FiB 11 2015

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

JEMEN Misär efter revolutionen ITALIEN Maffian odlar dina tomater BOKMÄSSAN Yttrandefrihet under lupp

MANKELL SKRIVER OM FIB fib 1

Folketibildelva201549 kr

Oberoende och utan presstöd sedan 1971

Redaktören.

INNEHÅLL

Krönika.

Om det fria ordet

Månadens SATIRARKIVET.SE

Vad betyder fred, egentligen?

PRECIS NÄR VI PÅBÖRJADE arbetet med det här numret av FiB/K nåddes redaktionen av nyheten att Henning Mankell gått ur tiden. Läs hans egna ord om varför han all­ tid förnyade sin prenumeration på FiB på sidan 6 och om Torbjörn Wiklands text om hans betydelse för föreningen på sidan 8.

Henning var en av dem som drog i gång vårt magasin 1971. Redan från början beslutades det att tidningen skulle stå på egna ben. Inget bidrag från stat­ liga institutioner har heller ramlat ner i magasinets fickor. I stället har den levt på prenumerationer, ideellt arbete och stöd­ donationer. Därför finns ingen möjlighet att hota med indraget stöd om vi kritiserar någon och därför vågar vi ta i frågor som andra backar för.

»

Henning var en av dem som drog igång vårt magasin 1971.

Redan från början beslutades det att tidningen skulle stå på egna ben. Inget bidrag från statliga institutioner har heller ramlat ner i magasinets fickor.

När riksdagen återsamlades i år lades motioner om att straffa tidningar som ”farit med osanning” med sänkt eller in­ draget presstöd. Och i hela världen försäm­ ras yttrandefriheten av olika anledningar.

Det kan vara så att FiB/K aldrig behövts så mycket som nu.

Därför skriver vi i det här numret om föreningens remissvar om värdlandsavta­ let, sidan 14, om situationen i Jemen, sidan 16 och om maffian i Syditalien, sidan 22.

Trevlig läsning av de fria orden.

lucas de vivo fib 2

6 Henning Mankell och Folket i Bild/Kulturfront 10 Nato-debatt på Stockholms kulturhus 12 FiBs om värdlandsavtalet 20 Afghanistanfrågan 26 Bokmässan i Göteborg 32 Strindberg och

8

43 22

vetenskapen, del 2

Den italienska Agromaffian styr livet för papperslösa immigranter som jobbar under hemska förhållanden. Nu har även fattiga kvinnor börjat jobba på de slitsamma grönsaksfälten som en följd av krisen.

38 Bokrecensioner 42 Filmrecension 44 Myrdals skriftställning 46 Rätt och Rådligt

Henning Mankell gillade FiB/K. I en krönika från 1998 skrev han om varför han alltid förnyade sin prenumeration på tidningen. Vi återpublicerar den i månadens nummer.

16

Jemen dras sönder av olika konflikter. När presidenten, till följd av den arabiska våren, avgick efter 33 år vid makten släppte alla fördämningar. Tanja Holm berättar från ett trasigt land.

36

Vi har besökt en berättarkväll, anordnad av ett sällskap som vill hålla den muntliga berättelsen vid liv. Vem som helst får berätta om vad som helst och publiken kastas mellan skratt och förfäran.

NYLIGEN LÄT JAG MINA NIONDEKLASSARE hålla tal på temat vad skulle ni säga om hela världen lyssnade.

När min lillasyster hörde det utbrast hon skrattande – Det är ju bara för att du vill att de ska prata om fred! Vad skulle de annars prata om liksom?

Hon har så klart rätt. Fred har kommit att vara eller åt­ minstone symbolisera mänsklighetens högsta önskan. An­ tagligen är det just det som gör ordet så bedrägligt. Fred kan vara vapenstilleståndet under vilket alla sociala orättvisor kvarstår. Fred kan vara de rikaste ländernas ockupation av ett av världens fattigaste. Fred kan vara tiotusentals kärn­ vapen med potential att utplåna civilisationen.

Men att fredsbegreppet kan fyllas med vad skit som helst betyder inte att det är oanvändbart. Vi måste bara vara noga med att definiera det. Så som Nobel gjorde i sitt testamente.

Det handlar om avrustning, skiljedom och internationa­ lism. Med andra ord om en radikalt annan världsordning.

Det är en definition som den norska nobelkommittén har urlakat till oigenkännlighet med pris till Obama, EU

»

Fred har kommit att vara eller åtminstone symbolisera mänsklighetens högsta önskan.

och Kissinger. Men det är också en definition som bland an­ dra den norske författaren Fredrik Heffermehl har kämpat outtröttligt för att återupprätta.

Nu har så ett nytt fredspris utdelats. Den här gången till Tunisiens nationella dialogkvartett. Det är inget kon­ troversiellt pris. Dels för att organisationerna är nästan helt okända, dels för att de åtminstone hyfsat stämmer in på No­ bels definition.

För visst har de arbetat mot krig och åtminstone på ett nationellt plan för förbrödring. Ändå är det en tanke som skaver. Indirekt läggs väl skulden för den arabiska vårens misslyckanden nu på folken. Som om det var deras oförmå­ ga att upprätta dialogkvartetter som ledde till blodbaden.

Så mörkas den roll bombningarna av Libyen spelade. Det massiva våldsanvändandet och ständiga intervenerandet började där.

Och mina niondeklassare? De pratade om att leva i mil­ jonprogrammet, om religionens förförande makt och om att snacka mindre och göra mer. Inte en enda talade om fred. Än lever hoppet om det radikalt annorlunda. pelle sunvisson fib 3

Sverige i bild.

Noterat.

Sum ergo cogito

Kaoset i riksdagen fortsätter. Allt ställs återigen på ända när DÖ fallit.

ILLUSTRATION

mare toomingas

foto ulf björe

Visselblåsare avslöjar drönarkrigets fasor

På fem månader har 200 oskyldiga männ­ iskor dödats av USAs drönare. 35 personer som tydligen ansågs vara skyldiga och där­ för värda att dödas har också strukit med.

Utan att veta vem man skjuter på dödar alltså drönarna personer. Det är online­ tidningen The Intercept som publicerar uppgifter som den fått av en läcka som avslöjar hur drönarna fungerar på riktigt.

Tänk om någon kom med ett plan och sköt personer från luften i hopp om att de utgjorde en fara här i Sverige.

SD vill avskaffa presstödet – följer Bonniers linje I sin budgetmotion vill Sverigedemokraterna avskaffa presstödet. De vill i stället erbjuda sänkt reklamskatt. Det är en reform som fib 4

Bonniers länge lobbat för i EU, säger Johan Ehrenberg, ägare av ETC-koncernen i ett mejl till FiB. De tidningar som innehåller mest reklam tjänar mest på reformen och det är Bonnier-koncernen har tidningar med väldigt mycket annonser. Avskaffat presstöd skulle döda många små tidningar, speciellt på landsbygden, som inte kan leva på annon­ ser. Men vi på FiB behöver inte oroa oss för egen del, för vi inte tar emot stödet, till viss del av just den här anledningen. Men vi kan ändå se behovet av pluralism i medievärlden.

Ännu en av Blairs lögner om Irakkriget avslöjad

Våren 2002 talar den brittiske premiär­ ministern Tony Blair om Irak. Han förordar diplomati. Men det är bara ett spel för gallerierna och opinionen. I en tidigare hemlig rapport från den amerikanske utrikesministern Colin Powell till president

George Bush avslöjas nu att Blair i april 2002 redan hade bestämt sig för att delta i en militär insats mot Irak. Enligt Powell var det troligt att Blair under kommande möten skulle ”ta upp idéer för 1) hur Irak trovärdigt kan framställas som ett hot mot världsfreden; 2) hur Iraks grannar ska hållas på vår sida; 3) hur krav på stöd från FN:s säkerhetsråd ska hanteras; och 4) visa att vi har tänkt igenom ’dagen efter’”. Resten är som det heter historia.

FiB rättar:

I förra numret stod det att fel namn under artikeln ”Vem bryr sig om det flyktingarna flyr från”. Den är skriven av Jan Wiklund, medlem i Gemensam Välfärd och Jordens Vänner. Texten har tidigare varit publicerad på http:// www.gemensam.wordpress.com, och inget annat.” fib 5

Sverige.

Stöd Folket i Bild/Kulturfront Då kan Folket i Bild/Kulturfront bli mer spännande, nå ut till fler och fortsätta att vara oberoende!

ILLUSTRATION: KARIN SUNVISSON

En Leopard, namnet på Mankells förlag, i sin palestinasjalsbeklädda päls kliver på Henning Mankells 37 böcker.

Henning Mankell – nära vän till Folket i Bild/Kulturfront

fib 6

FOTO: JAN AINALI

M

ånga har uttryckt sin sorg över Henning Mankells bortgång. Men de flesta har bara belyst en av hans sidor – skaparen av Wallander, det vill säga den skickliga, uppskattade och in­ ternationellt erkända deckarförfattaren.

Då har stora etablerade medier, delvis med undantag av SVT, glömt eller bort­ sett från andra sidor av hans insatser, till exempel att han konsekvent motsatt sig alla former av stormaktsförtryck.

Han visste, bland annat genom sin långa närvaro i södra Afrika, att imperialism inte bara var något historiskt utan en påtaglig realitet än idag – oavsett vad etablerade massmedier skrev.

Klarsynen om dagens stormaktsför­ tryck knöt honom mycket nära Folket

Henning Mankell.

i Bild/Kulturfront. Fem dagar före sin död skickade han som medlem i FiB/K ett bidrag till vår reportagefond och upplagefond – liknande bidrag hade han skickat flera gånger tidigare – sär­ skilt när utgivningen under ett par år var hotad. Han visste att som tidskrift

har vi konsekvent motsatt oss statligt presstöd för att helt oberoende kunna skriva om sådant som andra tiger om eller förnekar, till exempel organ­ stölderna i Israel från dödade Pales­ tinier. Och att vi därmed försvarar yttrande- och tryckfriheten.

Så här skrev Henning Mankell om Folket i Bild/Kulturfront i Expressen 1998: ”Det finns … en tidskrift vars prenume­ ration jag omedelbart förnyar. Jag har i stort sett hållit den sedan den började komma ut. ... Den tidskrift jag talar om är Folket i Bild/ Kulturfront. Inte är det av sentimentala skäl jag håller den. Utan för innehållet.”

Vila i frid, stolte kämpe!

Torbjörn Wikland Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront

För de goda reportagen …

FiB/K har i decennier stått upp för antiimperialism, folkets kultur samt yttrande- och tryckfrihet. Därför har vi ibland kommit i konflikt med makten. Då är det tryggt att vara oberoende och fortsätta att säga nej till statsbidrag – som vi gjort sedan starten 1971.

… och för en ökad upplaga

Mycket av vårt arbete drivs ideellt men för att göra en bra tidning måste vi även kunna betala journalister och fotografer för att göra viktiga och inträngande reportage.

Därför behöver vi extra resurser genom vår reportagefond. Det är vårt sätt att göra medborgarfinansierad journalistik. Men att nå ut till nya läsare kostar också pengar. För att få fler att upptäcka vår tidning skapar vi därför också en upplagefond.

Hjälp oss därför att fortsätta vår utgivning, bli bättre och nå ut till fler.

Sätt in ditt bidrag på plusgiro 65 77 50 – 6 och skriv vilken fond du vill stödja. Skriver du ingen specifik fond, delar vi upp beloppet lika mellan dem.

Torbjörn Wikland Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront

Bidra till en bättre tidning! plusgiro 65 77 50-6 Eller Swish-nummer: 1232240356

fib 7

SVERIGE 1998 skrev Henning Mankell om Folket i Bild/Kulturfront i Expressen. Det var den enda tidskrift han var säker på att han skulle förnya prenumerationen på. Han skriver bland annat att FiB innehåller ”Bilder av världen. Som den är.” och att det inte är av nostalgiska skäl som han prenumererar. Nedan följer en återpublicering av krönikan.

En tidskrift som håller i 25 år

V

TEXT henning mankell ILLUSTRATION karin sunvisson

arje år så här i januari är det minst ett ställningstagande som gör sig påmint. Vilka tidskrifter ska jag fortsätta att prenumerera på? Vilka kan jag ge upp?

Vilka kan tillkomma?

Särskilt många har jag inte. Eftersom jag reser så mycket blir de liggande i sina – obegripliga och onödiga – plastfodral.

Olästa ofta. Eller så betar jag av dem i ett enda svep. Där det mesta förstås blir ett skummande.

Det finns dock en tidskrift vars prenumeration jag omedelbart förnyar.

Jag har i stort sett hållit den sedan den började komma ut. 25 år har gått sedan dess. Har jag inte haft den något år har det berott på att jag varit borta och glömt förnya prenumerationen. (Något år mot slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet hade jag nog helt enkelt inte heller råd!)

Den tidskrift jag talar om är Folket i Bild/Kulturfront.

INTE ÄR DET av sentimentala skäl jag hål-

ler den. Utan för innehållet. Jag läser den rätt noga. Precis som andra tidskrifter är den inte alltid helt igenom bra. Men oftast. Dessutom finns där Myrdals och Guillous krönikor.

FiB/Kulturfront har en plattform. fib 8

”Försvar för yttrande- och tryckfrihet.

För en folkets kultur. Och antiimperialism.” En och annan möter jag som rynkar på pannan och undrar varför jag håller fast vid FiB. Är den inte över­spelad?

Växer inte mossan tät bland reportagen?

MEN DET ÄR JU precis tvärtom. När det

bedrägliga informationsslagget regnar över oss påminner FiB om att världen faktiskt ser ut som den gör. Att yttrandeoch tryckfriheten är själva basen för en demokrati som inte bara blivit ett slutet rum. För de politiker som dagligen tömmer det offentliga samtalet på alla vettiga innebörder. En påminnelse om att utan yttrande- och tryckfriheten dör möjligheten till kritik och undersökning.

