FiB 6/7-2009

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 6/7 2009 • 65 KRONOR

FOLKETiBILD

TEMA: UTRIKESJOURNALISTIK CITYTUNNELNS HEMLIGHETER SUNE JONSSONS BILDSKATT

fibsexsju2009

På egna ben sedan 1972 Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye, Julia Wagner (praktikant).

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm, Julia Wagner Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye, Julia Wagner(praktikant).

Omslagsbild: Julia Wagner.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontsexsju2009 martin schibbye

citytunneln 8

Den 11 december 2010 kommer Citytunneln i Malmö att invigas. Ett eventbolag jobbar redan nu med invigningen. Mycket är hemligt men en sak är säker: några polska arbetare kommer inte att bjudas in. Vad de som byggde tunneln tjänade är en hemlighet begravd i mörkret på 25 meters djup.

julia wagner & erik paulssen rönnbäck

fågelfors 25

Under den globala ekonomiska nedgången har Sveriges träindustri mötts av en vikande orderingång och tiotusentals anställda har varslats. Nu riskerar den småländska glesbygden att avfolkas när jobben försvinner. FiB reste till Fågelfors.

eva wernlid & eva dahlman

sune jonsson 58

Sune Jonsson (1930–2009) är en av Sveriges främsta dokumentärfotografer. FiB kan med hjälp av Västerbottens museum presentera ett urval ur hans bildskatt. Eva Dahlman & Eva Wernlid har valt bilder och skrivit varsin text.

khair el-din haseeb

iraks framtid 46

Hur kan Irak ta sig ur den nuvarande situationen på ett bra sätt och återfå sin enighet och självständighet? FiB bad Khair El-Din Haseeb summera utvecklingen inför den planerade folkomröstningen i juli.

sverigebilden 4

nicklas matéren hjärtat i sapmi 36

jorden runt 5

tema utrikesjournalistik 33

fib insänt 6-7

recensioner sett/läst/hört 50

peter curman kulturutredningen 18

sisela björnsson nationalnyckeln

ola f nilsson novell 20

ingemar folke juridik 70

hans isaksson film 22

hans lindström sista sidan

jan myrdal skriftställning 30

ödestid för facket

fibsexsju

I

detta nummer av Folket i Bild publicerar vi ett reportage om arbetsförhållandena på bygget med Citytunneln i Malmö. Det illustrerar hur illa det kan gå på svenska arbetsplatser efter EU-domstolens dom i det så kallade Laval-målet. Kan inte svenska arbetare och tjänstemän hävda sina fackliga rättigheter för att försvara kollektivavtalen och motverka det som kallas social dumping kommer det att gå oss mycket

illa.

Socialdemokraterna har gjort ett stort nummer av arbetsrätten i sin kampanj inför valet till EU-parlamentet.

Det finns säkert kandidater till EU-parlamentet som är ärliga i sin opposition mot EU:s arbetsrätt eftersom den sätter den fria rörligheten före lönearbetarnas sociala och fackliga rättigheter. Men de kommer inte på ett avgörande sätt kunna ändra på detta, ty besluten i EU-parlamentet blir nästan alltid urvattnande kompromisser, dessutom måste EU:s ministerråd godkänna besluten. Men framförallt dömer EU-domstolen med EU-fördragets fyra fria rörligheter – för varor, tjänster, arbetskraft och kapital som den dominerade rättskällan.

Kom ihåg hur det gick då det s.k. utstationeringsdirektivet antogs. Då basunerade politiker, LO och TCO ut att den ”svenska modellen var räddad”. Hur det gick vet vi.

Jag ser i Arbetaren att LO, TCO och Saco tror att Sverige och EU ska prickas av Internationella arbetsorganisationen ILO (ett FN-organ) för brott mot de konventioner som reglerar fackföreningarnas rättigheter och som kränktes av Laval-domen. Men ILO har till skillnad mot EU inga sanktionsmöjligheter och därför kommer EU inte att bry sig om en eventuell prickning av ILO. Det blir som när FN-organet prickade Sverige för att den socialdemokratiska regeringen införde en lagstiftning mot att kunna träffa kollektivavtal om högre sjukersättningar än den av staten bestämda. Ingen brydde sig.

Men arbetsrätten är också i krisens spår hotad av de fackliga ledningarnas agerande. I och med att IF-Metall i avtal gick med på att man lokalt kunde göra upp om försämrad lön mot kortare arbetstid så underminerades kollektivavtalen. Men om det var IF-Metalls ledning som öppnade dammluckan så var det fackförbundet Unionen som i all tysthet rev själva dammen. Unionen blev av bland andra Teknikarbetsgivarna stämd till Arbetsdomstolen för att de vägrade att godkänna ett lokalt avtal på Scania vilket liknade IF-Metalls. Då föll Unionen-ledningen till föga och motiverade detta juridiskt med att man inte kunde hindra ett sådant avtal.

Alltså ett steg värre än IF-Metall.

Ska de svenska lönearbetarna kunna återställa sina rättigheter fodras ett tålmodigt folkrörelsearbete. Vi kan inte lita på att de politiska spetsarna och de fackliga ledningarna utan tryck underifrån kan ordna detta. De fackliga striderna måste föras så att de blir kostsamma för storkapitalet. Annars kan de inte tvingas till reträtt och skulle det inte lyckas kommer det som sagt att gå oss riktigt illa.

kenneth lundgren , ordf i FiB

Numrets medarbetare: Anna Roxvall Namn: Anna Roxvall. Ålder: Fyller 26 i år.

Yrke: Frilansjournalist.

n Hej , läsarna har läst din intervju med Pia Sundhage och dina reportage om svensksomalierna och kriget i Libanon. Nu är du tillbaka med en text om Kongo och utrikesjournalistik. Vad har du på gång nu?

– Jag och fotografkollegan Johan Persson håller på och tittar på vilket som ska bli vårt nästa resmål. Vi är ganska sugna på Afrika igen, men har vissa funderingar på Indien och Pakistan också. n Vilket är din drömreportage?

– Just nu drömmer jag om att få intervjua spillrorna av iranska Folkets mujahedin som i över 20 år har ugglat i irakiska öknen i väntan på en ny revolution. Det hade varit kul att följa med ett par somaliska pirater ett par dagar på jobbet också. n Har du sett, läst eller hört något den senaste tiden som berört dig lite extra?

– Jag gillade faktiskt Maciej Zarembas granskning av grannfejden i Vojakkala. Om han har rätt vet jag inte, men det är så förbannat sällsynt att dagspressen anser sig ha tid och plats för något annat än den löpande, snabba rapporteringen med polisen som enda källa, att jag blir alldeles lycklig när det händer. Synd bara att det mest är manliga skribenter i 60-årsåldern som tillåts göra den sortens utsvävningar.

Tanktips

n n Ett inlägg i fildelningsdebatten: Filmen Myglaren finns nu tillgänglig för gratis nedladdning på www.fib.se.

Uphovsrättsinnehavarna har givit FiB/K tillåtelse att tillhandahålla filmen för kostnadsfri nedladdning (för personligt bruk).

”Min främsta slutsats är att borgerligheten och kanske allra tydligast Moderaterna har gått emot stora delar av sina väljare i frågor om integritet och övervakning, och att de får sota för det.”

Expressens Isobel HadleyKamptz om bakgrunden till Piratpartiets succé i EU-valet.

fibsverige

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

> Israel inledde nyligen sin mest omfattande ”försvarsövning” någonsin. Syftet är att pröva samhälls- och försvarsfunktionerna i vad man kallar ett ”domedagsscenario”, bestående av en kombination av en naturkatastrof, missil- och raketattacker från flera grannländer samtidigt och en serie palestinska självmordsattacker.

Enligt, Shlomo Dror, en talesman för försvarsministeriet, ska man ”öva ett domedagsscenario av koordinerade attacker emot Israel från alla fronter, med olika metoder”. Övningen kommer bara två veckor efter att det israeliska luftförsvaret avslutade en fyradagarsövning som gick ut på att försvara Israel mot attacker från Syrien och Iran, och bara veckor efter att Benyamin Netanyahu besökte Washington för att diskutera frågan om det upplevda hotet om en kärnvapenattack mot Israel från Irans sida. Israel hävdar dock att övningen ”inte har någon speciell betydelse”, och officiella källor har försökt tona ner en möjlig anknytning till Israels tal om ett hot från Iran.

Israel övar sin militär inför ett ”domedagsscenario”.

>

Frankrike utvidgade nyligen sin närvaro i Gulfregionen – vilken tidigare varit begränsad till omfattande

vapenhandel med Gulfländerna – genom att etablera en permanent militärbas i Abu Dhabi. Militärbasen, som bär namnet Peace Camp, är den första franska militärbas som har etablerats utanför det egna territoriet sedan Frankrikes forna koloniers självständighet, och kan rymma upp till 500 soldater. Trots att USA:s militära närvaro i regionen fortfarande är betydligt större än den franska kommer den nya franska militärbasen att ha en strategiskt viktig plats i ett område genom vilket 40 procent av världens petroleumtillförsel transporteras. Precis hur Frankrike kommer att använda sig av basen återstår att se, men den franske presidenten Nicolas Sarkozy har i en intervju med Förenade arabemiratens officiella nyhetsförmedling sagt att Frankrike via sin nyetablerade bas är ”redo att axla sitt ansvar för att säkra stabilitet i denna strategiska region”. Enligt nyhetsförmedlingen AFP har också en av Sarkozys rådgivare sagt att om Iran skulle anfalla regionen, så skulle även Frankrike anse sig vara under attack. En annan väsentlig del av avtalet är att Frankrike har åtagit sig att bygga upp två kärnkraftsreaktorer för Abu Dhabis räkning, vilket speglar det intresse som både Iran och Gulfländerna visat för kärnkraft, trots sina rika reserver av olja och gas. Frankrike har spelat en aktiv roll i att få till stånd sanktioner mot Iran som en följd av dess vägran att acceptera FN:s säkerhetsråds krav på en stoppad iransk urananrikning.

Frankrike etablerar en permanent militärbas i Abu Dhabi.

Militärbasen, bär som sig bör namnet Peace Camp…

>

Oljegiganten Shell står anklagad för medverkan till en mängd människorättsövergrepp, däribland avrättningen av den välkände författaren och aktivisten Ken Saro-Wiwa och andra som protesterat mot den miljöförstöring och de brutala övergrepp som framförallt ogonifolket i Nigerdeltat lidit under den tidigare nigerianska regeringen. Shell förnekar alla anklagelser. Rättsprocessen bedrivs med hjälp av amerikansk lagstiftning från 1789, känd som Alien Tort Claims Act, vilken i allt större omfattning kommit att användas av människorättsaktivister för att få till stånd rättslig prövning av brott som begåtts av eller under medverkan av amerikanska bolag i andra länder, då den gör gällande att amerikanskägda eller delvis amerikanskägda företags handlingar i andra länder lyder under amerikansk lagstiftning. I april i år öppnade en amerikansk domstol för en liknande rättsprocess där offer för den sydafrikanska apartheidregimen tillåts stämma flertalet stora företag, däribland General Motors och IBM, för deras samarbete med den tidigare apartheidregimen. Försök görs även att få till stånd en rättslig prövning av den verksamhet som har bedrivits av amerikanskbaserade företag, såsom Blackwater, vilka tillhandahållit legosoldater som står anklagade för övergrepp under ockupationen av Irak. Resultatet av rättsprocesserna torde vara av intresse för många amerikanskbaserade företags val av framtida samarbetspartners.

fotograf: ulla wennberg

Shell står inför rätta för människorättsövergrepp, däribland avrättningen av den välkände författaren och aktivisten Ken Saro-Wiwa och andra som protesterat mot miljöförstöringen i Nigerdeltat.

fibinsänt

fib 6

Vad tycker du?

Skriv till: red@fib.se

”ahmadinejad är lika korkad som de andra delegaterna” ELOF PETTERSON prenumerant

”Den verkliga skandalen” Så löd rubriken på FiBfems ledare skriven av Kenneth Lundgren. Skandalerna var enligt min mening inte bara en utan flera. Att demonstrativt tåga ut från mötet under Ahmadinejads tal vid The Durban Review Conference on Racism var sannerligen den verkliga skandalen. Men frågan är om inte också ledaren var skandalös med sitt usla referat av Ahmadinejads tal. Även om han har rätt i att staten Israel kan ses som en teokratisk och rasistisk skapelse, så var mycket i övrigt rena tramset. Varför inte också referera detta?

Ahmadinejad hänvisar till slaveriet och slavhandeln som ett västerländskt fenomen. Sanningen är dock att slavhandeln till muslimska och asiatiska länder i människor räknat varit större och att den fortfarande pågår. Varför nämner Ahmadinejad inte detta? Är han dåligt påläst eller tendensiös, det vill säga oseriös. Och varför nämner Lundgren inte detta?

Dessutom återkommer Ahmadinejad upprepade gånger till sina religiösa käpphästar i stället för att tala i sakfrågan. Rasism beror

enligt Ahmadinejad på att människan har upphört att medvetet dyrka Gud/Allah. För att lösa rasismen är det därför avgörande att återvända till andliga och moraliska värderingar samt att ”worship God Almighty”.

Jag antar att det innebär att följa sharialagarna. Ahmadinejad säger också att den israelska rasismen beror på att man missbrukar religiösa känslor för att dölja sitt hat och fula ansikte. – Men vem drar nu in religiösa doktriner?

Ahmadinejad fortsätter att tala om ”the supremacy of the Almighty God” som rättesnöre för internationell politik. Västerländsk politik är usel eftersom den saknar hänsyn

till ”divine values”. För att lösa de problem som vidlåder dagens politiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska system ska vi återigen, enligt Ahmadinejad, utgå från ”divine and humanitarian values”. Men vilka mänskliga rättigheter tillåter islam och teokratin i Iran?

I slutklämmen poängterar Ahmadinejad återigen betydelsen av hänsyn till ”God Almighty”. Genom att sammanfoga de ständigt växande välsignelser som God Almighty ger oss med den rättfärdiga skötseln av den perfekta människan, så fixar sig allt.

Halleluja! – Karln kan inte vara frisk! Han verkar ju lika korkad som de EU-delegater som tågade ut från mötet.

är redaktionen helt okunnig om iran?

BRITA HÄNNESTRAND prenumerant Men vänta nu! Är redaktionen helt okunniga om Iran? Ledarkommentaren “Den verkliga skandalen” lyser med sin brist på insikt.

»Även om Hännestrands och Pettersons inlägg verkar vara väldigt olika till stil och innehåll så sitter de båda fast i en eurocentrisk syn på Iran.«

Det går en röd tråd från tortyren i fängelserna till den iranska regimen; ingendera skulle överleva utan den andra. Torteraren hamnar ofta efter sina tjänster för regimen i samhällets topp. Det lämpligast epitetet på de iranska ledarna är mördare.

Varför inte läsa den bok om iranska fängelser, Slakten på blommorna 2004, som jag skrev tillsammans med tre före detta politiska fångar från Iran (politiskt på vänsterkanten) Eller ta en längre diskussion med någon av de iranska flyktingar som finns i landet. Rikligt med information finns att få tag på också i Sverige.

Min erfarenhet av Iran härrör från 1992 då jag var bodde där tre månader i ett studenthem för kvinnor. Det var en tid då utländska turister var sällsynta. Jag talar persiska och kunde lätt få kontakt med folk på gatan.

Jag träffade också många släktingar till iranier i Sverige. Sen var jag där en kortare tid hösten 2003. Dessutom har jag i tio år som psykiater arbetat med traumatiserade flyktingar, många iranier, i Sverige.

Jag är själv på vänsterkanten, men naiviteten till vänster vad gäller Iran skrämmer mig. Jag är inte Israelvänlig, men tycker att vi ska välja dem vi öppnar en seriös diskussion med eller ens stödjer för att de i en fråga tycker som oss – fast mycket blodigare. De behöver ju inte vara Guds änglar för att de talar illa om Israel. Men de vill väldigt gärna och på ett smart sätt få oss att tro det. Låt oss inte köpas upp av lite prat om Israel. Själv hade jag rest mig redan när Ahmadinejad kom in.

svar direkt om iranledaren

kenneth lundgren, ordf i fib örnsköldsvik

Brita Hännestrand (BH) och Elof Petterson (EP) opponerar båda mot vad jag skrev på sidan tre i förra numret. Hännestrands inlägg handlar väldigt lite om vad jag verkligen skrev, vad Ahmadinejad sa i Genève

ÅRETS PROMENIX MARE TOOMINGAS

eller om EU-delegaternas skamliga agerande vid konferensen. I stället tar hon upp tortyren i de iranska fängelserna. BH tycks tro att det av USA ledda agerandet mot Iran syftar till att avskaffa tortyren i landet. Detta är en villfarelse eftersom att det borde vara väl känt att USA – med förre

presidenten Bushs medgivande – har praktiserat tortyr av fångar i sitt så kallade krig mot terrorismen. I USA:s klientstater som Pakistan och Egypten pågår tortyren ohämmat. Detta har Förenta staterna utnyttjat genom att överlämna fångar till dessa länder så att de ska pina fram ”sanningen” ur dessa. USA har under årtionden tränat trupper, torterare och bödlar åt sydamerikanska militärregimer i School of the Americas.

Det är även känt Israel torterar palestinska fångar.

Under många år har USA utvecklat en spänningens strategi mot Iran. USA har tillsammans Israel hotat att bomba Irans kärnkraftanläggningar. CIA finansierar och beväpnar oppositionsgrupper som verkar inom Iran. Och den amerikanska administrationen har lagt ned avsevärda summor i sin propagandakampanj mot den iranska regimen och de har med hjälp av de västliga medierna – med bland annat förvrängda citat – lyckats demonisera landets president i vår del av världen. Målen för denna strategi är densamma som för USA:s brottsliga krig i Irak och Afghanistan, nämligen att främja sina ekonomiska och geopolitiska intressen i Väst- och Centralasien.

Elof Pettersons lite förvirrade och vildsinta inlägg skiljer sig från BH:s. Han invänder inte mot vad jag skrev utan mot vad jag inte skrev. Pettersson säger till exempel

att ”Ahmadinejad hänvisar till slaveriet och slavhandeln som ett västerländskt fenomen. Sanningen är dock att slavhandeln till muslimska och asiatiska länder i människor räknat varit större och att den fortfarande pågår.” Sant är att Irans president inte tog upp det arabiska slaveriet i samband med

att han kortfattat i huvudsak beskrev den moderna kolonialismen. Jag försvarar naturligtvis inte allt som Irans president sa, men jag anser att han har rätt i att det är den västerländska kolonialismen (i vilket slaveriet var en del) och imperialismen som i modern tid har skapat det djupaste eländet för de förtrycka folken världen. EP ondgör sig över att Ahmadinejad hänvisar till sin tro i talet. Själv tycker jag det inte är märkligare än när någon kristen makthavare gör det. På det hela taget andas EP:s inlägg en aggressiv antiislamsk inställning.

Kampanjen mot islam är orkestrerad av de västliga stormakterna och tjänar deras imperialistiska syften. Även om Hännestrands och Pettersons inlägg verkar vara väldigt olika till stil och innehåll så sitter de båda fast i en eurocentrisk syn på Iran.

igelkottsparning i luleå

kunde de hålla på hela natten. Det är så det går till när man får småkottar. Jag gick ut och fortsatte att filma. Den tredubbelt stora hannen huff-huffade efter den mindre honan, som hela tiden drog sig undan. De for runt varann och han gjorde ideliga försök. Utmattningstaktik alltså.

Efter en dryg kvart prasslade det vid vindskyddet. Ytterligare en lika stor hanne kom stormande. Hur kunde han veta om vad som var på gång? De måste ha väldigt bra hörsel! Rivalerna började kämpa om vem som skulle få betäcka honan medan honan höll sig undan avvaktande. Det blev en våldsam kamp, som jag skall försöka lägga ut på internet. Den förste hannen lyckades jaga iväg den andre. Han fortsatte huff huffa och började med stora steg även jaga bort mig. Sedan for han och jagade bort den andre hannen längre längre bort. Honan följde efter en annan väg för att se vad som hände. De sökte sig utanför staketet och där tog inspelningstapen slut. Jag skall försöka följa utvecklingen under natten.

Kanske kommer jag med fortsatta rapporter. (Läs mer och se bilder på www.metrobloggen.se/krattan).

RÄTT FOTOGRAF

bror kajsajuntti luleå

Förra året skrev jag rätt mycket om våra igelkottar. I år har vi inväntat kvällens möte.

När jag kom hem från ett annat möte vid 21.30-tiden hade Katrin följt deras ”parningsdans” och filmat. Hon sa att så där

RÄTTELSE. Bilden till reportaget om Spionen som kom in i värmen var inte taget av Donald Boström utan av Lotta Nylander. FIB ber om ursäkt för misstaget.

fibsverige

HÄR KROSSADE MÄNNISKOVÄR martin schibbye & jenny lundberg text foto: citytunneln & julia wagner

Den 11 december 2010 kommer Citytunneln i Malmö att invigas. Det har länge varit ett av Sveriges största byggen.

Informationen har varit massiv. Alla Malmöbor har fått lära sig att tunnelborrmaskinerna heter Anna och Katrin.

Men om namnen, villkoren och lönerna för dem som byggt tunneln har det varit tyst.

DES RDET

fib 9 Jobben kring tunnelmynningen söder om Malmö utfördes från början av Eurotec som dock försvann efter elva månader och ersattes av CRZ. Båda anlitade polska arbetare. Även svenska NCC la ut jobb till det irländska bemanningsföretaget Rimec, som i sin tur även anlitade polsk arbetskraft.

>

fibsverige

E

fter hand växer mullret till ett åskliknande dån.

Exakt 14.53 brakar det till i den 120 meter långa och mörka tunneln. I mörkret skymtar man ett svagt ljussken och en uppsträckt människohand. Tre flaggor sträcks fram. En polsk, en tysk och en australisk.

Det är den 8 juli 2006 och borren har precis tagit sig igenom den 1,6 meter tjocka väggen mellan Nord och Syd. Det första genombrottet i den sju år långa historien om Citytunneln i Malmö är ett faktum.

Tre år, 10 miljarder och 17 kilometer tunnel senare kommer Malmö centralstation att ligga under jord och tunneln att knyta hop det skånska järnvägsnätet med Öresundsbron.

– Genom att i god tid informera om bygget vill vi vara en förebild för hur ett stort offentligt infrastrukturprojekt ska genomföras, berättar guiden på utställningen om bygget i centrala Malmö.

»Fick du rött kort var det bara att packa ihop och resa hem till Polen.

Teknisk kunnande var inte det viktigaste, det viktigaste var att lyda.« Cezary Mozalewski, tolk vid byggnads i malmö

Och man verkat ha tänkt på allt. På en plansch visas en bild på den grodtunnel som byggts för att groddjuren inte ska påverkas av tunnelbygget.

Kanterna på det uppförstorade flygfotot över Malmö på golvet är så slitet att personalen har fått sätta en list kring det för att hålla det på plats. Det har medfört att besökare inte vågar kliva på det alls. Guiden uppmanar alla att ta ett kliv framåt för att kunna överblicka projektet.

Bygget handlar om mer än Malmö. En stad med 290 000 invånare behöver inte en ”tunnelbana” med tre stationer. För att förstå Citytunneln måste man zooma ut. På samma yta som Storstockholm bor kring Öresundsregionen tre miljoner människor. Genom tunnelbygget kommer pendling och godstrafik kunna separeras och människor få närmare till sina arbetsplatser. Från Malmö centralstation som tidigare var en återvändsgränd fortsätter nu spåren direkt till Köpenhamn och kontinenten.

Vi följer guiden till montrarna med skalenliga modeller över de 120 meter långa borrarna.

– Först borrar den upp en nio meter stor tunnel, samtidigt som den forslar bort borrmassorna. Efter ett par meter stannar den upp, monterar ihop åtta sex ton tunga betongsegment till en hel tunnelring, för att sedan ta spjärn mot den nya ringen och att äta sig vidare genom kalkberget, säger guiden och visar med en utdragbar pekpinne i aluminium hur domkrafterna tar spjärn mot kalkstenen.

fib 11 Borrhuvudena är tillverkade utanför italienska Venedig och sköldarna i Drulingen i det franska vinlandskapet Alsace. Den ena borrkronan är blågul.

Den andra har Citytunneln beställt i skånskt rödgult.

Hastigheten hisnande, 36 meter per dygn.

– De boende 25 meter över tunneln berättade att borrarna lät som en isbrytare om natten. Men av 18 000 boende som berördes var det endast fem personer som under elva nätter utnyttjade erbjudandet om att bo på hotell, berättar guiden och menar att förklaringen ligger i den massiva informationen.

Rundturen går vidare och vi stannar till framför en bild över den cementfabrik som byggdes vid vattentornet i Hyllie. Här göts de 40 000 tunnelringarna. Vart och ett vägde de som en fullvuxen afrikansk elefant.

– De skulle klara både fukt och brand och fick inte vara mer än 1 millimeter skeva. Av 40 000 segment var det endast ett fyrtiotal som fick kasseras. Även om den utländska arbetskraften orsakade en del debatt vad gällde deras löner och villkor så gjorde de ett fantastiskt bra jobb. Äras bör polackerna, säger guiden.

Plötsligt framstår utställningens brister i öppen dager. På väggarna i entrén möts man av porträtt på engagerade medborgare som ställer frågor om projektet: Hur lång är tunneln? Vad kostar det? Färgglada planscher. Arbetsmiljöpriser. Information om antalet kilometer järnväg, stationernas nya namn, att den inre diametern i tunneln är på 7,9 meter, att tunnelborrmaskinerna heter Anna och Katrin. Men om namnen, villkoren och lönerna för dem som byggt tunneln finns inte en bild.

Inte ett namn.

– Försök hitta en enda artikel i en svensk tidning där det står vem som har byggt tunneln. När vi slog larm om skattefusk fick allmänheten lite information. Men hur många polacker som har arbetat på tunnelbygget vet ingen än i dag.

Byggnads tolk Cezary Mozalewski får något svart i blicken när projektet kommer på tal. Han lägger upp snickarhänderna på bordet, lutar sig tillbaka, tar sats i minnet och börjar berätta.

Inför anslutningen av tio nya länder till EU den första maj 2004 fanns en rädsla för att arbetstagare från de nya låglöneländerna skulle dumpa löner och villkor i Sverige. För att komma i kontakt med arbetarna startade Byggnads Malmöavdelning tolkprojektet. Snickaren Cezary Mozalewski anställdes på halvtid som en länk mellan byggnadsarbetarna och facket. Han hade ingen formell tolkutbildning, men ett yrkesliv som snickare och en SFI-kurs från 1982 i ryggen.

Men det dröjde inte länge innan han fick lägga ham-

maren på hyllan och ägna hela dagarna åt att tolka.

I stället för en ombudsman som berättade om ”the Swedish builders union” och ”collective agreement” fick arbetarna höra facket tala polska.

Det första mötet med de polska arbetarna på Citytunneln, anställda av det irländska bolaget Rimec, ägde rum i en matsal i Malmö.

– Det var där cirkusen började, de är Malmös största bovar, berättar Cezary.

På plats var ett 60-tal arbetare, Rimecs företagsledning och deras tre väktare. Det första som skedde var att Byggnads bad företagsledningen att lämna lokalen.

– Jag trodde att de skulle spricka, du skulle ha sett deras miner. De var inte normalt att köra ut cheferna och endast vilja prata med polacker, säger Cezary.

När företagsledningen var ute började man fråga de anställda hur mycket de tjänade. Var de bodde.

Hemresor. Traktamente. På papperet såg allt bra ut men när Byggnads började gräva trädde en annan bild fram.

– Det visade sig att 42 polacker var skrivna på samma adress på Irland. De hade anställts i Polen men sedan flugits till London för att skriva på papper på flygplatsen och sedan skickades de till Sverige, berättar Cezary.

