FiB #6-7 2007

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 6/7 2007 • 60 KRONOR

FOLKETiBILD TEMA: FOLKHEMMET CECILIA LINDQVIST STUDENT I BURMA

fibsex/sju2007

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren Redaktion: Martin Schibbye, Jonas Eklöf, Elvine Lund (praktikant).

Redaktionskommitté: Eva Wernlid, Peo Österholm, Eva Myrdal, Bengt Rydsjö, Pia Karlsson, Lars-Ivar Juntti, Solveig Giambanco, Eva Dahlman, Cecilia Irefalk, Martin Schibbye.

Debatt: debatt@fib.se Sett Läst Hört: slh@fib.se Bokklubbsansvarig: Tom Carlson Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stödprenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontsex/sju2007

lennart lundberg

cecilia lindqvist 8

Kinakännaren Cecilia Lindqvist har visat vägen till Mittens Rike för generationer under nästan femtio år. Hennes budskap: ”Världen är större än Västeuropa”.

tema

folkhemmet 12

Ett massivt tema om folkhemmet, med betoning på den andra stavelsen: hemmet.

Vi reser tillbaka till Norra Ängby, möter en mormor som minns när hon fick rinnande vatten, skriver om politik, huskroppar och ja, vi vågar skissa på ett nytt folkhem.

catharina ullström

burma 38

Många burmesiska studenter tvingas fly till Thailand. Där måste de muta myndigheter för att få stanna. Möt två kvinnor som med utbildning som vapen kämpar mot juntan.

åke kilander

robert fisk 48

Han är alltid på plats, läser 18 timmar om dagen och har aldrig använt internet. Legenden från Beirut var nyligen i Stockholm. FiB mötte honom.

sofia runarsdotter

länsväg 665 53

Sofia Runarsdotter var det först födda barnet på fyrtio år i glesbygdsbyn Bjänsjöå. Nu har hon återvänt för att dokumentera ett Sverige vars historia lever kvar i folkmun. sverigebilden 4

margareta zetterström gomorra 50

jorden runt 5

recensioner sett/läst/hört 56

fib noterat 6

anders ehnmark myrdal farm 66

tema folkhemmet 12

jan myrdal skriftställning 68

ingemar folke juridik 23

hans johansson fibomat 70

gustav landström noble mariner 36

föreningen 71

karlsson & dazi frankkrike dagen efter 43

hans lindström sista sidan

hans isaksson film 46

fibtre

nĂĽgra ord om ideologier

J &/,+%4 ) "),$ +5,452&2/.4 „ .5--%2 „ +2/./2

ag bor i Gullänget strax utanfÜr ÖrnskÜldsvik. Där har vi en sjÜ som heter HÜglandssjÜn. Runt den gür en trevlig och uppskattad güngväg.

När en av villafÜreningarna – med kommunens medgivande och med ideella krafter – byggde ut güngvägen, sü att den skulle gü runt hela sjÜn blev det inte bara hurrarop, utan en del husägare vid sjÜns nordvästra spets protesterade. Güngvägen skulle visserligen &/,+%4I"),$ gü pü kommunens mark, men mellan dessa egnahemsägares fastigheter och 4%-! &/,+(%--%4 #%#),)! ,).$16)34 345$%.4 ) "52-! sjÜstranden. De husägare som närmast berÜrdes utvecklade nu ett febrilt fÜrsvar fÜr fügellivet och särskilt fÜr det strandnära fügellivet. Det var som om de alla i ett slag blev ornitologer. Men visst fÜrstod folk att det i realiteten var deras intresse av att vara i besittning av strandtomter, som striden gällde. Som Marx sa, intresset ljuger aldrig.

Nügot liknande hände, när planerna pü Botniabanans fÜreslagna sträckning Üver Umeälven blev offentlig. Markägare och ornitologer fÜrenade sig i sitt motstünd FIBSEX SJU mot järnvägens fÜreslagna sträckning. Deras argument var i huvudsak att tügtraOmslag: Av Botox. fiken skulle stÜra fügellivet i Umeälvens delta, som klassats som ett Natura 2000omrüde. Den 26 april meddelade miljÜdomstolen i Umeü att Botniabanan für byggas i utkanten av Umeälvens deltaomrüde. Mündagskvällen den 30 april samlades 68 markägare, som var emot den fÜreslagna dragningen av Botniabanan i Degernäs och beslÜt att miljÜdomstolens dom ska Üverklagas till miljÜÜverdomstolen. Det mest troliga är att dessa markägare fÜrlorar, pü liknande sätt som när ÖrnskÜldsviks kommun inte gav vika fÜr nügra fü husägares krav pü att fü ha strandtomter som de inte ägde. Men hade det intresse som dessa husägare i ÖrnskÜldsvik och markägare i Umeü representerar varit tillräckligt stort, lüngvarit och mäktigt och om dessutom fügellivet varaktigt kunnat kopplas samman med detta intresse, sü har det bildats en bestüende ideologi, en ornitologisk kyrka, fÜr att fÜrsvara dessa intressen. VarfÜr skriver jag nu om detta? Jo, fÜr att fÜrstü hur ideologier uppstür ur starka materiella intressen och skyddar dem. Det hjälper oss till exempel fÜrstü varfÜr USA-imperialismen fÜr närvarande ocksü har och propagerar en sionistisk ideologi.

Sionismen tjänar i huvudsak deras intressen. Ideologier uppstür ur materiella intressen, det är grunden, men de uppstür inte i ett kulturellt vakuum utan hämtar tankeelement och sin färgklang frün det omgivande samhällets kultur. Tankeelement sugs upp eller stÜts bort, betonas av, smälts om, vävs samman med och fÜrvandlas av de dominerande materiella intressena till en tjänande ideologi. De privilegierade fÜrsÜker alltid drapera sina handlingar i hÜga ideal. Till exempel imperialismen har dolt och dÜljer maktansprük och jakt pü rüvarukällor bakom motiveringar som spridande av civilisation, mänskliga rättigheter och demokrati.�

kenneth lundgren

Bild: Eva Wernelid.

Medarbetare: Kenneth Lundgren

Ă…lder: 63.

Bor: Gullänget i ÖrnskÜldsvik.

Yrke: KonstuktĂśr.

Du är ny ordfÜrande i FiB/K. Hur känns det? – Ansvarsfullt men roligt.

Vad saknar du i tidningen? Vad gillar du? – Det vi haft fÜr litet av är skarpa reportage om Sverige. FÜr oss som har smü resurser är detta svürt men pü sistone tycker jag mig märka en klar fÜrbättring. FiB/K har nästan alltid varit bra pü skapa och skaffa oss bra utrikesmaterial. Det jag alltid läser i Folket i Bild är Myrdals skriftställning och Isakssons om film.

Vad gÜr du pü fritiden? – Jag arbetar fackligt, bland annat som ordfÜrande fÜr SIF-avdelningen i Mellannorrland.

Sü en hel del av fritiden gür üt till detta. Dessutom sitter jag i den Kooperativa bokhandeln Örnens styrelse. Men det viktigaste jag gÜr pü fritiden är att efter fÜrmüga arbeta med FIB/K avdelningen i ÖrnskÜldsvik med tidningsfÜrsäljning och fÜrsÜken till att bilda opinion mot USA: s krig i Väst- och Centralasien. Dessutom är solidaritetsarbetet med det palestinska folket och mot sionismen viktigt. Eljest läser jag ganska mycket.

foto: hillevi nagel

fibsverige

fibjordenrunt gunnar olofsson

fib 5

globalt

> I Burma (numera Myanmar) anklagas United Nations Economic and Social Commission for Asia and the Pacific (ESCAP), vars huvudmål är att hjälpa Asiens fattiga och marginaliserade människor, för att genom ett utvecklingsprojekt stödja militärjuntan i landet. ”ESCAP hjälper den burmesiska regimen att få pengar till ett vägbygge som involverat tvångsarbete och konfiskering av mark” säger Kevin Heppner, grundare av Karen Human Rights Group (KHRG). En del av vägen skall ha byggts genom risfält tillhöriga människor ur minoritetsfolket Karen, en folkgrupp med lång tradition av, delvis väpnat, motstånd mot centralmakten. Ingen kompensation har utgått till bönderna, som i stället tvingats att både bygga väg och diken. FN:s kontor i Burma har förnekat alla anklagelser och sagt att man arbetar ”strikt enligt basala humanitära principer”.

Bland svenska demokratiivrare väcker situationen i Burma inget intresse, och ingen riksdagsmotion om landet har behandlats sedan 2002.

> Den 8 maj undertecknades till sist ett avtal om självstyre på Nordirland. Premiärminister blir den ökände ledaren för unionisterna i Democratic Unionist Party (DUP), Ian Paisley, och biträdande minister Martin McGuinness, allmänt betraktad som andre man i det Irish Republican Army (IRA) närstående Sinn Féin. Överenskommelsen utgår från det så kallade Långfredagsavtalet, godkänt i en folkomröstning 1998 och i sin tur en fortsättning på kompromissen från 1921, då sex grevskap i det så kallade Ulster undantogs från självständigheten något som ledde till ett uppslitande inbördeskrig. Principerna i avtalet är • att Nordirlands ställning, som en del av en fortsatt union med Storbritannien eller av ett självständigt enat Irland, skall avgöras av Nordirlands befolkning, • att självstyrande demokratiska institutioner skapas i Nordirland, • att Nordirland upprättar ett nära samarbete med republiken Irland.

Protestanterna, hittills i majoritet i det segregerade samhället, hotas med tiden av ett demografiskt problem, då katolikerna föder fler barn. Frågan lever vidare...

Ian Paisley ler efter det nya avtalet. Men hur länge varar glädjen?

> De nyliberala reformerna i Indien har officiellt lett till en minskning av fattigdomen: siffrorna bygger bland annat på att man sänkt nivån på en vuxen persons förväntade behov av näring från 2 400 kcal till 1 890 kcal per dag, och den som tjänar minst 11 rupier per dag – mindre än kostnaden för en flaska mineralvatten – anses ha lämnat fattigdomen bakom sig. Fallande bomullspriser och dålig avkastning på dyra, genmodifierade, grödor har fått tiotusentals bönder att ta livet av sig – många med hjälp av Monsantos patenterade växtgift. Enligt författarinnan och aktivisten Arundhati Roy befinner sig Indien nu i ”ett regelrätt krig där båda sidor väljer sina vapen”. Situationen påminner om den i Colombia, där militär sätts in mot civila protester samtidigt som ”multinationella företag i tysthet ger sig av med mineraltillgångarna”.

Arundhati Roy menar att det nu råder ett regelrätt krig.

> I Brasilien har indianledare upprörts över att påven Benedictus XVI under ett besök i landet sagt att den romersk-katolska kyrkan ”renat” indianerna och att ett återupplivande av deras egna religioner skulle vara ett steg tillbaka. Indianerna hade, sade påven, välkomnat ankomsten av europeiska präster eftersom de ”i tysthet längtat” efter kristendomen. I själva verket dog miljoner indianer av massmord, slaveri och sjukdomar som ett direkt resultat av europeisk kolonisation från Christofer Columbus (1492) och framåt. ”Det är arrogant och respektlöst att betrakta vårt kulturarv som underlägset deras” säger Jecinaldo Cabral/Sateré Mawé, chefskoordinator för den amazonindianska gruppen Coiab. Prästerna välsignade conquistadorernas övergrepp, något som sedermera fick den förre påven, Johannes Paulus II, att 1992 tala om ”misstag” begångna under evangelisationen av Amerikas ursprungsbefolkningar, Sanningen är att ”staten använde kyrkan för att göra det smutsiga jobbet, något man redan bett om ursäkt för” konstaterar Dionito José de Souza, ledare för Makuxi-stammen. ”Tar påven (nu) tillbaka kyrkans ord?”

Benedictus XVI:s resa i Latinamerika och Karibien har haft som främsta syfte att stärka den katolska kyrkans vacklande ställning i traditionellt katolska länder.

Makuxi-indianer som i tysthet längtar efter kristendomen.

Rättelse WTO-uttalandet om slavmarknad i Afrika (FiB Globalt nr.

5/07) kan vara en planterad anka. Se vidare på sid 7.

fibnoteratintervju »Jag skulle inte ligga med Göran Persson.

Inte ens om han vore kvinna.« eric fichtelius svarar på frågan var gränsen går mellan rollen som granskande journalist och polare med makten under en föreläsning på journalisthögskolan i stockholm. samtidigt sjunker priset på hans bok om göran persson, aldrig ensam, alltid ensam. när den släpptes kostade den 318 kronor. i dag har den priset 169 kronor och häromdagen körde bokus en specialkampanj och sålde den för 49 kronor styck.

122 000 Så många irakiska barn dog 2005. Hälften av dem under den första levnadsmånaden. Sedan USA invaderade och ockuperade Irak har fyra miljoner irakier, hälften av dem barn flytt från sina hem. Barnadödligheten i Irak har ökat med 150 procent. Allt enligt internationella Rädda Barnen.

”Det förekommer inget krig. Det som förekommer är motstånd bland några av de fattigaste och mest sårbara människorna i världen, riktat mot en fortgående, olaglig ockupation som bedrivs av världens fjärde största militärmakt, vars massförstörelsevapen omfattar allt från multipelbomber till vätebomber och vars politik belönas med ekonomiskt stöd från världens enda supermakt.”

john pilger om gaza.

»Lobbyisterna arbetar inte för det nya.

Lobbyisterna arbetar för det gamla.

Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna. « Göran Persson, (från den 1 augusti senior konsult hos PR-byrån JKL) i sitt sista stora tal som partiordförande på den socialdemokratiska partikongressen i mars. Talet fortsatte sedan med: ”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något till de som kommer efter än det vi ärvde. Och då krävs det politik.”

”En stor tragedi för världen.”

Den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter skräder inte orden om den avgående premiärministern Tony Blair. The Independent (19/5).

»Jag anser det helt klart att det var USA som drev fram Natos bombningar i Serbien. Skälet, som angavs vara etnisk rensning, var en politisk bluff som i efterhand förvandlats till en sanning. Det var ju en motsvarande bluff som USA använde för att anfalla Irak. Ur folkrättslig aspekt ser jag ingen skillnad på att angripa Serbien eller Irak. Jag visste ett år i förväg att USA skulle starta krig mot Irak och grundskälet är naturligtvis makten över oljan.« Bo Pellnäs översten av första graden Interjvuas i senaste numret (2/07) av Tidskriften Hemvärnet.

»Då skulle jag vilja utmana den svenska försvarsministern att vandra över ett fält där en så kallad säker klusterbomb fällts.« Thomas Nash, expert på klusterbomber, Cluster Munition Coalitions kommenterar försvarsminister Odenbergs fantasier om att de svenska klusterbomberna bombkapsel 90 skulle vara ofarliga för civila eftersom de ”inte lämnar efter sig odetonerade minor”. En klusterbomb är en bombkapsel som öppnar sig i luften och sprider ut en mängd ”substridsdelar” över ett större område. I Sverige har vi Bombkapsel 90 som kan släppas från JAS 39 Gripen.

”Deras krav på 4 000 kronor motsvarar 15-20 procent på ett år. Att kräva det är inte att ta samhällsansvar.”

Lkab:s personalchef Mats Persson till LO-tidningen. Förre direktören Lars-Eric Aaro ökade sin lön i fjol med 37 procent. Lkab:s verkställande direktör Martin Ivert har idag en månadslön på cirka 300 000 kronor. Vinsten per anställd är idagsläget på 1,8 miljoner.

fibrättelse SÅ VET DU ATT ARTIKELN OM

slarvig källkritik i de globala notiserna

PALESTINAKONFLIKTEN Ă„R FRĂ…N DN

mattias hĂĽkansson,

Bilden: Israeliskt flyganfall mot Gaza. 30 skadade

Rubriken: Det är Hamas som är hotet: haja!

Annorlunda jubileum I ür är det 40 ür sedan Israel inledde ockupationen av Västbanken, Gaza, Östra Jerusalem och GolanhÜjderna.

Det är 110 ür sedan den fÜrsta sionistiska kongressen 1897, 90 ür sedan Balfourdeklarationen 1917 och 60 ür sedan FN 1947 beslÜt att dela Palestina. Det finns med andra ord all anledning att läsa vad som stod pü sid 86 i Karl Evangs och Ebbe Lindes Raslära raspolitik reaktion utgiven pü ClartÊs fÜrlag 1935. Ett kort citat som exempel pü hur antirasister argumenterade fÜr dryga 70 ür sedan: �...En del zionister hoppas pü att alla judar skall kunna sammanfÜras till Palestina, men detta är nog en romantisk utopi. Redan det faktum att judarna fÜr närvarande utgÜr minst 10 miljoner, kanske 15, är nog fÜr att fälla tanken pü samling i det lilla Palestina, som är fÜga stÜrre än Värmland och inte har pü lüngt när sü rika naturresurser. Man torde ocksü bÜra erinra om att Palestina redan är starkt befolkat, nämligen av 800 000 araber och 200 000 judar, av vilka de senare till stÜrre delen under stora svürigheter beretts rum under de senaste üren. En väsentligt Ükad immigration müste bli ett hänsynslÜst Üvergrepp mot den nuvarande befolkningen. Redan nu är slitningen mellan immigranter och de redan bofasta svür. Den som har profiterat av den sü kallade zionistiska tanken är därfÜr fÜrst och främst det imperialistiska England som für en kärkommen anledning att hülla stora truppstyrkor nära Suezkanalen fÜr att �trygga ordningen�, och som genom sitt Palestinamandat har fütt en korridor mellan Suez och Indien. En del judiska kapitalister i Palestina, som utnyttjar sina fattigare landsmäns billiga arbetskraft, har ocksü anledning se zionismen med stÜrsta välvilja. Men framfÜr allt är den zionistiska tanken om ütervändandet till det heliga landet ytterst tacknämligt fÜr de europeiska genomsnittsmänniskans tankelättja, som därigenom für tillfälle sammanknyta sitt antisemitiska fÜrfÜljelsebegär med sentimental medkänsla och religiÜsa fÜrdomar.�

�I gür larmade Mauricio Rojas i Dagens Nyheter om den socialdemokratiska �indoktrineringen� i skolan. De für nämligen inte lära sig att Oppfinnar-Jocke ensam byggde landet, utan att arbetarrÜrelsen var en püdrivande kraft.� Åsa Lindeborg undrar i i Aftonbladet den 23 maj hur nügon kan ta Rojas pü allvar.