På plattformens andra led – ”För en folkets kultur” – tänker jag mycket i dessa dagar. När politikerna i Göteborg envisas med att enbart räkna kultur i x antal kronor per skattebetalare och menar att de står sig bra i den svenska kommunala kultursatsningsligan. Men det är i Göteborg man lägger ansvaret för Stadsteatern i händerna på en inkompetent och högavlönad konsult.

DEN FOLKLIGA kulturen börjar med att man tar ansvar för att locka in hunger efter kunskap i uppväxande generationer.

Skapar lust till lärande och vetande. Till upplevelser. Men i det politiska galleri som nu är förhärskande ses det okunniga folket som en tillgång. Kritiska medborgare har ju en tendens att bli ifrågasättande och bråkiga.

Och sedan till sist ”antiimperialismen”. Nu brister den asiatiska ekonomin.

I rasande fart ökar den finansiella krisens omfattning. När bubblan på allvar spricker kommer de rika förstås att ha hunnit se om sitt hus. Men alla andra?

Pensionärerna som lurats satsa sina pengar i lockande fonder och står igen med luft.

SEDAN FIB STARTADES för 25 år sedan

har järngreppet om den fattiga världen hårdnat. Rovdrift, handelshinder, ökad fattigdom. Imperialismens företrädare försvinner emellanåt ut i kulissen för att byta om till nya skepnader. Men skådespelet är detsamma. Vidrighetens skådespel.

Inte är det alltså av sentimentala skäl jag fortsätter att hålla och läsa FiB/ Kulturfront. Och någon mossa växer där inte. I senaste numret kan man läsa om både järnverket i Hagfors och Jerusalem.

Bilder av världen. Som den är.

Bortom det bedrägliga informationsslagget. ■ ■ fib 9

SVERIGE

Het debatt om svenskt Nato-medlemskap På kulturhuset i Stockholm hade Forum debatt organiserat en helkväll med 20-minuters konfrontationer mellan tungvikatre både för och emot ett svenskt medlemskap. Intresset var enormt och det satt till och med personer utanför salen för att se debatten på en skärm.

O

TEXT peo österholm FOTO frankie fouganthin

nsdagen den 30 september hade Stockholms stadsteater premiär på en revy med bland andra Babben Larsson och Mikael Tornving. Men på annan plats i huset – Kulturhusets hörsal – kördes en annan föreställning och frågan är om inte den hade högre underhållningsvärde trots att den handlade om en så allvarlig sak som ett svensk Natomedlemskap.

Fem Natoförespråkare, bland andra Birgitta Ohlsson (FP), före detta försvarsministern Karin Enström (M), och fem kända Natomotståndare, bland andra Pierre Schori (S), Gudrun Schyman(FI)

fib 10

och Stina Oscarson ställdes mot varandra två och två i en föreställning i fem akter.

Schori och Schyman drog nog de största applåderna, då han gav en tillbakablick på Nato de senaste decennierna och fann att de alltid hamnat på fel sida. Det har enbart handlat om felslut och fiaskon – Sydafrika, Spanien, Portugal, Vietnam och nu under senare år Afghanistan och Libyen.

Vad skulle skillnaden vara mellan en FN-insats och en Natoinsats i Syrien?, löd en av frågorna under kvällen.

PIERRE SCHORI, som är före detta FN-am-

bassadör, gav ett pedagogiskt svar:

Med FN: först eldupphör, sedan förhandlingar, in med hjälpsändningar, FNtrupper och sedan tala IS till rätta. Med Nato: tiotusentals jihadister skulle bege sig till Syrien för att fortsätta kriget.

BLIR KVINNORNAS

ställning säkrare i Nato, undrade Gudrun Schyman i en debatt mot Birgitta Ohlsson, medlem i riksdagens mest våldsförespråkande parti, Folkpartiet. Hon påpekar att det bara talas om territoriell säkerhet men aldrig om individens, kvinnornas, säkerhet i militära konflikter.

– Territoriell säkerhet räcker inte.

Ett strängt patriarkaliskt tänkande där

kvinnornas säkerhet glöms bort definierar debatten, menade Schyman men fick mothugg av Ohlsson som inte för en sekund trodde att något annat än våld kunde stoppa IS i Syrien, en konflikt skapad av det Irakkrig som Folkpartiet påhejade.

Skratta kunde man göra åt Folkpartisten Linda Nordlund då hon påstod att Nato var en ”försvarsorganisation”. Tänkte hon på Afghanistan? Libyen?

DET VAR EN LISA för själen att lyssna till de båda veteranerna Hans Blix och Sven Hirdman med lång erfarenhet från diplomatisk tjänst. Lugnt och sansat talade de

för diplomati, samtal, ömsesidig respekt i stället för misstänksamhet, upptrappning och ryssofobi. I den fullsatta hörsalen gick deras argument kanske hem även hos Nato-förespråkarna.

Det var en mycket givande ”föreställ-

ning” och man önskar att den kunde ge sig ut på en landsomfattande turné så att det blev lite fart på Natodebatten. Den avslutades för övrigt med en ”folkomröstning” där nejsidan genom handuppräckning vann en överlägsen seger. ■ ■

Deltagare:

Vad?

Gudrun Schyman, Pierre Schori, Hans Blix, Stina Oscarson, Sven Hirdman som är emot Natomedlemskap och Mike Winnerstig, Linda Nordlund, Karin Engström, Katarina Tracz, Birgitta Ohlsson som är för ett medlemskap.

Forum Debatt hade organiserat debattdueller om ett svenskt Natomedlemskap under frågeställningen Nato nästa? Deltagarna möttes en och en för att diskutera olika ämnen kring Nato i 20-minuters diskussioner. fib 11

SVERIGE

FiB/K:s ordförande Torbjörn Wikland menar att hanteringen av värdlandsavtalet är skandalöst dåligt skött.

Fib/Ks ordförande Torbjörn Wikland förklarar varför föreningen har valt att göra ett eget remissvar på utredningen av värdlandsavtalet – utan att ha blivit tillfrågad. text lucas de vivo

”Vi är musen som röt” Varför gör ni ett remissvar?

– Därför att hanteringen av värdlands­ avtalet med Nato är skandalöst dåligt skött ur demokratisk synvinkel. Även anhänga­ re av Nato bör inse detta. värdlandsavtalet ändrar förutsättningarna för Sveriges tra­ ditionella säkerhetspolitik och territoriella trygghet. Ändå hanteras den som en tekni­ kalitet. Ingen politiker skulle drömma om att hantera svenska medborgares trygg­ hetssystem vid ålderdom, sjukdom och ohälsa på samma sätt som man har gjort med frågan om svenska medborgares sä­ kerhet och trygghet i en orolig värld. Den tidigare alliansregeringen försökte stoppa undan frågan i regeringsbeslut under val­ rörelsen. Den nuvarande regeringen har skickat ut en teknisk utredning på remiss som inte med ett ord antyder att det hand­ lar om en stor säkerhetspolitisk förändring – där också kärnvapenhotet plötsligt blir en realitet på ett mycket obehagligt sätt.

Tror ni att politikerna kommer lyssna på er?

– Jag tror att många politiker i riks­ dagen inser att detta är fel och vill rösta emot värdlandsavtalet. Men nästan alla riksdagspartier har en form av ”demo­ kratisk centralism” som gör att enskilda riksdagsledamöter inte vågar rösta efter samvete utan röstar efter den påbjudna partilinjen. Många har säkert läst om Fredrik Reinfeldt som blev skarpt uppläx­ ad av Carl Bildt som då var partiordföran­ de och statsminister när den unge Fredrik tänkte rösta efter sin övertygelse. Vi måste fib 12

därför övertyga många riksdagspolitiker att rösta efter sitt samvete om inte berörda partiledningar förstår allvaret i Natofrå­ gan. Den som läser lokala tidningar runt om i Sverige vet att många före detta riks­ dagsledamöter från höger till vänster ut­ trycker stor oro inför värdlandsavtalet.

Senast såg jag det i Norrtelje Tidning där en före detta centerpartistisk riksdagsle­ damot ville återremittera partiledningens förslag om Natomedlemskap till en med­ lemsomröstning.

Hur har ni arbetat med remisssvaret?

– Som tidskrift har Folket i Bild/Kul­ turfront under mer än ett år fokuserat på just frågan om värdlandsavtalet och med­ lemskap i Nato. Jag påstår att ingen annan tidskrift eller tidning har bevakat Nato­ frågan så intensivt som FiB/K har gjort.

Många lokalavdelningar har också be­ lyst frågorna på informationsmöten runt om i landet. Samtidigt är vi en liten röst jämfört med etablerade stora massmedie­ drakar som SvD och DN och andra som

dånat ut sina budskap om Natomedlem­ skapets förträfflighet. Vi är verkligen musen som röt – men precis som i den gamla filmen med samma namn är vi övertygade om att vi kan sticka hål på pro­ pagandan för Nato och – för att ta en an­ nan liknelse – visa att Kejsaren är naken.

Vad skulle ett värdlandsavtal innebära för Sverige?

– Att vi aktivt bidrar till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sverige och Norden. Att vi blir insnärjda i Natos hållning till vad man får och inte får göra i utrikespolitiska frågor. Vi kommer blir en liten bricka i Natos stora ställnings­ krig gentemot Ryssland. Men framför allt att kärnvapenhotet blir en realitet även för Sverige eftersom vi då dras in i Natos mycket tydliga strategi att inte bara ha ka­ pacitet att använda förödande kärnvapen utan även uttalat avser att slå till först om Natoledningen så bedömer det nödvän­ digt. Var och en som tar del av de fakta som ligger bakom dessa slutsatser förstår att värdlandsavtalet måste avvisas. ■ ■

Värdlandsavtalet Värdlandsavtalet innebär att Sverige står som värd för militära styrkor från ett Natoland, utan att vi själva är med i Nato. Avtalet skrevs under av den föra regeringen och måste nu godkännas av riksdagen för att bli en realitet.

Regeringen har därför skickat ut en text om förslag till beslut.Folket i Bild/Kulturfront har därför skrivit ett eget svar på den, som slår fast att det skulle vara en katastrof för säkerhets- och försvarspolitiken om vi anslöts oss. Remissvaret går att läsa i sin helhet på Fib.se. fib 13

Världen.

Brustna drömmar i revolutionens Jemen 2011 kom den arabiska våren till Jemen, och många i väst firade den ”demokratiseringsvåg” som svepte. Men alla var inte entusiastiska då, och när man nu ser resultatet av den historiska händelsen får tvivlarna rätt. Krig och kaos, och inte demokrati, följde presidentens avgång.

Jemenexperten Tanja Holm berättar om ett land i ruiner.

H

text och foto tanja holm

oda Bolbol ber om ursäkt, över telefon, för marsdagen i år då kriget just hade brutit ut och hon ringde mig till Sverige från sovrumsgolvet i Sanaa. Hon skrek att kvarteret var under angrepp och i bak­ grunden hördes skott.

– Jag var hysterisk, förklarar hon och berättar att i våras grät hon varje gång en bomb föll.

Kriget har lärt henne att kontrollera sin dödsångest. I dag handlar hon grön­ saker och lagar mat trots explosionerna.

Det smäller ju alltid någonstans ifrån, sä­ ger hon och förklarar att bäst är att fort­ sätta leva som om ingenting har föränd­ rats. Visst finns folk som ännu skriker.

Själv tar hon numera på sig ytterkläderna och går ut, går mot rädslan.

I BÖRJAN AV DETTA ÅR, redan innan Sau­

dikoalitionen, med stöd av USA, inledde flygattackerna mot Jemen, var 15 mil­ joner jemeniter i behov av humanitärt stöd, enligt FN:s siffror; fler människor än i Syrien. Idag, efter sju månaders krig, har siffran ökat och 21 miljoner jemeniter bedöms behöva hjälp (alltså 80 procent av befolkningen). Jemen har i år högst an­ tal döda och skadade i bombexplosioner av världens samtliga länder. Hittills har drygt 5 000 människor dött i krigsanfal­ len, varav 2 300 civila, tusentals har ska­ dats. Därtill har en och en halv miljon jemeniter blivit flyktingar i sitt eget land. Över en halv miljon barn är akut under­ närda, alltså vart åttonde barn under fem år. Jemen importerar 90 procent av sina livsmedel och drabbas hårt av utslagna fib 14

leveransvägar och pågående blockader.

Denna dramatiska utveckling förutsåg Hoda för fyra år sedan.

För Hoda var Arabiska våren 2011 ingen revolution utan snarare ett även­ tyrligt försök att skynda på den sköra demokratin. Vi jemeniter är inte redo, sa hon då till ungdomsaktivisterna på Förändringens torg, ännu behövdes en stark ledare som höll ihop landet, annars skulle det bli krig. Under de elva månader som demonstrationer och strejker spred sig uppifrån Sarawatbergens städer och byar, ut i öknens bosättningar och ned till hamnarna så stödde Hoda regeringen.

Slutligen, en novembernatt 2011 under­ tecknade president Ali Abdullah Saleh sin avgång, efter 33 år (i Riyadh, medan den saudiske kungen tittade på, han som först stött Saleh och sedan medlat fram avtalet som gav denne immunitet mot åtal i ut­ byte mot att han lämnade makten till sin vicepresident Abdo Rabbo Mansour Hadi ur samma parti och lät denne styra landet ihop med dess Saudistödda opposition).

Hoda varnade revolutionärerna: de skulle snart få se vad de ställt till med!

UNDER DE FÖLJANDE TRE åren bildades

nya politiska allianser och Saleh, som tillåtits stanna kvar i landet och ännu kontrollerade avgörande delar av mili­ tären, såg sig om efter en väg tillbaka till makten. I september 2014 erbjöd han sina forna fiender houthimilisen (som hämtar stöd i Iran) fri passage in i huvudstaden.

