen vidare som då han gick i pension hade 8 000 medlemmar. Efter honom har vi en lika duktig ombudsman i Patrick Ragnäs Enligt medlemsstatistiken just nu har SPF Österbotten 9 279 och hela förbundet 20 023 medlemmar. Det innebär för SPF Österbottens del en ökning med 152 medlemmar sedan årsskiftet. SPF Österbotten står nu för drygt 46,3 procent av alla medlemmar i förbundets föreningar.

Före pandemin var vi på god väg att nå målet på 10 000 medlemmar. Regionen uppmuntrar föreningarna att kontinuerligt satsa på medlemsvård och -rekrytering.

Man kan säga att samarbete är ett signum för Österbotten också i pensionärssammanhang. Jag vill passa på att lyfta fram lokalföreningarnas olika samarbetsformer. Flera föreningar samarbetar med sina grannföreningar kring boule- och pidroturneringar. Många föreningar samarbetar också kring resor som exempelvis VIPS, Kvevlaxnejdens Pensionärsklubb och Korsholms pensionärsförening.

I Sydösterbotten samarbetar Närpes och Övermark pensionärsföreningar och Korsnäsnejdens Pensionärer kring resor bland annat till Lofoten sommaren 2023.

Ett annat samarbete som kom igång 2017 är Kvarkens pensionärsparlament. Det är verkligen en storsatsning som samlar omkring 160 seniorer till ett två dagar långt forum. Parlamentet är ett årligen återkommande evenemang. Senaste år ordna-

des parlamentet i Vasa och i höst blir det i Umeå. Oftast har vi lyckats engagera tidigare ministrar, riksdagsledamöter och kända föreläsare till parlamentet. Det har gett synlighet i massmedierna. Parlamentets uppgift är att göra politiker och myndigheter uppmärksamma på vad som behöver förbättras inom äldreomsorgen och i samhället med tanke på den äldre befolkningen. Under ett av våra parlament hade vi fokus på de äldres rättigheter och samhällets attityder både i Sverige och i Finland. Tidigare riksdagsledamoten Barbro Westerholm från Sverige var föreläsare. Ett annat viktigt mål med parlamentet är att vi knyter kontakter med varandra och mellan föreningarna. Vi har många gemensamma intressen.

Regionstyrelserna för SPF Österbotten och SPF Åboland samarbetar med varandra. Det inleddes med att regionstyrelsen i Österbotten besökte Pargas i Åboland. Den åboländska regionstyrelsen besökte oss före påsken i fjol. Under en gemensam dagskryssning ombord på Aurora Botnia diskuterades möjliga samarbetsformer.

Vasa Svenska Pensionärsförening VIPS är sedan några år tillbaka vänförening till Åbo Svenska Pensionärsklubb som man har utbyte med. Vänskapen föll sig naturlig i och med att många österbottningar har studerat och bott i Åbo.

Hur kom jag själv med i den lokala pensionärsföreningen? Jag gick i pension 2015 och då det behövdes en ny ordförande i pensionärsföreningen blev jag tillfrågad. Efter en del funderande åtog jag mig uppdraget. Jag tänkte att det kan jag väl prova på i ett år och sen får vi se. Nu har det gått några år sedan dess. Sedan har det tillkommit fler uppdrag i förbundet. Det har varit riktigt roligt. Vi har i lokalföreningen ordnat resor, julfester, sång och musik på äldreboenden och byggt en boulebana på friluftsområdet. Vi samarbetar med Malax-Korsnäs medborgarinstitut kring föreläsningar i aktuella ämnen på våra medlemsmöten och i höst får vi en kurs i att spela boule ”på riktigt”.

Till dig som läser jubileumsskriften och inte är medlem vill jag säga – tveka inte. Kom med i en 50-årig pensionärsrörelse som är öppen för alla pensionärer oberoende av ålder! Du kommer att bli väl emottagen, får nya vänner och har möjlighet att delta i roliga aktiviteter.

Jubileumstidning för SPF Österbotten 50 år

Bilaga till God Tid 5/2023 21 augusti 2023

Producent, text, layout: Anci Holm/Huldamedia

Ansvarig utgivare: Anita Ismark

Tryckt på Botnia Print 2023

Pärmbild: Solveig Nylund, ordförande för Vasa Svenska Pensionärsförening, VIPS.

Foto: Anci Holm

SPF Österbotten

Ombudsman: Patrick Ragnäs

Hovrättsesplanaden 15 C33, 65100 Vasa

telefon: 040 5748 919

e-post: spf.osterbotten@spfpension.fi

patrick.ragnas@spfpension.fi

webben: osterbotten.spfpension.fi

Torolf Fröjdö längst ledningen Tre föreningar med olika profil begynnelsen var Else-Maj ÖSTERBOTTEN 50 år jubileumstidning bilaga till god tid den 21 augusti 2023 En pensionär kan ge av sin tid 40
2
”Före pandemin var vi på god väg att nå målet på 10 000 medlemmar.”

Regionen – vad är det?

SPF Österbottens, regionens, uppgift är att vara en kontaktlänk mellan Svenska pensionärsförbundet och medlemsföreningarna samt mellan de österbottniska föreningarna.

Det var också med dessa intentioner, samt att väcka intresse för åldringsvården, ett flertal personer samlades i Vasa den 15 oktober 1973 för att utröna möjligheterna att bilda en österbottnisk samarbetsorganisation. Svenska pensionärsförbundet (SPF) hade grundats ett år tidigare men det fanns utmaningar i att administrera Österbotten från Helsingfors. Mötet i Vasa valde en styrelse och den 5 november höll den sitt första möte. Organisationens första ordförande blev Valdemar Brandt från Gamlakarleby. Ett knappt år senare tillträdde en verksamhetsledare, Else-Maj Johnson

Organisationen fick 1973 namnet Svenska Pensionärsförbundets Österbottniska Samarbetsdelegation. Ett eget organ var en särlösning för Österbotten. I början av 1980-talet organiserades SPF i finlandssvenska distrikt, varav Österbotten utgjorde ett distrikt. 2010 gjordes ytterligare en omorganisering och

Regionens verksamhet

■ SPF Österbotten rf har en mångsidig verksamhet som samlar regionens pensionärer

■ Tävlingsverksamhet i samarbete med arrangerande förening: Regional uttagning till förbundets frågesport, turneringar i pidro, boule, bowling och golf

■ Festverksamhet, framför allt sommarfest i augusti varje år

■ Utbildningsverksamhet: Reseledarträffar, ordförandekonferens, introduktionsdagar för nyvalda föreningsordförande, inspirationsdagar för föreningarnas ordförande och sekreterare, It-utbildning, med mera

■ Teater: I samarbete med Wasa Teater matinéföreställningar för föreningarna, även längre teaterresor kan ordnas

■ Resor: Regionstyrelsen utser årligen en resekommitté som initierar resor, som ordnas av olika researrangörer

■ Motion: Medarrangör i den årligt återkommande Friskvårdsdagen i Botniahallen, utomhusaktiviteter, vandringar

distrikten började kallas regioner. För Österbottens del blev det Svenska pensionärsförbundet i Österbotten. Först 2014 registrerades regionorganisationen som en förening.

SPF:s och regionens mål är att förbättra pensionärernas trivsel, bevaka pensionärernas intressen och öka pensionärernas delaktighet i nutid och framtid. För att nå sina mål fungerar SPF Österbotten rf som samarbetsorgan för sina medlemsföreningar, det vill säga österbottniska pensionärsföreningar som är medlemmar i SPF.

Regionen hjälper föreningarna i deras verksamhet, anordnar program, fester, diskussionstillfällen, kurser, motionsverksamhet, resor, med mera.

Allt sedan starten har SPF Österbottens egen verksamhet behövt vara självbärande. Förbundet har avlönat ombudsman och stått för kansli. Verksamheten finansieras genom deltagaravgifter, provisioner på resor, sponsring och eventuella bidrag från stiftelser och fonder.

Regionen är liksom hela pensionärsförbundet politiskt och religiöst obundet.

■ Kvarkens pensionärsparlament ordnas årligen i samarbete med SPF Seniorerna i Västerbotten

■ Intressebevakning: Tar ställning till och ger utlåtanden om aktuella frågor, besöker olika organisationer, rikspolitiker, samkommuner, välfärdsområdet, företag eller andra aktörer av intresse för pensionärer

Regioner inom SPF

■ Organisationen ser olika ut inom Svenska penssionärsförbundets regioner. Österbotten är den enda som har en ombudsman på heltid, Åboland har en på halvtid och de nyländska regionerna servas direkt av centralkansliet i Helsingfors och en verksamhetskoordinator.

■ SPF Österbotten rf, 9 127 medlemmar (31.12.2022)

■ SPF Åboland rf, 2 005

■ SPF Östnyland rf, 2 378

■ SPF Mellannyland, 2 997

■ SPF Västnyland, 2 673

■ Till SPF hör också Åland

386 medlemmar och övriga Finland 206.

På sitt första årsmöte i januari 1974 valdes följande till Österbottniska samarbetsdelegationens styrelse: Valdemar Brandt, Gamlakarleby, ordförande, Johannes Grannas, Vörå, sekreterare och kassör, Ragnar Granvik, Småbönders, Elly Sigfrids, Korsholm, viceordförande, Karin Stenlund, Sideby, Edvin Stenwall, Närpes och Algot Strömsholm, Vasa. Faximil ur God Tid 5/1974
3
SPF Österbottens ordinarie styrelse jubileumsåret 2023: Fr v Göran Uppstu, Kristinestad, Göran Westerlund, Oravais, Anita Ismark, ordförande, Korsnäs, Per-Erik Lindgren, viceordförande, Jeppo, Alice Lillas, Korsholm, Pia Berg, Närpes. Lalle Broberg, Terjärv saknas. Foto: Anci Holm

Der var ett festligt, fullsatt 50-årsfirande. Köerna ringlade långa runt paviljongen på Fagerö i Närpes, när hungriga pensionärer från hela Österbotten köade för insläpp och lunch. Närmare 700 deltog i sommardagen den 2 augusti som också var SPF Österbottens 50-årsfest. På programmet stod sång och musik, uppvaktningar, tal och dans till Thor-Görans från Sverige. Dagens högtidstalare talare var tidigare centerledaren, ministern och numera företagaren, Maud Olofsson från Örnsköldsvik, Sverige. Närpesbon Lasse Eriksson fungerade som programpresentatör och hade också en del frågor till festtalaren. Foto: Anci Holm

Mixtakören från Närpes, under ledning av Johan Pått, uppträdde med sång. Högtidstalaren Maud Olofsson slog an en allvarlig ton i sitt tal. Hon talade om hur tilliten, kompromissviljan och demokratin som utmärker den nordiska modellen är satt under press. Det av illvilliga krafter som vinner på att skapa konflikter och öka misstron mellan människor. Men att hopp också finns och att vi inte får ge upp. ”Var nyfiken i stället för misstänksam”, sade hon och poängterade att pensionärerna har en viktig uppgift i vardagssamtalen: ”Det är viktigare än någonsin att vi ingjuter hopp i de unga och ger dem framtidstro”.

4

Någon måste alltid ta det första steget

Varje förening och varje förbund har en historia och en bakgrund till hur de kommit till. Så också Svenska pensionärsförbundet. Förbundet är 51 år och SPF Österbotten 50 år. Det säger något om österbottningarnas handlingsförmåga. Egentligen är ju 50 år ingen ålder att tala om, men ändå finns det en livserfarenhet i de åren. När förbundet bildades utgående från några föreningar så var ett av huvudmålen att motverka äldre människors ensamhet. Alltför många blev sittande hemma i sina stugor eller lägenheter när de blev äldre. Det ville man motverka genom att bilda föreningar som kunde ordna aktiviteter för äldre.

Så här 51 år senare får vi tacksamt lyfta vår obefintliga hatt och sända en varm tanke till dem som då var aktiva. För det är ändå så att någon måste ta det första steget till en ny verksamhet. Och trots att föreningarnas verksamhet har utvecklats så finns det där med ensamhet kvar i vårt samhälle. Och jo, jag träffar människor som säger att de ibland gillar sin ensamhet, eller egentligen inte ensamheten utan kanske mera den egna tiden. Att kunna göra vad man vill. Utan förpliktelser. Men många trivs i sällskap, trivs med att spela kort och sjunga i kör. Trivs med att resa tillsammans med andra seniorer, byta tankar och erfarenheter. För att det ska vara möjligt behövs ett förbund med lokala föreningar. Föreningar som är nära medlemmarna och känner till deras önskemål. Det handlar om hemliga resor, om temaresor med musik eller mat, det handlar om utbyte med andra regioner och föreningar.

Det behöver inte vara så svårt. Den österbottniska regionen har också utvecklat ett samarbete med Västerbotten och det tycker jag är väldigt värdefullt. Vi har mycket att lära av varandra, men framför allt är det värdefullt att lära känna varandra. För egen del hoppas jag att andra regioner tar modell av Österbotten och utvecklar egna samarbetsformer med systerförbundet i Sverige. Det är både hälsosamt och lärorikt.

I skrivande stund är vi i mitten av augusti och hösten är på väg. Med hösten kommer lite annorlunda aktiviteter, mera inomhus men fortfarande mycken gemenskap.

På tal om gemenskap så ska vi ta vara på gemenskapen vi har i våra föreningar och vårt förbund. Jag hoppas att vi i framtiden ska kunna umgås mera över regiongränserna, det blir aldrig för mycket av det umgänget. Visst är det en bit mellan regionerna, men vi kan nog som seniorer ta oss den tiden det tar att träffa varandra.

Jag önskar SPF Österbotten och alla lokalföreningar många aktiva år framöver!

5
Pensionärsidolen Philip Järvenpääs uppträdande fick liv i publiken på Sommardagen. Ulla-Maj Wideroos Förbundsordförande

Else-Maj fick ploga, harva och så

pionjär Else-Maj Johnson kom till ett tomt bord och med en tom börs när hon 1974 tillträdde som den första ombudskvinnan för SPF i Österbotten. Oförtröttlig och med stor entusiasm lade hon en stabil grund för pensionärsverksamheten i landskapet.

Knappt hade Svenska pensionärsförbundet, SPF, med säte i huvudstaden fyllt ett år innan man stod inför det klassiska problemet: Att det var så mycket längre från Helsingfors till Österbotten än tvärtom. Dessutom var avstånden på den svenskösterbottniska kusten långa. För att få igång verksamheten i Österbotten bildades hösten 1973 Svenska pensionärsförbundets österbottniska samarbetsdelegation och ett år senare anställdes en verksamhetsledare, Else-Maj Johnson, på halvtid. Förbundet skulle stå för lönen, men i starten fanns inte ens pengar till det. Kansli hade hon inte heller utan fick arbeta hemifrån.

”Jag skulle själv dra ihop till min lön” skriver Else-Maj Johnson i SPF:s 25-årshistorik 1997.

Riksdagsledamoten, idealisten och förbundets samt österbottniska delegationens viceordförande Elly Sigfrids sköt personligen till pengar för den första lönen. Sedan var det att gå ut med tiggarstaven för att skaffa annonser till God Tid. Bussbolag, apotek och församlingar kunde vara intresserade av att rikta sig till pensionärer, resonerade Else-Maj. Och det gav resultat.

För till verksamheten lovade förbundet inga pengar eftersom det inte fanns någon motsvarighet till den österbottniska särlös-

Anslutna före 1975

ningen i de övriga finlandssvenska landskapen. Uppdraget var dock tydligt. Nya föreningar skulle bildas i Österbotten, föreningarnas verksamhet skulle vidgas och förbundet skulle vara synligt i pressen. Allt skulle byggas upp från noll.

Else-Maj Johnson tillträdde sin tjänst på senhösten 1974 och under 1975 började saker och ting hända.

Skepsis på fältet Speciellt lättflirtade var österbottningarna inte heller. I Österbotten fanns 1974 cirka tio pensionärsföreningar, de flesta pensonärshemsföreningar, och vad kunde nu ett nytt förbund locka med? Föreningsverksamhet för trivsel och trevnad – skulle det vara nödvändigt? Inte minst bland församlingarna, som hade en del pensionärsverksamhet, var man misstänksam. Else-Maj Johnson berättar i en intervju med Anita Svensson i God Tid 1993, att det till och med fanns en kyrkoherde som var tveksam till att utfärda ämbetsbevis till personer som grundade en pensionärsförening på orten.

Men Else-Maj reste runt i Österbotten och inspirerade. 1975 hade tio föreningar, flera nygrundade, anslutit sig.

■ Föreningen Närpes pensionärshem, Malax pensionärshemsförening, Korsholms pensionärshemsförening, Replot-Björköby pensionärshemsförening, Vasa svenska pensionärsförening, Oravais pensionärshemsförening, Vörå pensionärsklubb, Föreningen Munsala pensionärshem, Föreningen pensionärshemmet i Purmo, Föreningen pensionärshemmet i Kronoby, Pensionärsföreningen Vi Norrifrån 6

”I många avseenden är det arbete du utfört ett pionjärarbete. Du har alltid fått börja från början utan att kunna bygga på andras erfarenheter. Så var fallet på din första arbetsplats, du fick börja med att kartlägga Vasa stads åldringar, deras levnadsförhållanden och behov. Du insåg snart vad som borde göras, och att hemservicen var en bra sak som man borde satsa på. Du insåg även att vill man komma framåt så bör man vara med och påverka redan där besluten fattades och mycket snart satt du i både stadsfullmäktige och styrelse”, konstaterade Levi Klåvus, förbundsordförande för SPF när han avtackade Else-Maj Johnson på österbottniska distriktets (som det börjat heta då) sommardag på Carpella den 9 augusti 1990.

”Även här var det att börja från början, ploga, harva och så. Inte nog med att det gällde att organisera en helt ny verksamhet, den skulle också finansieras. Även det konststycket har du klarat genom din förmåga att dra i de rätta trådarna.”

