FiB 1 2015

Page 1

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

LOBBYISM Vapenfabrikanterna vill ha med oss i Nato NOVELL Lilla döden i Venedig DEBATT Graffiti – konst eller vandalism?

KJELL ERIKSSON OM SOLIDARITET UNDER SPANSKA INBÖRDESKRIGET fib 1

Folketibildett2016 49 kr

Oberoende och utan presstöd sedan 1971


Redaktören.

INNEHÅLL

Krönika.

En uppskattad generation?

Månadens SATIRARKIVET.SE

Klimatet måste vara i fokus även efter Paris

EFTER TERRORATTACKERNA i Paris menade många att det var en attack på den unga, fria och globala generationen. Den som i mycket högre grad än någon tidigare generation har kastat av sig samhällets restriktioner och som rest runt och som blivit världsmedborgare, antirasister och som står upp för humanismen. Men när samma generation inte bara hängde på en bar och drack öl, lyssnade på musik och gjorde andra relativt ofarliga aktiviteter utan i stället började ställa politikerna till svars var reaktionerna förbytta. I Paris jagades demonstranter, som ville sätta press på politikerna vid klimattoppmötet för att rädda den framtid som tillhör just dem (och mig också för den delen). Det sköts tårgas mot dem och många arresterades. På sidorna 20–21 publicerar vi bilder från en manifestation mot klimatförsämringarna, där annonser byttes ut mot sådana med mer realistiska påståenden.

»

Men när samma generation inte bara hängde på en bar och drack öl, lyssnade på musik och gjorde andra relativt ofarliga aktiviteter utan i stället började ställa politikerna till svars var reaktioner förbytta. I det här numret kan du också läsa om hur den svenska vapenlobbyn vill få med oss i Nato på sidorna 8–12, om Kjell Erikssons arbete med romanen Att skjuta hästar på sidorna 30–34 och läsa om uppsättningen av den sjuka historien Äldreomsorg i övre Kågedalen på sidorna 22–23. lucas de vivo fib 2

sverige 6 Månadens tok 7 Konsten att härma 13 Vad utbildar skolan för? 14 Debatt om graffiti världen 16 16. Afghanistanfrågan 18 KG Hammar om freden

7

42 24

kultur 22 Recension: Äldreom-

novell Lilla döden i Venedig, av författaren och lastbilschauffören David Ericsson, handlar om en familjeresa som öppnar nya perspektiv.

sorg i övre Kågedalen 34 Serie 35 Korsord 36 Filmkritik 38 Litteraturkritik 44 Myrdals skriftställning

ARRANGÖRERNA UPPSKATTADE att 4 000 människor

reportage Den svenska vapenlobbyn vill att vi ska gå med i Nato, för att sälja mer vapen. FiBs reporter Pelle Sunvisson har under en lång tid kartlagt vapenfabrikerna och deras ägare.

20

bildreportage Klimataktivister bytte ut annonser från förorenande företag mot nya, mer sanningsenliga bilder. Vi publicerar ett urval.

30

intervju FiB har pratat med Kjell Eriksson om hans nya bok Att skjuta hästar och om hans nuvarande arbete i Malaysia.

gick med i demonstrationståget i Stockholm. I Melbourne var det 60 000. I Umeå ett hundratal enligt lokala medier. I Paris ställdes 20 000 par skor ut på gatan när den stora marschen ställdes in. Sammanlagt gick mer än 600 000 människor i 175 länder ut på gatorna 29 november, för att sätta press på politikerna att agera i klimatfrågan. Det borde ha varit en stor nyhet, men i stället fokuserade SVT:s Rapport mest på den lilla grupp aktivister som hamnade i våldsam konfrontation med polisen. På TV4:s nyheter nämndes inte ens de fredliga demonstrationerna, utan bara kravallerna. DETTA VISAR PÅ ETT STORT problem med klimatrappor-

teringen, som passar dåligt in i nyhetsdramaturgin. Den globala uppvärmningen är visserligen med geologiska mått mätt en kraftig och plötslig explosion, men för en nyhetsredaktion är det något som pågår år efter år, och som kommer att påverka oss i generationer. Det tråkiga är att den här explosionen håller på att ta död på en stor del av livet på jorden och förstöra grunderna för vår civilisation, vilket gör det till den största story vi som journalister någonsin kommer att bevaka.

ÄVEN OM MEDIEBEVAKNINGEN har blivit bättre under hösten inför toppmötet, finns det en uppenbar risk att samma sak händer nu som efter mötet i Köpenhamn 2009. Den hösten hade det skrivits mer om klimatet än någonsin tidigare, men när världsledarna hade lämnat Danmark, var frågan inte lika het. Trots att temperaturerna fortsatte att stiga, liksom koldioxidhalterna i atmosfären. Trots torkor och översvämningar och bränder. Trots att vi fortsatte att öka våra koldioxidutsläpp varje dag och därmed närmade oss tröskeleffekterna när uppvärmningen accelererar bortom kontroll. EFTERSOM RISKERNA med uppvärmningen är så stora,

är det vår skyldighet som journalister att skriva om den. Även om kravaller i Paris så klart är av nyhetsvärde efter terrorattackerna, är den globala klimatrörelsens fredliga kamp mycket viktigare. Därmed måste vi fortsätta att skriva efter Paris. Det är trots allt mänsklighetens framtid på planeten vi talar om. kjell vowles redaktör på klimatmagasinet effekt fib 3


Sverige i bild.

Noterat.

Bakom kulisserna krävs det att många står för servicen.

Freud och gud – jag har ett problem

FOTO: EWA WERNLID

ILLUSTRATION mare toomingas

EU:s nobelpris kan vara olagligt Fredsorganisationen TFF har dragit Nobelstiftelsen inför rätta. De anser att beslutet att ge EU fredspriset 2012 var ett brott mot Alfred Nobels testamente. Anmälan är en del i kampanjen ”Reclaim the Nobel Peace Prize” som syftar till att väcka uppmärksamhet kring att global fred kräver global samarbete för nedrustning.

Medaljprotest mot Syrienbombningar

Brittiska veteraner lämnade tillbaka sina medaljer som de fått för att ha deltagit i attacker på länder i Mellanöstern. fib 4

– De här invasionerna, ockupationerna och attackerna har skapat så stor förstörelse, så många döda och har förstört hela samhällen. Bombningar är aldrig en lösning och måste upphöra nu, sa Daniel Lenham som var stridspilot i det brittiska flygvapnet, RAF, mellan 2002 och 2014. – Genom att bomba Syrien dödar vi oskyldiga människor. Man kan inte så krig och skörda fred. Jag vill inte längre ha de här medaljerna, sa Kirk Sollit, en veteran från Gulfkriget.

Ökad övervakning mot terrorism

I Frankrike planeras Tor-nätverket att stängas ner. Tor är en version av internet

där allt sker anonymt, och det är just detta som man vill stoppa. Alla flygpassagerare ska registreras och sparas i fem år, beslutade EU-parlamentet. Tidigare har det diskuterats om att terrordåd planeras över playstation­konsoler och Skypesamtal och därför ska dessa nu övervakas. Faktum är dock att en terrorattack kan planeras i ett sovrum, eller i någons huvud. Hur kollar vi så det inte händer?

FiB rättar: I det extra tjocka decembernumret hade ett fel smugit sig in. Dels var receptet på sidan 50 ”Emmelies rotsellerijulskinka” illustrerad felaktigt av en griljerad kålrot. Emmelie hälsar dock att det går lika bra med kålrot.

fib 5


Månadens tok. Pelle Sunvisson skriver om hur politiker imiterar varandra när de bombar länder.

Varje månad under 2016 delar vi ut ett pris till Månadens tok, alltså en person vars handlingar utmärkt sig som osedvanligt galna. Månadens tok är Carl Anders Peter Hultqvist (f 58), Sveriges försvarsminister.

Den uråldriga konsten att härma

text hans isaksson

Januari: Peter Hultqvist som försvarsminister hjälpte till att rusta upp Saudiarabien, av frire­ ligiösa skäl avstod från att själv använda vapen.

information i Lettland: Att delta där är ett sätt att lära sig att sakligt bemöta all Putinpropaganda som våra massmedier som be­ kant domineras av. HULTKVIST VILL ÖKA Nej, enligt Hultqvist försvarsanslagen rejält skall vi inte gifta oss med och återinföra den all­ Nato – hans parti och ma­ männa värnplikten – joriteten av svenskarna men inte rusta de värn­ tycker inte heller det. Men pliktiga med krattor man kan i alla fall dela och spadar. Han vill ge säng ändå, på tro och lo­ oss kryssningsrobotar ven så att säga. Ty ”Sveri­ Carl Anders Peter Hultqvist. som åtminstone kan ges samarbete om övning, träffa S:t Petersburg. Han ser inget aggres­ forskning och internationella operationer sivt i ett sådant vapen. Vi är ju ett defensivt bör fördjupas” säger han – som om detta land, säger han. Vi bombar inte, till skillnad vore möjligt. från till exempel Norge, vare sig i Libyen el­ ler Afghanistan – vi nöjer oss med att peka I SAP-KRETSAR ANSES Hultqvist tillhöra parti­ ut var USA och dess kumpaner skall göra ets vänster. I värsta fall har de rätt. Om han är det. Ibland blir det fel, till exempel i Kunduz. vänster har högern blivit överflödig på grund Men även då är det väl ment. Och vi skall av sysslolöshet. Om alla Natomotståndare inte vara med i Nato understryker han åter vore lika lojala som Hultqvists regering skulle på väg till Natos center för strategisk des­ Nato inte behöva några anhängare. ■ ■ FOTO: WIKIPEDIA

HAN MÅ VARA BÖRDIG från gnällbältet, men i honom har vi äntligen fått en riktig tuffing i spetsen för fosterlandets försvarsdeparte­ ment. Hultqvist klarspråkar om upprust­ ningarna hos fienden. Han pekar därvid med hela handen ungefär mot Saltsjöbaden (Karl XII nöjer sig med ett finger). Han blev raskt en hjälte hos bombhögern. Och hos fö­ regångaren Mikael Odenberg, som själv var en så riktig KARL att han inte stod ut med alla pacifistiska fruntimmer och tomhylsor i alliansregeringen. Hultqvist profilerade sig tidigt som en stark försvarsvän. Hans mili­ tära bana började i tonåren. Han deltog som frivillig i flygvapenföreningen och fick skjuta med Mausergevär. Som värnpliktig ham­ nade han på I13 som skyttesoldat. Men hans militära samvete tålde efter 57 dagar inte allt beordrat trädgårdsarbete på regementet, ty med krattor och spadar kan man ju inte slå ihjäl ryssen. Han beviljades därför vapenfri tjänst som så kallad samvetsöm. – Men det handlade inte om någon pa­ cifism, klargör Hultqvist i dag och markerar avstånd från Sten Tolgfors, vilken, innan han

Förändringar i tidningen – Vi vill ha ris och ros KÄRA LÄSARE! Under den senaste perio­

den har flera saker förändrats i tidningen. Vi har lagt till nya sektioner, börjat jobba med fasta stycken på lite nya sätt och för­ sökt modernisera magasinet. Vårt mål är att bli ett aktuellt och läsvärt alternativ till den etablerade pressen, alltså samma mål som Folket i Bild/Kulturfront hade när den startades 1971. fib 6

Men tiderna förändras, sättet vi läser på och vad vi tycker är bra likaså. Men behovet av en oberoende tidning som vågar ta även i tuffa frågor kvarstår. Vi vill skapa en tid­ ning som är relevant för att kritiskt granska och spegla det samhälle vi lever i i dag. Därför vill vi veta vad ni läsare tycker. Mejla ris och ros till oss! Det kan vara allt möjligt. En artikel som var bra, eller dålig

H

text pelle sunvisson

för den delen. En ny sektion som du tycker lyfte tidningen eller som förstörde den. Frågor om något som du undrar över. Ja, vilken reaktion tidningen än föder hos dig så vill vi veta den. Vi kommer publicera ett urval av de synpunkter som inkommer! ■ ■ lucas de vivo redaktör folket i bild/kulturfront

östen 2001 började jag läsa till lärare. I en av de tidiga kurser­ na fick vi lära oss om hur barn socialiseras. Det sas antagligen mycket klokt under den kursen. Tyvärr är det bara det vi hann gå igenom innan den där ödesdigra septembertisdagen som inte helt har trängts undan av andra minnen. När Paris nu drabbades av en rad terrordåd för andra gången på kort tid var det många som mindes händel­ serna fjorton år tidigare. Av någon anledning var det minne som dök upp i min egen hjärnas irr­ gångar något från dagarna just innan elfte september. Jag gjorde en uppgift om spädbarns samspel under sin allra första levnadstid. Som nybörjare i den akade­ miska världen tog jag mig mödosamt genom de pedagogiska forskningsrap­ porterna. Ett enda resultat fastnade: Redan timmarna efter förlossningen kan barn läsa av och härma ansikts­ uttryck med en häpnadsväckande preci­ sion – ibland med en hastighet av tiotals uttryck i minuten. DET ÄR EN FÖRMÅGA som att döma av den

senaste veckans uttalande och handling­ ar inte avtar med åren. Terrorister från Belgien straffar fransmän för något som den franska regeringen har tagit beslut om. Timmarna efter dåden lyfter de fran­ ska stridsflygplanen för att bomba staden Raqqa för att IS håller till där. Med miner och retorik som hämtade från ett IS-klipp förklarar västvärldens ledare krig och utlovar hämnd för det som var en hämnd för det som var en hämnd för… I den där studien minskade de nyföddas reaktionstid snabbt med ökad ålder. Det verkar gälla även för kriget

Barn lär sig genom att härma varandra, ett beteende som politikerna håller fast vid.

mot terrorismen. Efter den smärtsamma födelsen dröjde det nästan en månad innan USA släppte de första bomberna över Afghanistan (i en hämnd för ett at­ tentat som inte heller det hade utförts av medborgare i den nation som angreps). Några få insåg då vilken Pandoras ask som öppnades. Nu händer det alltså igen. Diskus­ sionen är redan inne på att det mest ”solidariska” vi kan göra är att avlasta Frankrike i Mali. Att svenska soldater deltar i fredsbevarande uppdrag iklädda blå baskrar snarare än i fredsframtving­ ande operationer prydda med Natoinsignier är naturligtvis ett fall framåt. Men pass opp! I AFGHANISTAN GJORDES många misstag. Det kanske största var att den naiva (här har Löfven en mer passande användning för ordet) tron att Isaf skulle kunna lyck­ as med sitt uppdrag samtidigt som den

USA:s krigsinsats Operation Enduring Freedom fortsatte. Risken är förskräck­ ande stor att vi kommer göra om det misstaget i Mali. I SVENSKA TIDNINGAR har det skrivits

några få notiser om Barkhane. Det trots att den är avgörande för förståelsen av vad som händer i Mali. Operation Bark­ hane är en styrka på sammanlagt 3 000 franska elitsoldater som rör sig över Mali, Niger, Burkina Faso, Mauretanien och Tchad i jakten på terrorister. En vecka innan dåden i Paris stötte jag av en slump på en debattartikel om Barkhane i Le Monde Afrique. Lauren Bigot, en före detta diplomat, dömer ut hela opera­ tionen som ”un permis de tuer” – en tillåtelse att döda. Att vi befinner oss i en uråldrig process av avläsning och härmande har väl aldrig varit tydligare. Kanske borde vi fråga oss oftare vem som härmar vem. ■ ■ fib 7


Sverige.