SERAR 6iRLDSHANDELSORGANISATIONEN

ET kRLIGA 7HARTON !FRICA "USINESS &ORUM

ATT ARBETSGIVAREN ²TAR ANSVAR² FyR SIN NDIVIDENS ARBETSLIV ¯ iR ²DEN ENDA FRIA A I !FRIKA ENDAST INTRESSERADE AV FRISKA DyRREN "LI SJUK BLI AVSKEDAD² $ET NYA ATT HINDRA ATT DE UTROTAS ²$ETTA iR HELST ¯ iVEN MiNNISKOR² %NLIGT 4HE KTER SES SOM HANS PRIVATA OCH INTE SOM

fib 7 3LAVHANDEL MOT FAT TIGDOM %N NYGAMMAL AFFiRSIDm LANSERAS AV 74/´S (ANNIFORD 3CHMIDT

I gür kom senaste FiB/K hem till oss. Pü fÜrsta uppslaget med kortnotiser finns en rätt iÜgonfallande grej om att WTO ska ha promotat slaveritänk pü afrikanska Wharton business forum.

Det är onekligen ganska uppseendeväckande, sü jag satte mig och googlade lite. Det framkommer ganska snabbt att grejen är ett halvür gammal och det ifrügasätts kraftigt vem denne Schmidt representerar/om detta verkligen hänt eller om det var en hoax frün culture-jammer- aktivister, vilket bland annat hävdas frün scoop.co.nz som jag brukar lita pü annars.

Politiskt sett är det väl inte en otrolig logik att nästa steg i marknadstänket är att tillämpa även pü människor. Men bara fÜr det, betyder det ju inte att det faktiskt hänt. Antingen har FiB/K tillütit sig att slarva rejält i källkritik - eller vet ni nügot jag missat?

vi brast men är i gott sällskap gunnar olofsson Sanningen är nog att det troligen rÜr sig om en sü kallade �hoax�, det vill säga planterad anka, frün personer knutna till organisationen The Yes Men, där vür (min) düliga källkritik delas av bland annat The Wharton School of the University of Pennsylvania, som anordnade den citerade konferensen. Hur nügon kan ta sig in pü ett stort internationellt ekonomiskt mÜte och hülla ett tal i WTO:s namn är i sig själv värt en notis.

Dessutom protesterade ingen veterligen mot innehĂĽllet i talet!

ArrangÜren själv har lagt in en brasklapp, en slags dementi, där man püpekar att talarens üsikter inte nÜdvändigtvis var WTO:s, detta stür ocksü i notisen. WTO har hittills, som jag känner till, inte kommenterat det hela - och inte hotat med nügon ütgärd eller liknande vilket vore naturligt – och skulle süledes egentligen kunna fü stü till svars fÜr innehüllet i talet.

Den fullständiga sanningen är kanske inte helt klarlagd? (FÜr vidare information, se till exempel www.theyesmen.org). Dock är jag inte nÜjd med den här notisen, som bryter mot den tradition jag vill upprätthülla av klara och tydliga, kontrollerbara, notiser som inte rÜr sig i nügon slags grüzon mellan dikt och verklighet - och den borde aldrig ha publicerats.

Till sist: anledningen till att jag tog upp detta nu var att det i april hÜlls nügon slags ceremoni i Storbritannien fÜr att �fira�

200-ürsminnet av slavhandelns avskaffande, detta var en stor nyhet pü BBC men uppmärksammades inte särskilt mycket i svenska medier.

Den brittiska regeringen och kyrkan funderade, och funderar mÜjligen fortfarande, pü om man borde utfärda en offentlig ursäkt fÜr slavhandeln, vilket kanske kunde vara pü sin plats.

FÜr min egen del nÜjer jag mig att be om ursäkt fÜr en dülig text. Alla intresserade är fÜr Üvrigt välkomna att bidra till FiB Globalt med bra, och ordentligt kontrollerade, notiser.

fibintervju Kinakännaren Cecilia Lindqvist har visat vägen till Mittens Rike för generationer under nästan femtio år. Hennes budskap: ”Världen är större än Västeuropa”.

lennart lundberg text elvine lund bild Cecilia Lindqvist är sinolog, författare och fotograf och räknas som en av Sveriges främsta Kina-kännare även internationellt.

Hon bodde och studerade i Kina 1962–63 tillsammans med sin dåvarande man författaren Sven Lindqvist.

Deras gemensamma böcker Kina inifrån (1963) och Asiatisk erfarenhet (1964) väckte stor uppmärksamhet, eftersom det då fanns så få ögonvittnesskildringar därifrån.

Hon undervisade i kinesiska på gymnasiet i Stockholm 1971–94 och var först med det i Sverige, länge också ensam. Idag undervisas i kinesiska på sju gymnasier i Stockholm, två i Uppsala, i Västervik och på flera andra platser.

1989 tilldelades Lindqvist professorsstatus. 2003 blev hon gästprofessor vid Beijing Language and Culture University.

D

et var inte politiken som lockade Cecilia Lindqvist till Kina för första gången, 1962.

– Jag minns att vi blev erbjudna att åka ut och se en folkkommun. De hade ju bildats relativt nyligen och de kinesiska myndigheterna ville gärna visa upp dem. Men jag var totalt ointresserad. Varför skulle jag se en folkkommun? Jag skulle åka in till Kejsarpalatset och titta på Mingporslin.

– Egentligen förstod vi inte vad vi hade varit med om i Kina förrän vi kom till Indien och såg hur fruktansvärt det gamla klassamhället var som levde kvar där, med det oerhörda föraktet för de fattiga. Vi bodde på universitetet Shantinitekan utanför Calcutta – Tagores gamla universitet, underbart kultiverat. Där hörde vi plötsligt hur det krafsade på dörren till tvättrummet.

Det var en skrämd man som mumlade: ”Memsahib, jag ska komma in och tvätta toaletterna.” Hukande som om jag skulle slå honom. Jag tänkte: ”Res dig upp människa!” Men det gjorde han inte, han kröp runt hela tiden. Så småningom upptäckte man att det var så överallt, folk kröp och sopade golven under borden på restaurangerna. Och man såg alla dessa drivor av människor som bodde på gatorna, som låg där och sov där och sket där och åt där och allt. Det var då jag började fatta vad det var kineserna hade försökt, vad det var de ville åstadkomma.

Cecilia Lindqvist har sysslat med Kina sedan hon börjat studera kinesiska under den legendariske Bernhard Karlgren i slutet av femtiotalet. Med flera böcker, ett antal TV-filmer och en mängd artiklar, plus över tjugo

år som lärare i kinesiska bakom sig är hon också folkbildare, känd långt utöver Kinakännarnas kretsar.

– Att jag började intressera mig för Kina berodde på att jag längtade så oerhört efter något annat. Jag var rädd för att fastna i rutinerna. Det var därför det var så roligt när vi äntligen kom iväg till Kina. 1961–62 var vi i Kina och 1963 i Indien.

– Efter det stora språnget 1958 och konflikten med Sovjet, då det dessutom var ett år med missväxt kombinerat med väldigt mycket dålig planering, blev det svält. Massor av människor, miljoner människor, dog.

Minsta matbit var ransonerad, ingenting fanns. Det var så fattigt, det var inte asfalterat på vägarna, det fanns inte gatlyktor, det fanns inte cyklar. Och det fortsatte att vara oerhört primitivt väldigt långt fram, långt in på åttiotalet egentligen innan det började ske någon riktig förändring.

C

ecilia har alltså följt Kina i nästan femtio år, en tid med många omvälvningar. Hur ser hon egentligen på alla förändringar?

– Ja alltså, jag tror att det på det hela taget är en väldigt lycklig utveckling. Jag är ytterst medveten om de stora problem som finns där – skillnaden mellan stad och land är gigantisk, och den nya medelklass och överklass som nu kommer fram är lika rika som vår medelklass, samtidigt som massor med bönder lever på tusen kronor om året. Samtidigt har det skett ett paradigmskifte – hela det gamla hierarkiska och patriarkala samhället ersätts nu med ett samhälle som är

VÄLKOMME >

fib 9

EN TILL KINA

fibintervju

>

mycket mera likt vårt västerländska, baserat på individen och med individens rättigheter.

Det är en positiv utveckling. Och över fyrahundra miljoner människor har ändå lyfts över fattigdomsgränsen, en dollar per dag.

Det har kommit en medelklass på ungefär tvåhundrafemtio miljoner.

– Det har också kommit en ökad rörlighet i landet. Förut fick man egentligen inte flytta om inte flyttningen blev godkänd både av den by där man bodde och den by man skulle flytta till. Det är upphävt nu, och det har i och för sig betytt en enorm folkvandring till de stora städerna. Det här bryter också upp familjerna, för männen ligger borta i åratal.

– 1997 gjorde jag filmen Kvinna i Mittens rike för TV. Det var långt inne i landet, och där hade karlarna stuckit. Veka, svaga karlar var kvar, och kvinnorna och barnen, och de

Det har varit otäcka oroligheter, där bönder har gått till storms mot kommunkontoret med högafflar och andra tillhyggen. gamla. Men de riktiga karlarna hade gett sig iväg. En av kvinnorna berättade att hennes man hade kommit hem och haft med sig presenter första året, och andra året skickade han pengar, men han kunde inte komma hem för de hade så mycket att göra på fabriken så de fick inte ledigt – klart de fick ledigt! Nästa år var det samma sak, han kunde inte komma för han hade inte tid.

– Samtidigt får man säga att för kvinnan var detta inte en nackdel alltid. De slipper vård av frisk karl och kan ägna mer tid åt att hitta på saker, öppna eget.

Det har de också gjort.

A

Prisbeslönta böcker Tecknens rike (1989) handlar om de kinesiska tecknens uppbyggnad, historia och rötter i vardagsliv och samhälle. Fick Augustpris som årets bästa bok i Sverige. I Kina har boken rönt uppskattning för sin självständiga och nyskapande tolkning.

Qin (2006) behandlar det gamla musikinstrumentet qin och dess bakgrund i kinesisk tankevärld samt om Cecilias tid som student vid Forskningsinstitutet för qin i Peking 1961–62. Augustpris som bästa fackbok. Den kinesiska översättningen är på väg, för både Kina och Taiwan.

tt starta eget ute i byarna, är inte det svårt?

– Inte så fasligt. En god vän till mig berättade att hans arbetsplats adopterade en by och varje månad samlade in en viss summa pengar. Så åkte de ut till byn med pengarna och frågade: ”Vad är det nu ni vill göra?” Då var det till exempel fem tanter som sade: ”Vi vill börja föda upp duvor.”

De fick låna pengarna på tre år, och man hade koll hela tiden och åkte ditut och såg hur det gick. Betalade de tillbaka fick de låna nya pengar, och så fortsatte det. Det är särskilt många medelålders kvinnor som har börjat på det sättet. Man börjar kanske med att sätta på muddar på handskar, som legoarbete. Så kommer de på att handskarna egentligen inte alls är snygga och att de kan göra egna handskar. Så blir det en liten handskfabrik.

– Tanter av det här slaget är jätteduktiga, röker inte och super inte, och det betyder att pengarna inte slösas bort. Faktum är att Kina har proportionellt fler kvinnliga företagare än Sverige.

– En annan sak man måste komma ihåg är att det pågår en utveckling av en kommunal demokrati. Det började nere i Guizhou och en del andra ställen efter det att folkkommunerna hade upplösts. Då blev det stridigheter och oenighet mellan olika grupper, därför att man delade upp folkkommunernas ägodelar och då passade tjänstemännen på att sno åt sig det värdefullaste. Det blev konflikter, och folk började beväpna sig. Då sade byborna: ”Vi vill inte ha det så här. Kommunistpartiet som skulle styra byn klarar det inte, vi behöver en egen ledning.”

Och så valde de en.

– Det var början till den här bydemokratin.

Det var 1982. Sedan har det spritt sig över landet, och i slutet av nittiotalet antogs en lag om att alla byar som vill får göra på det här sättet. Då väljer de 5–7 personer på tre år i en vanlig valkampanj. Alla som är över arton år kan väljas och får välja, och det ska alltid vara en kvinna med i gruppen. Det är sluten omröstning, och man har vallängder på vanligt sätt.

– I början var det jätteknepigt, för då kom familjefadern med alla röstsedlarna i nypan: ”Här är våra sedlar, vi röstar så här.” ”Nehej”, svarade valförrättarna då, ”var och en ska rösta för sig.” Stort bråk, men till sist blev det så ändå.

– De flesta som väljs är inte medlemmar av kommunistpartiet. Det märkte jag själv på en liten rundvandring i Guilin. Jag hade två dagar, så jag tog cykeln på flodbåten och gick i land på lite olika ställen. Så cyklade jag bara rakt upp till bykontoret och gick in och frågade om jag fick ställa några frågor.

Och det fick jag göra. De tyckte det var lite egendomligt att det kom ett utländskt frun-

fib 11

timmer så där, men de svarade snällt. De berättade mycket om de stridigheter som hade varit. Och jag frågade: ”Jaha, och ordföranden, han är med i partiet?” ”Ja, faktiskt”, sade man på ett ställe, ”men vet du – han är bra!” På andra ställen svarade de: ”Nejnej, det är han absolut inte.” Systemet finns nu i 920 000 byar – det är det sista antal jag har hört. Det är största delen av det tätbefolkade egentliga Kina.

M

en det finns fortfarande en massa problem och en hel del oro på landsbygden.

– Förra året var det 87 000 upplopp, det är den siffran som återges hela tiden. Ofta beror oroligheter på att jord tas i anspråk i och med moderniseringen. Folk har kanske bott där i generationer. De äger inte jorden, men de ska få en kompensation när de blir bortkörda. Men de får alldeles för lite, och även om pengar finns avsatta för detta så stoppar herrarna det i sina egna fickor. Det har varit otäcka oroligheter, där bönder har gått till storms mot kommunkontoret med högafflar och andra tillhyggen.

– Det är en oerhört hänsynslös expropriering av land och områden, och miljöproblemen är gigantiska. Så visst finns det svårigheter. Det är snarast underligt att de håller balansen.

G

enom åren har du haft gud vet hur många elever i kinesiska. De flesta av dem har inte arbetat med Kina efter studentexamen. Vad är det då de har fått som de bär med sig resten av livet?

– En bild av världen som är mycket större.

En bild av den enda stora civilisation som har vuxit fram utan nämnvärd kontakt med oss utan har haft en självständig utveckling. Och en så djup och så rik kultur.

Den har de fått en liten glimt av, och det har de med sig. Jag tror det är viktigt att man inte bara känner till den egna lilla världen, Västeuropa som översköljs med amerikansk påverkan. Det finns så väldigt mycket mer i världen.

lennart lundberg text elvine lund foto

cecilia lindqvist (f.1932) var ordförande för Svensk-kinesiska föreningen 1994– 2005 och redaktör för föreningens tidskrift Kinarapport 1998–2004. I januari 2007 förlänades hon Konungens medalj i 8:e storleken i serafimerordens band.

fibämne

fibfolkh

I tider av sommar och utförsäljning bjuder FiB på ett temanummer om folkhemmet, med betoning på den andra stavelsen: hemmet. Den röda tråden är bostäder. Följ med.

emmet 14: Folkhemmet i fickformat I maj 1931 restes de första husen i Norra Ängby.

Egnahemsbyggandet satte fart. Peo Österholm har återvänt till Norra Ängby och mött människorna som bor där idag.

20: Folkhemmets bostäder Folkhemmets arkitektur: radhuset, det smala lamellhuset och de politiska förutsättningarna som gjorde dem möjliga. Per-Arne Skansen skriver om husbyggande och framtidstro.

25: Folkhemsresa Eve Järvestrands(f.1917) liv är en folkhemsresa.

Från torpet sorgstubben till äldreboendet. Pia Roxell har pratat med sin mormor om resan mellan bostäder och politiska epoker.

28: Folkhemmets vakthund Försvaret av public service och folkhemmet går hand i hand menar Björn Elmbrandt. Åke Kilander har mött journalisten som vägrar lalla och dutta med lyssnarna.

34: Programskiss för ett nytt Folkhem!

>

Behovet av en uppdaterad folkhemsvision är stor idag. Men vilka är då förutsättningarna för ett nytt frigörelseprojekt på boendets område?