Else-Maj Johnsons lyckokast var att nosa upp ”pojken” som hon kallade honom, den då 28-åriga läkaren med lic Erkki Tarpila vid Vasa centralsjukhus. Han hade fördjupat sig i åldrande och hälsa och talade för vikten av motion.

”Jag ringde upp honom och meddelade att jag tänkte mig att de österbottniska pensionärerna skulle förtjäna pengar på honom. Han ställde upp. Som talare”, berättade Else-Maj i en intervju med God Tids redaktör Gurli Nurmi inför pensioneringen.

Hälsodagar blev grundplåt

Under våren 1975 kom inte mindre än 2 000 pensionärer till tre hälsodagar i Österbotten. Och sedan fortsatte det bara. Det blev en folkrörelse som svepte fram över Österbotten, skrev God Tid. Verksamheten gav inkomster som gjorde att man vågade se framåt och satsa vidare.

Lätt var det inte, men roligt ändå, tyckte Else-Maj. Hon insåg att verksamheten i Österbotten måste vara självförsörjande.

Och visst knorrades det på fältet över att aktiviteterna kostade för deltagarna, men med tiden utvecklades en större förståelse för att det inte kunde vara gratis.

Utmaningen var då som nu att pensionärerna inte är någon enhetlig samling och med ett åldersspektrum på nästan 40 år är det omöjligt att vara alla till lags.

Tio nya med 1975

■ Lappfjärds pensionärsklubb, Kvevlaxnejdens pensionärsklubb, Solf-Tölby pensionärsförening, Kaskö pensionärsklubb, Pensionärsklubben M, Nykarlebynejdens pensionärer, Pensionärsföreningen PIKT, Nedervetil pensionärsförening, Terjärv pensionärsförening, Övermark pensionärsförening

”Det är kvinnan framför allt” – utbrister VIPS-ordföranden Walter Sundqvist och tar ombudsman Else-Maj Johnson i famnen när Svenska pensionärsförbundets koryfeer fotograferas under ett förbundsmöte i Vasa i april 1977. På främsta raden fr v Bertil Smeds, Alfred Stenlund, Korsholm, Arne Jungholm, Borgå, Else-Maj Johnson, Victor W Heinström, förbundsordförande och Rainer Nordström, SPF:s verksamhetsledare. På andra raden fr v Kyril Grigorkoff, Helen Tallqvist, Helsingfors, Elmer Jakobsson, Ivar Lemberg, Hangö, Alfred Smeds, Korsholm, ordförande för Österbottniska delegationen och Valdemar Heinström, Karis. Foto: Gunnar Bäckman/God Tid
7

Else-Maj Johnson

■ Född Stenfors 1925, växte upp som lärarbarn i Påskmark, Tjöck, död 2002

■ Utdimitterad sjukskötare 1949 vid Åbo sjuksköterskeskola

■ Gift 1948 med Börje Johnson, två söner

■ 1953 Verksamhetsledare vid Finlands röda kors, Vasa svenska avdelning med åldringsvård som huvuduppgift

■ Startade 1963 Röda korsets (senare Vasa stads) hemhjälpsbyrå i Vasa och blev dess föreståndare

■ Medlem av Vasa stadsfullmäktige, första kvinnliga medlem av stadsstyrelsen i Vasa 1970–1973

■ Ombudsman för Svenska pensionärsförbundet i Österbotten 1974–1990

Else-Maj Johnsons valspråk blev ”något för envar”, ett valspråk hon formulerade på en balkong i spanska Fuengirola.

Genom varierande teman kunde man nå olika grupper och hitta något den enskilde pensionären kunde ta till sig. Och viktigt var att det ordnades liknande program i norra, mellersta och södra delen av Österbotten.

Det var temadagar kring livsåskådning, husmanskost-hälsokost, vardagsjuridik, världsfreden, med mera. 1976 samarbetade man med frikyrkorna i Närpes och Jakobstad kring musik och sång, skådespelaren May Pihlgren uppträdde i kyrkorna i Korsholm, Lappfjärd och Pedersöre. Else-Maj samlade pensionärsföreningarnas sångkörer och spelmansgillen till mönstringar.

Både dans och dikt

Något för envar var också mottot under fester och sommardagar som oftast avslutades med dans, en sak som de österbottniska pensionärerna mer eller mindre krävde för att sätta sig i en buss. Men för dem som inte ville eller kunde dansa ordnades samtidigt till exempel poesiuppläsningar.

Och österbottningarna slöt upp. Som mest kom 1 000 personer till sommardagarna.

”Som researrangör och reseledare för pensionärer var du tidigt ute. Efter en försiktig start till vårt västra grannland för mer än 30 år sedan blev det så småningom längre resor och snart drog du iväg med en skara mer eller mindre kuranta pensionärer över halva jordklotet”, sade Levi Klåvus i sitt tal 1990. Det blev många resor och ofta hade de en hälsoprägel. Att Else-Maj var utbildad sjukskötare och doktor Tarpila följde med gjorde att många som annars inte skulle ha vågat resa längre bort kände sig trygga.

Mest populära var hälsoresorna till Else-Majs favorit Teneriffa som ofta var tre varje år, två till tre veckor långa och ständigt fullbokade.

”Numera händer det inte att försiktiga finlandssvenska pensionärer reser söderut utan baddräkt. Det kunde hända ännu på 1970-talet”, sade Else-Maj i God Tid-intervjun.

Ställ krav på samhället

1975 drog Else-Maj igång reseverksamheten inom den österbottniska samarbetsdelegationen, men redan från och med 1950-talet hade hon inom ramen för sitt arbete på Röda korset ordnat flera pensionärsresor.

På den första deltog bland annat Hulda, 84, som blivit sjösjuk på färjan över Kvarken. Det botade Hulda med en konjak som hon ville dela med unga fru Johnson. ”Vill jag ha en konjak så tar jag en konjak…när ska jag få göra som jag vill om inte när jag är 84 år”, sade Hulda.

Och Hulda får vara ett gott exempel i intervjun med Gurli Nurmi: ”Egentligen bör man som medborgare i mogen ålder inte sluta med någonting. Läs tidningarna, var nyfiken i positiv mening, hör på vad barn och barnbarn säger. Gör du det ser inte dina barn ner på dig fast du skröplar till dig kroppsligt.”

Hon manade också pensionärer till att inte vara så försiktiga utan ställa krav på samhället, men det gäller också att inte förslösa sitt inre pund: ”När jag ser gamla människor slås jag ofta av hur mycket de tydligen inte fått ge ut, hur mycket oanvänd kärlek det finns.”

När Else-Maj Johnson 1990 lämnade över till sin efterträdare Per Thomasfolk hade det österbottniska distriktet 28 föreningar och cirka 5 000 medlemmar.

Till Anita Svensson sade hon inför SPF Österbottens 20-årsjubielum: ”Det var en lycklig tid och en härlig situation att få vara pionjär när något nytt skulle skapas, något som skulle bli till trevnad för många äldre.”

Else-Maj Johnson tillträdde sin tjänst 1974. Foto: God Tid/arkiv
”Egentligen bör man som medborgare i mogen ålder inte sluta med någonting.”
Else-Maj Johnson flankerad av österbottniska distriktets ordförande Levi Klåvus, tv, och Henning Näse, ordförande i Kronoby pensionärsförening på träff i Kronoby 1988. På träffen samlades 300 pensionärer från Nykarleby till Karleby.
8
Foto: Birgitta Östdahl/Österbottningen, SPF Österbotten arkiv

Med lic Erkki Tarpila håller föresläsning på en hälsodag i Vörå 1975. Hälsodagarna var väldigt populära och lade en ekonomisk grund för utvecklingen av pensionärsverksamheten i Österbotten. Foto: Stig Svens/Vasabladet, SPF arkiv

I dag ägnar sig Erkki Tarpila, Linköping, främst åt varmansrally och att bistå med sjukvård i utlandet. Selfie

Ha roligt var Tarpilas medicin

Inga pekpinnar, inga knäppta händer, inga fördomar om äldre – ha roligt! Det var den populära doktorn Erkki Tarpilas ordination till de österbottniska pensionärerna och det gick hem.

– Att bli äldre handlar inte automatiskt om att man måste börja leva på ett annat sätt, enligt andras förväntningar, det är kroppen som bestämmer, säger Erkki Tarpila, 77, i dag själv pensionär. Åtminstone har kirurgen lagt ner kniven.

Det kan låta naturligt men i början på 1970-talet var attityderna annorlunda och den unga Helsingforsfödda kirurgunderläkaren Erkki Tarpila fick en hel del ovett av sina äldre kolleger på Vasa centralsjukhus när han började tala för förebyggande och öppen vård för äldre.

– Det blev ett himla liv. Då var det långvården som gällde. Och jag uppmanades hålla mig till kirurgin och inte blanda mig i sådant som inte var inom mitt område.

Men det struntade med lic Erkki i. Hos ombudsman Else-Maj Johnson och den österbottniska samarbetsdelegationen inom SPF föll hans frön i god jord. Erkki Tarpilas engagemang och de första hälsodagarna 1975 som lockade 2 000 personer hade en avgörande betydelse för pensionärsorganisationens fortlevnad.

– Jag minns att det breddes 500 smörgåsar i ElseMajs kök. Det var en strong insats. Och allt gick åt, säger Erkki Tarpila, sedan 1980-talet bosatt i Linköping, Sverige.

Början i gymnastikförbundet

Det var redan under läkarstudierna och framför allt i egenskap av ombudsman för Finlands svenska gym-

nastikförbund som intresset för äldres hälsa föddes. Erkki Tarpila skrev en bok, ”65 år fyllda” som sedan skulle få stor åtgång bland de österbottniska pensionärerna. Han utarbetade också en handledning om pensionärsgymnastik, något som fick genomslag på 1970-talet.

– Det handlade framför allt om hur man kan hantera eller undvika vardagskrämporna, säger han.

– Att hålla koll på blodtrycket, hjärtat, leder, och lära sig mer om åldrandeprocessen. Och motionera.

Under sina föreläsningar pekade han också på hur mycket samhället skulle spara om man satsade på den förebyggande vården för äldre jämfört med tung institutionsvård. En åsiktsfrände hade han också i Else-Maj Johnson som tidigt agerat för hemservice inom Röda korset och sedan inom Vasa stad.

Resorna mest minnesvärda

Framför allt kommer Erkki Tarpila ihåg de många hälsoresorna till södern han var med på.

– Det var 50–80 personer på resorna och många återkom gång efter gång. Vi ordnade alltid eget program med aktiviteter och utflykter.

I början hade man också med en sjukgymnast, bland annat Eija Francke, inom SPF känd som reseledare och chefredaktör för God Tid. Dagen skulle börja med morgongymnastik och sedan föreläsning av doktor Tarpila.

– Morgongymnastiken var pensionärerna inte så pigga på. Mer motion fick de på kvällarna när vi tog med oss en bergsprängare till hotellets cafeteria och ordnade dans. Vi hade jätteroligt och mycket hyss för oss. Och visst gick det bra att beställa en och annan drink. Allt var tillåtet.

På den tiden förväntades man som äldre leva enligt

ett visst mönster – och knäppa händerna. De attityderna ville Erkki Tarpila skrota.

– Jag kom inte med några pekpinnar. Som äldre ska man leva normalt, det är kroppen som bestämmer. Framför allt ska man ha roligt!

Erkki Tarpila talade också i sina föreläsningar om äldres sexualitet, något som då knappt ansågs finnas.

– Det var en fin och öppen stämning och jag blev en slags förtroendedoktor. Vi kunde tala om vad som helst och många kom och ville lätta sitt hjärta.

Rallyförare och hjälpare

Erkki Tarpila flyttade till Sverige 1980 men höll länge efter det kontakten till Österbotten. Han var med på resor och återkom som föreläsare på distriktets storträffar. När han fyllde 50 år 1996 ordnade de österbottniska pensionärerna fest för honom i Vasa.

– Else-Maj blev en mycket god vän och vi höll kontakten och sågs så länge hon levde.

Vid Linköpings universitetssjukhus arbetade Erkki som platsikkirurg och avlade docenturen vid Linköpings universitet.

De senaste decennierna har han ofta besökt Kosovo och hjälpt till med plastikkirurgi. Helt nyligen var han i Moldavien, vars sjukvård belastats hårt av ukrainska flyktingar.

Erkki Tarpila har också gjort namn om sig som folkrace-förare, som den finländska sporten varmansrally kallas i Sverige.

– Jag började som läkare på tävlingarna men blev biten och skaffade egna bilar.

Och rallyförare är han fortfarande. Han har fem bilar och en egen bilverkstad.

Kontakterna till Finland finns kvar eftersom både sonen och dottern bor i hans gamla hemland.

9

Tidigare respektive nuvarande ombudsman, Per Thomasfolk och Patrick Ragnäs tar en promenad i Smedsby. Foto: Anci Holm

En ombudsman

är alltid på gång

profiler Stommen i verksamheten har varit densamma i 50 år, men ombudsmännen Per Thomasfolk och Patrick Ragnäs har byggt vidare under samhällsförändringar och med nya scenarier för framtiden.

– När en organisation har drygt 9 000 medlemmar så betyder det något, säger Per Thomasfolk, ombudsman för Svenska pensionärsförbundet i Österbotten 1990–2012. Han syftar på antalet pensionärer i Österbotten som i dag tillhör någon av de 26 medlemsföreningarna.

– Ju fler desto bättre. En takorganisation måste vara aktiv men det är antalet medlemmar som ger tyngd. Sedan kanske beslutsfattarna inte gör som vi vill men de lyssnar nog. Så fortsätt att organisera er, är hans råd.

– Möjligheterna att påverka är betydligt större inom en organisation än att sitta hemma och tycka på Facebook, kompletterar nuvarande ombudsmannen Patrick Ragnäs

SPF Österbotten har varit och är aktivt både när det gäller att skapa gemensamma aktiviteter och lyfta fram viktiga frågor. Per Thomasfolk nämner kampen för att bevara hjärtkirurgin vid Vasa centralsjukhus som var en stor fråga för pensionärerna. Den kampen förlorade man. Bättre gick det med att få fulljourstatus för Vasa centralsjukhus. Kampanjen 2016 fick bred uppslutning i Österbotten och pensionärsregionen var en av initiativtagarna.

Tjöck en klar merit

Hör du Per, när jag går i pension ska det sitta en Tjöckbo på den här stolen ska Else-Maj Johnson, regionens första ombudskvinna 1974–1990, sagt redan 1980. Tjöck är en gemensam nämnare för samtliga ombudsmän och -kvinnor. Else-Maj växte som lärarbarn upp i Tjöck, Per är Tjöckbo och Lappfjärdsbon Patricks pappa är från Tjöck.

Egentligen är det lite hisnande att SPF Österbotten under sina 50 verksamhetsår haft endast tre ombudsmän.

– Det var ett roligt jobb, annars skulle man inte orka, säga Per Thomasfolk, som sedan ett antal år har diagnosen alzheimer. Hustrun Gun-Britt får ibland hjälpa honom att minnas.

Vissa saker är dock mer eller mindre oförglömliga för dem som var med. En höjdpunkt för Per Thomasfolk var 1994 när 560 österbottniska pensionärer, över tio fulla busslaster, åkte på Månskenskryssning till Sundsvall och Tonhallen för att få vara med om den första inspelningen av Allsång i Sundsvall med den karismatiske körledaren Kjell Lönnå. En av gästartisterna var Tommy Körberg

Eftersom det var inspelning blev det en del omtagningar och österbottningarna började så småningom titta på klockorna, skulle de hinna med båten tillbaka till Vasa? ”Nog väntar båten. Inte far de någonstans utan oss”, lugnade Per.

Kryssningarna och sommardagen, som ibland lockat upp till 1 000 pensionärer, har varit en stomme i verksamheten. För regionen är det viktigt att kunna samla pensionärer från hela Österbotten så att de lär känna varandra och kan utbyta erfaren-

Per Thomasfolk

■ Född 1949

■ Bor i Smedsby

■ Handelsskola i Närpes

■ Gift med Gun-Britt, två söner

■ 1973 Förbundsintruktör för Svenska Österbottens ungdomsförbund 1973

■ 1974–1987 Ombudsman för Svenska folkpartiet i Österbotten

■ 1990–2012 Ombudsman för Svenska pensionärsförbundet i Österbotten

■ Kommunalpolitiskt aktiv i Korsholm, bland annat ledamot av kommunfullmäktige fram till 2017

■ Flitig cyklist, cyklade som mest 12 000 kilometer per år

heter. Det händer också att man på samlingarna hittar sig en ny partner. Och ska man locka de stora massorna ska det vara dans. – Viktigast för medlemmarna har nog varit att resa och dansa, konstaterar Per.

Som ombudsman får man vara en driven evenemangsarrangör och det skämtades ofta om att när Per Thomasfolk torkade svetten ur pannan och sa ”Nåjaa”, då var allt klart. Då kunde festen börja. Patrick Ragnäs håller med.

– Men du svettas inte lika mycket som Per, sade dåvarande SPF-ordföranden Ole Norrback när jag ordnat min första sommardag på Carpella, minns Patrick.

Äldreråden högst på agendan

Givetvis har det inte bara varit sång och dans. Om de första decennierna handlade om att få igång pensionärerna, bilda föreningar och fokusera på den sociala gemenskapen så har intressebevakningen kommit in allt starkare sedan slutet av 1980-talet.

När Per Thomasfolk summerar sina drygt 20 som ombudsman för de österbottniska pensionärerna är det tillkomsten av äldreråden i kommunerna och seminarieserien “Vem vårdar vem”, om framtidens äldrevård, han sätter högst.

– Jag var koordinator för hela förbundet när det gällde att få till stånd äldreråden, berättar han.

– Först handlade det om att få kommuner att på frivillig väg tillsätta äldreråd, sedan om att trycka på för att de skulle bli obligatoriska i lag.

Och så blev det.