VAPENINDUSTRIN FÖSER OSS MOT NATO I Sverige tillverkas vapen som används i världens konflikter. Pelle Sunvisson har under många år besökt platserna där tillverkningen sker, bland annat med aktivistgruppen Ofog. Utifrån de erfarenheterna undersöker han hur avfolkade byar, amerikanskt storkapital och svensktillverkade vapen hänger samman med närmandet till Nato.

D

TEXT pelle sunvisson FOTO ofog

et är i mitten av juni och det är ljust trots att himlen är jämngrå och morgonen mycket tidig. Mellan trädstammarna skymtar sjön Möckeln. Den lilla viken med bryggan och badplatsen speglar de stillastående molnen. Det höga gräset är ännu vått av dagg och våra kläder får mörka fläckar när vi trycker oss under stängslet. Det första som möter oss innanför är en övergiven lekplats. Sådana där gunghästar på hårda, röda fjädrar och en rutschkana med plåt nästan lika blank som sjön. Och så överallt knähögt, otrampat gräs. Bilden dröjer kvar på näthinnan och sorteras i minnet som dystopiska platser. Men beteckningen dystopiska platser handlar om mer än bara några undanskuffade parkleksaker. Framför oss ligger en av Sveriges många vapenfabriker. Vi har precis tagit oss in på Bofors. *** FÖR MÅNGA är Bofors själva sinnebilden av svensk vapenindustri. Ett järnverk med långa anor som först efter två sekler blir kanonfabrik. Ett företag som har den svenska uppfinnarkonsten och självaste Alfred Nobel att tacka för sin ryktbarhet. En svensk industri som har gjort svenska vapen för svenska armén av svenska råvaror. Det är svårt att alls tänka sig något svenskare. Men det är inte nationalistisk stolthet som har fört oss dit. Det är inte heller nå-

fib 8

got svenskt företag som möter oss när vi fortsätter in i fabriksområdet. I en av de dörrar som står öppna skymtar lösa delar till vad som ska bli ett mindre stridsfartyg. De lådor som redan har packats är märkta med BAE. BAE Systems är världens tredje största vapenföretag efter amerikanska Lockheed Martin och Boeing. Företaget har sitt ursprung i bland annat British Aerospace. Det skulle alltså kunna kallas brittiskt. Men en sådan analys är alltför ytlig. Den process som alltför ofta kallas globalisering, men mer träffande beskrivs som global kapitalism, har sedan länge gjort sådana nationsbeteckningar meningslösa. BAE Systems huvudkontor finns visserligen i London, men bland de största aktieägarna finns flera amerikanska investmentbolag. Utan att gå in på detaljer i ägandeförhållandena kan vi slå fast att den en gång svenska vapenindustrin i Bofors i stort ägs av kapitalet i två Natoländer. *** SÅ SMÅNINGOM grips vi av väktare. Då har vi hunnit vara inne på området en knapp halvtimme. Under den tiden har vi både hunnit kartlägga den här delen av vapenindustrin och placera ut den ickevåldsbomb som är konstnären Gustaf Nygrens examensarbete. Innan polisen kommer hinner vi dessutom ha

högläsning ur min då nyutkomna, antimilitaristiska rimsaga Vad händer sen? Genom polisbilens bakruta ser vi sen andra delar av området. Här finns också det vapenföretag som är störst i Sverige. De flesta förknippar nog Saab med snabba och ganska dyra bilar. För oss som så att säga är i branschen står Saab för stridsplan, granatgevär och missiler. I Saab är det Wallenbergs Investor som är storägare och en wallenbergare som är vd. Det är alltså betydligt mer svenskt än BAE, men varken Saab eller Sverige är undantaget från de regler som styr det globala kapitalet. Ägarna skiftar och bara några år tidigare var BAE:s aktieinnehav i företaget över 30 procent. Samtidigt har personer bakom Saab haft investeringar i BAE. Det kallas visst korsvis ägande. *** INNANFÖR ETT annat stängsel i Vidsel hundratalet mil norrut tar det korsvisa ägandet sig mer praktiska uttryck. Det är en annan vacker sommardag. Vackrare skulle jag säga eftersom ljuset är det milda och generösa norrbottniska. Vi är en grupp på elva personer som sitter på landningsbanan i hjärtat av norra Europas största militära övningsområde. Våra skyddsdräkter är täckta med rosa färg och väktarna vägrar köra iväg oss innan vi har torkat. Vi har för en stund avbrutit en av de fib 9


SVERIGE

stora militärövningar som årligen genomförs här. När färgen har torkat och stunden lider mot sitt slut överlämnas vi till våra kamrater utanför området. I det kalla vattnet nedanför närbelägna Storforsens hotell skrubbar vi oss så rena det går. Närmare hotellet än så kommer vi inte. Tre år senare går journalisterna Klas Lundström och Tigran Feiler in genom dess dörrar. I det långa reportaget om Nato i Norrbotten beskriver de hotellet som ett kollo för militärindustrin. ”Det spelas pingis, badas bastu, springs i korridorerna och dricks drinkar.” I baren träffar de ingenjörer från Saab och Boeing. De har testat ett nytt vapen en ”small diameter bomb” som med hjälp av en raketmotor kan styras runt berg och in i grottor. Det korsvis ägda kallas här samproduktion. *** FÖRÄNDRINGAR I ÄGANDET, praktiken och produkterna har suddat ut skiljelinjerna mellan den svenska vapenindustrin och främst den amerikanska och brittiska. Att vapenförsörjningen har gjort oss beroende av stormakterna är en sak. Så hade det ju varit även helt utan vapentillverkning i Sverige. Frågan är i stället om vapenindustrin påverkar Natodebatten. I oräkneliga samtal med militarister om det ryska hotet är det en mening som ständigt återkommer. Hot ska bedömas utifrån förmåga och intention. Låt oss ta dem på orden. Hur är det med vapenindustrins förmåga och intention att påverka beslutet om ett eventuellt Natomedlemskap? *** TILLVERKNINGEN AV vapen lever på tillgång till bruksorternas arbetskraft och testandet är möjligt bara genom att områden görs eller kallas folktomma. Att påverka politiska beslut kräver närhet till maktens korridorer eller åtminstone till dess lobby. En blek novemberdag står därför jag och Sanna Sunnerfalk tillsammans med en filmare på en av Stockholms mest exklusiva gator. Vi väntar på att någon ska komma ut ur en portuppgång som pryds av graverade mässingsplattor. På en av dem står det Svennerstål och partners. En fib 10

trenchcoat svischar förbi med sin portfölj. Innan dörren slagit igen är vi inne. I trapphuset förklarar vi bakgrunden för kameran: ”Svennerstål och partners är en av de lobbybyråer som används flitigt av vapenindustrin. De har bland annat rekryterat generallöjtnant Jan Jonsson, den officer som var ansvarig för Sveriges del av kriget i Afghanistan. Som anställd i Försvarsmakten förespråkade han att svenskarna, trots två dödsfall, skulle fortsätta med sin öppna hållning och patrulleringen i jeepar. Som nyanställd på lobbybyrån skriver han i stället en debattartikel om nödvändigheten att genast skicka ner fullt bepansrade fordon. Att BAE Hägglunds som tillverkar fordonen är den nya arbetsgivarens största kund glömmer han märkligt nog att skriva.” I lobbyisternas egen lobby blir vi först väl mottagna. En av konsulterna tar på sig att visa oss rätt. När vi nämner vad saken gäller blir det däremot stopp. I stället för att träffa någon ansvarig får vi en rad ganska märkliga lögner. Vi går därifrån utan några svar, men har ändå fått vad vi behöver. Det vi filmat blir ett av avsnitten i den julkalender om vapenindustrin som vi sänder på nätet ett par veckor senare. *** EXEMPLET MED Jan Jonsson är inte särskilt viktigt. Det har haft litet inflytande och har skett relativt öppet. Dessutom upptäcktes det innan något beslut tagits. Det finns emellertid en rad andra fall där vapenindustrin har spelat en avgörande roll för svensk utrikes- och försvars­ politik. I Sydafrika fick Saab hela den svenska statsapparaten med sig i kampanjen för att sälja Jasplan. Affären avgjordes till slut med mutor och den unga demokratin förleddes att ta sina första stapplande steg på korruptionens väg. *** NÄR REGERINGEN ville dra sig ur det kontroversiella och ännu hemliga samarbetet med Saudiarabien var ett brev från Saab:s vd Marcus Wallenberg avgörande. Han krävde att samarbetet fortsatte då man annars äventyrade Saab:s mångmiljardförsäljning av radarövervakningssystemet Erieye. Det blev som vapenindustrin krävde.

»

Det utmärkande för vapenindustrin är de otroligt nära banden till den politiska processen Medan den här texten skrivs avslöjas en lång rad oegentligheter i den thailändska militärjuntans köp av Jasplan. Många detaljer saknas fortfarande, men att lobbyisten Frank Belfrage, ”Wallenbergs torped” på något sätt har varit inblandad framgår tydligt. I en bransch där konkurrensskäl och utrikespolitisk hänsyn ofta väger tyngre än offentlighetsprincipen är det få oegentligheter som alls kommer till vår kännedom. Exemplen ovan kan därför antas utgöra toppen på isberget. För att få den större bilden klar för mig ringer jag upp Andrew Feinstein, före detta parlamentsledamot för ANC i Sydafrika och sedan dess en av världens främsta experter på korruption och vapenhandel. Har vapenindustrin förmågan att påverka ett svenskt beslut om Natomedlemskap? – Absolut! Det utmärkande för vapen­ industrin är de otroligt nära banden till den politiska processen, till enskilda politiker och till den politiska makten. Av alla branscher jag har bevakat är vapen­ industrin den i särklass mest korrupta och politisk mest inflytelserika. Man räknar med att vapenindustrin står för åtminstone 40 procent av världshandelns samlade korruption. Det är ett inflytande som inte nödvändigtvis slutar vid att affärsintressen får gå före demokratiska regelverk eller utrikespolitiska principer. I sitt avgångstal 1961 varnade president Eisenhower för det militärindustriella komplexets makt över såväl demokratin som freden. Kanske har Sverige redan tagit ett första steg på en långt farligare väg. Efter det svenska beslutet att delta fib 11


SVERIGE

Pelle Sunvisson arbetar som lärare. I en serie i tre delar kommenterar han tre frågor som är aktuella inom lärarkåren. Vad är egentligen viktigt i skolan?

Lärarreflektioner – del 2

Makten och representationen

D

TEXT pelle sunvisson FOTO eva wernlid

i bombningarna av Libyen var det många, också utanför kretsen av antiimperialister och fredsaktivister, som menade att det hela egentligen bara vara en enda flyguppvisning. Genom att pröva Jasplanen i strid kunde en av Saabs största konkurrensnackdelar åtgärdas. Det var i så fall vapenindustrins seger över freden. *** STRAX NEDSTRÖMS E4:an smalnar Luleälven av. Så här i slutet på sommaren flyter den stillsam och blank. Endast vid Gäddvik, där en ö delar vattnet, störs sommarlugnet av virvlar och brus runt de uppstickande stenarna. Först där virvlarna dragits ut till långa linjer lika sprickor i en spegel lägger vi i våra kanoter. Eller egentligen är väl de två kanoterna efter mer eller mindre händigt byggande en enda katamaran. Tvärs över sitsarna är armtjocka stammar surrade för att hålla kanoterna parallella. I fören på den nya farkosten är ett lakan uppspänt som segel. Trots att vi rör oss med både vinden och en tillfällig bris går det inte särskilt fort. Men det är inte heller meningen. PÅ SEGLET STÅR ”Neutralitet på drift” med stora bokstäver och i pressmeddelandet talas det om ”en kompassros som är misstänkt likt en Natostjärna”. Seglets fib 12

budskap uppfattas först av de båtar som passerar. Allt eftersom vi kommer närmare centrala Luleå når budskapet fler. Och allt vi behöver göra är att glida med strömmen. *** ”DEN MILITÄRA alliansfriheten har tjänat oss väl”. Så har alliansfriheten kommenterats i officiella sammanhang de senaste åren. Efter valet ändrade Löfven i sin regeringsförklaring den senare delen till ”tjänar oss alltjämt väl”. Debatten om det innebar ett närmande eller ett fjärmande från Nato tog fart. Oavsett hur vi väljer att tolka orden är det uppenbart att den svenska vapenindustrin har tjänat väl på alliansfriheten. Det var för att vara oberoende av stormakterna som staten öste pengar över industrin. Det handlade både om bidrag i form av investeringar i utvecklingsprojekt och om stora inköp. Under delar av kalla kriget hade Sverige exempelvis världens fjärde största flygvapen. Även om den svenska staten var industrins huvudsakliga kund fanns det också ett internationellt perspektiv. Andra alliansfria länder ansågs ha samma behov av oberoende från stormakternas vapen­ industrier. Det fick de genom att köpa svenska vapen. Att vara alliansfri var

alltså ett viktigt försäljningsargument. Sedan dess har främst två händelser påverkat vapenindustrin. Den första var Sovjets fall som ledde till en allmän nedrustning i världen. Den andra var elfte september och det efterföljande kriget mot terrorismen. Krigen i Afghanistan och Irak innebar helt enkelt nya affärstillfällen. Mellan år 2001 och 2011 fyrdubblas den svenska vapenexporten. 2005 utgjorde exporten för första gången mer än hälften av den svenska krigsmaterielförsäljningen. Lejonparten går till länder nära lierade med USA och Nato. Med minskade svenska försvarsanslag och ökade exportandelar får alliansfriheten ur vapenindustrins perspektiv alltså sägas ha spelat ut sin roll. Ett Natomedlemskap ger däremot en rad fördelar. Natonormen för försvarsutgifter på två procent av BNP garanterar att försvarsbudgeten höjs och stannar på en hög nivå i tid och evighet. Ett Natomedlemskap ger dessutom tillgång till långt fler kunder än vad man riskerar att förlora. Utöver det ger ett medlemskap i Nato fler möjligheter att få sina produkter prövade i krig. Vapenindustrin har alltså bevisligen förmågan och sannolikt intentionen att föra Sverige närmare och slutligen in i Nato. ■ ■

et finns de som på fullt allvar menar att skolans mål är att utbilda för arbetsmarknaden. Och det finns de som på lika stort allvar menar att skolan ska utbilda för individens egen skull. Det är ”blir du lönsam lille vän?” och ”du kan bli vad som helst!”. Personligen har jag inte mycket till övers för någon av extremerna, men noterar att de även de argaste debattörerna är överens om skolan och demokratins fortlevnad. Den som slår fast att skolan är till för att skapa medborgare räknas inte ens som radikal. Det är som den breda mittfårans slöa njutningar och den smala vägens pietism äntligen båda är inom räckhåll. Åtminstone så länge ingen lyfter frågan om skolans förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag att dana de nya samhällsmedlemmarna i en demokratisk anda. För tyvärr lär det inte bli mycket mer än andan, en mässa där teorins torra oblat sväljs ner med ett par klunkar skendemokrati och ett amen (eller oftare ett uppgivet ”ja men?”). ATT LÄRARNA har reducerats, har låtit

sig reducerats, till fariseiskt rabblande präster i demokratins tempel är en av mina stora sorger. För sanningen är så hjärtskärande enkel. Lärare är helt jävla värdelösa på demokrati. Ändå kan jag inte (kanske av någon blödig kåranda) lägga skulden på lärarna. För det är i alla avseenden ”those who can’t do, teach”. Det som gäller för elever gäller i hög grad också för lärare. Demokrati måste övas. Inte pratas om eller studeras. Utan praktiseras. Och ingenstans i lärarnas utbildning eller yrkesutövning finns denna praktik.