Erik Berg skissar.

fibfolkhem

fib 15

peo รถsterholm text elvine lund bild

fibfolkhem

1932 bildade Per-Albin Hansson den första socialdemokratiska svenska regeringen. ”Folkhemmet” skulle bli ett begrepp förknippat med honom, ett samhälle för alla, utan fattigdom och misär.

Nästan exakt samtidigt begav sig unga stockholmsfamiljer ut till Norra Ängby i Bromma, med spadar, skottkärror, vattenpass och såg för att bygga en helt ny stadsdel.

Norra Ängby i korthet 1904 köpte Stockholms stad in mark på olika håll i Bromma för i genomsnitt tolv öre kvadratmetern. I Norra Ängby köptes marken från Stora Ängby Slott.

Bostadsbristen i det växande Stockholm var skriande.

Tanken var att starta en egnahemsrörelse. Drivande var borgmästaren Carl Lindhagen (1860-1946). Han var Stockholms borgmästare 1903-30. Lindhagen var inte bara mannen bakom Norra Ängby och liknande stadsdelar utan också en idépolitiker på flera områden – demokratiska fri-och rättigheter, kvinnlig rösträtt, fred, nedrustning och internationellt samarbete.

Värdestegringen i markerna runt Stockholm var snabbt. De styrande ville inte att markerna runt staden skulle bli föremål för tomtspekulation. Man vände sig till regeringen och fick efter hårda strider riksdagen att 1917 skapa ett nytt begrepp – tomträtten. Med den skulle marken bli kvar i stadens ägo men ändå låta människor bygga sina egna hus. Tomtspekulanterna rasade.

Enskede i Brännkyrka socken blev det första området att bebyggas. Därefter kom Åkeshov och Norra Ängby i Bromma socken. Folk stod i kö för att komma över en tomträtt.

Staden startade Småstugebyrån som administrerade småhusbyggandet. I maj 1931 restes de första husen i Norra Ängby. Man visste

>

Karin Ahlström i sitt rum på sjukhemmet i Blackeberg.

I mitten en bild av Bo Widne bredvid en bild tagen under byggandet av hans barndomshem.

Längst ner Nalle Ramnelius.

De gav sig iväg från mörka, trånga, ohälsosamma bostäder i innerstan för att – bokstavligt talat - bygga det nya folkhemmet.

Här skulle arbetarfamijer kunna få egna hem, med trädgård, ljus och frisk luft. I södra Bromma bodde bara burgna familjer. Här i norr skulle det vägas upp med arbetarklass.

Stockholms bostadsbrist var stor.

Lösningen blev egnahemsrörelsen. Man fick en tomträtt att bygga på.

Skötsamma arbetare fick här anvisad en tomt för att bygga sitt eget hus. Inte hur som helst. Husen var standardiserade. Det fanns nio olika typer, enplans-och tvåplans.

Man byggde på fritiden, på helger, eller kanske åkte ut efter jobbet. En del var hantverkare, timmermän, byggjobbare, murare. De hade förstås en del gratis och hjälpte andra, sina grannar. Norra Ängby sjöd av framtidstro, entusiasm. Man byggde ett nytt samhälle. Med egna händer.

Folkhemmet i fickformat.

En av dem som var med var Karin Ahlström, idag 96 år. Hon och hennes man Folke byggde på Hedebyvägen 1937. Det finns en värme i rösten när hon talar om den tiden.

– Alla brydde sig om alla. Vi hjälpte varandra när vi skulle bygga våra hus. I hela Norra Ängby var det så.

Min man var busschaufför. Vi hade också goda vänner som hjälpte oss.

Bo Widne var fem år när föräldrarna byggde. Han hjälpte till så gott det gick med egen liten skottkärra.

– Pappa var kontorist, mamma hemmafru som de flesta andra mammor. Vi fick professionell hjälp med el, vatten och avlopp. Men mammas bröder kom från Gotland och hjälpte till. Vi byggde på semestrarna

och på söndagarna.

Inte på lördagarna för då jobbade man på den tiden. Tomträtten var det som gjorde att den högre underklassen hade råd att bygga.

Arkitekturen var stram och enkel. Husen var likadana. Men det var också det som gav Norra Ängby dess karaktär. Och som senare har lett till att stadsdelen förklarats som riksintresse enligt miljöbalken.

Husen var faktiskt monteringsfärdiga. Det mesta, som takstolar, kök, badrum, var standardiserade. Men grunden fick man gräva själv, liksom resa huset.

Skolan fanns på plats från början, en stor typisk svensk folkskola med en stor asfalterad skolgård.

Föreningslivet tog fart. En idrottsförening – Ängby IF – bildades, som arbetade sig upp ända i division 3.

fib 17

>

Bilder från Ringsjövägen 20 i Norra Ängby.

Det mesta var standardiserat. Men grunden fick man gräva själ, liksom resa huset.

En idyll? Skådespelaren Ingvar Hirdwall har beskrivit sin uppväxt i Norra Ängby som ”en Astrid Lindgrenvärld, mycket naiv. Världen utanför existerade inte.”

Idylliskt så länge man höll sig till sitt. Men i söder fanns Södra Ängby, en bjärt klasskontrast till Norra.

Stig Lindvall föddes 1942 vid Ängby torg. Hans pappa var vårdare på Beckomberga och ombud för Folket i Bild. Nog kan han skriva under på idyllen.

– En viss fiendskap bland de unga i Norra och Södra fanns. För att komma till Ängbybadet var Norra Ängbybarnen tvungna att cykla genom Södra Ängby.

Det hände att vi blev överfallna och jagade av killar från Södra. Norra var arbetarklass, Södra överklass, det visste man på båda sidor. Vi fick passa oss. Men visst var Norra Ängby en idyll. Men som ung ville man göra den mindre idyllisk. Det var oerhört mycket barn. Grabbarna var uppdelade i olika distrikt som krigade mot varandra. Det var mycket bus. Men det var Andersonskans Kalle-bus, inget allvarligt. Tvärtom fanns det bland alla ungar en hederlighet, en moral

mot varandra, som man saknar idag.

Mycket barn. Även Karin Ahlströms familj växte.

– Vi hade två barn när vi byggde. Men när vi fick två till så byggde vi till.

Ty bygga till de standardiserade husen får man göra, om man bygger till inåt gården.

På samma gata växte Siv Lehnberg upp. Hon var ett år då familjen flyttade från ett rum och kök utan badrum vid Hornstull, ett område inte lika glassigt som idag.

Hennes pappa som arbetade i järnaffär, cyklade ut från stan till Ängby på kvällen, jobbade en stund på huset och cyklade sedan hem till Hornstull igen. Vem skulle orka det idag?

– Man fick en chans. Och man tog den. Det tog ett och ett halvt år för oss att bygga. Morfar hjälpte oss.

Utan hans hjälp hade vi inte lyckats med bygget.

Det var myndigheternas målsättning att nå rätt grupper i samhället, de mindre bemedlade. 1941 infördes regeln att mannen inte fick tjäna mer än 8 000 om året om man ville köpa sig en tomträtt.

Mellan 1931-1941 byggdes 1319 egnahem i Norra Ängby som därmed blev det största området av detta slag i Sverige.

Denna typ av det svenska folkhemmet har även satt avtryck i svensk litteratur. År 1989 gav PC Jersild ut Fem Hjärtan i en tändsticksask, som handlar om hans uppväxt i Norra Ängby. Han skriver att Norra

att familjerna saknade kapital. En särskild tomträttskassa skapades där man fick ta amorteringslån.

Man fick låna 90 procent av kostnaderna, resten skulle vara egen arbetsinsats.

Tomträtten varade i 60 år men möjlighet till förnyelse.

Men familjerna hade inte all kunskap som behövdes.

Småstugebyrån levererade byggnadsmaterielen, som var långt standardiserad för att underlätta. Väggarna kom i block med fönsterkarmarna insatta.

Småstugebyrån hyrde ut gjutformar. Staden ställde upp med gratis montörhjälp i 24 timmar. Därefter kunde man själv betala montören.

Kontantinsatsen var 300 kronor. Familjen måste tjäna minst 3 500 kronor per år för att få komma ifråga.

Men man införde också en övre gräns på 5 000 kronor. Detta för att man var mån om att det var de mindre bemedlade man ville hjälpa till en ny och hälsosam bostad.

Under senare år har Norra Ängby blivit klassat som riksintresse för kulturmiljövården enligt miljöbalken.

Det enkla och traditionella formspråket på småstugeområdet har accepterats av invånarna. Riksintresset har betytt mycket för att göra invånarna medvetna om stadsdelens historia.

fibfolkhem Ängby ”med sina oändliga rader identiska småhus var en blandning av torpardröm och social utopi.”

Norra Ängby idag? Folkhemsbygget säljs till högstbjudande. Tomträtterna friköps. Norra Ängby skola har varit med i diskussionerna om att bli friskola. Husen går nu för tre miljoner (enplansvillorna) och ända upp till sju miljoner De som bor i Norra Ängby idag är absolut inga brackor. En majoritet är akademiker. Idag liksom på 30-talet vill de skapa en bra miljö för sina barn. De bygger till.

Men inte hur som helst. De värnar. Johan Hallström på Mäklarhuset med kontor mitt i Norra Ängby har järnkoll på fastighetsmarknaden:

– Norra Ängby har blivit eftertraktat medelklassområde. Det finns trots allt en hel del av ursprungsbefolkningen kvar, mer än man tror. Men den fasas av succesivt. Tjänstemän och företagare är de som har råd att köpa.

Det finns fortfarande en samhörighet bland invånarna i Norra Ängby. Det kan Nalle Remnelius intyga.

Han ger ut Norra Ängby Tidning fyra gånger om året och har dessutom producerat en bok till Norra Ängby Trädgårdstadsförenings 75–årsjubileum.

– Det finns fortfarande en genuin grannsämja.

Den sämja som fanns under 30-och 40-talen var på ett sätt ’påtvingad’. Det fanns ju ingen TV. Den stora förändringen skedde egentligen 1957 när TV kom.

»I Ängby är klasskillnaderna knivskarpa.

På de längsgående gatorna mellan Bergslagsvägen och Beckombergavägen ligger envånings egnahemmen på två tre rum. Tvärgatorna har tvåvåningshus med tre rum och en utbyggd glasad veranda, så kallat blomsterrum. Norr om Beckombergavägen bort mot Kyrksjön ligger de något rymligare tjänstemannavillorna.

Söder om bergslagsvägen uppe på bergknallarna ovanför Ängbybadet bor de riktigt välbärgade i stora vita villor. De största husen på Ängbyhöjden liknar veritabla slagskepp med balkonger och terasser i flera plan. Ett hus har till och med tennisbana på taket. Ett annat håller sig med egen telefonväxel och har, beroende på tillgång, mellan fyra och sex hembiträden.

Jag glömmer förstås lätt att det finns de som bor sämre än vi. Innevånarna i hyreshusen borta vid Åkeshov räknar vi inte riktigt som fullvärdiga medborgare. Ännu lägre befinner sig de stora familjerna i Tranebergs barnrikehus. Och längst ner på skalan står förutom patienterna på Beckomberga de stackars barn som bor på Blackebergs barnhem.« Ur Fem Hjärtan i en tändsticksask, roman av PC Jersild.

Siv Lehnberg bytte så småningom upp sig från en enplans till en tvåplansvilla och som vuxen köpte hon själv ett hus i Norra Ängby.

Dessförinnan fanns det ett rikt föreningsliv.

Men Siv Lehnberg, vars familj så småningom bytte upp sig från en enplans till en tvåplansvilla och som vuxen själv köpte ett hus i Norra Ängby, säger: – Norra Ängby har gjort en klassresa. Husen har under min levnad gått från 800 kronor till fem miljoner. Jag minns att pappa bara hade 500 så han lånade 300 av en släkting. Karin Ahlström på Hedebyvägen bodde tio år ensam i huset efter det att hennes man gått bort men sålde för några år sedan och flyttade till

pensionärsbostad i Blackeberg, stadsdelen allra närmast Norra Ängby.

– Huset gick fort att sälja, konstaterar hon.

Karin Ahlströms ord ringer igen i mina öron: – Alla brydde sig om varandra. Vi hjälpte varandra. Jag trivdes jättebra.

peo österholm är journalist och uppväxt i norra ängby. elvine lund är fotopraktikant på fib.

fibfolkhem fibinrikes

hur lortsverige byggdes bort

Radhuset fick inte något stort genomslag i Sverige förrän fram på 60-talet. Enstaka experiment fick stor uppmärksamhet, men ingen större efterföljd: Kvarnholmen i Stockholm, kvarteret Bokbindaren på Munkebäcksgatan i Göteborg, och inte minst det riksbekanta området på Ålstensgatan i Bromma, dit Per-Albin flyttade 1932. På bilden ser vi Kvarnholmens bostadsområde. Foto: Carl Gemler, KF:s bildarkiv.

Det smala lamellhuset blev till en början den dominerande hustypen, främst i Stockholm med Hjorthagen som det mest konsekventa projektet. Sju-tio meter djupa huskroppar, där lägenheterna fick ljus från minst två håll. Foto: Nacka Foto KF:s bildarkiv.

fib 21 per-arne skansen text

F

olkhemsbygget inleddes sedan socialdemokraterna kommit till makten 1932. Det finns en tendens hos till exempel arkitekter att framhålla sin egen ledande roll i utvecklingen, och hos politiker att själva anse sig ha styrt skeendet.

På nätet ser jag att Timbro publicerar en ”studie” som framhåller att det minsann fanns andra ”välfärdsprojekt” före folkhemmet, gärna då med liberala drivkrafter. Jo visst, men nu talar vi inte om brukssamhällen där patron ordnade med barnkrubba, flickhem, skola, affär och kyrka. Drivkraften bakom folkhemsbygget var den arbetarklass som förde fram Per Albin till makten, och bakgrunden var de trånga och ohälsosamma lägenheter som så många tvangs bo i. Den Bostadssociala utredningen påbörjade sitt arbete 1933 och höll på fram till 1945, med delutredningar som till exempel ”Köket” ”Toaletter och badrum”, liksom regelverk med lånebestämmelser som styrde byggandet åt önskat håll. Som trångbodda betraktades lägenheter med mer än två boende per rum, köket oräknat. När Bostadssociala

Folkhemmet var förstås inte bara bostäder Det finns gott om offentliga byggnader att beskåda, även om många av dem har blivit ombyggda och modifierade – förvanskade om man så vill: Butiker, fabriker, torg och centra, folkparker, biografer, hotell och restauranter.

Surahammar var ett brukssamhälle där den svenska järnmalmen gjöts och smiddes till järnvägshjul och rikedom under Folkhemmets årtionden. Nå, än lever väl samhället, och letar man sig fram genom de stillsamma villa- och egnahemsområdena dyker plötsligt en säregen och sevärd byggnad upp: Kommunkontoret, och särskilt sessionssalen, som hänger fast vid huvudbyggnaden nästan som en främmande farkost som har dockat fast. Själva kontorsdelen i gult tegel påminner om den skola jag gick i som barn, men från andra våningen, ovanpå entrén går en gångtunnel över till en läcker, rundad ”ask” som vilar på smala vita betongpelare: Klädd i blått, med ett band av gjutna blockfönster upptill på den svängda delen, och med stora fönster i vinkeln mot nordväst.

Från 1951 är denna byggnad: Den ritades som ett extraknäck av Eskil Sundahl, till vardags chef på KF:s arkitektkontor.

Det är en skapelse som utstrålar bygdens och Surahammar.

Kommunalhusets sessionssal.

utredningen lade fram sitt slutbetänkande 1945 var ungefär var femte lägenhet överbefolkad enligt den normen. 1960 när folkhemsepoken kan anses avslutad hade andelen sjunkit till 8 procent.

En förutsättning för att kunna bygga bort bostadseländet var en långt driven standardisering av byggelement och byggteknik. Den processen med till exempel arbeten om kökets standardisering hade inletts redan före Stockholmsutställningen 1930, av bland andra Sven Markelius och Eskil Sundahl.

I kampen mot mot Lort-Sverige prioriterade man kök, badrum, varmvatten och tvättstugor.

KF:s arkitektkontor – som växte till Sveriges, största liksom HSB:s tekniska kontor, kom att stå för mycket av planering och projektering.

KF:s arkitekter var tongivande och på ett sätt ledande, men stod egentligen inte för så många bostäder. Tonvikten låg på kooperationens butiker och fabriker, och de bostäder kontoret projekterade var i huvudsak bara för de anställda.

ortens självkänsla. Vacker i linjerna, ett blickfång, men sparsmakat och elegant, och inte överdådigt och skrytsamt som många andra kommunhus från senare decennier.

Som så ofta med nyskapande byggnader finns det ett glapp mellan form och praktisk funktion.

Sabine Dahlstedt, kommunsekreterare, visar mig runt och berättar att sessionssalen ursprungligen var klädd utvändigt i mosaik av skiftande blå kulörer (kan beskådas på vykort från tiden). Det var

Radhusen och lamellhuset på Kvarnholmen för tjänstemän respektive arbetare i kvarnarna var Sveriges första standardiserade bostadsbygge.

Sedan följde flera områden, till exempel vid gummifabriken i Gislaved och i Gustavsberg, där man byggde såväl radhus som punkthus och egnahem för keramikfabrikens anställda.

Den standardiserade folkbostaden kom att bestå av minimum två rum och kök samt anständiga hygienutrymmen.