”Viktigast för medlemmarna har nog varit att resa och dansa.”
11
Skiftesbyte på ombudsmannastolen i Österbotten 2012. Förbundsordförande Ole Norrback, fr v, Per Thomasfolk, ombudsman 1990–2012 och den nye, Patrick Ragnäs. Foto: God Tid

Han berömmer den österbottniska regionen för att ha lyckats engagera kompetenta ordföranden och aktiva styrelsemedlemmar. Det betyder mycket för pensionärerna.

Som boende i Smedsby är Per och hustrun Gun-Britt medlemmar i Korsholms pensionärsförening men har där hållit en låg profil. Har man levt pensionärsliv under stora delar av sitt arbetsliv kanske det räcker, resonerar de.

Nya medlemmar prioriteras

När Per Thomasfolk tog över stafettpinnen från Else-Maj Johnson 1990 hade de österbottniska pensionärsföreningarna cirka 5 000 medlemmar sammanlagt. När han gav över till Patrick Ragnäs var det drygt 8 000. Nu är man uppe i dryga 9 000, vilket utgör cirka 46 procent av Svenska pensionärsförbundets totala medlemsantal.

– Det är viktigt att det ständigt pågår en aktiv medlemsrekrytering eftersom pensionärsföreningarna har en naturlig avgång, säger Patrick Ragnäs som blivit känd för sin systematiska medlemsrekrytering.

– Det viktigaste är inte egentligen att växa, utan att få nya medlemmar.

Han utgår från den potential som finns inom varje förenings område, det vill säga hur många pensionärer finns det som kunde vara medlemmar.

– Sedan är alla föreningar unika och ska jobba utgående från sina förutsättningar och individuella mål. Tanken är inte att alla ska vara lika, poängterar han.

Pensionärsrörelsen är en av få folkrörelser som vuxit kraftigt de senaste tio åren mycket tack vare att de stora årskullarna gått i pension. Men nu börjar det minska.

Trots att man säger att antalet personer över 65 ökar procentuellt så ökar inte antalet som går i pension, utan de som redan är pensionärer lever längre och är friskare. Enligt befolkningsprognosen är det grupperna från 80 och uppåt som växer medan övriga minskar.

– På sikt kan det bli svårare att öka medlemsantalet men ännu

Patrick Ragnäs

■ Född 1966

■ Bor i Lappfjärd

■ Gift med Carina, tre barn

■ 1988–90 banktjänsteman

■ 1990–99 Försäkringsrådgivare på Kristinestads lokalförsäkring

■ 1999–2001 Ekonomichef på Kristinestads kyrkliga samfällighet

■ 2001–2012 Direktör för Bottenhavets sjukhem

■ Ombudsman för SPF Österbotten sedan 2012

finns stor potential i Österbotten där täckningsgraden i de olika föreningarna varierar mellan 25 och 75 procent. Den riktigt stora potentialen finns i städerna, säger Patrick Ragnäs.

Dags för förändrat medlemskap

I de flesta pensionärsföreningar läggs pannor i djupa veck över hur man ska lyckas fånga upp de nyblivna pensionärerna som tycker de är för unga för att gå med i en pensionärsförening.

– Utmaningen är i första hand vår image, vilken bild har vi utåt? Samhället förändras och föreningar och förbund förändras med samhället. Det gäller även oss och vi måste hänga med. Erfarenheten säger honom att många efter några fria pensionärsår börjar längta efter en ny gemenskap och det hittar man i pensionärsföreningen.

– Men pensionärer är ju inte en grå massa utan här ryms alla från 60 plus till allt fler pigga 100-åringar med olika behov och önskemål.

Det är en annan av utmaningarna för framtiden. Allt fler pensionärer vill vara medlem i flera föreningar eller man är enbart intresserad av en viss sorts verksamhet.

– Vi behöver fundera över hur medlemskapet ska se ut i framtiden, säger Patrick Ragnäs.

– Hur man är medlem kan ju också förändras med tiden. Han filosoferar över en lösning där man möjligen kunde vara medlem direkt i förbundet.

Verksamheten ska finansieras

Och även om mycket förändrats under 50 år så är grundförutsättningarna för en ombudsman i Österbotten fortfarande de samma som när Else-Maj Johnson tillträdde 1974. Svenska pensionärsförbundet står för lön, kansli och omkostnader. Men verksamheten måste fortfarande vara självförsörjande.

Det gäller fortfarande att gå med tiggarstaven även om det numera kallas att skaffa sponsorer.

Och det hänger fortfarande också på att medlemmarna är villiga att betala för sig.

En förmodat svettig dag för ombudsman Per Thomasfolk. SPF i Österbotten firar 30-årsjubileum på Carpella 2003. Programmet finslipas med konferencieren Susanna Ström-Wilkinson, programledare för Yles nya livsstilsprogram Strömsö och förbundsordförande P-H Nyman. Foto: Ulf Wahlström/God Tid
12

Elly Sigfrids – kvinnan bakom allt

När Svenska pensionärsförbundet och sedan dess österbottniska delegation bildades i början av 1970-talet spelade riksdagsledamoten Elly Sig frids en avgörande roll. Hon var till och med för en kort period ordförande för förbundet.

Elly Sigfrids var aktiv inom Svenska pensionärsförbundet under stora delar av 1970-talet trots att hon då inte ens var pen sionär. Hon hade suttit två år i riksdagen när hon 1972 valdes till första viceordförande i det nygrundade Svenska pensionärsför bundet, som hon som representant för Korsholms pensionärs hemsförening varit med och grundat. Hon kom också för en tid att leda förbundet när den ordinarie ordföranden us flyttade utomlands.

1974 fick hon även axla verksamhetsledarrollen sedan verk samhetsledare Jarl V Hellström omkommit i en bilolycka.

På Elly Sigfrids föll att hitta en ny verksamhetsledare som inte krävde så hög lön och kunde arbeta utan fast kansli. Sam ma sak behövde hon göra i Österbotten där hon fann Johnson.

När Svenska pensionärsförbundets österbottniska samar betsdelegation, det vill säga det vi i dag känner som SPF Öst erbotten, startade 1973 var det på Elly Sigfrids och Vöråbon Johannes Grannas initiativ. Också i Österbotten valdes Elly till viceordförande. Hon var dessutom en flitig medarbetare i God Tid.

När Elly Sigfrids 1976 lämnade sina uppdrag inom SPF var det för att helhjärtat kunna satsa på riksdagen. I en artikel i God Tid 1977 undrar hon själv över varför hon så tidigt innan det var aktuellt för henne började ägna sig åt pensionärsfrågor.

En förklaring är att hon i barndomshemmet gården Vester back i Gerby bodde tillsammans med både farfar, farmor och farmorsmor. ”Jag vande mig vid att umgås med äldre människor och det gav mig också senare möjlighet till naturlig kontakt med äldre generationer än min egen”, skriver hon.

Den egentliga påstöten kom när hon i slutet av 1960-talet val des in i en arbetsgrupp i Korsholms kommun där man skulle utreda pensionärernas bostadsförhållanden. Undersökningen visade att de äldre bodde klart sämre än de yngre.

”Den vägen kom jag med i pensionärshemsföreningen och i det arbetet öppnade sig nya aspekter på pensionärernas pro blem.”

Hon gjorde kopplingen att en dålig bostad också inverkar menligt på hälsan och innebär övermäktiga ansträngningar. Det gör att pensionären tvingas till åldringshem eller någon annan anstalt, ansåg Elly.

Hon talade för måltidstjänster och att hemhjälpstjänsterna skulle få lagfäst statsstöd på samma sätt som hemvården. Äldreomsorgen och andra sociala frågor stod också i fokus i hennes riksdagsarbete.

Elly Sigfrids lyfte fram pensionärsföreningarna som vikti ga för den andliga spänsten och påminde om att inte glömma de ensamma och sjuka så att de lämnas utanför gemenskapen.

Elly Sigfrids

■ Född Jern 1919 i Gerby (dotter till legendariska riksdagmannen

Levi Jern), död 2014

■ Bosatt i Korsholm från 1964

■ Utexaminerad teolog 1945, pedagogieexamen 1946

■ Lärare vid Kristliga folkhögskolan i Nykarleby 1945–56

■ Blev första kvinnan i Nykarleby landskommuns fullmäktige

■ Gift med prästen Lars Sigfrids, fyra barn

■ Timlärare i religion i Smedsby 1966–70 och hade omfattande uppgifter i egenskap av prästfru

■ Riksdagsledamot för Svenska folkpartiet, SFP, 1970–77

■ Ordförande för Svenska kvin-

noförbundet 1970–73, viceordförande för SFP

■ Författare till ett flertal böcker

■ Har ett torg uppkallat efter sig

i hjärtat av Smedsby

13
år. Hon byggde ett samhälle där trygghet, tillit och rättvisa skulle råda. Foto: God Tid

I pidro hör det till att ”håla” ibland

tävling I pidro är det Vi mot De som gäller. Men när pensionärsföreningarna i Österbotten försöker trumfa över varandra sker det i lekfull och kamratlig anda.

Pass! Budgivningen är rätt försiktig runt borden i Årvasgården. Man vill ju inte riskera att ”håla”, det vill säga inte få ihop minst de poäng man bjudit. Det hörs en och annan kvävd svordom när det inte riktigt går som man tänkt. Och plötsligt kan det börja klia på näsan eller i ögat. Lite fusk kan man tillåta bara man inte blir fast.

Den österbottniska folksporten pidro är en växande verksamhetsform inom pensionärsföreningarna. När man samlas till det årliga regionala pidromästerskapet som arrangeras varje höst i Årvasgården är det numera en begränsning på maximalt två lag per förening, förutom för värdföreningen som får ställa upp med tre lag. Mästerskapet föddes i Oravais och kommer att stanna i Oravais.

– Det här släpper vi inte ifrån oss, slår Göran Westerlund, ordförande för Oravais Pensionärer, fast.

Eldsjäl ville tänka större

Det var eldsjälen Valdemar Präst som tog initiativet till ett pidromästerskapet 2009. Han var bland annat programfixare i Oravais och efter många pidrokvällar på Oravaispensionärernas samlingsplats Tallåsen tyckte han det var dags att tänka större. Han donerade också vandringspokalen som fortfarande vandrar runt. Malax Pensionärer ligger bäst till med fyra av de fem ingraveringar som krävs för att man ska få behålla pokalen. Så målet för alla lag i turneringen är alltid att slå Malax.

Det är en öppen turnering och alla lag spelar fem matcher mot olika lag, Vi mot De först till 64 . Här görs ingen skillnad.

Den som får flest poäng totalt vinner.

– Det är ett trevligt sällskapsspel som jag spelat i hela livet, säger Ulla-Britt Engström, från Esse.

Hon och hennes lagkamrat Ulla-Britt Finell är klara med sin match mot Petalaxborna och ska nu gå och leta reda på ett par korsholmare de ska möta i nästa rond.

Spelat sedan barndomen

Likt Ulla-Britt har så gott som samtliga mästerskapsdeltagare vuxit upp med pidron. Först har man spelat i hemmet, kanske i skolan, sedan i ungdomsföreningen och nu i pensionärsföreningen. Att spela kort om kvällarna var en allmän sysselsättning innan tv:n tog över. Och pidrospelet har överlevt i Österbotten åtminstone fram till nu.

– Nu är det ju mest mobiler så inte verkar ungdomarna spela så mycket kort i dag, säger Ann-Maj Nystedt, pidroansvarig inom arrangörsföreningen Oravais Pensionärer. Under mästerskapet är hon en av tre på köket som serverar kaffe och pizza till spelarna.

Hon spelar själv pidro i samlingssalen på Tallåsen varje torsdag.

– Det är inte bara för föreningens medlemmar, alla som vill är välkomna. Och visst händer det att vi får lära ut spelet till nya deltagare också, säger hon.

Förutom att det är trevligt umgänge är det också bra träning för knoppen, tycker Ann-Maj Nystedt.

Och man träffar nya bekantskaper. Till exempel Boes Skog och Nils Sandvik som utgör det ena laget från Vi Norrifrån har bara träffats en gång tidigare – i pidrosammanhang.

Pidro eller Pedro

■ Pidro, kallas också Pedro eller Cinch

■ Speciellt populärt i svenska Österbotten

■ Spelas även i USA, Italien, Azorerna och delar av Latinamerika

– Sex. Annika Turpeinen från Jakobstadsföreningen Milstolpen öppnar budgivningen försiktigt.

– Det är något fel på korten i dag, konstaterar hon och skakar asken med kort. Nej, inget är kvar i lådan.

Spännande turnering

Karl Högholm från Pedersöres andra lag bjuder över och får spela. Han är med sina några och 90 turneringens ålderman och pidrospelare sedan barndomen. Lagkamraten Marlene Kempe är den yngsta deltagaren och från en annan generation.

– Int e an naan rikti pidrospelar om man inte hålar imillanååt, slår Karl Högholm fast.

– Du förstår ju hur det ligger till när jag börjar så här, säger han, och lägger en klövertrea på bordet.

Då och då visslar han en trudelutt. Det visar sig att han sitter med båda pidrona och den här gången går det vägen.

– Vi tog allt. Och vi vann över favoriterna! Milstolpen brukar vanligtvis placera sig högt upp i tabellen.

Turneringen är spännande in i det sista. Tre lag har chans att ta hem mästartiteln. Men lag 1 från Malax går inte om lag 1 från Vi Norrifrån. Återstår Oravais lag 3 som går en utdragen match mot Nygammal lag 2 från Petalax, som dock ligger längre ner i listan. Men Petalaxborna spöar hemmalaget som då rasar ner till en sjätteplats. Och pokalen vandrar iväg till Karleby. Malax får vänta åtminstone ännu ett år.

Fotnot: I år är Oravaisborna storsinta och låter 60-årsjubilerande Milstolpen arrangera pidromästerskapet den 27 oktober. 2024 är pidron tillbaka i Årvasgården.

■ Tros ha kommit till Finland med återvändande emigranter

■ Utöver SPF Österbotten ordnar även Svenska Österbottens ungdomsförbund, SÖU, mästerskap (Världsmästerskap) varje år

■ Pidro kan även spelas digitalt

■ Kortspelet har likheter med bridge och kan ha utvecklats därifrån

■ Pidro spelas i par. Spelarna värderar sina kort och bjuder. Den som bjuder högst får välja sort. Spelbara kort

är alla kort i den valda sorten och den

andra femman i samma färg. Efter detta spelas pidro i stick, där paren försöker samla poäng. Om den som bjöd inte kommer upp till den poängsumma som hen bjöd, så får det paret minuspoäng enligt samma summa som bjöds. Det lag som först når upp till 62 poäng vinner omgången. Många spelar dock med 63 poäng eller 64 poäng som gräns

■ Namnet pidro är en benämning på femmorna, som är de viktigaste korten i spelet

14

Bilden uppe vänster: Mauritz Ostberg från Malax Pensionärers lag 2 och Karl Högholm, Pedersöre lag 2, är redo att börja en ny omgång.

Uppe höger: Det är Marlene Kempes, Pedersöres lag 2, tur att ”saka”, blanda korten.

Nere vänster: Håkan Sumell och Håkan Rauma från Vi Norrifrån lag 1 tog hem segern och därmed vandringspokalen.

Nere höger: Jan-Henrik Eklund från Nygammal 2 väntar på att Bjarne Andersson, Oravais lag 3, ska lägga sitt kort. Ska han pidra?

15

Dirigenten som vill se framåt och utåt

veteran Torolf Fröjdö har alltid ställt upp för att leda. Inom

SPF Österbotten har han rekord i antal ordförandeår. Hans drivkraft har varit viljan att påverka – framför allt att påverka framtiden.

– Egentligen är jag inte så mycket för att prata om det som varit. Jag har alltid varit mer intresserad av att tänka framåt och hur vi kan påverka framtiden, säger Torolf Fröjdö, 91, i Kronoby, när jag ber honom berätta om tiden som ordförande för den österbottniska regionen inom Svenska pensionärsförbundet.

– Pensionärsorganisationerna behöver också förändras i takt med att samhället och människorna förändras för att vara relevanta för sina medlemmar.

Torolf Fröjdö är den som hittills suttit flest år som ordförande för SPF Österbotten. Han innehade ordförandeskapet 1998–2006 och återkom sedan 2009–10. Som första viceordförande i förbundet fick han också gå in som förbundsordförande när ordinarie Samuel Lindgrén insjuknade och sedan avled 2008.

I de snabba omvälvningarna poängterar han vikten av att ha ögonen riktade mot framtiden och vara med och forma utvecklingen. Att veta vad man vill och driva det i stället för att vara reaktiv, något han ofta påpekade i sina ordförandetal på SPF Österbottens höst- och vårmöten.

– Har man synpunkter ska man se till att framföra dem när lagar bereds, inte när de är skrivna och godkända. Då är det för sent att klaga. Visst, det är inte lätt att veta något om framtiden men det gäller att vara beredd och även våga ha fel.

Erfaren påverkare

Torolf Fröjdö har lång och bred erfarenhet av påverkansprocesser, bland annat som politiker i Kronoby och inom lärarfacket.

– Dilemmat för pensionärsorganisationerna är att man har enbart sakargument som vapen och det är trubbigt. Vi kan inte

Torolf Fröjdö

■ Född 1931 i Kronoby

■ Bor i Kronoby

■ Gift med Marianne, två barn

■ Lärare, skolföreståndare 1955–1991

■ Kommunalt aktiv i Kronoby 1973–1996, bland annat ledamot i kommunfullmäktige och kommunstyrelsens ordförande

■ Ordförande för äldrerådet 2001–2006

■ Förtroendeuppdrag inom Finlands svenska lärarförbund, bland annat fullmäktigeordförande

■ Styrelsemedlem och -ordförande för Kronoby sparbank

■ Medlem i OAJ/LFO:s förbundsfullmäktige

■ Dirigent för Kronoby amatörorkester

■ Förbundsdirigent för Karlebynejdens sång- och musikförbunds stråkorkester

■ Ordförande för SPF Österbotten 1998–2006, 2009–10

strejka. Därför är det viktigt att samarbeta på bredast möjliga bas över parti- och språkgränserna.