Blott ett exempel: I princip alla skolor är nu indelade i arbetslag om allt från en handfull till ett dussin pedagoger. Varje sådant lag har en arbetslagsledare. En ledare som alltså ska representera kollegorna i kontakten med ledningen. Eller vara representant för ledningen bland kollegorna. Skillnaden är enorm. Ändå är det bara undantagsvis arbetslagsledare kan ge ett rakt svar på vem de representerar. Alla kan däremot svara på hur de har blivit tillsatta. Arbetslagsledare utses av ledningen. ÄR VI SÅ KORKADE att vi inte fattar att representation är makt? Ponera att svaret var nej. Ponera att vi krävde val till posten som arbetslags-

ledare. Att vi arbetade fram regler för avsättning och omval. Ponera att vi utsåg vem som skulle få chans att hålla sig á jour med forskningen och för det få en nedsättning i undervisningstid och ett lönetillskott. Ponera att vi också för det arbetade fram regler för rotation och omval. Frågan är om vår fantasi räcker för att ens föreställa oss det som är verklighet på flera av landets universitet. För ja! Det går verkligen till så bland lärare i högre utbildning. De väljer till och med en del av sina chefer. Och de är inte en gnutta mindre tjänstemän än vad vi är. Problemet är att vi tror att tjänstemän är samma sak som tjänstehjon. ■ ■ fib 13


SMS-DEBATT Vi har låtit två personer med diametralt motsatta åsikter debattera dessa genom sina mobiler. Månadens ämne är graffiti: är det konst, kultur och ett tecken på yttrandefrihet eller är det skadegörelse och klotter? På max 350 tecken, längden på ett SMS, debatterar Ole Jörgen Persson, politisk sekreterare för Moderaterna i stadsdelsnämnden i Spånga/Tensta och som aktivt har arbetat mot uppförandet av lagliga graffitiväggar, och Mattias Leveborn, ledamot för Vänsterpartiet i Södermalms stadsdelsnämnd och styrelseledamot i Graffitifrämjandet. Frågan vi ställde var: Är graffiti en folkets kultur? berättat för hanna strid

Matthias Leveborn: ”Graffiti brukar kallas världens största konströrelse. Man räknar med lika många utövare som fotboll. Graffiti är vår tids främsta samtidskonst. Se Snösätra (ska man förtydliga med: laglig graffitivägg i Rågsved söder om Stockholm?) som lockade 20 000 + på en helg. Besöksantal de etablerade aktörerna bara kan drömma om. Graffiti är jämförelsevis billigt att utöva och är ofta vad barnen vill måla på bildlektionerna.”

Ole Jörgen Persson: ”Jag tror inte det är bra om politiker börjar definiera om graffiti är en ”folkets kultur” eller inte. Många målare själva förefaller dock vara rätt överens om att graffiti är mer av en undergroundkultur eller en motkultur, men det är inte min uppgift att gå in och definiera graffiti som konstform. ”

Leveborn: ”Det är ironiskt att Ole Jörgen stödde västvärldens mest repressiva policy om graffiti, som begränsade och censurerade den fria konsten, men han kan inte tillåta sig tycka om konstformen är folklig.”

Persson: ”Jag – och Moderaterna – stod och står bakom en klotterpolicy som gjorde Stockholm till en av världens renaste huvudstäder. Vi har aldrig censurerad någon konst, men det är ingen mänsklig rättighet att få måla sina alster på kommunala eller privata väggar, fasader eller byggnader oavsett viken konstform man anser sig bedriva.”

fib 14

Leveborn: ” Nedstängd utbildning på politisk order, stoppad reklam, försök att stoppa och krav om betalning för att ha arrangerat kulturevenemang och kritik från JO om grundlagsbrott är några av resultaten av västvärldens mest repressiva politik mot graffiti. Historiens dom kommer vara hård mot de som var ansvariga.”

Persson: ”Det där är trams. Resultatet av klotterpolicyn blev en renare stad med mindre klotter och vandalisering än vad vi annars hade haft. Det finns det anledning att vara stolta över. Vad som nu bekymrar mig är majoritetens försök med s k ”lagliga graffitiväggar” – finansierade med skattemedel – vilka jag tror kommer återigen öka klottret, vandalisering runt och ikring väggarna och dessutom öka den upplevda otryggheten för stockholmarna.”

Leveborn: ”Att tro duger inte, man ska veta. Vi vet att graffiti alltid kommer finnas. Möjligen har länder som Nordkorea löst frågan om olaglig graffiti, är det värt det? Vi vet att Stockholm hade mer olaglig graffiti per capita än andra städer under tiden man hade klotterpolicyn. Klotterpolicyn var inte bara ett förakt mot demokratin, den var också kontraproduktiv.”

Persson: ”Faktum kvarstår; anmälningarna om klotter har ökat i Stockholm efter det att den nya majoriteten i praktiken tagit bort nolltoleransen. Vi kan också se att man inte längre lever upp till 24 timmars garantin (anmält klotter ska vara borta inom ett dygn efter det att det anmälts). Det beklagar vi. Den springande punkten är emellertid inte detta. Den springande punkten är om det ska vara en rättighet att måla graffiti på kommunala fasader eller av skattemedel uppsatta graffitiväggar. Det tycker vi moderater inte att det ska vara. ”

Leveborn: ”Återigen visar Ole Jörgen sin okunskap. Anmälningar för 2015 presenteras inte förrän mars 2016. Däremot visar 2014 års statistik att klotterbrotten var fler under alliansens period med nolltolerans, än den var när rödgrönrosa styrde. Naturligtvis är det oseriöst att säga att den sjunkande skadegörelsen är pga nya styret, men detta är vad statistiken visar. Ole Jörgen måste vara mer noggrann!”

Persson: ”Det är nog Mattias som får läsa på. Kostnaderna för enbart klotter beräknas öka med över en miljon under 2015 till 17,5 mkr. Antalet skadegörelsebrott ökar från 30 000 till ca 48 000 enligt Brå! Det är dels ett resultat av ökad anmälningsbenägenhet, men också ett resultat av att den röd-grön-rosa majoriteten släppt den tidigare klotterpolicyn. Men låt oss nu diskutera det väsentliga; är det en mänsklig rättighet för graffitimålare att måla sin alster på kommunala ytor såsom fasader, broar eller annat? Utan att någon bett de om det – och med stora kostnader för skattebetalarna som en konsekvens. Jag tycker inte det.”

fib 15


Världen. Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­ givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av det största och längsta utlandsuppdraget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen har hänt. Regeringen har annonserat att en sådan utredning är på väg. I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som de kommande utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigs­ insatsen. Pelle Sunvisson ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 6

Varför har vi fått veta så lite?

S

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

tatliga mörkläggningar i allmän­ het och militära sådana i synner­ het är viktiga byggstenar i de flesta konspirationsteorier. Kanske är det också det som hittills har gjort det svårt att närma sig frågan om varför den svenska allmänheten fick veta så lite när fredsinsatsen förvandlades till upprors­ bekämpning och regelrätt krig. För en kommitté som har till uppgift att utreda den svenska afghanistaninsat­ sens orsaker och konsekvenser måste den trots det ställas. Om inte annat just för att kunna avfärda konspirationsteorierna. I den strategi för upprorsbekämpning som omfattade alla internationella styrkor från och med 2009 var det inte bara bi­ ståndet som skulle läggas om för att passa de militära målen. I största möjliga mån skulle medierna användas för att vinna befolkningens ”hjärtan och sinnen”. I SAMBAND MED det slogs enheterna för psykologisk krigföring ihop med den militära presstjänsten samtidigt som bil­ fib 16

den av två separata verksamheter upprätt­ hölls utåt. I den här nya enheten deltog de utsända från psyopsförbandet i Enköping. Uppgiften att informera den svenska all­ mänheten sammanblandas därmed med uppgiften att påverka målgrupper genom ”medveten projicering eller förvrängning av sanningen”. ATT PSYOPSFÖRBANDET på det här sättet

har ”påverkat” lokala afghanska medier vittnar många stridsrapporter om. Det går däremot inte att säga om de också har vilselett svenska journalister och därmed den svenska allmänheten. Att de lagligen skulle kunna göra det är emellertid oro­ ande nog. I ett utförligt reportage i tid­ ningen Fokus konstaterar överstelöjtnant Björn Andersson kort: ”Det finns ingenstans i lagrummet som uttryckt att man inte får genomföra psyops i Sverige.” UTÖVER MÖJLIGA snedsteg av psyops­

förbandet finns det även frågetecken

på regeringsnivå som bör rätas ut. Wil­ helm Agrell lyfter exempelvis frågan om varför regeringens proposition år 2010 inte alls nämner den nya strategin med upprorsbekämpning som afgha­ nistaninsatsen då övergått i. Han avslu­ tar med orden: Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt, men fortfarande ytterst gil­ tigt talesätt. När den svenska kontingen­ ten, genom order förmedlade ner längs den USA-ledda alliansens kommando­ kedja, växlade över till upprorsbekämp­ ning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första mot­ ståndare som framgångsrikt nedkämpa­ des. Krigets universella avdemokratise­ rande krafter började här ge sig till känna och detta utgör en av den svenska Afghan­ istaninsatsens viktigaste lärdomar, inte i första hand för politiska instanser och myndigheter, utan för en svensk självför­ ståelse av krigsdeltagandets följder.” Missa inte nästa fråga som måste stäl­ las i utredning i FIB/K nummer 2! ■ ■ fib 17


SVERIGE Den före detta ärkebiskopen KG Hammar skriver om reaktionerna efter Paris-attackerna. Vi behöver något annat än hämnd och krig, menar han.

Alternativ behövs till att möta våld med våld

E

TEXT kg hammar

n fransk president måste visa beslutsamhet efter det förfärliga som hände i Paris sent på kvällen den 13 november.Nu är det krig som gäller, säger president François Hollande, och tycks glömma att Frankrike under ett års tid deltagit i bombningarna av IS-kontrollerat område i Syrien och Irak. Hollande låter som George W Bush efter den 11 september 2001. Nu skulle det bli totalt krig mot terrorismen världen över. Och är det något av världshistorisk betydelse som hänt efter detta, så är det terrorismens framväxt med förfärande styrka och alltmer sofistikerade metoder. Att möta våld med våld har återigen visat sig verkningslöst. Ja, inte bara dåligt fungerande, det bidrar också till våldets utbredning och hopplöshetens tillväxt. Att göra motstånd och visa beslutsamhet blir detsamma som att ropa på mer våld och mer dödande. SAMTIDIGT KONSTATERAR alltfler poli-

tiker retoriskt att det finns inga militära lösningar på den ena konflikten efter den andra, först Irak, sedan Afghanistan och nu Syrien. Svenska politiker har också försökt överträffa varandra i samma ”beslutsamhetens” anda. När den ryske presidenten Putins aggressiva politik fib 18

upplevs som ett hot mot freden, då är det militära lösningar och förstärkt våldskapacitet som åsyftas. Medlemskap i Nato, en organisation som bara har militära lösningar som kompetens, framställs som den bästa lösningen. Är det inte just detta ”terroristerna” vill: fullskaligt krig och utförsäljning av de demokratiska och humanitära värden som vi i andra sammanhang vill att hitflyende ska anpassa sig till. Men vad är då alternativet till att möta våld med våld? Hur ser det motstånd mot orättvisor och våldshandlingar ut, som inte svarar med samma metoder som dem man blivit utsatt för? OM VI INTE har svar på den frågan beror

det på att vi inte har satsat en bråkdel av det som våra militära satsningar kostar på att planera och utbilda för civila ickevåldsmetoder för motstånd. Det handlar om en mentalitetsförändring som innebär att vi inte omedelbart tänker i militära termer när hot inträffar. Det handlar om att tänka långsiktigt, både den långa historien som lett fram till dagens våldsutbrott, och insikten att vad vi sår idag får vi skörda i framtiden. Vill vi fred för våra barnbarn så

måste vi till varje pris undvika våldssådd i dag och i morgon. Vapenbruk leder inte till fred och säkerhet. VI MÅSTE VÅGA tänka försoning mot det

förflutna och mod att göra annorlunda mot framtiden. Jesus talade om att älska sin fiende, vända andra kinden till, inte möta ont med ont utan med gott. ”Kraftfullhetens” förespråkare har ofta förlöjligat denna position. Också bland Jesus egna efterföljare har den upplevts som lite pinsam. Men den historiska sanningen är att inget annat förhållningssätt har visat sig mera kraftfullt. Kan vi inte ta till oss den sanningen en gång för alla, pensionera ryggradsreflexerna och satsa på alternativet till dagens ”vi ska krossa dem”-reaktioner? EN ÖGONBLICKSBILD från Paris: en liten

pojke sitter på sin pappas arm och de tittar på alla blommor och ljus utanför en av de platser som drabbats av våldsdåden. Pappan försöker förklara vad som hänt. Pojken frågar om vi inte ska försvara oss mot våldsverkarna. Det är det vi gör, svarar pappan, med alla dessa blommor och ljus. Pojken accepterar svaret. Det är med blommor och ljus vi ska försvara oss, upprepar han.