Samma kväll som Sanaa föll till houthi­ erna knackade det på min dörr. Där stod Hoda. Nu återvänder hoppet till Jemen, sa

Inget land i världen är tillräckligt intresserat av att det ska bli fred i Jemen, så förklarar Hoda Bolbol varför hon hon inte har något hopp om att konflikten ska ta slut. fib 15

>

VÄRLDEN

hon, och bad mig sätta på musik. Hon fi­ rade milisens framgångar med sin första dans på flera år.

I norra Jemen stödde man houthierna därför att ledaren Abdulmalik al-Houthi ansågs stå upp för de fattiga och ned­ tryckta och lovade folket den förändring som Arabiska våren aldrig infriade. Nu skulle folket inte ge upp förrän varenda förtryckare avsatts, sa houthier som intog gator och torg och krävde den Saudistöd­ da övergångsregeringens avgång. Hodas stöd till houthierna var framför allt tak­ tiskt, hon välkomnade dem med hopp om att de skulle bereda mark för Saleh att ta tillbaka makten över Jemen. Så såg det faktisk ut att kunna bli när houthierna i början av 2015 störtade regeringen och tvingade övergångspresident Hadi i exil i Saudiarabien. Tillsammans med Salehs trupper marscherade houthimilisen ut från huvudstaden för att ta kontroll över hela Jemen. Vissa byar kapitulerade ome­ delbart, andra stod i stället uppställda för strid. Efter att ha befunnit sig ”på randen till inbördeskrig” i över ett decennium trillade landet dit i våras.

UNGDOMSAKTIVISTER, akademiker och

Kvinnorna bad om fred redan innan kriget bröt ut, här en vädjan till Saleh att inte leda Jemen i krig. Förändringens Torg i Sanaa, 2011 fib 16

journalister har fängslats och torterats av houthierna, i celler som Saleh låtit upp­ rätta under sin tid och med dennes gamla tortyrredskap. Al-Qaidakrigare och en­ staka IS-anhängare sprängde sig längs duons väg men kunde inte stoppa dem.

När houthimilisen nådde södern stötte de på väpnat motstånd från en socialis­ tiskt inspirerad rörelse Hirak (som sedan 2007 kämpat på fredlig väg för självstän­ dighet från Salehs nord). Sydjemen är en före detta socialistisk folkrepublik med sin egen historia och kultur. Aldrig att sydbor låter sig styras av en milis från nord. Men också de var underlägsna, bit efter bit av deras karta tillföll houthierna och Saleh. Det var då, när houthierna såg ut att kunna ta hela Jemen, som Saudiko­ alitionen inledde sina flyganfall. De ville trycka tillbaka houthierna och återinsät­ ta den störtade övergångsregeringen.

Till skillnad från i nord stödde de fles­ ta Adenbor Saudikoalitionens krig. Man hade sett 14-åriga pojkar och 70-åriga kvinnor lämna sina hem för att försvara fib 17

>

VÄRLDEN

Jemen är ett land sedan 1990.

Innan dess fanns två länder, i Syd och Nord. Syd blev sammanslagningens förlorare och där har man demonstrerat mot förtrycket sedan flera år.

Bilden är från hamnstaden Aden i Jemen och är från 2014.

Mur i Aden 2014 (huvudstad i före detta Sydjemen), en vädjan till världen att utöva påtryckningar på regimen i norra Jemen att sluta döda sydbor.

”Vi kommer att bemöta utmaningen med en utmaning”. Affish av Saleh tillsammans med hans trupper, köpt under den Arabiska våren.

söderns territorium. Många träffades av houthiernas strategiskt utplacerade prickskyttar. Döda och sårade lämnades på asfalten i dagar, hjälparbetare som kom till undsättning sköts ned. Minst 40 människor, samtliga civila, sköts ihjäl av houthier då de flydde med båt. Men med stöd från de saudiska bomberna och marktrupper sända från Förenade arab­ emiraten har sydborna sedan i juli i år tryckt tillbaka houthimilisen och Salehs trupper från södern. Houthierna erfor då sitt första ordentliga bakslag sedan 2011, när de tog sitt första territorium och upp­ fib 18

rättade sin administration i den nordli­ gaste bergsprovinsen Saada.

HOUTHIERNA HAR UNDER hösten tappat betydande delar av det stöd de tidigare haft i norra Jemen. Många anhängare som hade hoppats att gruppen ska städa bort korruptionen och leda landet framåt är idag istället rädda för milisen. När jag frågar Hoda vad hon numera tycker om houthierna tänker hon på vilka repres­ salierna skulle kunna bli och säger: Ingen kommentar.

En inre konflikt, som visserligen går

tillbaka några år, mellan å ena sidan houthiernas militära ledare och å andra sidan dess politiska blir alltmer påtaglig.

Framträdande houthier, som varit med och byggt upp rörelsen på 1990-talet, har marginaliserats av milisen som leds och alltmer domineras av Abdulmalik al-Houthi och hans släkt. Alltfler av dem vänder sig i dag öppet mot den egna rö­ relsen och anklagar den för maktlystnad, paranoia och brutalitet. Trots detta har houthierna ännu kontroll över stora de­ lar av norra Jemen, även huvudstaden.

Och den Saudiledda koalitionens attack­

er tycks där inte ha någon större påver­ kan.

Den tidigare presidenten Saleh där­ emot blir alltmer desperat. Hans hem har bombats och i kostym med mikrofon i handen har han rapporterat från ruiner­ na på sin egen tv-kanal al-Yemen al-Yom (Jemen i dag). Han har bett om att få fri passage ur Jemen men nekats och sedan uppmanat sina trupper att göra sig be­ redda att dö i kampen mot Saudiarabien.

Så vem stödjer du nu Hoda? undrar jag.

– Vad menar du? Inte någon, säger

hon. Saleh är ingen alls, maktlös, över­ spelad.

Hon funderar en stund, sedan ber hon att få ändra sitt svar. Hon håller i stället ett kärlekstal till Saleh så som jag hörde henne göra under Arabiska våren. Han är trots allt brodern, fadern, ledaren… Hoda rör sig mellan två olika Jemen. Hon släp­ per inte taget helt om Salehs gamla land, där hon åt köttgryta, äpplen och hade lampor som lyste upp den lilla enrums­ lägenheten om kvällen, inte varje dag men tillräckligt ofta för att hon skulle må bra. Utanför hennes dörr finns nu ett an­

nat land. Där har människor gett upp om livet och är redo att döda vem som helst, för vad som helst, berättar hon. Polissta­ tionerna kontrolleras av banditer, från himmelen faller bomber.

HODA HAR I NULÄGET inget hopp om

att kriget ska ta slut. Jemen har ju ingen stormakt på sin sida, säger hon, de ex­ porterar knappt någon olja, inte heller flyktingar ända till väst, de gör inga be­ tydande affärer; inget land i världen är tillräckligt intresserat av att det ska bli fred i Jemen. ■ ■ fib 19

VÄRLDEN

»

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 4

Den svenska militära insatsen har av riksdag och regering motiverats på sätt som varit många och skiftande.

Varför var svenska soldater i Afghanistan?

D

et här är en fråga som borde vara lätt att besvara. Det är den emellertid inte. Den svenska militära insatsen har av riksdag och regering motiverats på sätt som varit många och skiftande. Terrorismbekämpning, minoriteters rättigheter, skolor för flickor, och demokratibyggande är några av de skäl som framförts. De officiella målens svepande karaktär och bristen på uppföljning är något som skarpt kritiserats av Riksrevisionen.

Det har också framförts uppgifter om dolda mål. Att den militära insatsen är en eftergift för USA och främst syftar till att kvalificera Sverige för framtida militära insatser i Natos regi är något som bland annat har hävdats av strateger på Försvarshögskolan. En utredning av insatsen bör rimligtvis utreda vidare hur stort inflytande en sådan öppen hemlighet har haft på beslutsprocessen.

VID SIDAN AV ATT MÅLEN varit luddiga,

många och föränderliga finns också den inbyggda svårigheten att särskilja de mål som rimligen är ett militärt ansvar och vilka som ska lösas av civilt bistånd. Som vi har sett i avsnittet om taktiken med upprorsbekämpning är det här en sammanblandning som dessutom har eftersträvats. Det här gör en utvärdering extra svår. Ska militären tillskrivas framgångar med grundskoleutbildning för flickor?

Ska den beskyllas för bakslagen vid det senaste presidentvalet? fib 20

I en intervju i P1-morgon med anledning av den årliga försvarsveckan i Sälen fick ÖB Sverker Göransson frågan om Afghanistaninsatsen varit framgångsrik. ”Då måste man titta på den del jag har haft ansvar för, alltså den militära delen, där vi har haft till uppgift att bygga afghanska säkerhetsstyrkor, alltså primärt armén och polisen, och det påstår jag har varit framgångsrikt. Men de andra delarna, när det gäller utveckla och hjälpa till i samhällsstrukturen, det är inte en militär uppgift.”

ATT PÅ DET här sät-

tet plocka ut ett mål ur en uppdragsbeskrivning är naturligtvis bekvämt, men inte särskilt rättvisande då det är den militära strategin som drivit på det som kallats civilmilitär samverkan. pelle sunvisson

ILLUSTRATION KRISTINA ERIKSSON OCH HANS MAGNUS MEINCKE

fib 21

VÄRLDEN

En rutten fruktbransch Under inhumana förhållanden produceras frukt och grönt i Italien. Illegala immigranter var länge i majoritet, men den ekonomiska krisen har fått italienare, och främst kvinnliga sådana, att ta jobben ute på åkern. Italienexperten Margareta Zetterström guidar oss genom grönsaksmaffians näste.

O

text margareta zetterström illustration kristina eriksson och hans magnus meincke m du tycker om italienska tomater i salladen och under Italiensemestern gärna frossar i färska meloner, har du då någonsin funderat över hur det går till när dessa grönsaker och frukter skördas?

Alla som läst Fabrizio Gattis Bilal: på slavrutten till Europa förstår vad jag åsyftar. Denna bok om flyktingströmmen genom Sahara och över Medelhavet innehåller även en skakande inifrån-skildring av förhållandena på tomatfälten i den syditalienska regionen Apulien där de flesta arbetarna är utlänningar, ofta papperslösa afrikanska immigranter men även fattiga östeuropéer. Gatti berättar om omänskliga arbetsförhållanden, om långa pressande arbetsdagar och rena slavlöner, primitiva inkvarteringar utan vatten och el, urusla sanitetsförhållanden samt, inte minst, om det så kallade korpralsystemet (il caporalato), det som är själva navet i denna svarta ekonomi.

Korpralerna är ett slags maffiabossar som agerar mellanhänder mellan jordägarna och arbetskraften, och de utövar sin makt genom hot och våld. Sommaren 2011 inträffade dock något sensationellt. fib 22

För första gången gick några av dessa daglönare ut i en spontan strejk. En av strejkens talesmän var Yvan Sagnet, en 26-årig kamerunier som studerade ingenjörsvetenskap vid Tekniska högskolan i Turin. Han hade tagit tåget ner till Apulien för att skrapa ihop pengar till nästa läsår. När strejken väl var över skildrade han hela förloppet i en bok, på svenska betitlad Älska din dröm. Italiens osynliga slavarbetare i strejk.

HAR DÅ SLAVARBETARNAS villkor för-

bättrats efter denna strejk? Nej, lyder det bistra svaret. Men strejken markerar ändå en vändpunkt, eftersom den ledde till att själva korpralsystemet kriminaliserades och att flera polisutredningar drogs i gång.

För Sagnets egen del innebar strejken att han fick kontakt med facket och numera arbetar för daglönarnas rättigheter inom lantarbetarförbundet FLAI, som är en del av centralorganisationen CGIL. Men det var en mäktig fiende som de strejkande utmanade. Och själv har han sedan dess levt med ständiga mordhot.

En annan effekt av strejken är att andelen inhemska daglönare, speciellt

kvinnliga sådana, har ökat påtagligt.

Tidigare har det sagts att italienarna är för kräsna för den här sortens ”slavgöra”. Men i år har det bara i Apulien varit 40 000 italienskor som arbetat som daglönare i frukt- och grönsaksodlingen.

Det läser jag i dagstidningen la Repubblica. Och jag får där även veta vad denna förändring beror på. Så här säger en italiensk daglönare om jordägarnas och korpralernas förändrade inställning: ”De vill inte ha utlänningar, orsaken är att de protesterar, och det gör inte italienarna: vi känner oss som 2000-talets slavar, man har berövat oss vår värdighet.”

Som en följd av krisen och den höga arbetslösheten i landet arbetar nu alltså många italienare sida vid sida med de utländska daglönarna, till samma slavlöner och arbetsförhållanden som tidigare. Och allra mest ”attraktiv” som foglig arbetskraft är unga mödrar med småbarn att försörja.

DE KVINNLIGA DAGLÖNARNA utsätts

också ofta för sexuell utpressning och hot av typen: om du inte ligger med mig får du ingen lön alls och heller inget mer

fib 23

VÄRLDEN

»

Om olyckan är framme och daglönarna insjuknar under arbetet kan de heller inte vara säkra på att bli förda till sjukhus. I år är det speciellt två dödsfall som har väckt medial uppmärksamhet.

arbete. De får även lägre lön än manliga daglönare och utnyttjas speciellt för extra påfrestande arbeten, i växthusens fyrtiogradersvärme till exempel.

Det här gäller inte bara Apulien utan också andra syditalienska regioner som Kampanien och Sicilien där prostitution och frukt- och grönsaksodling ibland rentav går hand i hand.

Men om nu själva korpralsystemet har kriminaliserats, med straffsatser på fem till åtta års fängelse, hur kan då denna brottsliga verksamhet ändå fortgå? Varför ingriper inte polisen och rättsväsendet i högre grad?