Det är också något han i egenskap av ställföreträdande förbundsordförande kommenterade i en ledare i God Tid, att de finländska pensionärsförbunden i den gemensamma intressebevakningsorganisationen PIO äntligen börjat dra åt samma håll i stället för att bete sig som fackföreningar.

Blicken ska inte bara riktas framåt, utan även utåt. Som österbottnisk ordförande poängterade han vikten av att pensionärsföreningarna samarbetar över kommungränserna i regionala frågor. Det var också en av tankarna bakom att förbundet genom stadgeändringen 2010 gick in för att dela in föreningarna i regioner, något som Torolf Fröjdö, som var ordförande för organisationskommittén, drev på.

– Den tidigare distriktsindelningen hade för många begränsningar, det behövdes en fastare organisation.

Och det hade man ju i Österbotten redan en lång erfarenhet av.

Ung pensionär Som föreståndare i Centralskolan i Kronoby kunde Torolf Fröjdö gå i pension redan vid 60 år 1991. Då fanns inte tanken på att gå med i en pensionärsförening även om de från föreningens sida försökte ihärdigt. Aldrig i livet att vi far med så gammalt folk, tänkte Torolf och hans hustru Marianne Fröjdö likt många andra gjort i deras situation. I pensionärsföreningen var ju hans far med! Nu när Torolfs forna elever når pensionsåldern inser han att de antagligen betraktar honom på samma sätt.

– När man lämnat arbetslivet behöver man ge sig själv tid. Sedan kommer behoven av samvaro. Arbetsgemenskap ska ersättas med pensionärsgemenskap.

Mellantiden för Torolf dröjde cirka fem år innan han gick med i pensionärsföreningen. Ett par år senare var han ordförande för SPF i Österbotten.

– Jag har av någon anledning ofta hamnat i ledarpositioner. När jag skulle börja spela i orkester tog jag fiolen med och gick till övningen. När jag kom fram sade de att vi hade tänkt att du skulle hålla i taktpinnen. Och så blev jag dirigent.

Det har blivit många dirigentpinnar genom åren. Inte bara inom SPF.

– Det har inte alltid varit roligt att vara ledare men någon ska ju ställa upp, och inte har jag vantrivts heller, säger han.

Roligast med resorna

Det mest positiva han kommer ihåg från sin tid som ordförande för SPF Österbotten är resorna runt om i Finland men även till Sverige.

– Det var gemensamma resor och tanken var att förena de österbottniska pensionärerna, minns han.

16
Torolf Fröjdö avtackas på regionens vårmöte 2011. Viceordförande Greta-Lisa Nilsson, nya ordföranden Henrik Svarfvar och ombudsman Per Thomasfolk uppvaktar. Foto: Roger Lind
17
Torolf Fröjdö ville tillbaka till
Kronoby för
att
pensioneras.
Där är han född och där bor han kvar med hustrun Marianne i huset invid ån. Foto: Anci Holm

– Det var vidlyftiga tillställningar, inte minst logistiskt. På den tiden fanns många bussbolag i Österbotten och så gott som samtliga var involverade. Det kunde vara fem till tio bussar som skulle till samma ställe. Som mest var vi 800 pensionärer på resa.

Det gällde att hitta bra ställen där man kunde stanna för mat och kaffe och viktigt var att det fanns många toaletter. Allt skulle ske enligt ett välplanerat tidsschema. Och väl framme skulle det finnas program ordnat, mat, framträdanden och dans.

– I programmet på plats deltog ofta medlemmar ur de egna leden, det var sångkörer och många goda spelmän. I en pensionärsorganisation finns mycket samlad kunskap man kan använda sig av.

Från storfamilj till zoom

Samhällsförändringarna han talar om och som skett under det senaste seklet är Torolfs eget liv ett exempel på.

– Jag växte upp i storfamilj, vi var tre generationer under samma tak med farmor som den givna chefen.

I dag är hans barn och barnbarn utspridda över världen, i USA, Qatar, Stockholm och på Åland, så ska hela familjen samlas sker det oftast via zoom.

Under Torolfs ordförandetid gjorde äldreråden sitt intåg i kommunerna. Där spelade pensionärsrörelsen en viktig roll och var en hjärtefråga för dåvarande ombudsmannen Per Thomasfolk. Torolfs egen kommun Kronoby var först ut. Och frågor kring vård och boende har alltid varit aktuella. Det var till exempel KSSR-reformen i början av 2010-talet som ålade mindre kommuner att samarbeta inom social- och hälsovården och nu senast välfärdsområdena.

– Det är inte lätt för äldre att hänga med. Man har inget grepp om vart man ska vända sig. Den lokala kontakten har försvunnit men absolut inte behovet av kontaktpersoner.

Han tar som konkret exempel att om han vill beställa tid till hälsostationen i Kronoby några hundra meter från hemmet kan han bli sittandes i telefonkö i Vasa.

Han är kritisk till att man inom social- och hälsovården utgår alldeles för mycket från ekonomin, vad vi får för de pengar vi har, i stället för att utgå från vad man faktiskt behöver i form av kvalitativ vård och sedan ordna finansieringen.

– När de ekonomiska argumenten tar över diskussionen har det gått fel. Antalet äldre blir fler och fler och det är ju positivt att vi lever längre. Men ingen har ju kommit till världen för att enbart dö, livet behöver också vara meningsfullt.

Musik och samhälle

Makarna Fröjdö, båda över 90, bor kvar i sitt stora hus invid ån och klarar sig själva. Många jämnåriga har de också i grannskapet. De planerar som bäst en fest för alla och åldersgränsen till det partyt är 90 år.

– Än så länge ligger vi ingen till last. Och att dammsuga huset är ett bra motionspass, säger Torolf.

Eller så sätter han sig och lyssnar på en klassisk konsert, lever sig in i musiken, vilket ibland kan kännas både mentalt och fysiskt som ett maratonlopp.

Musikintresserad har Torolf alltid varit. Det började redan tidigt i hemmet där hans far ofta satt vid tramporgeln och arrangerade manskörssånger.

– Han var med och grundade Kronoby manskör och jag och min bror fick testsjunga arrangemangen innan han tog dem till kören, minns Torolf.

Samhällsintresset har han också kvar. Han går upp tidigt varje morgon och sätter sig med sin läsplatta för att gå igenom nyhetsskörden. Han börjar med ÖT, sedan Vasabladet, Hufvudstadsbladet, Dagens Nyheter och Dagens Industri.

Makarna Fröjdö är medlemmar i Kronoby pensionärsförening men inte så ”högaktiva”, som de säger, längre. Och även om Torolf känner att det finns mycket kvar han hade velat göra så är han rätt nöjd, han har gått sina strider.

– Nu får jag fokusera på hälsan. Det är en högtid varje morgon vi sitter här båda två tillsammans.

sorlet bakom en bättre än det som händer framme på scenen. I den här frågan skulle nog pensionärsförbundet kunna trycka på mer.

Att kunna höra är att kunna hänga med i samhället och i diskussionerna och hålla hjärnan alert. Visst, medger han, apparaterna har blivit mycket bättre men inte tillräckligt snabbt.

– Och måste de sitta på örat? Det kunde ju vara ett smycke, föreslår han.

Aldrig för sent bli talkomänska Kronoby är och har varit Torolf Fröjdös hem största delen av livet, men via sina uppdrag har han rört sig mycket i olika delar av framför allt Svenskfinland. Han arbetade några år som lärare i Helsingfors, men ville hem för att pensioneras i Kronoby. Han poängterar vikten av att Svenskfinland håller ihop och att vi har en finlandssvensk identitet.

– Vi är olika och vi har alla olika bild av vad den identiteten är, vi plockar olika delar beroende av våra erfarenheter, men det är viktigt att den finns hos oss. Identitet ger trygghet, filosoferar Torolf Fröjdö.

När det gäller den österbottniska pensionärsregionen framhålls den ofta som ett gott exempel, inte minst av österbottningarna själva. 46 procent av Svenska pensionärsförbundets totala medlemskår säger något. Vad tror Torolf Fröjdö det beror på?

Men plötsligt reser han sig upp och vänder ryggen till. Lite upprörd kan han trots allt bli.

– Så här brukar jag ställa mig hos öronläkaren så att jag bättre ska höra vad han säger, berättar han.

– Nog är det ju märkligt att vi i dagens högteknologiska samhälle inte kan ha hörapparater med mikrofonen framåt så att man bättre hör den man pratar med! Samma sak är det på olika tillställningar när man hör

– I Österbotten har vi en stabilare samhällsbild. Förändringarna är ännu större i övriga Svenskfinland. Och så är det de starka kvinnorna. Och talkoandan.

De yngre pensionärsgenerationerna har ofta inte vuxit upp i samma talkogemenskap som de äldre. Hur kommer det att påverka i framtiden?

– De är säkert utvecklingsdugliga. Man kan bli talkomänniska som pensionär.

”Jag växte upp i storfamilj, vi var tre generationer under samma tak med farmor som den givna chefen.”
Torolf Fröjdö har ett stort intresse för samtiden även om hälsan nu går före aktiv påverkan. Foto: Anci Holm
18
”Det är en högtid varje morgon vi sitter här båda två tillsammans.”

50 år – tolv ordföranden

Tio män och två kvinnor, med spridning över hela svenska Österbotten, har hållit i ordförandeklubban för SPF Österbotten under

■ Fram till 1990 valdes ordförande på årsmötet som hölls i mars och den nya ordföranden tog därmed vid. Därför anges samma årtal för olika ordföranden under samma år. En stadgeändring gjorde att från och med 1991 valdes ordförande på ett höstmöte för kommande verksamhetsår.

Förbundsordförande 1980–1984

2008

1990–1994

Valdemar Brandt, Gamlakarleby 1973–1975 Alfred Smeds, Vasa 1975–1979 Levi Klåvus, Närpes 1986– 1990 Förbundsordförande Einar Storgård, Övermark 1981–1986 Sven-Erik Kjellman, Kvevlax 2007–2008 Torolf Fröjdö, Kronoby 1998–2006, 2009–2010 Stf förbundsordförande Sigfrid Bertlin, Nykarleby 1979–1980 Göran Sundström, Kronoby 1990–1994 Henrik Svarfvar, Korsholm 2011– 2017 (juli) Egil Appel, Kristinestad 1980–1981 Alli Genberg, Vasa 1995–1997 Anita Ismark, Korsnäs 2017 (november)–
de 50 verksamhetsåren. Några har också varit ordförande för hela pensionärsförbundet.
19

”Evighetsfrågor” på

intressebevakning Att argumentera i sakfrågor är en viktig del av pensionärernas påverkansarbete. Men också att visa vem man är och vad man gör.

Det är inte varje dag de österbottniska pensionärerna samlas på torgen för att protestera, men i oktober 2016 kom de i bussar från norr och söder för att förenas med cirka 10 000 andra på torget i Vasa. Ärendet var angeläget. I den dåvarande regeringens förslag till vårdoch landskapsplan skulle vitala delar av Vasa centralsjukhus tas över av sjukhuset i Seinäjoki och det hotade såväl vården som möjligheter till vård på svenska. 12+1 var ett av slagorden vilket syftade på de 12 vårdområdena med bland annat full jour. Något man också krävde för Vasa.

En av initiativtagarna till manifestationen var Svenska pensionärsförbundets österbottniska region. På torget höll dess då av cancersjukdom märkta ordförande Henrik Svarfvar tal från rullstolen: ”I dag manifesterar vi österbottningar mot nedtrappningen av vården vid Vasa centralsjukhus. För oss pensionärer inom Svenska pensionärsförbundet i Österbotten är vården på modersmålet särskilt viktig. Våra 9 000 medlemmar har svenska som modersmål. Många av oss – minst 80 procent kan inte finska. Därför kan vi inte godkänna att våra politiker vill köra ner Vasa centralsjukhus.” sade han.

”Jag hoppas att vi oberoende av modersmål gemen-

samt ska arbeta för målsättningen att Vasa centralsjukhus ska ha full jour också efter vård- och landskapsreformen 2019.”

Från regionen skickade man också ett brev till president Sauli Niinistö med samma vädjanden.

Under hela 2010-talet spökade social- och hälsovårdsreformen. Nya regeringar och nya förslag kom och gick. Fokus i intressebevaknings- och påverkansarbetet från SPF Österbotten gällde vård på svenska, tillgänglighet, att pensionärernas rättigheter beaktades och oro för långa avstånd när få och stora socialoch hälsovårdsområden var på tapeten. Sipiläregeringens förslag som var aktuellt under protesterna på Vasa torg föll också men Vasa centralsjukhus fick sin fulljour.

Pratar mest välfärd

Sedan i år är det välfärdsområden som gäller och för Österbottens del har starten varit skakig. SPF-regionen lägger under jubileumsåret 2023 den mesta kraften på att bevaka välfärdsområdet.

– Vi glömmer lätt allt annat på våra styrelsemöten och pratar bara välfärd, säger regionordförande Anita Ismark

Österbottningarna är vana vid god vård och man har

också varit beredd att betala för den via kommunerna.

– I dag är det staten som styr och då är det inte lika lätt att påverka, säger Anita Ismark.

Dock har man en del verktyg att ta till. Framför allt håller man kontakt med ledande tjänstemän och ligger på.

– Man måste vara tydlig i det man vill och följa upp. Det som är viktigast nu är tillgängligheten, att komma i kontakt med vården, bland annat genom att seniorlinjen förverkligas.

Visa vem vi är

Men intressebevakningen handlar inte enbart om vården. Under de gångna åren har man engagerat sig i allt från att trycka på kommunerna för att tillsätta äldreråd till upprop för färjförbindelser över Kvarken och kämpat för möjligheten att fortsättningsvis kunna se Sveriges tv i Österbotten.

Intressebevakningen är ett av Svenska pensionärsförbundets tre viktiga ben vid sidan av sociala trivseln och delaktighet. Nuvarande ombudsmannen Patrick Ragnäs upplever att intressebevakningen tar allt större utrymme, något han själv medvetet medverkat till. – Styrelsen har under de senaste åren haft otaliga

Assisterad av ombudsman Patrick Ragnäs höll SPF Österbottens cancersjuke ordförande Henrik Svarfvar tal och gav sjukhuskampen ett ansikte. Många pensionärsföreningar var representerade på Vasa torg den 8 oktober 2016 när 10 000 personer manifesterade för Vasa centralsjukhus. Foto: Patrick Ragnäs
20

lång kravlista

möten med olika regionala samhällsaktörer som Österbottens förbund, Yle, Wasa Teater, Yrkesakademin, polisen, NTM-centralen, ja, var har vi inte varit? säger han.

– Alla påverkar pensionärerna på olika sätt men det handlar också om att vi ska visa vad vi håller på med och förändra deras syn på äldre.

– Till exempel när Wasa Teater renoverade hörde de av sig till oss för att få veta vilken teknik de skulle använda för att få bästa hörbarhet, säger Anita Ismark.

Och så vill man få pensionärsförningarna att engagera sig lokalt. Förbundet sjösatte under sitt 50-årsjubileum i fjol en budkavle där föreningarna uppmanades rikta önskemål till kommunerna. Hur det gått med det följs upp i år.

Riksdagsledamöter mot väggen

Trots valår var det i år inte många av valkretsens svenskoch tvåspråkiga riksdagsledamöter som dök upp vid träffen som SPF Österbotten bjuder in till i januari varje år.

– Mycket av det som lyfts fram är da capo, konstaterar Pehr Löv, Pedersöre, medlem i förbundsstyrelsen.

Att försöka förbättra pensionärernas situation är ofta en tröstlös vandring och man får upprepa samma saker om och om igen.

– Listan kan göras hur lång som helst.

Men det är tre frågor man valt ut för dagen.

En är kravet på mer socialt byggande för äldre och personer med funktionsvariation.

Bristen på boendeplatser finns på alla nivåer. Problemen förstärks ytterligare av att hemvården har personalbrist och att många äldre bor i oändamålsenliga egna bostäder.

– Ska man få sitt cancerbesked i en app nu? undrar Pia Berg, Närpes, medlem i regionstyrelsen, över den snabba takt med vilken bland annat vårdkontakter digitaliseras. Hon redogör för den andra viktiga frågan, att äldre inte ska marginaliseras i den digitala världen.

Att stärka it-kompetensen för pensionärerna är prioriterat för pensionärsförbundet men också att driva på för alternativa kanaler.

– Gå inte så fort fram, vädjar hon till kommuner, välfärdsområde och stat.

– Det måste även finnas ickedigitala servicekanaler parallellt.

Hon påpekar att problemet inte gällar enbart pensionärer, även många medelålders är vilse när allt styrs till nätet och appar och är ibland betydligt sämre digitalt bevandrade än många pensionärer.

Ytterligare en utmaning är identifiering på nätet.

– Om jag hjälper min mamma händer det att jag begår lagbrott, säger Pia Berg.

Pensioner evighetsfråga

På Pehr Lövs och pensionärernas långa lista är trots allt pensionärsfattigdomen det värst stigmatiserande. Pensionärsförbundet prioriterar att de lägsta pensionerna höjs, något som också (igen) framförs till riksdagsledamöterna.

– 193 000 pensionärer i Finland räknas som fattiga och många får enbart garantipension på 922,42 euro plus eventuellt bostadsbidrag. Och det tar tid att nå vårdkostnadstaket på 1 564 euro, konstaterar Alice Lillas, Korsholm, medlem i regionstyrelsen.

– Många måste köpa mat i stället för mediciner i början av året när självrisken slår ut. Kostnadstaket borde bli ett i stället för uppdelat på tre och sänkas till garantipensionens nivå. Vi med bättre pensioner får vara beredda att stå tillbaka.

Redan på 1970-talet ondgjorde sig styrelsen för österbottniska delegationen över dröjsmålen i förbättringarna och undanröjande av orättvisorna i folkpensionssystemet. Regeringar hade kommit och gått och frågan om folkpensionen hade gång på gång flyttats fram i tid och etiketterats som en evighetsfråga.