För kökets del betonades att man inte skulle behöva passera det för att komma till matplatsen.

För kök i staden förordades det parallellställda ”laboratorieköket”. Badrum och toalettrum måste ha vädringsmöjligheter och goda ljusförhållanden och lades därför mot yttervägg.

Ritning över hyreshus från 1934. Det smala lamellhuset hade ursprungligen flyttbara väggar. För maximal flexibilitet.

dock inget material lämpat för svenska vintrar, och fasaden ramlade så småningom av bit för bit. Nu är mosaiken ersatt av plåtprofiler i ungefär samma blå nyans, men givetvis utan den lyster som mosaiken gav. Ventilationen har med tidens ökade krav blivit otillräcklig. Kommunfullmäktiges ledamöter tycker det är varmt och instängt under mötena, berättar Sabine Dahlstedt.

– Vi skulle behöva installera ny ventilation, och även modern konferensutrustning, men vill inte göra det på ett sätt som står i strid med arkitektens ursprungliga intentioner. Det är ett dilemma.

Hur som helst, här står ett hus som vittnar om en annan tid, då framtidstron ännu var obruten…

per-arne skansen är 53 år, boende i ekerö. arbetar till vardags med utveckling och avveckling av it-system.

fibämne fibrätt&rådligt

FÄNGELSE I FOLKHEMMET Daltades det för mycket med brottslingarna? ingemar folke text

N

är jag började sitta ting vid Stockholms tingsrätt för 35 år sedan, startade rundturen i världens största domstol på en brottmålsavdelning. Mitt första intryck av påföljdsval och straffmätning i tingsrätten kunde bekräfta vad folk i allmänhet sade, att det daltades för mycket med brottslingarna. Men sådana domar hade stöd i lagen. Tanken att straffet skulle vara till bättring var alltjämt en ledstjärna. Om det inte var fullkomligt uteslutet att brottslingen kunde anpassas till ett laglydigt liv genom alkohol- eller narkotikaavvänjande behandling i kombination med en stadig person som kunde övervaka honom, blev påföljden i allmänhet skyddstillsyn med föreskrift. Och var den åtalade tidi-

det konkreta brottets straffvärde och bestämma ett straff eller en annan påföljd som står i proportion till detta straffvärde. Såväl förmildrande som försvårande omständigheter exemplifieras i lagtexten.

Samtidigt ökade det genomsnittliga fängelsestraffets längd påtagligt. Det intressanta är att detta slog igenom redan innan lagändringen hade antagits av riksdagen. Domstolarna visade sig mer trendkänsliga än vad mången trott. 1992 minskade utrymmet för att döma till psykiatrisk vård, vilket ledde till fler fängelsedomar.

Under åren därefter har andra lagändringar motverkat en drastisk ökning av antalet intagna i fängelse.

Samhällstjänst infördes och kunde dömas ut tillsammans med frivårdspåföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn.

Kombinationen med ett visst antal timmar oavlönat arbete ansågs skärpa dessa påföljder på ett sådant sätt att domstolarna kunde låta bl.a. många rattfyllerister slippa den traditionella fängelsemånaden. Vidare infördes möjlighet att avtjäna kortare fängelsestraff genom elektronisk boja.

Antalet samtidigt intagna i kriminalvårdsanstalter är nu ungefär lika stort som för 40 år sedan.

Fängelseklientelet har dock blivit mer homogent. Där finns färre korttidsdömda svensson och fler långtidsdömda kriminellt identifierade personer än förr.

Livstidsdömda får idag vänta ungefär dubbelt så länge på frigivning efter nåd som för 40 år sedan.

Saknar jag ”daltandet med brottslingarna”?

Att låta folk vind för våg gå ner sig i kriminalitet och missbruk, medan samhället i stort sett bara ser på; det kan inte vara något ideal för folkhemmet.

Vad jag däremot kan sakna är den klockartro på människans förmåga att resa sig och andra ur eländet, på det goda exemplets makt, på förlåtelsens läkande kraft som präglade de straffrättsliga reformerna under 1900-talet fram till 80-talets slut.

Att låta folk vind för våg gå ner sig i kriminalitet och missbruk, medan samhället i stort sett bara ser på; det kan inte vara något ideal för folkhemmet. gare ostraffad, skulle det mycket till innan domstolen valde annan påföljd än villkorlig dom. Kom han sen tillbaka, hände det inte alltför sällan att man lät den villkorliga domen omfatta även det nya brottet.

Rätten fick nästan alltid en personundersökning om den åtalade. Det var så gott som obligatoriskt i mål där den tilltalade riskerade strängare påföljd än böter.

Domstolen visste därför en del om hans person. Den gällande lagen om personutredning i brottmål gör sådan utredning snarare till ett undantag.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i föreningen fib-juristerna. (www.tffr. org är adressen till föreningens tidskrift för folkets rättigheter)

Brottsbalkens regler om påföljdsval och straffmätning ändrades på ett genomgripande sätt i slutet av 1980talet. Att straffet helst skulle innehålla något slags behandling med siktet inställt på den dömdes förbättring var ett ideal som kom mer eller mindre i bakgrunden. I stället erkände lagstiftaren att straffets ändamål var att tillfoga den dömde ett obehag i form av böter eller frihetsberövande. Domarens uppgift blev att mäta

fib 23

Biblioteket i Klintehamn solveig giambanco text ewa wernelid foto I mer än hundra år har det varit inrymt i det nu kulturminnesmärkta Donnerska huset. Sedan fyra år besöker vi nästan dagligen biblioteket när vi är på plats.

Det första som slog mig var den tematiska exponeringen av böcker i trapphuset och i fönstersmygarna. Jag blir ofta positivt överraskad av konstellationerna och upptäcker något nytt. Här kan vi få en bok inom ett par dagar om den inte finns inne. Samarbetet mellan filialerna på ön är smidigt.

Det var i början av sommaren för tre år sedan som bibliotekarie Eva Georgson för första gången gick upp för den slitna I Nordisk familjebok, 2 uppl.1907 kan om läsa att ”folkhem” definieras såsom: stentrappan. Tillsammans med kollegor ”Ställe, där mindre bemedlade få mot en ringa avgift tillgång till böcker, tidfrån Stockholm var hon på studiebesök på ningar och skrifmaterial”.

Gotland.

– Att komma in här var som att komma om året hålls en intensiv barnboksvecka över hela ön. till en annan värld. Jag arbetade då på ett förortsbibNågra riktiga bokslukare kan hon inte spåra idag. liotek i Stockholm där man eldade på böckerna, där – I dag vet de flesta tioåringar så mycket. De lever i personalen hotades och personalmötena mest handen så överexponerad värld att det stora suget efter att lade om säkerhet och arbetsmiljö. Jag kunde inte förstå veta och förstå inte verkar finnas kvar. att de vackra väggmålningarna inte var nedklottrade Eva Georgson arbetar i folkhemsk anda. Räds inte och att man kunde att ta ordet folkbildning i sin mun. Folkhem var den ha blommor på borursprungliga benämningen på ett enkelt folkbibliotek: det. Vi som inte ens en lokal dit vanligt folk kunde gå för att söka kunskap. kunde ha en penna Nu även via internet. framme. Så annorBiblioteket har trogna tidningsläsare som kommer lunda det var. varje dag när biblioteket öppnar och ungdomarna En tjänst var ledig. dyker upp efter skolan för att låna datorerna.

Bibliotekarie Eva Georgson.

Eva sökte och fick Eva planerar läsecirklar i tjej- och killgrupper. Hon vill den. utgå från något som intresserar och som kan föra in på Biblioteket borde ha fler besökare anser hon, med mer avancerad läsning. Läser du en bok läser du flera. tanke på den unika miljön, bokbeståndet och de gene– Tjejerna efterfrågar sanna historier. Om kvinnorösa öppettiderna. förtryck och problem. Det ska ha hänt. Killarna läser Kanske kan Viveka Falck, biblioteksassistent och klassiker och historiska romaner. Vi tillgodoser dem ansvarig för barnverksamheten, skapa läsberoende. också med tidningar om motorer och traktorer, vi är ju Barnböcker lånas mycket, omkring 45 procent av den landsbygd. Jag hoppas att det aldrig, aldrig blir tal om totala utlåningen. Viveka har sagostund i himmelavgiftsbelagda lån. Det är en rättvisefråga. Alla ska ha sängen tio gånger per termin, ser över bokbeståndet, tillgång till böcker. informerar om nyutkommen litteratur och deltar i de solveig giambanco är frilansskribent. seminarier barnbokskonsulenterna arrangerar. En gång ewa wernlid är fotograf.

Handelsmannen Jacob Niclas Donner lät bygga fastigheten i slutet av 1700-talet.

I stora salen med den vackraste kakelugnen hålls författarmöten, konserter och mindre utställningar. De mindre rummen, med sköna läshörnor, är som gjorda för att läsa tidskrifter och tidningar. Eller så kan man bara vandra på breda golvtiljor mellan rummen och betrakta de unika väggmålningarna.

Under de hektiska sommarmånaderna är det hausse.

Då registreras en tredjedel av lånen. Förra året registrerades cirka 25 000 lån och det är en hög siffra med tanke på befolkningsunderlaget, omkring 1500 invånare i upptagningsområdet. På Gotland finns sexton bibliotek, bokbussar och skolbibliotek som ligger mycket bra till i utlåningsstatistiken jämfört med övriga landet.

fibfolkhem

Förr var flertalet av hyresgästerna i huset barnfamiljer. Nu bor här mest ensamhushåll som vill äga sin bostad.

På mormor pia roxell text eva wernlid bild

Eve Järvstrands liv är en folkhemsresa.

En berättelse om att leva och bo i en föränderlig tid. Om hur så mycket har förändrats, men ändå inte.

fib 25

De som säger att kvinnor inte jobbat i alla tider vet inte vad de talar om, menar Eve Järvstrand som sett hur kvinnors oavlönade hemarbete och lönearbete förändrats.

s gata S

tig på, stig på, säger mormor när hon öppnar dörren och hälsar oss välkomna med en rejäl kram.

Trots att hon är inne på sitt nittionde år ger hon inte ett skinntorrt och bräckligt intryck. Tvärtom. Hennes röst studsar mellan väggarna och hennes famn är stadig och varm. En svag doft av niveakräm och tvål, mjuka händer. Den nätta tvåan hon bor i sedan drygt tio år är ljus och luftig och trivsamt inredd med gammalt och nytt. Den är alltid välstädad. Är det ett osynligt arv från förr? Då när städningen av hemmet var ett sätt för

arbetarklassens kvinnor att bevara sin värdighet genom att hålla fattigdomens kränkande lukt borta. Sådant sitter i, kanske i generationer.

Det var i ett dragigt torp på ön Runmarö i Stockholms skärgård som mormor såg dagens ljus. Året var 1917 och ute i världen rasade första världskriget. På andra sidan Östersjön pågick ryska revolutionen. Torpet kallades för Sorgstubben. Där bodde hon med mamma, pappa och tre syskon. Pappa Charles jobbade med olika tillfälliga påhugg som potatisplockare, hantlangare vid något bygge eller vid zinkfabriken som då fanns på ön. Mamma Maria skötte barnen och gick som hjälpfru åt herrskapsfolken som firade sommar genom att dra vita lakan över möblemanget i sina stadsvåningar och åka ut till sommarnöjet på ön.

– Betalningen var bara småslantar. Men ibland ville fruarna visa sin godhet med små gåvor. Det kunde vara en avlagd barnvagn till lillbrorsan eller en kappa eller klänning de tröttnat på. Mamma hon neg och tackade. Hon tog vara på allt och sydde om kläder så

>

fibfolkhem

>

att de passade oss barn. Familjen flyttade in till Stockholm när mormor var nio år. Den första tiden hyrde de undervåningen i ett hus i Duvbo, norr om staden. Mormor skrattar högt åt minnet.

– Jag glömmer aldrig åsynen av den där konstiga men underbara saken som satt ovanför kökets zinkbänk, en sådan lycka med en kallvattenkran! Du förstår, det här med vattenkran i köket var ett så stort genombrott i kvinnors liv, ja, nästan större än rösträtten!

»Du förstår, det här med vattenkran i köket var ett så stort genombrott i kvinnors liv, ja, nästan större än rösträtten.«

spel bakom de faluröda planken. Men någon idyll var det knappast när mormor bodde där.

– Vi slapp i alla fall dasset på gården eftersom vi hade en vattenklosett i trapphuset. Men oj, så trångt och eländigt det var i de gamla kåkarna. Och mamGanska snart gick flytten till Södermalm och en tvåmornas eviga slit vid den vedeldade tvättgrytan på rummare vid foten av Åsöberget. Kvarteret med sina gården…. röda kåkar är idag kulturminnesmärkt och utanför Rösten blir stram samtidigt som det inte går att ta mormors gamla hus står en stadsjeep parkerad. De miste på ett stänk av stolthet när mormor berättar om som nu bor där vårdar sitt privilegierade boende väl sin mors förödmjukelser: med Gustavsbergskrus i fönstren och klingande vind– Särskilt minns jag den råkalla vinterkväll då hon kom hem alldeles blåfrusen och stel av köld. Det var någon fru uppe på Östermalm som hade låtit henne stå och tvätta utomhus hela dagen. Hon hade så mycket is i kjolarna att hon inte tilläts ta plats inne i spårvagnen hem. Fick stå baktill på spårvagnen och frysa hela vägen hem.

Som för att lugna sig själv stryker mormor en hand på ett litet sorgset vis över sitt silvergråa hår. Hon fortsätter berätta om sina år i Sofia folkskola och sin omtänksamma lärarinna.

– Hon tyckte att jag skulle läsa vidare på den tvååriga handelsutbildningen. Hon sa till mamma att hon tyckte jag hade läshuvud och erbjöd sig att ur egen ficka betala studiematerialet för mig.

Mormor minns sin barndom i torpet Men mamma hon sa tvärt nej.

Sorgstubben. Idag är stugan renoverad och utbyggd och används som fritidshus av en Varför gör en mor så? Var det en rädsla för att familj som annars bor i Saltsjöbaden. känna sig underlägsen sin egen dotter? Var det därför som mormor sedan stöttade sina egna döttrar att ta studenten på sextiotalet? Men mormor rycker bara på axlarna åt alla frågor.

– Äsch, det var bara så och lika bra det. Senare när vi bodde i en tvåa i Fredhäll började jag jobba som servitris. Det var nog mycket bättre för mig än att sitta på en kontorsstol och vända papper!

En bra servitris måste både ha skinn på näsan och tycka om att möta olika sorters folk, det passade mig bra.

På fyrtiotalet flyttade mormor till Hammarbyhöjden. Med man och barn bodde hon i ett hus inte långt från det servicehus hon nu bor i. Vi beslutar oss för att ta en rullatorpromenad för att kika på huset. Och där är det - det brunröda Eve arbetade som servitris bland murvlar, konstnärer och poeter på krogen W6 i de nu rivna Klarakvarteren. Goda egenskaper i det yrket var att ha mycket skinn på näsan (och att inte klaga över lite skoskav).

fib 27

huset med sina små lägenheter på ett eller två rum och kök. Fram till nu har det varit ett hyreshus, men när vi stöter på privatvärden vid porten berättar han att han ska sälja till hyresgästerna som bildat en bostadsrättsförening. På mormors tid var det bara hyresrätter i de nybyggda smalhusen och barnfamiljerna var många.

– Vår tvåa, som hade badkar och allt, var ju en dröm för en barnfamilj som oss, ler mormor och fortsätter: – När barnen var riktigt små var jag hemma. Det var det många andra kvinnor som också var och det fanns gott om lekkamrater för barnen. Det var en fin granngemenskap.

Så det var lite av barnens och kvinnornas värld?

– Ja, det kan man säga. Det var en ljus tid fastän det var ett sådant tryck på oss kvinnor om hur vi skulle göra rätt för oss med noggrant hushållsarbete. Det var knäskurning, syltning och saftning, storkok och krusande av örngottsband. Och inte vågade man det låta gå allt för många veckor mellan fönsterputsningarna för då kunde man få sneda blickar.

I skiftet mellan femtio- och sextiotal gick flyttlasset till den nybyggda och storskaligare tunnelbaneförorten Rågsved. Familjen hade växt med ett tredje barn och där fanns en ledig fyra. I trettiosex år blev mormor kvar och hennes barn blev vuxna och där blev hon också änka.

– Fastän jag bodde där så länge rotade jag mig aldrig.

Några bekanta hade man ju, men där var så mycket folk man inte kände. Det var som att den anonyma och lite sterila känslan som fanns när vi flyttade in aldrig riktigt ville gå ur.

De sociala problemen i Rågsved växte med tiden och många som kunde flyttade därifrån för att ersättas av människor utan andra valmöjligheter på bostadsmarknaden. Men mormors låghus var jämförelsevis attraktivt och på åttiotalet köpte en bostadsrättsförening huset. Mormor, som inte ville sätta sig i skuld, fortsatte att hyra sin lägenhet. Så i mitten av nittiotalet fick hon möjlighet att flytta tillbaka till Hammarbyhöjden.

Servicehuset var relativt nybyggt och området hade förtätats med andra nya hus med stora och eftertraktade lägenheter. Ändå kändes det som att komma hem konstaterar mormor när vi är tillbaka i hennes kök igen.