Den som vill fred måste nog reflektera över den lilla pojkens ord och fundera över vad de kan betyda i en värld som satsar miljarder på att utveckla en förstörelsekapacitet som hittills bara mångfaldigat terroristernas antal. ■ ■

fib 19


Annonsprotest mot klimatmötet

Flera stora bolag sponsrade klimatmötet i Paris. Samma bolag som tjänar grova pengar på miljöförstörande utsläpp. Som en protest mot detta försök till ”green-washing”, alltså att utmåla sig själv som ekologiskt hållbara genom marknadsföring, satte gruppen Brandalism upp över 600 fejkade annonser i Paris. – Genom att sponsra klimatsamtalen framställer sig de stora förorenarna, som Air France och GDF-Suez-Engie, fib 20 sig själva som en del i lösningen – när de egentligen är en del av problemet, säger Joe Elan från Brandalism. Här publicerar vi ett urval av kampanjens konstinstallationer.

fib 21


KULTUR

Vill skapa kaos i folks huvuden

Äldreomsorgen

Scen: Turteatern i Kärrtorp Medverkande: Hans Sandquist, Albin Grenholm, Ylva Törnlund, Sannah Nedergård, Tove Simonssen Scenografi: Marcus Granqvist Speltid: 2 timmar 10 minuter

Under hösten och våren sätter Turteatern i Stockholm upp pjäsen Äldreomsorgen i övre Kågedalen. En stötande men humoristisk uppsättning om incest, pedofili och kvinnohat. FiB-reportern Hanna Strid har sett pjäsen och pratat med regissören Nils Poletti. TEXT hanna strid FOTO klarag

P

å samma sätt som pseudonymen Nikanor Teratologens bok Äldreomsorgen i övre Kågedalen beskrevs vara något annat än en vanlig roman när den kom 1992, så är Turteaterns dramatisering inte en vanlig teater. Som så ofta på Turteatern kan man vänta sig att det är stötande, förklarar regissören Nils Poletti innan föreställningen. I uppsättningen förhärligas incest, pedofili och kvinnohat samtidigt som både svordomar och könsord haglar. Trots det ekar skratten. Under drygt två timmar, som går ovanligt fort, får publiken följa med Morfar, spelad av Hans Sandgren, och Pyret, spelad av Albin Grenholm, runt i Västerbotten. Efter föreställningens slut förklarar Nils Poletti från en av de nedsutna sofforna i Turteaterns foaljé att han egentligen inte tycker om formen vandringsteater. Men i den här pjäsen har det fungerat bra. Publiken blir delaktig i allt vad Morfar och Pyret gör. Vi sitter i deras kökssoffa och smyger runt med dem i björkskogen. Målet är inte att leverera en moralkaka utan snarare att befria sig från allt vad moral är och på så vis vara konstnärligt fri. Föreställningen är mer som ett sjukt performance än en klassisk teater. – Min ambition har varit att ge besökaren en estetisk konstupplevelse och slå ett slag för den abstrakta politiska teaterkonsten, säger Nils Poletti. MEN ÄVEN OM , eller just därför att, am-

bitionen med teatern inte är att ge några fib 22

svar eller lösningar väcker den många tankar. Mycket av det obehagliga och svarta går att relatera till den samtid vi lever i. Som när Pyret i slutscenen ligger i Morfars säng och frågar honom om varför vi finns. – För att plåga varandra, svarar Morfar med uppgiven stämma. TURTEATERN HAR SATT en åldersgräns på

18 år för att få se pjäsen. Dels för att den innehåller så mycket våld, rasism, incest och kvinnohat, men också för att den kräver en del av besökaren. Referenserna till olika historiska händelser, grupper som Hizbollah och filosofer som Nietzsche är många. Morfar är både rasist och otroligt påläst. Allt är upp och ner i den värld som Morfar och Pyret lever i. Morfar tror på Gud men han tror att Gud har gått och gömt sig för att han skäms för världen. – Om man drar referenser till nutid och börjar tänka är pjäsen kul. Men jag har den här gången bara försökt att berätta en sorglig historia, men som också är rolig, säger Nils Poletti. MORFAR ÄR PYRETS bästa vän och mentor.

Morfar är samtidigt pedofil och mördare. Men när de ser på Nalle Puh gråter Morfar för att han tycker så synd om I-or, han som är så ensam. – Tröst och trygghet behövs men det är det sista den här världen ger en, slår Morfar fast under föreställningen. Dialogen är på norrländska och de lokala referenserna är många. Från furu­köket

raljerar Morfar om att kvinnorna har förstört Norrland med sin blotta existens och sina kvinnliga könsorgan och kallar dem bland annat ”gylfbärare utan stake”. BOKENS FÖRFATTARE Niclas Lundkvist,

personen bakom pseudonymen Nikanor Teratologen, sa själv om sin roman att: ”Orsaken till att jag skrivit den är för att fästa uppmärksamheten på det kärleks­ lösa samhälle vi lever i – lugnt och välordnat på ytan, men rovdjurslikt och sataniskt under den.” Den svarta humorn som finns i boken har Nils Poletti tagit fasta på i uppsättningen på Turteatern. Bakom all svart humor finns en stor sorg, menar han. Med dramatiseringen av Äldresomsorgen i övre Kågedalen är ambitionen att skapa kaos i folks huvuden. Syftet är inte att peka på ett problem eller att komma med en sensmoral. Nils Poletti vill gå emot den nuvarande politiska teaterscenen som han upplever har blivit platt och bara bekräftar de normer publiken redan kommer dit och har. Som en liten fristående teater har de ett kulturpolitiskt ansvar att ständigt gå emot strömmen. Samtidigt utgår han alltid från en politisk plattform i allt han gör. Pjäsen blir ett slags antites. – Morfar är ett destillat av ondska. Han är nazist, kannibal, pedofil och kvinnohatare. Om besökaren trots det känner sympati med Morfar och en dragning till Pyret har jag lyckats. De som ser föreställningen får gärna gå härifrån med känslan av att de behöver duscha, säger Nils Poletti. ■ ■ fib 23


KULTUR

LILLA DÖDEN I VENEDIG Novell

text david ericsson illustrationer oscar aspman

fib 24

V

a, ska du betala niotusen för att åka tåg till Venedig? Du och hustrun kan ju flyga dit för femhundra spänn! Min arbetskamrat gjorde en snabb koll i Iphonen och konstaterade. För tretusen i alla fall… En ”all inclusive” resa med mig i sovvagn genom ’platt Deutschland’ hur flott är det? Men fyrbäddskupén var kanske ursäktad då vi bytte tåg i München på morgonen och passerade över Bren-

nerpasset. Med utsikten över byar med tyrolerhus, vita kyrkor och borgar som klättrar i sluttningarna mot de snöklädda bergen, är det som att vrida tiden tillbaka i den teakklädda restaurangvagnen, När snälltåget tagit sig ner från bergen och rullat ut i värmen på Poslätten bytte vi igen, den här gången till ett lokaltåg. Från Verona skramlade det förbi vidsträckta fält med fruktträd dignande av höstäpplen. Däremellan stannade det vid småstationer med enstaka personer

på perrongerna och med rostiga industrispår till nedlagda fabriker. Efter ett längre uppehåll vid den ödsliga rangerbangården utanför hamnstaden Mestre, passerade vi varven med stora fartyg uppdragna på slipar. Under kvällssolens gula klot rullade tåget ut på en lång bro över ett grönskimrande hav. För att till sist stanna vid slutstationen Venedig. VI STEG UT i den varmfuktiga luften,

gick genom folkmyllret i stationshuset, fib 25


KULTUR nerför den breda stationstrappan, över torget fram till Canal Grande. Där köade Vaporetto – båtar för att komma in till sina hållplatser. Sop-, varu- och taxibåtar drog förbi ute på vattnet medan all världens turister paddlades fram i vilt guppande gondoler. Ljumma kvällar satt vi ute på restauranger och barer vid kanalerna. Dagarna tillbringade vi på semesterön Lido med hotell, caféer och en milslång sandstrand. Vi tog båten dit på förmiddagarna för att ligga i det disiga solljuset och bada i det ännu varma vattnet. En dag har ett ungt par lagt sig på en filt en bit upp på stranden. De tjoade på ryska och skålade med varandra i något, antagligen champagne. Hon, i en minimal bikini, satte sig grensle över honom och låtsades rida. Samtidigt, nere vid vattenbrynet, kom fyra unga kvinnor med huvudena insvepta i sjalar och med långa mörka kappor, vandrande barfota. Jag låtsades varken se de ena eller de fib 26

andra. Men i ögonvrån noterade jag att de vid vattnet kastade snabba blickar på det nästan nakna paret. Kanske var det en bedrift av de fyra kvinnorna, förmodligen från Mellanöstern, att ens befinna sig på stranden. Och jag undrade vad de tänkte. Skulle någon av dem velat vara den unga kvinnan? När jag vände mig mot dig där bredvid mig såg jag att du också hade sett. Du log och jag lade handen på din mage. Längtade du också? Vi har blivit äldre och kommer inte nära varandra lika ofta som förr. MÄNNISKOR kommer och går men

Venedig består med sina arabiskt inspirerade hus. Liksom kyrkorna och alla väggmålningar med Jesus på korset. De där människornas gapande munnar och skräckslagna blickar mot den döende säger att skulden, brottet, ska sonas i resten av mänsklighetens historia. Turisterna i Venedig fascinerade mig. Just där passade de in. De är anledningen till att

staden alls finns kvar och att den är en lika bra affär som när den grundades på fyrahundratalet. Det var lätt att fantisera om dem som vandrade i grändernas shoppingvimmel mellan kanalerna grumliga vatten. Var de kom ifrån, om de var lyckliga eller sorgsna. Som en ung kvinna som kom gående i en gränd, arm i arm med en äldre man i hatt och kostym. Varför var de tillsammans? Och så alla kvinnor som passerade EN KVÄLL ute på en kanalrestaurang kom du på mig. – Du ser på andra kvinnor! Jag kunde inte neka. Jag hade sett en ung kvinna på håll. Hennes gång och rundningen vid höfterna påminde mig om någon jag kände en gång. Jag hade lust att svara just det. I stället sa jag. – Att vara ung och vacker är inte så märkvärdigt. Men att bli äldre och vara söt som du är något speciellt. Du tömde ditt ölglas och sa att du

ville gå till hotellet. Innan jag hann resa mig var du på väg. Jag såg dig försvinna i mörkret bortom en gatlykta, men blev sittande i den svala doften av kanalvatten. När jag druckit upp och betalat strosade jag iväg, men åt ett annat håll. Över en bro och in i en gränd som slutade vid ännu en kanal. Det var tyst och stilla. En gondol gled förbi med ett par i, tätt omslingrande varandra. Tankarna vindlade iväg då jag fortsatte vandra. I många år har jag har jobbat för mycket och lämnat dig ensam hemma. Nu ville jag ge dig, oss, detta. Denna tid i staden. Ändå går jag här nu. Fler broar, kanaler och mörka gränder. Att gå allt längre bort, att låta sig gå vilse där gränderna är som labyrinter, är en speciell njutning. Så stötte jag på ett av de större stråken med skyltar mot Markusplatsen. På dagarna är den och den stora katedralen ett helvete av trängsel. Men hur är den på nat-

ten? Efter ett otal krökar, broar, torg med nattöppna stånd med försäljning av masker, glashalsband och mystiska saker som lyser när de far upp i luften, var jag framme vid det stora upplysta marmortorget framför Markuskatedralen. I den varma kvällen var det som att komma in i en stor sal med stjärnorna på himlen som tak. Vid barerna runt torget spelade olika orkestrar uppflugna på små scener. Nedanför satt folk som åt och drack medan kypare pilade fram mellan borden. Jag gick runt bland barerna för att höra vilka av kvartetterna eller kvintetterna som lät bäst. Mitt på ena långsidan av torget fastnade jag för en, slog mig ner och beställde en öl. Bosanova, samba, salsa och en Sinatralåt. Det svängde och orkestern verkar aldrig vilja ta paus. Några kvinnor som också fastnat för stället stod en bit bort och smådansade med varandra. En av dem fick syn på mig och vinkade att jag ska komma upp. Hon

såg bra ut, som de andra, i en halvlång mörkblå klänning. Fint klädd för en vacker kväll på jorden. Men jag fortsatte smutta på min öl. Det räckte för mig. Vad hade jag att säga till henne? Jag hade det jag behövde och hade inget att bevisa för någon. ÄNDÅ, LITE SYND var det att inte dansa till musiken. När jag åter vände mig om var de på väg till nästa bar och orkester. En stund senare reste jag mig och till Barry Manilows ”At the Copa, Copacabana / she lost her love”, lämnade jag baren och torget. Nya broar, kanaler och gränder. Jag trodde mig ha hittat en genväg till hotellet, som jag dessvärre glömt namnet på, genom den östra delen av staden. Det gick bra till början. Det var bara att sikta på skyltarna till ”Ferrovia”, tills jag kom mer fram till ett torg där inga skyltar finns. fib 27


KULTUR

Folkets kultur.

Den europeiska kulturen hotas av TTIP Karl-Erik Norrman, grundare och generalsekreterare för Europeiska Kulturparlamentet skriver om det nya handelsavtalet, som är ett hot mot folkets kultur.

F

text karl-erik norrman

Jag chansade på en gränd men hamnade så småningom på en lång kaj vid en fjärd med upplysta hus på andra sidan och något som ser ut som en stor fabrik. Kanske en gammal sidenfabrik. Här var det plötsligt blåsigt och fast det bara var en bukt, kändes havet djupt och stort. Svarta vågor med vitt skum slog upp över kajkanten och jag vände snabbt in mot gränderna igen. Jag började bli trött i benen och undrade om jag alls skulle att hitta hotellet. Staden är inte som Gamla stan i storlek och jag hade åtminstone behövt en bar att vila på, men allt hade hunnit stänga. Det sägs att man går i cirklar när man gått vilse och till min förvåning kom jag tillbaka till torget där skyltarna tog slut. Jag funderade på att återvända till Markusplatsen för att finna vägen därifrån. Men det skulle vara ett nederlag och jag provade en annan gränd ut från torget. Snart dök skyltarna till järnvägsstationen upp igen och då jag passerade universitet visste jag att jag var på rätt väg. TROTS ETT IDOGT pinglandet på dörrklockan kom ingen portier. Natten var fortfarande varm och jag övervägde att gå och lägga mig på en bänk i den lilla fib 28

parken intill hotellet. Då tändes plötsligt ljuset i lobbyn. En kvinna i vitt nattlinne blev synlig, öppnade porten och släppte in mig. När jag gått uppför de fyra trapporna såg jag att det lyste under dörrspringan till vårt rum. Försiktigt öppnade jag dörren och fann dig läsande en bok i sängen. Du som aldrig brukar lägga dig efter elva. Du lade ifrån dig boken. – Var har du varit? – Ute och gått. – Så länge, vet du vad klockan är? – Jo, men du kunde väl ha ringt om du var orolig. – Din telefon ligger där på bordet. JAG TOG UPP DEN. Ett missat samtal.