1978 sköts den fram igen och i en resolution från årsmötet blev man allt mer ”övertygade om vederbörandes evighetsinställning. Tyvärr är det bara så att pensionärerna i sin evighet ej torde ha behov av dessa sekiner”, skrev österbottningarna.

SPF Österbottens grillning av riksdagsledamöter från valkretsen i januari 2023. Fr v Alice Lillas, Paul Lindell och Anders Norrback, riksdagledamot. Med ryggen mot kameran Pia Berg och Pehr Löv. Foto: Anci Holm
21
”Tyvärr är det bara så att pensionärerna i sin evighet ej torde ha behov av dessa sekiner.”

Klarar sig bra i hård konkurrens

MILSTOLPEN I en stad med över 20 pensionärsföreningar står sig Pensionärsklubben Milstolpen

i Jakobstad bra. Fördelen med en stor förening

är att man kan ha ett brett verksamhetsutbud.

Nackdelen att det är svårt att samla alla sina medlemmar på samma plats.

Det är årets första månadsmöte för Pensionärsklubben Milstolpen i Jakobstad. Traditionsenligt inleds det med parentation, man minns de medlemmar som gått bort under året. Något som är oundvikligt i en pensionärsförening. Benita Troberg tänder ett ljus framme i salen. Namnen på de avlidna blinkar till genom videokanonen. Extra känslosamt blir det när Eva Björk läser dikter av Jakobstads stora dotter Wava Stürmer, en av de aktiva medlemmar som gått bort. Och när Jan-Erik Nyholm, som står för dagens sång- och musikinslag spelar Kari Rydmans kända sång från 1970-talet som Wava skrev den svenska texten till sjunger många med i tankarna: ”Så skön är vår jord…” Så skön är jorden inte alla gånger i dessa tider, men Milstolpens ordförande Ulla Grönvall-Streng manar i sitt hälsningstal ändå till att tänka framåt. Hon drar sig till minnes en dialog hon hört på stan.

– Två personer möts med sina rollatorer. ”He e steg för steg nu”, säger den ena. ”He sko kona va värr” svarar den andra, varpå den förste replikerar: ”Nåo klarar vi he å.”

Milstolpen

■ Grundades som M-klubben 1963 enbart för män

■ Öppnades 1976 även för kvinnor och fram till 1983 steg antalet medlemmar från 200 till 470

■ Namnbyte till Pensionärsklubben Milstolpen 2003

■ 60-årsjubileet firas med en fest den 21 oktober 2023

■ Ordförande: Ulla GrönvallStreng

Vid de dukade kaffeborden är dryga 90 personer bänkade, det är så gott som fullsatt i Svenska gården i Jakobstad. 90 personer är ändå bara en liten del av de drygt 550 medlemmarna. Milstolpen är en stor förening och en förening som verkar i en stad, med österbottniska mått mätt en av de större städerna. Det har sina för- och nackdelar. Man kan ha ett brett verksamhetsutbud, men det är svårare att nå alla.

Aktiv på olika sätt

– Vissa går enbart på månadsträffen, andra spelar bara boule eller deltar i resor så utmaningen är att få ut information, säger Ulla Grönvall-Streng.

Så hon informerar så mycket hon kan på träffen. Om appar, om verksamhet, om det viktiga med året 2023 som inte bara är SPF Österbottens jubileumsår, då infaller också Milstolpens 60-årsjubileum.Trots en stor medlemsskara behövs hela tiden fler aktiva och engagerade som kliver in som dragare för nya verksamhetsformer och funktionärer.

22

– Men att vara aktiv är ju något man kan uppleva på olika sätt. För en är det att vara ordförande, för en annan att besöka ett månadsmöte.

Inom Milstolpen tycker styrelsemedlemmarna Carl-Gustaf Molander, Sverre Sandås, Mats Weckström och Linnea Fagerlund att man ändå klarar sig bra i den minst sagt hårda konkurrensen om själarna.

Jakobstad, med sin bakgrund som industristad, har traditionellt varit uppdelad både språkligt, politiskt och religiöst. Var och en har haft sin plats och det har gett väldigt många föreningar. Här finns till exempel drygt 20 pensionärsföreningar. Andra pensionärsförbund har föreningar i staden, och de många stora industrierna har sina egna föreningar. Även pensionärsföreningar inom företag som somnat in eller lämnat orten, likt Stockmann och Haldins, lever kvar.

Till det kommer förstås alla andra föreningar och Arbis som engagerar pensionärer.

Milstolpens föregångare M-klubben var ursprungligen en

förening för pensionerade svenskspråkiga manliga tjänstemän vid storindustrierna och företagare.

– Men den strikta uppdelningen har luckrats upp. Till exempel har vi nu finskspråkiga medlemmar i bouleverksamheten, säger Carl-Gustav Molander.

Samarbete i nejden

Dock finns inte så mycket samarbete mellan pensionärsföreningarna i Jakobstad.

– Däremot samarbetar vi mycket med grannföreningarna i Pedersöre, Purmo och Larsmo. Och inom Norra ligan samarbetar vi inom golf, bowling och boule.

En stor förening med många olika verksamhetsformer lockar även medlemmar från grannkommunerna. Här efterlyser Carl-Gustav Molander något slags enhetligt system regionalt för hur man hanterar medlemsavgifter för dem som vill vara medlem i flera pensionärsföreningar, vilket inte är alldeles ovanligt i Österbotten.

Delar av Milstolpens stryrelse samlad i Svenska gården i Jakobstad, fr v Mats Weckström, Ulla Grönvall-Streng, ordförande, Carl-Gustav Molander, Linnea Fagerlund och Sverre Sandås. Foto: Anci Holm
23
”Att vara aktiv är något man kan uppleva på olika sätt. För en är det att vara ordförande, för en annan att besöka ett månadsmöte.”

Vad gäller medlemsantalet har Milstolpen en nettoökning årligen och man rekryterar både mer organiserat bland annat under Jakobs Dagar och Äldreveckan och spontant ute på stan. 2021 kom Milstolpen på tredje plats i pensionärsförbundets medlemsrekryteringstävling.

Mats Weckström som flyttade från Helsingfors till Jakobstads som pensionär, blev rekryterad på golfbanan och tycker att Milstolpen erbjuder ett bra socialt sammanhang.

– Vi behövde en golfrepresentant och jag tyckte han såg pigg ut, säger Linnea Fagerlund, som håvade in honom till Milstolpen.

– Vi får ständigt höra hur vi ligger till i förhållandet antal medlemmar och potentialen av 65-plussa-

re i staden, men ärligt talat vet jag inte om vi klarar av att ha så många fler medlemmar än vi har, säger Ulla Grönvall-Streng.

– Vi får ju inte plats med alla någonstans redan som det är nu.

Många flyttar in och tillbaka

Det rika föreningslivet på orten gör att de flesta verksamhetsområden finns representerade.

– Jag skulle gärna leda någon slags litteraturverksamhet inom Milstolpen, men det är redan många som gör det bra i andra sammanhang, funderar Mats Weckström.

Många har likt honom flyttat till eller tillbaka till Jakobstad i och med pensioneringen.

Sammantaget representerar medlemsskaran ett rikt spann av erfarenheter från alla sociala grupper som behöver tas tillvara.

– Och du ska få tala ditt språk, dialekt eller högspråk, man ska våga öppna munnen, säger Ulla GrönvallStreng.

För Milstolpen, som för alla andra pensionärsföreningar, är den stora knäckfrågan vad som ska locka de nya pensionärsgenerationerna som inte vill kalla sig pensionärer. Nya medlemmar behövs ju trots allt ständigt eftersom en del ofrånkomligen faller bort varje år. –Tyvärr har ordet pensionär fått en negativ klang. Senior kanske skulle vara bättre? Eller årsrik? funderar Ulla Grönvall-Streng.

– En ledande tanke är att vi ändå måste leva i tiden.

Kaffe och bulla ska det vara på en månadsträff. Benita Nyström serverar fr v Håkan Blomqvist, Per och Else-Britt Gripenberg. Foto: Anci Holm
24
”Ärligt talat vet jag inte om vi klarar av att ha så många fler medlemmar än vi har.”

En växande medlemsskara

I den österbottniska regionen finns i dag 26 medlemsföreningar men antalet har varierat under de gångna 50 åren. Det totala antalet medlemmar i de österbottniska föreningarna har konstant vuxit över tid. Under jubileumsåret är de drygt 9 000.

Skillnaden i storleken på föreningarna är vid, allt från under 100 medlemmar till över 1 000. Den största föreningen i Österbotten och i hela Svenska pensionärsförbundet är Närpes pensionärsförening med 1 102 medlemmar (31.12.2022). Närpesföreningen har i princip alltid haft ett högt medlemsantal. Hack i häl är Korsholms pensionärsförening med 1090 medlemmar. Det är också den förening som vuxit mest under åren.

Pensionärsföreningarna har en relativt stor omsättning på medlemmar. Därför kan olika medlemsantal för samma år redovisas på olika ställen beroende på vilken tidpunkt man checkat av. Numera kan medlemsantalet följas kontinuerligt via Svenska pensionärsförbundets administrationsprogram Desky.

De första tillgängliga medlemssiffrorna för SPF Österbotten är från 1990 och ligger på 4 997. Sedan dess har antalet medlemmar närmast fördubblats. Medlemsvärvningskampanjer ger oftast kännbara lyft, vilket bland annat rekordsiffran 2019 (9 434) är ett exempel på, ett resultat av den omfattande kampanjen året innan.

Sedan kom coronapandemin och på grund av restriktionerna, som drabbade pensionärerna hårt när

Föreningar i Österbotten

Esse Pensionärsförening

Ordförande: Henrik Sandberg henrik.sandberg@multi.fi

Pensionärsklubben Milstolpen

Ordförande: Ulla Grönvall-Streng ubaugs@gmail.com

Jeppo Pensionärsklubb

Ordförande: Per-Erik Lindgren per-erik.lindgren@multi.fi

Pensionärsföreningen Vi Norrifrån, Karleby

Ordförande: Ole Granholm ole.granholm@netikka.fi

Kaskö Pensionärsklubb

Ordförande: Carl-Gustav Mangs cgmangs@anvianet.fi

Korsholms pensionärsförening

Ordförande: Olle Fransholm olle.fransholm@netikka.fi

Korsnäsnejdens Pensionärer

Ordförande: Anita Ismark anita.ismark@gmail.com

Medlemssiffrorna årsvis är inte exakt jämförbara eftersom de redovisats vid olika tidpunkter under året eller med fördröjning. Särskilt de äldre siffrorna har sämre tillförlitlighet. Dock ser man en tydlig tendens med ökande medlemsskaror över tid.

Topp 2019 9 434 medlemmar före pandemin

ordinarie verksamhet inte kunde genomföras, började siffrorna dala.

Det högsta antalet medlemsföreningar, 31 stycken, hade man i slutet av 1990-talet. Då ingick fortfarande flera pensionärshemsföreningar med enbart några tiotal medlemmar samtidigt som man på allt fler orter

Pensionärsklubben i KristinestadTjöck, PIKT Ordförande: Göran Uppstu goran.uppstu@gmail.com

Kronoby Pensionärer

Ordförande: Hans-Erik Lindgren hanserik.lindgren@gmail.com

Kvevlaxnejdens Pensionärsklubb

Ordförande: Fjalar Möuts fjalar.mouts@netikka.fi

Lappfjärds Pensionärsklubb

Ordförande: Britt-MarieTeir teir.brittmarie@gmail.com

Larsmo pensionärer

Ordförande: Karl-Johan Forsell larsmo.pensionarer@outlook.com

Malax Pensionärer

Ordförande: Rita Udd rita.udd@gmail.com

Munsala Pensionärer

Ordförande: Ralf Karlström ralf@karlstrom.com

hade grundat nya pensionärsföreningar. En bit in på 2000-talet lämnade många av de gamla pensionärshemsföreningarna förbundet, lades ner eller slogs ihop med en pensionärsförening, vilket också syns som en liten dipp i medlemsstatistiken. Men nya medlemmar värvades och siffrorna steg igen.

Nedervetil Pensionärsklubb

Ordförande: Bodil Granskog bodil.granskog@gmail.com

Nykarleby Seniorer

Ordförande: Görel Ahlnäs gorel.ahlnas@gmail.com

Närpes pensionärsförening

Ordförande: Märta Backlund Kontaktformulär på hemsidan

Oravais Pensionärer

Ordf. Göran Westerlund goran.westerlund@outlook.com

Pedersöre Pensionärsklubb

Ordförande : Gustav Kass  gustav.h.kass@gmail.com

Pensionärsföreningen

Nygammal i Petalax

Ordförande: Gustav Rönnlöv gustav.ronnlov@netikka.fi

Purmo pensionärer

Ordförande: Guy Käcko  ekoh@ekoh.fi

Terjärv Pensionärer

Ordförande: Hans Sandström hatte.sandstrom@hotmail.com

Vasa Svenska Pensionärsförening VIPS

Ordförande: Solveig Nylund solinylund@gmail.com

Vasanejdens Pensionärer

Ordförande: Christina Rydström stina.rydstrom@gmail.com

Vörå Pensionärsklubb

Ordförande: Ulf Friman friman.ulf@gmail.com

Övermark Pensionärsförening

Ordförande: Lars Lundström larsklundström@gmail.com

■ Mer info om föreningarna och länkar till deras hemsidor på SPF Österbottens hemsida osterbotten.spfpension.fi/ foreningar

1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 25 2000 4000 6000 8000 10000 10 000 8 000 6 000 4 000 2 000

God grannsämja och

kvevlaxnejdens pensionärsklubb På träffarna möter man alltid någon man känner. Byagemenskapen är stark men det finns också en god grannsämja mellan föreningarna i Korsholm.

Det är trångt och familjärt i grillkåtan vid Österhankmo simstrand, Korsholm, när pensionärer från Kvevlaxnejden samlas till vårens friluftsdag. Det regnar och många har sökt skydd under tak. Det prasslar i regnkläderna och brasan i grillen värmer och ryker. Föreningen bjuder på grillkorv och kaffe med gris och ordförande Fjalar Möuts matar på mer ved i brasan. Gösta Wiklund håller koll på korvarna.

– Jag trodde inte det skulle bli så många med tanke på vädret, säger Fjalar Möuts.

– Men folk vill umgås och här i byarna känner vi varandra. Man möter alltid bekanta på våra träffar.

I föreningen är man mån om sina medlemmar. Kvevlaxnejdens Pensionärsklubb samlar seniorer från byar som fram till

1973 var en del av Kvevlax kommun och medlemsantalet är cirka 350. Det är en av två föreningar i Korsholm. Korsholms pensionärsförening med över 1 000 medlemmar är den andra. Det är den familjära stämningen som gör att man håller fast vid sin förening i Kvevlaxnejden.

– Vi har vi ett visst tapp till Korsholmsföreningen eftersom de kan erbjuda ett större utbud av verksamhet, men vi är stolta över vår förening.

Och med en stor förening som granne finns goda möjligheter till samarbete inom kommunen.

Mycket ska hinnas med under sommaren. Föreningens resekoordinator Alf Norrgård höjer upp sin stämma för att informera om kommande resor. Det blir en utflykt till fyrön

”Men folk vill umgås och här i byarna känner vi varandra. ”
26
Fjalar Möuts, t v, ordförande för Kvevlaxnejdens Pensionärsklubb, har fått en grillkorv. Ulla-Maj Sahlin, uppe höger, och Gunvi Småros trivs på friluftsdagen trots regnet. Foto: Anci Holm

gemenskap i byarna

Tankar i Karleby med kaffe hos Topelius på Kuddnäs i Nykarleby. Och så är det den traditionella treföreningsresan som ordnas tillsammans med Korsholms pensionärsförening och VIPS i Vasa. Den går i år till Västra Nyland.

– Så skynda att anmäla er, vi har 16 platser, manar Alf Norrgård.

Och så ska det bli allsångsfest i Rönnvik. Den brukar vara välbesökt.

– I år deltar vi för första gången i den regionala bouleturneringen, berättar Fjalar Möuts.

I övrigt har man traditionell pensionärsföreningsverksamhet som månadsmöten, julfester, friluftsdagar, resor, pidro och samtalscafé under ledning av Ulla-Maj Salin. I föreningen finns också en sånggrupp.

– Vi har en väldigt bra möteslokal i Kvevlax församlingshem och ekonomin är god, konstaterar Fjalar Möuts som med glimten i ögat räknar med att sitta på ordförandeposten ett bra tag.

– Det är inget man söker till, man blir. Utmaningen är att hitta folk som vill leda. Och pandemin orsakade ett visst manfall.

Föreningen som grundades 1975 är resultatet av ett sam-

arbete. I fem olika byar hade pensionärer studiecirklar om sin hembygd i Medborgarinstitutets regi. Cirklarna leddes av skådespelaren och Petsmobon Majlis Granlund och det ordnades gemensamma fester och resor. På initiativ av Else-Maj Johnson, ombudsman för det österbottniska pensionärsdistriktet, blev de olika grupperna en pensionärsförening.

Och samarbetsandan är fortsatt god mellan pensionärsföreningarna i Korsholm. I vintras arrangerades ett gemensamt diskusionstillfälle för pensionärer och kommupolitiker, bankfolk och andra för att ventilera hur pensionärerna ska ha det i framtiden. Och just nu pågår ett annat spännande projekt.

– Vi arbetar tillsammans med Korsholms pensionärsförening med vår lokala variant av utställningen Årsrika, som vi inspirerats av från Sverige, säger Fjalar Möuts.

– Den består av fotografier och intervjuer med årsrika personer som berättar om sina liv och utställningen kommer att turnera runt i hela kommunen från och med hösten.

Det glöder ännu i brasan men regnet tilltar och deltagarna i friluftsdagen börjar droppa av mätta och belåtna. Det var god åtgång på både korv och grisar.