– Ja, det här är som min plats på jorden. Ibland tänker jag på hur mamma skulle tappa hakan om hon får se hur bra jag fått bo, suckar mormor. Men då skulle jag ju bli tvungen att berätta om att pigor är på väg in i de fina hemmen igen... Nej, kära mamma, det är bäst att du inte vet, säger mormor och vrider på kökskranen och tar sig ett glas vatten.

pia roxell är frilansjournalist, kulturgeograf och vårdare. eva wernlid är fotograf bosatt i skarpnäck.

Pia Roxell promenerar på mormors gamla gata.

fibfolkhem

Björn Elmbrant (f.1942) är journalist och författare. Han har skrivit Så föll den svenska modellen (1993), Dom där uppe – dom där nere (1997) samt ett tiotal andra böcker. Han har varit chefredaktör för Nya Norrland och är sedan början av 1990-talet kommentator på Sveriges Radios Studio Ett.

fib 29 åke kilander text elvine lund bild

FOLKHEMSVAKTEN Försvaret av public service och av folkhemmet går hand i hand. Det menar Björn Elmbrandt från sin post inne i Radiohuset. Åke Kilander har mött journalisten som vägrar att lalla och dutta med lyssnarna.

B

jörn Elmbrant känner vi från hans krönikor i Studio Ett i P1 på fredagarna. Där kommenterar han kunnigt, sakligt och träffsäkert den politiska utvecklingen i landet. Han verkar fast förankrad i den svenska folkrörelsetraditionen, talar lugnt och argumenterande, aldrig något trams. Så lät han redan på sextiotalet då han i början av sin bana var journalist på Aftonbladet och bevakade den tidiga Vietnamrörelsen och Russelltribunalen. Under mer än fyra decennier har han följt och analyserat utvecklingen i Sverige, skrivit artiklar, böcker och gjort radio- och TV-program.

Han tar emot i radiohuset i sitt spartanska tjänsterum med en persondator, några böcker och de vanliga kontorsmöblerna. Han gillar den nya tekniken och att sitta vid datorn och söka på nätet. Men det är inte problemfritt.

Den 14 februari i år gick Björn Elmbrant till storms mot radioledningen i en artikel i Aftonbladet. Han varnade för att Sveriges Radio håller på att erodera som kunskapsföretag och svika sin roll som public service-företag. Debatten blev lång och hård. Han kommenterar: – Poängen med public service och kvalitetstidningar är att de ger ett antal fria ”ytor” där man kan stöta på ämnen som man inte intresserat sig för tidigare, till exempel när man plötsligt i ett radioprogram som ”Människor och tro” får höra ett inslag om islamismens framväxt i Algeriet. Sådana gemensamma ytor är idag inte alls lika stora som tidigare. Mediavärlden går mot att man sitter vid sin dator, avskärmad och med hör-

lurar. Om du är intresserad av en viss sorts rosor, kan du hitta massor av sajter om just dessa. Och du kan välja ut just det radioprogram som du vill lyssna på och strunta i de andra.

Det är bra att dessa individuella val finns. Men risken är att vi blir smalare och avskärmar oss från aktivitet och reflektion över det intressanta och oväntade som kan vidga våra vyer. Public service är ingen nostalgi, det är fullt modernt. Behovet är skriande av den sortens gemensamma ytor för gemensamma frågor.

Public service-idén är inte olik föreställningen om ett folkhem som började växa fram på 1920-talet. Den förutsatte att hög som låg skulle kunna finnas på samma nivå och där mötas och utbyta tankar. Det var viktigt för sammanhållningen och för demokratin. Vem ska orientera de medborgare som bara har grundskola om det som händer i samhället om Sveriges Radio successivt monteras ned?

Björn Elmbrant ser därför hotet mot Sveriges Radio som kunskapsföretag som ytterligare ett hot mot tanken om ett folkhem, vars sönderfall han studerat i detalj i flera böcker.

Vi talar ännu om ”välfärdsstaten” och ”den svenska modellen” som var viktiga komponenter i folkhemsbygget. Men få nämner idag folkhemmet. Redan Tage Erlander föredrog uttrycket ”det starka samhället”.

– Folkhemmet måste ses i sitt historiska sammanhang och i det stämningsläge som rådde under efterkrigstiden. Det var en metafor som användes för att plädera för klassamarbete så att samhället skulle hålla

>

fibfolkhem

>

ihop och inte gå isär i olika delar. Den fattige och den obesuttne skulle lyftas upp till samma nivå som de rika. Bilden avsåg att undvika de klasstrider som fanns på kontinenten där fascister och kommunister vid den här tiden slogs på gatorna. Därför var det ingen tillfällighet att den metafor, som Per Albin lånade, tidigare hade används av starkt värdekonservativa personer som Rudolf Kjellén eller liberalen Alfred Pettersson i Påboda. Det fanns ett gemensamt intresse från olika håll att undvika klasskriget.

– Socialdemokraterna segrade i valet 1932 och kunde i koalition med Bondeförbundet börja ett reformarbete.

Folkpensionen infördes 1935 och två veckors lagstadgad semester 1938. Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan 1934 blev närmast en programförklaring för familje- och bostadspolitiken.

Socialdemokratin rymde olika synsätt på välfärdspolitiken men det var främst Gustav Möllers uppfattningar som segrade. Staten skulle ge människorna trygghet och därmed frihet att själva befria sig från vardagens ok. Då skulle de också få större möjlighet att förverkliga sig själva. Det var Möller som stod bakom företagarföreningarna i länen och som drev på för att ge hyresgäströrelsen ett dominerande inflytande.

– Gustav Möller trodde att föreningar ibland var bättre skickade än myndigheter att sköta samhällsuppgifter. Han hade en stor tilltro på medborgarnas förmåga att själva avgöra saker och ting utan statens inblandning.

När de första barnbidragen skulle betalas ut, vägrade han till exempel att gå ut i radio med förmaningar till föräldrarna att inte supa upp pengarna.

– När Kramfors kommunala bostadsstiftelse hade sitt första möte strax efter kriget, kom frågan om Byström upp. Han ville hyra men söp och chefstjänstemannen var skeptisk. Men då säger den tidigare SSU:aren och nu bostadsstyrelsens ordförande: ”Inga problem, jag ska prata med Byström.”

– Det var typiskt. Det fanns en föreställning om att man kunde förändra människor och lita på dem. Och klyftan mellan de kommunala förtroendemännen och folket var inte så stor. Trettiotalsgenerationens socialdemokrater var utvecklingsoptimister; dom skulle fixa det här. Och SSU:arna sjöng ”Vi bygger landet”.

– Idag lever vi i en utvecklingspessimism där ingenting är möjligt.

»Det fanns ett gemensamt intresse från olika håll att undvika klasskriget.« – Föreställningar om en välfärdsstat fanns tidigt även inom företagarvärlden och bland konservativa som Bismarck. Men genom att Per Albin lyfte fram folkhemmet, snodde han begreppet, det blev hans och socialdemokratins. Det är metaforernas makt. Den sortens bilder har ofta använts för att hålla ihop ett folk kring ett gemensamt mål. President Roosevelts ”New deal” är ett annat exempel.

”Nu har khmererna från P4 erövrat huvudstaden och intagit Radiohuset. Det är för det mesta radiobyråkrater som sällan eller aldrig gjort egna program, och vars tidigare publicistiska insats som lokalradiochefer varit att exempelvis skicka ut dekret om att Elvis skulle spelas varje timme. De har levt i decennier på P4, utan resurser att kunna gräva och förklara samhällsfrågor och därför byggt sina liv på att göra billig, puttrig flödesradio.

Nu är det deras människosyn som gäller. Nu ska det lallas och duttas.”

Björn Elmbrandt i Aftonbladet den 14 februari 2007.

Elmbrant framhåller att folkhemsbilden accepterades även av progressiva delar av borgerligheten och liberalerna liksom delar av arbetsgivarvärlden. Annars skulle den aldrig ha förverkligats. Striderna var hårda på arbetsmarknaden under mellankrigstiden. Det var först när SAF insåg att man inte skulle ha strejkbrytare och när fackföreningarna accepterade rationaliseringar i företagen som ett sätt att få lönehöjningar, som grunden lades för Saltsjöbadsavtalet tio år senare.

Men folkhemmet är inget ”jolmigt” begrepp där åsiktsskillnaderna suddas ut.

– Folkhemsbilden var reformistisk, var mot revolutionen. Men till sitt innehåll var den revolutionär. Arbetare och lägre tjänstemän skulle lyftas in i samhället som fullvärdiga medborgare.

– Per Albins ord att det inte skall finnas några ”privilegierade” och ”inga kelgrisar” är hårda och starkt normativa. De betyder en hel del, särskilt om man jämför hur det är idag när vi ser alltfler privilegierade och kelgrisar och klassklyftor som blir allt större och tydligare.

Och vem vill på allvar lyfta in styvbarnen från Somalia och Iran in i värmen?

Under världskriget tog försvaret och beredskapen stora ekonomiska resurser. Folkhemsbygget fick vänta till efter kriget. Björn Elmbrant menar att välfärdsstaten förverkligades främst under perioden 1955 till 1980. Först då fanns skattepolitiska möjligheter att genomföra genomgripande reformer som den allmänna sjukförsäkringen 1955 och ATP-reformen 1957.

Skolväsende, sjukvård och bostadsbestånd byggdes ut. Omsättningsskatten var viktig för att finansiera reformerna på 1950-talet liksom arbetsgivaravgifterna som infördes på 1970-talet. I boken Så föll den svenska modellen beskrivs folkhemsbyggets sönderfall.

fib 31

Björn Elmbrant, född 1942 i Malmö, journalist och författare.

– Förutsättningen för välfärdspolitiken var den höga tillväxten i industrin under efterkrigstiden men i mitten av 1960-talet hade andra länder, som slagits sönder under kriget, hunnit ikapp och industrisysselsättningen i Sverige nådde sin topp. Då kolliderade de liberala idéerna och de gamla socialdemokratiska visionerna. Det var en kamp som pågick under flera decennier där folkhemsidén urholkades från 1980talet och framåt. Jag har skildrat det som ”de små stegens tyranni”. Bostadspolitiken är ett bra exempel.

Trettiotalsgenerationen betraktade en bra bostad med vatten och avlopp, värme som en rättighet. Successivt har rättighetsaspekten urholkats och idag är bostaden närmast en handelsvara.

De flesta av de beslut som i efterhand visat sig ödesdigra fattades i största partipolitiska enighet, till exempel när kreditrestriktionerna släpptes 1985 och utlöste en låneboom eller när kronan 1991 knöts till ecun, vilket ett år senare ledde till en 500-procentig ränta.

En rad principer som Per Albins ”den starke trycker icke ner och plundrar den svage” gäller inte längre, menar Elmbrant. Han ger exempel på avregleringar som ställer folk inför omöjliga val som att välja fonder till pensionspengar eller sparkapital. Banker och mäklare tjänar stora pengar medan folket som regel förlorar. Politikerna borde klargöra för folk att riskerna i sparandet och i pensionssystemet har vältrats över från staten till individerna.

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.

Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade. /…/ Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tilllämpas även socialt och ekonomiskt.”

Per Albin Hansson i riksdagens andra kammare 1928.

>

fibfolkhem fibämne

>

folkhemsfakta Uttrycket folkhemmet användes av Per Albin Hansson i riksdagens andra kammare 1928 för att ge en socialdemokratisk vision av det svenska samhällets utveckling: Politiken inriktades på att skapa välfärd genom ekonomiska insatser och sociala reformer som främjade nya arbeten och teknisk utveckling.

Jordbrukarna gynnades genom prisstöd och ökade inkomster.

Företagarna kunde acceptera politiken genom att socialiseringskravet slopades och förhållandena på arbetsmarknaden reglerades.

Saltsjöbadsavtalet slöts 1938.

Gustav Möller blev arkitekten bakom välfärdspolitiken. Han förklarade inför valet 1928 att: ”Staten skall ej blott vara…en nattväktarstat utan också en välfärdsstat” som skall ha ”en skyldighet, en oavvislig plikt att, så långt detta över huvud taget är möjligt, skapa garantier för medborgarnas välfärd i alla avseenden.”

Huvudpunkterna i det sociala programmet rörde arbetsskadeförsäkring, sjukförsäkring, allmän folkpension, arbetslöshetsförsäkring och avskaffande av fattigvården.

Inriktningen innebar ett stort steg i socialdemokratins strävan att förändra sin karaktär från renodlat arbetarparti till ”folkparti”.

– En poäng med den socialdemokratiska generella välfärdspolitiken har varit att man fått en acceptans ända upp i den övre medelklassen för ganska höga skatter. Gustav Möller hävdade att ”endast det bästa är gott nog åt folket”. De offentliga systemen, till exempel de nya barnavårdscentralerna, skulle vara så bra att även de fina tanterna på Östermalm gick dit med sina ungar. Men ser vi på de offentliga inrättningarna idag, möter vi en ökad förslumning och nerslitning i miljöerna och människorna där arbetar med mycket små marginaler.

– Mot detta har vi folkhemsbilden – hög eller låg, rik eller fattig. De ska finnas på samma nivå. Du ska få samma sjukvård oavsett om du är miljardär eller fattig arbetare från Västerås. Det är en grundläggande jämlikhetsfråga som nog sitter ganska djupt hos gemene man. Men det finns idag ett starkt tryck från privat sjukvårdsindustri att ändra på det.

Välfärdssamhällen har nedmonterats även i andra länder i västvärlden. Hade det varit möjligt att föra en annan, mer folkhemsvänlig, politik i Sverige än i omvärlden?

– Jag tror det. Under 1980-talet fördröjde arbetarrörelsen en tid en del av de förändringar som gjordes i andra länder. Men även om vi lever i en globaliserad ekonomi, behöver det inte innebära en konvergens mellan alla länder i alla avseenden. En folkhemspolitik behöver inte innebära en lägre ekonomisk utveckling.

Det finns internationell forskning som visar att ”samarbetsekonomier” - i folkhemsideologins anda – har högre ekonomisk tillväxt än ”konfliktekonomier” där klassmotsättningarna tar sig skarpare uttryck.

– Det är möjligt att föra en mycket mer självständig politik inte bara ekonomiskt. Vi skulle till exempel inte behöva acceptera de rättsövergrepp som sker i namnet av ”kriget mot terrorismen”. Det är inte nödvändigt att godta den rättslöshet som människor utsätts för och som bakvägen håller på krypa in i Sverige. Vi skulle kunna hålla fast vid en nivå där man inte kan bura in folk utan rättslig prövning.

Björn Elmbrant är ”deltagardemokrat”. Besluten blir bättre om många deltar i dem, menar han, och berättar hur det gick till i mitten av 1950-talet då det fanns ett stort motstånd inom fackföreningsrörelsen mot omsättningsskatten. Då åkte finansminister Gunnar Sträng runt på möten i nästan varenda kommun i landet. Han övertygade folk om att utbyggd grundskola och en rad andra önskvärda reformer krävde omsättningsskatten för att finansiera dem. Så blev det då men så går det inte till nu.

Björn Elmbrant är journalist på Sveriges Radio. 2000 tilldelades han Stora Journalistpriset för ”informativa, analytiska och spetsiga perspektiv på politiska och ekonomiska frågor”.

– Förändringar drivs igenom utan större diskussion – man bolagiserar och avreglerar och det fungerar inte.

Sedan kan man inte gå tillbaka och pröva något annat.

Det går inte att backa systemet. Arbetarrörelsens styrka historiskt sett har varit en stor öppenhet, en vilja att pröva olika möjligheter. Men är man inte beredd att ändra en sak som gått fel utan bara kör tills man slår i väggen, då lönar det sig heller inte för folk att diskutera och opponera; det är förödande för demokratin.

Den svenska modellen föll inte under 1980-talet som Elmbrant skrev i sin bok 1993. Det var en förhastad slutsats konstaterar han i efterordet till 2005 års upplaga. Vi lever ännu i ett hyfsat välfärdssamhälle även om gliporna blir allt större.

– Men jag tror det är viktigt att bestämma sig för vad vi anser det viktigast att bevara i välfärdssystemet och ta striden där. Men där har socialdemokratin varit oklar vilket lett till att den deltagit i en del ödesdigra beslut.

åke kilander är frilansskribent. elvine lund är fotopraktikant på fib.

Folkhemstoppen ”Cancersjuka kan ibland må bra av att arbeta.”

Per Westerberg, riksdagsledamot (m), om varför partiet inte längre vill undanta allvarligt sjuka från sänkningen av sjukersättningen till 65 procent.

”Thatcher gjorde mycket för de fattiga i Storbritannien när hon sålde ut de statliga företagen. På det viset kunde alla köpa aktier och då äga någonting.”

”Det skulle vara som att avskriva skulderna till en spelmissbrukare” F.d MUF-ordföranden Tove Lifvendahl om skuldavskrivning för världens fattigaste länder.

Kristina Alvendal (m), kommunalpolitiker i Stockholm.

”Däremot vill jag vara ärlig mot dig och säga att vi moderater vill sänka skatten och strama åt bidragen, det kan innebära att din fru får sänkt ersättning.”

Fredrik Reinfeldt svarar en man som undrar om hans frus, som lider av multipel skleros, ersättning kommer sänkas om Reinfeldt får bestämma.

Det här är Alva Myrdals tankar från det mörka 30-talet som går igen här i dag.