LA REPUBBLICA GER svaret även på dessa

frågor. Det är nämligen så att många korpraler har köpt turistbussar och skaffat sig licens som företagare i resebranschen.

Innan dagen gryr hämtar de upp sina daglönare, förser dem med falska anställningsbevis att visa upp vid eventuell poliskontroll och kör dem sedan ut till fälten eller växthusen. Dessa bussar stoppas aldrig, eftersom korpralerna är registrerade som legala reseföretagare med namn och telefonnummer synligt anslagna på fordonen. Lokalt känner alla till vad som pågår, men det är få som vågar reagera.

Korpralerna och deras uppdragsgivare, jordägarna, kringgår på detta sätt lagstiftningen, betalar sina daglönare lika uselt som tidigare, ger dem lönekuvert med en påskriven summa som aldrig motsvarar den reella betalningen, eftersom korpralen alltid skall ha sin andel av lönesumman och även drar av för busstransport och annat. Arbetsdagarna är lika långa som tidigare, värmen tryckande, nettolönen runt 27 euro om dagen fib 24

(vilket då skall jämföras med korpralernas intäkter på flera tusen euro per dag).

Om olyckan är framme och daglönarna insjuknar under arbetet kan de heller inte vara säkra på att bli förda till sjukhus. I år är det speciellt två dödsfall som har väckt medial uppmärksamhet. Dels en 47-årig sudanesisk tomatplockare vid namn Mohamed som efter några timmars arbete i glödande sol sjönk ihop på marken och dog, dels 49-åriga Paola, en italiensk, dittills frisk, trebarnsmor som segnade ner under arbetet men aldrig kom under vård.

DET SAKNAS I DAG daglönare som är lika

modiga som Yvan Sagnet, säger en av de personer som intervjuats av la Repubblica. För det är långtifrån riskfritt att polisanmäla någon av dessa korpraler eller jordägare. De som anmäler eller ställer upp som vittnen råkar ofta mycket illa ut.

Efter de senaste dödsfallen sa den italienske jordbruksministern, Maurizio Martina, att korpralsystemet måste bekämpas på samma sätt som maffian.

Jo visst. Men det är nu fyra år sedan det kriminaliserades och ändå har ingenting hänt, ingenting gjorts.

Det sägs att norska och danska konsumentorganisationer har skrivit brev till den italienske premiärministern och krävt krafttag mot korpralsystemet och slavarbetet inom denna sektor. Kanske borde även vi i Sverige kräva garantier för att italienska produkter inte framställts på olaglig väg — och annars hota med köpbojkott. ■ ■ De båda böcker som nämns i texten är översatta från italienska av mig och utgivna av Celanders förlag, 2013 resp. 2014. fib 25

Kultur.

Det såg ut att vara färre besökare. Många tomma monterplatser och ingen kö utanför på lördagen, skriver Stefan Estby.

Bokmässan 2015

Hotad yttrandefrihet under lupp

fib 26

ovanliga. Först vid invigningen med uttalad kritik och motdemonstration av ungerska delegater. Senare på dagen en ny demonstration med den mänskliga muren, arrangerad av Författarförbundet och Författarcentrum och Svenska Pen. ISLAND FICK ETT betydligt positivare mot-

tagande. Inte lika spektakulärt som de ungerska representanterna, men montern var central placerad och flera isländska författare och svenska översättare fanns på plats och den som var intresserade av isländska polisromaner kunde till exempel delta i ett välbesökt seminarium med populäre författaren Arnaldur Indridason.

Att mässans övergripande tema var yttrandefrihet gick inte att ta miste på.

Frågan vändes och vreds på. Den behandlades i massor av seminarier och på öppna

scener och i montrar. Det diskuterades om yttrandefrihet och dess begränsning.

Svenska Pens ordförande, Ola Larsmo, var en flitig talare under mässan. På Debattscenen inför en stor publik samtalade han med Mona Sahlin, nu ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, Expressens kulturchef Karin Olsson och författaren och journalisten Magnus Sandelin, som har skrivit åtskilliga böcker och artiklar i frågan. De var överens om att demokratin är skadad. Ett exempel som nämndes var att SD har fått in sju ledamöter i kommunfullmäktige i Ludvika och att de öppna mötena befolkades av anhängare med stirrande blick, korslagda armar och kamera på brösten, ett beteende som är svårt att förbjuda. Tanken med agerandet är att den ledamot som känner för att protestera ska veta att han eller hon var iakttagen.

Panelen talade om organiserat hot och

hat på nätet av ”falska gräsrötter”, människor som anser sig inte ha någon talan och inte får vädra sina åsikter. Men nätet ger obegränsat utrymme att vräka ur sig otidigheter mot alla med en åsikt som inte passar eller är kvinnor som har åsikter över huvud taget. Det verkar inte finnas motmedel mot demokratins och yttrandefrihetens baksida. Alla som följt samhällsdebatten senaste åren vet om det här, men frågan förtjänar att vädras om och om igen eftersom problemet tydligen har kommit för att stanna. Det verkar vara svårt att rå på. Ändå har Uppdrag granskning kunnat påvisa hur lätt det är att hitta nätmobbare.

UNGERN OCH ISLAND var två genom-

gående teman på bokmässan. Båda län-

FOTO: ANNELI SALO

Å

rets bokmässa i Göteborg var lik och olik tidigare bokmässor. Likheterna var myllret av montrar och människor som försöker sälja in sig och göra intryck. Alla på bästa humör trots trängsel på vissa ställen och vid vissa tidpunkter. Författare och kändisar glider förbi precis som vanliga människor. Massor av monterprogram och seminarier att välja mellan. Överraskningar och möten.

Skillnaderna bestod i att det såg ut att vara färre besökare. Många tomma monterplatser och ingen kö utanför på lördagen. Det var troligen inte Ungerns medverkan som minskade antalet montrar. Jag talade med flera som likt FiB slutat med monter – författaren och förläggaren Torgny Karnstedt – eller som planerat att göra det – Stig Dagermansällskapet.

Demonstrationerna mot Ungern, en av de inbjudna nationerna, var förstås

FOTO: MATTIAS BLOMGREN

Den årliga bokmässan i Göteborg hade temat yttrandefrihet, men präglades minst lika mycket av den pågående flyktingsituationen. Den ungerska regeringens representanter blev utskällda och manifestationer mot Ungerns flyktingpolitik hölls. FiB-medarbetaren Stefan Estby var på plats i Göteborg och kunde inte se någon annalkande död för det tryckta ordet.

TEXT stefan estby

Den isländske författaren Arnaldur Indridason höll ett välbesökt seminarium.

derna fick ovanligt stor uppmärksamhet.

Ungern mer än någon räknat med. Den ryska författaren och människorättsaktivisten Masha Gessen demonstrerade i sitt tal vid mässans invigning genom att säga sig vara förskräckt över att dela scen

med en representant för Ungers regering.

Varpå flera av de ungerska delegaterna lämnade scenen. En kort stund därefter demonstrerade ett antal författare vid invigningen av den ungerska montern genom att visa fram skyltar med texten ”Vi vänder den ungerska flyktingpolitiken ryggen”. Men det var inte slut med det. Senare på eftermiddagen anordnade Författarförbundet, Författarcentrum och Pen en gemensam demonstration i form av en mänsklig mur som sträckte sig från Författarscenen till Ungerns monter.

Omkring 250 författare och sympatisörer deltog i den snabbt organiserade och genomförda långdansen.

Strax före den spektakulära demonstrationen hade tidskriften Författarens redaktör Sara Abdollahi samtalat med fib 27

FOTO: ARILD VÅGEN

KULTUR En av många montrar på bokmässan.

författarna Katarina Mazetti och Patrik Lundberg om hur de drabbats av näthat.

Det blev ett uppsluppet samtal med mycket allvar under. Patrik Lundberg har trots namnet ett asiatiskt utseende, vilket vissa anser att han ska lida för och Katarina Mazetti hade uttalat sig i ett radioprogram på ett sätt som inte passade några, eller samma, individer. Åhörarna fick lära sig ett nytt invektiv, ”pisshora”, vad nu det kan betyda. Mazetti anses tydligen vara en sådan.

UNDER RUBRIKEN Munkavle eller me-

gafon samtalade journalisten Göran Rosenberg med filosofen Lena Halldenius och en i sista minuten inkallad kollega till henne med hjälp av författaren Anders Rydell. Rosenberg märkte tydligt att det inte är lätt att diskutera med skolade fib 28

filosofer. Men man enades om att yttrandefriheten begränsas av att alla påstår sig ha rätt. Att någon form av begränsning är nödvändig och att de lagar som finns inte efterlevs i önskvärd grad. Filosoferna fastslog också att det är skillnad mellan att bli kränkt och hotad.

Bland alla seminarier om yttrandefrihet gick det att plocka pärlor om andra ämnen. Idéhistorikern Sven Eric Liedman fick flera möjligheter att berätta om sin biografi över Karl Marx, den första på svenska. Möjlig att skriva efter Sovjetunionens och DDR:s fall och dogmatikernas nedtonade röster. Enligt Liedman var Marx inte färdig med sina teorier utan kände sig alltid ”på väg”.

Han skulle inte ha känt sig hemma bland marxister som började göra sig gällande redan i slutet av 1800-talet. Men ifråga

om ekonomiska teorier skulle han ha en del att säga vår tid, även om den enligt Liedman skulle ha skrämt honom från vettet.

EKONOMIJOURNALISTEN Bengt Ericson

höll seminarium för att presentera sin nya bok, Den härskande klassen, som syftar på politikerklassen. Den typ av människor författaren Anderz Harning, salig i åminnelse, kallade ”det nya frälset”. Erikson, som tidigare skrivit kritiskt om företagsledare, siktade in sig på de så kallade förtroendevalda som alltför tydligt bytt etik och målsättning och fjärmat sig från väljarna och deras intressen för att ägna sig åt att berika sig själva.

Författaren och långtradarchauffören David Ericsson intervjuades i Kulturtidskrifternas monter, där även FiB/K fanns

»

Det verkar som om den trycka boken klarar sig ett bra tag till, men yttrandefriheten måste vi kämpa för varje dag. med bland tidskrifterna. Anledningen till utfrågningen var en ny novellsamling, Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?, som kommit ut på Lindelöws förlag. Den unga intervjuande litteraturvetaren var

förtjust och Ericsson berättade att han skildrat ögonblicksbilder som ofta handlar om solidaritet och att göra något tillsammans.

NYLIGEN AVGÅNGNA Dramatenchefen

Marie-Louise Ekman, numera konstmålare, drog massor av åhörare till DN:s monter när hon talade om samma sak. Hur man kan arbeta tillsammans och inte sparka människor från sina arbetsplatser. I stället borde flera anställas. Hon drog ner många skratt bland den glada publiken. Anledningen till monterbesöket var en ny biografi av Klas Gustafson, som tidigare skrivit om Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund med flera. Gustafson fanns med i montern, men fick inte många ord med i laget eftersom hans påstått motvilliga biografiobjekt tog över föreställningen. Men

alla tycktes nöjda med ordfördelningen.

I Sjöfartens kultursällskaps monter tillkännagavs ett nytt författarpris i arbetarförfattaren Ove Allanssons namn. Tomas Abrahamsson från Seko och författaren Anders Wällhed berättade om den sympatiske arbetarförfattaren och före detta sjömannens liv och författarskap.

DEN I YTTRANDEFRIHETSSAMMANHANG

beryktade satirtidskriften Charlie Hebdo fanns även att köpa på flera ställen på mässan i översatt version.

Om ett par månader är det dags att ordna boendet inför nästa Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg. Och i Frankfurt am Main pågår en ännu större bokmässa.

Det verkar som om den trycka boken klarar sig ett bra tag till, men yttrandefriheten måste vi kämpa för varje dag. ■ ■ fib 29

KULTUR

Folkets kultur

EN DANS FRÅN GATAN Patrik Petterson dansar lindy hop. Han berättar om dansens folkliga uppkomst och om dess breda genombrott. Man behöver inte ha dansat sedan barnsben, utan vem som helst kan få glädjen av att röra sig till musiken.

TEXT patrik pettersson FOTO sophia hogman/studio emma svensson

F

öreställ dig Harlem i 1930-talets New York. Landet, och världen, är högst segregerad och Harlem består i stor utsträckning av en afroamerikansk befolkning. I myllret av dans- och nattklubbar föds dansen som kommer att ta världen med storm – lindy hop.

Vill man börja skrapa lite på ytan av vad lindy hop och swingdans är kan man säga att det är en blandning av många tidigare dansstilar såsom foxtrot, shag och charleston. Det sägs att det var när Charles Lindbergh blev den första att ensam flyga tvärs över Atlanten utan mellanlandning som Lindy, som han kallades, med sitt transatlantiska hopp fick ge namn åt denna nya dans – lindy hop.

Lindy hop föddes i symbios med swingmusik. Dessa två utvecklades ihop och är beroende av varandra. Jazzen utvecklades nu till swing och spelades av storband. Några av dåtidens mer välkända var artister såsom Benny Goodman, Count Basie, Duke Ellington och Glenn Miller.

LINDY HOP VAR ingen dans som folk tog danslektioner för att lära sig. Det var en street dance som uppkom på Harlems gator och dansklubbar. Detta resulterade i att det väldigt sällan fanns ett korrekt sätt att göra något på. Man gjorde ett steg med sin egen stil och det är det som gör dansen så fantastisk. Den vilda lindy hopen som gick att beskåda på The Savoy Ballroom gick ingen förbi. Dansen blev så populär att den spred sig tvärs över USA, började fib 30

dyka upp i en rad Hollywoodfilmer och spreds världen över.