Kvevlaxnejdens Pensionärsklubb

■ Grundades 1975

■ Omspänner byarna Kvevlax, Kuni, Vassor, Koskö, Österhankmo, Västerhankmo, Petsmo i Korsholm

■ 350 medlemmar

■ Ordförande: Fjalar Möuts

27
Gösta Wiklund, föreningens grillmästare, håller koll på korvarna och Berit Wiklund håller koll på Gösta. Foto: Anci Holm

Liten på jorden men stor i Kaskö

Med 74 medlemmar är Kaskö Pensionärsklubb en av Österbottens minsta pensionärsföreningar, men i Finlands minsta stad med cirka 1 300 invånare, varav cirka 400 svenskspråkiga, blir 74 ändå en försvarlig andel av den svenskspråkiga befolkningen.

– Här är de flesta pensionärer eller snart pensionärer, konstaterar ordföranden Carl-Gustav Mangs

– Vi skulle kunna vara några fler men det gäller ju att fånga upp dem. De som är föreningsaktiva är det i många föreningar.

– Kaskö är ett paradis för oss pensionärer, säger Stig-Göran Häggblom, föreningens verksamhetsgranskare, och ursprungligen från Borgå.

– I en stadskärna som är en och halv kilometer lång och 700 meter bred är det nära till allt. Så alla klarar av att ta sig till Svenska gården. Och skulle vi sakna något är Närpes runt hörnet och bara en timme till Vasa.

Carl-Gustav Mangs, Stig-Göran Häggblom, Arno Lindholm, styrelsemedlem och Kenneth Karlsson, viceordförande har satt sig i lä på terassen vid Svenska gården. Det är där pensionärsklubben likt många andra svenskspråkiga föreningar har sina träffar. I dag pågår undervisning för ukrainare inne i salen.

– Vi har nog många kvinnor i föreningen också, och 50/50 i styrelsen, urskuldar sig Carl-Gustav med tanke på den manliga kvartett som dykt upp för att berätta om föreningen.

– Men ingen av dem hade tid i dag.

Omstart 2016

Kasköföreningen är inte bara minst, vilket den kommer att vara från och med nästa år sedan Vasanejdens pensionärer aviserat att de lägger ner sin verksamhet. Kaskö har också den yngsta pensionärsföreningen efter återupplivningen 2016. Klubben kom till 1975 när ombudsman Else-Maj Johnson drog runt i Österbotten för att grunda pensionärsföreningar. Strax efter millennieskiftet somnade dock föreningen in. Sedan trädde en annan av SPF Österbottens ombudsmän in.

– Det var när det rensades i föreningsregistret som Patrick Ragnäs puffade på för att vi skulle starta upp igen innan föreningen helt skulle försvinna, berättar Carl-Gustav.

– Då blev det bråttom. Snabbt fick vi ihop en styrelse, det visade sig att många var intresserade.

Och sedan dess har det egentligen inte varit några problem. Det är bra uppslutning på träffarna och i de olika aktiviteterna, det rullar på.

Kaskö som stad har haft en omvälvande nutidshistoria. Ännu i början på 1970-talet var det en småstad med svenskspråkig befolkning. Sedan anlade Metsä-Botnia sitt cellulosaverk på orten och med inflyttningen blev Kaskö en industristad med finskspråkig majoritet. Men redan innan nedläggningen av cellulosaindustrin 2008 hade befolkningen börjat minska igen.

– Nu är det kanske åter dags för ett lyft, konstaterar Kenneth Karlsson och syftar på Metsä Boards planer på en kartongfabrik.

– Jag har inte upplevt några språkliga konflikter, säger Arno Lindholm som har finska som första språk.

– Sen är det ju en del som flyttar tillbaka till Kaskö när de blir pensionärer. Det är trevligt att i pensionärssammanhang träffa gamla bekanta som man dansat eller spelat fotboll med. Tyvärr har man ofta glömt vad de heter…

Och det är inte bara Kasköbor man möter. Genom regionens storträffar och kryssningar och föreningens eget samarbete med bland annat Närpes och PIKT, pensionärerna i Kristinestad-Tjöck ges många kontaktytor.

Att samlas i sin egen förening är förstås viktigt.

– Det finns ingen orsak att isolera sig, här är öppet för alla, säger Carl-Gustav.

Krista saknar skylt

Nu är Kaskö åter en slumrande småstadsidyll, men historien finns överallt. Från terassen blickar vi ut över vattnet och samtliga har minnen av arbetet och folklivet i hamnen.

– Det var ju den nordligaste vinterhamnen och när isbrytarna kom skallrade det i hela staden, sirenerna tutade och det var dans på krogarna, minns de församlade.

Granne med Svenska gården ligger Bladhska gården, efter affärsmannen och lantdagsmannen Peter Johan Bladh (1746–1816).

– Här gick vi ett tag i skola, minns Stig-Göran.

– Och Svenska gården kan vi tacka Alvar Siegfrieds för, han såg till att den byggdes, berättar Kenneth.

Och läraren Alvar Siegfrids var farfar till artisten Krista Siegfrids.

– Hon växte upp där på andra sidan gatan.

Någon skylt har hon ännu inte fått. Men vi kan läsa på den skylt som sitter på fasaden att konstnären och lärarinnan Helga Söderström (1849–1936) bott i huset.

Tar vara på berättelserna

Kaskö marknadsför sig som trähusstad och man har också bemödat sig om att ta reda på husens historia. I ett projekt utfört av Hembygdsföreningen och Kaskö hembygdsmuseum sattes skyltar upp på husväggarna som berättar om vem som bott där. Men det slutar inte med det. Man vill veta mer. Kaskö Pensionärsklubb har engagerat sig i ett samarbete med hembygdsmuseet och en gång i månaden går man gemensamma stadsvandringar där alla som har någon historia om husen berättar den. Det är en slags lokal variant av SVT-serien ”Det sitter i väggarna”.

– Det är väldigt spännande och intressant, tycker herrarna när vi tar en promenad längs Rådhusgatan.

– Vissa kvällar kommer vi inte längre än 100 meter, så mycket finns att berätta, säger Stig-Göran.

Allt dokumenteras och husvandringarna har fått nya medlemmar att strömma till, även yngre.

– Här har vi en väldigt vacker innergård, tipsar Kenneth.

På skylten kan man läsa att stadsläkaren Uno Fleege (1870–1922) en gång bodde i huset. I dag finns här Murrays krukmakeri och butik. Vi blir hjärtligt mottagna på gården. Det är ju gamla bekanta.

Att alla känner alla i Kaskö är knappast någon överdrift.

Det underlättar också när man driver en pensionärsförening.

Kaskö Pensionärsklubb

■ Grundades 1975

■ Återupplivades 2016

■ 74 medlemmar

■ Ordförande Carl-Gustav Mangs

kaskö pensionärsklubb I Finlands minsta stad är nästan var fjärde svenskspråkig med i pensionärsföreningen. Och de månar om sin historia.
”Vissa kvällar kommer vi inte längre än 100 meter, så mycket finns att berätta.”
28
Sittande fr v Stig-Göran Häggblom och Kenneth Karlsson, stående Arno Lindholm och Carl-Gustav Mangs har många historier att berätta om hus och gårdar i Kaskö. Foto: Anci Holm

Kultur och sol en perfekt mix

resor Kultur, historia och solsken är något Annika Svahn-Niemi och Håkan Niemi gärna vill uppleva på resan. De trivs i umgänget med andra men gör också gärna egna avstickare. Bland annat har de besökt Almuñécar, pärlan i SPF Österbottens reseutbud.

Som relativt nybliven respektive alldeles nybliven pensionär har Vasaparet Annika Svahn-Niemi och Håkan Niemi hittat SPF Österbottens och Svenska pensionärsförbundets reseutbud. De har varit i Grekland med Ole Norrback och förra hösten besökte de österbottningarnas södernparadis Almuñécar på spanska Costa Tropical.

– Eftersom jag gick i pension flera år före Håkan skickade han mig till en pensionärsförening för att jag skulle tillfredsstäl-

Almuñécar

■ Ligger i provinsen Granada och regionen Andalusien, i södra Spanien

■ Centralorten har cirka 19 000 invånare

■ Ligger längs Costa Tropical (provinsen Granadas kust)

■ Almuñécar har ett subtropiskt klimat som gör även vår och höst behagligt varma

■ Rikt kultur- och turistliv, sommartid besöks staden av cirka 100 000 personer

la mitt sociala behov medan han var på arbetet, säger läraren Annika Svahn-Niemi som är medlem i både Korsholms pensionärsförening och Vasa Svenska Pensionärsförening, VIPS.

– I och med att vi då började få God Tid upptäckte vi att det fanns alla möjliga intressanta resor som vi kunde tänka oss att delta i.

Sedan hösten 2022 är även patentombudet Håkan Niemi pensionär och VIPS-medlem. Trots att paret rest en del på egen hand identifierar de sig nu med pensionärsmålgruppen och uppskattar att få gå till dukat bord.

– Vi har mött väldigt trevliga, aktiva och beresta människor, säger Håkan Niemi.

Kom in i gänget

Almuñécar har blivit ett populärt resmål och SPF Österbotten är med och arrangerar resor dit både vår och höst. Och resorna på två–tre veckor blir snabbt fullbokade. Ofta är det samma personer som återkommer så att likt Annika och Håkan vara med första gången har sina utmaningar.

– Man märker ju att de flesta känner varandra sedan tidigare och har sina rutiner, men nog tyckte vi att vi kom in i gänget och kunde umgås med alla. Roligast var de gemensamma morgonpromenaderna där alla fick gå i sin egen takt. Och samtalen efteråt, säger Annika Svahn-Niemi.

De hoppas att de inte allt för mycket betraktades som outsiders eftersom de inte är intresserade av boulespel och även gjorde utflykter på egen hand.

De hade önskat fler färdigsydda utflykter.

– Men de flesta har kanske redan varit överallt? funderar de.

En utflykt till Malaga ingick i programmet men de valde att åka dit själva. Framför allt var det stadens två Picassomuseer som lockade. Annika och Håkan är båda väldigt intresserade av konst, kultur och historia och prickar av museer och sevärdheter på orter de besöker.

– Malaga är en väldigt fin stad och har rustats upp de senaste år, inte minst tack vara Picasso. Vi hann också ströva runt i gränder, äta gott och shoppa.

Just kombinationen av en del färdigt och möjligheten till eget program är något de gärna vill ha ut av en resa.

Annika Svahn-Niemi vid Pablo Picassos Flickorna från Avignon i Malaga. Foto: Håkan Niemi
30
Annika Svahn-Niemi och Håkan Niemi pustar ut på Castillo de San Miguel, fästningsverket som höjer sig över Almuñécar och som byggts av både romare och morer. Foto: Privat

Yngre generationer pensionärer är generellt sett mer bevandrade i att ordna saker på nätet och har bättre språkkunskaper. Almuñécar är ju en klassisk turistort för sol och bad men med rik kultur och historia inom räckhåll.

– Vi är heller inga solbadare, men älskar att simma, säger Håkan Niemi.

Både Annika och Håkan är flitiga fotografer så de strövar gärna runt i naturen och i städernas gränder.

Missade sista bussen

En annan dagsavstickare de gjorde var till staden Granada och det moriska fästningsverket Alhambra, besöksmål som inte ingick i programmet.

– Vi hade kollat upp och bokat det som behövdes på nätet och Göran Sundqvist, resebolagets representant i Almuñécar, körde oss dit vilket var väldigt snällt av honom, säger Håkan.

– Alhambra var otroligt fascinerande och även om vi läst på och förberett oss var det mycket vi fick ta reda på efteråt. Vi insåg att det finns mycket i den moriska kulturen vi inte kunde något om.

En sak hade de dock missat på utfärden. När de skulle ta sista bussen hem visade det sig att endast biljetter som var förbokade online gällde.

– Så bussen åkte utan oss. Men med ett par svenskar som råkat ut för samma sak delade vi taxi till en grannstad till Almuñécar och tog sedan buss därifrån.

En färdigt planerad utflykt till Gibraltar skippade de däremot.

– Vi tyckte det verkade tajt att åka dit över dagen. Men eftersom vi blivit förtjusta i Almuñécar kommer vi sannolikt att resa dit igen. Då ska vi planera in en egen utflykt till Cordoba och Sevilla med övernattning.

Ingen allsång

Annika och Håkan har också varit med på en Umeåkryssning med SFP Österbotten och blev inspirerade av reseprogrammet.

– En Spa-resa till Pärnu skulle vi gärna delta i som nästa. Det finns många platser med på listan över önskeresor. Till exempel många huvudstäder i Europa är osedda. Det längsta de rest är Japan och den plats de besökt flest gånger är Edinburg i Skottland eftersom en dotter är bosatt där.

– En kortare och en längre resa per år är ungefär vad pensionen klarar, konstaterar Håkan, som också efterlyser fler resor med hälsotema i SPF:s utbud.

– Jag tror många med mig är i behov av en kick till ett hälsosammare liv och kan man få det i kombination med sol och värme kanske det går lättare.

Men god mat på resan vill de inte pruta på. Centralt belägna hotell, nära stranden om det är en solresa, i centrum om det är en stadsresa, är andra viktiga måsten.

Vad vill ni absolut inte ha?

– Sällskapslekar och allsång, säger Håkan bestämt med ett skratt.

– Speciellt inte allsång i bussen.

“En kortare och en längre resa per år är ungefär vad pensionen klarar.”
32
Annika Svahn-Niemi och Håkan Niemi i Vasa upptäckte i God Tid att SPF har ett stort utbud av intressanta resor. De har rest en del före pensioneringen men det finns ännu mycket de skulle vilja se. Foto: Anci Holm

Håkan vill bjuda på det lilla extra

En som varit med på många turer både till Almuñécar men även till andra platser är Håkan Wikberg från Korsholm, ordförande i resekommittén för SPF Österbotten 2013–2021 och reseledare sedan 2013.

– Som reseledare får du glömma bort dina egna intressen och finnas till för resenärerna. Alla behöver bli sedda och gruppen ska kännas som en familj, säger Håkan Wikberg, pensionär sedan 2002.

Han tror att reseledare från de egna leden är en konkurrensfördel för SPF Österbotten. Det gör att man är närmare resenärerna. Resorna arrangeras också av österbottniska resebolag som är mer flexibla och anpassningsbara efter de behov som finns.

– Ibland får man vara beredd på att vara guide och i alla fall behöver man sätta sig in i det dagsaktuella läget på platser man besöker.

Håkan Wikberg vill gärna bjuda resedeltagarna på något extra som de annars inte skulle ha fått uppleva. Man ska få veta något mer om geografi, historia, kultur och politik.

Speciellt minns han de två rundresorna i Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro 2018 när han fick med Emina Arnautovic, som själv flytt från Bosnien, som ciceron på den ena resan.

I staden Mostar finns ett internationellt gymnasium, ett fredsprojekt som Elisabeth Rehn, tidigare människorättsobservatör på Balkan, medverkat till.

– Jag tänkte att det måste vi besöka. Hon var nästan arg när jag ringde så sent med en förfrågan för hon ville gärna att vi skulle besöka det. Och hon lyckades få till att vi kunde besöka skolan, berättar Håkan.

– Besöket där är ett av de finaste reseminnen jag har från SPF Österbotten-resorna.

samheten. Flera planerade resor fick ställas in eller skjutas fram. Håkan Wikberg minns när man började planera resan till Passionsspelen i Oberammargau 2020 redan 2018 och en del tyckte det var för tidigt.

– Vem vet om vi lever då, sade de. Resan blev av 2022.

När Håkan själv får välja resmål blir det gärna något äventyrligt. Redan i arbetet som kemist på Kemira fick han resa mycket.

Nu har man också utökat med temat ”Känn din närmiljö”, vilket inbegriper resor till andra österbottniska kommuner och besök hos andra pensionärsföreningar.

Första resan till Madeira

Håkan Wikbergs första reseledaruppdrag var på Madeira 2013. Sedan dess har det blivit bland annat Sicilien, Tyrolen, Polen, teaterresor till Helsingfors och Stockholm och en massa gånger Almuñécar. Trots att han i princip slutat nu blev det ännu en tur dit i år.

– Där trivs jag väldigt bra och efter många resor börjar jag vara insatt i den spanska och andalusiska kulturen.

Och inte bara Håkan trivs i den lilla kuststaden. Varje år ordnar SPF Österbotten tre resor dit på två eller tre veckor. De blir oftast snabbt fullbokade.

– Klimatet är speciellt behagligt där, varmt tidigt på våren och sent på hösten. Det är också en bra utgångspunkt för olika utflykter.

Eller är det kanske möjligheten att spela boule som drar?

– Det är inte omöjligt det heller, säger Håkan och skrattar.

Pandemin satte givetvis käppar i hjulet för reseverk-

– Efter en konferens i Brasilien reste jag runt i Amazonas. Jag har åkt transsibiriska järnvägen till Peking 2014.

Färöarna, Santiago di Compostela och rundresor i östra Europa gav också speciella upplevelser.

Måste finnas billiga alternativ

Pensionärer reser och de reser allt mer. Dock har ju alla inte råd med södernvistelser och passionsspel. Redan en hotellövernattning i Finland är en oöverkomlig lyx. Därför ordnar de flesta pensionärsföreningar egna dagsturer eller hemliga resor. I Korsholms pensionärsförening, där Håkan Wikberg är spindeln i nätet för reseverksamheten, har man ett gediget program.

– Hemliga resan har vi inte längre, men vi gör till exempel Sommarresan någonstans i Finland, berättar han.

– Vi har besökt alla byar i Korsholm under devisen ”Känn ditt Korsholm” så vi får börja på andra varvet. Det är riktigt intressant med lokala guider som berättar om sin plats.

Tillsammans med Kvevlaxnejdens Pensionärsklubb och VIPS ordnar man treföreningsresan varje år. Där har man besökt bland annat Åland, musikfestspelen i Nyslott och Vätterns vackra vattenvägar. Men som vanligt vill Håkan hitta något utöver de traditionella besöksmålen.

– Det krävs att man är kreativ. Till exempel Vätternresan inkluderade också ett uppskattat besök på Finlands ambassad i Stockholm och en träff med Kjell Skoglund, vd för Finsk-svenska handelskammaren.