Kristoffer Tamsons (m), kommunpolitiker i Södertälje, om införandet av maxtaxan.

om folkhemmet

1. ”Medan Gudrun Schyman bara förstör för Sverige, så arbetar Carl Bildt för hela världen.”

Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion. De som kortsiktigt vinner överröstar alltid de som långsiktigt har att betala. Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt. Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning.

Fredrik Reinfeldt 1993

Lars Tobisson (m)

”Den regering som i dag sitter i Norge är den mest radikala i Europa. Norge har omorienterat sin utrikespolitik: det första västlandet i världen som erkänt Palestinas regering har också slutat kräva privatiseringar av länder i tredje världen. Vid World Social Forum i Nairobi tidigare i år var det ett enda land av de rika västländerna som nämndes för att ha tagit positiva steg för global rättvisa. Det var Norge, och skälet var att Norge påbörjat avskaffandet av tredje världens illegitima skulder.”

Flammans Aron Etzler berömmer Norge i Aftonbladet på nationaldagen den 17 maj. Den norske statsministern Jens Stoltenberg är ingen Hugo Chaves, påpekar han men uppmanar oss ändå att lära oss norska.

2.

Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.

De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.

Fredrik Reinfeldt 1993

3.

Det har skrivits otaliga hyllmeter om hur den av socialdemokratin skapade välfärdsstaten perverterat förutsättningarna för traditionell normbildning och mellanmänskliga relationer, liksom för samhällsekonomisk långsiktighet.

Fredrik Reinfeldt 1995

Foto: Thor Härnqvist

Reinfeldt

fibnoterat

fib 33

fibfolkhem

programskiss för ett nytt folkhem erik berg text lina lindgren bild

J

ag föddes när folkhemsvisionen bara fanns kvar som en hastigt bortklingande underton i skolans svettluktande omklädningsrum. Ändå lärde jag mig att begreppet stod för mycket av det som jag kom att värdesätta: den trygga och öppna staden, jämlikhetstanken, skolmåltiden. Som arkitekt är det i folkhemsarkitekturen jag funnit de lågmälda mästerverken: tegelhus med genomgående lägenheter, lekvänliga stadsdelar på urberg.

Jag uppfattar folkhemmet utifrån dess praktiska resultat som ett kollektivt projekt för individuell frigörelse inom en solidarisk ram, ”utan priviligierade eller tillbakasatta”. Det var en idé formulerad i skärningspunkten mellan utopi och realpolitik.

Behovet av en uppdaterad folkhemsvision – som mycket väl skulle kunna kallas för någonting helt annat – är stort idag. På bostadsmarknaden, som det numera heter, är alla klassamhällets fållor på väg tillbaka: allmännyttan säljs ut, segregationen accelererar, gated communities växer fram, bostadsbristen kvarstår, ”köerna” är inget annat än dåliga ursäkter för ett system där bostadsbolagen väljer vilka hyresgäster de vill ha.

Vilka är då förutsättningarna för ett nytt frigörelseprojekt på boendets område? Hur ser det byggande ut som bäst understödjer en jämlik frihet? Några punkter till ett tänkbart program:

1.

politiken (eller snarare: vänstern) måste återerövra förmågan att tänka utopiskt. Folkhemmets bostadspolitiska utgångspunkt, bra bostäder åt alla, formulerades i en tid när den vanligaste boendestandarden var fem personer i en dragig etta utan vatten. Det var en oerhörd idé, som kunde förverkligas därför att den hade sådan kraft att den vann val efter val. Den bärande politiska idén idag är en småaktig krämarideologi om individuella bostadskarriärer (som, i bästa fall, när sociala ambitioner måste preciseras, antas ”utlösa flyttkedjor”).

Eftersom karriär är någonting relativt, förutsätter själva idén om bostadskarriärer skiktningar på bostadsmarknaden.

2.

bostadspolitiken måste återuppväckas från de döda. Bostadsfrågan var central i arbetarrörelsens barndom och bostadspolitiken blev ett av de viktigaste politiska verktygen. Inte bara för att det var ett sätt att ge alla någonstans att bo, utan också för att den var en metod för att sprätta upp stadsvävens klassbaserade zickzacksömmar och därför att det var i den byggda miljön som de politiska värderingarna fick sitt

fib 35

uttryck i en verklighet alla kunde se och ta på. Utan aktiv bostadspolitik förblir bostadssektorn inget annat än en marknad.

Istället för politiska åtgärder för att bryta segregationen placeras idag skulden för sakernas tillstånd på de segregerade gruppernas ”fria val”.

3.

lär den feministiska läxan. Feminismen har lyft in flera insikter av avgörande betydelse för bostadens och stadens utformning, som att det privata är politiskt och att den reproduktiva sfären har lika stor betydelse för samhällsutvecklingen som kraftmätningarna på arbetsmarknaden. All stadsplanering måste vara feministiskt medveten, förstå när vägbyggen i praktiken ger kvinnor en längre resväg, underlätta för föräldrarna att dela på ansvaret för hem och barn, funktionsblandning i utemiljön.

Bostäderna måste vara flexibla, omställningsbara och inte utgå från kärnfamiljsnormen.

4.

lär den ekologiska läxan. (Åter)upptäckten av vår plats i det större systemet – ekologin – ställer krav på ett hållbart byggande.

Byggsektorn står för en tredjedel av energiförbrukningen.

Tar vi utmaningen på allvar får det genomgripande effekter på allt från den enskilda bostaden, som måste vara energisnål och flödesoptimerad, till den övergripande samhällsplaneringen, som måste våga ta upp kampen med bilismen.

5.

bryt segregationen.

Stockholm är en av Europas mest etniskt segregerade städer. Vellinge är en av Europas mest renrasiga enklaver.

6.

utveckla en deltagande samhällsplanering. Det är bara genom politiken som allmänna och enskilda intressen kan vägas mot varandra till en balans där allas frihet ryms inom solidaritetens ramar, men planeringen måste bli mer demokratisk, öppen och lyssnande. Till folkhemsbyggets avgörande svagheter hörde dess patriarkala drag, som innebar, när idéns inledande momentum var förbrukat, att de tusen viljornas kraft saknades.

I 70-talets rationaliseringar vann byggjättarna på walk-over mot bostadsstyrelsen.

7.

utveckla en deltagande samhällsförvaltning. Även i det redan byggda måste de barriärer rivas som stänger oss ute från att vara med och besluta om vår närmiljö. Vi kan demokratiskt avgöra prioriteringen mellan parkeringar och lekplatser. Vi vill ha växthus och ljusa tvättstugor i markplan. Och vi kan förresten själva göra en del av lägenhetsunderhållet om vi får ett snickeri.

8.

gör allmännyttan kvalitetsledande. Under folkhemsepokens glansdagar var det allmännyttan som levererade de nya innovationerna. Mycket byggdes i egen regi och standarden för övriga branschen sattes i allmännyttan. Åk till Gårdsten för att återupptäcka hur allmännyttan kan gå före och visa vägen.

9.

höj nybyggandets lägsta godtagbara standard från år till år för att tvinga fram en utveckling. Nybyggda hus idag har många gånger lika dålig energiprofil som hus byggda på 80-talet, det är inte acceptabelt, det beror på att staten slutat ställa krav.

10.

industriellt byggande behöver inte innebära likformiga betongelement med synliga fogar. Det kan lika gärna, om det får utvecklas åt det hållet, innebära ökad variation, billigare byggande och högre kvalité.

Det saknas inte idéer, de finns med en väldig bredd och djup på arkitekt- och byggnadsingenjörsutbildningarna, kompetensen finns i en del mindre byggföretag, erfarenheterna har samlats i projekt utomlands... det som saknas är politisk vilja att omsätta det i handling. Nollenergihus är en tanke som blivit verklighet i Tyskland medan svenska politiker rullat tummarna och hoppas på Bygga-Bo-dialogen. Bilfria städer utforskas konkret i Nederländerna, här diskuteras istället som bäst hur återinförda vägavgifter i Stockholm skall användas för nya motorleder.

Folkhemmet skulle inte känna några kelgrisar eller styvbarn, allas frihet och jämlikhet var dess bärande idéer. Innan vi återerövrar de idéerna förblir drömmen om ett nytt folkhemsbygge bara en dröm. Vägen till den goda bostaden går fortfarande via politiken.

erik berg bor i göteborg, arkitektstudent på chalmers, gör i höst sitt examensarbete om den gemensamma sektorns arkitektur. bloggar på approximationer.blogspot.com

fibkrönika ”Avskaffandet av vår neutralitet har skett och pågår i det tysta utan någon egentlig debatt. Detta måste få ett slut och vi uppmanar svenska folket att säga ifrån.”

Foto: Hillevi Nagel

Så skrev värnpliktige Gustav Landström med flera på Aftonbladets debattsida den 8 maj under rubriken: ”Värnpliktiga svenskar tvingas beskydda krigsförbrytare”. Bakgrunden var övningen Noble Mariner 07, en stor NATO-ledd övning som ägde rum mellan den 14-25 april i södra Östersjön. För första gången ledde Sverige andra enheter som ytstridsfartyg, minröjningsfartyg och landbaserade specialförband. I övningen ingick totalt nästan 10 000 sjömän.

fib 37

fibkrönika

Noble Mariner?

Måndagen den 7 maj, inledde flera värnpliktiga i svenska försvaret en vecka av skarp bevakningstjänst. Uppgiften var att bevaka 43 fartyg i Göteborgs hamn inför den Nato ledda marina övningen Noble Mariner. Flera av de värnplikiga protesterade.

Gustav Landström var en av dem. gustav landström text hillivi nagel foto

J

ag är unik för min generation som gör värnplikt.

De senaste tio åren har det svenska försvaret genomgått en stor förändring som man fortfarande är mitt uppe i. Den kull värnpliktiga som utbildas i år är rekordlåg, 5 000 värnpliktiga mot 25 000 för tio år sedan. Vad innebär då den omställning det svenska försvaret gjort och gör?

Det svenska försvaret har gått från invasionsförsvar till ett så kallat insatsförsvar. Bakom ord om nedrustning och neddragningar har det politiska etablissemanget gett sken av att omställningen från invasionstill insatsförsvar handlat om nedrustning. I praktiken

krig mot fattiga länder i jakten på olja.

Vad finns det mer för problem med det nya svenska insatsförsvaret? Vi mister vår egen förmåga att försvara oss mot väpnade angrepp på vårt land. Många debattörer från höger till vänster menar att det inte finns en reell hotbild mot Sverige idag. Visst, idag finns det ingen hotbild mot Sverige, men vårt omvärldsläge kan ändras och då står vi här med ett bantat försvar ute på koloniala uppdrag världen över.

Röster höjs nu för att Sverige helt ska gå över till ett yrkesförsvar. Försvarsminister Mikael Odenberg talar om att vi måste se över värnplikten.

Menar man allvar med sin kritik av den rådande världsordningen kan man inte acceptera att det svenska försvaret fortsätter i den nu utstakade riktningen. En första kamp för en försvars och säkerhetspolitik som bygger på solidaritet och försvar för både Sverige och andra länders suveränitet är just bevarandet och återupprättandet av värnplikten.

Värnplikten är ingen garanti men i alla fall ett starkare skydd så att inte Sveriges försvar hamnar i händerna på en liten elit som när det passar USA:s och storfinansens intressen drar ut på militära uppdrag i andra länder. Värnplikten är ett värn för att Sverige i händelse av krig skall kunna försvara sitt oberoende.

Det är dags att börja ta ett heltsgrepp på svensk försvar- och säkerhetspolitik.

»Visst, idag finns det ingen hotbild mot Sverige, men vårt omvärldsläge kan ändras och då står vi här med ett bantat försvar på ute på koloniala uppdrag världen över.« har det inneburit en stor omsvängning. Från devisen ”neutrallitet i fred – alliansfrihet i krig” till ett försvar som samövar med NATO:s snabbinsatsstyrka.

Förändringen av försvaret har skett i det fördolda utan debatt. För många kom det säkert som en överraskning att Sverige och Göteborg fick ta emot det största örlogsbesöket i modern historia. Örlogsbesöket var en konferens inför Nobel Mariner som är en del i att samöva NATO:s snabbinsatsstyrka.

Den bild som tonar fram är ett svenskt försvar som förbereder sig på strid i länder långt utanför Sveriges gränser. Det kommer inte att dröja länge tills vi får hem svenskar i svarta plastsäckar. Med den svenska regeringens goda minne skickar man svenskar till Afghanistan där Sverige deltar i ISAF strykan. Sverige samarbetar med krigsförbrytare som startat anfalls-

gustav landström är värnpliktig vid första amfibieregementet, amf 1.

Scenariot för Noble Mariner ”En tänkt konflikt finns mellan länderna Mapleland och det självständigt utropade Poplarland. Konflikten har uppstått på grund av en kamp om naturtillgångar.

Etniska motsättningar späder på allvaret i konflikten samtidigt som kriminella element och terrorister finns i området.

Världssamfundet har givit Nato Response Force i uppdrag att frysa konflikten. De svenska enheterna tillhör Poplarlands väpnade styrkor tillsammans med Norska, Polska, Finska och Kanadensiska enheter, med flera.”

Försvarsmaktens hemsida www.mil.se

fib채mne fibutrikes

>

fib 39

studenter flyr burma Många burmesiska studenter tvingas fly till Thailand. Möt två kvinnor som med utbildning som vapen kämpar mot juntan.

catharina ullström text och bild Som student studerar du, umgås i grupp, tänker efter, diskuterar och ifrågasätter. Som burmesisk student gör du allt som är förbjudet i Burma. Föga överraskande har skola och utbildning försummats sedan den första militärjuntan tog makten i Burma 1962. Varje dag flyr hundratals burmeser över gränsen till något av grannländerna, många av dem kommer till Thailand.

Många av dem är barn och ungdomar i stort behov av utbildning.

– När jag kom hit frågade jag mig hur jag kunde göra nytta, vad kan jag göra för mitt folk? Vad behöver burmeserna i Thailand? Fungerande utbildning, var det svar jag kom fram till, förklarar San Dar Win, 2004 flydde hon till Thailand. Då hade hon i 16 år arbetat för demokratirörelsen inne i Burma. Hon var med och demonstrerade 1988 och hon såg sina kamrater skjutas till döds. Hon var en ung och hoppfull politiker 1990 då hennes parti, National League for Democracy, vann det demokratiska val som hölls i Burma. Hon var med när resultatet ignorerades av juntan. Hon såg sina partikamrater och andra fängslas och dödas för att de talade om demokrati och frihet. Hon har sett hur situationen förvärrats och hon vet att den alltjämt förvärras. Ända är det, när jag träffar San Dar Win en söndagsförmiddag i staden Mae Sot i Thailand, hopp som lyser i ögonen på den

medelålders kvinna jag har framför mig.

– Inne i Burma är det annorlunda. Regeringens soldater förhör våra lärare ständigt. Får de reda på att någon lärare kommer härifrån arresteras de. Får de veta att material kommer från oss tar de det. Regeringen vill kontrollera allt.

San Dar Win menar att man måste vara beredda på att riskera allt, annars kan man aldrig vinna.

– Burmas junta förnekar vårt folk utbildning och fruktar studenter, därför måste vi kämpa för rätten till utbildning. Kämpa tills vi dör eller tills vi får vår demokrati, säger San Dar Win. I Thailand startade San Dar Win organisationen Burmese Migrant Teachers Association (BMTA) för att utbilda, fortbilda och fungera som arbetsförmedling för lärare. Huvuduppgiften är att skapa en stark lärarkår och värna om lärarnas rättigheter, förklarar San Dar Win. Dels måste lärarna kunna känna sig säkra, dels ska de kunna känna sig stolta över att vara lärare.

– Trygga och stolta lärare tror vi är en av nycklarna till en bra skola. När jag påpekar att många av de uppgifter som BMTA sysslar med faktiskt är fackliga, så många att de rent av skulle kunna byta bort ordet Association mot Union och kalla sig BMTU istället, skrattar vi båda. Burmeserna får jobba i Thailand, men

>

fibutrikes

» Juntan har all anledning att vara rädd för studenterna. De har alltid gått i täten för demokratirörelsen.« >

Bron mellan Burma och Thailand. På bägge sidor verkar den burmesiska demokratirörelsen under svåra förhållanden,

de får inte starta fackföreningar. De får, enligt lagen, gå med i thailändska fackföreningar, men ingen thailändskt fackförening släpper in dem.

Däremot får burmeserna starta föreningar, vilket lett till att alla burmesiska fackföreningar i Thailand kallar sig Association istället for Union.

Juntan har all anledning att vara rädd för studenterna. De har alltid gått i täten för demokratirörelsen. På 30-talet stod de upp mot kolonialmakten Storbritannien och efter militärkuppen 1962 har de vid flera tillfällen stått upp mot juntan, exempelvis under de stora folkliga demonstrationerna 1988. Studenternas engagemang och studentrörelsens krav har resulterat i förbud mot studentkårer (redan 1962), i fängslandet och dödandet av tusentals studenter och i att universiteten under långa perioder helt stängts ner.

Studenterna var också initiativtagarna till de stora demonstrationerna för demokrati 1988 i Burma.

Demonstrationer som slutade med Paw Ray, ordförande i Burmese Migrant Workers Education att tusentals burCouncil (BMWEC). meser, studenter, munkar, arbetare och andra, sköts till döds eller fängslades.