På 1980-talet skedde en lindy hopens återfödelse runt om i världen. Ett par svenskar reste till New York för att hitta de dansare de hade sett i gamla filmer. Ett par av dessa dansare var Frankie Manning och Al Minns. Dessa gamla stjärnor började undervisa en ny generation lindy hoppare och dansen spreds åter igen som en löpeld.

sionella och välkända svenska dansare som specialiserar sig inom autentisk underhållning från swingeran. Musiken är fantastisk och då dansen blir allt mer populär så startas fler och fler band som spelar tidstypisk swing och jazz. Man behöver inte börja i unga år för att dras med i denna kultur. Majoriteten börjar dansa i vuxen ålder men blir ändå helt fast i denna kultur där alla brinner för samma sak – lindy hop. ■ ■

I DAG DANSAS lindy hop över hela värl-

den och till skillnad från när det begav sig finns det dansskolor i de flesta stora städer världen runt. Vem som helst är välkommen att försöka lära sig dansen; något som väldigt många tar chansen att göra.

I dag är Sverige ett av de största länderna inom lindy hop och i Herräng utanför Stockholm anordnas varje sommar Herräng Dance Camp – världens största lindy hop-läger.

Utöver denna vitt spridda verksamhet med danskurser och socialdans finns även dansare som främst arbetar med att e r bju d a den underhållning som erbjöds under swingeran.

De främsta av dessa är dansarna i Harlem Hot Shots. De är en samling profes-

Patrik Petterson dansar med sin flickvän Isabelle Enedahl.

fib 31

KULTUR

Solen

Månen

Nej, August Strindberg var nog inte galen

– han ställde bara de riktiga frågorna!

I förra numret av FiB finns den första delen om August Strindberg och hans funderingar om hans samtida vetenskap. Nedan följer svaren på de frågor som ställdes i den texten.

N

text anders persson illustrationer stig söderlind är jag började intressera mig för August Strindbergs funderingar om jordens form och rörelser tog jag givetvis kontakt med en del strindbergkännare. En av dem, Jan Myrdal, påminde mig om att Strindberg alltid intresserade sig för ”gliporna i officiella sanningar”. Det är nog sant, men vad var det i slutet av 1800-talet, 350 år efter Kopernikus och 200 år efter Newton, som var oklart om jordens rörelser och form?

fib 32

Men skolutbildningen hade en kort tradition och var ännu bristfällig. Den vetenskapliga litteraturen var inte lätt att förstå. Då, som nu, hade många vetenskapsmän och intellektuella en elitistisk, snobbig attityd emot ”mindre vetande”.

I 1800-talets Europa fanns det därför en grogrund för antiauktoritära föreställningar att ”vetenskapen” var ett påhitt av överklassen för att manifestera och befästa sin överlägsenhet. Felet de begick var att, liksom August Strindberg, låta

sin moraliska och politiska kritik blandas ihop med det intellektuella och vetenskapliga tänkandet i sig.

STRINDBERG HADE KUNNAT ge de etable-

rade vetenskapsmännen en tuffare match om han verkligen hade använt sina naturvetenskapliga och matematiska kunskaper. Det kan man se när vi återkommer till svaren på de frågor som bekymrade honom: orsaken till tidvattnet (ebb och flod) samt jordens form och rörelser.

Figur 1: Dragningskraften från den avlägsna solen (uppe till vänster) är mycket stark. Men på grund av det stora avståndet till jorden är skillnaden mellan dess påverkan på jordens ”framsida” och ”baksida” ganska liten (uppe till höger), medan samma skillnad för den mycket svagare dragningskraften från månen (nere till vänster), tack vare månens närhet,är mycket större.

1. varför märker vi inte jordens rörelse runt solen?

Strindberg hade rätt i att när jorden rör sig runt solen med 30 kilometer per timme påverkas allt på den av en centrifugalkraft bort från solen. Men lika lätt som det hade varit för Strindberg att räkna ut att den uppgår till 6 millimneter per sekundkvadrat (s² ) hade han, med vad han lärt sig under kursen i astronomi på Uppsala universitet, kunnat räkna ut att solens dragningskraft på jorden i riktning mot solen är exakt densamma 6 mm/s², det vill säga vi kastas varken ut i rymden eller dras in mot solen.

2. varför är det, trots allt, månen som mest påverkar tidvattnet?

Solens massa är 300 miljoner gånger större än månens, och deras dragningskrafter förhåller sig därför i samma proportioner.

Det är tack vare att månen är så mycket närmare att dess dragningskraft på jorden, och allt på dess yta, ”bara” är en 1/200-del av solens (0.03 mm/s² ). Men hur kan då

månens dragningskraft påverka tidvattnet mer än solens? Det som sällan nämns i böckerna är att det inte är dragningskraften i sig som betyder något utan dragningskraftens ändring med avståndet från solen eller månen. Eftersom deras dragningskraft är lite starkare på jordens ”framsida” än jordens ”baksida” attraheras vattnet på ”framsidan” mer än vattnet på ”baksidan” (se figur 1). På grund av att månen befinner sig 400 gånger närmare oss än solen är skillnaden i månens dragningskraft på jordens ”framsida” och ”baksida” dubbelt så stor som solens, och påverkar därför oceanernas tidvatten dubbelt så mycket.

3. varför kan vi spela curling på en snurrande jord?

Centrifugalacclerationen på grund av jordens dagliga rotation kring sin axel uppgår på våra breddgrader till 15 mm/s². Det skulle påverka en hel del mänsklig aktivitet, bland annat omöjliggöra biljardspel och få

curlingstenar att avvika söderut med upp till mellan en halv och en hel meter. Förklaringen är att jordens rotation, just på grund av centrifugaleffekten, förhindrat att den är exakt sfärisk och i stället buktar ut kring ekvatorn och är tillplattad kring polerna. På grund av detta pekar dragningskraften rakt ner bara vid ekvatorn och polerna, överallt annars pekar den en aning inåt, mot jordaxeln. Denna inåtriktade acceleration balanserar exakt den från jordaxeln utåtriktade centrifugalacclerationen (Se figur 2).

4. foucaults pendel bevisar, trots allt, jordens rotation.

Nationalencyklopedin och tusentals lärda böcker och skrifter har fel när de skriver att Foucaults pendeln rör sig helt ”oberoende av omgivningen”, alltså under fullständig tröghet. Vore det fallet skulle svängningsplanet, ”låst” mot en viss fixstjärna, vrida sig lika mycket på alla latituder, det vill säga ett helt varv på ett dygn. I stället påverkas pendeln i högsta grad av omgivningen, fib 33

c c 90°

g* g Ekvatorn Jordaxeln

KULTUR

»

Strindberg hade kunnat ge de etablerade vetenskapsmännen en tuffare match om han verkligen använt sina naturvetenskapliga och matematiska kunskaper.

g*

g

Figur 2: Jorden är inget perfekt klot utan har, på grund av den utåtriktade centrifugalkraft (c) som följer av rotationen, fått en oval form. Det gör att dragningskraften (g*), riktad mot jordens centrum, på jordytan vanligtvis inte pekar rakt ner utan lite inåt, mot jordaxlen. Dragningen inåt och acclerationen utåt tar ut varandra och kombinationen av g* och c, det som vi upplever som tyngdkraften (g), pekar ”rakt neråt”. nämligen av jordens dragningskraft. Det sker på ett sätt som fördröjer vridningen som nu blir proportionell med latituden (eller mer exakt sinus av latituden). Så det faktum att Foucaults pendel inte vrider sig vid ekvatorn (sinus 0°= 0) står inte i någon som helst motsättning till att jorden roterar som snabbast där – vilket de gängse förklaringarna får det att se ut som!

5. passadvindarna beror faktiskt av jordens rotation.

Liksom att vi ”förstår” att vi måste ramla lite baklänges när vi hoppar på en karusell i rörelse ”förstår” vi att vinden från de långsammare subtropiska latituderna kommer att ”hamna efter” när de når ner till de snabbare roterande tropiska latituderna, fib 34

och därför ger upphov till nordostliga passadvindar norr om ekvatorn och sydostliga söder därom.

Det är bara det att hela förklaringen är 100 procent fel. Föremål som friktionsfritt rör sig över jordens yta förändrar inte sin hastighet, inte heller när de passerar över latituder som rör sig med olika hastigheter.

Förklaringen till detta och passadvindarna måste därför sökas med helt andra och lite mer komplicerade resonemang, vilket det tyvärr inte finns plats för här. är vi så mycket klokare i dag?

Uppsalafysikern och författaren Jörgen Sjöström påpekar i sin mycket läsvärda bok bok Newton och gravitationen (Norstedts, 2007, sid 38–39) att skolundervisningen

sällan söker förklara jordens och planeternas rörelser utifrån jordiska observationer.

Därför ”vet” vi hur det förhåller sig bara genom ren auktoritetstro men förstår, enligt Sjöström egentligen inte mer än vad renässansmänniskorna gjorde.

Som Jan Myrdal skrev, ”[Strindberg] skrev det de andra tänkte tyst”. Han ville inte låtsas förstå och skrev, som vanligt, vad han kände innerst inne. Att han i första hand avsåg att driva med eller kritisera det vetenskapliga etablissemanget, finna ”glipor i de officiella sanningarna”, bekräftar han mer eller mindre genom det motto han satte på andra delen av ”Antibarbarus”: ”Bevisen för att jorden är rund äro värdelösa, vilket icke hindrar att jorden kan vara rund ändå.” ■ ■

Svar ska inkomma innan den 1 december med de hemliga orden till red@fib.se eller via post till ”Folket i Bild/Kulturfront Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm”. Därefter drar redaktionen en vinnare.

Första priset är boken Nobels fredspris, visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl.

Om boken: När Barack Obama fick No-

bels fredspris 2009 väckte det förvåning.

Hur kunde en president som förde krig i både Irak och Afghanistan betraktas som fredsförfäktare, det ord Nobel använde i sitt testamente för att beskriva pristagarnas främsta egenskap?

Den norska Nobelkommitténs beslut har blivit alltmer ifrågasatta. Fredrik S. Heffermehl har gått tillbaka till Nobels testamente och jämfört hans vilja med

kommitténs val. Han har granskat motiven bakom alla de pris som utdelats och kommit fram till ett förödande resultat: Nobels fredspris har omvandlats till ett pris som gagnar politiska och kommersiella intressen.

Ett tröstpris kommer också att dras – en gratis provprenumeration på 4 nummer att ge bort till en vän som ännu inte upptäckt FiB/K. fib 35

KULTUR

De vill rädda berättarkonsten Ute blåser det höstkyligt men i en liten lokal på Kafe Klavér i Stockholm håller Berättarnätet Öst i en kväll där alla får säga vad de vill. Allt från personliga anekdoter till religiösa sagor och sådant som är så dråpligt att det är svårt att veta om det är fakta eller fiktion delas under kvällen. En nästan utdöd konstform lever vidare.

I

TEXT hanna strid FOTO johan theodorsson

det lilla rummet är det nästan fullsatt.

Runt fyrtio personer sitter på bänkar med små sittpuffar och längs väggarna hänger mörkröda sammetsdraperier.

Det känns som att vara på en amfiteater i miniatyr. Pelle Olsson, en av de drivande krafterna bakom Berättarnätet Östs verksamhet och som var med och startade föreningen, berättar en historia som börjar i verkligheten i Småländska Tomhult, men som (får vi hoppas) slutar i fiktion.

Skratten kommer och går när han vilt gestikulerar och berättar om sina äventyr på byns kyrkogård där han träffat en vresig man och med nöd och näppe lyckats komma undan med livet i behåll.

Mannen Pelle träffar förklarar att i den lilla byn Tomhult vill ingen stanna eftersom det bara bor en massa idioter där.

Det är också anledningen till att ingen hinner dö där och att kyrkogården därför vid en första anblick ser ut att vara tom.

Men sedan den nya prästen kom till stan, får Pelle berättat för sig, har det blivit lite bättre. Det finns nu tre gravstenar på kyrkogården och på en av dem står det ”Vila fib 36

i frid – tysk?”. Ingen vet riktigt vem det är som ligger där men det har någonting med en bilolycka att göra får vi veta.

BERÄTTELSE EFTER BERÄTTELSE passerar

och efter varje kommer några uppskattande mummel eller skratt. Alla får berätta vad de vill. Och det märks när de nio personerna framför sina olika historier under de två timmarna som evenemanget varar.

Det är allt från berättelser om rävar och gud till personliga anekdoter om sjukhusvistelser. En äldre man med rejäl mage, ljusblå skjorta och borstigt vitt hår berättar om när han ligger i en säng som inte är hans och blir omhändertagen av en vacker kvinna som egentligen är alldeles för ung för honom. Hon är mjuk och vänlig och han säger att allt är bra. Sedan svänger historien och det visar det sig att han ligger på stroke-intensiven. Det var visst inte det förbjudna kärleksmöte det gav sken av att vara. Skratten, och en och annan kommentar, haglar. Alla får säga sitt i kväll och det finns inga gränser för berättelsernas innehåll eller formen på hur de förmedlas.

SEDAN 2003 anordnar den ideella fören-

ingen Berättarnätet Öst dessa kvällar och under somrarna håller de till utomhus i Gamla stan med Berättarnas torg som är tillgängligt för alla i och med att det äger rum utomhus och inte i en liten lokal.

Föreningen har i dagsläget 91 medlemmar och växer sakta men säkert trots att de inte arbetar aktivt på att rekrytera fler.

Det organiserade berättandet tog fart när författaren Göran Palm startade ett berättarkafé på Skeppsholmen 1985. Berättarkaféet lever i dag vidare på Timmermansgatan flera gånger om året och Berättarnätet Öst brukar vara med och delta. Pelle Olsson förklarar att de genom att starta Berättarnätet Öst och andra nätverk runt om i landet ville organisera det muntliga berättandet i Sverige, som innan tv och radio slog igenom brett var den naturliga umgängesformen. I och med den nya tekniken har berättandet nästan dött ut. De såg ett behov av att organisera sig för att ta tillvara på gemene mans berättelser.