Mat och kaffe

Kaffe, mat, kaffe och hem till kvällen. Det är ett gängse framgångsrecept för en lyckad pensionärsresa enligt det korta konceptet.

Men Håkan Wikberg ser också att en förändring är på gång när det gäller pensionärerna resande när de yngre och mer datorvana kommer med.

– Det kommer säkert att förändra resorna och reseprogrammen på något sätt. De äldre vill ännu ha mer av färdigt uttänkt program, men yngre vill och kan klara sig mer på egen hand.

Även om formerna förändras tror han ändå att behovet av att resa med likasinnade, och känna den trygghet en SPF-ordnad resa kan ge, kommer att finnas även i framtiden.

Håkan Wikberg har sett mycket av världen både på egna resor och som reseledare. Foto: Anci Holm
33
”Som reseledare får du glömma bort dina egna intressen och finnas till för resenärerna.”

Britta var med om dramatiken

Ibland går resan inte som planerat. Det har Britta Andtfolk från Lappfjärd, tidigare ordförande, numera medlem i resekommittén fått erfara. Hon har varit med när det blivit riktigt dramatiskt.

Det är lördagen den 4 juli 2015. En busslast med medlemmar från Lappfjärds Pensionärsklubb är på sommarresa på väg till Porkkala.

De ser fram emot lunch och stämningen är god. Reseledaren Britta Andtfolk står framme i bussen och berättar en vits. Cirka fem kilometer norr om Högfors kommer en bil rusande i hög fart rakt mot bussen. Busschauffören försöker väja men det blir en frontalkrock. Plötsligt befinner sig Britta uppe i luften och landar med en smäll. Här får resan ett abrupt slut i diket.

– Vi fick alla en ny födelsedag den dagen, den 4 juli, konstaterar Britta Andtfolk.

Hon är, liksom många andra, rejält blåslagen men för reseledaren finns nu många uppgifter. Hon måste alarmera så att de skadade kommer till sjukhus och också försöka få en överblick över de olika graderna av skador.

Hon kontaktar bussbolaget för busschauffören är svårast skadad. Britta behöver också få tag i anhöriga till resenärerna. På den tiden hade inte alla en mobiltelefon.

– Det var totalt 20 personer som fördes till fem olika sjukhus. Några fick resa hem samma kväll, andra har men ännu i dag. Det var ändå ett mirakel att ingen i vår grupp skadades värre än vi gjorde.

Föraren i bilen som körde mot bussen dog.

Väl hemma ordnades med krisgrupp och samtal för dem som hade varit med om olyckan och anhöriga. Mycket praktiskt skulle också ordnas, bland annat med försäkringsbolag.

– Som tur var hade båda parter samma bolag så det gick smidigt. Förutom allvarligare skador så var vi många som behövde nya glasögon.

Fast i Almuñécar

Britta Andtfolk var också reseledare till spanska Almuñécar, en plats där hon varit reseledare många gånger, i mars 2020.

Men plötsligt stängdes allt ner och flygen ställdes in. En coronapandemi hade brutit ut.

– Vi hade en vecka kvar av vår vistelse men fick

Regionens resor

■ SPF Österbotten initierar eller planerar resor. Själva arrangemanget görs i samarbete med en resebyrå, företrädesvis lokala.

■ Med på resan följer en reseledare från SPF Österbotten som ser till det praktiska och finns till för resenärerna. Ibland finns också en representant från resebyrån med.

■ På resmålet anlitas lokala guider.

■ Resorna är både utrikes och

snällt stanna på hotellet och gå ut endast om vi måste handla mat eller gå till apoteket. Tack och lov stod hotellet för måltiderna och vi fick vara uppe på taket. Men hur skulle vi ta oss hem?

Helt stängt var inte Europa då ännu och resebyrån lyckades ordna flygbiljetter till Helsingfors via London.

– Vi fick vänta fem timmar i London och på den tiden, i början av pandemin, var det ju ännu inte tal om några munskydd. Greger mötte oss i Helsingfors och det slutade lyckligt den gången också.

inrikes samt kryssningar över Kvarken.

■ SPF Österbottens reseledare och föreningarnas resekoordinatorer samlas varje år till en träff för att få information om praktiska ämnen och nya resmål samt diskutera.

■ SPF Österbotten har en resekommitté som sköter reseplaneringen. Ordförande är nu Alice Lillas.

■ De österbottniska pensionä-

Uppdrag 24/7

Efter hemkomsten från Almuñécar fick Britta och de andra resenärer sitta i karantän.

Trots att hon fått uppleva rätt utmanande eskapader på några av sina resor trivs Britta Andtfolk med att vara reseledare.

– Det är ju ett uppdrag som pågår 24 timmar i dygnet. Man måste hela tiden finnas till hands. Man behöver vara social, nyfiken, ha tålamod och lugn. Hon har fått sitta vid sjukhussängar och trösta. – Men hittills har jag fått hem alla, säger hon.

rerna har varit på resande fot så länge SPF Österbotten har funnits. Första ombudskvinnan ElseMaj Johnson startade 1975 en omfattande reseverksamhet till de flesta europeiska länder. Mest populära var hälsoresorna till Teneriffa. Trygga ciceroner var sjuksköterskeutbildade Else-Maj och läkaren Erkki Tarpila.

■ Ett par andra aktiva reseledare har varit Bert Bäck och Henrik Svarfvar.

■ De första decennierna gjordes det största antalet resor i SPF Österbottens regi. Ett ökat lokalt utbud med gruppresor på svenska minskade behovet av egna arrangemang.

■ Under de senaste tio åren har utlandsresor i SPF Österbottens regi lockat i snitt 150–250 resenärer per år. De senaste åren har man satsat på höstkryssning eller danskryssning med 300–600 deltagare.

34
Britta Andtfolk, medlem i resekommittén inom SPF Österbotten, och reseledare, har fått uppleva en del dramatik på sina resor. Foto: Anci Holm

AKTIVT PENSIONÄRSLIV 1973–2023

Södernresorna var omåttligt populära redan från start. Här lögar sig några Teneriffaresenärer i bubbelpoolen 1985. Faximil ur Andelsbanksnytt

Även publiken var utklädd på nypremiären av Piaf 1985 när pensionärsdistriktet firade tio år av reseverksamhet med karneval på Wasa Teater och Ernst. SPF Österbotten arkiv

Vårdagarna 1986 lockade totalt 1 000 personer till Munsala, Petalax och Övermark. 500 kom till Munsalagården där det dansades till Romantix. Foto: SPF Österbotten arkiv

Pensionärers kör och orkester uppträder under en sommarträff på Lillön i Monäs 2003. Inbjudna är föreningarna från Jakobstad, Oravais och Kvevlax. Foto: God Tid

Närpespensionärer lär sig skicka och ta emot textmeddelanen 2005. It-kunskaper blir allt viktigare och pensionärsföreningen bad medborgarinstitutet ordna kurs.

Lars-Erik Juslin

35
Munsala Foto:

Pensionärsbro över

samarbete Pensionärsparlamentet är i dag flaggskeppet när det gäller samarbetet över Kvarken men kontakterna mellan pensionärerna på båda sidor av vattnet har varit långvariga – och både i nöd och lust.

Från Österbotten har det alltid varit nära över Kvarken till Sverige. Även mentalt. För pensionärer har en kryssning oftast setts som en överkomlig resekostnad ända sedan 1950-talet. Samarbetet mellan pensionärsorganisationer har funnits under SPF Österbottens 50 verksamhetsår, men det har gått i vågor och varit beroende av hur färjeförbindelserna fungerat och personliga kontakter. Pensionärsföreningar och regionen har ordnat lustkryssningar men ganska ofta har pensionärerna också rest för att träffa likasinnade på andra sidan i mer organiserad form. Och varje gång kontakterna dippat har man varit angelägen om att försöka hitta tillbaka till varandra igen.

Det var långt ifrån den första pensionärsresan över Kvarken, men när Wasa Express den 4 januari 1977 gjorde sin jungfruresa höll de österbottniska pensionärerna träff ombord. Det var den första så kallade Midvinterkryssningen som jämte Höstkryssningen skulle vara ett stående inslag

i SPF Österbottens verksamhet ända till slutet av 1900-talet när tax free-försäljningen försvann och Kvarkentrafiken var hotad.

1978 inleddes kontakter mellan VIPS i Vasa och Holmsunds pensionärsförening. Men det var först i början av 1980-talet som kontakterna över Bottenviken med pensionärer i främst Medelpad tog fart på allvar.

Båtarna körde då skytteltrafik, det fanns totalt sex färjelinjer mellan åtta olika städer. Man räknade till en miljon passagerare totalt per år och man reste i princip gratis. Tax free-försäljningen stod för rederiernas inkomst.

Närpessångare promotor

”De här träffarna är det mest praktiska nordiska samarbete man hört talas om på långa tider”, sade SPF Österbottens ordförande Einar Storgård när han i april 1985 hälsade rikssvenska och

”De här träffarna är det mest praktiska nordiska samarbete man hört talas om på långa tider.”
36

Bottenviken

svenskösterbottniska pensionärer välkomna till en träff i Oravais, rapporterar Vasabladet. Pensionärerna sågs för att nötas ihop och lära känna varandra och varandras förhållanden. Pensionärerna som besökte Oravais kom från en PRO (Pensionärernas riksorganisation)-förening i Timrå och ytterligare fyra PRO-grupper från Östersund, Ljusdal och Gnarp var på ingång till Nykarleby, Närpes, Korsnäs och Kvevlax.

Einar Storgård och ombudsman Else-Maj Johnson hade tidigare under våren besökt Timrå och fått veta att pensionärerna på svenska sidan gärna ville besöka Österbotten. Sagt och gjort. En annan av eldsjälarna i projektet var Närpesbördiga sångaren och programledaren Levi Häggblom från Sundsvall som var reseledare för svenskarna och också hade arbete på Vasabåtarna. Han uppträdde på träffarna med solosång och när det spelades upp till dans. På den första träffen i Oravais guidades gästerna bland annat på slagfälten vid Jutas och Oravais. Besöket noterades till och med i rikstäckande Svenska Dagbladet.

Redan i september samma år var det dags för svarsvisit. Tre bussar från Oravais, Närpes och Korsnäs reste till Sundsvall och Timrå. Där var Thure Lindh, ordförande för Timrås PRO värd. ”En nästan bedövande sångarglädje”, rapporterade Sundsvalls Tidning. Det sjöngs allsång, Levi Häggblom uppträdde, Timrå pensionärskör gladde sina gäster med

bland annat Zacharias Topelius ”En sommardag i Kangasala”. Dansa hann de 500 samlade pensionärerna också göra innan båten gick tillbaka till Vasa. Visiter och svarsvisiter mellan Österbotten och Medelpad och Jämtland fortsatte i princip tills Else-Maj Johnson gick i pension. På Månskenskryssningen 1990 till Sundsvall besöktes pensionärsföreningarna i Ragunda och Fors. Dessa föreningar hade tidigare under året varit på besök i Munsala. Initiativtagare var även denna gång Levi Häggblom.

1993 togs Vasabåtarna över av Silja Line och 1996 slutade färjan gå till Sundsvall.

Västerbottenkontakt och EU-inträde

1997 togs initiativ till att utveckla samarbetet mellan SPF Seniorerna i Västerbotten och SPF Österbotten med träffar både i Umeå och Vasa. Ett hundratal västerbottningar kom till sommarfesten på Carpella. Och österbottningarna reste på svarsvisit. Men över Kvarkentrafiken hopade sig molnen. EU-inträdet 1995 förde med sig att tax free-försäljningen måste upphöra vilket den gjorde 1999.

Pensionärsorganisationerna på distriktsnivå i Österbotten och Västerbotten gjorde i september 2000 en gemensam skrivelse där man uttryckte sin oro över Kvarkentrafikens framtid och tryckte på för fortsatt året runt-trafik.

Samarbetet nu, bilden till vänster: Ingemar Sandström, distriktsordförande för SPF Seniorerna i Västerbotten och Anita Ismark, ordförande för SPF Österbotten håller den gemensamma budkavlen på Pensionärernas Kvarkenparlament i Vasa 2022.

Foto: Jan Arleij/Tidningen Senioren

Samarbete då: Sångaren och festfixaren Levi Häggblom, fr v, Ture Lindh, ordförande för PRO Timrå, Else-Maj Johnson, ombudsman för SPF Österbotten och ordförande Einar Storgård förseglar vänskapen i Timrå 1985. SPF Österbotten arkiv

■ PRO – Pensionärernas riksorganisation

■ Grundat år 1942

■ Cirka 300 000 medlemmar

■ Förbundsordförande: Åsa

Lindestam

■ Politiskt och religiöst obundet

■ Ger ut tidningen PROpensionären

■ Sveriges pensionärsförbund

Seniorerna

■ Grundat år 1939

■ Cirka 260 000 medlemmar

■ Förbundsordförande: Eva Eriksson

■ Politiskt och religiöst obundet

■ Ger ut tidningen Senioren

PRO SPF Seniorerna 37

År 2001 började RG-line och Casino Express trafikera mellan Vasa och Umeå. Men biljettpriserna hade blivit för höga och konceptet föga tilltalande så reslusten över Kvarken avtog ytterligare. 2004 gjordes ett försök, på initiativ av Kvarkenrådet, att stimulera pensionärernas trafik över Kvarken. En grupp från SPF Österbotten visades runt till olika sevärdheter i Umeåtrakten.

2011 bjöds representanter från SPF Västerbotten över till SPF Österbottens vårdagar. Man skulle resonera över vad man kunde lära av varandra och åter bygga upp kontakten mellan de båda regionerna. Flera tidigare försök hade inte lyckats. Man hoppades nu att bättre kommunikationer skulle stimulera kontakterna. Samma år gick RG-Line i konkurs.

Nytt bolag, nytt hopp

2013 lanserades ett nytt koncept i trafiken. Vasabåtarna återuppstod i form av Wasaline och gav nytt hopp. Samarbetet mellan regionerna låg i princip nere och något behövde göras. En kväll i augusti efter sommarfesten 2016 satt Ingemar Sandström, ordförande i SPF Seniorerna i Västerbotten och tidigare marknadsförare för Vasabåtarna, och väntade på att färjan skulle gå. Som sällskap hade han Paul Lindell, tidigare mångårig verksamhetsledare på Kvarkenrådet och ombudsman Patrick Ragnäs. Och de funderade. Där och då föddes det mest ambitiösa samarbetsprojektet över Kvarken hittills – Kvarkens pensionärsparlament.

– Det skulle bli något storvulet med tyngd och status, så varför inte kalla det parlament, säger Ingemar Sandström som i år ansvarar för planeringen av det femte parlamentet som hålls i Umeå i oktober.

– Vi ville ha ett forum där vi kan sätta oss ner och seriöst diskutera våra gemensamma problem och våra olika lösningar.

Äran för att ha kläckt den storvulna idén vill han ge Paul Lindell. ”Men det är du och jag, Anita, som gjort det”, sade han i sitt tal på festen i Fagerö den 2 augusti 2023.

2017 hölls det första pensionärsparlamentet i Lycksele och temat var äldrevården. Till parlamenten försöker organisationerna på varsin sida av Kvarken övertrumfa varandra i tunga inledare i form av professorer och tidigare ministrar.

Nätverkande i speed-format

– Vi hade antagligen världens första speed-dejting för pensionärsföreningar, säger Ingemar.

– Alla deltagande föreningar från Västerbotten skulle träffa alla österbottniska. Tanken var att vi på så sätt bygger nätverk och att även föreningarna tar kontakt och träffar varandra.

Efter parlamenten i Vasa 2018 och Umeå 2019 var allting på rull. Men så kom coronapandemin och seniorernas verksamhet kringskars. Många planer och kontakter var etablerade mellan föreningar men det blev ju inget av det då.

Parlamentet i Vasa 2022 blev en nystart. Och omstart.

Pensionärsparlamentet är en stor och kostsam apparat. Från Västerbottens sida har man lyft frågan om att arrangera parlamenten enbart vartannat år, men österbottningarna har framhärdat i att det ska vara varje år.

– Risken finns att man tappar tråden om man börjar glesa ut, säger Anita Ismark, regionordförande i Österbotten.

– Vi österbottningar är kanske ännu mer måna om kontakterna till Sverige eftersom många av oss har personliga band och släktingar där. Vår känsla för Sverige är antagligen starkare än tvärtom.

Men de ekonomiska utmaningarna och jakten på sponsorer delas av båda sidor. Det får heller inte bli för dyrt att delta.

Pensionärsparlamentet

■ Kvarkens pensionärsparlament är ett gränsregionalt samarbete mellan SPF Österbotten och SPF Seniorerna i Västerbotten

■ Det första parlamentet arrangerades i Lycksele 2017, uppföljarna i Vasa 2018, Umeå 2019 och Vasa 2022

■ Parlamentet brukar vanligen anordnas i maj, i år arrangeras pensionärsparlamentet 5–6 oktober i Umeå

■ Referat, video, bilder från tidigare parlament kan ses på osterbotten.spfpension.fi/ parlament

SPF Seniorerna i Västerbotten har 28 medlemsföreningar med cirka 6 000 medlemmar och täcker ett enormt område från Umeå upp till Skellefteå och västerut till Tärnaby. Österbotten har 26 föreningar med drygt 9 000 medlemmar. Båda regionerna verkar i glesbygd kring några centralorter. Mycket är lika men mycket skiljer, så det finns saker att lära av varandra.

– Hos oss är distriktet mer av en länk mellan föreningarna och förbundet. Vi imponeras och inspireras av den starka regionorganisationen och breda verksamhet som finns i Österbotten, säger Ingemar Sandström.

Framför allt är regionerna i Österbotten och Västerbotten nöjda över att ha inspirerat riksförbunden som efter parlamenten inlett ett svenskt-finländskt samarbete.