Efter 1988 har förtrycket i Burma ökat, politiker och studentledare har fängslats och utbildningssysSan Dar Win, grundare av temet har totalt Burmese Migrant Teachers förfallit. Många burAssociation (BMTA)

Utbildning i Burma Före General Ne Wins militärkupp 1962 hade de burmesiska universiteten gott rykte. Det burmesiska utbildningssystemet ansågs höra till Sydostasiens bästa. Snart ett halvt sekel senare är Burma ett av världens fattigaste länder med ett av världens sämsta utbildningssystem.

Idag betalar studenter en avgift för att läsa på universitet, en för böcker, en för datorer och en för att få sin examen.

Dessutom tillkommer avgifter för renovering av lokaler och “donationer” till diverse konstverk och liknande. Alla avgifter till trots finns aldrig tillräckligt med vare sig böcker eller datorer.

Ingen frågar någonsin högt vart pengarna tar vägen.

Det står dock klart att bara en väldigt liten del av pengarna går till lärarnas löner. Lärarlönerna i Burma är så låga att ingen kan överleva på den, istället tvingas lärarna ge privatlektioner åt de studenter som har råd. Dessa privatlektioner är populära bland de rika Illegal skola i studenterna, Thailand men så dyra att den stora medparten inte har råd med dem. Eftersom i stort sett alla lärare ger privatlektioner är kvaliteten på den ordinarie undervisningen så låg att studenterna, för att klara sina tentor utan att fuska, måste gå på privatlektioner. Många lärare ger så många privatlektioner att de inte ens har tid att närvara på sina egna ordinarie föreläsningar.

meser får aldrig möjlighet att gå i skola. De som ändå får möjligheten möter en skola där utbildningen är bristfällig.

Under de korta perioder som Nobels fredsprismottagare Aung San Suu Kyi släpptes från sin husarrest reste San Dar runt i landet och kampanjade. I Thailand lärde hon känna en annan kvinna: Paw Ray.

>

Paw Ray jobbade i början av 1980-talet som lärare i en liten by i östra Burmas Karenstat. Efter att hennes by bränts ner av juntan 1986 bestämde hon sig att fly över gränsen och bosätta sig i Thailand. Hon tog det enda jobb hon kunde hitta, som kassörska på en bensinmack – Men i hjärtat var jag alltid lärare, jag såg behovet av lärare och jag ville hjälpa till, men, du vet, det är svårt. säger Paw Ray när jag träffar henne på en illegal lärarkonferens för burmesiska lärare i Mae Sot. Hon jobbade kvar på bensinmacken i över tio år innan hon, 1999 tog upp läraryrket igen. Ett år senare engagerade hon sig i Burmese Migrant Workers Education Council (BMWEC), och idag är hon dess ordförande. Organisationens huvudsyfte är att tillhandahålla utbildning för de många burmesiska barn, ungdomar och, till viss mån, även vuxna som befinner sig längst den thai-burmesiska gränsen och som annars inte får någon utbildning. Idag driver organisationen 45 skolor på båda sidor av gränsen.

fib 41

Moustache Brothers, dans och sånggruppen som envisas med att uppträda med den traditionella drama/dans/ humor-konstformen PWE i Mandalay. Efter ett av deras uppträdande 1996 fick två av dem spendera sju år i burmesiskt fängelse för sin politiska satir. Nu uppträder de på engelska för turister i sitt eget garage. De är några av de få kända burmeser i Burma som öppet trotsar juntan.

– Fyrtiofem skolor är bra, men fortfarande finns hundratusentals burmesiska barn och ungdomar, bara här i Thailand, som fortfarande inte går i skolan. Fyrtiofem skolor är en bra början, men vi har mycket jobb att göra, säger Paw Ray. Undervisning i Mae Sot.

Måndag är mutdag i korruptionens Mae Sot. Eftersom skolorna för burmeser är olagliga måste de ständigt betala mutor till thailändska myndigheter. För en stor skola måste de betala 3000 Bath (cirka 600kr) varje vecka. Förutom dessa regelbundna mutor tillkommer andra avgifter och mutor. Det är inte enbart själva skolverksamheten som är olaglig, de flesta av skolornas elever och lärare är illegala flyktingar och riskerar därmed att arresteras.

– Vi har lyckats få till en överenskommelse med thailändska myndigheter som gör att våra elever är säkra. Vi delar ut ett studentkort som ger dem en viss säkerhet. Men våra anställda har stora problem. Blir de arresterade kostar det upp till 3 000 Bath att få dem släppta. Ofta har vi inte råd, säger San Dar WIn. Många av lärarna har inte råd att själva muta sig ut ur arresten, de skickas tillbaka till Burma.

Sedan 2005 händer det här emellertid allt mer sällan eftersom Burmese Migrant Teachers Association (BMTA), börjat förse lärarna med ett ID-kort som delvis skyddar dem. Ifall en lärare med ett kort arresteras behöver han eller hon för det mesta bara betala den vanliga mutan på 300 Bath.

BMWEC och BMTA organiserar lärare och driver skolor på båda sidor av den thai-burmesiska gränsen. Delvis är problemen de möter de samma men det är exempelvis svårare att köpa

> Allt som oftast möts studenterna av tomma föreläsningssalar när de kommer till universitetet. På katedern ligger en närvarolista som studenterna får skriva på. Officiellt äger föreläsningarna rum, verkligheten är, som så ofta i Burma, en annan. Privatlektionerna är i själva verket förbjudna, men alla vet om att de förekommer och alla som har råd går på dem, inklusive barnen till de höga militärerna.

Men det finns alternativ.

Veckorna innan en tenta är det ingen konst att få tag på kopierade fuskpapper. Alla vet vem som säljer och vart det säljs, ingen bryr sig om att göra något åt det. För att inte åka fast för fusk under själva tentan är det bara att muta tentavakten, eller muta sig till ett godkänt betyg. Bara den som kan betala mycket pengar kan få sin examen. Och har man pengar i Burma, ja, då har man oftast också någon form av anknytning till militären. Vilka val studenterna än gör blir resultatet egentligen det samma; Burmas folk förblir utan utbildning.

Juntan har arbetat hårt för att få bort studenterna från den politiska scenen. Genom att medvetet skapa ett “ej utbildande utbildningssystem” och genom att förtrycka och förfölja landets studenter har de tvingat tusentals studenter på flykt till grannländerna. Burma håller att på att bli ett land med skolor och universitet, men utan utbildade människor, och därmed också utan lärare som i framtiden kan utbilda nästa generation.

skolmaterial till skolorna inne i Burma eftersom juntan inte får veta att skolorna ifråga får stöd av BMTA och BMWEC. – I Thailand är vi i alla fall något så när säkra ifall vi betalar alla mutor. Men först måste vi söka pengar. Sen när vi till sist får pengar från olika organisationer måste vi betala de thailändska myndigheterna med de pengar vi fått för att få driva våra skolor, säger Paw Ray. Ett annat stort problem för organisationerna är fattigdomen. Många familjer, på båda sidor av gränsen, har svårt att klara vardagen. De behöver ha hjälp av sina barn för att försörja sina familjer och vill således inte låta barnen gå i skola.

– De ser inte poängen med skolan. De behöver pengar. Det är inget konstigt med det, men det är ett stort problem, konstaterar San Dar Win. Barnarbete är vanligt i såväl Thailand som Burma. I Thailand arbetar många barn i textilfabriker för slavlöner, slavlöner som ofta inte betalas ut. Många av fabrikerna tillverkar kläder åt västerländska företag men för att det inte ska kunna spåras sätts etiketterna på kläderna i en annan fabrik. De flesta av arbetarna har ingen aning om vem de tillverkar kläder åt. För att komma till rätta med problemet har de nyligen börjat hålla föräldramöten och göra hembesök hos föräldrar. De pratar om varför utbildning är så viktigt och försöker komma på lösningar som gör att barnen kan gå i skolan.

– Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte, det är så det är, säger San Dar Win. Den sista frågan jag ställer till både Paw Ray och San Dar Win är vad som är deras nästa projekt. Helt oberoende av varandra ger de i stort

>

fibutrikes

Militärdiktatur

Många burmesiska studenter tvingas fly till Thailand där de måste muta myndigheter för att få stanna. I Thailand kan burmeserna inte resa fritt, får dåligt betalt, saknar rätt till utbildning och riskerar att skickas tillbaka till Burma.

San Dar Win ser möjligheten för de fattiga burmeserna att studera vidare som ett sätt att minska de enorma klyftor som finns idag i Burma.

– För vår framtids skull måste vi jobba för att minska de här klyftorna. För vår framtids skull måste vi jobba för hela folkets rätt till utbildning. Men utan internationell hjälp blir vår kamp för svår.

Människor som du själv måste jobba för att resten av världen inte ska glömma folket i Burma. För att ditt land inte ska handla med Burma. För att FN ska sluta ge bidrag till SPDC, vi vet alla att de bidragen går till vapen. Ni är fria, vi är fångar. Vi är beroende av er, säger hon.

Huvudstad i Burma: Naypyidaw.

Folkmängd: 51 milj. inv.

Statschef: Ordföranden i State Peace and Development Council, Senior General Than Shwe.

Konstitution: Förbundsrepublik (Militärdiktatur) Landet styrs via dekret.

Medellivslängd: 60 år; män 57 år, kvinnor 63 år.

Viktigaste exportprodukter: kläder, gas, träprodukter.

Spädbarnsdödlighet: 75 per 1 000 levande födda Radioinnehav (2000): 66 per 1 000 inv.

»Ni är fria, vi är fångar.

Vi är beroende av er.«

>

sett samma svar; rätten till högre utbildning.

Burmeser utan pengar, med andra ord den stora majoriteten av folket, har idag ingen möjlighet att få högre utbildning. Inne i Burma är universiteten jättedyra, dåliga och dessutom stängda titt som tätt.

– Mitt mål är att ordna utbytesplatser åt våra elever. Vi behöver andra länders hjälp med det här, till exempel Sveriges hjälp. Våra elever behöver få komma trots att de saknar papper, trots att de i stort sett är statslösa. Det skulle förstås hjälpa om vi fick vistas legalt i Thailand. Vi behöver andra länders hjälp med det. Med att pressa den thailändska regeringen. Oss lyssnar de inte på, säger Paw Ray.

catharina ullström arbetar som s-studenters volontär i mae sot med att undervisa tjejgrupper i engelska och i omvärldskunskap.

Than Shwe, den främste generalen i Burmas militärregim sedan 1992.

Större politiska partier: National Unity Party (regimen), National League for Democracy (oppositionen).

Senaste allmänna val: I de allmänna val, som hölls efter folkliga protester 1990, segrade National League for Democracy (NLD), ett resultat som ogillades av militären, och partiledaren Aung San Suu Kyi – mottagare av Nobels fredspris 1991 och Olof Palme-priset 2005 sitter sedan dess i husarrest.

Nästa val: Ej fastställt.

Utbildning: Obligatorisk femårig utbildning, 40 procent ej närvarande (2005; UNICEF).

Källa: NE, UI:s landguiden.

fib 43

D N A L O K R A S L L I T N E M M O K L VÄ

NICOLAS SARKOZY är den franska republikens president. FiB lät en av de franska

medborgare han kallat slödder, Moussa Dazi, skriva om återkomsten av ett mode vi trodde tillhörde historien: Champagne och flamberade bilar.

Stina Karlsson bosatt i Paris frågar sig efter valnatten vem det egentligen är som stödjer Sarkozys ”arbete, disciplin, förtjänst”-vision.

Läs deras berättelser från Frankrike. Dagen efter.

>

>

fibämne fibkrönikor moussa dazi text karin sunvisson översättning

D Nicolas Sárkozy (f.1955) i Paris, är Frankrikes president och kommer från en ungersk lågadlig familj. När Röda armén invaderade Ungern 1944 flydde familjen Sarkozy till Tyskland. Detta gör honom ibland till ”invandrarsonen” i fransk media. Han är sedan år 2004 ledare för det konservativa partiet Union pour un Mouvement Populaire (UMP, ”Samling för en folkrörelse”).

moussa dazi bor i paris, är frilansande journalist och grundare av kulturtidningen groupe infos ce.

e röster Ségolène Royal kammade hem från sina anhängare var inte tillräckligt många för att ta henne till presidentpalatset. Den franska vänstern har för andra gången i rad förlorat i presidentvalet. Inom partiet såg de övriga ledarna (även Royals make François Holland), vars egon utan tvekan fått sig en smäll av ha blivit överglänsta av en kvinna, inte genom fingrarna med hennes förlust, och hon har varit starkt kritiserad av de sina både under och efter valkampanjen.

I kampen mot motståndarens neokonservatism hade hon bara sitt mod att lita på. Valet av Nicolas Sarkozy till presidentposten kom som en chock för miljontals fransmän från de mindre gynnade samhällsskikten, den utsatta del av befolkningen som under valdebatterna dragits ner i smutsen.

För många av dem var det första gången de röstade eftersom de nu hade möjlighet att ta valurnorna till hjälp för att bemöta den arroganta högerns skamlöshet. Men det demokratiska banbyte man så intensivt

ut sedan den man som man kallat en ”pyromanisk brandman” som det franska uttrycket säger, har makten i sina händer. I sin kampanj fortsätter han att mala på i samma anda med den slogan som gjort honom till kung : ”Arbete, myndighet, respekt och förtjänst”, det hela serverat med undertoner av nationalism och nationell identitet som sig bör.

Men på Paris gator var det ett annat resonemang som väntade Elyséepalatsets nya president. Så snart valresultatet meddelats styrde två tusen ungdomar sina steg i riktning mot Place de la Bastille, och sedan runt nioslaget mot Place Voltaire under slagord som ”Sarko facho”, Sarkozy fascist. Konfrontationerna mellan de demonstrerande och polisen fortsatte fram till tretiden på natten. Välta eller brända mopeder och bilar, sönderslagna skyltfönster och telefonkiosker visade var ungdomarna dragit fram. Säkerhetspolisen anföll demonstrationstågen i försök att stoppa dem och sedan följde en jakt genom staden gator.

Demonstranterna upp»För att bekämpa ’slöddret’ har Sarkozy utlovat en repade sin framgångsrika avledningsmanöver ’Kärcher’ en högtryckstvätt. Uttalandet var så djupt som gjort prov på sin chockerande att Kärchers ledning upprört proteseffektivitet redan i tårterat i den nationella pressen mot denna grova och gasdimmorna under 2005 års upplopp; vämjeliga användning av företagets namn.« de spreds för vinden klockan tio på kvällen hoppats på, det som skulle sätta Sarkozy på pottkanför att sedan återförenas en timme senare på samma ten, ägde inte rum. ställe, Place de la Bastille, där sammandrabbningarna Med beräkningar, påtryckningar och manövrer av sedan åter tog vid.) Enligt DGPN ( Direction Générale alla de slag har Nicolas Sarkozy fiskat röster i landets de la Police Nationale) uppvisade aftonen ett saldo på mest reaktionära höger. Han som har smutskastat 68730 brända bilar, 78 skadade patrull-och säkerhetspolirörelserna och flirtat med kolonialismnostalgikerna är ser och nära 600 arresterade. Nicolas Sarkozy satsade nu, som han själv uttrycker det, alla fransmäns presimycket på den franska handlingskraften: Här har han dent. Likväl har en del av befolkningen utan uppehåll den. stigmatiserats under valkampanjen, och för att bekämpa ”slöddret” har han utlovat en ”Kärcher”, en högtryckstvätt. Sarkozys uttalande var så djupt chockerande att Kärchers ledning upprört protesterat i den nationella pressen mot denna grova och vämjeliga användning av företagets namn.

Les enfants de la République, den franska republikens barn, som Jacques Chirac i all hast döpte om denna del av befolkningen till då förorterna brann i revolt mot Sarkozys uttalanden, har inga ljusa framtidsutsikter. Deras framtid ser nu mörk

fib 45

stina karlsson text camille dumant foto karin sunvisson illustration

G

enom valparoller som “arbeta mer för att tjäna mer” har Nicolas Sarkozy lyckats få stöd från en klar majoritet av befolkningen. Han har också tryckt hårt på värden som disciplin och förtjänst. Som inrikesminister har Nicolas Sarkozy gjort sig känd genom att antalet utvisade invandrare ökat rekordartat. Hetsjakten på gömda invandrare har det senaste året tagit sig rent bisarra utryck; polisen kontrollerar identitet på föräldrar utanför skolor och de gör bakhåll vid soppkök för att kontrollera identiteten på hungriga människor. Nicolas Sarkozy kallas landets förste polis och försvarar metoderna med orden: “alla kan ju inte bo i Frankrike”.

Nicolas Sarkozy talar om att införa ordning i samhället och vill bli kvitt arvet från studentrevolten i maj 1968, då fackföreningar slöt upp med studenter i några av de största demonstrationerna i Frankrikes moderna historia. I Frankrike lyckades man införa en hel rad grundläggande förändringar i samhället, så som rätt till abort, 39-timmars arbetsvecka och höjd minimilön.

Sarkozy talar nu om att komma till rätta med Frankrikes ekonomi, genom att överge maj -68 arvet och den 35-timmars arbetsvecka, som visserligen inte infördes förrän under Jospin-regeringen 2000, men som var resultatet av en kamp som börjat redan 68.