På så sätt tillhörde de Storbritannien som ursprungsland och de sociala avgifterna kunde sänkas från 32 till 10 procent. (Försäkringskassans EU-kontrollprojekt i Skåne har hittat flera oegentligheter när det gäller polska byggnadsarbetares socialförsäkring vid Citytunnelprojektet. En utredning visade att miljoner undanhållits i skatt.)

Men när det gällde löner var det svårare för Byggnads att kontrollera.

– Alla företag skrev på kollektivavtal och lämnade över lönelistor för granskning. Lönerna motsvarade på papperet de svenska, berättar Cezary.

Men när Byggnads besökte tunnelmynningen fick de en tydlig bild av hierarkin. Polackerna var längst ner.

De utförde allt grovarbete. Den tekniska personalen bestod av tyskar, fransmän eller svenskar. För att lösa problemet med att många inte kunde engelska försåg man alla som kunde engelska med vita hjälmar, en färg annars reserverad för arbetsledningen. Ett annat system som infördes av Rimec för att hålla ordning var gula och röda kort.

– Fick du rött kort var det bara att packa ihop och resa hem till Polen. Tekniskt kunnande var inte det viktigaste, det viktigaste var att lyda.

Att få grepp om vilka bolag som anställde vem visade sig svårt.

– Vi kunde besöka tunneln, säga hej och berätta om facket, när vi kom tillbaka efter 183 dagar mötte vi

Citytunneln

n n År 2011 avgår det första reguljära tåget från Malmö Centrals nya, underjordiska station. Genom Citytunneln tar det sig ca 25 m under marknivå, via Station Hyllie. Då har det, efter 6 km tunnel, nått marknivån i sydligaste Malmö.

Här delar sig järnvägen och går västerut mot Öresundsbron, söderut mot Trelleborg och österut mot Ystad.

Med Citytunneln kommer Malmö Central inte längre att vara en säckstation, en station utan genomgående spår. Restiderna kommer att kortas betydligt och Malmö får stationer på ytterligare två strategiska platser i staden. n n Citytunneln består av två parallella tunnlar, med en inre diameter på 7,9 m. Avståndet mellan tunnlarna varierar mellan 10 och 30 m och de förbinds med 13 tvär- och evakueringstunnlar med ett avstånd på 300–400 m.

Dessutom finns två angreppsschakt som, tillsammans med station Triangeln, ger förbindelse med marknivå på ungefär varje fjärdedel av tunneln. Citytunneln ligger under största delen av sin sträckning på cirka 25 m djup.

>

fibsverige

»Kommer de hit och jobbar så ska de tjäna lika mycket som oss.« Linus Nedrup.

fib 13

>

samma personer, men nu jobbade de för nya företag. ”Vi har träffats tidigare”, sa jag, ”Nej, det måste ha varit min bror, vi är rätt lika”, fick jag till svar, säger Cezary Mozalewski och suckar djupt.

Varje halvår bytte företagen namn och organisationsform för att kringgå de europeiska utstationeringsreglerna. Genom att inte vara mer än sex månader i landet slapp man skatten.

Utländska företagen får nämligen verka i Sverige i tolv månader utan att betala skatt och utländska arbetarna får arbeta i Sverige sex månader utan att skatta i Sverige.

– Polackerna jobbade i grupper med en ”hundförare” som kunde arbetet. De andra gjorde vad de blev tillsagda, ”den ska bindas så och så”, ”den ska ligga där”. En var utbildad byggnadsarbetare resten var ”händer och ben”. Arbetslösa bageriarbetare, bondpojkar och frisörer från landets östra delar. Polacker som man kunde tvinga på de lägsta lönerna.

– Rimecs personal var de snyggast klippta killarna på bygget, under långhelgerna klippte frisörerna de andra för småpengar, minns Cezary Mozalewski. De var också en av de mest skadedrabbade yrkeskategorierna på bygget. Najning i framåtnedåtböjd ställning sliter hårt på rygg och ben. Vanligt är rivskador på händer orsakade av utstickande najtrådsändar, köld- och klämskador.

Våren 2007 när tunnelborrningen gick in i en intensiv fas rusade byggets olycksstatistik i höjden. Framför allt kläm- och fallolyckor samt brutna ben och fingrar ökade. En av arbetarna blev av med toppen på långfingret. En annan fick cement i ögat. En ”minilastare” körde över en persons ben. På grund av vätskebrist drabbades en man av ett krampliknande tillstånd i tunneln. En tunnelarbetare klarade sig med en svullen fot när ett sex ton tungt tunnelsegment skulle sättas på plats.

Cezary Mozalewski menar dessutom att den verkliga olycksstatistiken var betydligt högre än den officiella.

– Ingen åker hem för en klämd tumme. De hade ingen svensk sjukersättning. Ingen visste vilket system de jobbade under eller vad som skulle hända om de blev sjuka. Så länge man kunde jobba så jobbade man.

Arbetare berättade att arbetsgivaren hade sagt till dem att ”går ni till facket så blir det dyrare för oss, då har ni inget jobb längre”. Att det inte bara var tomma ord visade sig snabbt. Rimecanställde Adam Polnia ansökte om att gå med i facket – tio dagar sedan var han avpolletterad och hemskickad.

– Han fick en enkelbiljett hem. Han skulle lära sig hur det går när man pratar med facket, säger Cezary

»Ingen åker hem för en klämd tumme. Ingen visste vilket system de jobbade under eller vad som skulle hända om de blev sjuka. Så länge man kunde jobba, jobbade man.«

Cezary Mozalewski, tolk vid byggnads i malmö.

och visslar till.

Men när arbetat var avslutat och de flesta polackerna hemma började mobiltelefonen att ringa hos Cezary Mozalewski. De skräckhistorier han fick höra var han beredd på. På sina helgpromenader med hust­ run hade han kunnat observera att det alltid var full fart på bygget oavsett vilken tid på dygnet han gick förbi.

– I stället för att jobba 178 timmar, arbetade de 220– 260 timmar i månaden. De fick en kollektivavtalsenlig lön men jobbade 100 timmar extra utan ersättning.

Killar berättade att de fick arbeta tolv timmars pass under jord, äta på marken utan bord och skita i tunnlarna. Bygget blev också klart ett halvår tidigare än beräknat. Men ingen vågade träda fram och berätta om obetald övertid och nu är det för sent.

Cezary Mozalewski har full förståelse för byggnadsarbetarnas rädsla. I Polen hade de löner på 5 000–7 000 kronor medan de i Sverige tjänade 15 000–20 000 i månaden.

– De som kom hit hade ofta lån på huset, avbetalningar på bilen, leasingavtal på teven, i det läget är man inte så kaxig. Vad skulle de göra? De visste att snackade de med facket fick de sparken. De tvingades att hålla tyst.

Bemanningsföretaget Rimec har i dag rest vidare och stoltserar våren 2009 i Göteborgsposten med att låta fyra polacker betala 12 000 kr i hyra för att bo på elva kvadratmeter utan varmvatten.

Det som återstår att bygga i Malmö är de nya stationerna. Ut från bygget vid Malmö central rinner en ständig ström av lastbilar. Metall slår metall. Väktaren i kuren bemannad av Svensk Bevakningstjänst upplyser om att de flesta brukar gå hem vid femtiden ”men några firmor fortsätter att jobba”.

Montosal från Gdansk är en av dem. Att skriva att kontoret är spartanskt inrett skulle ge ett sken av inredning. Hyllorna gapar tomma. Det finns inga bilder på fru eller barn. En kalender med en springerspaniel

Hyrlett.nu

blev EU-valrörelsens hetaste fråga. På företagets hemsida kan man läsa: ”Kolla in våra oslagbara priser” ”Snickare/ byggarbetare för bara 99 kr (efter ROT-avdraget)” ”Lagerarbetare – 135 kr/tim” En städare kostar 125 kronor i timmen. Det svenska tjänsteföretaget ISS tar det dubbla.

En snickare hos Hyrlett kostar 160 kronor i timmen.

Västsvenska företaget Robus byggbemannning tar 320. n Låter det för bra för att vara lagligt? Det är det inte. Flera EG-domar ger nu Hyrlett.nu helt rätt. Så länge som de uppfyller vissa minimikrav i fråga om till exempel arbetstid, lön och säkerhet är de välkomna på den svenska arbetsmarknaden. n Hyrlett.nu hyr ut sin personal i mellan tre till sex månader. Skatter och sociala avgifter för de anställda betalas i Lettland, där skatten är lägre än i Sverige. All administration sköts från Lettland.

>

fibsverige

>

för maj månad är det enda som hänger på väggen.

Direktör Zbigniew Wolf räknar dagarna.

– Om några veckor åker jag härifrån, jag skulle inte tro att jag kommer tillbaka, säger han och lutar sig tillbaka i kontorstolen så att den rutiga skjortan spänner över bröstet. Företaget som är baserat i Gdansk, har ett fyrtiotal anställda. Innan han kom hit arbetade han på byggen i Iran och Algeriet. Montosal har varit med till och från under hela byggperioden. Det senaste projektet har hållit på i precis ett år. Zbigniew sätter fingret på ritningarna som täcker bordet och förklarar hur innertaket nu kläs med hundratals speciella aluminiumplattor. Han ser besviken ut när jag inte vet vad ”baldakin” betyder.

– Taket på tunneln är botten på kanalen, det är lite komplicerat. Men du kanske inte är här för att fråga om det tekniska säger Zbigniew och spänner ögonen i mig.

Nej, är dina arbetare med i facket?

– Ja, vi är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Första gången vi jobbade i Sverige hade vi möten med facket och slöt kollektivavtal och allt sådant. Vi betalar medlemsavgiften till facket.

Betalar firman fackavgiften för era arbetare?

– Nej, men arbetarna betalar inget, äsch, Sverige är ett så speciellt land, ni anar inte. 90 procent är ju med i facket. Varför det är så kan jag fan i mig inte begripa.

Men vi har överlevt alla dessa fackförbund. Montosal betalar till Svenskt Näringsliv och de betalar facket, eller? Så tror jag det fungerar. Jag kan inte allt och i ärlighetens namn bryr jag mig inte. Vad spelar det för roll?

Har ni kontrakt direkt med NCC? – Ja, de betalar för arbetet och står för lägenheter i Rosengård. Vi står för verktyg, en bil och bensin. Jag köper mat till dem. Så generellt har arbetarna inget annat att tänka på än att jobba.

Vad betalar ni för löner?

– Våra grabbar får minimilöner. Men det blir mycket

»Sverige är ett så speciellt land ni anar inte. 90 procent är ju med i facket. Varför det är så kan jag fan i mig inte begripa. Men vi har överlevt alla dessa fackförbund.« Zbigniew Wolf , direktör för den polska firman montosal.

övertid. De som kommer hit är ju här för att jobba, har man rest från Polen vill man inte bara jobba åtta timmar per dag. Det är ju inte vettigt att resa utomlands för att jobba och sedan endast jobba åtta timmar, det är inte så det fungerar i Europa.

Så hur långa blir arbetsdagarna?

– Tolv timmar. Sex dagar i veckan.

Men ...

– Nej, du kan inte räkna på det sättet. Vi byter ut folk med jämna mellanrum. Efter att ha jobbat hårt så har de ledigt länge. Men på alla byggen jag har varit på i Sverige jobbar de som inte bor på orten längre än åtta timmar. Man hör ju historier om företag som vinner kontrakt och konkurrerar ut mig. En del respekterar avtalen, andra gör det inte, säger Zbigniew och snurrar fram och tillbaka på stolen.

– Hur man ska kunna kolla det vet jag inte. I Europa bryr sig ingen, kanske i Skandinavien. Men ta min dator, hur många timmar har en kines jobbat med den? Vill man ha åttatimmarsdagar och respektera mänskliga rättigheter då ska man sluta köpa saker tillverkade i Kina, säger han och lutar sig fram och frågar: vet du hur det fungerar i Sverige, har myndigheterna rätt att fråga vad mina arbetare tjänar?

Nja, det regleras ju i kollektivavtalen mellan parterna.

– Situationen är nog under kontroll men jag bryr mig inte. Jag kommer nog aldrig mer tillbaka till Sverige. Det är hur som helst inget paradis. Alla talar om jämställdhet men i slutändan försöker alla länder skydda sina arbetare. Men det är klart våra jobbare i Polen gillar inte heller när det kommer folk från Ukraina och jobbar för halva lönen heller.

Om en av dina arbetare vill gå med i facket är det okej för dig?

– De vill de inte, det kostar för mycket pengar.

Fackföreningarna består av ”big bosses” som tar de stora pengarna. De litar inte på facket. De vill behålla sina pengar själva. Vi är med i Svenska Arbetsgivareföreningen, det räcker. Ta bara en sak som avgiften, vad kostar det att vara med i facket?

Beror på, men tusen kronor i månaden med a-kassan...

– Och för det får man vad? Om jag jobbar i Sverige fem månader varför ska jag betala 5 000 kronor till facket? Mina arbetare vet att om företaget är starkt kommer de att tjäna på det och få fler jobb framöver.

Det är det viktiga, säger direktör Zbigniew Wolf och reser sig ur stolen, sätter på sig den vita hjälmen och går ut från kontoret för att hämta upp en arbetare till det här reportaget.

fib 15

NCC:s platschef Lars-Åke Sjöqvist passar då på att sticka in huvudet på Montosals kontor.

Det är ett mäktigt bygge.

– Ja du skulle ha varit här när vi göt, fan alltså vilka formar, vilken produktion. Vi göt 8 000 kubik i månaden och hade en omsättning på 3,5 miljoner om dagen.

Det är det största bygget jag har varit på.

Hade du polacker anställda då också?

– Ja vi hade väl 200. Jag hade åtta i min grupp, det gick det med. Jag hade tur, flera i mitt gäng kunde engelska. Men mentaliteten är annorlunda, man måste vara med och styra mycket. Svensk arbetskraft är mer frigjord, utländsk arbetskraft har en större hierarki.

Var kostar Montosal dig?

– Vi har inget anställningsförhållande med gubbarna.

Vi betalar Montosal timpenning och sedan betalar de gubbarna. Men så ärlig måste man vara att man tjänar inte pengar på det. Jag betalar Montosal 371 kronor i timmen per gubbe. En svensk firma betalar jag 345. Det blir inte billigare, hinner platschefen LarsÅke Sjöqvist säga innan Zbigniew Wolf är tillbaka med Jozef Sokolowski i släptåg.

Han är i Sverige för tredje gången. Hemma i Kwidzyn har han fru och fem döttrar mellan 5 och 23 år.

– Mindre arbetskraft, mer maskiner, så beskriver Jozef skillnaden mot att jobba i Polen. I Malmö bor han bor i en etta i Rosengård tillsammans med en annan byggnadsarbetare. Han jobbar sex tolvtimmarspass i veckan.

Och lönen?

– 40 polska zloty (97 kronor).

– Det är netto alltså, och du får lägga på 35 procent skatt på det flikar direktör Zbigniew Wolf in. 135 svenska kronor blir det. Det är vad vi kommit överens om med facket. Sedan får du lägga till mat också. Jag köper mat till dem, polska specialiteér, som er surströmming ungefär, varor man kan hitta i Rosengård.

Tillbaka på Byggnads kontor i Malmö är ordförande Roland Ljungdell irriterad.

Han skulle nyligen ha varit i Arbetsdomstolen. Men efter ett och ett halvt år av lokala och centrala förhandlingar sa arbetsgivarorganisationen att Byggnads hade förhandlat med fel företag. Byggnads hade förhandlat med ”Rimec Ltd” istället för ”Rimec Group” där arbetaren var anställd av dotterföretaget ”Rimec Construction.”

– Man blir så trött och less. Det känns jävligt maktlöst när det går till på det här sättet.

Roland Ljungdell menar inte att upphandlingen vid Citytunneln har brutit mot lagen. Problemet är snarare att de har tillämpat lagen, det vill säga EU:s regler, på ett sätt som leder till lönedumpning.

– Men det är otroligt svårt att leda saker i bevis eftersom ingen vågar träda fram i slutändan. Jag tror att lönerna har varit lägre men jag har inga belägg för att det har varit extremt låga löner vid Citytunneln, säger han.

Tolkprojektet

n n Frågan om tolkning har visar sig vara en nyckelfaktor för att få reda på de utländska byggnadsarbetarnas villkor. Så för att komma i kontakt med de utländska arbetarna startade Byggnads Malmöavdelning 2004 ett tolkprojekt som sedan dess har gett mycket information.

70

n n procent av 1 100 sysselsatta vid CityTunneln var i januari 2008 utländsk arbetskraft. Orsaken enligt NCC är inte bara brist på arbetskraft som gör att man måste rekrytera utomlands utan även brist på specialist­ kompetens.”Citytunneln är ett projekt som aldrig skulle gå att genomföra utan utländska entreprenörer och arbetskraft.”

>

fibsverige »Jag gillar inte att behöva vara formell, jag tycker att det är trist men vi kan ju inte ta ansvar för vem underleverantörerna anställer. «

citytunnelns informationsansvarige anders mellberg.

>

UTSTATIONERINGSDIREKTIVET

n Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill att EU omarbetar det så kallade utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för personer som tillfälligt arbetar i ett annat EU-land.

Grundkravet är: Lika lön för lika arbete.

Vänsterpartiet tycker inte att det räcker med några ändringar i direktivet. De vill att EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, ska garantera de svenska kollektivavtalen.

De borgerliga vill inte låta EU avgöra frågan. För när 27 EU-länder ska säga sitt vet man aldrig hur det slutar. I stället ska den svenska modellen gälla där avtal görs upp mellan fack och arbetsgivare.

Enligt flera fackliga kritiker är verkligheten i slutet av tunneln än värre. I den statliga Lavalutredningen (SOU 2008:123 Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen) föreslås att utländska EU-arbetare, oberoende av om de är medlemmar i fack från sitt hemland eller i ett svenskt, bara ska ha begränsad rätt till stridsåtgärder för att förbättra sina anställningsvillkor. Om de vill ha slut på nattarbetet genom ett eget kollektivavtal får de enligt Lavalutredningen endast lägga ner arbetet för att få en nivå som motsvarar den svenska miniminivån när det gäller lön. Däremot får de inte strejka alls för att förbättra till exempel boendeförhållanden, nattarbete och annat som inte tillhör den så kallade hårda minimikärnan av sociala rättigheter för utstationerade arbetare enligt utstationeringslagen.

Om företag från EU:s låglöneländer släpps lös, utan lagstiftning som ger facket rätt att gå i konflikt för svenska kollektivavtal, är den svenska arbetsmarknadsmodellen allvarligt hotad, menar kritikerna.

Samvetslösa arbetsgivare kommer att kunna konkurrera med lägre anbud då de till utländska EU-arbetare bara behöver betala minimilön. Inget hindrar heller att de utländska EU-arbetarna själva tvingas betala ersättning för boende, resor, traktamentskostnader, pensionsförsäkringar och arbetsskadeförsäkringar, saker som den svenska arbetsgivaren måste betala enligt kollektivavtalet.

Byggnads Roland Ljungdell säger sig ändå ha fortsatt tilltro till den svenska modellen, men trycker på att Lavaldomen har försvårat Byggnads arbete.

– Om vi vill ha kvar den svenska modellen så måste den fackliga organisationen ha redskap att hävda avtalen. Om man som utländskt företag kan komma hit och visa kollektivavtal eller civilrättsligt dokument likvärdigt våra, ja då kan vi inte göra någonting.

Men med en uttalad vilja att motverka lönedumpning kan man säkra justare villkor även kring uppdrag som lyder under EU:s upphandlingsdirektiv, menar flera fackförbund.

– Det är inte arbetarna som kommer hit som är problemet, utan firmorna som tjänar pengar. Oavsett om det är svenska aktörer eller utländska bolag som stoppar de stora pengarna i de egna fickorna säger Byggnads Roland Ljungdell.

Den skrangliga hissen glider sakta 25 meter upp mot ljuset. Radioskvalet dör ut och kylan släpper taget om kinderna.

– Inte så mycket som en klämd tumme, säger Örjan Berg, som är redaktör för Citytunnelprojektet i Malmö när vi frågar om arbetsmiljön efter att ha lotsats längs en snitslad stig i den mörka tunneln. Han känner inte heller till några problem med utländska under­ entreprenörer och han tycker att projektets arbetsmiljöpriser fyller sitt syfte att motverka olyckor.

Enligt Citytunnelns informationsansvarige Anders Mellberg är entreprenörer enligt kontrakt bundna att följa svensk lagstiftning och arbetsmarknadens regler, och kollektivavtal ska tecknas för alla som arbetar med Citytunneln.

– Jag gillar inte att behöva vara formell, jag tycker att det är trist men vi kan ju inte ta ansvar för vem underleverantörerna sedan anställer. Det är ju ett faktum att det finns en kompetensbrist på undermarksarbetare i Sverige, säger Citytunnelns informationsansvarige Anders Mellberg.

Uppe på markplanen vid station Triangeln i centrala Malmö har arbetet tillfälligt avstannat. Lunchrasten lider mot sitt slut och en grupp blåklädda arbetare går nedför trappan från byggets matsal som är inhyst i en barack. En av dem stannar till. Han tittar mot en barack längre bort på området. Där jobbar två utländska arbetare.

– De vill inte prata med oss men de tjänar mindre.

Kommer de hit och jobbar så ska de tjäna lika mycket som oss, säger Linus Nedrup.

Mer hinner han inte säga förrän han blir avbruten av arbetsledaren.

– Killarna här vet inte att det inte är tillåtet att prata med pressen. Vår pressjour måste godkänna om materialet du precis fick får användas, säger han.

martin schibbye är redaktör för fib och frilansjournalist. jenny lundberg studerar journalistik på molkoms folkhögskola och gjorde praktik på fib i mars. foto: julia wagner & citytunnelns informationsprojekt.

fibaktuellt

72

fib 17

Illustration: karin SUNVISSON

Aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

personer har enligt WHO avlidit av influensa A(H1N1) sedan den 14 april. Det kan jämföras med att 100 mexikanska barn varje dag dör av undernäring och diarré. Det första vållar krigsrubriker, det senare ignoreras ständigt av medierna. Nyhetsvärde är bara ett annat ord för plånboksvärde, skriver Pierre Gilly på sin blogg.

Peter Curman prisad

Nato-övning med diskriminerande scenario n n Föreningen Afganistansoldidaritet anmäler Försvarsstaben till diskrimineringsombudsmannen för bifogade diskriminerande scenario för övningen ”Loyal arrow” 8 – 16 juni 2009 tillsammans med Nato i Norrbotten.

Beskrivningen av hotet från ”Lapistan” begagnar en gammal fördomsfull terminologi. Genom ändelsen ”stan” görs koppling till muslimska länder där USA för krig och det uppammar islamofobi.

Hela beskrivningen av hot utgående från ”Lapistan” måste uppfattas som grovt kränkande för en minoritetsbefolkning som aldrig legat i konflikt med någon och som i detta fall utgör landsdelens ursprungsbefolkning.

Nato-övningen är dessutom ett brott mot den svenska neutralitetspolitiken och mot andemeningen i gällande förbud för främmande makt att ha beväpnad personal på Sveriges territorium, vilket dock inte faller på DO:s utan på den svenska

riksdagens bord. Det faktum att Natofartyg regelmässigt är utrustade med kärnvapen strider också mot Sveriges etablerade syn på kärnvapen.

Föreningen kräver av Sveriges riksdag att den lever upp till det uppdrag den fått av fäljarna att försvara grundlagen och gällande lagstiftning.

Av diskrimineringsombudsmannen begär vi en opartisk prövning av Försvarsmaktens scenario för den gemensamma övningen med Nato. Man kan dessvärre inte utgå från att det är ett olcysfall i arbetet. Det finns skäl att misstänka att det är uttryck för bristande verklighetskontakt i Försvarsstaben och en ansvarslöshet i förhållande till svenska folket och det uppdrag försvaret har. Att leka krig mot Nato i ”Lapistan” kan knappast vara det svenska skattebetalare betalar försvaret för.

Stefan Lindgren

(Stockholm 29 maj 2009.)

n n Klys förre ordförande, Peter Curman, har tilldelats sydostasiens förnämsta litterära pris ”Quaid-i-Azam”av The Pakistan Academy of Letters (PAL). Samtidigt tilldelas Benazir Bhutto samma utmärkelse postumt för sin modiga kamp för demokratin. Priset uppgår till Rs2 miljoner (25 000 USD).

Sommarläger för FiB-läsare! n n Blir det den 7–9 augusti på Eda lägergård en bit utanför Knivsta. Träffa unga och gamla fibbare, vänner från förr och sådana du inte känner, diskutera politik, bada i sjön och sitt och fundera i skogen! Vi lagar maten tillsammans och det finns 32 sängplatser och en gräsplan att tälta på.

Vi startar på fredag eftermiddag och avslutar söndag eftermiddag, dvs två övernattningar. De som inte har bil hämtas i Knivsta vid tåget. Närmare upplysningar till dem som anmäler sig. Priset blir 1 000 kronor per person för de två dygnen. För studerande, pensionärer och arbetslösa är priset 500 kr.

Vi har bland annat tänkt diskutera den ekonomiska krisen och frågan om folkets kultur.

Anmäl dig till Hedvig.Ekerwald@soc.uu.se

fibkultur

Peter Curman läser kultu

Här följer en inte alldeles akademisk genomgång av några tankebärande slutsatser i kulturutredningen som lades fram i vintras. En spontan remissrunda genomförd på Peter Curmans Facebooksida under april. n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Det förekommer även att t.ex. restauranger eller barer anordnar utställningar där konstnärer har fått möjlighet att få utsmycka lokalerna. Dessa exempel visar att näringslivet har ett behov av den specifika kunskap som kulturskapare besitter”. (sid.

178).

Crister Enander: Är det tillåtet att, som kulturskapare, få vomera på mattan i de ”utsmyckade lokalerna”? Det tränger på. Gungar otäckt i halsen.

Stefan Johansson: och någon får betalt för att skriva sån smörja.

Magnus Alkarp: Tänk vad gulliga kulturskaparna kan vara.

Undrar vad de gör på riktigt.

Det är väl andemeningen i den här fullkomligt bisarra dyngan?

Lena Holger: Skål!

David Isaksson: Kanske dags för en liten skrift: det bästa ur kulturutredningen? Saknar ofta dina underfundigheter! n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Att konstnären i sitt arbete realiserar och konkretiserar inre visioner och abstraktioner. Detta faktum blir en osäkerhetsfaktor som gör det svårt att veta om produkten är marknadsmässigt gångbar. Till exempel vet en artist inte i förväg om dennes inre vision är lika tilltalande för andra som den är för artisten själv.”(sid. 156) Tor Tveite: Vi har mye å lære av svenskene.

Mats Gustafsson: Är det samma fenomen som att Volvo och SAAB inte är lika tilltalande längre?

n Peter Curman läser kulturutredningen: ”De som är verksamma inom denna bransch kan beskrivas som kombinatörer och födgenier. De arbetar i nätverk snarare än i fasta organisationer. En positiv tolkning av branschen är att den genom sin flexibla form förebådar en utveckling för arbetsmarknaden i stort.” (sid 156) Maria Küchen: Jeez, ska alla behöva sitta i den här förvirrade skxten? (Jag försöker just få ordning på alla deklarationspapper, det är därför jag facebookar hela tiden, flykt.) 9 miljoner ofrivilliga fattiga småföretagare? Modellen för det nya arbetarpartiets Sverige?

Göran Linderoth: Gud bevare ”arbetsmarknaden i stort” om den ska drabbas av samma strulputteri, nepotism, ångestdriven kreativitet, egotrippande och annat smått och smaskigt som ryms i en ”negativ tolkning av branschen”...

Maria Küchen: Strulputteri? Jag?! Yes. That´s me. Men allvarligt, vad som förebådas är en arbetsmarknad utan anställningstrygghet och sånt bjäfs där varje liten individ är en egen fritt svävande entitet. Just like the poets. I ekonomisk bemärkelse, menar jag då.

Maria Küchen: ”Kombinatörer och födgenier”, det betyder att ALLA ska behöva slita xrslet av sig under otrygga former och t ex bli ”kombinatörer” av flera låglöneskitjobb, som i USA, för att få ihop till brödfödan. Skillnaden är att de inte får uppleva glädjen i skapandet. Det är ju, menar jag, ändå kul att skriva.