– I radio och tv är det bara proffsen

Pelle Olsson vill ge fler än proffsen en möjlighet att få berätta sina historier.

som berättar för folket, säger Pelle Olsson och tittar ut i septembermörkret.

MEDELÅLDERN

PÅ berättarkvällarna och i föreningen Berättarnätet Öst är generellt ganska hög, närmare pensio-

nen. Pelle Olsson tycker att det är synd eftersom det är en fin gammal tradition som yngre också skulle kunna ha glädje av. De har haft en del ungdomar bland sig men det är svårt att få dem att stanna, trots att många i dag vill arbeta

kreativt och är intresserade av teater och journalistik. Han har en misstanke om varför det är svårt att locka en yngre publik.

– Det är så mycket konkurrens från annat håll, med internet, tv och musik. ■ ■

Berättarnätet Sverige • Berättarnätet Sverige är en paraplyorganisation med sex olika berättarnät uppdelat geografiskt över Sverige.

• Syftet med verksamheten är att fungera som ett kontaktnät för personer intresserade av den muntliga berättarkonsten

och öka kunskap och intresse för den.

• Berättarnätet Östs verkar i Stockholm med omgivning. I höst är det berättarkväll på Kafé Klaver den 28 oktober, 12 november och den 10 december klockan 19.00.

• På Timmermansgatan anordnas berättarkafé i samarbete med ABF vid ett flertal tillfällen varje år. Två kommande tillfällen är den 27 oktober och 24 november klockan 18.30.

• Mer info på: http://www.berattarnatet.se fib 37

Recension.

Västmanland Sven Olov Karlsson Natur & Kultur

Sven Olov Karlssons nya bok är en novellsamling, listigt uppbyggd så att varje novell representerar en kommun i Västmanlands län. Ibland griper berättelserna in i varandra men det är inte viktigt för helheten. Författaren vill återspegla människorna som finns här, de som Hjalmar Bergman skulle ha kallat krumelurer. De myllrar över sidorna och som läsare förvånas man här liksom i de tidigare böckerna över hur många kufar som kan rymmas i ett enda landskap. Visst

Det kunde varit jag Sara Olausson & Felicia Iosif Kartago 2015

När serietecknaren Sara Olausson en dag sätter sig bredvid den tiggande romska kvinnan utanför tunnelbanestationen får hon ”en ny vän, en till syster, ett till språk, ett till land.” ”Hon öppnade mina ögon och dörren till något jag inte kunnat föreställa mig – hon heter Felicia och jag släpper henne aldrig”.

I boken Det kunde varit jag skildrar Sara och Felicia sin vänskapsresa i tecknade serier, personliga foton och dagboksliknande text – en resa som varit långt ifrån oproblematisk. Vänskapen får mycket medial uppmärksamhet och boken bär samma titel som den Facebookgrupp Sara startade för att samla in pengar så att Felicia och hennes familj kunde bygga ett hus hemma i Rumänien. fib 38

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina Westin Kontakt: recensioner@fib.se

finns det udda människor även i Skåne och Norrland. Det är allmänt känt sedan länge.

Piraten och Torgny Lindgren har vittnat om det, och det är rättvist att Västmanland nu också får sin skildrare i modern tid. Författaren skildrar små och stora förtretligheter med samma energi och entusiasm. Det må gälla ätstörningar, ryggskott eller skilsmässor.

Allt som annars kan tyckas trivialt och grått blir intressant i Sven Olov Karlssons berättelser. Han är också insatt i så vitt skilda saker som jakt, skogsavverkning och förlagsarbete. Det sista är antagligen en av de mest udda verksamheterna i vårt samhälle och som ändå sällan beskrivits. Kanske inte alls sedan Lasse Strömstedt skrev novellsamlingen Äventyr i förlagsbranchen. Flera starka och intressanta kvinnor förekommer i novellerna, men utrymmet medger inga

närmare beskrivningar. Ett exempel måste ändå nämnas: Angelica som hamnar under ett träd i skogen och tar itu med sitt problem med västmanländsk seghet.

Landskapet förtjänar sin skildrare med tanke på hur illa åtgånget det är med utflyttning, arbetslöshet och nedlagda verksamheter. Som om det inte skulle räcka drabbades man av en katastrofal skogsbrand 2014, samma år som främlingsfientliga partier ryckte fram i kommunalvalen. Allt detta finns förstås med i boken. Det mesta som vi får veta något om är högst aktuellt.

Och vem vet? Det skulle inte förvåna om strömmar av turister invaderar till sommaren för att storögt glo på denna märkliga natur och dess märkliga invånare. Detta måste upplevas och ses med egna ögon. stefan estby

Dokumentet över denna vänskap och allt den för med sig blir viktigt för att det inte väjer för de obekväma följdfrågorna.

Dessa ställs i serieromanen i takt med att de dyker upp i läsarens huvud. Är det försvarbart att hjälpa en enda person på detta vis? Vad skapar det för spänningar mellan Felicia och hennes släkt? Och hur gör man för att inte låta känslan att vilja hjälpa alla att ta över den egna tillvaron helt? Det är effektfullt att blanda serier med fakta, och intervjuer med människor som jobbar ideellt för att hjälpa romer i Sverige med hatfulla och rasistiska meddelanden på sociala medier. Men bokens styrka ligger ändå i de avsnitt som är faktiska serier: dels för att de berättas utifrån både Saras och Felicias perspektiv, dels för att självporträttet av serietecknaren Sara är så starkt. Fram tecknas en människa som varken är någon hjälte eller ens särskilt välfungerande person.

En mamma som mentalt och ekonomiskt kämpar för att få livspusslet att gå ihop.

Saras egna svagheter och tvivel på världen, på att hon borde skämmas som lider i sin eget vardag när så många har det så mycket värre, hindrar relationen mellan

de två nya vännerna (och i förlängningen denna bok) från att bli en maktdemonstration mellan den som har och den som behöver. Berättelsen är i stället jämlik, personlig, gränslös – och fruktansvärt angelägen. karin skagerberg

Sara Olausson, en av författarna till Det kunde varit jag.

Den härskande klassen.

En bok om Sveriges politiska elit Bengt Ericsson Lind & Co

När den här texten skrivs är det glasklart att Fredrik Reinfeldt är en politikens skojare.

Minns att han som statsminister talade till oss medborgare om vår skyldighet att arbeta. Inte leva på bidrag. Men nu efter valförlusten tar han ut maximalt av det statliga bidraget, kallat inkomstgarantin, något som kan beviljas i väntan på arbete, trots att hans företag har en omsättning i miljonklassen. Observera

Mordet på Margaret Thatcher

Hillary Mantel. Översättning: Sara R Acedo Weyler förlag

Hillary Mantel har vunnit en stark position i engelsk litteratur med böcker som Wolf Hall; berättelsen om hur den saktmodige Thomas Cromwell blir kung Henrik den åttondes högra hand. I Sverige har hennes genomslag varit mindre och av hennes böcker är det bara Wolf Hall och dess uppföljare som är översatta. Tills nu.

Mordet på Margaret Thatcher är en novellsamling där titeln också utgör den mest omtalade av novellerna. I den ska järnladyn göra en ögonoperation på ett sjukhus alldeles i närheten av berättarjagets bostad. Samma dag som Thatcher

då att inget av detta är olagligt.

Fallet Reinfeldt skulle ha passat perfekt i Bengt Ericsons aktuella bok Den härskande klassen. För fem år sedan granskade han det ekonomiska toppskiktet i Den nya överklassen. Tanken är god, makten ska alltid granskas.

Bengt Ericson vet som journalist hur man skriver, men i den här volymen känns det efter ett tag mest som ett torrt föredrag. Innehållsmässigt däremot är det bara att häpna över de förtroendevalda som tycker sig ha rätten att plocka för sig av skattemedlen.

Frågan är nu om den granskande idén i boken håller hela vägen ut när det gäller att syna den politiska klassen. Vid granskningen av överklassen var det uppenbart att en minoritet av landets befolkning snott åt sig så mycket pengar att det är den privata äganderätten som förhindrar samhällsutvecklingen. Men när det nu rör den politiska klassen

är sanningen den att politiken blivit ett yrke. Är detta nödvändigt? Sannolikt. Men gör missförhållandena med ersättningar att systemet bör slopas?

Eller eller är problemet att det finns ett gäng bland de förtroendevalda, minns Reinfeldt, som parasiterar på ett annars klokt system?

Denna insikt för över till frågan hur man ska handskas med folk som ägnat, låt säga de bästa arbetsåren åt att representera medborgarna. En dag kan ju karriären vara över och hen måste knalla iväg till Arbetsförmedlingen. Antag då att traktens företagare inte anställer en före detta riksdagsledamot med goda radikala åsikter? Var hamnar vi då? Blir det enbart de besuttna som kan rekryteras till offentliga ämbeten? Vart är i så fall det parlamentariska systemet på väg? Se det hade varit värt en ordentlig genomlysning. anders norborg

ska lämna sjukhuset, inför ett stort pressuppbåd, får berättaren besök av en IRA-medlem som vill använda sovrummet till att skjuta premiärministern ifrån. Det är en rolig, tekniskt skickligt berättad och väldigt spännande novell.

Hillary Mantel bodde verkligen bredvid sjukhuset där Thatcher genomförde en ögonoperation och berättelsen bygger på hennes egna mordiska fantasier. ”Om jag inte var jag, utan någon annan, så skulle hon ha varit död”, berättade författaren för The Guardian.

När skönlitteraturen närmar sig verkliga personer blir det alltid laddat. Är det okej att skriva så här, undrade läsare när den kom ut. Den engelska poliskåren verkar hur som helst inte kunna skilja på dikt och verklighet, så när novellsamlingen hade publicerats i England påbörjades en utredning. Det ”var bortom något jag hade kunnat planera eller hoppas på”, sa Mantel till The Guardian.

I övrigt rör sig novellerna någonstans mellan tragik och tragikomik. Några

av dem är inte helt genomarbetade.

Vinterresa är en inledning till en roman snarare än en novell. Hur vet jag vem du är verkar vara skåpmat som passerat sitt bäst före-datum. Det är i de noveller som skildrar klassamhället som Hillary Mantel glimmar till. I Komma studeras gränsen mellan en trygg medelklass och sann fattigdom, ur ett barns perspektiv. I Engelska skolan visar Mantel med en hjärtskärande berättelse oss den engelska överklassens förakt för arbetarklassen, och hur dess relation tycks förutsätta att den förra dehumaniserar den andra. Översättningen hade vunnit på att vara lite friare. Ett exempel: det idiomatiska uttrycket ”you’re a doll” kan inte direktöversättas till ”vilken docka du är”.

Men sådana tabbar är få och läsupplevelsen störs bara vid ett par tillfällen. Som helhet är Mordet på Margaret Thatcher klart läsvärd. Och om man vill plocka russinen ur kakan så får man göra det.

Vem ska hindra en? victor örberg fib 39

RECENSION

Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt Owen Jones Översättning: Helena Hansson Ordfront förlag

Owen Jones är historiker. Därmed försöker han kartlägga skeenden så noggrant som möjligt för att komma nära sanningen. Det är ambitiöst, välskrivet och ofta intressant, men frågan är om det är rätt arbetsmetod?

Jones samtalar med en rad människor ur högeretablissemanget. Jag får en känsla av att många av dem känner sig smickrade av att utmålas som skurkar av en politisk motståndare och att det är en av anledningarna till att de ställer upp på intervju-

Jihadisternas återkomst.

ISIS och det nya sunnimuslimska upproret.

Patrick Cockburn Översättning: Henrik Celander Celanders förlag

Flyktingvågen till Europa har alltmer antagit karaktären av en exodus av rent bibliska proportioner. Islamiska staten, Isis, behärskar nu ett område större än Storbritannien, från Eufrat i öst till Medelhavet i väst. Den USA-ledda kampen mot terrorn har varit och är ett stort misslyckande. Denna kamp var aldrig riktad mot terrorns rötter, nämligen Saudiarabien och Pakistan som är USA:s närmaste allierade. USA:s krig i Irak födde sitt eget monster, Isis, som nu är starkare och mäkfib 40

erna. Frågan om varför de ställer upp är viktig. Risken vid intervjuer med erfarna mediemänniskor, som vill ha ut sitt budskap, är att du som intervjuare blir deras fånge genom att de styr frågeställningarna. Ämnen som kanske låter väldigt granskande och kritiska kan ändå vinklas så att de i grunden bekräftar deras världsbild.

Jag funderar därför över just bokens frågeställning: här underförstås att det finns ett etablissemang som driver en politik i strid med folkviljan och folkets bästa.

Owen Jones medger själv att begreppet ’etablissemanget’ gjordes allmänt känt av toryjournalisten Henry Fairllie. (Även om Ralph Waldo Emerson använde begreppet redan på 1800-talet.). Jones skriver också att etablissemanget är något annat än bara den ekonomiska makten. Att sätta huvudfokus utanför den ekonomiska makten är en avvikelse från traditionell marxistisk vänster. Frågan är om det är en bra avvikelse och varför Jones avviker?

Owen Jones är, som sagt, historiker. I detta finns både möjligheter och begräns-

ningar. Resultatet blir en bok där Jones försöker att, så detaljerat som möjligt, beskriva mediebilderna som högern kablat ut. Det är naturligtvis intressant och kan i bästa fall fungera som ögonöppnare.

Men utan en kompletterande ekonomisk analys så riskerar bilden bli att världen styrs av en grupp mediemänniskor. I klartext: termen ’etablissemanget’ öppnar för konspirationsteorier eller åtminstone att politik reduceras till spelteori.

Nu lyckas Owen Jones ändå hålla rågången mot rena konspirationsteorier.