– Jag har inte tänkt på den på hela kvällen. – Jag trodde att det hade hänt något. Jag satte mig på sängen och tog din hand. – Här finns inget att vara orolig för. Det förstår du väl. Eller trodde du att jag hade rymt? Du släppte min hand, kröp ner i sängen och vände dig bort. Jag klädde av mig, släckte sänglampan och lade mig mot dig. Långsamt smekte jag dig

över håret, ner över axeln, midjan och din höft. Du tog min hand och drog den upp mot dina bröst, vände dig mot mig, tog mitt ansikte mellan dina händer och gav mig en kyss. Så hamnade du ovanpå, satte dig över min mage och gled långsamt nedåt. EN KÄNSLA AV BEFRIELSE nådde mig, trots att jag satt som i ett skruvstäd då du började röra dig över mig. Först långsamt, sedan allt snabbare. Med ditt ansikte intill mitt var det som om alla nattens stjärnor strömmade mot mig. För att till sist, i en spänd båge, förvandlas till ett stjärnfall. Och jag sjönk, sjönk djupt ner i den mjuka sängen medan du liksom föll av och landade bredvid mig. Det första gryningsljuset trängde igenom springorna i fönsterluckorna och jag såg in i dina ögon. Så vände du dig och snart började du rycka lätt i sömnen. Nere i gränden hördes vagnshjul mot stenläggningen, rop och skratt och sopåkarnas skrammel med tunnorna. Jag reste mig på armbågen och såg ditt mörka hår flyta ut på kudden. Över ditt ansikte vilade ett barnsligt lugn. Just då kändes det som om jag åter blivit en del av världen. ■ ■

örhandlingarna om EU:s frihandelsavtal med USA (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP) har redan kritiskt kommenterats i FiB/K nummer 6/7 2015. Britta Ring pekade på många direkta och indirekta hot mot europeiska värden, alltifrån genmodifiering till själva demokratins kärna. Någon särskilt intensiv debatt om konsekvenserna av ett TTIP-avtal har vi annars inte i Sverige. När förhandlingarna undantagsvis nämns i media är det mera med den självklara undertonen att TTIP är viktigt för frihandeln och därmed för Sveriges ekonomi och sysselsättning. Annat är debattklimatet i Frankrike och Tyskland. I Förbundsrepubliken samlade ett brett TTIP-motstånd över 3 miljoner underskifter i oktober och aktionen kulminerade med en jättedemonstration i Berlin. I Frankrike och Tyskland har TTIPkritiken också en annan viktig dimension: Försvaret av den europeiska kulturella mångfalden. Det är en dimension som förekommit mycket sparsamt i svensk debatt. Med ett undantag. 90 000 nordiska kulturarbetare skrev 2014 ett öppet brev till EU:s handelskommissionär Cecilia Malmstöm och krävde ”Sälj inte ut kultur- och mediepolitiken i TTIP, Cecilia!”. Teaterförbundet bevakade frågan i tidskriften Scen & Film och publicerade mejläxlingen med Malmstöm som försökte lugna brevskrivarna. I TYSKLAND har varken Cecila Malm-

ström eller någon annan representant för EU-Kommissionen lyckats lugna kulturarbetarna som mycket aktivt deltagit i

ligheten att utöva kultur som en mänsklig rättighet. De har därför sett det som sitt ansvar att finansiera teatrar, konserthus och museer, skydda upphovsrätt, underlätta arbetet för författare och kompositörer, stödja filmskapare eller ge ungdomar möjlighet att utbilda sig inom konst eller musik. I stort sett har politikerna i dessa länder tagit sitt ansvar, även i tider av statsfinansiella kriser. anti-TTIP- manifestationerna. De kräver tydligare försäkringar. Det handlar nämligen om grundläggande europeiska värderingar. Det handlar om den ”europeiska modellen” för kultur och offentligt kulturstöd och det handlar om europeiska länders rätt att hålla sig med fungerande public service-radio och tv som kan uppfylla sitt samhällsansvar inom nyhetsförmedling, bildning och kultur. DEN GLOBALA och digitala världen utgör redan i sig en stor utmaning för en ambitiös kulturpolitik på nationellt eller europeiskt plan. Den nya, ”totala friheten” har gynnat den globala underhållningsmarknaden och ytterligare stärkt amerikanska jättar. Samtidigt utkämpar små europeiska länders författare, filmskapare och andra kulturarbetare en ojämn kamp mot jättarna. Endast med offentligt stöd (skattemedel) i en eller annan form kan de överleva. Den europeiska modellen har omhuldats särskilt i de nordiska länderna samt i Tyskland, Benelux-länderna och Frankrike. Här har politiker, över partigränser, betrakat tillgången till och möj-

REDAN FÖR 25 år sedan varnade den legendariske franske kulturministern Jack Lang för den absoluta frihandelns effekter på europeisk kultur och krävde en ”exception culturelle”. Denna idé har anammats och vidareutvecklats under TTIP-debatten. Därför har även EU-parlamentet uttryckligen krävt att kultur- och mediefrågor undantas från TTIP-förhandlingarna. Kulturarbetare och debattörer i Frankrike och Tyskland har inte låtit sig lugnas av EU-kommissionärers försäkringar om att kulturen inte skall säljas ut. De ser den extrema liberaliseringsandan som ett hot mot mångfalden i europeisk kultur. De ser själva andan i TTIP som ytterligare en förstärkning av detta hot. Därför de många varnande rösterna. Jag vill tillägga att alla hot mot flaggskeppen bland seriösa svenska medier – public service-radio och TV - inte bara utgör hot mot svensk kultur och bildning. De är hot mot den folkliga bildnings- och kunskapsbas som är grunden i svensk demokrati. Svenska kulturarbetare och journalister bör alltså instämma i den europeiska varningskören! ■ ■ fib 29


Inte en slump att det blev spanska inbördeskriget

Kriminalromanerna om Ann Lindell blev det litterära genombrott som möjliggjorde den frihet som krävdes för researcharbetet till hans senare verk.

FiB:s reporter Sigge Andersson träffade Kjell Eriksson, deckarserien om Ann Lindells skapare, för att prata om arbete, solidaritet och romantik i spanska republiken. Dessutom om hans nya bok om malaysisk antiimperialism.

D

text sigge andersson, emmelie carlsson och tove lindén foto jens eliasson och lennart kjörling

et tog Kjell Eriksson 4,5 år av dedikerat researcharbete att färdigställa romanen Att skjuta hästar om det spanska inbördeskriget. Kriget där 540 svenska unga män åkte till Spanien i mitten på 1930-talet för att kämpa på republikens sida mot Francofascismen. Under arbetet med boken bodde Kjell Eriksson i Katalonien för att kunna utföra sina historiska efterforskningar och finna miljötroget material i landskapet och naturens skiftningar. Idén till boken hade växt fram under lång tid och beslutet att skriva den hade han tagit redan på 1990-talet. – Men jag dröjde skrev tio Uppsaladeckare med Ann Lindell innan jag tog itu med den här romanen. Så det är ett ämne som har följt mig, ända sedan barndomen faktiskt. NÄR HAN FÅR FRÅGAN OM vad som driver

honom i skrivandet hänvisar han till vad Ivar Lo ska ha sagt – det är författarens uppgift att bekämpa förtryck och att skydda, förändra och förbättra språket. – Det är två uppgifter som borde ligga alla författare varmt om hjärtat. Men det finns också en personlig anledning till att Kjell skrev en bok om just spanska inbördeskriget. – Min far föddes på bruket vid Uppfib 30

sala-Ekeby keramikfabrik, som sjuttonåring fick han som uppgift att släpa en tung järnsäng från den ena änden av bruksområdet till den andra, eftersom Stödkommittén för Spaniens folk hade en insamling av skrot och koppar. Farsan var klen, men släpade den där tunga järnsängen, en sådan med höga gavlar som vägde bly. Det här minnet från sin ungdom satt kvar i farsans skalle. Han blev järnvägare, han flydde bruksmiljön, och han sa till mig och brorsan: ”Ni får resa var ni vill i världen, gärna på tåg, men ni åker jävlar i mej inte till Spanien, för där härskar fascismen”. När Kjell Erikssons far gick bort, efter Francos död, gick han till biljettexpeditionen på Uppsala centralstation och bad om en enkel till Madrid. – Biljettförsäljaren tittade på mig, och sa: ”Kjell, du vet väl att du måste byta i Paris.” Det var den enda kommentaren. Så satt jag där på tåget, åkte Uppsala–Madrid, och jag hade reseskrivmaskinen med mig. Jag var ingen författare, jag var stensättare på den tiden, trädgårdsanläggare, men jag hade skrivit två noveller och publicerat dem i fackförbundstidningen Lantarbetaren, ett kulturorgan där Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och många andra skrev. När jag kom fram satt och skrev i en våning i Madrid hos en dam

som hyrde ut sex små rum till behövande. När hon hörde knattret inifrån mitt rum på den gamla skrivmaskinen så gick hon runt till de andra hyresgästerna och hyssjade ned dem: ”Silencio por favor! Silencio! El escritor trabaja!” – författaren arbetar! – hon tyckte det var väldigt märkvärdigt att hon hade en författare i sin våning, men jag var ju ingen författare, jag trevade mig fram, i landskapet och i textens värld. DET DRÖJDE YTTERLIGARE 15 år innan

Kjell publicerade sin första bok. Den följdes sedan av de mycket populära deckarna om Ann Lindell i Uppsala, hans litterära och ekonomiska genombrott. De böckerna möjliggjorde att han för drygt tio år sedan kunde lämna sitt vanliga arbete och bli författare på heltid. – Så det har varit en lång process att skriva den här romanen, med början på Ekeby bruk 1937. Och processen pågår fortfarande, det är så man jobbar som författare, man har vissa frågor och teman som aldrig lämnar en. Som aldrig ska lämna en. Kjell Eriksson beskriver svårigheten att välja perspektiv i skildringen av ett krig. En infallsvinkel är att utgå från stora drabbningar och överväganden i politiska och militära kretsar som i Tolstojs Krig och fred men Kjell Eriksson landade i ett porträtt på en mindre skala:

– Jag valde mikronivån, att utgå från ett gäng internationella brigadister. Det reste 40 000 frivilliga för att stödja spanska republiken från 53 olika länder och jag valde att följa sex av dem: en svensk, en italienare, en tysk, en engelsman, en fransman och en jänkare, i deras mödosamma väg från bergen i centrala Spanien ner mot kusten. Det som skiljer spanska inbördeskriget från andra krig är att de som deltog var drivna av en övertygelse. I andra krig så är inte soldaten i skyttegraven speciellt motiverad, patriotismen inskränker sig till det egna

överlevandet eller möjligtvis plutonen eller kompaniet. Vilka lärdomar ger oss spanska inbördeskriget? – Den främsta är väl att lita till egna krafter, som det så vackert hette förr, att inte luta sig mot den ena eller andra makten men att ta emot stöd från alla som stöttar utan baktankar och villkor. Stalins Sovjetunionen var det land som enskilt stöttade republiken mest, men betraktade samtidigt Spanien som en bricka i ett europeiskt spel, vilket fick förödande

konsekvenser. En annan lärdom är väl betydelsen av enhetsfronten, att kunna arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål. I det avseendet finns det väl ingen vinnare i spanska inbördeskriget. George Orwells Hyllning till Katalonien (1938) rosas av många, delvis rätt menar Kjell Eriksson. – Men hans analys, att för industriproletariatet spelade det ingen större roll om folkfrontsregeringen eller Franco vann, det är en uppseendeväckande slutsats. Det är klart att han måste smita från Barcelona om han skriver sådant. Kjell menar själv att han inte är tvärsäker på allt som han skriver i boken och därför har intagit en ödmjuk position. – Liksom dess hjältar, mina sex brigadister, fyra kommunister, en anarkist och en syndikalist. De fajtas mot en gemensam fiende, kommer ofta sams, tvingas ompröva sina inställningar. Det var så det var, tror jag. Det är i ”centralkommittéerna” det verkligt idiotiska sakerna utspelar sig. Men det är en roman jag skrivit. Ingen polemisk skrift för att fördöma den ene eller andre. Jag vill locka folk att läsa om kriget, Spanien och solidariteten. Jag tror att boken fungerar i många olika grupper, inte bara de politiskt välorienterade. Du har tidigare mest skrivit deckare. Vad har du haft med dig från deckargenren när du skrivit Att skjuta hästar? – Berättartekniken. Tempot, förmågan att fånga läsarens intresse, att skapa en bladvändare. En del vänsternissar tycker jag har skrivit en ”äventyrsbok”. Den är romantisk, rörande, som livet. Och 22-åriga kommunister från Uppsala Ekeby tycker också om att knulla. Det stör en del men inte mig. Jag har till skillnad från recensenterna, tagit del av kärlekshistorierna, svärmerierna, giftermålen, de hjärtslitande separationerna, minnena. Inte minst i Priorat, i södra Kataloninen, sommaren 1938, under förberedelserna inför Ebro-offensiven. Det är livet! Sedan får de vara hur litterära och politiskt korrekta de vill. – En annan sak jag har med mig, både från deckarskrivandet men också från min tid som trädgårdsmästare, är synen fib 31

>


Kjell Erikssons författarskap är en kamp för autencitet i skildringen som skapas av en självupplevd medvetenhet om de fattigas villkor i sina livsmiljöer.

sia, gäller annat. Då får jag använda mina allmänna kunskaper. Jag reser ofta ensam, och blir därför uppmärksam. På sina resor söker Kjell Eriksson alltid upp lantarbetarna och arbetarna. – Jag ”går alltid till de fattiga”, som en frireligiös släkting sa om mitt resande. Jag har sällan problem att knyta an, ställa rätt frågor – det handlar om klassbakgrund, personliga erfarenheter, uppfostran!, yrkeserfarenheter – och förmåga att hålla käften! En del journalister flinar för mycket, är så angelägna, för ursäktande, så solidariska. Jag tror mig vara duktig på att läsa av, sen att jag framstår som asocial i Sverige, är en annan sak, men ge mig en packhall, ett fält, ett växthus, en grupp diskuterande lantarbetare, bönder, då kommer jag till min rätt. Och jag väntar ut, inte så angelägen att ställa alla de ”viktiga” frågorna omedelbart. Det kan röra sig om dagar, veckor, ja, månader. Jag skaffar mig också förtrogna, sådana som jag försöker urskilja, de som är duktiga att förstå komplikationerna för en främling, dem använder jag som meddelare, går till dem, förklarar ärligt vad jag inte förstår. Sedan måste man kunna ta skit, utan att bli förbannad, eller stött.

på landskapet: människans spår i det, brytningen mellan natur och kultur. För mig är det viktigt att vara på plats och se när och hur mandelträden blommar. Det är helt avgörande för mig. Jag vill veta när man i Ebroflodens delta släpper på vattenkanalerna i olivlunden, jag vill se hur det ser ut, jag vill höra bönderna och småbrukarnas kommentarer, kring vattnet, kring erosionen, kring väder och vind, kring jordens beskaffenhet. Det tar avstamp i landskapet och landar i kulturen. Utan landskapet så är det hela helt främmande och när mina hjältar i den här romanen kastar sig ned i den spanska jorden 1938 i skydd för bomberna, var landar de? I det odlade landskapet? Eller bland de vilda örterna? Vad för dofter stiger då in i deras näsor? Timjan, rosmarin eller något annat? Det är viktigt för historien. Men om spanska inbördeskriget är välbekant för oss genom Hemingway, Orwell, eller för den delen Ken Loach och Guillermo del Toro, så känner vi till desto