Agneta Klingspor: Födgenier? Av nödtvång, kära utredare.

Inget annat. Brödfödan som Maria skriver.

Den här utredningen som du, Peter, lusläser hoppas jag du klär av naken i nån artikel i en tidning, plagg för plagg, varför inte använda alla FB.kommentarer också?

Peter Curman: Du menar FB:s alldeles egna remissrunda?

IAgneta Klingspor: japp. Det kan du hoppa upp och sätta dig på.

Stefan Johansson: någon har talat om för dem att konst inte speglar utan förebådar och det har de gett sin egen perverterade tolkning.

Magnus Alkarp: Jag tycker att kulturutredningen blir roligare och roligare. De där människorna har ju verkligen humor. Visserligen är jag lite trött på den ironiska generationens formuleringskonst, men i det här fallet är de ju alldeles lysande. Nu väntar vi bara på den riktiga kulturutredningen. n Peter Curman läser kulturutredningen: De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer,det nya Kulturrådet samt myndigheter och andra berörda statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågor bör--- ges i uppdrag att uppmuntra skapandet av mötesplatser för kulturföretagare, mäklare eller s.k. mellanhänder mellan kulturskapare och marknad samt att uppmuntra inkubatorverksamheter.” (sid 145) Agneta Klingspor: inkubatorverksamhet??? Inkubationstid brukar en sjukdom ha, innan den bryter ut.

Hänger inte alls med i texten, förstår inte.

Kanske för att jag inte ser mig själv som en kulturföretagare. Nä nu, blir jag förbannad, företagarandan klibbas fast överallt, blir som luften jag andas, kan inte andas längre.

Anna-Karin Palm För en underbetald redaktörspenning hade jag kunnat göra det där till både begriplig och god svenska – kanske, eftersom det skulle inneburit att reda ut tankegodset också - herregud, vilket dravel!

turutredningen n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Det finns ett antal nyckelfrågor inom konstnärspolitiken som hänger samman och som knappast går att lösa. Det är först och främst den eviga frågan hur många konstnärer det goda samhället behöver för att förverkliga sina kulturpolitiska visioner.” (sid. 332) Crister Enander: Borde de inte fråga: Hur många konstnärer behöver det onda samhället för att bli gott?

David Ericsson kl. 23:14 den 14 april Jag tycker att jag känner igen det där resonemanget från någon gång i historien, jag kan bara inte komma på varifrån...

Stefan Johansson kl. 00:05 den 15 april som om konstnärerna var till för att förverkliga samhällets kulturpolitik (ordet vision ska alltid strykas eller ersättas av målsättning) Marita Ulvskog: Ja, herregud, så uppochnervänt.

Marianne Steinsaphir: Dom säger inte mycket om sina kulturpolitiska visioner.

Stefan Johansson: jag kan respektera kloka mål men misstror uppenbarelser - bara ordet visioner (särskilt med i pluralis med hörbart frågetecken) får mig numera att osäkra den imaginära revolvern. Åsa Maria Kraft : men herregud - denna eviga fråga borde väl våra goda samhällsekonomer/statistiker ha räknat ut för länge sedan??!! vad lever vi egentligen i för ett oprofessionellt samhälle?

Agneta Klingspor såg om konsten i Nazityskland på tv. Deras syn påminner om utredn att konsten är till för att förverkliga statens kulturpol.visioner.

Uttrycket ”Det goda samhället” hjälper inte.

Nassarna ansåg säkert att de skapade ett gott samhälle. Med detta sagt menar jag INTE att uttalandet är nazistiskt. Utan bara samma syn på konst-samhälle.

Min imaginära revolver är redan framme.

n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Vilken är då samtidens kultursyn? Vi har haft som motto för vår utredning att försöka ordna i det befintliga och öppna för det nya.

Genom våra förlag vill vi bidra till att öppna för det nya. Det är dock framtiden som får utvisa vad innebörden av det nya är.” (sid. 19) Stefan Johansson men vilka flummare har skrivit det här? n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Kulturell verksamhet kan alltså ses som en resurs för utveckling och tllväxt, inte minst inom näringslivet. IKEA genomförde 2007 ett ”art event” där sex svenska samtidskonstnärer fick i uppdrag att göra varsitt verk för försäljning på företagens varuhus runt om i världen som ett led i företagets marknadsföring” (sid. 146).

Johan Bengt-Påhlsson : Mera nytt... IKEA har förvisso betytt oerhört mycket för kultur, men på ett helt annat sätt och och i en helt annan betydelse. IKEA, liksom H&M, har moderniserat och demokratiserat folkhemmets bostäder - i Sverige och i världen - och därigenom spritt vissa grundläggande svenska värden. Som åtminstone de flesta av oss tycker är bra. Denna kulturgärning påpekade redan Perez de Cuellar i världskulturrapport för FN för tiotalet år sedan.

Marianne Högmark: Vad tror du om regionaliseringen/portföljmodellen?

Peter Curman: Jag tycker att IKEA gör utomordentliga möbler - har själv skruvat ihop åtskilliga Billyhyllor - men förstår ändå inte varför konstnärer ska ersätta professionella marknadsförare? Jag tycker att Jan Håfström är en bra konstnär, kanske därför att han inte ägnar sig åt marknadsföring åt IKEA eller H&M.

fib 19

n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Vi kan tala om en expansion av konstnärsrollen där konstnären blir medborgare, aktivist, etnolog, journalist, kulturvetare, socialarbetare, forskare, organisatör, projektledare, företagsledare,” (sid. 20) Göran Linderoth: Behövs det en hel utredning anno 2009 för att komma fram till denna oerhört häpnadsväckande upptäckt..? ;-D Stefan Johansson: det var värst.

Mats Gustafsson: Det är det jag alltid har sagt att konstnären är en mångsidig och kreativ människa.

Konstigt att det är 25% arbetslöshet!? n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Det entreprenöriella förhållningssättet ligger nära kulturskaparens. Båda är självexploaterande och skapar själva sina egna karriärer genom sina egna projekt.” (sid 148) Stefan Johansson vilken smörja.

Ulla Wennberg det entreprenördiella... und so weiter.

Stefan Johansson entreprenörd,-ar,-ig en bra nybildning - stjäles genast för spridning!

Ulla Wennberg: utmärkt!

Mats Gustafsson: Verkligen djuplodande.

Johan Bengt-Påhlsson: Instämmer med Stefan!!

Bengt Berg Har du lust att bli kulturminister? n Peter Curman läser kulturutredningen: ”Absolut vodka är ett varumärke som under lång tid i sin marknadsföring suddat ut gränserna för reklam och konst, mode och musik” (sid.146) Crister Enander Skål då! För kulturen! Botten upp!

Hotet

fibnovell

S

ola f nilsson text emma hanqvist illustration

olen värmer skönt på ryggen när han ställer ned lastbilen i sanden och faller på knä. Himlen är nästan blå nu, men luften ännu mättad med fukt efter regnet. Borta vid hallonbuskarna springer några trastar omkring med huvudena lustigt på sned och flugsnapparna i gammelbjörken vid uthuset har ett sjungande sjå. Plötsligt skrattar någon till.

Odon vrider på huvudet. På brotrappen sitter pappa och röker med underarmarna stödda mot låren. Violinkungen. Han tar

pipan ur munnen och pekar med skaftet. Hans tänder är ett vitt band över det brunbrända ansiktet och ögonen svarta blänk i skuggan under de buskiga ögonbrynen.

Allt är som det ska vara, är det väl ...

Efter en stunds väntan slår Odon ned blicken, vänder åter sin uppmärksamhet mot den uppgift han har framför sig.

Lastbilen är camouflagegrön med svarta hjul. Hyttens rutor är målade vita. På den platta fronten lyser två knappar av pärlemor. Här och där är färgen bortflagnad och hjulen kärvar. Men vad gör det. Lastbilen är hans käraste leksak. Och kanonen på flaket står redo. Som alltid. Om de kommer, tänker han, så har vi i alla fall den. Han tittar upp, grinar mot solen, ser ned igen, och allt är åter svart, som sot.

Det gör ont under naglarna, när han med krökta fingrar dyker ned i sanden. Den är fuktig och fast en bit under ytan. Ett hemligt garage skall det bli, som militärernas i berget på andra sidan älven. Ett garage för kanoner ... och flyktingar.

Kanske ...

Snart är lastbilen halvvägs inne i sitt gömsle. Då, just som han gripit tag om flaket för att backa ut den och fortsätta utgrävningen, fastnar ögat på en lacksko i gräset vid sandgropens kant. Han känner genast igen den som Claes-Christers, doktorssonens, han som bor i det stora, gula grannhuset på höjden ovanför, byns största. Claes-Christer är äldre än Odon och brukar tvinga honom att göra en massa förbjudna saker som att svära, visa stjärten och stoppa allt ifrån ståldankar till blommor i ögonhålan bakom den svarta lappen av läder. Då blev han glad och skrattade på skånska. Om du inte gör det så skvallrar jag, brukade han hota. Sedan skvallrade han ändå, och mamma kom.

Gråt och stryk, stryk och gråt ...

Odons hand kniper åt om lastbilsflakets lämmar. På grannpoj-

kens smalben, strax ovanför en nedhasad golfstrumpa, sitter någonting avlångt och knöligt som är grönt med mörkblå klickar ovanpå, och det lever, för det böljar sig sakta upp mot knäet.

– Vad tycks! säger Claes-Christer stolt och sträcker fram benet.

Vill du testa? Han skruvar en klack i backen, börjar pendla med benet. Odon bara stirrar. Allt närmare kommer det gröna, feta.

Han gnuggar sig över lappen för ögat, irrar blicken ned mot

hemmet.

Sakta reser sig pappa från bron och kommer uppsläntrande.

Bredbent stannar han till några meter från dem, sticker händerna i byxfickorna, ler snett med pipan i mungipan.

– Är du skraj, Oddi? undrar han tonlöst.

Odon svarar inte.

– Det är inget att vara rädd för, säger Claes-Christer glättigt, stryker handen över den blonda luggen. En acherontia atropos bara, ja, en larv, en fjärilslarv som ska bli en dödskallefjäril.

– Det var mig en baddare! säger pappa. Var har du hittat den?

– Jag har inte hittat den, farbror Finke, säger Claes-Christer surt. Verkligen inte!

– Nähä, du. Violinkungen hissar ögonbrynen och glappar med pipan.

– De lever inte här. Det kan de inte. Det här exemplaret har jag fått av min bäste vän som bor hemma i Skåne. Hans pappa är ento... ento...

– Entomolog, fyller pappa i.

Claes-Christer drar samman läpparna till en vit ring och hostar.

– Larven kom med posten idag. De håller till på kontinenten.

– Oj, då ...!

– Italien och Tyskland och så. Och Skåne förstås. Är inte ni från Tyskland, Finke?

– På sätt och vis.

– Då borde ni ha sett flera stycken. De är vanliga där.

– Kanske det, unge man. Men du förstår jag bodde i en stad, en väldigt stor stad.

– Inte större än Malmö i alla fall.

– Var inte för säker på det, du.

Claes-Christer slutar för en stund att pendla med benet. Det rycker i hans ögonbryn. Som genom en dimma ser och hör Odon allt.

fib 21

– Far säjer att ni inte är en riktig tysk, Finke.

– Hmmm? Violinkungen tar pipan ur munnen. Men ni är riktiga svenskar, ni?

– Så klart!

Claes-Christer sätter hakan i vädret och sträcker ut benet så långt han kan mot Odon.

– Vi talar vårt lands språk. Ni bryter, och er avkomma sen, Odon, är han verkligen döpt till det, herregud, som ju knappt ens vill öppna munnen, och gör han det är det på mål, på den här landsdelens obegripliga rotvälska!

– Jag är mållös. ..

Claes-Christer skrattar till, hest.

– Konstigt vore det annars!

– Na, ja. Fast mål i munnen har också du.

– Självklart. Men inte pitemål. Det är ju ändå 1950.

Har ni tänkt på det? Vi kan bo i ett slott om vi vill och tänker inte stanna här i lapphelvetet, som far säjer!

Claes-Christer harklar sig, sänker rösten.

– I alla fall är jag mycket glad i dag.

Han sluter ögonen till springor.

– Vad säjer du, lillen? Du får provlåna den om du vill ... om du törs ...

Sanden kyler under Odons stjärt. Handen som kramar lastbilsflaket värker.

– Bist du bange, Kind? undrar pappa kallt. Skraj ...

Oddi ...!

Violinkungen är ett örnögt mörker framför solen, ett åskmoln i byxor som dundrar eller gråter sin klezmermusik, vem vet, medan larven är halvvägs över doktorsonens bronsbrynta knä nu.

Nära, allt närmare nära.

Vem bryr sig ...

Odon sväljer och väntar i det öga han inte har, alla mot en, trevar efter kanonkulorna i fickan och finner dem samtidigt som han sätter i backen och rullar ut lastbilen, försiktigt, oändligt försiktigt.

ola f nilsson är

författare bosatt i öregrund. hösten 2008 gav han ut romanen fader vår. 2009 gav han ut sin senaste bok, Artur med kepsen, och han skriver nu på sin nionde bok, en novellsamling med en motivkrets som spänner mellan uppland och norrbotten. emma hanqvist är illustratör www. emmahan.se

fibfilm ”Den där Jack Kennedy, han knullade ju allt som rörde sig! En gång satte han på min hund Checkers och den stackars jäveln blev aldrig densamma efter det.”

David Frosts medhjälpare, Bob Zelnick, härmar Nixons sätt tala om östkustintellektuella.

VEM FÄLLDE NIXON?

Hans Isaksson om filmen Frost/Nixon.

V

hans isaksson text

»Även inrikespolitiskt var Nixon något av motsatsen till den senare högerpresidenten Reagan.«

ärderingen av de främsta presidenterna i USA:s historia har stått sig bra under det senaste halvseklet. Men i botten av rankinglistorna har nya ansikten dykt upp. Vid sidan av mutkolven Ulysses Grant och indiandråparen Andrew Jackson finns där numera även den misslyckade, självutnämnde ”krigspresidenten” George W ”Mission completed” Bush.

Alltsedan 1975 återfinner vi också den betydligt mera begåvade Richard Millhouse ”Tricky Dick” Nixon där. Han var president åren 1969-74 och skötte redan på 1950-talet affärerna som vicepresident (1953–1961), när Eisenhower som vanligt var ute och spelade golf.

I flera amerikanska filmer sedan 1970-talet har man försökt spegla delar av den nästan oförbrännelige Nixons rekordlånga politiska liv nära den blåsiga toppen av USA:s politiska liv. Till exempel i den satiriska dokumentären Millhouse (1971), Alla presidentens män (1976), Nixon (1995) och komedin Dick (1999). Frost/Nixon (2008) i regi av Ron Howard hade nyligen Sverigepremiär. Manus har författats av den politiske mittfåreförfattaren Peter Morgan.

Filmen handlar om tiden före, under och efter den brittiske TV-infotainern David Frosts intervjuserie med den avsatte presidenten i mars 1977.

Den distingerade goddagspilten Frost var mera van vid att hantera ofarliga och opolitiska kändisar och vid att få dem att verka avspända – och detta var ett renommé som jämte de 600 000 dollar han erbjöds, förmådde Nixon att acceptera intervjun. Filmens handling är upplagd som

en boxningsmatch, där lättviktaren David Frost fick möta en supertung Goliat. På 30 års distans kan man njuta av hur Nixon med sin långa erfarenhet av att kollra bort mediefolk under 95 procent av tiden bollar med Frost. Till exempel genom att med tio sekunder kvar till filmning lägga synpunkter på intervjuarens eleganta italienska skor: ”Tycker du inte att de ser lite fikusaktiga ut?”, eller på hans medhavda kärleksliv: ” Blev det någon otukt (sic!) med den där flickan i går kväll?”. Denna till en början ojämna match påminner om när Olle Stenholm en gång på 1980-talet försökte sig på en avslöjande intervju med det bayerska råskinnet Franz Josef Strauss. Stackars Stenholm fick tunghäfta sedan intervjuobjektet redan efter en minut påpekat att det snarast var en förolämpning mot honom att skicka en så okunnig journalist, som därtill talade så sällsynt dålig tyska.

Frost försökte ta Nixon med storm, genom att bortse från den överenskomna dagordningen för intervjun och börja med att fråga ”Varför brände Ni banden?” (dvs med inspelningar från Ovala Rummet, där presidenten i gans­ ka oförblommerade ordalag hördes konspirera med sina handgångna män i Republikanernas återvalskommitté inför presidentvalet 1972). Som svar gav Nixon efter kort tvekan en 23 minuter lång föreläsning, som tog musten såväl ur Frost som de flesta tittare.

I slutet av den tolv dagar långa intervjun fick Frost ändå Nixon i gungning. Genom att en medarbetare hade grävt

fib 23 fram synnerligen graverande dokument medgav expresidenten att han ljugit för folket och i samband med Watergateinbrottet ”för landets bästa” faktiskt hjälpt till att förhindra att rättvisan fick ha sin gång. Vid denna tid hade han ju inte, som senare Lars Leijonborg, tillgång till datahackers för sin underrättelsetjänst. ”Men när presidenten gör det är det ju inte längre olagligt,” sa Nixon med en hos en skolad jurist mindre lyckad formulering. Tidigare hade han aldrig medgett något brottsligt och hans efterträdare Ford hade raskt beviljat honom amnesti för de brott han aldrig tidigare medgett eller kunnat bindas vid.

Varför föll Nixon, medan till exempel Bush den yngre som hade alla Nixons fel, utan att äga hans förtjänster, stod ut två perioder?

Nixons förflutna som ståndfast ideologisk reaktionär, kommunistjägare och fack-krossare ända från 1940-talet präglade såväl hans egen som motståndarnas bild av honom. Det som ofta förenat förstockade högermän och

amerikanska vänsterliberaler var/är nämligen att de a) är/ var oförmögna till att analysera politiken i klasstermer och att de b) följaktligen hade/har en benägenhet att tro att alla som röker hasch, läser böcker utan bilder eller har blommor i håret eller är sexuellt frigjorda eller äter grönsaker eller dricker te ur glas i grunden har fasta och pålitliga revolutionära böjelser. I synnerhet stämde sådana drag, enligt Nixon, in på intellektuella, i synnerhet på östkusten och i Washington – bland annat de mondäna kretsarna kring till exempel Kennedyklanen, se ingressen! Nixons paranoia var inte helt paranoisk. I valet 1972 hade han vunnit i 48 stater – men inte i Washington DC och Connecticut.

Bland svenskar är Nixon framför allt, förutom inbrottstjuv, mannen bakom bombmassakrerna mot Laos och framför allt mot Kambodja 1970. Det försvar som Nixon även i Frostintervjun upprepade var detsamma som det Truman presenterat för atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – lika beprövat som tunt, men för inhemskt bruk effektivt. Det påstods handla om att spara amerikans­ ka soldaters liv, denna gång genom att avskära fiendens transportlinjer till Södra Vietnam. Nixon beordrade också julbombningarna av Hanoi från den 18 december 1972 och tolv dagar framåt, då USA:s B-52or fällde 40 000 ton över staden. Dessa fick till med Olof Palme att till högerns förskräckelse och USA-ambassadens vrede likna dådet med nazisternas massakrer i Lidice och Guernica.

Nixon erinrade om att det inte var han, utan demokraterna – inte minst helgonet Kennedy – som främst dragit in USA i kriget. Han påpekade att USA hade 500 000 man i Sydostasien då han tillträdde, men att ingen enda stridande USA-soldat fanns kvar 1974, vilket han lovat, när han 1968 tillträdde under parollen ”peace with honor”.

För övrigt ledde julbombningarna strax till genombrott i

förhandlingarna med fienden och redan efter tre veckor till Parisöverenskommelsen. Och senare till ett fredpris, som Nixons definitivt kriminelle utrikesminister tog emot före påföljande jul.

Om man har makt kan man framgångsrikt och ostraffat, som Truman med atombomberna, G W Bush med sin ”surge” i Irak eller Barack Obama med dagens terrorbombningar och ökade truppinsatser i Afghanistan, alltid hävda att de ökade krigsinsatserna bara syftar till en snabb och ärofull fred och till att amerikanska liv sparas. Till skillnad från de kortsiktigt negativa reaktionerna i Europa påverkas den amerikanska opinionen nämligen endast negativt när USA företar sig misslyckade övergrepp mot andra folk.

Nixon omvaldes med över 60 procent av rösterna vid presidentvalet 1972 och skulle säkert ha gjort detsamma, även utan hans ”rörmokares” inbrott i Demokratiska partiets lokaler. Om inte Watergate hade uppdagats, hade man kanske så småningom fått se hans porträtt på dollarsedlar. Ty på hans tid inleddes den ping-pongdiplomati som normaliserade förhållandet till Kina – vilket faktiskt nog var den främsta orsaken till att Sovjetunionen blev mera benäget att i också sin tur töa upp sina förbindelser med USA. En av mycket få perioder då USA:s försvarsutgifter minskade och den federala budgeten balanserades var under hans regim.

Och värnplikten, som Lyndon Johnson infört, kunde han 1973–1974 avskaffa. Även inrikespolitiskt var Nixon något av motsatsen till den senare högerpresidenten Reagan. Många bedömare anser numera att hans politik på hemmaplan var betydligt mera ”progressiv” än Roosevelts i många avseenden hypade New Deal under 1930-talet. Aktiva åtgärder genomfördes för att minska rassegregationen och för ökad jämställdhet. Han företog ekonomiska regleringar av kapitalismen. Nixon började rentav kalla sig ”keynesian”.

Motiven var sannolikt desamma som de som påverkade bl a Palmeregimens reformer under första halvan av 1970talet. I ingetdera fallet rörde det sig om djupare sinnelagsförändring i toppen, utan om en ökad politisk aktivitet bland gräsrötterna.

Det var Washington Posts två reportrar, inte någon folk­ rörelse eller några vänstermänniskor, som fick hålla i skaftet när Nixon fälldes. Det är, åtminstone inte av mig, utrett om, och i vad mån, det i grund och botten var liknande frustrerade – eller uppskrämda – högerkrafter som aktivt, eller åtminstone passivt, bidrog till att fälla Nixon vilka eliminerade Olof Palme ett par år senare.

Fast i Ron Howards film, lika litet som i tidigare filmer, övervägs detta scenario.

Kanske i nästa Nixonfilm?

hans isaksson läs fler filmkrönikor på http://web. telia.com/~u47210515/

»Varför föll Nixon, medan till exempel Bush den yngre som hade alla Nixons fel, utan att äga hans förtjänster, stod ut två perioder?«

fibfolkibild

fib 25 fib 25 Tony Johansson och Sussanne Svedberg är uppvuxna i Fågelfors och bor i ett av ortens äldsta hus. Efter sågverkets varsel måste Tony sluta jobbet i augusti, efter arton års anställning.

Rapport från Fågelfors

>

fibfolkibild

Fågelfors hyvleri.

Matthias Johansson (till vänster) kommer även i fortsättningen att kunna köra ner till hyvleriet med sin Cadillac i veckorna. Han tillhör dem som fått behålla jobbet, men kollegerna blir färre.

fib 27

U

erik paulsson rönnbäck text julia wagner bild

nder den globala ekonomiska nedgången har Sveriges träindustri mötts av en vikande orderingång och tiotusentals anställda har varslats. Nu riskerar den småländska glesbygden att avfolkas när jobben försvinner.

I den småländska byn Fågelfors har 50 av invånarna förlorat sina jobb när ortens huskomponentfabrik, hyvleri och sågverk sagt upp tre fjärdedelar av personalstyrkan. Byn har med sina knappa 600 invånare länge varit känd i de omkringliggande trakterna för sin träindustri. Nu riskerar den vikande konjunkturen att bli dråpslaget mot byns utveckling.

– Det är en tragedi för landsbygden, säger Tommy Rälg, ombudsman för GS-facket i Småland.

Totalt har fackförbundet omkring 65 000 medlemmar. I dagsläget är var fjärde medlem arbetslös.

– Det är många som varslats runt omkring i trakterna, för sågverksindustrin ligger ute i skogen.

Glesbygden får stryk när sågverksindustrin drabbas, säger Tommy Rälg.

– Vissa går arbetslösa men jag tror inte de kommer att vilja vara det särskilt länge. De är unga och kreativa och de söker sig utvägar. Men många blir ju kvar, när man kommer ner till kärnbefolkningen. De vill gärna bo kvar och pendlar så länge de kan. De som flyttar först är de som flyttar med jobben.

Tony Johansson är en av dem som varslats. Han är född och uppvuxen i krokarna och har jobbat på Fågelfors hyvleri i 18 år. Den 24 augusti är hans sista arbetsdag. ”Det blir tufft”, säger han.

– Vi har pratat om att flytta. I så fall blir det en långflytt till Norrland. Det finns sågverk däruppe, och större efterfrågan på arbetskraft. Jag vet inte om

»Vi har pratat om att flytta. I så fall blir det en långflytt till Norrland. Det finns sågverk däruppe, och större efterfrågan på arbetskraft.«

Peter Ackerby på Sveriges kommuner och landsting förklarar att mindre orter drabbas hårdare än större när det sker stora varsel.

– Vad man kan se i sådana kommuner är att det sker stora befolkningsminskningar. I regel är det så att under de efterföljande åren ökar utflyttningen. För de riktigt små kommunerna, speciellt i glesbyggd, är det besvärligt när de drabbas av nedläggningar.

Lars-Åke Lindén, ordförande för Fågelfors samhällsförening, bekräftar att varslen ”slår hårt” mot byn.

– Det är klart att vi drabbas hårdare än städer, det finns färre alternativ. Det är många ungdomar som har jobbat inom träindustrin som blivit drabbade.

Visst är det kännbart, det är aldrig roligt.

Enligt Lars-Åke Lindén är det inte någon särskilt negativ stämning i byn, trots varslen. ”Det går sin gilla lunk, det rullar på.” Men visst är det många som flyttar, medger han.

människor kommer bo kvar i Fågelfors. Får de inte tag i något jobb flyttar de säkert, framförallt ungdomar som inte har köpta fastigheter.

Fågelfors

n Fågelfors ligger i Högsby Kommun i Småland, och har knappt 600 invånare.

Det är nedgången på bostadsmarknaden som är den största anledningen till den vikande efterfrågan på trä, enligt Yngve Daoson på GS-facket i Stockholm. Yngve Daoson tycker att varslen i träindustrin är ett ”minst lika allvarligt” hot mot Sveriges ekonomi som bilindustrin, och att regeringen inte har tagit nedgången på allvar. Under våren har GS-facket sökt stöd från staten för att kompetensutveckla de som nu ska varslat. Den 25 maj avslogs förslaget.

– Vi har försökt att uppvakta regeringen men de har valt att inte träffa oss, inte ens tillsammans med arbetsgivarna, säger Yngve Daoson.

GS-fackets Smålandsombudsman Tommy Rälg menar att regeringen inte är ”intresserade” av att rädda jobben inom träindustrin.

– De vill att branschen ska fixa det här, men det gör den inte. De förstår inte hur det slår mot landsbygden.

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist och bosatt i stockholm. julia wagner var under våren 2009 fotopraktikant på fib.

>

fibfolkibild

Kim och Park utanför kyrkan.

Vacker natur och billiga hus lockar många tyskar att köpa hus i Fågelfors.

I församlingshemmet.

fib 29

En av de sista brandövningarna för Fågelfors brandstation. I juni läggs stationen ned, eftersom kommunen måste spara pengar.

Nygatan.

fibskriftställning

TIDENS ÅLDER

Ur tal till Mattias Gardell vid prisutdelningen i Varberg 090524.

A

tt juryn valde Mattias Gardell var ett bra val. Hans intellektuella arbete ingår i den stora frigörande traditionen; das grosse Erbe, som vi för sextiotalet år sedan uttryckte oss i polemik mot den nazism och annan reaktion som gick i dåtidens takt.