Ofta beskrivs utmärkt hur högerlobbyn jobbar. ’Aha’-upplevelserna är många. På en del ställen bränner boken till ordentligt.

När han samtalar med det stora revisionsföretaget som skänker massor till välgörenhet, men samtidigt anklagas för att hjälpa skattesmitare. Eller när Jones påpekar att parlamentsledamöter inte behöver vara högavlönade. Mer svävande blir kritiken mot EU, där han är principiell EUvän, men vill ändra stadgarna i grunden. olof rydström

tigare än al-Quaida någonsin varit.

Den som hävdar detta är den brittiske mellanösternjournalisten Patrick Cockburn. Han ser två huvudorsaker till jihadismens framväxt. Dels Iraks sönderfall som en följd av USA:s invasion, dels revolutionen i Iran 1979, som hos shiiterna hälsades som en enorm framgång, men hos sunniterna väckte fruktan. För det extremt sunnimuslimska Isis är nämligen shiiterna och sufisterna ingenting annat än avgudadyrkare och kättare som måste nedkämpas till varje pris. Wahhabismen är den troslära som styr Isis. Denna ytterst rigida lära som föreskriver en återgång till den rena islam, uppstod i Saudiarabien på 1700-talet och därifrån utgår den än i dag.

Cockburn skriver att det nya kalifatet som Isis har utropat är den största förändringen av den politiska kartan över mellanöstern sedan Sykes-Picot avtalet 1917, då britterna och fransmännen delade upp det osmanska väldet i en brittisk- och en franskarabisk del. För Isis är gränserna mellan Syrien och Irak utan betydelse.

Cockburn, som skriver för bland annat

The Independent, har bevakat området under en lång tid. Han förmedlar med en stor närhetskänsla ett samtidsdrama som drivit miljoner människor på flykt och länder till sammanbrott. Han skildrar det stora politiska spelet och de olika utrikessponsorerna som eldar under jihadisternas grytor.

Nu Syrien och Irak, vad kommer sedan?

ISIS i all sin medeltida regim är samtidigt mycket framgångsrikt och modernt, de utnyttjar den nya tekniken propagandistiskt och de har också använt intressemotsättningarna till egen fördel. Den så kallade fria syriska armén som USA och väst bestämde sig för att stödja kom snabbt att pulvriseras – om den någonsin hade funnits – och vapnen erövrades av Isis.

Jihadisternas återkomst är en viktig och läsvärd bok. Den kan läsas bredvid Loretta Napoleonis ytterst läsvärda bok Islamiska staten (recenserad i FIB/K nummer 8/2015). Cockburn visar med eftertryck hur mainstreammedierna samstämmigt matar oss med friserade skildringar som har föga eller inget med verkligheten att göra. jan bergsten

Strålande morgondag Ishmael Beah Övers. Marianne Öjerskog Norstedts

Ishmael Beah debuterade med sin självbiografiska bok Lång väg hem (2007) som handlar om hans liv som barnsoldat i Sierra Leones regeringsarmé. Efter tre år i armén befriades han och fick möjlighet att rehabiliteras på ett av Unicefs center för barnsoldater. Han bor numera i New York.

I hans nyutkomna roman Strålande morgondag får vi följa hur invånarna i den av inbördeskriget skövlade och demolerade lilla staden Imperi börjar återvända hem. I sju år har staden varit obebodd. Det enda de finner är benrester av människor

Generation 55+ Mats Berggren Lindelöws förlag

Generation 55+ är en angelägen dokumentärroman, som fångar läsaren från första sidan. Mats Berggren vill inte skriva om sig själv, trots att han har hållit skrivarverkstäder på skolor för ungdomar som tycker att deras liv är ointressanta där han sagt att deras berättelser blir starkare om de utgår från sig själva. ”Författare som försöker skriva universellt misslyckas. Det blir sterilt, livlöst, trapetskonster i ett lufttomt rum. Det lokala och det specifika är det allmängiltiga.”

Mats Berggren skildrar tre generationer: Faderns liv skildras med ögonblick; han är senildement och lever i en dimma, där författarens onda samvete gnager. För att ge pappans liv ett värde och försöka förstå, återger han egna minnen och delar

och plundrade, nedbrända hus. Men sakta bygger de återvändande upp en ny tillvaro vilande på de gamla traditionerna, med respekt och solidaritet gentemot varandra, så som tidigare har varit brukligt. Vi får följa Bockarie, hans familj och deras kamp för ett bättre liv.

Men så förändras allt. Bulldozrar dundrar in i staden utan ortsbornas vetskap. Man kommer för att utvinna mineraler. Marken som gruvbolaget annekterar, ägs av stadens innevånare men vaktas av gruvbolagets beväpnade säkerhetsvakter. Vattnet i floden förgiftas, vägarna förvandlas till leråkrar av de stora fordonen, de främmande gruvarbetarna super sig fulla och våldtar de inhemska kvinnorna. Bockarie och hans familj ser sig till sist tvingade att åter lämna Imperi i sökandet efter ett drägligare liv.

Ishmael Beah tar i förordet upp den muntliga berättartraditionen i Sierra Leone och dess betydelse för hans eget skrivande. Under uppväxten brukade ur en brevsamling som hans döda moder sparat. Sitt eget liv bär han inom sig där han sover i vardagsrummets bäddsoffa, som han avskyr att bädda men inte att sova i. Den 20-åriga dottern Lisa bor i sovrummet med pojkvännen Alexander.

De väntar på att få en egen lägenhet och hon kallas ut i tillfälliga arbeten via sms.

De delar kök men träffas och äter sällan tillsammans, utan att vara ovänner.

Författaren träffar en ny kvinna, Eva, en lärare som också är frånskild, med en något äldre dotter, ett spänningsmoment, där hennes röst får världen att vibrera och han kan leva ut sin längtan. Han läser böcker och samlar fakta för att eventuellt skriva en bok som ska ge ungdomar kraft att kämpa emot klimatförändringarna, men känner att det är något han inte kommer att klara av, det är bara en förevändning för att träffa Eva. De talar om en förlorad vrede. Urklipp ur sina egna liv, dramatiska händelser, vändpunkter, förälskelser och misslyckade förhållanden med pliktfyllda kramar och krampaktigt sex. Men livet består mest av vardagar, sådant som finns utanför bokpärmarna.

han sitta runt elden på kvällarna och lyssna till de äldres berättelser; sägner, skrönor och de om etiska och moraliska normer. Hans eget modersmål, mende, beskriver han som ett mycket uttrycksfullt och målande språk, med en språklig rikedom, som har betytt mycket för honom. Och han är verkligen en berättarens mästare. Han målar med en litterär pensel det han vill förmedla. Detta är ovanligt och känns viktigt att poängtera med tanke på den flod av böcker, skrivna med ett ofta viktigt budskap men utan språklig känsla.

Ishmael Beah beskriver i romanform den förödelse som imperialismen i århundraden utsatt den afrikanska befolkningen för, dess hänsynslösa framfart som omintetgjort den inhemska befolkningens förutsättningar. Med omvärldens goda minne! Detta är en stark och nödvändig roman som upprör.

Den bör läsas. agneta willans

»

Mats Berggrens böcker kan vara en inspirationskälla för många andra som skriver.

Mats Berggren arbetade länge på Scania i Södertälje och debuterade 1987 med boken Orent ackord. Sedan dess har han skrivit sjutton böcker. Nu ser han hur vinterstormarna på Medelhavet gradvis har försvunnit, medan isarna i Arktis smälter. Regnbrist och torka har slagit ut bland annat det syriska jordbruket och drivit miljontals i flykt. Världen finns ständigt närvarande, medan vi lever i ett Sverige där välfärdssamhället krackelerar. ”Jag skriver. Lägger pussel där många bitar saknas. Jag skriver!”

Jag tror Mats Berggrens böcker kan vara en inspirationskälla för många andra som skriver. bror kajsajuntti fib 41

KULTUR

PARISKOMMUNEN

Mästerregissören Roberto Rossellini letar efter inspelningsplatser för sin nya film Stromboli. Han och Ingrid Bergman åker upp och ned för en stor vulkan innan de avbryter för lunch. Rossellini försvinner hastigt, och återvänder släpande på två unga fiskare. ”Vem gillar du bäst?”, frågar han. En oförstående Bergman pekar på den ena. När Stromboli 1950 har premiär är det med fiskarpojken Mario Vitale i huvudrollen.

1871 Under tiden september 1870 till maj 1871 exploderade yttrande- och tryckfriheten i Paris och trycksakerna överflödade på gatorna.

Jan Myrdal har alltid varit en stor samlare och under många år har han och förra hustrun Gun Kessle köpt sådana nyhetsblad när de kommit åt.

Det har blivit 100-tals exemplar av dessa autentiska trycksaker, historiska konstverk, ”en bildvärld som kommit loss från överklasskontroll” med Jan Myrdals ord.

Under temat ”När gatan tog mediemakt” ges nu dessa bilder ut, tryckta i stort format på högkvalitativt papper.

Bilderna kan beställas från Jan Myrdalsällskapet. En utställning kommer att arrangeras i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Katalogen kommer att tryckas och ges ut av Celanders förlag under år 2016.

TEXT gunnar harrius FOTO nadja hallström/triart film

AMATÖRSKÅDESPELARE GER FILMER REALISM

A

matörskådespelare var en vital del av den italienska neorealismen, men syns även på den samtida svenska filmscenen.

Peter Grönlunds nya film Tjuvheder är ett lyckat exempel på detta. Nio av tio skådespelare är amatörer. Skildringen av fattigdom och utsatthet är spännande, detaljrik och otroligt realistisk. Att Ola Rapace spelar same i en ny Martina Haag-komedi är allt som är fel med svensk film. Realismen i Tjuvheder är det som faktiskt är rätt.

Amatörskådespelarna har en avgörande roll i detta. I stället för en stirrig Shanti Roney ser vi skådespelare som verkligen vet hur det känns att sova på gatan.

Det märks. De små handrörelserna känns naturliga. Ordet ”tjack” låter inte

pinsamt i munnen på någon som har sålt det för att överleva. ”Här ligger hela kodexen, hela språket, hela sättet att föra sig framåt, det går inte att repa in”, som Peter Grönlund själv sade i en intervju med SVT nyligen.

Tjuvheders amatörskådespelare är en del av en svensk filmtrend. Saga Beckers roll som Sebastian i Nånting måste gå sönder är ett exempel på väl genomfört amatörskådespeleri. Edda Magnason i Monica Z och Nermina Lukac i Äta sova dö är två andra. Samtliga belönades med Guldbaggar för bästa kvinnliga huvudroll. Här finns också exempel på när amatörens verkliga upplevelser ligger till grund för rollprestationen. Becker har i intervjuer berättat om den identifikation hon kände Bild från filmen Tjuvheder.

med sin roll och jazzsångerskan Magnason upptäcktes av regissören Per Fly såg henne uppträda på Södra teatern.

AMATÖRENS FRAMGÅNGAR kan ses som en

motreaktion på den personkult som dominerar kommersiell film. När säljkraft alltid ställs framför konstnärligt värde, krävs en storstjärna för att en film över huvud taget ska kunna göras. Svenska filmer kommer aldrig att kunna konkurrera med de stora internationella skådespelarnamnen, vad än Mikael Persbrandt hoppas. Satsningen på det hyperrealistiska är ett utmärkt sätt att inte försöka tävla på samma villkor som de amerikanska storfilmerna. Att kontrastera sig mot Hollywood har alltid varit fundamentalt i europeiskt filmskapande, och amatörskådespelare har återigen blivit en användbar strategi.

INTE FÖR ATT DET ÄR ETT givet framgångs-

recept – man behöver inte titta längre än till Hans-Erik Dyvik Husbys parodiskt burdusa Cornelis Vreejsviik-porträtt för att bli övertygad om den saken. Men när det görs rätt kan amatörskådespelare skapa ett mer direkt berättande. Som tittare behöver man inte bekymra sig om filtret Skådespelaren. Det är kanske för tidigt att prata om en ny, svensk våg av neorealism, men det är otvivelaktigt så att det mest intressanta inom svensk film just nu inte görs med skolade skådespelare. ■ ■ fib 42

PARISKOMMUNEN | ALLTFÖR SMÅ Croqis Révolutionnaires (Revolutionära teckningar) av Georges Raul Eugène Pilotelle (signatur Pilotell) 1845–1918.

Kvinnan med frygisk mössa symboliserar revolutionen och republiken. Folket mäter sina motståndare under beläg-

ringen. Men de är alla, militärbefälhavaren Trochu liksom Thiers, alltför ynkliga.

Pilotell undkom på äventyrligt sätt dödspatrullerna under den ”blodiga veckan” och levde sedan livet ut som tillfällighetstecknare i London. Även presenterad under eget namn i Satirarkivet.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Satirarkivet skapades, och drivs fortfarande, av Folket i Bild/Kulturfront efter att en större donation inkommit. fib 43

läste sedan på egen hand, Sten gick till målarskola. Själv kunde jag när jag fyllde sjutton börja arbeta på Värmlands Folk­ blad. Dagens ungdom har alls inte dessa möjligheter. Det finns inga arbeten. Inte kan de heller få börja på en tidning när de fyller sjutton och även om de kunde det skulle myndigheterna ingripa mot dem när de arbetade natt och var med om det underbara att tidningen där de skrivit ett stycke gick i press och kom ut som rykande färska exemplar.

FOTO: PRIVAT

Skriftställning.

Det kanske inte är så kul allt nu på mitt åttionionde år. Men jag är glad över att jag inte är en nittonåring i detta Sverige i alla fall, skriver Jan Myrdal.

GAMMAL MAN SKRIVER REAKTIONÄRT OM UNGDOM

D

JAG SKULLE KUNNA skriva det än mer

TEXT jan myrdal

et är djävligt att vara ung. Dock hade vi som kom i tonåren då för sjuttiofem år sedan – trots krig, dyrtid och allsköns klass­ förtryck – det friare än vad tonåringar har nu. Men så tänkte jag ju då om Huck­ leberry Finn som varit ung sjuttiofem år tidigare.