NÄR KJELL ERIKSSON SKREV Mannen från bergen, en deckare som delvis utspelar sig i Mexiko, satt han fem veckor i staden, läste in sig på zapotekisk kultur, mytologi, historia, samtidigt som han träffade ledare för indianorganisationerna. Sedan reste han upp i bergen, bodde i en kaffeodlares magasin i fyra veckor och deltog i kaffeprocessen. Han lärde känna den lilla byn, och käkade säkert i 25 olika kök – allt detta för att skriva en deckare. Fast med Malaysia är det svårare, menar han. – Jag har varit mycket i Sydostasien, men bara tre gånger i Malaysia, men jag läser in mig så klart. Jag är påläst om gerillakriget, och kan tack vare min bakgrund tyda de ”politiska” texterna. Dessutom kan jag en del om tropisk odling. Sedan är det att bara att knalla omkring och våga stanna upp, slå sig ner, fråga. Jag hade i bagaget 90 år gamla foton, vilket underlättade. Men puddingen bevisas genom ätandet! Så nu är det upp till bevis. Blir det inte bra, då får jag stryka, och kanske

fib 32

mindre om den malaysiska antikoloniala kampen mot de brittiska kolonialisterna som utspelade sig på andra sidan jorden decennierna därefter. KJELL ERIKSSON HAR I DAG lämnat Spa-

nien för Sydostasien, där han har bosatt sig för att göra research till sin nästa roman. Den utspelar sig i ett fiktivt land i Karibien som dras in i strider, dels om makten inom den härskande klassen, bestående av jordägare, compradorer och korrupta politiker, men också i folkliga protester, strejker och formerandet av ett parti. På ön sitter sedan flera år en svensk gammal vänstergubbe och journalist, numera lågaktiv. Vänstergubben, inte helt olik Eriksson själv, är den med vars ögon läsaren får följa vad som händer. Granne till svensken är Mister Underwood, 95årig engelsman, född i Malaysia 1920 och efter mordet på fadern 1945, ägare till en plantage med kokospalmer. Han levde i Malaysia under Malayan Emergency, som

engelsmännen kallade kriget mot den kommunistiska gerillan 1948–1960. Hans erfarenheter och tankar, präglade av kolonialism och rasism, blir en fond mot vilken det karibiska dramat utspelar sig. Angående researcharbete och kolonialism och rasism: är det bara att ta vara på det allmänmänskliga oavsett kulturen eller är det en förutsättning att man ”goes native” för att göra en riktig eller ”sann” skildring, utan koloniala glasögon, och hur lyckas du med det? – Jag har skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien: Spetsad och Smärta, med en Kommissarie Santos som min hjälte. De skildrar på ett realistiskt sätt livet i hans by. Det är inte så svårt, jag lever där på halvtid sedan åtta år, jag är en del av byn – och de skiter fullständigt i att jag är författare – på åtta år har jag fått en enda fråga om mitt skrivande. När det gäller den fiktiva karibiska ön och Malay-

dra ner på ambitionen. Men jag tror mig kunna beskriva en djungelstig, en övertygelse hos en kinesisk gummitappare, klämd mellan gerilla och Special Branch. Ett av temana i boken är just de koloniala glasögonen, min svenske hjälte har ibland svårt att få av sig dem! Och hans brottningsmatch är också min. Varför skriva just om Malaysia? – En av anledningarna var just att det i många hänseenden är ett okänt kapitel i imperialismens historia. Det har sina säregenheter, bland annat att de flesta organiserade i gerillan var kineser, och den hade sitt starkaste stöd bland denna grupp, inte minst i de slumområden som uppstod under andra världskriget. Den snedfördelningen var självfallet en black om foten, liksom det ringa inflytandet bland de indiska arbetarna. Engelsmännen var smartare än fransmännen, de kombinerade grymma metoder med morötter. Folkförflyttningar – så kallade strategiska byar – byggdes, dit flyttades grupper av människor som misstänktes sympatisera med gerillan. Samma taktik upprepades i Vietnam. Strategiska byar straffades med svält om de inte var lojala. Dödade gerillamän visades offentligt. Och man använde sig av avlövningsmedlet Agent Orange i djungeln.

– De satsade på att vinna ”hearts and minds”, ge privilegier åt de lojala och skrämma resten. Man gav kineserna medborgarskap – och klart vann man över en del, menar Kjell Eriksson. 1960 var Malayan Emergency officiellt slut. Men fredsavtal nåddes inte förrän 1989. Gerillaledaren Chin Peng dog i exilens Thailand för två år sedan, och fick aldrig återse sitt hemland. KJELL ERIKSSON SKRIVER om imperia-

lism, och om vårt eget ansvar i Sverige i dag. Han utgår från klass: vem tjänar, vem blir betjänad. Som verkande i ett land som Sverige, imperialistiskt till sin natur, menar Kjell Eriksson att vi har ett ansvar att skåda igenom retoriken och orientera oss utifrån klassintressen. – Påfallande många av mina deckare och romaner har internationell anknytning, men inte för att ”analysera” systemen, utan för att gestalta och levandegöra människor. Jag umgås hellre med en fattig, kanske analfabetisk, lantarbetare, än en mångordig ”anti-imperialist” som tagit imperialismen på entreprenad och som födkrok. ”Gå till de fattiga”, för där finns svaren på de frågor vi, många gånger förvirrade av allt brus, ställer oss. ■ ■

Att bli förtrogen med människorna han inspireras av är en av hans stora förmågor. fib 33


Korsord. PalindromSalo

Stolpe in Amusera

Beredskapstjänst

Blir Erik ibland

LUA8

Vokaler

På lott Slagruta

Förtala

Per Albins idé

Grav med porträtt

Lyxåk

Torkhuset

High School

Lundsberg

1001

Mobiltext

Romson

Segt virke

Dynasti i Kina Med plett

Drömstad Earl Grey

Trycka ihop

Jollen

På Atenbil

Ulf Peder

Standhumor

Förtjusande

Andra tonen

Raketer

DDRbyrå Sorgedikt Indianer Ni som objekt

Nazigrupp

Styrde i öst

Nyans

Hurra i Spanien

Fleming

Välvilja

Inferno man

Isländsk sagoman

Bävar Kommer däremellan Tor och Oden

Alltså

Civilstånd

Råken

Spår

Benådning

Skivspelare

Ett par

Ernesto

Lysa

Wägner

Renföda

Ytmått

Svar ska inkomma innan den 30 januari med de hemliga orden till red@fib.se eller via post till ”Folket i Bild/Kulturfront Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm”. Därefter drar redaktionen en vinnare. Första priset är boken Nobels fredspris, visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl. Om boken: När Barack Obama fick Nofib 34

Vassflotte

Köttdisk

Ska land byggas med Morötter

Bara

Oliver Hardy Matchdel

bels fredspris 2009 väckte det förvåning. Hur kunde en president som förde krig i både Irak och Afghanistan betraktas som fredsförfäktare, det ord Nobel använde i sitt testamente för att beskriva pristagarnas främsta egenskap? Den norska Nobelkommitténs beslut har blivit alltmer ifrågasatta. Fredrik S. Heffermehl har gått tillbaka till Nobels testamente och jämfört hans vilja med

E FORSGREN I K

kommitténs val. Han har granskat motiven bakom alla de pris som utdelats och kommit fram till ett förödande resultat: Nobels fredspris har omvandlats till ett pris som gagnar politiska och kommersiella intressen. Ett tröstpris kommer också att dras – en gratis provprenumeration på 4 nummer att ge bort till en vän som ännu inte upptäckt FiB/K. fib 35


änge har en skådespelare i Hollywood behandlats som paria efter den dag de fyller 60. Den åldersfascism som sedan länge har rått i filmbranschen har lett till att en förkrossande majoritet av alla filmer görs för de framtida konsumenterna ungdomar samt för den köpstarka gruppen ”unga vuxna”. Rollbesättningen har varit därefter. FRAMFÖR ALLT HAR marknaden varit

skoningslös mot kvinnliga skådespelare, som i snitt får flest rollförfrågningar precis innan de fyllt 30. För män har åldersfixeringen inte varit riktigt lika brutal och antal roller börjar inte sina förrän de fyllt 46. Lyckas en skådespelare ta sig till pensionsåldern blir det ännu skralare med uppdrag, framför allt huvudroller. Men det senaste året har det gått att ana en viss förändring. Grandma, The Intern, och Fem trappor upp har samtliga skådespelare som passerat 60-strecket i huvudrollen. Rock the Kasbah och Youth är två andra exempel. Självklart handlar det delvis om en marknadsanpassning. Den äldre befolkningen växer och kan bli en målgrupp att räkna med. Filmer med äldre skådespelare i huvudrollerna är dessutom ofta dramer, som kräver betydligt mindre budget än de actionfilmer som normalt befolkas av Hollywoods unga. TROTS ÖKNINGEN AV filmer med äldre

skådespelare i huvudrollerna är karaktärerna förvånansvärt likriktade. Den vanligaste rollen är den som charmefib 36

Diane Keaton och Morgan Freeman i Fem trappor upp.

rande världsfrånvänd, vis och förlåtande. Diane Keaton och Morgan Freeman i Fem trappor upp är ett exempel på detta. Filmen kretsar kring att paret är gulligt oförstående inför bostadsmarknaden, men i slutändan lyckas förlåta sig själva för sina tillkortakommanden. Den andra dominerande arketypen är den som Sir Ian McKellen får spela i den senaste Sherlock Holmesfilmen Mr. Holmes. McKellen får där ta sig an rollen som förvirrad och gaggig – men i slutändan också vis och förlåtande, eftersom gammal som bekant är äldst. DET GÅR INTE HELLER att fly till birol-

lernas värld. När en biroll skriven för en äldre skådespelare inte är vis och förstående, så har den i regel funktionen att något okänsligt peka ut elefanten i rummet. Sanningen får man inte längre enbart höra från fyllon och barn, utan också

från personer där bäst föredatumet anses ha passerat. Att det är denna skildring av äldre människor som har kommit att dominera i filmens värld är naturligtvis beklagligt. Sällan tillåts en karaktär över 65 vara kompetent och rapp, såvida det inte är en rutinerad affärsman som kan alla knep i boken som ska porträtteras. I stället får äldre människor i de flesta fall representera moral och trygghet. Som en följd av detta är det få av det senaste årets filmer med äldre huvudrollsinnehavare som vågar erbjuda något tuggmotstånd. Eviga teman som åldrande och död tillåts ta viss plats i samtliga, men behandlas allt för styvmoderligt i de flesta av fallen. I stället ligger fokus på att filmen ska maximera sin mysfaktor, och vad kan då passa bättre än en trygg gamling som kan förlåta allas misstag. Utrymme för en mer varierad representation av äldre människor finns onekligen.

Såväl regissör HsiaoHsien Hou som filmen belönades rikligt såväl under både Gyllene Hästen-galan i Taipei, som i Cannes. Att the Assassin utsetts till Taiwans bidrag till Oscarutdelningen för bästa icke-engelskspråkiga film kommer väl därför inte som en överraskning. Den här gången har Hsiao-Hsien Hou till formen tagit sig an en berättelse om makt, svek, krig och våld i Tangdynastins (åren 618–907) Kina. Det här är en film som har lånat manér från den kinesiska genren wu xia (ungefär riddarsagor som betonar kampkonst), men inte så mycket från filmgenrens fantastiska inslag. Det vill säga det är mindre skådepelare som hänger i rep, och ägnar sig åt annan akrobatik, än typiskt för filmgenren. I stället är det mera filosofi och meditation. Greppet att låna manér mellan film-

Machbeth

Regi: Justin Kurzel

Baserad på Shakespeares klassiska tragedi utspelar sig denna film mitt i det skotska vild landet. Det är påkostade krigsscener med sprutande tarmar och blod som skvätter i ultrarapid, men i övrigt är det enbart mindre avsteg från teatervärlden som görs. Historien om Macbeth är historien om högmod och fall. Krigaren Machbeth blir befodrad av kungen för sina tappra

genrer är annars inte ovanligt i kinesisk film. Särskilt minns vi Wong Kar-wais The Grandmaster (2013) som lånade friskt från såväl kungfufilmen som från den biografiska filmgenren till sin magisk-realistiska film som på ytan beskrev mästare Ip-mans liv men på djupet i stället beskrev minnet, kärleken och konsten att bli äldre.​ I Hsiao-Hsien Hous film gör lönnmördaren Nie Yinniang (lysande gestaltad av skådespelerskan Qi Shu) processen kort med grymma och korrupta lokala politiska ledare. Då hon misslyckas med ett uppdrag skickas hon av sin mästare till sitt hemland i syfte att döda den man hon varit förlovad till, en kusin som nu leder den största militära regionen i norra Kina. Efter 13 år i exil måste hon konfrontera sina föräldrar, sina minnen och sina sedan länge förträngda känslor. Som sin mästares vasall måste Nie Yinniang välja: offra den man hon älskar eller för evigt bryta med den rättfärdiga lönnmördarens heliga väg. Den här berättelsen är utsökt vackert fotograferad av Cinematografen Ping Bin Lee. Tempot är eftertänksamt långsamt. Och än en gång har Hsiao-Hsien Hou visat varför han tillhör världens bästa filmare. Det här är en given film för mellandagarna. joacim blomqvist

Chen Chang spelar Tian Ji’an.

krigsinsatser, men innan dess träffar han en grupp häxor som slår fast att han en dag ska bli kung. I sitt högmod, och ivrigt påhejad av sin fru Lady Machbeth, mördar han kungen och skyller på tjänstefolket. Han blir därmed Skottlands nye regent. Det tar inte lång tid innan han blir en tyrann och tillslut förlorar sin makt och sitt liv. I historien kan man se historiens speglingar till dagens svenska politiska spel, även om det är mindre blodigt i dag. Makten korrumperar och den du tror är din vän är i nästa stund din fiende. Dialogen är inte moderniserad, utan är tagen direkt från originalpjäsen. Det är ett poetisk men gammaldags språk som driver handlingen framåt. Det här är alltså inte ett av många försök att mo-

dernisera Shakespeare utan hans arv har verkligen tagits hand om. Inte heller skådespeleriet har befriats från det teatrala. Vid återkommande tillfällen står den som ska säga sin replik helt sonika rakt upp och ner och läser ut manus, medan de andra står bredvid uttryckslösa. Men även om dessa två saker, det teatraliska uttrycket och det invecklade språket, gör att de två timmarna filmen utspelar sig känns oerhört långa, tillför de en känsla av autencitet till historien. Det var såhär den var tänkt att avnjutas, utan att några klåfingriga Hollywoodagenter försökt disneyfiera den. Det är en tung film, mycket till följd av den gammeldags tonen, men den är väl värd att se. lucas de vivo

The Assassins utspelar sig i Tang-dynastin. FOTO: IMDB

TEXT gunnar harrius

Regi: Hsiao-Hsien Hou

Qi Shu har rollen som Nie Yinniang. FOTO: IMDB

Om Hollywoods åldersfascism L

The Assassin

FOTO: IMDB

Film.

fib 37


Litteratur.

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina Westin Kontakt: recensioner@fib.se

”Svårt att se helheten” Frontlinje Ukraina – Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska Unionen Författare: Richard Sakwa Översättning: Christer Lundgren Karneval förlag

Den brittiske professorn i rysk och europeisk politisk historia Richard Sakwa beskriver initierat Ukrainas utveckling sedan det blev en självständig stat år 1991. Landet hade då en utbildad och kunnig befolkning, god sjukvård, en ansenlig industri och stora natur-och energiresurser med goda ekonomiska förbindelser med Ryssland. Det kunde ha blivit bra men det blev det inte. Stora delar av industrin såldes av staten till oligarker som blev härskande klass och en plutokrati som satte egen makt, även politisk, och förmögenhet före landets intressen och tillstymmelse till demokrati. Bland folket tycks, då som nu, finnas en majoritet som önskar en fungerande, icke-korrupt, suverän stat med fredligt samarbete både öster- och västerut. Sakwa ser tre strömningar i Ukraina. DEN ”BLÅ” eller ”pluralistiska” som efter-

strävar självständiga och samarbetande stater i Europa från öst till väst på jämlik grund. Staten måste ta hänsyn till den brokiga etnografiska sammansättningen och respektera ryska som officiellt andra språk. Det talas av 80 procent av befolkningen. Den ”orangea” eller ”monistiska” som eftersträvar en homogen enspråkig nationalstat och präglas av russofobi. Den präglas av önsketänkande, är knappast demokratisk och har influenser från fib 38

samarbetet med det nazistiska Tyskland under ockupationen på 1940-talet. Den ”guldfärgade” fraktionen, främst oligarkerna, som är ansvariga för de statliga institutionernas sönderfall och en enorm korruption. Hundra personer kontrollerar 80–85 procent av Ukrainas rikedomar.