Att valet utlöste en antiintellektuell slamvåg mot såväl Mattias Gardell som mot mig från det följsamma sällskapet allt ifrån den nyutnämnde ständige sekreteraren i Svenska Akademien till det all-

männa patrasket av plumpa bloggare, var inte förvånande. Så brukar det vara. Läs till exempel min Dussinet fullt från början av åttiotalet eller Ett femtiotal om hur det var för sextiotalet år sedan.

Men det ger mig anledning att resonera kring arbete och livshållning apropå ”att känna tidens ålder”. Ordvalet är medvetet. Det stammar från Paracelsus. En i god mening tvetydig – vänd både bakåt mot medeltidens mystik och framåt mot de sociala och intellektuella revolutionerna – forskare, skribent och socialreformator från det tidiga femtonhundratalet.

Den som på Stadsmuseet i Stockholm bläddrar i fotografier från gatulivet kan omedelbart se när de är tagna. Det där är 1948! Det där 1962! Det syns på kvinnornas kjollängd! Modet ger året. (Det är i sig överdeterminerat; förändringarna bestäms av sociala skeenden vilka kan undersökas.) För konst och arkitektur är det likadant. De har bestämts av tid och plats. Elias Cornell sade om arkitektur: ”Visa mig ett foto av en byggnad i Europa och jag kan datera bygget på något decennium när och platsen inom en omkrets på något tiotals mil.”

Likaså med texter. Ge mig en någorlunda sammanhängande text från de senaste århundradena. (Förenhetliga stavning etcetera så den inte omedelbart bestämmer sig.) Jag bör kunna säga när, var och i vilket sammanhang den skrevs.

blott i hans egen mening – en mjuk materia, som låter sig inbilla allt önskvärt.”

Vilket citat också förklarar det som gängse akademiledamöter och bloggare inte förmår fatta, att varken Marx eller Lenin (båda Hegel-läsare) någonsin sysslade med utopier. (Att de flesta kritiker heller inte i sitt skrivande förmår begripa att Marx – som Hegel och den som arbetar i den traditionen - inte definierar utan utvecklar, hör också det till deras allmänt bristande bildning.)

Men samtidigt som det inte är möjligt att

Också synen är tidsbunden. Det har förvånat mig att de konstintresserade inte ställer sig enkla frågor som: När blev det tidigt romanska åter synligt som konst? och varför det nya synliggörandet?

Eller gjort enkla experiment. Goethe fascinerades av antikens konst. Men han såg med sin tids (Winckelmannska) ögon och den som besöker hans hem och ser vad han tog med sig från Italien kan se vad som är förfalskningar. Inte för att vi är kunnigare men för att vår syn ändrats från hans då till vårt nu. Själva originalen består men efterbildningarna sticker därför nu fram som såriga tummar.

Hegel uttryckte detta år 1820 i förordet till Grundlinien der Philosophie des Rechts: ”Envar är son till sin tid liksom filosofin är sin tid sammanfattad i tänkande. Det är lika dåraktigt att inbilla sig att någon filosofi går ut, förbi sin egen tid som att en individ tar språnget ur sin tid, tar språnget över Rhodos. Om hans teori verkligen går därutöver då bygger han sig en värld så som den borde vara, visst finns den men

ta språnget ur sin tid kan man - som Hegel själv - verka med sina ord långt förbi den egna tiden och dess gränser.

Det är därtill möjligt inte bara att reda ut de bestämmande sociala skälen till variationer i kjollängd (och begagnande av bh) utan att se sin egen tid och inte vara dömd till dess gränser. Att såväl gå in i andra tider – som 1820-tal eller 1930-tal till exempel – och intellektuellt redbart analysera dem.

Därmed också på ett annat sätt än genom dåtidens motpropaganda förstå vad som gav 1820-talets reaktion och 1930-talets fascism stort (även underklassfolkligt) stöd.

Att detta inte tillhör vanligheten har med det bestämmande, att de härskande tankarna i var tid är de härskandes tankar; tankarna tjänar.

F

ör nu tjugo år sedan var jag ansvarig för Frankrikes officiella utställning i Sverige till tvåhundraårsminnet av den Stora Revolutionen. Den utställningen som sedan gick runt i landet (och även på Island) var den enda officiella vilken i likhet med de franska utställningarna 1889 och 1939 klart tog ställning för Revolutionen. Ja, i katalogen diskuterade jag även Terrorn, ungefär så som på sin tid Mark Twain, och påpekade att Robespierres mänskliga rättigheter från 1794 utgjorde den teoretiska grunden för såväl Folkhem som Sozialstaat. Den blev

fib 31 enda utställningen med den inriktningern – ty därefter hade den till lönsam antikommunism omvände Furet blivit bestämmande och de officiella intellektuella sjöng troget på hans melodi..

Därmed från det allmänna till det konkreta. Den politiska skandalen och det ynkligt tjänande juridiska falskspelet kring den så kallade Enbomsligan för sextiosju år sedan är inte längre av dagspolitiskt intresse.

Alltså får sanningen krypa fram. Inte bara journalister som Tomas Bresky utan därtill en yrkesmilitär som överstelöjtnant Stellan Bojerud har nu åter gått igenom affären där år 1952 sex personer dömdes till fängelse därav två till livstids straffarbete.

I Armémusei Årsbok 2005 samt SvD, Norrbottenskuriren och boken Livstidslögnen har överstelöjtnant Bojerud redovisat sitt material. Han har haft tillgång till allt.

Som tillförordnad chef för Krigshistoriska avdelningen gavs han av chefen för Försvarshögskolan generalmajor Karlis Neretnieks genom t.f. avdelningschef Lars Ericson i uppdrag att göra en utredning (FHS:21952:61314) vilken sedan av honom skulle godkännas och kompletteras av professorerna Gunnar Artéus och Kent Zetterberg och avdelningsdirektören vid underrättelse och säkerhetsavdelningen, major Lars Ulfving. I denna utredning hade Bojerud tillgång till de tidigare hemligstämplade domsbilagorna, material från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) samt de berörda militärstabernas hemliga arkiv.

Hans slutsats är entydig. Det fanns inget spionage. De dömda dömdes för brott vilka aldrig begåtts. Hans skrivning blir mycket hård. Om de anförda bevisen – bl.a. i de hemliga domsbilagorna – skriver han: ”Om statsåklagare Werner Ryhninger själv trodde på dessa fånigheter vet jag inte, men tydligen gjorde han det, eftersom han ropade på livstids straffarbete – för några helt värdelösa tidningsurklipp och en trasig vattenpump!

Alternativet att SÄPO och Ryhninger insåg att Fritjof Enbom var en bluff, men medvetet offrade honom och hans kamrater som spelbrickor i det ‘kalla kriget’ är nästan outhärdligt att tänka sig.”(Livstidslögnen s.119.) ”Jag anser att statsåklagaren Werner

Rhyninger vilsefört rätten då han påstod att sakkunniga hävdat att Fritjof Enbom med sin radio kunde nå ut över hela Europa, när den i verkligheten var fullständigt obrukbar. /.../ Werner Rhyningers stämma vibrerade av indignerat patos av liknande slag som kännetecknade Joe McCarthys anföranden vid senatsförhören i Washington. Båda var de barn av sin tid - kommunistskräckens era.” (s. 172)

O

m Enbomsaffären har jag skrivit förr. Jag var ju med. Lilian Ceder blev med barn i min säng sommaren 1944 (dock icke med mig). Med Arthur Karlsson var jag god vän. ”Avslöjaren”, Jan Lodin, kände jag ända sedan 1949. Han hade då sökt kuppa i Clarté. Han var så allmänfarligt lögnaktig och intrigant att jag och Gunnar Heyman på uppdrag av SKU i Göteborg reste upp till Stockholm för att försöka övertyga partiet om att snabbt bryta alla kontakter med ”fredsvännen” Lodin innan han hann ställa till med något.

Vi på vår kant hade inte tillgång till de då hemligstämplade ”bevisen” men vi visste att det var en organiserad skenrättegång. (Beställ på KB fram: Knut Olsson. Enbomprocessen. Fakta i målet.

Arbetarkultur 1952, Clarté Nr 1-2 1953 ”Dokumenten i Enbomsaffären”.) Gustav Johansson. SÄPO-metoder, tjallare och mytomaner, Cavefors 1968.) De korrupta statsmakterna sökte förhindra diskussion.

Tidningar som ifrågasatte den falska rättsprocessen dömdes för tryckfrihetsabrott och när Gustav Johansson i riksdagen sökte resa frågorna kring Enbom då ingrep de tjänande politikerna omedelbart: ”Här har massor av medborgare bara för sina politiska åsikters skull utpekats i pressen som spioner och grova brottslingar utan att man ens haft anledning att ta dem i polisförhör.

Här avbröts talaren av herr TALMANNEN som yttrade. Nu får herr Johansson sluta sitt anförande. Ni kommer igen till samma sak som jag förut varnat Er för.

Herr ANDERSSON i Dunker. Herr talman!

Jag har ju ingen anledning att säga någonting om den föregående talarens anförande annat än att här i kammaren vet vi ju alla

på vems uppdrag han står här och talar, och frånsett de egna partikamraterna lär det väl inte vara någon som tror på vad han säger (Riksdagsdebatterna. Nr 70 Andra Kammaren 1952.Torsdagen den 6 november, Kl.10 fm. S. 7-8).

Jag och Sven Danvik diskuterade den Enbomsrättegångens vår om arbetartidningen i klartext skulle skriva vad vi direkt från källa fått veta om nedskjutningen i Östersjön. Alltså det som överstelöjtnant Bojerud i sin bok uttrycker på följande sätt: ”Nedskjutningen av ett svenskt signalspaningsplan typ DC3, med vilket Försvarets radioanstalt (FRA) i samverkan med NATO bedrevradiospaning över Östersjön riktad mot Sovjetunionen.” (s. 145) Vi kom fram till att tidningen då skulle åtalas och dömas – något den med sin svaga ekonomi inte skulle klara. Och hur är det nu i dag? Ja, att ämbetsmannen Werner Rhyninger medvetet begick brott i ämbetet – det grova brott som i Tyskland kallas Rechtsbeugung – för att i vad han ansåg vara det politiskt högre intresset att få oskyldiga dömda till fängelse, ja till livstids straffarbete och att Dagens Nyheters politiske redaktör dr. Leif Kihlberg (som – vilket jag skrivit förr – var djupt inblandad i kampanjen) lyckades flytta sitt nämndemannaskap så han fick sitta, och av inrikespolitiska lämplighetsskäl, döma oskyldiga till livstids straffarbete samtidigt som han skrev sina missvisande ledare för att lura den allmänhet som inte fått se att bevisens ohållbarhet tillhör samma borgerliga statsnormalitet som att de höga juristerna i Förenta staterna nyss skrev riktlinjer för att underlydande ostraffligt skulle kunna tortera motståndare. Och hur med Tage Erlander – en statsminister vilken som Gunnar Adler-Karlsson avslöjade grundlagsstridigt bundit upp Sverige i ett handelskrig mot Sovjetunionen – släppte han katten ur säcken när han i Förenta staterna hävdade att Enbom mer skadat de svenska kommunisterna än det svenska försvaret?

Alltså: Vi är formade av och bundna i vår tid men vi är inte tvunget dömda att delta i dess stora offentliga lögner!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibintervju

Med hjärtat i Sápmi

C

nicklas von matern text & bild

irka hundra meter bort viker en kvinna iklädd svart kappa av från Bankogatan. Nej, tänker jag en smula enkelspårigt. Det är inte Minette, hon ser alldeles för ung och späns­ tig ut. Men allt eftersom hon närmar sig portgången går det upp för mig att det är Minette Andersson, en av medlemmarna i Sameföreningen i Göteborg. Där, i en dunkel källarlokal på Riksdalersgatan, jojkar man inte direkt i några vidsträckta fjällandskap, men föreningen har även en torvkåta i Vättlefjäll.

För Minette har medlemskapet betytt mycket.

– Meningen med föreningen är att vi ska synas och träffas. Den n Officiell sång: Sámi soga är som min andra familj. Vi har lávlla (Samefolkets sång) syjunta, kurser i koltsömnad och n Högtidsdag: Samefolkets dag, 6 februari. tenntrådsbroderier. Och så har vi n Sametinget: I Sverige är samarbete med Kyrkans samiska Minettes uppväxt i den en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt råd. Men tyvärr syns vi inte så Lomträsk, fyra mil nordöst parlament. ofta nuförtiden, säger åttioåriga om Arvidsjaur, präglades n ILO-konventionen 169: urbefolkningskonventionen Minette Andersson som genast dock inte av en stark kris­ har ännu inte antagits av slår an en klar ton, inga krusidul­ ten tradition.

Sverige.

Läs mer på: www.samer.se ler.

– Min far höll på med ren­ – Den vanligaste frågan är om skötsel och jakt, som mest det finns någon affär i Göteborg hade han kanske hundra som säljer samisk slöjd. Men du förstår, det renar, så inte var det mycket. Sedan hade han gör det inte! en egen fiskesjö som han fick dela med fis­ Samisk slöjd ligger henne varmt om hjärtat. ketjuvar, skrattar Minette.

Det gör däremot inte den mytomspunna Inga grannar så långt ögat kunde nå. Så nåjden, den själslige vägvisaren som likt en ensamt blev det, minns Minette. Fast det schaman försatte sig i trans för att få kontakt fanns gott om sysslor och att hjälpa till föll med den gudomliga världen. sig naturligt. I och med att mamma Gärda – Jag tycker att det är löjligt att prata om hade fullt sjå med att arbeta som slöjd­ den samiska mytologin. De hade en nåjd i lärare, så väntade alltid vardagliga bestyr när stället för gud.

Minette kom hem från skolan. Dessutom var Jo, svarar jag tafatt, men det intresserar hon med mamma Gärda och pappa Verner mig hur samerna dyrkade naturen och sina vid renslakten. förfäder, och hur nåjden gick tillväga som – Det märkliga var att vi aldrig hade ont av medicinman och vägvisare. det. Det blev naturligt. Vi fick hjälpa till att – Jasså, jag förstår inte det, att så många vispa blod och gå till en tjärn och skölja av intresserar sig för samisk mytologi. tarmarna som skulle bli korv.

Det bästa minnet har Minette från sina År 1685 bestämde staten att samerna skulle somrar i kåtan som låg ett stenkast från kristnas med tvång, nåjder förföljdes, sha­ boningshuset. mantrummor brändes och heliga samiska – Vi trivdes så bra att vi bodde i kåtan långt I Arvidsjaur bodde Minette platser skändades. in på hösten. Jag och min syster kunde vakna

Samer

Andersson i kåtan tills rimfrosten la sig som en vit slöja över huvudet.

Där har hon fortfarande sitt hjärta.

med rimfrost i håret. På vardera sidan hade pappa lagt hängbjörk och trasmattor och sedan renskinn och fårskinnsfällar över det, säger Minette.

Hon längtade alltså föga till skolstarten.

En auktoritär lärare fick också Minette att ge sig ut tidigt i arbetslivet. Hon jobbade bland annat som vaktmästare vid tingsrätten i Stenungsund och som snusböna (cigarett­ flicka) på Stadshotellet i Falköping. Men hon avslutade sitt arbetsliv vid Tekniska kontoret i Skärhamn. Som kanslist.

– Jag var avdelningens springflicka förstår du. Jag skrev brev och skötte om fastighets­ arkivet. Det var mitt bästa jobb. Jag brukade säga att om jag kunde ta dit sängen så skulle jag ha gjort det.

Hon minns det så väl. Den 6 oktober 1952, en solig höstdag, när hon som arbetssökande tjugofyraåring kom till Göteborgs Central.

– Rumsförmedlingen på Centralen gav mig ett rum i Örgryte och sa att jag skulle ta röd vagn. Men det kom ingen röd vagn, bara blåa vagnar. Klassiskt vet du ju, i alla fall, till slut upptäckte jag att det var skylten som var röd.

Femman var röd.

I Göteborg blev hon kvar, fick tre barn och slog sig sedermera till ro på Fotö.

I vår var det val till Sametinget. En viktig fråga är öppna samebyar tycker Minette.

– I dag släpper de inte in andra än renskö­ tare, så det är svårt för ungdomar att komma in. Och det jag vill är bara att få bli medlem i min gamla sameby Östra Kikkejaur. Jag kräver inte jakt- och fiskerätter och renskötsel.

I dag finns det 51 samebyar vars mark­ områden krympt avsevärt på grund av bland annat skogsavverkning och utbyggnad av vattenkraft. Och turistanläggningar som hotell och skidanläggningar.

– Och så är det ju det där med att kämpa för rätten till land och vatten, det är ju vikti­ gast av allt, säger hon och tar på sitt ena sil­ verörhänge som föreställer en ren på språng.

nicklas von matern är bosatt i göteborg

>

fib 33

fibutrikes > TEMA: UTRIKESJOURNALISTIK 14: Vridet om världen Inom sportjournalistiken är det fritt fram att vara partisk, nationalistisk och se sporthändelserna ur det egna perspektivet. När det gäller utrikesjournalistik låtsas vi som att den är oberoende och fri från olika egenintressen.

16: Johanne Hildebrandt För att inbäddningen ska vara framgångsrik måste korrespondenten knyta vänskapsband med sitt förband och leverera ”varma inkännande reportage utan någon vidare insikt i den större bilden”.

Möt Sveriges svar på den definitionen

Foto: Johan Persson

18: Fast i krigets Kongo Journalisten Anna Roxvall och fotografen Johan Persson var i östra Kongo för att skildra det sexuella våldet. Plötsligt blev de själva huvudnyheten. Läs om hur det kändes att bland tusentals flyktingar svara på journalistfrågan: ”Hur mår du?”

20: Afrika – en mörk historia Många svenska journalister som bevakar Afrika har förmodligen goda avsikter men det finns inte sällan en rasistisk eller åtminstone starkt nedvärderande underström gentemot afrikaner i rapporteringen, skriver Hans Öhrn.

fibtema USA

■ ■ Uppmärksamheten kring de amerikanska presidentvalskampanjerna saknar motstycke. Sällan talas det om vilken begränsad makt presidenten har. Än mer sällan uppmärksammas det faktum att det finns många amerikanska presidentkandidater men att de aldrig får chansen att presentera sitt budskap. Det finns ingen public service-TV eller -radio i USA. Enbart pengar ger tillträde till etermediekanalerna. Detta uppenbara faktum påtalas sällan i svensk TV. Det låga valdeltagandet vittnar snarare om politisk apati än om en vital demokrati. När Bush valdes till president valdes han av en ”majoritet” bestående av var fjärde amerikan. Att det i nyhetsjournalistiken framkommit mycken kritik mot Bushregimen ändrar inget.

Kritik mot hela det politiska systemet kan inte framföras.

En tillrättalagd värld

K

peo österholm text

ritiken ovan gäller den dagliga nyhetsbevakningen av internationella frågor. Det finns ifrågasättande, bra program i både radio och TV. Det kan man kosta på sig i program som bara har några få procent av befolkningen som åhörare.

Inom sportjournalistiken är det fritt fram att vara partisk, nationalistisk och se sporthändelserna ur det egna perspektivet. När det gäller utrikesjournalistik låtsas vi som att den är oberoende och fri från olika egenintressen.

I Sverige ser vi ofta – med rätta – nyhetsförmedlingen i tredje världens länder som starkt knuten och beroende av den politiska makten. Ovanstående exempel visar att vår egen nyhetsförmedling inte är ”oberoende” utan lika beroende av makten, lika underdånig som i tredje världens länder.

Särskilt tydligt gäller detta länder som har oljetillgångar. Oljeländer som har nationaliserat och tagit kontroll över sin olja hamnar obevekligt i skamvrån – Venezuela, Libyen, Iran och tidigare Irak. Länderna kallas odemokratiska och ledarna ofta för diktatorer. Det gäller även Chavez i Venezuela trots att han vunnit tio-tolv val som enligt alla observatörer förklarats som rättvisa.

Bedömningsmallen är så uppenbart tydlig.

Till slut, käre Fibläsare – Ni har väl inte glömt att betala TV-avgiften, för en hårt ideologiserad och politiserad utrikesjournalistik beroende av den svenska politiska elitens hänsynstaganden till USA, Nato och EU.

Norden

■ ■ I samband med finanskraschen på Island sände Al-Jazeera ett reportage därifrån. Där uttalade islänningar sitt förakt för landets politiker och kallade dem korrupta. Att kalla de nordiska ländernas politiker för korrupta, där går gränsen, något sådant går inte för sig i svensk TV. Att korruption skulle finnas här är otänkbart. Skandiadirektörernas fiffel kallas inte heller för sitt rätta namn – korruption. Man lindar in deras beteende i ord med andra valörer.

Den politiska journalistiken går i invanda spår. De politiska partiernas folkliga bas blir allt svagare. Partistöd och demokratisk urholkning berörs sällan trots att det egentligen är det den politiska journalistiken bör handla om. De spännande och mycket omvälvande saker som hänt i det politiska livet i Norge med fackföreningsrörelsen som motor förbigås helt med tystnad. Detsamma gäller liknande händelser i Nederländerna.

Den så kallade Trondheimsmodellen förändrade på kort tid det politiska läget i landet.

Men svenska politiska journalister fortsätter att rapportera i gamla hjulspår. Det heter att vänsterblocket vann valet i Norge trots att förändringarna är avsevärt djupare än så.

Tchad

■ ■ I Aktuellts studio står ”nyhetsankaret” och utrikesminister Carl Bildt. Samtalet handlar om svenska soldater till Tchad. En ”fredsbefrämjande” styrka beskrivs det som.

Samtalet handlar om varför styrkan inte har kommit på plats, om budgetanslag hit och dit, om de svenska soldaterna verkligen hinner uträtta någonting.

Det handlar inte om de viktiga frågorna – varför sänder Sverige soldater till Tchad?

Studioreportern frågar inte om det handlar om olja, om uran, om Sverige sänder trupperna för att göra Nato, Frankrike och USA till lags. Samtalet handlar inte om att det egentligen gäller att slå ner ett uppror mot landets instabila och korrupta regering. Vi får inte veta att de franska trupperna som de svenska soldaterna ska samarbeta med är där för att skydda regimen, vi får inte veta att just Tchads president efterfrågat utländska trupper.

fib 35

Afghanistan

n n Sverige deltar i Natos krig i Afghanistan. Men aldrig har någon svensk journalist ställt frågan till någon politiker om detta är i enlighet med svenska folkets vilja. Opinionsundersökningar talar om ett markant missnöje med att svenska trupper deltar. Inte heller får vi höra vad kriget i Afghanistan egentligen handlar om – landets ofantliga gasförekomster.

De amerikanska flygbombningarna hamnar oftast på notisnivå på tidningarnas utrikessidor, trots att de skördar många offer. (Jämför med den uppmärksamhet en självmordsbombare i Tel Aviv eller i Afghanistan får). De utländska styrkorna sägs vara där på inbjudan av landets regering. Men regeringen tillsattes av USA. En jämförelse mellan Sovjetunionens ockupation och USA:s visar i sin prydno ideologiseringen av utrikesjournalistiken. Över huvud taget beskrivs den svenska insatsen i landet som en sorts förlängning av tidigare svenska FN-engagemang i olika delar av världen, som en biståndsinsats i ett av världens fattigaste länder, som ett tvättäkta svenskt helylleengagemang.

Avsikten sägs vara att ”befria kvinnorna”, satsa på utbildning, modernisera, stoppa talibanernas syn på utbildning, jämställdhet etc. Ett feministiskt initiativ? Men varför målades i så fall den sovjetiska invasionen 1979 på ett helt annorlunda sätt? Den fördömdes helt korrekt. Men ryssarna sa sig ju arbeta för samma mål.

Palestina

Ekvatorialguinea

n n Den som vill ha ett bra exempel på utrikesjournalistikens politisering kan välja att studera det afrikanska landet Ekvatorialguinea, ett litet land mellan Kamerun och Gabon. Eller rättare sagt, kan inte studera landet, i alla fall inte om man går till de stora tidningarnas utrikesarkiv. För där finns inget om Ekvatorialguinea, möjligen några små notiser.

När hade svensk TV eller radio till exempel ett inslag om landet som exporterar olja och tillhör de länder i världen med snabbast tillväxt. Men landet är samtidigt en exempellös diktatur. Oppositionen är slagen i spillror. Trots stora inkomster från olja lever befolkningen i misär. Företagen ägs ofta av regeringsmedlemmar. Orsaken till tystnaden kring landet är enkel – Ekvatorialguinea står på god fot med USA. Förra utrikesministern Condolezza Rice besökte landet för inte så länge sedan och regimen fick beröm.

n n Israels krig mot Gaza i början av 2009 fick relativt stor uppmärksamhet i svenska medier. Journalister släpptes inte heller in i Gaza under striderna. Det skulle lett till oanade prestigeförluster för Israel. Journalisterna fick i stället häcka i södra Israel och rapportera om Hamas raketbeskjutning av israeliska städer, särskilt Sderot och Ashkelon. Men reportrarnas okunnighet och bristande helhetssyn förnekade sig inte. Varför nämndes aldrig någonstans att dessa båda städer egentligen är palestinska? Sderot hette från början Najd men invånarna fördrevs 1948. Antalet palestinier med rötter i Sderot är 4 000–5 000.

Dessa båda städer jämnades med marken och judiska städer byggdes sedan ovanpå. Att bara kort nämna ett sådant faktum skulle öka förståelsen för de palestinska raketerna.

Eller är det just därför det aldrig nämns?

Handlar det bara om bristfälliga historiska kunskaper hos reportrarna eller om medvetet förtigande?

Zimbabwe

n n Landets president Robert Mugabe beskrivs, sannolikt helt korrekt, som en despot, en förtryckare. Men bakgrunden ges aldrig. TV-tittarna får aldrig höra vilka hans argument är. Vad ligger bakom hans till synes rigida och halsstarriga politik? Enligt Lancasteröverenskommelsen 1980 skulle Storbritannien ge ett generöst ekonomiskt bidrag till Zimbabwe som kompensation för de vitas landerövringar under kolonialtiden. Det är ett av många löften som givits Zimbabwe och som brutits. Mugabe ser västs politik gentemot Zimbabwe som ett försök att återkolonisera landet och som en hämnd för hans antikoloniala politik. Eftersom dessa fakta aldrig förs fram till svenska nyhetskonsumenter framstår Mugabes politik som obegriplig, som helt bisarr. Vilken roll spelar Storbritanniens löftesbrott för Mugabes hårdnackade inställning?

Det handlar om enkla journalistiska principer, att återge andras synpunkter, att skapa mångfald, att låta ståndpunkter komma fram och brytas mot varandra. Men de lyser med sin frånvaro.

fibtema

Afton egen I standardverket för krigsjournalistisk, Krigets första offer är sanningen, konstateras det att om inbäddningen ska vara framgångsrik ”måste korrespondenten knyta vänskapsband med sitt förband” och leverera ”varma inkännande reportage utan någon vidare insikt i den större bilden”. Möt Sveriges svar på den definitionen.

nbladets n krigshetsare

fib 37

D

johan ullf text monika franzon pressbild nok

en 5 april i år går Johanne Hildebrandt i Aftonbladet till attack mot ”tokvänstern”.

Käpphästen är den vanliga:vänstern vägrar se hur komplicerad världen är. I ett blogginlägg lite senare ondgör hon sig över vänsterns tal om ”solidari­ tet”, eftersom ”vänstern” är de enda hon mött som tycker att hon ska ”skjutas” eller ”våldtas”.

Johanne Hildebrandt har de senaste sjutton åren rap­ porterat från krig och konflikthärdar, i forna Jugoslavien, Afghanistan, Jemen, Pakistan, Irak, Sudan och Tchad. Efter Irakreportagen nominerades hon till Stora journalistpri­ set. Hur ser hon då själv på världen?