Vi var mindre lurade. Åtminstone från hösten 1940 när jag som tretton­ åring tvångsåtervänts från Förenta staterna och placerats i Bromma Högre Allmänna Läroverk insåg jag att allt dessa svenska lärare var avlönade att få mig att tro på i stort var överklass­ tjänande; alltså fel, tveksamt eller direkt lögnaktigt. Om det var jag inte ensam.

Klasskompisar som Dag och Sten och Svenolov och Lars menade detsamma.

Vi talade om det.

Om naturvetenskapliga ämnen som fysik och kemi undervisade man oss inte att sanningar och experimentella resultat är tidsbundna. (Om detta fanns böcker till och med i Ålstens biblio­ tek, sa Sten.) Vi saknade också när det gällde matematik decimalsystemets historia. Det binära var intressant (fast vi visste inte att det skulle komma att bli dominerande i detta senare datorise­ rade nu). Också hos oss i Sverige fanns återspeglingar av det gamla systemet i uttryck som ”ett dussin” och årets månadsantal. Dag utmanade mig att fib 44

skriva om proven duodecimalt för att visa lärarna hur man kunde göra. Det tog hus i helvetet.

JAG VAR I LÄRARNAS ögon ett säll­

synt vidrigt barnexemplar. Högljudd, påstridigt självsäker och därtill tjock, snaggad med runda stålbågade glasögon och iklädd en tvärrandig gul och brun tröja av ett slag som inte fanns i Sverige.

När gymnastikläraren (en strikt under­ officer) fick syn på mig blev han djupt röd i ansiktet pekade och skrek: – Ut! Jag vände och gick och kom aldrig mer tillbaka till hans gymnastiklektio­ ner. (Vilket skapade vissa diskussioner ända upp på rektorsnivå.) Vad jag inte förstått var att han näst intill fått en propp när jag klampat in med grova Amerikaskor på hans heligt nyfernissade golv.

Eller för att ta två andra exempel som kom att bli bestämmande för min korta skoltid på fyrtiotalet i Sverige: Då på hösten 1940 undervisade Margit Söder­ holm (som sedan skulle skriva ”Driver dagg, faller regn”) oss i geografi. När hon kom till Ungern fick Dag och jag och vi alla stå upp i bänkarna och ropa: ”Nem, nem, soha!” (Nej, nej, aldrig!) för att vi skulle kunna känna med ungrarna hur deras land slaktats efter världskriget.

Men jag stod kvar och sa det Dag och

Sten och jag ordentligt resonerat om att Trianonfreden trots allt var en seger för nationernas självbestämmanderätt och att amiral Miklós Horthy, sedan tjugo år ”regent över konungariket Ungern”, var Hitlerdräng och en sällsynt vidrig statsledare. För att jag sagt det högt inför klassen fick jag anmärkning. Hon var ju en av dessa då typiska Hitlerbeundrarin­ nor.

VÄRST VAR DOCK den engelsklärarinna

vars namn och utseende jag förträngt.

Man skulle just börja med det språket och vi gavs ett första prov jag inte brydde mig om utan i stället skrev en text om hur Lincoln efter Dakotakriget 1862 då Siouxerna kämpat för sin frihet på en gång låtit hänga 38 av dem och sedan ytterligare 2 infångade frihetskämpar och stulit deras land. Inte nog med att jag fick anmärkning för detta, hon rät­ tade också min engelska och fann den felaktig. Jag blev så arg att jag till nästa lektion tog med H. W. Fowlers ”Modern English Usage” och H. L. Menckens ”The American Language” och inför klassen i detalj visade att jag hade rätt. Det blev naturligtvis åter anmärkning och bråk men sedan gick jag aldrig på hennes lektioner mer.

NÅ, VISST FANNS det lärare jag tyckte bra

om som på olika sätt hjälpte mig men i

En ung Jan Myrdal sitter och läser. Han är i dag glad över att bilden inte är tagen på 1990-talet.

stort störde skolan oss i våra studier, vårt läsande. Det var heller inte i skolan vi gjorde experiment, sökte konstruera en verklig raket, höll på med modellbygge, studerade djurens liv, höll fiskar i akvari­ um, eller dissekerade och gjorde preparat av dem som fanns till buds: råttor, katter och kaniner. Men biologiläraren var inte intresserad. Han var nazist. Jag filmade honom med min 8 mm Kodak genom ett

hål i bänklocket när han petade sig i örat med pekpinnen.

VÅR SLUTSATS blev att den skola vi

erbjöds i detta land enbart var ett hinder.

Jag skulle bli författare liksom Dag, Sten skulle bli konstnär. Det var helt möjligt för oss att rycka på axlarna och lämna då det sannerligen inte fanns någon brist på försörjningsarbeten för ungdom. Dag

reaktionärt. Bostadsbrist var det då som nu. Men det gick att fixa. Det fanns lägenheter man kallade slum. Dass på gården och djävligt kalla. För mig frös vattnet i handfatet om vinternätterna när jag bodde på Albogatan 5 i Göte­ borg. Men hyran för detta spisrum med kammare var 25 kronor i månaden. Gick upp till 27,50. Det kunde man alltid fixa.

Sedan fanns det torp runtom i landet att hyra för en spottstyver.

Senhösten 1946 lämnade Birgit mig där vi bott i torpet vid Lejondalssjön; sammanslingrade under täcket mot kylan i timmar diskuterande Diderot, Balzac, Strindberg och Marx och levt på samlag, knäckebröd, mjölk och blodpudding. Jag grät och skrek. Men hon var kompis som vi var på den tiden och i februari 1947 hade hon renskrivit min samling dikter Pubertet (även de om hennes kropp och kön) och lämnat den till Bonniers som omedelbart refuserade. Sedan gick det sju år under vilka jag var den mest totalt refuserade.

Skrev två bidrag i Clartés 1-majnummer 1948. I numret därpå bad dess ledning i Stockholm om ursäkt för att man tryckt mig. Redaktören avsattes. Det tog sedan tio år till dess jag fick medarbeta där igen.

1947 till 1954 var sju intressanta år av stän­ diga refuser då jag gjorde mycket runtom i Europa. Tillslut brast glastaket. Jag tvivlar på att det hade gjort det för en sådan som jag i dag. Den litterära själsfinheten är än större. Fast den luktar tåbira nu som då.

DET KANSKE INTE ÄR så kul allt nu på mitt åttionionde år. Men jag är glad över att jag inte är en nittonåring i detta Sve­ rige i alla fall. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

ningen?

Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

Prinsbröllopet

»

HISTORIEN LÄR OSS att kungliga äkten­

skap är ett viktigt medel för en stat att säkra sina förhållanden till andra stater. ”Andra må draga i fält, du, lyckliga Öst­ errike, gift dig!”, hette det till exempel om den habsburgska monarkin. Genom välplanerade giftermål tillfördes landet Österrike, Burgund, Spanien, södra Italien, Sicilien och Sardinien, ävensom de spanska kolonierna i Amerika.

Det östromerska kejsardömet i Kon­ stantinopel hängde länge på fallrepet men klarade att hålla sig kvar i många århund­ raden, inte minst tack vare den medvetna utplaceringen av bysantinska prinsar och prinsessor som äktenskapspartner i olika furstehus i Europa och Medelhavsom­ rådet. På så sätt knöts allianser som ett sönderfallande imperium behövde.

Familjerna Westling och Hellqvist är säkerligen utmärkta familjer, men inte tillför kungahusets allianser med fib 46

SÅ BEHÖVER DET emellertid inte vara.

Den 26 september 1810 stiftade riksda­ gen i Örebro Sveriges successionsord­ ning (SO), en av rikets fyra grundla­ gar. Den gäller alltjämt, låt vara att den har blivit ändrad i detaljer under seklen som har gått sedan dess. Enligt 5 paragrafen får prins och prinsessa av det kungliga huset inte gifta sig, ”med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke.

Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande.”

Ett kungligt äktenskap är politik.

Därför har den politiska ledningen sista ordet. Regeringen har valt att säga ja.

Men det behöver regeringen inte göra.

Ett ärende om huruvida regeringen ska lämna samtycke till äktenskap för en prins eller prinsessa är ett förvaltnings­ ärende, som liksom andra sådana ären­ den ska beredas inom regeringskansliet.

Enligt regeringsformen ska ”behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter”. Även från sammanslutningar och enskilda får man inhämta yttranden. I det här sam­ manhanget ligger det nära till hands att tänka på myndigheter och organisatio­ ner som företräder Sverige i utlandet

och som förbereder Sveriges militära försvar. När ärendet är färdigberett ska det avgöras av regeringen vid regerings­ sammanträde.

Hur det gick till när regeringen beredde samtyckesärendena för prinsen och de två prinsessorna vet vi inte. Här vore det på sin plats med lite under­ sökande journalistik. Vad tänkte man på i alliansregeringen och i regeringen Löfven? I en globaliserad värld hade det väl bort ställas frågor åtminstone, om inte det japanska kungahuset eller något av furstehusen kring Persiska viken kunde ställa någon lämplig kandidat till förfogande. Även en mäktig expresident eller avkomling till sådan skulle väl kunna komma i fråga; vi är ju moderna människor som inte i första hand bryr oss om kunglig börd.

MEN SKA INTE alla ha rätt att gifta sig med sin hjärtanskär, kanske någon undrar. Vore det inte stridande mot Europakonventionen om mänskliga rät­ tigheter att vägra samtycka?

Läs då igen 5 paragrafen i succes­ sionsordning här ovan! Visst får prins och prinsessa gifta sig med vem man vill. Det förbjuder inte successionsord­ ningen. Men då får han eller hon också ta konsekvenserna, nämligen förlust av arvsrätt till tronen. Och det är ingen mänsklig rättighet att få ärva en kunglig tron, kan jag försäkra.

Ingemar Folke är Jur. kand. i Stockholm, medlem i föreningen FiB-juristerna.

OM SKOLMASSAKERN I TROLLHÄTTAN Om 21-årigen som i dag dödade en pojke och en elevassistent på skolan Kronan i Trollhättan, i stället hade hetat Achmed så hade löpsedlarna vid det här laget skrikit om islamistisk terrorism. I stället var Anton sympatisör med Sverigedemokraterna, så några avståndstaganden lär nog inte krävas.

joacim blomqvist

»

OM PALESTINAKONFLIKTEN Bojkotten av Israel är viktig, sade Adnan Abou Chakra som mötte åhörare och Falu fredskör på Palestinamöte i Säters Folkets hus, därför att den avlegitimerar Israel.

p-o tellander

»

OM FLYKTINGKATASTROFEN I MEDELHAVET Det är precis detta det handlar om, Sverigedemokrater och andra pratar bara väder. Om man verkligen skall stoppa flyktingar som är dödshotade måste man skjuta skarpt. Och då förlorar vi vår mänskliga värdighet.

svante svensson

»

OM ATT HENNING MANKELL GICK BORT Sorgen är verklig.

Vi var på väg från Fagersta till Västerås på morgonen när Peter Curman ringde mig på mobilen. Han hade just läst en flash om att Henning Mankell dött.

Andrea började gråta när jag sade henne det, de hade ju mycket kontakt in i det sista, brev och telefonsamtal.

Så hjälplöst snyftande att jag måste avbryta samtalet med Peter.

Henning Mankell. jan myrdal

MEDARBETARE DETTA NUMMER OMSLAGFOTO:

Lina Ikse.

MEDARBETARE:

FOTO: LINA IKSE

S

Tycker du inte att magasinet räcker hela månaden? Läs då mer Folket i Bild/Kulturfront på vår hemsida FIB.se

TEXT ingemar folke

dem särskilt mycket till Sveriges posi­ tion i omvärlden. Sverige har med andra ord slösat bort de möjligheter att skapa tryggande allianser som kungliga äktenskap kan skänka en monarki. San­ nolikt är förhållandet detsamma vad gäller familjen O’Neill.

För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism sedan 1971 och med start 1934.

Citat från webben

OM VI NU ÄNDÅ SKA HA MONARKI… ommaren och hösten har varit plågsam för alla republikaner.

Kvällstidningarna och TV har tävlat om att publicera de larvigaste inslagen i uppmärksamheten kring ett prinsbröllop och ett prin­ sessdop. Det som gör den heldagslånga rapporteringen i tv om prinsbröllopet så påfrestande är att den handlar om något som helt saknar betydelse för riket. Våra prinsessor och vår prins har nämligen fått välja make efter sitt eget tycke. Och då har resultatet tyvärr blivit därefter. Inget av äktenskapen kan med bästa vilja i världen sägas ha gagnat Sveriges intressen.

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

Pelle Sunvisson, Torbjörn Wikland, Hanna Strid, Peo Österholm, Lucas De Vivo, Tanja Holm, Margareta Zetterström ,Stefan Estby, Anders Persson, Jan Myrdal, Mare Toomingas, Frankie Fouganthin, Calle Krantz, Gunnar Harrius, Hans Lindström, Kristina Eriksson, HansMagnus Meincke, Erik Forsgren, Karin Skagerberg, Olof Rydström, Bror Kajsajuntti, Christer Lundgren, Jan Bergsten, Victor Örberg, Agneta Willans, Ingemar Folke, Anders Norborg.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen ska inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Lucas De Vivo.

WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist.

LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.

KORREKTUR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Salamaah Abdul Karim, Christer

Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K EKONOMI: ekonomi@fib.se REPORTAGE- OCH UPPLAGEFONDER: plusgiro 65 77 50-6,

FIB/K

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts

in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2015.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

Nummer 12 kommer den 10 december. Prenumerera! fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Sista sidan.

fib 48

www.bonton.se