SAKWA ANALYSERAR och värderar utvecklingen främst utifrån uttalanden,

Dee Brown Översättning: Lars Ekegren och Lars Ohlsson Karneval förlag

EFTER ÖSTBLOCKETS sönderfall syntes

Natos utvidgning österut inte aktuell. Så sent som när Putin tillträdde såg han Rysslands inträde i Nato och EU som en möjlighet. Men den stängdes under president Clintons tid då Förenta staterna och EU inledde en politisk och propagandistisk offensiv för att knyta till sig Ukraina som ett led i inringningen av Ryssland. President Putin demoniserades och allt ryskt framställdes som ett hot. Det hjälpte inte att den ryska militär­ apparaten är en bråkdel av Natos eller att Putin inte visade några tecken på att vilja expandera. Han är faktiskt den ledare som har avträtt störst ryskt territorium näst efter Lenin. Sedan Ryssland satt ner foten och vägrat ge efter för påtryckningarna har parterna hjälpligt anpassat sig efter Minskavtalet och situationen har åtminstone tillfälligt stabiliserats. Men Ukraina kännetecknas av fallande produktion, bristande demokratisering och starkt fascistiskt inflytande. Inkomsten per capita har rasat till den fjärde lägsta i Europa. Det tycks inte finnas någon kraft, allra minst inom plutokratin, som kan leda uppbyggnaden av en demokratisk, icke-korrupt, effektiv och självständig statsapparat. De gamla konflikterna är latenta och utvecklingen gynnar inte folket varken sig i Ukraina eller Ryssland.

Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee – Den illustrerade utgåvan

Richard Sakwa.

överenskommelser och faktiska handlingar av de berörda parterna. Han slår effektivt hål på den i väst dominerande mediebilden av konflikterna. Men ibland drunknar nästan läsaren i alla faktauppgifter och komplicerade turer och det kan vara svårt att se helheten. Det är synd. Sakwa presenterar citat, bland annat från läckta telefonavlyssningar, som avslöjar Förenta staternas direkta inblandning i den politiska processen genom Obamas biträdande statssekreterare Victoria Nuland, vicepresident Joe Biden och ambassadör Geoffrey Pyatt. Sedan 1991 har Förenta staterna satsat över fem miljarder dollar på ”demo­kratifrämjande” i Ukraina. Och EU spenderade 496 miljoner Euro mellan 2004 och 2013 för att ”subventionera frontgrupper” i Ukraina. Sakwa hade vunnit på att knyta ihop sitt material. Det illustrerar på ett utmärkt sätt Förenta staternas imperialistiska globala strategi. åke kilander

Dee Browns banbrytande skildring av utrotningskrigen mot de nordamerikanska urbefolkningarna 1860–1890 och det hårda motståndet från apacher, cheyenner, comancher, siouxer och andra stammar skakade om och medvetandegjorde opinionen i USA då den utkom tidigt på 1970-talet, vid samma tid som filmer som Soldier Blue och Little Big Man gestaltade barbariska övergrepp mot indianerna. Det var mitt under Vietnamkriget, och parallellerna med

År noll

Ian Buruma Översättning: Emeli André Natur och Kultur

På omslagets framsida ser man en kvinnoskulptur som blickar ut över ett ruinlandskap med vänster hand i en bjudande gest. Ruinerna är Dresden och skulpturen står på rådhustornet och är ursprungligen döpt till Godheten (Die Gute). Men låt oss här se henne som Clio, historiens musa. Vad är det hon bjuder oss, vad är det vi åstadkommit? Boken behandlar ett enda år, år noll, 1945 då andra världskriget slutade. Temat är den stora metamorfos som måste ske vid krigets

den pågående slakten i Sydostasien var uppenbara. PÅ SVENSKA KOM boken 2008, tack vare

Karneval förlag. Den fick stor uppmärksamhet, såldes i flera upplagor och följdes upp med en annan bok av samma författare: Månaden när hjorten fäller sina horn, om siouxernas krig 1866. Nu har förlaget satsat stort med en illustrerad utgåva. Det är ett rikt och fascinerande bildmaterial som presenteras, vilket fördjupar skildringen betydligt: kartor och storslagna naturvyer, fotografier, teckningar, målningar, gravyrer och litografier. HÄR FINNS DETALJRIKA reportagebilder

och målningar: av den respektingivande publika avrättningen av trettioåtta siouxindianer i Mankato, Minnesota 1862, av kavalleriets massaker på tältlägret vid Sand Creek 1864, av striderna vid Wounded Knee, och tecknade stridscener av Red Horse, hövding över minneconjouerna 1881. avslut och övergången till fredliga förhållanden. AVSTAMPET SKER i det personliga; faderns erfarenheter som tvångsarbetare i Berlin och hans återvändande till ett normalt liv i hemlandet, Nederländerna. Buruma skriver om den stora extasen vid befrielsen, om den fruktansvärda hungern i ödelagda länder, om hämnden. Freden ledde till jättelika folkomflyttningar: krigsfångar, soldater, civila omflyttade, koncentrationslägerfångar eller folkgrupper som bara ansågs befinna sig på fel plats, miljon lades till miljon. Efter kriget kommer alla uppgörelser, maktkamper, krav på straff av ansvariga, vilket också kräver stiftandet av lagar, stadfästandet av rättsliga principer. Slående är hur många krigsförbrytare som ändå klarar sig undan och till och med gör karriär efteråt. Och slutligen framtiden, längtan tillbaka till en gam-

Här finns gruppfoton av rallare vid byggandet av den transamerikanska järnvägen och fotografier av förhandlingsdelegationer, talande, i sin enkelhet, om maktförhållanden och svekfullhet. Här finns en etnologisk dokumentation av olika indianstammars levnadssätt och kultur. STARKAST INTRYCK gör de många

porträtten: fårade, väderbitna, stolta, bekymrat allvarliga indianhövdingar, meditativa eller fundersamma kvinnor och män, självsäkra och brutala generaler och överstar, självmedvetna politiker och teatraliskt poserande legendariska gestalter som Buffalo Bill och Sitting Bull. Det är ett fascinerande bildmaterial i praktfull form – sammantaget 300 bilder – från en historisk period som lagt grund, materiellt och ideologiskt, för dagens globala supermakt och dess agerande på världsarenan. christer lundgren mal ordning av en del, krav på viktiga förändringar av andra. Historiens obönhörlighet lyser igenom: vilka långa fingrar Clio har! Hon sträcker sig efter konflikter och oförrätter, länge sedan timade och återupplivar dem i nutid, låter dem forma framtiden. BURUMAS PERSPEKTIV är den enskilda människan. Han använder sig av många olika typer av källor som tillsammans ger en komplex bild, inte vitt och svart utan i gråtoner som bokens omslag. Europeiska länder får naturligtvis stort utrymme men också andra delar av världen, inte minst Japan. Författaren pekar på hur krigserfarenheterna i Asien och Afrika så småningom drev fram avkolonialiseringen. Detta är en sådan bok som skapar nya tankar och insikter, en bok att läsas av alla som är det minsta historiskt och politiskt intresserade sisela björnsson fib 39


RECENSION

”Gripande och realistisk” Det blå mellan himmel och hav

Susan Abulhawa.

Susan Abulhawa Övers. Annika H. Löfvendahl och Jan Hultman Norstedts

Susan Abulhawa är född i Kuwait av palestinska föräldrar som flydde från Israel efter sexdagarskriget 1967. Numera bor hon i USA där hon har arbetat som biolog. Hon debuterade 2010 med romanen Morgon i Jenin, en roman som handlar om hur palestinierna, 1948, fördrivs av israelerna från sina hem och odlingsmarker, för att fösas ihop i, vad som visat sig vara stationära flyktingläger. Upphovet till denna roman var att hon under två veckors tid besökte Jenin på Västbanken, ett besök som hon säger förändrade hela hennes livsinställning. Romandebuten blev en stor internationell framgång. UNDER SITT BESÖK i Stockholm i sam-

band med att hennes nya roman Det blå mellan himmel och hav släpptes i oktober 2015, berättar hon, med sin ödmjuka framtoning, att hon inte känner sig som författare, detta trots de stora framgångarna med debutromanen, vilken redan har översatts till ett tjugotal språk. Hon beskriver det mer som en tillfällighet att hon över huvud taget började skriva. Hon var arbetslös och hon hade ett frö till en idé. Dock ingen utarbetad plan att följa. Planen växte snarare fram i takt med skrivandet. Trots att hon i sitt nuvarande hemland USA är en aktiv samhällsdebattör och människorättsaktivist i Mellanösternfrågor betonar hon att inriktningen i hennes romaner inte är politisk utan att hon i stället vill lyfta fram ”det lilla”, det vill säga beskriva det palestinska folkets fib 40

vardag. Det är ”det lilla” som är det betydelsefulla, menar hon. DEN NU AKTUELLA romanen Det blå

mellan himmel och hav handlar om kvinnorna i Gaza, deras liv och gemenskap. Om allt det som fyller de palestinska kvinnornas dagar, deras olika göromål, deras samvaro och deras kultur. Själv har hon som barn vuxit upp i denna matriarkala gemenskap och där fått lära sig de seder och bruk som hon som palestinsk kvinna måste känna till. Som liten flicka tillbringade hon dagarna med sina släktingar – mamma, mormor, farmor, mostrar och fastrar – betraktade allt de gjorde och lyssnade till allt de talade om. En stor källa till kunskap. Bokens handling tar sin början vid den tid då släkten Baraka tvingas bryta upp från sin hemby Beit Daras – detta när staten Israel utropas – för att sedan under sextio år leva i Gaza. Susan Abulhawa lyckas, precis som i sin tidigare roman, beskriva det palestinska folkets lidande och utsatthet på ett historiskt korrekt sätt men i romanform. De ”ansiktslösa” israeliska soldaterna våldtar de palestinska kvinnorna och lämnar dem att dö. De lemlästar männen. Övervåld är ständigt rådande. En av bokens huvudpersoner är en palestinsk pojke Khaled, svårt traumatiserad efter ett israeliskt granatanfall i Gaza. Han drabbas av ”locked-in-syndrom” och kan endast kommunicera med omvärlden

via blinkningar. Men han besitter i detta tillstånd förmågan att med djinnens (en demon) hjälp förflytta sig framåt och bakåt i tiden och möta sina redan bortgångna anhöriga. Ytterligare en central karaktär i boken är Umm Nazmiyeh, matriarkatets härskarinna. Hon är en stark, självständig kvinna som har många drag av Susan Abulhawas egen mormor. Den amerikanska psykoterapeuten Nur, med palestinsk ursprung och vars historia påminner om författarens egen, reser till Gaza för att hjälpa pojken Khaled att komma ur sitt inlåsta tillstånd. Under vistelsen i Gaza framkommer Nurs relation till släkten Baraka. DET BLÅ MELLAN himmel och hav är

en gripande bok som med självklarhet och realism berättar om de betingelser befolkningen i Gaza lever under, om den uppgivenhet som de oförutsägbara luftangreppen från Israels sida skapar hos dem men också hur de trots detta lyckas forma en vardag och leva ett liv. I USA recenserades och uppmärksammades Susan Abulhawas debutbok endast av oberoende – inte av ledande – tidningar. Trots de internationella framgångarna debutboken förde med sig, är intresset för den nu aktuella boken bland ledande tidningar i USA lika svalt. Israel-Palestinakonflikten är mycket infekterad i just USA, menar författaren. Intressant – om dock inte förvånande – information. agneta willans

Irakisk Kristus Hassan Blasim Bonnier

Sedan Irakisk Kristus gavs ut på engelska har kritiker tävlat om att överträffa varandra i hyllningar. Han har lyfts fram som ”vår tids främsta arabiska författare” av the Guardian och blivit belönad med en rad prestigefyllda priser. Är han värd det? Innan jag läste den ville jag nästan såga den bara för att få vara den som påpekar att kejsaren är naken. Men jag var försvarslös mot dessa oerhört vackra och märkliga noveller. Hassan Blasim ger röst åt flyktingar, åt de oskyldiga offren och åt bödlarna och skildrar deras livsöden med en hisnande fantasi. Det är ingen slump

Krisernas Grekland i politik och litteratur – Arvet från Sokrates, Zorba och Lambrakis

Christina Heldner & Torsten Rönnerstrand Carlssons 2015

Äntligen, tänkte jag (som har bott några år i Grekland och själv skrivit om landet), när jag hörde författarna till den här boken presentera sitt arbete i en föreläsning på ABF i Stockholm, nu i oktober. Äntligen kommer någon som sticker hål på bubblan om den grekiska förträffligheten med det stolta arvet från antiken och dess filosofer och levnadsdiktat. Äntligen kommer någon som ordentligt har granskat hur de grekiska ledarna och de utrikes ifrån kommande observatörerna och författarna har slarvat med historiebeskrivningen, rent av dolt eller ljugit – kanske mot

att han jämförts med Borges och Kafka; ingenting stämmer. Dikt och verklighet flyter ihop och vardagen framstår till sist bara som en dröm hos någon som slumrar djupt. För hur ska man egentligen förstå verkligheten när man under hela sitt liv levt i fruktan för maktens tortyrkammare, för kriget och hungern under handelsblockaden? Hur ska man förstå sin tillvaro när en självmordsbombare mördar ens familj? I Irakisk Kristus får vi gåtfulla svar på den gåtfulla verklighet i vilken berättelserna utspelar sig. ÄNDÅ ÄR BLASIMS berättande så övertygande att man vill tro att det är verkligheten som är hopdiktad och inte miraklen. Och förmågan att få läsare att ifrågasätta verkligheten äger bara en verkligt stor författare. Svärtan och sorgen ligger som ett dovt buller i alla berättelser, men Blasims absurda och ekivoka humor ger lindring, som novellen En Armétidning där han

bättre vetande – i sina rapporter. Några, likt Winston Churchill som hade sina politiska motiv, men också anglosaxiskt tränade författare likt Lawrence Durrell och Henry Miller, får stå till svars. Heldner & Rönnerstrand visar djupa kunskaper i grekisk historia och kulturliv och har lång och rik erfarenhet av samhället i modern tid. Deras litterära insikter och bakgrund är här mycket betydelsefull för att se sambanden till dagens aktörer som påverkar det grekiska samhället. BOKEN VÄXLAR på ett välformulerat sätt

mellan de kända filosofernas tankar, idéer och skrifter och hur detta formats och anammats hos senare tiders berättare och tolkningsföreträdare. Sokrates livsverk och dödsform återkommer med jämna mellanrum, där dennes (via Platon) brist på demokratiskt format styrelsesätt betonas. Utöver för Sokrates och Platon, så ger författarna initierade porträtt av en rad nutida författarskap, bland dem Miller, Durell, Nikos Kazantzakis, Göran Schildt, Theodore Kallifatides och Aris Fioretos. Men Mikis Theodorakis, ofrånkomligt,