Johanne Hildebrandt inledde sin bana som krigsreporter i samband med kriget i forna Jugoslavien 1992. Hon skild­ rar sina erfarenheter därifrån i boken Blackout (2001). Att hon är helt grön som krigsreporter är inget hon döljer och hon tar vansinniga risker för att kompensera sin brist på erfarenhet. Under den första tiden i Kroatien enrollerar hon sig också i kroatiska armén. Hon vill ta sig till fronten och ha ett alibi för att intervjua några svenska nazister som är frivilliga hos de kroatiska styrkorna. Hennes repor­ tageteknik är nu, liksom senare, att gå i de stridande arméernas fotspår.

I Blackout dominerar berättelserna om de vanliga människorna. En hjälte finner hon dock i översten Ulf Henricsson, som låter sina underlydande svenska FN-soldater skjuta tillbaka när så krävs. Frånsett en pos­ tum hyllning till Anna Lindh (i pocketupplagan från 2008) lyser de övergripande frågorna med sin frånvaro. Albanien kallar hon dock för den värsta gangsterstat hon besökt och hon påpekar att hon inte hyser ”personligt agg mot serberna, tvärtom så var deras perspektiv sorgligt under­ representerat i nyhetsflödet. Jag ogillade regimen men inte människorna”.

Tillbaka i Sverige 2001 går hon tillsammans med nämnde Henricson och Christian Palme (tidigare

utrikeskorrespondent i Dagens Nyheter) i polemik mot Christer Lundgren och Karin Wegestål, både framträdande i ”Stoppa bombningarna nu” (numera ”Jugoslavienkommittén”) som bildades i protest mot Natos folkrättsvidriga bombkrig mot Restjugoslavien 1999. Trion skriver: ”Att förneka eller relativisera Serbiens brott är inte bara anstötligt, men också föga konstruktivt (…) Serbien måste bryta med ett årtionde av förnekelse och lögn; först då kan känslan av kollektivskuld lyftas från det serbiska folkets skuldror”.

När USA kort tid efter 11/9 anfaller Afghanistan blir Hildebrandt utsänd av Aftonbladet, vilken hon sedan dess varit trogen som krigsreporter och från 2002 även som kolumnist. Till Afghanistan släpps inga journalister in, så storyn blir om ”vardagslivet” inifrån olika flyktingläger i Pakistan. Det är kvinnor som talar om sex, föder barn och gömmer sig i ett hemligt feministiskt flyktingläger osv.

Men när den fyraårige Rehmats äldre bror påstår att det var en amerikansk bomb som skadade hans amputerade lillasyster ifrågasätter dock Hildebrandt uppgiften. Det saknas en ”oberoende” bekräftelse på händelsen. Hon avslutar vistelsen i Pakistan med följande ord:”… flyk­ tingarna är fortfarande kvar. De är 2–3 miljoner som tagit sig till Pakistan. Över en miljon sägs vara på flykt inne i Afghanistan. Hundratusen barn under fem år kommer att dö i vinter om inte hjälpsändningarna kommer fram. Allt på grund av Usama bin Ladin och talibanerna. Det blir svårt att sluta tänka på dem.”

Inte heller inför för nästa stora världspolitiska tilldragel­ se håller Hildebrandt inne med vad hon tycker. Redan före invasionen av Irak 2003 deklarerar hon att ”passivitet är värre än ett halvdant ingripande”. När 100 000 människor enbart i Stockholm och miljontals världen över demon­ strerar mot det stundande kriget väljer hon att hålla för öronen. Vi borde i stället lyssna på det åttiotal exilirakier som protesterar utanför den irakiska ambassaden under

>

fibtema

>

parollen ”Saddam måste bort till varje pris”.

Hon understryker att alla ljuger i krig och att det är svårt att vara objektiv som journalist. Hon exemplifierar, lustigt nog, med de inbäddade reportrarna: ”att de finns på plats gör ju att vi alla kan följa med i kriget, vi lär känna grab­ barna så att säga. Gissa om det är meningen”.

Under åren 2002 – 2006 ger Hildebrandt ut fyra böcker, varav tre ingår i den storsäljande Sagan om Valhallatrilogin. Hennes utrikesreportage lyser under ett par år med sin frånvaro.

När Slobodan Milosevics dör i mars 2006 framhåller Hildebrandt åter ”serbernas skuld”. Hon nämner det pro­ blematiska i att han dog innan han blev dömd, men vägrar att fälla några ”krokodiltårar”. Milosevic död var ”det bästa som kunde hända”.

I juli samma år gör hon comeback som krigsjournalist och besöker Irak för första gången. Hon rap­ porterar att landet står vid randen av ett inbördeskrig. Hon besöker en akutmottagning samt en polis­ utbildning för irakier. När Jackie Arklöv i november samma år ställs inför rätta för sina krigsförbrytelser i Bosnien är hon på plats . ”Ingen ska komma undan brott, ingen ska kunna fly undan sitt ansvar, särskilt inte när det gäller krig. Den tiden borde vara över”.

I mars 2007 avslöjar Gustav Fridolin i TV4:s Kalla Fakta hur svenska soldater i samarbete med amerikanska Nato-trupper dödat en lokal upprorsmakare i Afghanistan. Hildebrandt försvarar insatsen och tycker det är ”tröttsamt” med kritiken mot Sveriges militära samarbete med USA: ”Oavsett vad man tycker om att USA invaderade Afghanistan och Irak så är det gjort nu. Alla vet vilka fel som har begåtts, varför inte börja tala om framtiden och lösningarna i stället? Är det värt att kämpa för mänskliga rättigheter eller är det bättre och finare att passivt se åt andra hållet medan folk dör? ”.

allt. Förutom att berätta om lidandet bland flyktingarna i Darfur drar hon slutsatsen att FN-trupper måste dit.

Hemkommen går hon sedan till storms mot sina kritiker som hon avfärdar som vänsterextremister. Hon tar en sedan en artikel från publicistklubbens årsbok av Niklas Svensson till intäkt för att medierna har behandlat dessa grupper med ”silkesvantar och att deras tentakler under lång tid letat sig in på tidningsredaktionerna och delvis fått fäste”.

Artikeln avslutas sedan med följande uppmaning; ”Därför vore det verkligen intressant att läsa den där granskningen av extremvänstern. Kom igen nu, Niklas Svensson, eller någon annan reporter. Ut och jobba.

Berätta hur landet ligger”.

I juni samma år går hon till ny attack mot Gustav Fridolin. Hon berättar att världen är komplicerad men ”efter femton års krigsbevak­ ning så vet jag att saker och ting sällan är som de verkar”. Hon talar om ”sanningen” som inte har kom­ mit fram. Tre veckor senare åter­ vänder hon till Irak. Hildebrandt ska som inbäddad journalist följa Jacob, en svensk frivillig i amerikanska armén, som hon har intervjuat tidi­ gare. Den här gången rapporterar hon enbart i bloggform.

På plats i Irak är Hildebrandt till­ baka där hon började, som frivillig i en stridande armé. Fast den kroa­ tiska uniformen är utbytt mot en amerikansk. Hon får hjälp att skriva på sin blogg av kulspruteskytten Jacob. Han förklarar för läsaren att det är en ”strid mellan civilisation och barbari”.

Bloggposterna illustreras med bilder på poserande solda­ ter och ibland är det otydligt vem som har tagit bilderna och i vilket syfte. Hon lägger ut en kontaktannons där en av soldaterna söker svenska tjejer. I ett annat inlägg föreställer en av bilderna ett utbränt fordon som åtföljs av texten: ”Lägg gärna ut detta på din blogg Johanne, så att folk därhemma förstår vad vi går igenom over here. Jacob”.

Själv skriver Hildebrandt: ”Utan Jacob hade jag aldrig haft tillgång till denna värld.

Han har guidat mig, satt saker i kontext, underlättat mitt arbete och tagit hand om mig som om jag vore hans sys­ ter. För detta är jag mycket tacksam.”

»hon får hjälp att skriva på sin blogg från irak av kulspruteskytten jacob. han förklarar för läsaren att det är ”en strid mellan civilisation och barbari”. «

Därefter åker Hildebrandt på nytt till Irak. Hon blir inbäd­ dad journalist och förutom tidningsreportage bloggar hon inifrån de amerikanska trupperna. Reportagen kretsar kring irakiskt vardagsliv. Hon gör även intervjuer med militärer som talar om vilken katastrof det kommer att bli om USA lämnar landet. Kort efteråt åker hon tillsam­ mans med biståndsminister Gunilla Carlsson och reger­ ingstjänstemän till Sudan. En resa som hon beskriver som ”smidig” med tillgång till experter som man kan fråga om

I den försvarskris som uppstår i svallvågorna efter för­ svarsminister Mikael Odenbergs avgång i september 2007 ser Hildebrandt ett medlemskap i Nato som möjlig utväg

fib 39

för Sverige. Men framför allt vill hon att någon i regeringen stiger fram och ”leder landet”. Andra problem hon identifierar är att soldaterna i utlandstjänst tvingas betala skatt och inte får medaljer.

I mars 2008 börjar Hildebrandt, åter som inbäddad journalist, rapportera från de svenska trupperna i Tchad. Läsarna får veta att soldaterna är smidiga att ha att göra med samt att de känns ”sansade och svenska”. När det svenska kompaniet rullar in på Abéschés gator liknas det vid ett segertåg. ”Omvärlden har äntligen skickat hjälp till människorna i världens största flyktingkatastrof. Erik Carlson från Växjö liknar en kung när han vinkar åt stadsborna från skyttetornet”.

Förvisso antyds det att de svenska solda­ terna är en bricka i ett storpolitiskt spel.

Fragmentariskt kan man från de artiklar hon skriver om Tchad lägga samman att insatsen är en del av en EU-styrka med FN-mandat som till 80 procent består av fransmän, att Frankrike som gammal kolonialmakt försöker behålla sitt inflytande i Tchad, ett av värl­ dens fattigaste länder, att EU-styrkan är en markering mot Kina som stödjer regeringen i grannlandet Sudan, som flyktingarna flytt ifrån. Men hon berättar inte att det finns gott om franska soldater i landet utan kopp­ ling till någon EU-styrka. Dessa har ett ren­ odlat militärt uppdrag som bland annat går ut på att tillfredställa den inhemska reger­ ingens önskan om att få sitta kvar.

I november skriver hon en begäran om bättre utrustning och sjukvård till soldaterna i utlandstjänst. Hon berättar om en svensk soldat som dog i Afghanistan tre år tidigare: ”Jesper var en hjälte, han dog för andras fri­ het, hans familj offrade en av sina söner för främmande människors väl”. Senare beklagar hon att Sverige släppte Norge 1905 eftersom grannlandet valde att inte köpa Jas-plan.

Norrmännens nej förklarar hon med hybris till följd av för stora naturtillgångar och bris­ tande affärsetik.

johan ullf är socionom och jobbar socialarbetare men är nu föräldraledig och bor i göteborg. Källor:Blackout 2008 års upplaga. Krönikor och artiklar för Aftonbladet 2001 – 2009. Johannes blogg(http://blogg.aftonbladet. se/12463)

Vridet om Venezuela

Svenska medier, det vill säga de stora drakarna, slår sig ofta för bröstet när det gäller den egna förmågan att rapportera på ett riktigt sätt. Det är pressetik hit och objektivitet dit.

Synd bara att dessa oskrivna regler slutar vid landets gränser. Då anses det lite mindre viktigt.

I

michelle grönlund text februari i år fick jag den stora förmånen att besöka Venezuela. President Hugo Chávez firade tio år som president samma dag som jag anlände och landet var dessutom mitt uppe i en valrörelse. Chávez hade utlyst folkom­ röstning gällande en förändring av konstitutionen. (Sådant där som vissa länder inom EU försöker smyga igenom så tyst det går, ni vet.) Veckan före valet kokade hela Caracas av valstämning. I vart och vartannat gathörn stötte man på ett valtält där Chávez-anhängarna på Ja-sidan dansade och delade ut flygblad till dånet av vallåten ”El Libertador”, ”Befriaren”. Oppositionen syntes sällan eller aldrig till. ”Vi satsar på massmedial påverkan i stället”, som en man från oppositionspartiet COPEI (kd) förklarade saken.

Några dagar innan valet har oppositionen en samlingsmarsch som samlar 7 000–10 000, beroende på om du frågar Caracaspolisen eller BBC. Dagen efter håller Chavez sitt stora tal i centrala Caracas. Det blir valrörelsens slut­ spurt. Över en miljon åhörare sluter upp för att lyssna när presidenten håller tal.

Att oppositionen verkar genom medierna i Venezuela märks tydligt. En tidning skrev till och med att presidenten är sinnessjuk. Hade detta skett i Sverige hade tidningen fått en påföljd. Man får inte lov att ljuga i svensk press. Så döm om min förvåning när jag kommer hem till Sverige och upp­ täcker att inte en enda rad tycks ha skrivits om att miljoner människor samla­ des för att höra Chávez valtal. Däremot verkar varenda blaska ha fått nys om oppositionens marsch. Denna hade för övrigt vuxit till att ha ”tiotusentals” deltagare när den beskrevs i svenska medier. Men det vet man ju, att såna detaljer kan väl inte de svenska medierna hålla reda på?

Efter valet nämner flera svenska tidningar det ”faktum” att Chávez vill kunna väljas på livstid. Nu gällde det ju visserligen att han ska kunna väljas om mer än en gång. Han får alltså sitta kvar så länge folket vill ha honom på posten.

Ungefär som Fredrik Reinfeldt med andra ord. Men, men, sådana oväsentlig­ heter har väl ingen riktigt koll på?

På ”landguiden”, som ska föreställa vara en objektiv internettjänst med fakta om alla länder, skriver man till och med att oppositionens marsch stop­ pades. Där heter det alltså att oppositionen inte fick gå alls. Mycket lustig vinkling med tanke på att samtliga venezolanska nyhetsinslag den kvällen visade just hur oppositionen tågade längs gatorna. Det som däremot hände var att de hade begärt att få gå en väg som polisen ändrade av säkerhetsskäl.

Vissa fraktioner inom den venezolanska oppositionen är nämligen sällsynt våldsbenägna. Sådant händer ju i svenska demonstrationståg också. Men för all del, så noga är det väl inte?

Inför kommande val borde man kanske satsa lite mer på massmedial påver­ kan i stället?

fibutrikesjournalistik

fib 41

»SVENSK

JOURNALIST

FAST I KONGO« anna roxvall text johan persson bild

Vi står i operationssalen på ett sjukhus i östra Kongo-Kinshasa och tittar rakt in i bröstkorgen på en man som har skjutits i hjärtat.

Johans kamera knäpper i takt med explosionerna utanför byggnaden och min telefon vibrerar ilsket i fickan.

Det har ringt nästan konstant de senaste timmarna.

Amerikanske läkaren Jordy Cox och narkosläkaren Richard Kojan arbetar febrilt för att rädda en skottskadad soldat på Läkare utan gränsers sjukhus i staden Rutshurui Kongo-Kinshasa. Utanför sjukhusmurarna ett par meter därifrån rasar strider mellan rebeller och regeringssoldater.

Staden som vi är i, håller på att tas över av rebelledaren Laurent Nkundas soldater, Kivuprovinsens huvudstad Goma är också belägrad och vi kommer inte en meter. För varje timme som går vaknar fler svenska redaktioner till liv. Vad händer? Hur mår vi? Har vi sett något läskigt?

>

fibtema

Journalisten Anna Roxvall och fotografen Johan Persson var i östra Kongo för att skildra konflikten, flyktingssituationen och det sexuella våldet.

Plötsligt blev de själva huvudnyheten när kriget drog in över dem. Här skriver Anna Roxvall hur det kändes att bland tusentals flyktingar svara på journalistfrågan: ”Hur mår du?”

fib 43

>

H

ela sjukhuset skakar och jag tänker att jag hade fel. Jag brukade alltid le lite åt det syntetiska ljudet av en kulspruta i slutet av Ebba Gröns låt Die Mauer, men det låter faktiskt just så där. Utan bas. Bara diskant.

När vi åkte till östra Kongo hade Läkare utan gränser redan gått ut med ett pressmeddelande som slog fast att det rådde fullskaligt krig i områ­ det, men responsen var trött och likgiltig när vi ringde runt till redaktionerna för att meddela att vi snart skulle vara där. Konflikten är komplicerad och förkunskaperna hos läsaren närapå noll. En rätt jobbig grej att börja rota i.

Men när rebellerna nu inleder en offensiv och tar över stora delar av östra Kongo på bara ett par dygn blir situationen en annan. Ändå är det egentligen inte förrän vi lyckas ta oss ut ur lan­ det och över gränsen till Rwanda ett par dagar senare, som vi förstår hur massiv bevakningen har varit. ”SVENSK JOURNALIST FAST I KRIGSHÄRJADE KONGO”. ”ROXVALL I SÄKERHET I RWANDA,” skriker rubrikerna. Vi fnittrar, men det lämnar en lite kons­ tig bismak i munnen. Expressen har till och med ringt min lillebror för en kommentar.

Jag är naiv såklart. Varför blir jag förvånad över fokuseringen på mig som person? Vi fick redan på journalistprogrammet lära oss att en händelses nyhetsvärde bestäms av dess geografiska och kulturella avstånd till oss. Enligt en sådan modell ligger Kongo, ett land som västerländska turister tar omvägar runt, så långt bort att det knappast finns. Men när det hettar till och det dessutom sit­ ter två förvirrade blondiner mitt i smeten blir läget ett annat.

Medan rebelloffensiven trycker vågor av civila framför sig, är den vanligaste frågan jag får av andra reportrar per telefon hur jag mår. Det känns fånigt. Jag är frilansjournalist, åkte hit helt frivil­ ligt och har upplevt fem dagars krig. Den miljon internflyktingar som har flytt tre – fyra gånger de senaste åren mår desto sämre.

Vi tillbringar en dryg månad i Kongo och jag brot­ tas med tangentbordet. Jag skriver att Kongo har 6 000 kilometer väg i ett land som är stort som Västeuropa, att mer än varannan bil som ändå kör på de förstörda vägarna är en vit jeep tillhörande en hjälporganisation. Jag skriver att tvål och salt

l

KONGO

n n Kongo-Kinshasa kallas så eftersom ytterligare ett land heter Kongo (Kongo-Brazzaville).

Därför läggs huvud­staden till för att klargöra vilket land det handlar om. n n Kongo-Kinshasa hette tidigare Zaire och är ungefär fem gånger större än Sverige. n n Konflikten: För närvarande berörs en liten del av Kongo, provinsen Norra Kivu – dubbelt så stort som Belgien Det stora inbördeskriget 1998–2003 startade i den här delen av Kongo, en revolt som ledde till att diktatorn Mobutu störtades. Rebel­ ledaren Laurent Nkunda har aldrig accepterat freds­avtalet från 2003. n n Antal invånare: 3,5 milj, varav över en miljon nu beräknas vara på flykt. n n I provinsen ligger också national­parken Virunga, med bland annat bergsgorillor, listad som ett hotat världsarv av Unesco.

BILDEN TILL VÄNSTER: Jean Baptiste Kambere lyssnar på FN-styrkornas egen radiokanal. Rutshuru, staden där sjukhuset ligger, har fallit. Stora delar av personalen har flytt. Operationsteamet som har stannat kvar har jobbat tre dygn i sträck.

säljs i små plastpåsar, eftersom ingen har råd att köpa hela förpackningar, och att människor letar bönor i vägdammet som har trillat ur mattran­ sporternas läckande säckar. Men när orden rullar fram på skärmen förlorar de sin lyskraft och blir ändå bara en blek kopia av verkligheten. Ett stycke misär som händer långt borta, bland människor som vi skänker pengar till när det är jul.

Toleransen för lidande i Afrika är helt enkelt för hög. Det krävs något mer för att vi ska vakna till och förfasas. Därför finns det egentligen bara ett fenomen i Kongo som skär rakt in på nyhetsplats i våra medier, helt utan draghjälp av strandade västerlänningar. Det betecknas sexuellt våld, och i Kongo klassas det som det värsta i världen – ett vapen i kriget. Den som googlar på våldtäkt och Kongo får 22 000 svenska träffar och kan läsa detaljerade beskrivningar om avhuggna armar, pinnar i underlivet och sönderskjutna livmödrar.

Det är så främmande och så sensationellt att det motiverar artiklar trots att det inte finns någon Sverigevinkel.

Men när jag sitter där på båten över Kivusjön, på väg till ett av de sjukhus där våldtagna kvin­ nor lappas ihop, känner jag att det är något som skaver med själva rapporteringen. Jag har sett en filmsnutt med en flicka som gråtande berättar sin historia. Det hela kompletteras av lite siffror, sedan är inslaget slut. Jag har läst artikel efter artikel som beskriver de brutala våldtäkterna i detalj. För den som läser, lyssnar och tittar är det är alldeles uppenbart att männen i Kongo tillhör en grym skara vildar som inte drar sig för att skända och skada den som är fysiskt underlägsen för livet. ”Varför våldtäkterna i Kongo är så utbredda, brutala och enligt vissa siffror också ökar, trots att kriget officiellt är över, kan ingen svara på,” skriver någon, och det skaver ännu mer. För sexuellt våld har registrerats i 51 av världens länder som har legat i konflikt de senaste två åren. Det är inget isolerat kongolesiskt fenomen. Över hela världen är kvinnors kroppar slagfält och det finns gott om vittnesmål. Ändå verkar nästan ingen ha tagit sig tid att stanna upp och ta reda på hur det går till när våldtäkten blir ett vapen, vilka mekanismer som ligger bakom, hur förövarna tänker.

När vi försöker borra djupare, får vi höra att det saknas forskning. Många har egna teorier om kri­ get, straffriheten och drogerna, men det är som

>

fibtema

>

den där artikeln slog fast. Ingen vet.

Och det är därför det skaver. För om ingen vet varför, hur ska det då någonsin gå att stoppa? I vilken annan fråga hade världen nöjt sig med att konstatera att det saknas orsaksanalys?

Mannen som sköts i hjärtat repar sig ofattbart snabbt efter operationen. Redan nästa morgon ligger han vaken i sin sjuksäng och följer sköterskorna lojt med blicken.

Utanför sjukhusmurarna har bomberna tystnat, rebel­ lerna har tagit makten över staden och allt har återgått till det vanliga. Ja, bortsett från att de nya herrarna har

kamouflagemönstrade uniformer istället för helgröna.

Om ett par månader kommer Nkundas rebeller att slåss på samma sida som de regeringssoldater de just har jagat i väg, i kamp mot en annan rebellgrupp. Det lågintensiva kriget kommer att lämna ytterligare sön­ derslagna familjer, våldtagna kvinnor och traumatiserade människor efter sig. Fast det kommer vi i Sverige inte få läsa något om. Såvida ingen får för sig att tillfångata några europeiska hjälparbetare eller gorillaturister för­ stås. Då jävlar.

anna roxvall är frliansjournalist johan persson är frilansfotograf knuten till bildbyrån kontinent.

fib 45 Familjen på bilden har flytt strider mellan regeringssoldater och rebeller flera gånger redan. De har just fått en plats att bygga en hydda på i flyktinglägret Mugunga utanför staden Goma. Om ett par veckor kommer de att tvingas fly igen, när striderna kommer närmare.

>

fibtema

afrika Många svenska journalister som bevakar afrika har förmodligen goda avsikter men det finns inte sällan en rasistisk eller åtminstone stark nedvärderande underström gentemot afrikaner i rapporteringen.

–

– en mörk historia fib 47

I

hans öhrn text

juli 2005 rapporterar brittiska BBC om svält i Niger. Svenska medier hänger på. Karaktäristiska bilder på avmagrade barn visas upp. I SR:s Godmorgon världen hävdar debattören Johan Norberg att svälten beror på klåfingriga inskränkningar i de sunda marknadsmekanismer. Några europeiska biståndsministrar med Carin Jämtin i spetsen använder i ett debattin­ lägg i SvD svälten för att återigen inskärpa vikten av att utvecklingsländerna själva måste skapa förutsättningar för utveckling genom att respektera de mänskliga rät­ tigheterna. Undernärda barn med stora magar och bedjande ögon går att använda till mycket.

Nigers president Mamadou Tandja för­ klarar att det inte är hungersnöd i Niger och säger att de som påstår att så är fallet har ekonomiska och/eller politiska intres­ sen för att hävda det. Till en fond av den massiva rapportering i västliga medier om svälten ter sig hans uttalande närmast absurda. Både en och annan västerlänning skakade säkert förnumstigt på nacken och fick sina fördomar om afrikaner i all­ mänhet och afrikanska eliter i synnerhet bekräftade.

Liberala ledarskribenter på Dagens Nyheter var inget undantag. Tandja gjorde sitt utspel för att udden av kritiken mot hans sätt att sköta sitt land, påstod de. ”Trots de bilder av allvarligt undernärda barn som först fick genomslag i brittiska BBC:s sändningar hävdar presidenten att befolkningen ser välnärd ut”, stod att läsa i DN (051123). Ändå var det Tandja som hade

rätt den här gången och DN, Norberg och Jämtin fel. Men när det uppdagades hade mainstream media för länge sedan slutat bekymra sig om barnen i Niger.

Det norska tv-team som försöker ta reda på varför den påstådda svälten hamnade på världens löpsedlar några år tidigare stöter på patrull. BBC vägrar kommentera historien och reportern, Hilary Andersson, skyddas nogsamt från kritiska frågor.

Andersson är BBC Afrikakorrespondent och har tidigare bland annat uppfunnit ”våldtäktsläger” i Zimbabwe. Men det är inte Andersson eller andra journalisters fel att Afrikabevakningen i våra medier är snedvriden och bygger på halvsanningar, förvanskningar och rena lögner blandade på ett intrikat sätt. Bevakningen är varken bra eller dåligt och tämligen oberoende av rapportörerna – den är ideologisk och syf­ tar till att främja västerländska intressen.

– Det märkliga är att när jag talar med svenska journalister visar de ofta en stor förståelse för afrikanska problem, men det som kommer ut i medierna saknar ändå analys och insikt, säger Kitimbwa Sabuni på tankesmedjan Disapora Afrika tillika samordnare på Afrosvenskarnas riksför­ bund.

Svenska journalister och andra som skild­ rar Afrika gör det ofta med en stor portion välvilja – och godtrogenhet. Professor eme­ ritus Ulf Hannerz har studerat och skrivet om utrikesjournalistiken ur ett antropolo­ giskt perspektiv. Han tala om olika regio­ ners ”story line”. Det är denna ”story line”

»afrikas story line är konflikter, svält, underutveckling, fattiga stackare och extremt giriga eliter. innanför dessa ramar mals intryck, förkunskaper och förväntningar ned.«

som inskränker och begränsar hur området beskrivs. Afrikas ”story line” är konflikter, svält, underutveckling, fattiga stackare och extremt giriga eliter.

Innanför dessa ramar mals intryck, för­ kunskaper och förväntningar ned och ut kommer en uniform berättelse som må ha goda avsikter men likväl betonar skillnader och befäster fördomar.

Bilden av Afrika som en härjad kontinent befolkad av offer utlämnade åt naturens nycker och irrationella ledare är av gam­ malt datum. Den bygger i sin tur på en förställning som är djupt rotad i europeiskt tankemönster: bilden av afrikanen som en godtrogen vilde som behöver guidning för att förstå sitt eget bästa. Afrika, som vi känner det i dag, är en social konstruk­ tion skapad under kolonialismen. En skarp gräns mellan Afrika och Europa upprätta­ des med hjälp av ett tänkande som prägla­ des av klassificering och dikotomier.

Detta har bland annat avsatt spår i form av stereotypa föreställningar om afrikans­ ka förhållanden och afrikanen.

Men bilden av Afrika är inte enbart en återspegling av dessa kontakter. Den är också en produkt av västerländsk självför­ ståelse. Den afrikanska kulturen har lyfts fram som motbild till vår egen, västerländ­ ska kultur. Som sådan har den i det väs­ terländska medvetandet ofta tjänat syftet att förhärliga den västerländska kulturen.