Pengarna, makten och härligheten

Ingemar Sandström och hans gäng sitter nu tillsammans med sina österbottniska samarbetsparter och filar på höstens parlament. Temat är pengarna, makten och härligheten. Med i leken har man också Svensk-finska handelskammaren och ett ämne kommer att vara hur man kan dra nytta av den seniora befolkningen när bristen på arbetskraft är skriande samtidigt som folk mer eller mindre tvingas i pension. Vårdkrisen och nyetableringar inom den gröna industrin är gemensamma nämnare för de mer norrfångna regionerna.

– När det gäller påverkan är vi intresserade av hur de finländska äldreråden fungerar. I Sverige kämpar vi fortfarande med att de kommunala pensionärsråden, KPR, ska bli lagstadgade som i Finland.

– Där har vi faktiskt ett försprång, säger Anita Ismark.

En positiv sak hon tar med sig, där hon ser Sverige som föregångare, är deras aktiva dialog och hur de pressar på mer i olika frågor som rör äldre.

Än härligheten?

– Det är hur vi kan öka välmåendet och njuta av pensionärstillvaron. Vad behöver vi hjälp med och vad kan vi göra själva, säger Ingemar Sandström.

Kontakter ska hålla Ingemar Sandström och Anita Ismark hoppas inför höstens pensionärsparlament på mera speed-dejting och att man åter får upp tråden med vänföreningar över Bottenviken. Kontakter och nätverk måste underhållas, förnyas och hålla över tid. Det man gör nu ska ge ringar på vattnet. Det ambitiösa projekt man byggt ska inte vara beroende av enskilda eldsjälar och rinna ut i sanden den dag de stiger av sina uppdrag.

Nu trafikerar Aurora Botnia mellan Vasa och Umeå. Även om biljettpriserna inte är som före 1999 så har en resa över Kvarken i alla fall åter blivit mera lustfylld. Första österbottniska pensionärsträffen ombord lockade 555 personer.

”Det skulle bli något storvulet med tyngd och status, så varför inte kalla det parlament?”
SPF Österbottens ombudsman Per Thomasfolk konfronteras med skogens konung i Älgens hus i Umeå när pensionärer från Österbotten visas runt i Umeåtrakten i hopp om att fler ska söka sig över. Foto: Stig Sundvik/God Tid
38
”Vi österbottningar är kanske ännu mer måna om kontakterna till Sverige eftersom många av oss har personliga band och släktingar där.”

Coronapandemin fick många att gå ut och röra på sig, något som pensionerade läkaren och SPF:s nuvarande viceordförande Pehr Löv länge pläderat för.

Motionstrapporna växte upp både här och där. Foto: Bertel Widjeskog

Resor för att stimulera samarbetet mellan regionerna ordnas sedan 2021. Då var Österbotten resmålet för bland andra Marita Ringvall, Mona och Clas Bergring från Grankulla och Birgitta och Kristian Danielsson, Hangö, och Bjarne Ismark. Foto: Anita Ismark

Munskydden blev vardag men SPF Österbottens bowlingturnering i Karleby 2021 kunde genomföras enligt planerna. I ett lag från Oravais Pensionärer deltog fr v Bjarne Andersson, Torbjörn Backlund, Vilhelm Joupers och Stig Gunnar. Foto: Ole Granholm

39
1973–2023
AKTIVT PENSIONÄRSLIV
VIPS mångåriga ordförande Bernice Tiihonen föräras titeln hedersordförande i föreningen av förbundets hedersordförande och VIPS-aren Ole Norrback. Året är 2022 och Bernice är klädd i de ukrainska färgerna. Foto: Sinikka Hangasmäki Elisabeth Rehn festtalade och cirka 1 000 personer lyssnade och dansade till Romantix på SPF Österbottens sommardag den 2 augusti i Forsby 2006. Foto: Ulf Wahlström
40
Solveig Nylund har många idéer om hur hon vill organisera verksamheten i pensionärsföreningen så att den ska passa så många som möjligt. Foto: Anci Holm

Ingen är för ung eller för gammal

eldsjäl Vid sidan av andra frivilliguppdrag är Solveig Nylund också ordförande för VIPS i Vasa. I föreningen vill hon utveckla konceptet med smågrupper så att verksamheten ska kunna erbjuda något intressant för olika åldrar med olika behov och önskemål.

– När en nybliven pensionär säger ”inte kan jag gå med i pensionärsföreningen, för där finns ju bara gamla människor”, kan också det vara en form av ålderism, säger Solveig Nylund, 71, ordförande för Vasa Svenska Pensionärsförening, VIPS, sedan ifjol.

Den allmänna inställningen till pensionärer som en grå massa och en utbredd ålderism, som förminskar en människa på grund av ålder, sitter djupt i vårt samhälle. Och är man ”för ung” för att umgås med andra pensionärer har seniorerna själva möjligen bidragit till fördomar om äldre.

– Vi får se oss i spegeln och konstatera, trots att 16-åringen fortfarande finns därinne, att vi har levt, vi är gamla och det syns. Men det är inget fel eller negativt med det. Så är det bara. Det enda alternativet är att inte finnas alls.

Solveig Nylund tycker att man absolut kan vara med i samma förening som sin mamma, men man vill göra olika saker och är där av olika anledningar.

Det är något hon har tagit med sig när hon deltagit i omstarten av VIPS efter pandemin.

– Det är omöjligt att ens försöka ordna något som skulle tilltala alla. Därför har vi gått in för att nischa verksamheten för smågrupper så att alla ska kunna delta i det de är intresserade av.

Omvälvande livsförändring

Att bli pensionerad är en stor omställning i livet. När man arbetar rår man inte över sin tid, men har pengar. Som pensionär ansvarar man för sin egen tid, men med mindre pengar.

– Det här kommer som en chock för många, framför allt hur ekonomin förändras. Och efter den första smekmånaden kommer tankarna på vad man ska göra av sin tid och hur man ska känna sig behövd, säger Solveig och talar av egen erfarenhet.

– Att bygga den där terrassen man drömt om gick ganska snabbt, barnbarnen blir tonåringar och behöver inte längre tas om

hand. Arbiskurserna räcker inte så många timmar av dagen. Och allt kostar. I pensionärsföreningen får du mycket i princip gratis.

I ett samarbete mellan Folkhälsan och Röda korset är Solveig Nylund med och drar diskussionsgrupper på temat ”Den tredje åldern” riktat till blivande och nyblivna pensionärer som behöver stöd för sina tankar. Meningen var att VIPS redan före pandemin skulle ingå i samarbetet, men först nu har det tagit fart och man vill hitta ett bredare samarbete med fler pensionärsföreningar. Inledningsvis kommer några att vara pilotgrupper.

– Temat är ”Där livet förändras”, att bli pensionär, förstås, men till exempel också att mista en partner eller att tvingas flytta. Olika livsförändringar handlar om samma mekanismer.

Förändringar är inte något Solveig ryggar för. Som många pensionärer har hon flyttat ”hem”, i hennes fall till Vasa där hon inte bott sedan hon 1972 for till Åbo för att studera. Nyligen har hon sålt hus och varit på lägenhetsjakt. I och med det fanns många frågor att ta ställning till.

– Typisk pensionär är jag även så tillvida att jag vill bo i centrum, ha nära till allt, inte vara bilberoende – och ha hiss!

Flyktingkris skapade engagemang Mening i pensionärstillvaron hittade Solveig genom frivilligarbete. Hon kom till Vasa 2016 mitt under flyktingkrisen och engagerade sig i Röda korset där hon fortfarande är med i verksamheten kring hjälplagret som tar emot och distribuerar vardagsförnödenheter till behövande.

– Frivilligarbete är ett bra sätt känna sig behövd. Förr betalade jag av mitt dåliga samvete till olika insamlingar, nu kan jag ge av min tid.

Hon menar att man även som pensionär, om man kan, har en slags plikt att engagera sig, att inte bara konstatera att man gjort sitt. Och tredje sektorn blir allt viktigare när statliga och kommunala pengakranar vrids åt.

Solveig började med frivilligarbete redan när hon bodde i Esbo och gick till mödrahemmet och erbjöd sin hjälp.

– De var lite frågande, men jag satte mig i ett hörn och stickade och så småningom blev jag en ”reservmommo” som kunde avlasta mammorna. Många av dem hade inte heller någon äldre person i sina liv.

Efter ett par år i Vasa blev hon medlem i VIPS, också det ett frivilligarbete. Någon lång smekmånad fick hon inte tills hon skulle greppa ordförandeklubban. Coronan kom i vägen.

Solveig Nylund

■ Född 1952 i Vasa

■ Bor i Vasa sedan 2016

■ Familj: Ett barn och barnbarn i London

■ Studerat till biolog i Åbo

■ Bodde under yrkeskarriären i Esbo

■ Blev pensionär 2015

■ Arbetat inom läkemedelsindustrin, Tukes och som patentombud

■ Aktiv inom Röda korset, Folkhälsan

■ Ordförande i Vasa Svenska Pensionärsförening sedan 2022

41
”Vi har levt, vi är gamla och det syns. Men det är inget fel eller negativt med det. Det enda alternativet är att inte finnas alls.”

– Första gången de frågade om jag ville ställa upp som ordförande skrattade jag bara. Men så tänkte jag att det kanske inte är så dumt. Pensionärsföreningarna har en väldigt viktig uppgift. Vi erbjuder social verksamhet, aktivitet och stimulerar till ett hälsosammare liv.

Ordförande utifrån

Att ”komma utifrån” som ordförande i en förening var en utmaning. Hon kände inte folk i Vasa längre och hade gärna haft mer tid till att bygga nya nätverk.

– Men det kan också vara en fördel. Jag kände ingen vördnad för ”vi brukar göra så här”. Jag kunde fråga: Varför?

VIPS var som många föreningar coronatrötta och behövde en injektion.

– Men man ska akta sig för att klampa in. Ändra inget innan du vet hur det fungerar. Jag har också starkt stöd av styrelsen och tidigare ordföranden Bernice Tiihonen som satt i 13 år men som en längre tid önskat kliva av.

Och VIPS har fått en hel del nya medlemmar, men de nya deltar inte nämnvärt i aktiviteterna.

– Vilka är de? Vad vill de? Vad har de för förväntningar? Det hoppas vi få reda på genom en enkät. Vi vill erbjuda så mycket som möjligt. Sedan finns förstås utmaningen att hitta eldsjälar som drar alla aktiviteter.

Så mycket har hon förstått att de flesta nya som skriver in sig gör det av en specifik orsak. Att delta i resor och golf är sådana exempel. Och så surras det positivt om VIPS, där händer saker.

– Vi har inte gjort någon regelrätt rekryteringskampanj, utan försöker synas utåt genom vår verksamhet, skapa nyfikenhet och framstå som ett attraktivt alternativ. Vi har också en facebooksida där alla, även ickemedlemmar, kan delta i diskussionerna.

Verksamhet för olika åldrar

– Tänk om man skulle klumpa ihop alla mellan 35 och 65 på samma sätt som man ser på människor över 65, säger Solveig.

– Det enda vi har gemensamt är egentligen att vi inte arbetar.

I pensionärskollektivet finns många olika individer med en åldersspridning från 60 till 100 plus. Äldre lever allt längre och är friska högre upp i åren.

– Vi har en ganska konstant medelålder på 79 år i VIPS. Det betyder att det är lika många under 79 som över. Det finns de som kommer med rollator, men också de som är friskare än somliga 35-åringar. De yngre pensionärerna behöver inte aktiveras på samma sätt som de äldre. Det behöver finnas något för alla. Vi tar inte bort kaffe och bulla, men serverar juice och frukt på Hälsohörnan.

Hälsohörnan har blivit en populär verksamhet. I stället för månadsmöten ordnas träffar varje onsdag med inbjudna gäster från samhälle och kultur. Nytt är till exempel Stigletarna när man går ut i naturen. Det ordnas stavgång, snabbare respektive långsam, jumpa, stickkafé, it-café, seniordans, golf, boule, pidro, orkestern ”VIPS Sinfonetta”, resor, med mera.

– Bara fantasin sätter gränser. Kanske blir nästa en bokklubb eller vinprovning?

Just vinprovning är något som blivit populärt i Åbo Svenska Pensionärsklubb som vuxit rejält på sistone. Åboföreningen är VIPS vänförening och med dem har man utbyte och samarbete.

– Vi passar bra ihop och många har en gemensam nämnare i Åbo Akademi där även många härifrån har studerat, säger Solveig.

Vision för framtiden

I dag går finländaren vanligen i pension vid 63 eller 65. Vid 68 måste man sluta arbeta. I exempelvis Norge är siffrorna 65, 68 och 70. Även i Finland diskuteras en höjning av pensionsåldern.

Vi sitter kanske här igen om tio år, när pensionsåldern har höjts, du är fortfarande ordförande i VIPS, och undrar varför nypensionerade 70-plussare inte går med i föreningen?

Vad önskar du för framtiden?

– Jag har en vision som jag formulerade när jag tog mig an ordförandeskapet: Att varje nypensionerad skulle dra en lättnadens suck, äntligen kan jag gå med i VIPS!

VIPS 50 år

■ Vasa Svenska Pensionärsförening

■ Grundad 1973

■ 511 medlemmar (31.12.2022)

■ Ordförande Solveig Nylund

■ Fyller 50 år i år och firar med fest på Berghemmet i Vasa den 23 september

42
”Att varje nypensionerad skulle dra en lättnadens suck: Äntligen kan jag gå med i VIPS!”
Solveig Nylund flyttade tillbaka till födelsestaden Vasa efter att hon blev pensionär och fyller dagarna med olika typer av ideellt arbete. Bland annat är hon ordförande för VIPS. Foto: Anci Holm

Britt-Mari Jylhä, medlemsansvarig

för Pensionärsföreningen Vi Norrifrån och Årets individuella medlemsrekryterare inom SPF 2022: När man går in på Vi Norrifråns hemsida kommer man direkt till ett formulär man kan fylla i för att bli medlem. Föreningen rekryterar systematiskt via Desky, pensionärsföreningarnas administrationsprogram och det har gett resultat.

–Vi berättar om det på olika tillställningar, det är enklare att kunna hänvisa till något konkret sätt att bli medlem. De behöver bara fylla i formuläret så tar jag hand om resten. Om man bara uppmanar någon att ”bli medlem” blir det sällan av.

Föreningen har ett brett utbud av sport- och tävlingsaktiviteter som lockar: golf, pidro, boule och bowling. Speciellt via bowlingen har man hittat de yngre medlemmarna.

Olle Fransholm, ordförande

för Korsholms pensionärsförening:

– Vi brukar be alla ta med någon som ännu inte är medlem till någon aktivitet. Och så riktar vi oss till olika grupper hela tiden bland annat via vår egen tidning.

Det är en stor förening i en vidsträckt kommun. Man ordnar trivselkvällar byavis där man bjuder in 65 år fyllda. Men fokus på yngre får inte göra att man glömmer de äldre som inte är lika rörliga. Där har föreningen ordnat tillställningar på till exempel boenden.

– Varje år har vi med föreningens kommittéer ett möte där vi drar upp strategierna för nästa år och ringar in grupper vi eventuellt missat. När vi är så många behöver vi dela på dragandet.

– I höst blir det bland annat it-utbildning i samarbete med Vuxeninstitutet enligt ett skojigare koncept liknande SVT:s ”Seniorsurfarna” som vi hoppas ska väcka intresse.

Märta Backlund, ordförande för Närpes pensionärsförening, SPF:s största förening:

– Vi kan inte knacka dörr så vi brukar köpa adresser från Posti till dem som fyllt 65 och skicka ut cirkulär. Men vi är alla ambassadörer för föreningen.

Facebook är också ett användbart verktyg samt att föreningen öppnar upp vissa aktiviteter för ickemedlemmar i hopp om att de sedan blir. På senare tid har till exempel nya verksamheter som utflykter och vandringar varit populära.

– Man måste vara kreativ hela tiden.

Specifikt för medlemmar är dock föreningens it-tjänster och via dem har nya strömmat till.

– Vi kan erbjuda gratis it-support genom ett antal kunniga som på frivillig basis gör hembesök och hjälper till om någon får problem eller behöver veta mer.

Görel Ahlnäs, ordförande

för Nykarleby Seniorer:

– Det är främst genom personliga kontakter och varierande program. Jag tänker att det jag är intresserad av intresserar även andra. Vi försöker bland annat ha intressanta anföranden och musik.

De som redan är medlemmar uppmanas ta med en kompis som inte är medlem i pensionärsföreningen och det har gett en hel del nya medlemmar.

– Får man dit dem en gång brukar de sedan skriva in sig.

Till dem som säger att de är för unga för att gå med säger hon: Vänta inte tills ni blir för gamla!

Sonja Eriksson, medlem i Pedersöre Pensionärsklubb:

– Vi brukar gå runt byavis och lägga en lapp i postlådan hos dem vi tror är intresserade och alltid kommer några nya.

Verksamheter som lockar är bland annat intressanta föreläsare och möjligheten att följa med på till exempel teaterresor där föreningen ordnar med buss och mat.

– Vandringar och golf är också populärt och vi har fått flera nya medlemmar under det här året.

Anna-Lena Kronqvist, sekreterare i Korsnäsnejdens Pensionärer:

– Vi har förlorat några men också fått nya medlemmar i år i olika åldrar.

Ofta kan det vara möjligheten att få delta i resor som lockar. Det var via reseverksamheten hon själv blev medlem.

– Vi samarbetar med Medborgarinstitutet kring föreläsare tre gånger per termin och det brukar dra bra med folk.

Den relativt nya boulebanan man byggt tillsammans med kommunen är också ett dragplåster.

medlemsrekrytering Att få nya medlemmar är ständigt högprioriterat i pensionärsföreningarna. Pandemiåren var tunga men nu syns en viss medlemstillströmning igen. Hur gör ni för att fånga in nya pensionärer?
Enkäten gjordes i samband med Sommardagen den 2 augusti 2023. 43

M erdnim aknät.åpa

S irfsremmykebgadnogrom m anrenåmröfröf-knabhco tmas.sunob-POf

L:rem o dnukraga/fi.p

tepaksdnukrag–röfttidvilÄ

Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.