»

Varenda en av dessa noveller kommer att bli föremål för c-uppsatser i litteratur­vetenskap

kallar tillbaka en avliden kulturminister från de döda för att få höra hans historia: ”Tack så mycke käre Herr Författare, för att jag har beretts detta ypperliga tillfälle!” Eller novellen Beto där flykten från Irak skildras ur en hunds perspektiv. VARENDA EN av dessa noveller kommer

att bli föremål för c-uppsatser i litteraturvetenskap, och de förtjänar verkligen analys och eftertanke. Men ännu viktigare: vår gråt och glädje. viktor örberg finns med som både tonsättare och författare. Mikis livsöde hänger nära samman med händelserna under juntatiden 1967– 1974 och den politiska och ekonomiska pressen mot befolkningen både inifrån och utifrån, främst från nordamerikansk sida. Här tillrättalägger författarna den förvanskade bild som getts av Churchill och även svenska skribenter. NOBELPRISTAGAREN Odysseus Elytis’

omfattande och allmänt erkända diktcykel To Axion Esti får stor plats i boken och detta är motiverat som belysning av dagens politiska situation. Centralt i boken är den nutida politiska turbulensen, de många partiernas framgång och fall och korrupta ledares manövrar inom den grekiska oligarkin. Vad skall hända med detta samhälle, där ingen samhörighet tycks finnas för en enad politik? Är de nutida ledarna, likt juntans, påverkade av Sokrates? Hur skall de mörka krafterna långt till höger tyglas och hur skall den enorma statsskulden hanteras i en flod av flyktingströmmar? berndt a. paulsson fib 41


SKOLSTARTEN Onkel Sam (till sin nya klass i civilisering): – Nu barn, måste ni lära er dessa läxor antingen ni vill eller inte! Se på klasskamraterna före er. Kom ihåg att mycket snart kommer ni att vara lika glada som de att vara här. De fyra nya eleverna, Filippinerna, Hawaii, Puerto Rico och Kuba ser måttligt entusiastiska ut. Indianen, på en stol vid dörren, har aldrig fått lära sig läsa så han håller boken upp och ner. Kinesen, utanför dörren, har över huvud taget inte blivit insläppt. Och den svarte gossen får ägna sig åt fönsterputsning. På svarta tavlan står: USA måste styra sina nya områden, med eller utan deras medgivande, tills de kan styra sig själva. Publicerad på sidorna 8–9 i Puck magazine 25 januari 1899.

LOUIS DALRYMPLE 1861-1905

Född i Cambridge, Illinois. Studerade vid Pennsylvania Academy of Fine Arts och Art Student League i NewYork. År 1886 visade Dalrymple teckningar för Joseph Keppler, grundare och redaktör för Puck, och anställdes på redaktionen. Dalrymple arbetade 42 Puck femton fib år för innan han gick över till konkurrenten Judge under sina sista år.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Satirarkivet skapades, och drivs fortfarande, av Folket i Bild/Kulfib 43 donaturfront efter att en större tion inkommit.


Skriftställning.

DET LÄNGRE PERSPEKTIVET

N

TEXT jan myrdal

u skall jag skriva det ”vänstern” inte vill och därför misslyckas. Alltså intellektuellt och historiemedvetet. På nätet och i olika tryckta texter – också mina – citeras Zhou Enlai. Han skall 1972 på frågan om betydelsen av den franska revolutionen 1789 ha svarat: ”Det är för tidigt att säga”. Jag eller någon läsare borde ta sig tid att kolla citatet ordentligt. Men så som det står är det ett helt riktigt påpekande. Ett i Marx tradition för övrigt. Ty han – och för övrigt även Lenin – lät sig inte styras av fastlagt orubbliga sanningar utan arbetade med ständiga omprövningar. Jag har brukat hänvisa till Paracelsus som för femhundra år sedan påpekade att det var nödvändigt känna tidens ålder för att handla med förnuft. Vänstern (med eller utan citattecken) har gång på gång lidit nederlag genom stelnad oförmåga att inse detta. Den härskande klass (vilken är en realitet) som styr över de i tiden rådande tankarna har därmed kunnat behålla makten. LÅT MIG TA några exempel: Under nit-

tonhundratrettiotalet var det dåtida kommunistpartiet i Förenta staterna intellektuellt och politiskt betydande. Det fanns under krigets klasstrider en verklig möjlighet till samhällsförändring. Men de hade också i detta då under ”New Deal” övertagit den förhärskande synen på 1776 i Nordamerika som en progressiv revolution (kunde åberopa sig på hur Marx i sin tid skrivit om den.) Detta ledde till uttalanden som att ”Kommunism är dagens amerikanism (i en jeffersonsk mening).” Den som gick längst i denna historietolkning var Earl Browder som bidrog till att med denna fib 44

Den mexikanska ledaren Benito Juaréz segrade i frihetskriget mot de franska trupperna.

motivering lägga ned partiet som parti. Den som vill förstå detta bör läsa Earl Browder. Teheran. Our Path in War and Peace (International Publishers, New York 1944). Det är viktigt läsa honom ty han resonerar. Men denna analys innebar att hela den mycket starka och ideologiskt breda trettiotalsvänstern i Förenta staterna kunde trasas sönder, bli oförmögen till samhällsförändring och sedan genom McCarthyismen drivas undan till sekt. Det är farligt att tänka fel. EN NUTIDA kommunist i Förenta staterna, Gerald Horne har i mycket omsorgsfullt dokumenterade föreläsningar om 1776 i stället kunnat visa att det egentligen var en slavägarkontrarevolution mot Londonregeringens (av sina klassintressen, bomull och handel)

begynnande motstånd mot de nordamerikanska koloniernas slavägarekonomin och pågående folkmord på ”indianer”, ursprungsbefolkningen. (Se t.ex: Gerald Horne. The Counter-Revolution of 1776. Slave Resistance and the Origin of the United States of America. New York University Press, 2014, ISBN 978-1-47989340-9.) En vänster i nutidens Förenta stater måste för att bli verkningsfull se och ta ställning till dessa skiftande historiesyner. Jag har under senare tid arbetat med en bok om de parisiska populärbilderna 1870–1871 inför och under Pariskommunen. Dess erfarenheter är oss ännu i mycket bestämmande. Ty den visade i sin tradition hur arbetarklass och det arbetande folket kunde (under enormt intensiva diskussioner) organisera ett

Zhou Enlai menade 1972 att det var för tidigt att uttala som betydelsen av den franska revolutionen 1789 .

annat samhälle. Viktigt var att rörelsen var så bred att den även omfattade frimurarna – med sin bestämda klasstillhörighet. Och att de mot varandra ideologiskt stridande grupperingarna i praktiken drevs till lösningar. Det finns dock flera skäl till nederlaget. Jag tar också upp två det mer sällan talas om. Det ena var att de dåtida kommunarderna inte insåg – och alltså politiskt kunde utnyttja – det för den stora småbrukargruppen bonapartister klassmässigt bestämmande: Det var Napoleon I som med code Napoleon så juridiskt ordentligt befäst deras nyerövrade äganderätt till jor-

den att de förra härskande inte ens under kontrarevolutionen kunde ta den ifrån dem. De skulle kunnat göras till bundsförvanter i stället för reaktionens fotfolk. DET ANDRA VAR det som Benito Jua-

réz vilken segrat i frihetskriget mot de franska trupperna och den inhemska reaktionen (och avrättat den till härskare utifrån tillsatte österrikaren) skrev den 18 december 1870. När den kriminellt oduglige Napoleon III avsatts förde Frankrike ett rättvist krig. De mexikanska frivilliga skulle avresa för att i detta delta och ge sina liv för den universella

republikens sak. (Innan de hann till Europa hade borgarnas fega militärer och politiker dock redan gett sig till preussarna.) Som Juaréz bedömde det kunde Frankrike segra. Dock blott om de franska soldaterna insåg hur guerillakriget skulle föras. Men hans erfarenhet av franska trupper (som varit honom militärt överlägsna) var att de inte dög då de tränats till reguljär soldatlydnad. Det oroade honom. På vår kant är den ständiga omprövningen nödvändig. Annars tuggar vi om det förflutna och går under i dess efterföljd. ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt.

ningen? Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

Kallelse till föreningen Folket i Bild/ Kulturfronts ordinarie stämma

Lördagen 23 april 2016 kl 10-16, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Motioner till stämman ska vara styrelsen@fib.se tillhanda senast 26 februari 2016. Medlemmar har närvaro- och yttranderätt.

FiB-juristerna har parollen Juridisk hjälp – för folkets rättigheter. Har du någon fråga om lagar och förordningar? Kontakta då Fibjuristerna! Mejla dina frågor till red@fib.se så vidarebefordras dem till FiB-juristerna.

ÄR DET VÄRT ATT ÖVERKLAGA KOMMUNENS BESLUT? Tänkte installera vattentoa i sommarstugan. Tillsammans med en entreprenör har jag tagit fram en lösning. Vi utför anläggningen med markbädd enligt Fanns system och uppnår kraven för hög skyddsnivå både för reduktion av BOD och kväve. Endast fosforreduktionen

ligger under kravet för hög skyddsnivå. Dock klarar systemet där normal skyddsnivå. Eftersom stugan ligger långt från vatten så finns ingen risk för att avloppet skulle medföra någon negativ påverkan på miljön. Miljöinspektören från kommunen

är dock inte nöjd utan kräver att systemet skall klara hög skyddsnivå även för fosfor. Det skulle bli mycket dyrare och dessutom kräva fördyrat underhåll som bara det skulle kosta tusentals kronor per år. Är det någon idé att överklaga? bn

”Om du har tid och kraft – överklaga” SVAR: Jo jag tycker du ska överklaga.

”I och med kommunens direkta närhet till Mälaren som är övergödd samt många sjöar som är belastade av näringsämnen i kommunen har det gjorts en bedömning om att hög skyddsnivå för fosfor ska gälla i hela kommunen.” Detta är kommunens motivering som jag inte tror är hållbar. Kommunen måste göra en bedömning i varje enskilt fall. Kommunen hänvisar till Naturvårdsverkets allmänna råd, NFS 2006:7 om små avloppsanordningar. Dessa är inte bindande utan tänkta just som råd. Där anges att behovet av skyddsåtgärder bör relateras till vilken skyddsnivå som recipienten behöver med avseende på hälso- och miljöskydd. Sex olika kriterier anges där ett eller flera ska vara uppfyllda för att hög skyddsnivå fib 46

ska gälla för det skyddade intresset. Också enligt dessa råd ska således en bedömning göras i det enskilda fallet. Som jag tolkar dessa råd skulle din avloppsanläggning inte fordra hög skyddsnivå. Det är ju inte fråga om att till exempel ”Utsläpp av renat avloppsvatten sker direkt, utan föregående fördröjning i exempelvis dike, till känsligt ytvatten, till exempel nära badplats.”

De gällande lagreglerna hittar man i 2 kap miljöbalken. Enligt min bedömning måste du anses uppfylla dessa villkor om att bland annat vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Enligt 2 kap 7 § miljöbalken måste man dessutom göra en rimlighetsavväg-

ning mellan nyttan av åtgärden i förhållande till kostnaderna för densamma. I ett rättsfall, Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolens dom 2015-11-16 i mål M 2891-15 har en liknande fråga bedömts. Domstolen lägger särskild vikt vid att det ”stora avståndet till närmaste vattendrag gör det osannolikt att några fosforutsläpp från anläggningen skulle nå ytvattendragen.” Domstolen ansåg därför inte att det med hänsyn till regeln 2 kap 7 § var rimligt att i det fallet förelägga en fastighetsägare att ändra sin anläggning. Så om du har tid och kraft överklaga. Först till länsstyrelsen och om det inte går vägen så kan du få prövningstillstånd och saken prövad hos markoch miljödomstolen. per åberg

Missa inte vår hemsida

Tycker du inte att magasinet räcker hela månaden? Då kan du läsa mer Folket i Bild/Kulturfront på fib.se

»

RECENSIONER

Filmregissören Reis Çelik reser tillbaka till sin hemstad Çildir i östra Turkiet vid gränsen mot Georgien för att göra en film tillsammans med skådespelaren Tuncel Kurtiz. OLA PERSSON

»

REFLEKTIONER

När extremhögern tar mer och mer plats i det europeiska politiska rummet, så får det mig att tänka på Dietrich Bonhoeffers dagboksanteckning som han skrev när han satt i fängelse.

MELKER GARAY

»

DEBATT

Ett nytt storkrig väntar inte, däremot destabilisering i både Europa och Asien. Ukraina, Syrien, Libyen, Irak, Afghanistan USA försöker med klassisk uppdämnings- och splittringsstrategi att värna sitt imperium mot uppstickande stormakter.

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism sedan 1971 och med start 1934. MEDARBETARE DETTA NUMMER OMSLAGFOTO:

Staffan Axelsson. MEDARBETARE:

Kjell Vowels, Eva Wernlid, Mare Toomingas, Hans Isaksson, Lucas De Vivo, Pelle Sunvisson, Hanna Strid, Kristina Eriksson, HansMagnus Meincke, Kg Hammar, Brandalism, KlaraG, David Ericsson, Oscar Aspman, Karl-Erik Norrman, Sigge Andersson, Emmelie Carlsson, Tove Lindén, Jens Eliasson, Lennart Kjörling, Erik Forsgren, Carl Krantz, Gunnar Harrius, Joacim Blomqvist, Åke Kilander, Sisela Björnsson, Christer Lundgren, Agneta Willans, Viktor Öberg, Berndt A.Paulsson, Jan Myrdal, Per Åberg, Hans Lindström.

MATHIAS CEDERHOLM

»

REPORTAGE

Inte ens namnet Europa är sakkunskapen överens om. En förklaring som av någon anledning inte blivit så populär är att Europa kommer från feniciskans urappa, vitt ansikte. Enligt en vanligare förklaring är Europa helt enkelt solnedgångens land.

STEFAN LINGREN

Nummer 2 kommer den 11 februari. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna. Med dessa tre utgångspunkter välkomnas alla prenumeranter, medarbetare eller medlemmar i föreningen oavsett partisympatier eller andra eventuella grupptillhörigheter. Vi lägger särskilt vikt vid frågor och aspekter som etablerade media och politiker inte gärna vill ta i. Medarbetare i tidningen redovisar sina egna åsikter och utgångspunkter. Det finns inte plats för osignerade artiklar och kommentarer.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Lucas De Vivo. WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist. LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. KORREKTUR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Salamaah Abdul Karim, Christer

Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se. PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K EKONOMI: ekonomi@fib.se REPORTAGE- OCH UPPLAGEFONDER: plusgiro 65 77 50-6,

FIB/K eller Swish: 1232240356. FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr, Extratjockt nummer: 75 kr

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: annons@fib.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts

in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2015. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Sista sidan.

fib 48

www.bonton.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.