Genom denna relation till den egna själv­ förståelsen blir vår Afrikabild inte så perifer för vår kulturella självförståelse som man kan tro. Föreställningarna om det primitiva Afrika och den godtrogne vilden är djupt förankrade i centrala ideologiska strukturer hos oss. Det är således fullt rimligt att anta att kolonialtidens tankemönster fortfa­ rande påverkar Västvärldens allmänna bild av Afrika och även får konsekvenser för utformningen av nyheterna från denna del av världen.

>

fibtema

>

Det har bland annat visat sig genom att koloniala föreställningar om afrikanska sexualvanor dröjer sig kvar i dagens debatt om hiv/ aids. Där hävdas ofta att ett alltför gränslöst kopulerande, vidskepelse (oskulder kan bota aids) och makthavares senfärdighet (lathet) ligger bakom aidspandemin i Afrika snarare än brist och dålig infrastruktur inom hälsovården, problem som mer hör ihop med underutveckling än kultur.

Nyligen spred svenska medier uppgifter om att Sydafrikas förre president Thabo Mbeki låg bakom 330 000 aidssjuka människors död på grund av sitt påstådda motstånd mot bromsmedicin. I själva verket var det under Mbekis tid som ett sydafrikansk lagförslag 1997 gjorde det möjligt för landet att importera billig bromsmedicin utanför läkemedelsindustrins patent.

29 stora läkemedelsbolag stämde då den sydafrikanska regeringen men tvingades dra tillbaka stämningen 2001. Det var en seger inte bara för Sydafrika utan för hela Afrika och alla utvecklingsländer.

Trots, eller kanske snarare på grund av, sin kamp mot den transnationella läkemedelsindustrin har Sydafrikas hiv/ aidspolitik genom åren utsatts för mycket kritik. President Mbeki har anklagats för att vara ”aidsförnekare” och regeringen för att medvetet fördröja bekämpandet av hiv/aids i landet. Hälsoministern i Mbekis regeringen kallades nedsättande för ”doktor rödbeta” och det blev till en massmedial sanning att hon ansåg att vitlök botade aids. Både Mbeki och hans hälsominister framställdes i medier som irrationella och den hälsopolitik de bedrev som totalt förödande för befolkningen i allmänhet och hiv-smittade i synnerhet. Men det finns

alltså knappast någon anledning att hävda att hälsopolitiken var ”irrationell”.

Inte heller att hundratusentals människor hade kunnat räddas bara aidspolitiken sett annorlunda ut. Snarare tvärt om – om Mbeki låtit den transnationella läkemedelsindustrin fritt bestämma hade förmodligen ytterligare hundratusentals offrats på profitens altare.

Sydafrika hade heller aldrig en hälsominister som sa att vitlök botar aids. Däremot en minister som, liksom alla andra läkare, med eftertryck hävdade att nyttig kost stärker den mänskliga organismen och gör den mindre mottaglig för infektioner, inklusive hiv.

Mbeki förde ett avancerat resonemang om att hiv inte ensamt orsakade aidsepidemin i Sydafrika. Det krävs också fattigdom, en fattigdom han anklagade Västländer för att ha bidragit till i utvecklingsländerna.

Av detta kokade mainstreammedier soppa och fick det till en hälsominister som hävdade att vitlök botar aids och en president som påstod att hiv inte orsakar aids. Så fungerar medier. I beskrivningen av aidssituationen i Sydafrika uppfyllde svenska medier de två krav som ställs på Afrikarapporteringen – den var ideologisk i så mått att afrikaner framställdes som ”irrationella” och den främjade västerländska intressen genom att i huvudsak spegla den transnationella läkemedelsindustrins syn på frågan, en läkemedelsindustrin som nästan enbart finns i västländer.

Det finns fler exempel. För några år sedan skrev still exempel Dagens Nyheter om en hotande livsmedelsbrist i Malawi.

»sydafrika hade heller aldrig en hälsominister som sa att vitlök botar aids. däremot en minister som, liksom alla andra läkare, med eftertryck hävdade att nyttig kost stärker den mänskliga organismen och gör den mindre mottaglig för infektioner, inklusive hiv.«

(DN 030902). Artikeln har rubriken ”Svältkatastrof hotar Malawi”. DN berättar för oss att Malawi är ett av de mest hungerdrabbade länderna i Afrika och att 700 000 människor är i farozonen.

Uppskattningen är gjord av FN-organet WFP. Orsaken är inte så mycket att Malawi lider brist på resurser utan brist på organisation, ”ja rent ut vanstyre”. Förra året fick landet över 20 miljoner (USdollar) av USAID och Tyskland efterskänkte Malawis skulder. Det visar sig dock senare att landets finansminister hade sålt majsreserven – vilket gjorde att 3 miljoner människor riskerade att stå utan mat och utsäde. För detta straffades landets regering av IMF (internationella valutafonden) som satte upp villkor för sitt bidrag på 47 miljoner, något som en del FN-tjänstemän tagit avstånd ifrån. Skörden 2003 var försenad ”för att man planterade för sent” och ”befolkningen var sysselsatt med att skaffa mat”. Artikeln avslutas med upplysningen att Malawi fram till 1964 var ett brittiskt protektorat känt som Nyassaland.

Trots det relativt neutrala nyhetsspråket i artikeln är det inte svårt att placera den i rådande Afrikadiskurs inom svenska medier. Först kan vi notera att rubrikens anslag ”Svältkatastrof i Malawi” inte har någon direkt täckning i texten, men förstärker dramatiken. I artikeln är det vidare Tyskland, USA och FN som tilldelas positiva roller medan Malawi förknippas med namnlösa offer och okänsliga (korrupta) politiker. Skribentens sanningsanspråk är absolut: ”Men Malawi lider inte så mycket av brist på resurser som av brist på organisation, ja rent av vanstyre.” Detta synsätt kan placeras in i en kolonial tradition enligt vilken afrikaner saknar förmåga att organisera, vilket leder till vanstyre. Denna konstruktion förstärks av ordet ”efterskänka” (och inte ”avskriva”, som är det normala ordet i detta samanhang), som anknyter till missionens vilja att hjälpa, oegennyttigt skänka. Men trots all välvilja och goda intentioner från dem som vill hjälpa kan afrikaner i bland behöva ”straffas”.

I DN-artikeln står att läsa att det ”Senare avslöjades att den malawiska finansmi-

fib 49

nistern hade sålt majsreserven” och att IMF då satte upp villkor för att ”straffa reger­ ingen”. Den passiva konstruktionen ”Senare avslöjades” antyder att någon uppdagade en oegentlighet, utan att det preciseras vem.

Fortsättningen, att IMF efter ”avslöjandet” vill ”straffa” regeringen antyder emellertid att avslöjande gjordes av IMF eller annan utom­ stående. Upplysningen om att skörden 2003 är försenade för att ”befolkningen var sysselsatt med att skaffa mat”, ger hela artikeln en vau­ devillekaraktär. Ett land, där finansministern säljer majsen och människorna tvingas att skaffa mat så desperat att de inte hinner plan­ tera skörden, är naturligtvis en fars, en svart fars. Detta understryker ytterligare den kolo­ niala attityden i artikeln.

Trots ambitionerna från skribent och redi­ gerare att upplysa om en svår situation i ett afrikanskt land blir artikelns budskap entydigt: Afrikaner är både korrupta och ur stånd att ta vara på sig själva. Omvärlden i form av FN, USA och Tyskland vill (och behöver) ta hand om malawierna (afrikanerna). Detta intryck förstärks av att väsentlig information är exklu­ derad i artikeln.

Ingen förklaring ges till att majsen såldes, eller till varför FN- tjänstemän motsätter sig att ”straffa” regeringen. I själva verket var det IMF som krävde en försäljning av den del av majsreserven som ett led i en nyliberal politik som det av västländer styrda IMF mer eller mindre ofta påtvingar utvecklingsländer.

Journalisten, utrikeskorrespondenten och författaren John Pilger har uppmanat sina kol­ leger i Väst att inse (och bryta med) den histo­ riska uppgift som ålagts dem: Att rapportera om världen utanför på ett sådant sätt att det tjänar våra (västerländska) intressen.

Hans ord tycks emellertid ha fallit på häl­ leberget och svenska och andra journalister fortsätter att aningslöst och utan självinsikt rapportera om världen på ett sätt som både förstärker fördomar och cementerar orättvisor samtidigts som situationen i det egna landet förhärligas.

hans öhrn är journalist. han har tidigare skrivit om zimbabwe i fib.

Vridet om Västsahara Djema el Fna är ett berömt torg i Marrakesh. Det skildras ofta lyriskt i resereportage från Marocko i svensk press.

Fängelsehålorna under torget skildras däremot aldrig. Från polisstationen, som ligger vid änden av torget förs fångar för vidare ”förhör” till cellerna under själva torget.

I

lena thunberg text

maj 2007 satt den västsahariska studentskan Rabab Amidane och hennes studentkamrater där. De hade gripits och misshandlats av marockansk polis för att de talat om Västsahara.

I februari i år mottog Rabab Amidane Norska studenters Fredspris för sitt modiga arbete med att dokumentera och sprida information om förföljelserna av västsaharier. Det är förbjudet att hävda att Västsahara inte tillhör Marocko. Yttrandefrihet, mötesfri­ het och organisationsfrihet finns inte för västsaharierna under den marockanska ockupationen. Att visa upp en västsaharisk flagga på gatan kan innebära indraget pass, förlorad lön, förlorat arbete, hot, misshandel och fängelse efter rättsvidriga processer.

44 år har gått sedan FN förde upp Spanska Sahara (Västsahara) på listan över områden som skulle avkoloniseras. 33 år har gått sedan Marocko marscherade in. Ingen avkolonisering har skett, ingen folk­ omröstning om Västsaharas självständighet har ägt rum. FN-styrkan MINURSO har inte ens mandat att rapportera om de upprepade brot­ ten mot de mänskliga rättigheterna! Frankrike stoppar kritiken mot Marocko i både FN och EU. Med Frankrike som pådrivare kommer nu dessutom Marocko att få en ”advanced status” inom EU. Det har bara Israel fått hittills. Är inte allt detta stoff nog för journalister att gräva i och att skriva om?

Och skrivs det något så tas sällan själva kärnfrågan upp: Detta hand­ lar om en avkolonisering om inte är genomförd. Det är det som är orsaken till att halva befolkningen sitter i flyktingläger sedan 1975 och att den andra halvan förföljs och torteras, om de hävdar sina rät­ tigheter enligt folkrätten och under FN:s ögon.

Frånvaron av rapportering och felaktiga kartor, där Västsahara är en del av Marocko är troligen orsaken till att tyvärr många svenska ald­ rig har hört talas om Västsahara.

Varför finner svensk media sig i att Marocko förbjuder oberoende journalister att ta sig in i den ockuperade delen av Västsahara? Varför åker inte fler journalister till flyktinglägren och talar med den tredje generationen, som nu växer upp mitt ute i öknen och som lever på minskande allmosor från FN? Är det den 18-åriga vapenvilan mellan Marocko och Polisario och det faktum att Polisario aldrig har använt sig av terrorhandlingar, som är orsaken till svensk medias svala intresse för Västsahara? Är det för lite ”action”?

Läs mer: www.vastsahara.net

fibsettlästhört i mörka vatten

Mathias Mossberg | Leopard Den 27 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U137 på grund i Karlskronas skärgård. Ett år senare startar ubåtsjakten i Hårsfjärden, då föregånget av en rad rapporter om främmande ubåtsaktivitet på de mest osannolika platser. Marinen spränger 44 sjunkbomber och fyra minor.

Det är en stor militär insats som åtföljs av en lång rad incidenter under 1980-talet.

Vad var det egentligen som hände?

För att förstå komplexiteten i frågan

räcker det med att backa tolv dagar från den morgon då U137 gick på grund.

Ambassadör Mathias Mossberg, tidigare huvudsekretare i bland annat 2001 års ubåtsutredning, skisserar vad han menar kan vara ”Det sannolika händelseförloppet”. Ronald Reagan har ett halvår tidigare svurit eden som president och anmärkningsvärt nog skickat den förste amerikanske försvarsministern någonsin på officiellt besök i Sverige. Det kommer att vara i inte mindre än fem dagar. I svensk tv kommer Casper Weinberger att tala om behovet av att se till att det finns ett kustförsvar som upprätthåller delar av Natos hela försvarslinje. Det är alltså då U137 grundstöter.

Det som sen händer är, för att använda Mossbergs terminologi, en kvalificerad blåsning iscensatt av en grupp centralt placerade svenska officerare. Låt oss kalla dem wennerströmmarna efter den spiondömde översten Stig Wennerström som sålde ut svenska försvaret till uppdragsgivare österut. De moderna wennerströmmarnas husbonde däremot befinner sig i motsatt väderstreck. Gruppen har till dags dato arbetat metodiskt för att vidmakthålla myten om att U137 spionerade och att de som kränkte svenskt territorium var ubåtar från öster. Detta för att bistå med ett par spelmarker i husbondens globala spelupplägg.

Som andra ubåten i världshistorien gick den gamla ryska ubåten, U137, på land med åtta knops fart. Marinen meddelade emellertid genast att den ryska ubåten hade spionerat på Sveriges hemligaste bas inne i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård.

Fanns det någonsin några bevis för sovjetisk ubåtsaktivitet? Henning Mankell skriver i förordet att när Olof Palme läst en av de första ubåtsutredningarna så utbrister han ilsket: Men var är bevisen?

Ungefär så kan man sammanfatta en genomläsning av samtliga ubåtsutredningar. För den intresserade går de fortfarande att ladda ned från regeringens hemsida.

I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan är skriven av en tjänsteman från maktens korridorer.

På så sätt blir det ett trovärdigt vittnesbörd om den politiska och militära elitens svaga känsla för det svenska nationella oberoendet. Det blir också en läsning som sänder kalla kårar längs ryggraden. Hur kommer wennerströmmare och deras vänner att agera den dag då det blir skarpt läge för Sveriges vidkommande?

ANDERS NORBORG

gamarna

Maria Küchen | Ordfront Den framgångsrika författarinnan Sanna Wredes outgivna bokmanus har blivit stulet. Vid ett inbrott på hennes förläggares kontor har någon stulit den nyckelroman som skulle skaka hela kändiseliten i grunden. Sanna är förbannad och ser hur hela hennes karriär är i fara. I samma veva hittas en framgångsrik gynekolog brutalt mördad på sin egen mottagning. Liket hittas med en gam inristad på kroppen. Det blir upptakten till en rad ritualliknande mord på framgångsrika personer som alla har en mer eller mindre stark koppling till Sanna Wrede. I den oväntade stiltje som infinner sig i hennes liv efter manusstölden dras hon in i jakten på mördaren, inte

fib 51

minst eftersom hon fruktar att hon själv kan vara nästa offer.

Sanna Wrede lever i ett Sverige där den borgerliga alliansen haft makten i tio år.

Maria Küchen målar, med en god portion svart humor, upp en dystopisk värld som styrs av egenintresse och profit. Där utförsäljning och privatisering är lösningarna på alla problem. Det är ett Sverige som inte ligger långt bort från vår egen verklighet.

Jakten på sanningen blir också början på en inre resa för Sanna Wrede, där hon tvingas inse att den värld hon lever i styrs av parollen ”ensam är stark”. Küchen illustrerar den mörka verkligheten med ett språk som på samma gång är poetiskt och mycket direkt. Denna kombination driver

effektfullt historien framåt. Dock tenderar personporträtten i denna kalla och cyniska värld att bli väl endimensionella, vilket gör att engagemanget för karaktärerna till viss del går förlorad.

Det är inte främst den intrikata deckargåtan man har med sig efter att ha läst Gamarna. Det är den nyktra och många gånger obehagliga samhällskildringen.

Och den svidande insikten att samhället aldrig kan vara bättre än dess invånares beslut och värderingar.

CAROLINA WESTIN

hatet mot muslimer

Andreas Malm | Atlas Hatet mot muslimer är ett ambitiöst försök att kartlägga den våg av islamofobi som sveper över dagens Sverige och Europa. Verkets omfattning (745 sidor och 2 126 fotnoter) utgör en ovärderlig källa med exempel på hur ”muslimerna” skapats som en identitet kopplade till en rad negativa och civilisationsvådliga egenskaper har gått till.

Malm visa hur islamofobins grundpremisser har präglat samhällsdebatten lång utanför de högerextrema kretsarna.

Författaren kartlägger de analyser som ligger till grund för dagens islamofobi, från Bat Ye’ors teorier om Eurabien till Samuel P. Huntingtons ”civilisationernas krig”. Det finns gott om exempel på hur dessa idéer har tagit sig in i den svenska samhällsdebatten, från Jimmy Åkesson till Dilsa Demirbag Sten.

Författaren analyserar det härskande sättet att beskriva och tala om ”muslimerna” i dagens Europa och avslöjar en ”teknik som består (...) i att rycka varje anstötlighet ur sina sammanhang och projicera dem på väggen som bilden av Homo islamicus, i enlighet med föreställningen om att muslimernas kollektiva essens uppenbaras i deras mest extrema representanter...”

Malm ger övertygande argument för tesen om att islamofobin är djupt rotad i den europeiska idéhistorien. Och hur ”judarna har varit den inre fiende, muslimerna den yttre”.

Syftet med denna ”projicering” skulle vara att avleda de motsättningar som skapas av den världskapitalistiska krisen.

Malm driver tesen om ett folkmord på muslimer i samband med denna kris, men det är på denna nivå en del svagheter i den underliggande analysen uppenbarar sig.

Jämförelsen mellan Nazitysklands förintelse av judarna med Serbiens övergrepp i Bosnien på 1990-talet är absurd både vad avser antalet offer, geopolitiska intressen, motiv m.m. På denna punkt är det ganska enkelt att kritisera författaren. ”Muslimerna” har varit föremål för västs folkmordiska politik (Palestina, Irak, Afghanistan) samtidigt som de största folkmorden de senaste 20 åren i världen (Rwanda, Kongo) inte har varit riktade mot Homo islamicus. Dessa folkmord har begåtts av väststödda krafter och västs medier har förtigit dem på samma sätt som Europas stöd av fascismen i Latinamerika rutinmässigt osynliggjorts i medierna. Behandlingen av romerna i Italien eller Tjeckien överträffar på många sätt behandlingen av ”muslimerna” i dagens Europa, men den har ”normaliserats”.

Utpekandet av Homo islamicus osynlig-

gör inte bara klassmotsättningarna, utan även västs vardagliga fascistiska statsterrorism överallt i tredje världen. Kampen mot islamofobin måste också ingå i kampen mot hela den monopoliska kapitalismen.

JORGE CAPELÁN

bang om bang Barbro & Ruffa Alving | Gidlunds

Bang o om Bang. Urval, inledningar och kommentarer av Ruffa Alving Olin är utgiven med anledning av 100-årsminnet av Barbro

Alvings födelse. Boken är ett personligt urval ur Bangs texter i vilka hon skriver om sig själv.

För många yngre är Bang ett okänt namn. För de som levde under hennes livstid 1909 – 1987 är hon en ”lysande reporter och enastående stilist, kvinnokämpe och pacifist, orädd pionjär och förebild”.

I boken skriver hon ”om sina innersta tankar och känslor. Kärlek och moderskap.

Glädjeyra och vardagsångest.”

Länge var Bang Dagens Nyheter trogen. Hon älskade DN vars stjärnreporter hon varit i 25 år. Det var som hennes andra hem, men 1958 lämnade hon in sin avskedsansökan, ”i protest mot att tidningen då, med Herbert Tingsten vid rodret, låg i bräschen för att Sverige skulle ha egna atomvapen. Tingsten och Bang var vänner privat. Men i försvarspolitiken stod de på olika barrikader. Hon var radikalpacifist. Det var knappast Tingsten.”

Boken är en rik skildring från hennes liv som reporter och av hennes privatliv.

En del av hennes minnen publicerades i Vecko-Journalen annat samlade hon för memoarboken, som aldrig blev av. Hon samlade allt från gamla skoluppsatser till kassakvitton. ”Här slängs inte!” röt hon till städerskan, som förfasade sig. Det finns alltså ett rikt familjearkiv att gräva i.

Fragment av allt detta kan du läsa i boken, som ger en inblick i hennes vågade arbete

>

>

fibsettlästhört som reporter.

Tidigt skildrar hon nazismen i en liberal, antinazistisk och i Tyskland merendels förbjuden tidning. Efteråt konstaterar hon att dessa tysk-journalistiska minnen blir ”något slags perverterad idyllstämning”. Bang skildrar det hon ser. Efter fem månaders strider i Spanien tar hon sig 1936 in i landet på eget bevåg med pass från republikens ambassad i Paris. Efteråt får hon kritik av en yngre svensk akademiker, politiskt röd, för att hon skrivit för mycket om bombning och svält och borde haft mer politiskt stoff. Hon borde ha varit mer påläst innan hon satte sig på tåget. Till saken hör att det inte gick några tåg. Hon åkte in i en militärbil, som störtkörde i beckmörker med släckta lyktor.

BROR KAJSAJUNTTI

att riva plåstret

Anna Amnéus | Noord-PR & Kommunikation I Att riva plåstret – tankar om en ny (s)kolpolitik intervjuar Anna Amnéus på de 94 sidorna elva socialdemokrater om skolan. Stig-Björn Ljunggren visar upp sin briljanta förmåga att förenkla: Valfriheten är ofrånkomlig, S har förlorat initiativet för att Björklund är för bra, skolan är en sorts befriande slaveri och lärarna är den enda yrkesgrupp som kan gå i snö utan att lämna fotavtryck efter sig. Och, allt är så komplext så man måste låta de i periferin få initiativet. Det sista är en flirt med denna boks skapare Robert Noord, det socialdemokratiska kommunalrådet i Haninge som lämnade sitt

partis politik och gjorde upp med moderaterna. Hans käpphäst är tidig kunskapskontroll. Med det löste sig problemen i Haninge.

Till detta ansluter sig Lotta Grönblad (skolpolitiker i Strängnäs).

SSU-arna Mattias Vespä och Jytte Guteland är fortfarande emot betyg, men vill inte säga det rent ut för risken att beskyllas för flum. Marie Granlund (s-talesman i skolfrågor) balanserar i sin roll mellan försvar av den misslyckade politiken och att låta som man har förnyat sig. Detta blir förstås intetsägande och hennes vänliga leende på sidan 41 är det enda som återstår.

Hon flankeras av Louise Fernstedt (SKL), Kristina Scharp (SN) och Mikael Damberg (riksdagens utbildningsutskott) som förstärker intrycket av att s-toppens politik är substanslös.

Tre röster skiljer sig. Carin Jämtin (oppositionsborgarråd i Stockholm) är den enda som tydligt poängterar de sociala relationerna i klassrummen som avgörande.

Självklart tycker nog många, men att de flesta ”reformer” fått som följd att dessa relationer försvårats, märkte inte beslutsfattarna. Irene Wennemo (LO) menar att betyg inte alls behöver ha negativ effekt på social snedrekrytering. Hon menar också att gymnasieskolan hycklar med sina medieprogram och estetiska program – program utan arbetsmarknad. ”Det ska inte vara fritidsintressen på dagtid”. Klart och trovärdigt språk. Johan Kant (SO-lärare på Jordbromalmsskolan i Haninge) anser att allt hänger på lärarna, att rektorer i allmänhet är skräp och så tror han att alla barn kan lyckas. En nödvändig röst.

Vad som saknas i denna bok är en socialdemokrat som vågar uttala att de stora

»Storyn är spännande, det är inte alltför ofta dessa skumma sekter dras fram i ljuset. Skumma för att de håller sig hemliga, men också för att de utgör en grupp mäktiga män som stöttar och gynnar varandra när det gäller makten över kapital och inflytande.«

90-talsreformerna – själva systemskiftet – var fel. Då satt Göran Persson (s), Beatice Ask (m) och Ylva Johansson (s) som skolministrar. Alla var alltså överens. Det gällde decentraliseringen, det fria skolvalet, kommunaliseringen, målstyrningen, friskolorna etc. Här finns öppningen till en ny socialdemokratisk skolpolitik. Då först blir självkritiken trövärdig vilket skulle kunna ge (s)kolpolitiken lite substans.

KNUT LINDELÖF

svart marmor

David Ericsson | Ordfront David Ericsson låter i sin nya bok än en gång lastbilschauffören Jack dra ut

på riks- och europavägar för att frakta varor kors och tvärs. Själva intrigen däremot utspelar sig i Sverige, delvis i underjorden. Den undre världen omfattar inte bara kriminella gangsters utan här handlar det om väletablerade affärsmän och byråkrater som förenas i sekteristiska ordenssällskap.

Det är en miljö som lämpar sig för spännande berättelser och det är en sådan som David Ericsson här kokar ihop. Han tar hjälp av den unga kvinnan Lea, en konststuderande som varit med i hans tidigare böcker. Det är hon, som via en manlig bekant, hamnar i Byggareorden. En chaffis, kollega till Jack, tipsar honom att hon hamnat i dåligt sällskap och sedan börjar en kamp mot dessa mörka krafter.

Storyn är spännande, det är inte alltför ofta dessa skumma sekter dras fram i ljuset.

Skumma för att de håller sig hemliga, men också för att de utgör en grupp mäktiga män som stöttar och gynnar varandra när det gäller makten över kapital och inflytande. Ibland kan detta få en oerhörd betydelse, som de olika katolska sällskap i Spanien och Italien som blivit kända.

Men sekterismen i sig, som de hemliga ordnarna omfattar, kan utgöra en inbjudan till manipulation och nepotism.

David Ericsson har fått många läsare inte minst inom den kulturintresserade arbetar-

fib 53

rörelsen av idag och de lär inte bli besvikna heller denna gång. Boken är spännande och välskriven.

Men han gör det inte helt lätt för läsarna.

Jacks förhållande till kvinnor är inte av det solida slaget. Han är gift med en socialarbetare och bor i ett radhus. Samtidigt kan han inte avstå från förbindelsen med den mycket yngre konstnären Lea. Hon gör livet mer spännande än radhusboendet och diskussionerna på fester med fruns vänner där han oftast mest blir förbannad.

Beskrivningen av Jacks kvinnorelationer ger en extra krydda åt boken, även om jag kan tänka mig att en del läsare har svårt att acceptera vissa delar. ÅKE JOHANSSON

befria eu

Per Gahrton | Ordfront Per Gahrton svängde, svängde liksom en del andra ledande miljöpartiser, 2008 i EU-frågan genom att hävda att utträdeskravet är ”olämpligt”. Enligt Gahrton handlar inte EU-frågan längre om Ja eller Nej. Just denna formulering återkom ständigt inom (s)- och LO-ledningen i diskussionen om Lissabonfördraget förra året. Man kan lugnt säga att Befria EU. Förslag för ett annat Europa tillkommit för att förklara och försvara ”avhoppet”.

Varför har då Gahrton gjort avbön?

Skälen sägs vara två. De viktigaste uppgifterna är att: 1. Minska resursförbrukningen och införa en global rättvis fördelning 2. Skapa en motvikt till USA (solidaritet, fred och miljö) Jag ger Gahrton rätt i att det är mycket viktiga frågor, men det förblir obegripligt hur ett EU, nu med Lissabonfördraget snart i ryggen, skall bli en ”motvikt” till USA. EU håller just nu på att försöka trycka ned de nya handelspolitiska avtalen EPA i halsen på länder i Afrika, Karibien och Latinamerika. Det sker naturligtvis inte

därför att EU är ”elakt” utan därför att det ingår i den kapitalistiska kapplöpningen, kallad Lissabonprocessen från år 2000.

EU:s fördrag är ett slags mischmasch där till exempel ekonomiska medel anges som mål. På det militära området innebär Lissabonfördraget att EU ökar graden av militarisering, och den intima alliansen med Nato förstärks. USA:s och Natos mördande i Afghanistan och Irak är ohyggligt, och i detta blir EU alltmer indraget. Det är mot denna, kort tecknade bakgrund obegripligt hur EU skall kunna bli en motvikt till USA. En motvikt till sig själv? Gahrtons argumentering i dessa övergripande frågor är ynkligt svag.

Väljer man i stället att läsa Gahrton som en vanlig EU-skeptiker kan vi EU-kritiker

hämta mycket i boken. Gahrton är en god skribent, sammanfattar ofta stora frågor på ett elegant sätt. Ett avsnitt om ”USAdominansen” är mycket bra och radikalt, Gahrton faller inte Obama-fällan, utan menar att presidentbytet bara marginellt påverkar. Han lämnar också ett helt fyrverkeri med för EU avslöjande frågor.

Så låt oss skruva ned förväntningarna.

Då blir man också glad över guldkornen i boken, som där Gahrton påvisar hur Kommissionen systematiskt överskrider sina befogenheter, alltmedan det svenska EU-etablissemanget tiger som muren.

Gahrton kallar det plattläggning. Och han har så rätt: Persson teg om EU-kritiken 2001 och Reinfeldt kommer att tiga i år under det svenska ordförandeskapet.

ULF KARLSTRÖM

david hume

Gunnar Fredriksson | Leopard

David Hume (1711–1776) var en av de främsta upplysningsfilosoferna. Efter honom har vi ”Humes lag” som kan formuleras: ”Bör ” kan inte härledas från är.”

Att man känner fakta betyder inte att

man vet vad man är moraliskt skyldig att göra. ”Humes lag” säger något om Humes verk. Han sysslade med kunskapsteori och moralfilosofi.

Hume studerade problem som alltid sysselsatt – och fortfarande sysselsätter – filosofer. Hur får vi kunskap, hur vet vi vilka vi är, hur kan vi förstå orsak och verkan? För Hume var sinnesintrycken det primära. Från dessa härstammar idéer, föreställningar och minnen och dessa i sin tur ligger till grund för våra föreställningar om oss själva och vår förståelse av orsak och verkan. Men Humes hållning är skeptikerns: Vi kan inte ha någon rationell säker kunskap.

Viktigt för Hume var att avslöja vår benägenhet att överföra medvetandets interna

intryck och upplevelser till yttre föremål och processer, till världen. ”Vi sprider våra själar ut över världen.” Denna insikt ligger till grund för Humes moralfilosofi. Våra intryck leder till idéer om andra människors upplevelser, skapar förmåga att leva oss in i erfarenheter genom inlevelse, fantasi och empati. Men det är inte förnuftet som ligger till grund för våra moraliska värderingar. Det gör känslor och passioner.

Påståenden om fakta kan inte leda till moraliska slutsatser utan att värderingar ingår i förutsättningarna. ”Är kan aldrig implicera bör”.

Humes hållning och betoning av det sinnliga gjorde honom kritisk mot religiösa sanningar. Han kritiserade dödsstraffet liksom slaveri och slavhandel, stödde de amerikanska koloniernas frigörelse och kvinnors utbildning – men han var ingen demokrat. Han ville ha balans mellan kung och parlament och han var rädd för ”mobben”. Men Hume utgjorde liksom andra upplysningsfilosofer en del av en intellektuell frigörelseprocess.

Det gällde att lämna de religiösa auktoriteterna och finna ett nytt empiriskt och rationellt tänkande, vilket i sin förlängning ledde till en demokratisk utveckling.

Därmed är de våra föregångare och viktiga att lära känna.

David Hume – Humanisten och skeptikern är en biografi. Fredriksson följer Hume

>

fibsettlästhört

>

genom livet och beskriver hans verk och tankar i den ordning de kommer. Genom detta sätt att närma sig får vi en inblick i den personliga och historisk-politiska miljö som omger filosofen men det blir också lite rörigt. Det tog mig en del eftertanke innan jag förstod hur det var tänkt.

SISELA BJÖRNSSON

piraterna

Anders Rydell & Sam Sundberg | Ordfront Lagom till att The Pirate Bay-målet har lämnat den första rättsliga instansen – och det nästan pinsamt öppna politiska beställningsjobb som denna dom utgör avkunnats – kommer denna bok som försöker gå till botten med en av vår tids största folkrörelser. Det är alltså fildelning som står på tapeten och de diametralt olika rörelser, dels dom som är för, dels deras betydligt färre men ack så kapitalstarka motståndare.

Bokens stora behållning är nämligen slutsatsen att det stora flertalet – även artister inräknat – tjänar på nedladdningen. Det är inte utan att man tänker på vad en känd tysk en gång skrev – ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – i sin kritik av Gothaprogrammet.

Det är väl just det som gör vissa av de ägande klasserna så väldigt rädda just när det gäller nerladdning. Det tenderar lätt att bli en sorts socialism i praktiken, om man ser förbi dess initiala och mer populistiska yttringar. Detta undviker dock förfat-

tarna att klart deklarera.

Boken bjuder också på ett flertal belysande exempel på hur stora entiteter tidigare har försökt att hindra ny teknik och stoppa utvecklingen, av allt från celluloidfilm till kassettband och genom patentskydd, på till exempel läkemedel, nekar stora delar av världens befolkning tillgång till dessa.

För att knyta an till vad Ingemar Folke skrev i ett tidigare nummer av FiB/K: bara för att lagen säger en sak så behöver inte lagen vara rätt.

Genom min egen absolut inte ringa inblandning i fildelning kan jag säga att om man vill lära sig ämnet är nog inte en bok det bästa sättet. Det är internet själv, då mycket av det som står i Piraterna: de svenska fildelarna som plundrade Hollywood kommer att vara inaktuellt inom en väldigt kort tid.

PETER KARLSSON

välkommen till miami, doktor lealterna

René Vazquez Diaz | Övers.

Elisabeth Helms | Ordfront Inte så mycket en roman som ett fiktivt reportage om en ö, Kuba, som inte vek ner sig inför det mångdubbelt starkare imperiet. Om konflikten och såren mellan vad som varit och vad som är. Sannolikt är det också första gången som fallet med fem fängslade kubanerna, som har dömts till över fyra livstidsdomar i USA, tagits upp till skönlitterär behandling. Trots att det över hela värl-

fler recensioner på fib.se

”Men när Napoleoni försöker förklara bakgrunden till den utveckling hon beskriver, blir resultatet inte bra. Hennes undersökning av skurkekonomin är föredömlig i konkretion, baserar sig på fakta och statistik samt klargör olika samhällsgruppers ekonomiska och politiska intressen. Men i de historiska förklaringarna frångår hon den metoden ...”

Läs Åke Kilanders recension av Loretta Napoleonis Skurkkapitalismen och andra recensioner på Folket i Bilds hemsida www.fib.se

den finns en liten men aktiv rörelse för deras sak, är det en i Sverige nästan helt okänd dom.

Redan på denna grund är mitt intresse väckt för Vazquez Diaz nya roman som utspelas i Miami ”den historiska kubanska exilens egen huvudstad”. Hit till exilkubanernas eget lilla Havanna hamnar doktor Leal, i samband med broderns död. En död under oklara omständigheter. Möjligen kan man säga att hela boken handlar om saker som inte är vad de ser ut att vara.

Doktor Leal är verksam i Uppsala, nyskild och amerikansk medborgare men med kubanska rötter. Familjen flyttade till USA strax efter den kubanska revolutionen 1959.

Här, i det Miami där han en gång växte upp, känner han sig nu som en främling.

Miamis hårdföra extremister och motståndare till den kubanska revolutionen lever i en drömvärld som mest förefaller honom patetisk. Utan att boken är det minsta svårläst så är intrigen om hur doktor Leal dras in i både Förenta Staternas och Kubas underrättelsetjänster snårigare än vilken genomsnittlig deckare som helst.

Resultatet har blivit en riktig bladvändare och när det hela är över så har man fått läsa en mycket spännande bok. Men vad handlade den om?

Doktor Leal har ingenting av en hjältes egenskaper, därtill är han alltför ofanatisk och självreflekterande. Han är läkare, neurokirurg, han har ideal, har verkat för Läkare utan gränser i tredje världen och har samarbetat med läkarteam på Kuba.

Allt sammantaget är han en drömkandidat för båda sidors underrättelsetjänster och det är där doktor Leal hamnar än på ena, än på andra sidan.

Det är en mycket spännande bok Vazques Diaz har åstadkommit, lika mycket en pikareskroman – komiken i konflikten – som en spionthriller med udden riktad mot exilkubanernas blinda tro på ett kubansk Samarkand, ett Kuba införlivat i USA som dess femtioandra delstat. På vilka villkor som helst. Vazques Diaz har genom sitt författarskap – med rötterna i Kuba men verksam i Sverige sedan trettio år tillbaka – skildrat exilen, utanförskapet

UR BOKEN DROTTNINGLANDET FOTO: ELIN BERGE

fib 55

och den mycket speciella roll som Kuba spelar bland exilkubaner. Som reformist är han delvis kritisk till den kubanska revolutionen, men han har aldrig fallit in i den sedvanliga borgerliga Kubakritiken eller exilkubanernas skrän. Därför är han så ovanlig. Det här är ingalunda hans bästa bok, men förmodligen den som kommer att bli hans mest lästa.

JAN BERGSTEN

drottninglandet Elin Berge & Frida Hyvönen | Atlas

Två personer vid ett köksbord. Tapeter som går åt det gula, nästan beiga hållet: På väggen en tavla med fruktmotiv, en klocka. Halvnio. De två personerna vid bordet håller varandra i hand och med stadiga blickar ser de in i kameran. De ler inte.

Mannen har blå pikétröja, kvinnan gul, löst sittande bomullstopp. Det är henne bilden handlar om. Om henne och om hennes ursprung.

I det västerbottniska samhället Fredrika lever många kvinnor med thailändskt ursprung. De har gift sig med svenska män och fått ett bättre liv i ett land i norr, långt borta. Fotografen Elin Berge har tagit bilder och Frida Hyvönen har komponerat musiken på den medföljande CD:n. Det är musik som andas vemod, längtan, glädje och eftertanke. De ofta ordlösa låtarna fördjupar Elin Berges bilder som alltid är något tillbakalutade, utan en given tes.

Det ligger nära till hands att döma.

Döma de män som tar med sig kvinnor hem från semestern, som souvenirer.

Anklaga kvinnorna för den yttersta formen av prostitution: Ett giftermål bytes mot ett liv i (relativ) lyx. Men det är inte Elin Berges syfte. Precis som i sin tidigare fotobok Slöjor står hon på kvinnornas sida.

Genom Elin Berges kameralins repro-

duceras inte den västerländska blicken.

Hon duckar för främlingsfientligheten och lyckas istället skildra människor och nyanser, inte grupper, svarta eller vita. Vissa bilder biter sig fast hårdare än andra. Som den på Manny. En liten thailändsk flicka, kanske nio år förmodligen yngre, sitter festklädd och sminkad i en svart skinnsoffa och gråter. Bredvid sitter en man, magen är stor och svullen – pöser över jeansen. Hans hand och arm är lika stora som hela flickan och vilar på soffans armstöd, alldeles intill henne. Flickan klamrar sig fast i tröjan.

Bildtexten: “Manny får tröst av sin mammas sambo, Songkranfest, Umeå, 2007.”

Där andra ser förtryck, ser Elin Berge livsöden. Där andra är snara att döma, tittar hon en gång till, lyfter kameran och tvingar alla andra som nyss dömde att tänka om. Den otvungna nyanseringen är styrkan i Elin Berges bilder. Utan tvivel är hon en av Sveriges allra bästa fotografer.

ANNA NYBERG

fibfolkibild

Hembygden sune jonsson bild eva dahlman & eva wernlid text

som erövrade världen

Sune Jonsson (1930–2009) är en av Sveriges främsta dokumentärfotografer. FiB kan med hjälp av Västerbottens museum presentera ett urval ur hans bildskatt. Eva Wernlid och Eva Dahlman har valt bilder och skrivit personliga texter.

fib 57 Sjuåriga Helen Jonsson tar korna på skogsbete efter vägen från Baggård mot Högland, 1960.

>

fibfolkibild >

fib 59 Änkefru Olga Gavelinf. 1881, Aronsjö 1961. I bakgrunden en timrad tröskloge och en storhässja för sädens torkning med dess hissblock för att lyfta upp kornkärvarna.

Nedan till höger: Från Alvar och Irma Johanssons bröllop i Arnäs, Örnsköldsvik. Paret blev bosatt i Nyåker. Alvar var son till Albert och Tea.

Övertorneå 1966.

fibfolkibild fibfolkibild

S

Hos fru Jenny Edström (1873 - 1963) , Hökmark, Lövånger 1962.

une Jonsson fotoböcker har alltid funnits i min närhet. Min mor köpte Sune Jonssons fotoböcker till sig själv och till sina systrar. Böcker som Byn med det blå huset och Timotejvägen fanns alltid där. Det var bläddrandet och läsandet i dessa böcker som väckte mitt intresse för fotografi.

Det som fortfarande fascinerar mig är ljuset från dessa Norrländska miljöer. De flesta bilderna är troligtvis fotograferade senare på kvällen medan det fortfarande är ljust. Kvällsljuset är måleriskt och skapar mjuka övergångar mellan det ljusa och det mörka.

Detta förstärks av det vackra djuptrycket som den tidens fotoböcker trycktes i.

Men det var inte bara ljuset som fångade mig. Det var människorna i sina miljöer. Sune kunde med få bilder berätta om ett människoliv. Han berättade om en tid som var på väg bort (den stora omflyttningarnas tid), han berättade om landskap format av människohand och fortfarande i bruk.

Givetvis verkade inte Sune Jonsson i en sluten värld.

Han påverkades mycket av sin tids sätt att fotografera.

När han debuterade i slutet av 1950-talet hade den

fib 61

svart-vita fotografin sin storhetstid. Bildtidningarna kom ut i massupplagor och fotograferna reste värden runt och berättade med kameran om vår omvärld.

Sune Jonsson var också ute på reportageresor: resorna till Kongo 1965 och Prag 1968. Men det var sin hembygd som han blev trogen att berätta om under sin yrkesverksamma tid som dokumentärfotograf.

I dag när jag tittar och läser i Sunes böcker slår det mig att bilderna överlever tidens korta nycker och strömningar. Merparten av de bilder vi ser i dag (och så även tidigare) har ett bestämt syfte. De informerar om

ett aktuellt skede (pressfotografin) eller få oss att konsumera (reklamfotografin). Det får inte finnas några tvetydigheter – budskapet skall vara tydligt. Sunes bilder är annorlunda. Här finns utrymme för drömmar och fantasier. Se bilden från 1961 när Alvar luktar på liljekonvaljerna som han har plockat till sin och sin kärestas bröllop. Jag tycker att doften från liljekonvaljerna når ända till mig idag 2009.

eva wernlid är fotograf och medlem i fib:s redaktion. www.wernlid.se

Banvaktsänkan Severina Nyberg (1898 – 1977), Nyslupen, Vilhelmina 1961.

Hon skötte byns telefonväxel.

fibfolkibild

S

une Jonsson har sedan 1970-talet varit en av de absolut viktigaste fotograferna för mig. I min bokhylla står många av hans böcker, Timotejvägen, Byn med det blå huset, Nådens barn, Och tiden blir ett förunderligt ting och Bilder från den stora flyttningen är de jag tycker allra mest om. När jag skulle välja bilder till den här artikeln slogs jag av hur svårt det var. Det finns så många fotografier och texter jag tycker om. 1978 skrev han en text som har betytt mycket för mitt sätt att se på fotografi: ”Ett dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske finsmakaren, den förströdde konsumenten, utan till människor med vitalt behov att öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken till personligt erfarenhetsstoff, något att berika sitt eget inre landskap med.”

Sune Jonssons verk ingår i den humanistiska fotografin och han hade en djup respekt för de människor han skildrade . I sina arbeten lyfte han fram småfolket: banvaktsänkan, kronotorparen, flottaren, kyrkogårdsvaktmästaren. Alla fotograferade i sin miljö.

En kvinna som var med i en av Sune Jonssons filmer sade att han var som solen, vinden och vattnet. Hon tänkte inte på att han filmade. Han tog sig tid att lära känna människorna så han blev en av dem. Att han var djupt förankrad i den bygdefotografiska traditionen kan man till exempel se på bilder som Georg Renströms Källhed-Johanna Matsson i Tandö i boken Lima bortom mannaminne.

När han fick Hasselbladspriset 1993 sade han i sitt tal att ”Min drivkraft har varit att visa att de människor som har besegrats av tiden har ett existensberättigande.” Då gällde det de kronotorpare och kolonister som tvingades flytta från sina hem på grund av de stora skogsbolagen, människoöden han skildrade i Bilder från den stora flyttningen.

Men jag tycker att det gäller det mesta som han har gjort.

Han berättade om människor i ett Sverige som nästan inte längre finns.

För nästan tjugofem år sedan var jag på ett seminarium i Tromsö som handlade om Sune Jonsson som fotograf och filmare. Då lärde jag känna Sune och hans hustru Stina. Det var ett privilegium att kunna umgås under flera dagar. När man möter en konstnär kan man ibland bli besviken över hur han eller hon är som person. Man får inte ihop personen med verket. Men på våra turer i de norska fjällen förstod jag att Sune Jonsson hade många likheter med sina bilder.

Han hade behållit sin anspråkslöshet och empati trots att han var en av Sveriges största fotografer. Sista gången vi träffades var han märkt av sin stroke och kunde inte längre fotografera. När vi skiljdes sade han ”Vi ses i Tromsö” och vi förstod båda att vi nog inte skulle träffas igen.

eva dahlman är fotohistoriker och förste bibliotekarie vid kungl. biblioteket. hon ingår i kulturgruppen och satirarkivets redaktion.

fib 63

SĂśndagspromenad i augusti 1960. Berta och Helmer Jonsson kontrollerar hur kornet matat. BaggĂĽrd, Nordmalings socken.

fibdokument

khair el-din haseeb text christer lundgren & eva myrdal översättning

Hur kan Irak ta sig ur den nuvarande situationen på ett bra sätt och återfå sin enighet och självständighet?

FiB bad Khair El-Din Haseeb på det Beirutbaserade samhällsvetenskapliga forskningsinstitutet CAUS (Centre for Arab Unity Studies) att summera utvecklingen inför den planerade folkomröstningen i juli.

DET AKTUELLA LÄGET

1.Ockupationsmakten har genomfört en

“söndra och härska”-politik i Irak, genom att inrätta ett system av religiöst sekteristisk och etnisk maktfördelning och därefter underblåsa splittring inom var och en av fraktionerna och samtidigt utveckla en “politisk process” i vilken alla sidor var lojala endast mot sina egna uppfattningar och ideal.

Den upplöste tidigt den irakiska armén och andra säkerhetsstyrkor. Detta tjänade först och främst israeliska intressen och rubbade därtill den strategiska balansen i Gulfområdet. Därigenom möjliggjordes, oavsiktligt eller inte, plundringen av landets arkeologiska kulturarv; och istället för att enbart störta den sittande regimen avskaffade man även fungerande och nödvändiga statliga institutioner.

Slutligen slöt ockupationsmakten i eget intresse en “säkerhetsöverenskommelse” med efterträdarregeringen, Status of Forces Agreement (SOFA), som felaktigt kallats en “överenskommelse om tillbakadragande av de amerikanska styrkorna från Irak”. Den garanterar bland annat stöd till den nuvarande irakiska regeringen militärt och på

annat sätt mot alla “interna och externa hot”.

Genom ordalydelsen och strukturen i denna överenskommelse lyckades ockupationsmakten också undvika frågan om det skadestånd den enligt folkrätten är skyldig Irak för den förstörelse som dess folk, infrastruktur och egendom utsatts för.

2.

Det är ett faktum att de amerikanska ockupationsstyrkorna kommer att lämna Irak förr eller senare, dels på grund av det irakiska väpnade motståndet, dels på grund av Förenta Staternas nuvarande finansiella och ekonomiska elände, som ockupationen av Irak på ett avgörande sätt bidragit till att skapa, för att inte nämna den besvärande försämringen av läget i Afghanistan

3. Nyligen har det skett en ömtålig och rela-

tiv förbättring av säkerhetssituationen, som hade försämrats kraftigt sedan 2006, men det bör noteras att det sjunkande dödstalet för ockupationstrupperna gick hand i hand med ökade irakiska civila och militära förluster.

En av de främsta orsakerna till att säkerhetsläget förbättrats är att ockupationsmyn-

digheterna försökt förmå en del oppositionsgrupper, politiska partier och milisgrupper att upphöra med sin opposition. Beträffande

grupper av stridande inom det väpnade motståndet övertygades några, som ett resultat av att ha utsatts för al-Qaidas självmordsattacker att upphöra med sitt motstånd och samarbeta med ockupationsstyrkorna, vilka i sin tur försåg dem med pengar, vapen och materiel. De avstod från väpnat motstånd och anslöt sig till “den politiska processen”, vilket fått till följd att motståndet mot ockupationen märkbart försvagats.

Det finns fortfarande över fyra miljoner irakiska flyktingar både i och utanför landet, tvingade i exil av ockupationen och av religiöst sekteristiska och etniska konflikter som den drivit fram. Över två miljoner finns i Syrien, Jordanien och Egypten och ytterligare två miljoner spridda inom landet. Alla lever under svåra och ibland desperata förhållanden, utsatta för exilens förödmjukelser, och “regeringen” förmår inte ge dem vare sig säkerhet eller tillräckliga materiella förhållanden för att de ska kunna återvända hem.

4. Den så kallade “politiska processen”

och de religiöst sekteristiska och etniskt grundade regeringar som följt med den har än så länge misslyckats med att förse medborgarna med grundläggande förnödenheter som vatten, elektricitet och hälsovård.

Trots landets mycket betydande finansiella resurser råder också en utbredd arbetslöshet.

Korruption och maktmissbruk är så utbredda att de enligt oberoende internationella

fib 65 observatörsorganisationer har gjort Irak till ett av de mest korrumperade länderna i världen.

5.

Nivån på och effektiviteten av det irakiska nationella motståndets aktiviteter har minskat på senare tid, delvis beroende på attacker utförda av al-Qa’idah (faktiska eller misstänkta) mot vissa motståndsgrupper.

Resultatet har blivit att vissa av dessa har fallit ur ledet och börjat samarbeta med ockupationsstyrkorna i organisationer som tagit sig namn som Uppvaknandet (al-Sahwa), Söner av Irak (Abna al-Iraq) och Stödråden (Majalis al-Isnad), vilket har resulterat i att de avslöjat hemlig information och operationella taktiker om dem som ännu bedriver väpnat motstånd.

Till detta ska läggas det faktum att ett

antal arabländer har lyckats infiltrera det irakiska motståndet och dess finansiella och materiella resurser minskar och dess vapen är allt färre eller håller på att bli föråldrade.

Här bör också nämnas att det irakiska motståndet inte lyckats finna former för effektivt samarbete mellan dess olika grupper eller komma överens om ett politiskt program för perioden efter befrielsen, eller åtminstone för övergångsperioden.

Förutom ett fåtal självmordsbombningar av al-Qaida, som inte utgör delar av det nationella motståndet mot ockupationen, har inte mycket förändrats i denna övergripande bild av motståndet, även om medierna tiger om dess begränsade operationer. Dessutom har det fredliga nationella motståndet inklusive dess organisationer och ledande personligheter – både i och utanför Irak – misslyckats med att komma överens om politiska handlingsprogram för befrielseprocessen och den följande övergångsperioden.

6. ”Ockupationsregeringarna” har skapat

nya säkerhets- och militärstyrkor enligt etniska och religiöst sekteristiska linjer; styrkor vilkas ledare saknar nationell anknytning men är lojala med olika politiska grupper som samarbetar med ockupationen.

Dessa krafter saknar kåranda och stridsmoral, är klent beväpnade och benägna att slåss med varandra så snart det råder

oenighet mellan de olika politiska grupper som de stödjer.

7. Varje tal om så kallad ”nationell för-

soning” är långsökt. Det finns inga förutsättningar för försoning mellan å ena sidan de irakiska grupper som kom med ockupationen eller anslöt sig efteråt och deltog i den såkallade ”politiska processen” och å andra sidan dem som motsatte sig och bekämpade ockupationen – fredligt eller militärt – och vägrade att ansluta sig till den ”politiska processen”. Den enda möjliga lösningen är att låta det irakiska folket välja sina representanter i fria och rättvisa allmänna val under överinseende av respekterade arabiska och internationella parter.

Ingen kan motsätta sig folkets fria val.

Dödläge för olika parter

1. Ockupationsstyrkorna, irakiska politiska

grupper som samarbetar med ockupationen, det irakiska motståndet – både det fredliga och det beväpnade – och några av Iraks grannländer står alla inför sin egen återvändsgränd och för att rädda ansiktet behöver de lösningar som kommer fram ur det stora nederlaget. Låt oss se närmare på var och en av dessa återvändsgränder.

1. Förenta Staternas dödläge har två sidor: för det första nödvändigheten att dra ut sina trupper ur Irak på ett sätt som gör att de kan rädda ansiktet, för det andra nödvändigheten att undvika att lämna ett kaos bakom sig för vilket de skulle få skulden.

Om “Säkerhetsöverenskommelsen” eller den så kallade SOFA har erbjudit Förenta Staterna en chans att uppnå det första målet, åtminstone för stunden, hotas varje sådant tillbakadragande fortfarande av resultatet av den folkomröstning som det irakiska parlamentet godkänt och som förväntas äga rum inte senare än i slutet av juli 2009. I händelse att överenskommelsen avvisas, kommer den irakiska “regeringen” inte ha något annat val än att uppmana amerikanerna att dra tillbaka sina trupper inom ett år från detta datum, det vill säga i juli 2010, och inte före utgången av 2011, enligt villkoren i överenskommelsen.

Förenta Staternas andra återvändsgränd är att det inte finns någon garanti för deras

Khair El-Din Haseeb n Khair El-Din Haseeb är en irakisk intellektuell med ett brett och långvarigt engagemang i arabvärldens sociala och ekonomiska utveckling. Han föddes i staden Mosul i norra Irak 1929 och tog sin doktorsgrad i ekonomi vid universitetet i Cambridge 1960. Han återvände därefter till Irak och mellan åren 1961–63 arbetade han som chef för myndigheten ansvarig för Iraks industriuppbygge (Ittihad al-Sinaat alIraqiyah) och var sedan landets riksbankschef 1963–65 samtidigt som han undervisade vid universitetet i Bagdad. n Under president Abd al-Salam Muhammed Arif var han drivande i utformandet av de år 1964 införda s.k. ”socialistiska lagarna” (al-Qararat al-Ishtirakiyah) vilka förstatligade banker, försäkringsbolag och ledande industriföretag i Irak. De gav också arbetarna representation i företagens administration och del i vinsten och reviderade inkomstskatt och arvsregler för en rättvisare fördelning av inkomst och förmögenhet. Han arbetade därefter bl a som biträdande chef för den myndighet (al-Muassasah al-Iqtisadiyah al-Iraqiyah) som styrde den offentligt ägda industri-, handels- och försäkringssektorn. n Han utsågs till ledamot av styrelsen för det nationellt ägda Iraqi National Oil Company 1967 men år 1968 arresterades han i samband med att Ahmed Hassan al-Bakr och Saddam Hussein tog makten. Han hölls fängslad utan rättegång fram till 1970, då han släpptes och återupptog sitt arbete som universitetslärare.

1974 flyttade han till Beirut för att arbeta för den år 1973 etablerade ECWA (Economic Commission for Western Asia, FN:s Ekonomiska Kommission för Västasien). n Han leder nu det Beirutbaserade samhällsvetenskapliga forskningsinstitutet CAUS (Centre for Arab Unity Studies) som han grundade 1975.

Genom institutets arbete har han också varit med om att grunda flera ideellt verksamma organisationer med arabvärlden som verksamhetsfält.

Eva Myrdal & Hashim Al-Malki Källor: al-Iraq min al-Ihtilal ila al-Tahrir (Irak från ockupation till befrielse). Beirut. 2006. samt Contemporary Arab Affairs.

andra mål, att förhindra kaos i Irak efter att de gett sig av. Deras enda möjlighet, som vi ska visa nedan, är att sluta avtal med andra berörda parter för att rädda ansiktet.

Den nuvarande “regeringen”, som har misslyckats med att förse det irakiska folket med vare sig säkerhet eller grundläggande samhällsservice, befinner sig vid sin egen återvändsgränd, symboliserad av försöket att säkra att den nuvarande ledaren Nouri al-Malki sitter kvar vid makten trots splittring inom och mellan de parter som förde regimen till makten. Provinsvalen nyligen visade tydligt det interna sammanbrottet

2.

>

>

fibdokument och splittringen inom dessa partier och är ett tecken på att ingenting kan garantera att al-Malki kommer att sitta kvar i sin position trots amerikanernas stöd för honom.

Dessutom lyckades al-Malki i de flesta av de provinsstyrelser där han ställde upp inte säkra en majoritet, trots att han sitter vid makten och trots de finansiella resurser han genom sin ställning har till sitt förfogande.

Fastän han i många valkretsar vann fler röster än någon annan kandidat, lyckades han inte vinna majoritet. Han hindrades också från att införa de ändringar i konstitutionen som han önskar. Den återvändsgränd han befinner sig i kommer otvivelaktigt att bli än svårare att komma ur efter att amerikanerna dragit sig tillbaka, särskilt om det irakiska folket säger nej till överenskommelsen och datum för tillbakadragande flyttas fram till mitten av 2010.

3. Under dessa svåra omständigheter har

det irakiska motståndets komplicerade och sammanflätade problem, både inom dess fredliga och väpnade grenar, påverkat motståndets aktiviteter negativt och hindrat medlemsgrupper från överenskommelser och samordning. Under höjdpunkten av sina aktiviteter lyckades motståndet tvinga ockupationsmakten att formulera en tidtabell för tillbakadragande från Irak, men idag finns ingenting som tyder på att det förmår driva igenom sina krav vare sig på ockupationsmakten eller på de irakiska grupper som samarbetar med den. Även i bästa tänkbara scenario tycks den pågående kampen mellan motståndet, “regeringen” och de nyupprättade säkerhetsstyrkorna förbli oavgjord under ganska lång tid efter ett amerikanskt tillbakadragande.

4.

Den nuvarande Kurdiska Alliansen (som består av Kurdistans Patriotiska Union, PUK, och Kurdistans Demokratiska Parti, KDP) befinner sig i djup inre och yttre kris.

Den står vid en återvändsgränd på grund av rädsla för framtiden, och dess framtid blir allt osäkrare beroende på de pågående konflikterna mellan dess två medlemsgrupper och mellan Alliansen själv och Iraks “centralregering”, för att inte tala om en regional omgivning som är misstänksam mot dess

»Den nuvarande ´regeringen`, har misslyckats med att förse det irakiska folket med säkerhet eller grundläggande samhällsservice och befinner sig vid sin egen återvändsgränd.«

politik. De nyligen genomförda provinsvalen, som när detta skrivs ännu inte har genomförts i Kurdistan och Kirkukregionen (de planerades till maj 2009), visade ett försvagat stöd för Alliansen i Ninawa, Baghdad och andra valkretsar. Alliansen lider också av interna konflikter, så till den grad att det hittills visat sig omöjligt att föra samman de fyra viktigaste departementen, vilka fördelats på de två partier som utgör Kurdistans regering, för att inte tala om den interna splittring som plågar Kurdistans Patriotiska Union. Det är också värt att nämna andra kurdiska poli-

tiska krafters motstånd mot alliansens politik och det utbredda missnöjet bland Kurdistans befolkning med det nuvarande politiska etablissemangets kontroll, uppförande och korruption i Kurdistan.

5. Var och en av Iraks grannar står inför

sin egen återvändsgränd, och ingen av dem tycks befinna sig i ett sådant läge eller ha förmåga att ta kontroll över Irak vare sig före eller efter ett amerikanskt tillbakadragande.

De nyligen genomförda provinsvalen vittnade om en tillbakagång för Irans inflytande och en motsvarande tillbakagång för de irakiska grupper som står Iran nära eller under dess direkta kontroll. Nationella känslor i landet blir alltmer lojala mot Irak och dess självständighet, för att inte tala om det ökande motståndet mot Irans inflytande i Irak från vissa arabländer, angelägna om att skydda Iraks arabiska identitet.

Turkiet å sin sida möter aktiviteterna från Kurdistans Arbetares Parti (PKK) på sitt eget territorium, ambitionerna från den regionala regeringen i Kurdistan och rädslan för att den senare regeringen kan komma att lösgöra sig och bli en modell för Turkiets kurdiska befolkning, en situation som det inte alls är berett att acceptera. Saudiarabien, Egypten, Jordanien och Gulfstaterna i allmänhet befinner sig vid en återvändsgränd som framkallats av fruktan för en möjlig ökning av Irans inflytande i Irak, och allvarlig oro

över att den strategiska balansen i Gulfen rivits upp till följd av den irakiska arméns upplösning. De fruktar också att den nuvarande politiska ordningen i Gulfen ska destabiliseras och misslyckas, trots att några av dessa stater infiltrerat några nationella motståndsgrupper och andra grupper som deltar i den pågående politiska processen, för att uppnå sina legitima och illegitima mål i Irak.

Syrien befinner sig relativt sett i en bättre position än de andra grannländerna, både idag och med avseende på det förgångna, eftersom det varken underlättade eller stödde Förenta Staternas ockupation av Irak.

Idag härbärgerar det den största delen av de irakiska flyktingarna och stödjer dem så gott det kan, vilket innebär en avsevärd belastning, särskilt inom hälsovård och utbildning.

Det har goda förbindelser, i varierande utsträckning, med både det nationella motståndet och ett antal irakiska grupper som deltar i den politiska processen och upprätthåller diplomatiska förbindelser med den nuvarande irakiska regimen. Dessutom har Syrien goda relationer med andra stater som har intressen i Irak; dess relationer med Iran och Turkiet är starka och det är i färd med att förbättra och utveckla sina relationer med Förenta Staterna. Det finns också positiva tecken på en möjlig förlikning med Saudiarabien och Egypten baserad på fyrstatsmötet som nyligen hölls i Saudiarabien.

Trots sin jämförelsevis fördelaktiga situation står Syrien inför en återvändsgränd i det trängande behovet av stabilitet i Irak för att kunna återsända hem alla de irakiska flyktingar som nu finns på dess territorium.

Det behöver också hitta en balans mellan å ena sidan andra parters minimibehov för att komma ur sitt låsta läge och å andra sidan sina egna legitima ambitioner att Irak ska vara ett fritt land med arabisk identitet, som varken hotar dess intressen eller dess säkerhet.

fib 67

BOLLEN LIGGER HOS SYRIEN

U

tmaningen för var och en av de ovan nämnda parterna är att övervinna sina respektive låsta lägen, en utmaning som Syrien förefaller bäst utrustad att möta med framgång. Det är också möjligt att föreställa sig en lösning som huvuddelen av de berörda parterna – som Förenta Staterna, de olika irakiska grupperna och de arabiska grannländerna – kan dra fördel av. Det vill säga de kan samarbeta för att försäkra sig om att vissa avgörande saker sker. En framgångsrik lösning skulle, tycks det, åtminstone kunna innebära följande nödvändiga åtgärder:

1. Bilda en oberoende irakisk regering

som alla parter enas om, vars roll upphör med valet till den nya nationella lagstiftande församlingen.

Upplösa eller suspendera det nuvarande “irakiska parlamentet”, och hålla allmänna val efter förändring av vallagen och dess olika förordningar. Valen ska hållas 15 december 2009, eller om nödvändigt senare, under överinseende av betrodda och väl respekterade arabiska och internationella parter, utan att politiskt utesluta någon och med rätt för alla irakiska medborgare att delta. Det ska överlåtas till det irakiska folket att avgöra vilka bland de olika politiska partierna och grupperna som förtjänar dess förtroende och dess röster.

Påskynda tillbakadragandet av ockupationsmaktens styrkor från Irak genom en folkomröstning om “SOFA-avtalet” före slutet av juli 2009. Alla berörda parter bör uppmana folket att avvisa överenskommelsen och flytta fram tillbakadragandet till mitten av 2010 istället för 2011.

Förklara generell amnesti som innefattar alla medlemmar av det nationella motståndet, både det väpnade och det fredliga, och frige alla politiska fångar.

Upphäva lagen om utrotning av Baath,

2.

3.

4.

5.

senare kallad “lagen om ansvarighet och rättvisa”, förutsatt att alla de som begått brott mot mänskligheten, såväl under den förra regimen som under perioden som följde på ockupationen, ställs inför behörig domstol.

Uppmana alla patriotiska, nationalistiska och islamistiska grupper som är emot ockupationen att modigt och öppet granska sina erfarenheter inom det irakiska nationella livet i syfte att förbereda en verklig försoning i Irak. Denna granskning skulle också idealt kunna utgöra grunden

6.

för en starkare nationell enhet, driva ut ockupanten och öppna dörren till ett pluralistiskt demokratiskt system som garanterar respekt för alla irakiska medborgares rättigheter, både som individer och som grupper.

En vapenvila utlyses av samtliga irakiska motståndsgrupper.

Trygga att nödvändiga åtgärder vidtas och farhågor stillas för att göra det möjligt för alla flyktingar både utanför och i Irak att återvända hem efter att de fått nödvändiga säkerhetsmässiga och materiella garantier så att de kan återvända till sina ursprungliga bostadsorter.

Det nyvalda nationella parlamentet ska ansvara för att bilda den irakiska regeringen och att formulera en ny grundlag som ska underställas det irakiska folket i en allmän folkomröstning. Parlamentet ska också ompröva alla lagar som stiftats under ockupationen, fram till idag, och stifta en lag som förbjuder och kriminaliserar allt sekteristiskt, konfessionellt och etniskt baserat agerande i Irak.

Uppmana till stöd från arabiska styrkor under en övergångsperiod om högst ett år genom Arabförbundets och Arabiska toppmötets medling, för att trygga säkerhet och underlätta och förverkliga återvändandet av alla irakiska flyktingar och fördrivna. Närvaron av dessa styrkor bör också ge den valda regeringen tid att upp-

7.

8.

9.

10.

rätta och utrusta den irakiska armén utanför miljön av partistrider och kvotering.

Min förhoppning är att alla inblandade parter – irakiska, arabiska och utländska – i dessa rekommendationer ska kunna finna det som skulle kunna göra det lättare för dem alla att hitta en rimlig och rättvis väg ut ur deras respektive återvändsgränd på ett skäligt sätt som också tillåter dem att rädda ansiktet.

Få kan förneka att vad gäller Irak och dess omedelbara framtid de flesta berörda parter – vare sig de är irakier, araber eller

utlänningar – antingen befinner sig i en återvändsgränd av ett eller annat slag eller är nära en sådan. Att ta sig ur situationen på ett rimligt och rättvist sätt – så långt det är möjligt – kräver, enligt min mening, att de ovan nämnda oavvisliga kraven tas i beaktande, eftersom de utgör avgörande underliggande frågor som inte med goda avsikter kan ignoreras. Att inte göra det kan resultera i katastrof, medan motsatsen kan erbjuda både en utväg och praktiska sätt att rädda ansiktet.

Slutligen återstår frågan huruvida någon vill ta initiativ för att ”lösa situationen” Irak, och av alla berörda länder och parter förefaller Syrien ha det bästa läget att ta på sig en sådan roll och att kunna underlätta en framgångsrik övergång från ockupation till genuint irakiskt nationellt oberoende. Bollen tycks onekligen vara på Syriens planhalva. Vad syrierna kommer att göra återstår att se, men det är denna observatörs förhoppning att de kan vara situationen vuxna och ta på sig en avgörande roll, fördelaktig för alla inblandade.

khair el-din haseeb leder det beirutbaserade forskningsinstitutet caus (centre for arab unity studies) som han grundade 1975. artikeln är ursprungligen skriven på arabiska, för en arabisktalande publik och publicerad i al-quds al-arabi london) i mars 2009. övers. christer lundgren.

fibnatur

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

M

sesela björnsson text martin holmer illustration

När Nationalnyckeln är klar kommer hela Sveriges artrikedom vara beskriven i ett sammanhängande bokverk.

Den första volymen gavs ut 2005 och projektet beräknas vara slutfört inom en tjugoårsperiod. I juni kommer nästa volym, där man får en inblick i blomflugornas fascinerande värld. Volymen är den första av två som behandlar blomflugor.

CITRONFJÄRIL

Arter med ett antal gemensamma drag förs samman till ett släkte. I Nationalnyckeln får jag veta att vår svenska citronfjäril tillsammans med totalt åtta arter i Europa och Asien bildar släktet Gonepteryx. Citronfjärilar och Höfjärilar är släkten med en del gemensamma egenskaper och dessa får därför bilda en underfamilj. Tillsammans med underfamiljerna Skörvingar och Kålfjärilar hör de till familjen Vitfjärilar, en del av överfamiljen Äkta dagfjärilar osv.

änniskans lust att utforska sin omvärld och beskriva den är gammal. Den lusten har varit olika stor under olika epoker. Under medeltiden var den mind­re. Renässansen innebar en förnyelse också i detta avseende. Aristoteles (384–322 f.Kr.) lämnade efter sig beskrivningar av 500 djur, några av dem utmärkta.

Hans lärjunge och medarbetare Theofrastos ägnade sig åt växter.

Sverige har omkring 50 000 växter, djur och svampar. Mer än hälften av dem är insekter. Vi är många som fascineras av denna rikedom och skönhet och av alla små detaljer som väcker vår förundran. En hel del har också varit samlare under någon del av livet.

Blomväxter, fjärilar och skalbaggar tillhör de vanligaste samlarobjekten. Andra intresserar sig för matsvampar. För alla dessa finns en rik uppsättning av böcker.

För mindre populära arter är det betydligt sämre.

Antalet arter tvingar också ofta fram ett val. Många arter och korta texter eller färre arter och utförligare texter. Nu är bristerna på väg att rättas till med hjälp av Nationalnyckeln, utgiven av ArtDatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet på uppdrag av Sveriges riksdag. Projektet, det enda i sitt slag i världen, beräknas vara slutfört inom en tjugoårsperiod och omfatta cirka 100 volymer som skall beskriva alla Sveriges flercelliga arter Jag har varit fascinerad av floror och faunor nästan lika länge som jag kunnat läsa. Under årens lopp har jag skaffat mig en ganska diger samling.

Självklart måste jag prenumerera på Nationalnyckeln. Det första bandet som kom ut 2005 är en volym om dagfjärilar.

Det är vår när jag skriver detta och jag ser citronfjärilarna fladdra i solen. Jag plockar fram boken och slår upp sidan 188. Med bilder upptar framställningen av citronfjärilen nästan två sidor. Här finns plats både för en noggrann men lite träaktig beskrivning av citronfjärilens alla

stadier från ägg till vuxen. Desto roligare är beskrivningen av dess levnadssätt. Om detta besitter man numera en helt annan kunskap, inte minst på beteendeområdet: ”Honan låter sig då [under parningsleken] föras baklänges av en svag vind under en varm vårdag och den uppvaktande hanen måste visa samma flygförmåga och inte avlägsna sig längre från honan än att hans feromoner (doftämnen) gör henne parningsvillig. En sådan lek har iakttagits där paret, tätt tillsammans, förflyttade sig 50 m baklänges och från nära marknivån till mer än 20 m höjd.”

Jag inser att jag måste försöka få se detta!

För alla arter finns utbredningskartor över hela Norden. Sådana utbredningar kan se förbluffande ut, med populationer som lever långt ifrån varandra utan något begripligt samband. Klimat, djurets värdväxt och andra miljöfaktorer spelar roll. Ibland har människan medverkat till att arten lyckats sprida sig till isolerade områden och etablera sig där. Invandringens två huvudvägar, en sydlig från Tyskland och en nordöstlig från Finland kan avspegla sig i den nutida utbredningen. Naturen har alltid en historia.

Behovet att ordna naturen har uppkommit efterhand som vår kunskap har vidgats. Det är samma behov som att skapa ordning i ett hem eller på en arbetsplats.

En systematisk uppställning rymmer två berättelser.

Om alltså den ena handlar om människans lust och behov att ordna och systematisera så är den andra en historisk berättelse, citronfjärilens släktkrönika.

Systemet är hierarkiskt, av samma typ som man finner

fib 69 MAKAONFJÄRIL

Människan kan aldrig ha termer som täcker allt.

Därför spelar bra bilder en stor roll, till en början framställda med pensel och penna, så småningom med kamera. Man kunde tro att fotografiet skulle ta över men det gör det inte. Ytligt sätt verkar fotografier kanske mer ”riktiga”. Men en skicklig konstnär har en större frihet till sitt förfogande. Således är beskrivningarna i dagfjärilsvolymen illustrerade med akvareller

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.

Hittills utgivna volymer

på bibliotekets hyllor. Detta ger möjlighet att tänka inte bara i arter utan i större grupper som släkten, familjer eller ordningar.

För blomväxter är det praktiskt att känna igen större familjer. För insekter är det i stället ordningar som brukar utgöra en bra grund för att bestämma en art.

Välkända insektsordningar är fjärilar, skalbaggar, trollsländor och tvestjärtar.

Vetenskapliga namn på djur och växter är ett eget område. Ordstammarna brukar komma från latin eller grekiska. Citronfjäril heter Gonepteryx rhamni. Den första delen, släktnamnet, kommer från gonia, grekiska för ’vinkel’ och pteryx, ’vinge’. Artnamnet syftar på

att larven lever på brakvedsväxter (som på latin heter Rhamna´ceae), Carl von Linnés system var, med nödvändighet, artificiellt. Numera, efter Darwin, försöker man sammanföra närbesläktade arter till ett alltmer naturligt system grundat på släktskap, något som underlättats av den moderna genetiken. Systemet kan dock aldrig bli fullständigt. Naturen drar inga gränser, sätter inga namn.

Det är människan som springer efter med papper och penna.

sisela björnsson är lärare och recenserar regelbundet för för Folket i bild. martin holmer är illustratör och driver naturbild AB.

n Fjärilar: Dagfjärilar.

Hesperiidae – Nymphalidae | 140 arter. 2005 n Mångfotingar. Myriapoda | 111 arter. 2005 n Bladmossor: Sköldmossor – blåmossor. Bryophyta: Buxbaumia – Leucobryum | 262 arter. 2006 n Fjärilar: Ädelspinnare – tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae – Lymantriidae | 144 arter. 2007. n Skalbaggar: Långhorningar.

Coleoptera: Cerambycidae | 128 arter. 2007 n Fjärilar: Käkmalar – säckspinnare. Lepidoptera: Micropterigidae – Psychidae | 256 arter. 2008 n Bladmossor: Kompaktmossor – kapmossor. Bryophyta: Anoectangium – Orthodontium | 292 arter. 2008

fibrätt&rådligt

EUROPADOMSTOLEN PÅ TUNN IS

E

ingemar folke text

uropadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg prövar klagomål från enskilda personer i de stater som är anslutna till Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Domstolen kan komma fram till att en stat i ett konkret fall har kränkt en klagandes rättigheter enligt konventionen.

Det är sedan länge klart att domstolen inte ska vara en ”fjärde instans” i förhållande till de nationella domstolarna och myndigheterna. Europadomstolen tillerkänner dessa ett visst mått av frihet i bedömningen, margin of appreciation. Det finns många skäl för detta. Ett är att konventionen ska sätta en miniminivå för staternas egen reglering av de mänskliga rättigheterna. Ett annat är att

»Risk finns för att skyddet för våra fri- och rättigheter blir alltmer övernationellt«

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fib-juristerna. (tffr.org).

vissa nationella olikheter anses få ta ett legitimt utrymme i anspråk.

Europadomstolens viktigaste avgöranden rapporteras kontinuerligt i översikter i Svensk Juristtidning. Vid läsningen observerar man att det inte sällan handlar om allvarliga kränkningar av mycket grundläggande rättigheter, av rätten till liv och frihet t.ex., när Turkiet, Ryssland och andra stater i öst, finns på svarandeplats. Det är förstås bra att människorna i dessa länder har möjlighet att åtminstone få en symbolisk upprättelse genom Europadomstolen.

Det är ofta helt annorlunda när klagomålen riktas mot väletablerade demokratier. På senare tid har jag observerat avgöranden i mål om yttrandefrihet där bl.a. våra nordiska grannländer har fått anmärkning av domstolen.

Jag ska ge några exempel från det fjärde kvartalet 2008. n Ett norskt pensionärsparti fick mot betalning annonsera i ett norskt TV-bolags sändningar. Bolaget fick böta, eftersom det i norsk lag är förbjudet med politisk TV-reklam. Europadomstolen medgav att varje stat borde ha stor frihet att utforma sin egen politik på detta område. Men i slutänden kom man ändå fram till att partiets och TV-bolagets yttrandefrihet enligt konventionen blivit kränkt. n En fransk tidning publicerade en artikel där en universitetslärare kallades ”fanatiker”, vilket på ett ironiskt sätt syftade på hans uppträdande

under förläsningar. Läraren fick komma till tals i en replik. Ändå dömde en fransk domstol tidningens ägare och redaktör till böter för ärekränkning. Europadomstolen fann att ”fanatiker” inte nödvändigtvis är kränkande. Man kom fram till att den franska domen var ett oproportionerligt ingrepp i tidningens yttrandefrihet. n En österrikisk tidning publicerade några artiklar om en man som förestod ett bolag för vetenskaplig forskning, vilket åtnjöt stöd från det allmänna. Mannen anklagades i tidningen för finansiella missgrepp och dålig bokföring.

Tidningens ägare dömdes i Österrike för ärekränkning.

Europadomstolen ansåg att tidningen hade saklig grund för uppgifterna i revisionsberättelser och annat material.

Slutsatsen blev att tidningens yttrandefrihet hade kränkts genom den österrikiska domen.

Det som gör mig fundersam beträffande dessa avgöranden av Europadomstolen är inte det materiella innehållet. Utifrån de kortfattade referaten förefaller det mig fullständigt rimligt att den franska och den österrikiska tidningen borde ha fått publicera sina artiklar utan att bli straffade eller ålagda skadestånd. Även när det gäller det norska förbudet mot politisk TV-reklam kan jag tycka att ett litet pensionärsparti inte ska hindras från att synas åtminstone på något sätt i TV.

Men jag känner mig tveksam till om inte domstolen har varit väl snål i sin bedömning och om inte de dömda staternas margin of appreciation har blivit för smal. Det handlar här om borgerligt demokratiska stater med ett hyfsat rättssäkert domstolsväsende. Utvecklas domstolspraxis i ett sådant land på ett sätt som inte är önskvärt, finns det utrymme för medborgarna att agera politiskt för lagändring.

Olof Palme uttalade sig en gång negativt om Europadomstolen, som han befarade kunde bli ”en lekstuga för Gustaf Petrén”.

Man behöver inte instämma i en sådan bedömning för att inse risken för att skyddet för våra fri- och rättigheter blir alltmer övernationellt, om Europadomstolen alltför mycket ger sig in i det ”finstilta” som väsentligen hör till de nationella organens område.

fibförenar

KULTURFRONT fibintervju

fibumn fibä trikees

Sista chansen för Colombia Gunnar Ohrlander reser till Colombia på inbjudan av lande ts Turistråd. De vill bli ett vanligt land. De vill bli som vi. Det går sådär.

F

gunnar ohrland er text

ör tio år sen hade han varit en ”walking ghost”, en av de levande döda i Colombia, dödsmärkt med tiden utmätt. Men kanske kommer han att klara sig. För vem kan invända mot en vänlig liten man som ber för freden? Han heter Alvarez , har växt bland indianer, varit upp soldat och tvingats skjuta på gerillan. säger han, sjuttio Tro mig, procent av det colombian ska folket anser precis jag att vi inte ändrar som nåt genom att skjuta varann.

Jag träffar honom av en händelse på en show, en uppvisnin colombianska cowboys g av i kaffetriangeln nära Pereira som ligger landet. Hästshow mitt i en slutar med en allmän bön. Tusentals personer faller i gemensam bön.

För freden och för framtiden.

– Vi ber för gerillan och för soldatern a, säger Alvarez.

fib 31 Cartagena, rena drömstaden vid karibiska kusten, grundad 1523 med en gammal 500-årig stadskärna, ständigt belägrad av Pirates of the Caribian och med de två amerikanska kontinenter nas största fästning som skydd.

Bilden är tagen från ett kloster, Convento de la popa, och visar den moderna delen av staden.

fibintervju

Skrattar bäSt Som Skrattar SiSt. På 1980-talet svartstämplas maj Wechelmann och stod utan försörjning och arbete. Hon kallades för spion, utsattes för telefonterror och mordhotades. i dag har vi facit.

nska som att den amerika kvartal såg det ut och Under årets första Sedan kom april månad på väg att lyckas. strategin i Irak var d i Irak. Sex års e sina liv i olika våldsdå utan 355 människor förlorad stabilitet i landet, har inte lyckats skapa personerna bakom amerikansk närvaro fortsätter. Vilka är ionen ockupat Bashar motståndet mot vill? Mohammad och vad är det de s in Iraq, motståndsgrupperna of Muslim Scholar son för Association Al-Faidhi, talesper i Bild. intervjuas av Folket

Al-Faidhi, Mohammad Bashar of talesperson för Association in Iraq, bjöds Muslim Scholars

in till Sverige av organisationen med på länk IRIS. Han var 2007 på ABFunder ett seminarium av bland andra huset arrangerat FiB.

Han är en liten kille som talar så fort att han nästan tappar orden. Det är bråttom.

Det är sista chansen för hans land, säger han.

Colombia är platsen där drömmen om El Dorado föddes, drömmen om den gyllene mannen, den guldbestr SISTA CHAnSEn för Colombia, ödda kungen som säger Alvarez som sades bo i närheten värnpliktig av Bogota där palatsen soldat hade han order att var av guld. skjuta på gerillan.

Man kan inte tänka på våld Colombia är imperiets och kidnappningar jämt, verkstad. Glöm säger han, inte att USA importera för då skulle man bli tokig. r mer olja från Latinamerika, inklusive Colombia, än från Mellanöstern.

Colombia är, enligt Venezuelas president Hugo Chavez, Latiname Israel, en av imperiets rikas lojala stater där man placerat en stor militärstö vel mitt i landet.

Colombia är skönhet och förgängelse, andlöst vackert med diga bergskedjor, tre välutlöpare från Anderna.

Jag far omkring på av Colombias motsvarig inbjudan het till Turistråde t. Man vill bli ett Man vill bli som vi. vanligt land.

Kom hit och älska oss för den vi är. Går det, undrar jag och mumlar en

>

»Vi ser början på k« USA:s nederlag i Ira

V

erik paulssen rönnbäck

text eva wernlid

bild

till för? Vill ni tillbaka ad kämpar motståndet 2003? hur det var före invasionen under Saddam – Det var ingen demokrati var efterföljande tiden Hussein, men den situation eller gå vill varken ha denna landsförräderi. Vi och enpartistyVi är emot diktatur tillbaka till den förra. perioden. Inte för förra den till tillbaka re. Många längtar de har upplevt bra för dem, men att den innebar något

något mycket värre. ni vill ha?

Vad är det för samhälle Irak. Det är inte rimvill vi ha ett fritt – Först och främst ett val som av andra. Vi vill ha ligt att länder ockuperas inte sker under ella kriterier, som lever upp till internation tvång från och inte heller under amerikansk ockupation emot maktkvoter partier. Vi är också väpnade miliser eller intressen. etniska och a som baseras på sekteristisk framtida risk demokrati i ett Vill ni ha en parlamenta

Irak? men inte på Vi tycker om demokrati, – Ja, naturligtvis. svensk demokrati, kunna tänka oss USA:s villkor. Vi skulle och se om det fungkunna pröva det vi skulle i alla fall en person man princip att rösta fram erar. Det är en bra litar på.

>

I NÄSTA NUMMER

Maj Wechelmann om ubåtar och Bang. Mohammad Bashar Al-Faidhi, talesperson för Association of Muslim Scholars i Iraq om läget i Irak. Gunnar Ohrlander om Colombia och mycket, mycket mer.

Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB kommer den 20 augusti. Prenumerera!

fib 19

fib 71

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se