Men vem är då dessa människor som har röstat fram en segrare som vill reformera arbetsförhållandena, som struntar i jämlikhet, kräver disciplin hos ungdomar, vill utvisa flyktingar och flörtar med extremhögern? I en undersökning utförd av IFOP för tidningen le »Nicolas Sarkozy med Journal de Dimanche stödde en majoritet ur alla åldersgrupper mellan 18-64, sin ’uppfordrande’ Ségolène Royal. I åldersgruppen +65 ser arbetsmarknadspolitik man dock en markant vändning. Nicolas som valfråga har i stor Sarkozy med sin “uppfordrande” arbetsdel röstas fram av en marknadspolitik som huvudvalfråga har alltså i stor del röstas fram av en grupp grupp icke yrkesverkicke yrkesverksamma pensionärer

samma pensionärer.«

En annan bidragande orsak är också de brister hos socialistpartiets kandidat Ségolène Royal, som gjort att många väljare från vänstern röstat blankt. Man ser även en trend i Frankrikes presidentval att före detta vänsterväljare i en allt större utsträckning tycks satsa på de neokonservativa värdena. Alltsedan välfärdssamhället stegvis nedmonterats i så väl Frankrike som Sverige, kan man notera en viss tendens hos de mer utsatta grupperna, att dra sig mot högern och hoppas på att bli en “vinnare” och klara sig undan misären . Det nyliberala samhället lämnar inte mycket plats kvar för solidaritet. Nu återstår det för socialisterna och vänstern samla ihop sina väljare inför nästa val, vars första omgång äger rum den 10 juni och som avgörs den 17 juni. I annat fall kommer Nicolas Sarkozy att regera i Frankrike tillsammans med en högerregering de kommande fem åren.

De äldres revansch Ségolène Royal 18-24 53%, 25-34 54%, 35-49 56%, 50-64 51%

65- 25% Nicolas Sarkozy 18-24 47% 25-34 46% 35-49 44% 50-64 49%

65-

stina karlsson är frilansskribent bosatt i paris. camille dumant tog bilderna på valnatten. hon bor i paris där hon studerar graphism på ensad (les arts décos).

75%

Den franska valnatten slutade med 730 brända bilar, 78 skadade patrull-och säkerhetspoliser och nära 600 arresterade.

fibfilm

hans isaksson recenserar filmen darling. hans isaksson text

R

edan Marx sade om status och makt i borgarsamhället, att dess olika former, i likhet med just energin, ständigt må växla, men i sista hand är ett och detsamma. Och att de, precis som det förr brukade stå på våra sedlar, representerar ”styrka och trygghet” och att de framför allt och alltid kan lösas in i guld.

I praktiken tvingas vi, i lyckliga fall, ge upp den i de flesta fall fåfängliga kampen om status i ”den stora världen” redan några år efter puberteten, eller åtminstone devalvera vårt hopp om att vinna den.

Detta är i sig ett problem att lösa för dem som faktiskt sitter på makten, pengarna och prestigen i samhället – ty hur skulle man kunna styra, manipulera eller ens lita på ett folk som inte eftersträvar och respekterar den status som ger makten legitimitet?

För att slippa den hotande värdelösheten, anonymiteten och ensamheten väljer de flesta att i stället referera sig till en mera hanterlig ”liten värld”, och söker sig ett eget minisamhälle eller kanske till och med flera, med egna värden, där man kan förvärva och åtnjuta status och bli synlig, om man uppfyller kraven för medlemskap.

Det

kan vara i en dagisgrupp, en supporterklubb, en pensionärsförening, en kyrkokör, en religiös eller politisk sekt eller inom Hells Angels. Eller självfallet i familjen, om man har någon. I värsta fall får man bilda grupp med sin hund, katt eller kanariefågel.

Kring Stureplan i Centrala Stockholm finns ett sådant exklusivt minisamhälle. Det består av synbarligen välbeställda och obundna människor mellan 20-33 år av båda könen. Eftersom ingen av medlemmarna vill framträda, och ingen ens pekar ut någon medlem, skulle man kunna tro att gruppen vore strikt hemlig, men motsatsen tycks vara fallet, utom möjligen för Marianne Ahrne. Möjligen kan dess

ting. Att skratta, eller se ut som om man var glad, skulle minst medföra Gult Kort.

Däremot är det antagligen förtal att mansbratsen använder en fläskkotlett till att kamma sig – det bara ser ut så. Man träffas antingen hemma i mors eller fars tomma 7-rummare eller på vissa utvalda innekrogar. Man tar sig fram med sin stadsjeep med 4-wheel drive – hur skulle man annars komma fram på Östermalm?

Eva, 23, den ena huvudpersonen i Johan Klings långfilmsdebut, Darling, har fyllt alla krav för att få räkna sig till bratsen och hon är nog den allra suraste av dem. Hon vet hur man bör klä sig och arbetar, eller åtminstone vistas, i en Guccibutik på dagtid. Hon vet allt om kläder och allt om vad som rör sig kring Stureplan, men eftersom

»Vi lever alla i ett klassamhälle. Ett sådant innebär en konstant förnedring för alla inblandade.« anonymitet hänga samman med att gruppen uppträder mycket sent (eller tidigt) på dygnet, sedan de flesta övriga kroggäster redan gått hem.

Att vara en ”Stureplansbrat” ( ”brat” = eng. bortskämt barn) verkar inte kräva några formella kvalifikationer, Men man bör som sagt ha gott om pengar, eller bete sig som om man hade det. Man lever antingen på familjens pengar eller sköter andras, jobbar med till exempel reklam, media eller, om man är dam, med mode.

Man måste förstås ha rätt kläder, dvs. dyra, och vara noga med hur man ser ut och luktar. Man talar snabbt, ofta i mobiltelefon, och framför allt, som i Seinfeld, om ingen-

detta är den enda värld som räknas, om absolut ingenting annat. Blotta tanken på att universum inte var skapat för henne personligen, och i någon mån för hennes medbrats, skulle ha upplevts som den ultimata kränkningen, om hon ens tänkt den.

En fruktansvärd katastrof, det närmaste man i de här kretsarna kommer till en Tsunami, drabbar dock vår hjältinna.

Mamman har träffat en ny karl, flyttar utomlands, skär ner sitt underhåll och förvisar Eva från Östermalm till en sketen, av mamman betald, mindre bostadsrätt på Gärdet, med alldeles ”för liten balkong”. Därpå förlorar hon sin minst lika blåsta bratboyfriend och sitt fashionabla

fib 47

”På kort tid har XC 90 etablerat sig i ett extremt konkurrensutsatt segment genom progressivt designutnyttjande och med trohet mot traditionella Volvovärden som säkerhet, miljö och visuell identitet.”

Teknikföretagen

Guccijobb, som nu ett tag varit enda inkomstkällan.

I en annan del av stan har Bernhard, 61, blivit av sitt jobb på, förslagsvis, ABB, där han trofast tjänat i många år som ingenjör.

Avgångsvederlaget är slut. Bernhard har det inte heller lätt.

Han behärskar inte det lokala språket. Han är klart överviktig och så gravt aggressionshämmad och hunsad, att han snarast blir tacksam för uppmärksamheten, om någon värdigas stå och hoppa upp och ned på hans tår. Hans fru har lämnat honom för en ”faktiskt rätt trevlig karl,” samt med amorteringarna på den villa, som hon nyss övertalat honom att köpa. Parets dyrkade dotter har ”väldigt mycket att göra” och bor så ”långt bort” (i Södertälje) så hon hinner inte ens ringa honom, än mindre umgås med honom. Det framgår inte om Bernhard någonsin reflekterat över att omständigheterna kring giftermålet och dotterns födelse bort väcka starka tvivel om att han ens vore hennes far.

Bernhard förlorar sitt hus. Det är inte så lätt för en överviktig, överårig skåning att finna något levebröd, även om han har en optimistisk, förnöjsam och nästan överdrivet pliktmedveten läggning. Bernhard har, som ex-frun så träffande bland mycket annat anmärkt, alldeles för svårt att ”ta för sig”.

Det är således ganska osannolikt att Eva och Bernhard skulle ha träffats, om det inte varit så att båda samtidigt befunnit i sig fritt fall nedåt från medelklassen och

hamnat i köket på McDonald’s – Eva för att kvalificera sig för A-kassan och Bernhard för att av gammal vana vara nyttig och försörja sig, även under nya omständigheter.

Att bli värderad för vad man faktiskt duger till i produktionen, även om det så bara gäller att skrapa stekplåtar, var inget nytt för Bernhard med hans långa erfarenhet av arbetslivet. För Eva (”Har ni ingen personal för att göra det här?”) var det en omtumlande upplevelse, så mycket mera som hon omgående grymt blivit ostrakerad från bratsamhället, där ingen med stigmatiserande stekflott i håret var önskvärd.

För Bernhard, som i praktiken, om än inte medvetet, förlorat den familj, som han trott sig ha haft, blir Eva ett dottersubstitut. Han hjälper henne att överleva sin separationsångest och med omställningen till den verklighet i det faktiskt existerande arbetslivet, som hon inte läst om i sina modetidningar. På köpet får hon uppleva något hon heller aldrig har haft erfarenhet av, ett slags mycket snäll far som faktiskt finns på plats och som uppenbarligen bryr sig om henne.

Men naturen lockar, liksom för den tama gåsen hos Nils Holgersson. Eller snarare onaturen, som när hallicken Sporting Life lockar tillbaka Bess till gatan från Porgy. I detta fall kommer ett erbjudande om ett arbete i en modebutik vid Stureplan, som kan återge henne prestigen inom bratkretsen på grundval av ett raskt etablerat samboförhållande med chefens son, en högstatusbrat med egen XC90 och våning

på Östermalm. Eva försvinner från såväl Bernhard som McDonald utan att våga säga adjö till någondera. Ingendera vore förenlig med hennes återvunna position.

Bernhard har ännu kvar hoppet om att kvalificera sig för en hyresrättsetta i Rinkeby.

Vi lever alla i ett klassamhälle.

Ett sådant innebär en konstant förnedring för alla inblandade.

Att sträva efter status i ett klassamhälle, och på dess villkor, är än mera förnedrande.

Allra mest för den som inte inser sitt läge, utan blint, likt en drunknande med spräckta trumhinnor, tar fel på upp och ned och därför tror sig finna räddningen medan hon fortsätter att dyka mot sin undergång.

En kväll återser Eva och Bernhard varandra under ett par ögonblick. Bernhard vinkar glatt från en förortsbuss och Eva - mycket diskret – från sin passagerarplats i den nya sambons XC90. Hon ser lika sur som vanligt igen. Om hon skäms över Bernhard, eller inför honom, får vi aldrig reda på – möjligen utesluter inte det ena det andra.

Bernhard bör säga som Sokrates sa till de efterlevande innan han tömde giftbägaren: ”Vem av oss som går till det bättre, vete fan!” Men jag har förstås min teori, även om den färgats av att jag inte håller till på Stureplan, inte längre är 23, vacker, välklädd och aldrig kan hoppas komma in på inneställena efter kl.

00 eller åka omkring i en Volvo XC90.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web.telia.com/~u47210515/

fibintervju

En riktig korre

Robert Fisk (f.1946).

Sedan 1976 bosatt i Beirut. Utsedd till International journalist of the year sju gånger och reporter of the year två gånger. Han har förutom Pity the Nation och Det stora kriget för mänskligheten, skrivit tre böcker om Irland och Nordirland.

fib 49

Han är alltid på plats, läser 18 timmar om dagen och har aldrig använt Internet.

Legenden från Beirut var nyligen i Stockholm.

FiB träffade honom. åke kilander text elvine lund bild

R

obert Fisk har rapporterat från Västasien i tre decennier. I sin nya bok The Great War for Civilisation – The Conquest of the Middle East skriver han om krigen, offren, platserna där det hände, människorna som spelade en roll. Han skriver rakt på sak och om väsentligheter. Det är som en spännande roman - pusselbitar trillar på plats och fördjupar bilden av regionens historia.

Fisk har ett tilltalande perspektiv på sitt arbete: Imperialismen är den främsta orsaken till problemen i Västasien. Dess intervention hindrar folken från att lösa sina interna motsättningar, konserverar fundamentalistiska strömningar och står i vägen för demokratiseringar. Stormakterna måste därför omedelbart dra tillbaka sina trupper från regionen.

Fisk tar ställning för krigens offer och skriver ur deras perspektiv. Han skildrar ibland massakrer och bombningar i detalj men skriver inga snyftreportage. En reporters uppgift är inte att gråta eller undvika alla risker – då bör han hellre åka hem. Uppgiften är att rapportera vad som händer och hur det verkligen är.

Han har inget till övers för journalister som skriver ”inbäddade” eller från hotellbarerna.

Robert Fisk har utan större framgång propagerat för att journalister ska resa med historieboken i bakfickan. Själv har han brittiska imperiets erfarenheter i bagaget. Hans far var brittisk soldat i första världskriget och återbesökte senare slagfälten med sin son.

Kunskapen om Storbritanniens härjningar i Västasien präglar hans rapportering.

Han står i Khyberpasset och ser ryska trupper tåga in i Afghanistan och ut igen. Han erinrar om att brittiska trupper nu slåss på exakt samma platser där afghaner i svarta turbaner, ”talibs”, 1880 attackerade brittiska soldater och skar halsen av dem. Inget har de lärt av historien.

Fisk började sin karriär i början av 1970-talet som The Times korrespondent i Belfast. Där var hans far soldat en tid efter påskupproret 1916.

– I Nordirland lärde jag mig utmana makten. Alla ljög – regeringarna, armén, IRA och de protestantiska

ledarna. Jag upptäckte att rykten om den engelska arméns brutalitet mot katolikerna ofta var sanna. Jag misstänkte att protestantiska paramilitära förband hade utfört bombdåden i Dublin och Dundalk 1974 och kunde påvisa klara samband till brittiska arméns underrättelsetjänst. Men sådan rapportering uppskattades inte av armén, särskilt inte i The Times i London.

De ansåg mig vara ”pro-terrorist” och ville kasta ut mig, men min redaktör Charles Douglas Hume uppmuntrade och stödde mig.

– Jag minns det som igår. Att kritisera amerikaner och israeler i mellanöstern är en sak men att kritisera den brittiska armén i England var en speciell erfarenhet. Det var ett litet krig men stort för mig och det första jag bevakade. Jag behöll kontakten med Irland och tog min doktorsexamen vid Trinity College i Dublin.

Robert Fisk har vunnit stor respekt för sin partiska saklighet och integritet. Han har skaffat sig ett stort kontaktnät i Västasien och används ibland som diplomatisk mellanhand. För några veckor sedan förmedlade han fem krav och villkor på ett amerikanskt tillbakadragande från den största sunnitiska motståndsgruppen i Irak.

Nyligen åt han middag med två australiensiska generaler i Canberra. De diskuterade en fördubbling av landets armé. De räknade inte med USA:s beskydd längre om USA skulle förödmjukas i Irak. Och de har världens största muslimska stat i norr. Förenta Staternas nederlag i Irak kommer, menar Fisk, att få stora konsekvenser även i andra delar av världen.

Större än vi kan föreställa oss. USA och Storbritannien har förlorat kriget i Irak och förlorar i Afghanistan.

Lydregeringarna där kollapsar snart och USA förbereder redan uttåget ur Irak. Han citerar ur amerikansk press hur opinionen förbereds för förhandlingar och truppreträtt med argument som: Irakierna svek oss.

USA har gjort stora uppoffringar men de kunde inte ens upprätthålla en regering. I stället skjuter de på oss, bombar och förstör.

De var inte värda våra offer.

åke kilander är frilansskribent. elvine lund är fotopraktikant på fib.

Robert Fisks far var brittisk soldat i första världskriget.

Inskriptionen på medaljen fadern fick ingår i titeln på hans senaste bok: The Great War for Civilisation – The Conquest of the Middle East.

Den svenska översättningen har den missvisande titeln: Det stora kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern.

Fisk om historien: ”Vi ockuperade Bagdad 1917. Tre år senare slogs uppror ner i Falluja och staden flygbombades.

I telegram från utrikesdepartementet talades

det om utländska terrorister från Syrien och argumentet lades fram att om vi lämnar Irak utbryter inbördeskrig.

Vad lärde vi oss av detta?”

Kriget mot terrorn: ”Hur kan man föra ett krig mot ett adverb?”

Om journalistik: ”Det är inte en journalists jobb att vara en neutral observatör.

Vi bör vara på offrens sida. Skulle du om du rapporterade från koncentrationslägren ge SS-vakterna halva utrymmet. Vi måste ta ställning. Vi har rätt att bli arga...När makten drar i krig och ljuger måste vi säga emot dem.”

Sagt av Robert Fisk på Kulturhuset den 9 maj.

fib채mne fibfolkibild

fib 51

Berättelser från

länsväg 665 sofia runarsdotter text & bild

Två och en halv mil väster om Robertsfors ligger glesbygdsbyn Bjänsjöå. Sofia Runarsdotter var det först födda barnet på fyrtio år. Nu har hon återvänt för att dokumentera ett Sverige vars historia lever kvar i folkmun.

fibfolkibild

fib 53

De var sex bröder och en syster, Gunvor. Syster Gunvor blev påkörd av en polisbil knappt en kilometer från huset. Hon dog, sju år gammal. Hans lägger armarna i kors. Pausar. Väntar. Svarar: – Det pratades inte mycket om hennes öde.

Fadern Gunnar insjuknade i cancer. Låg hemma på slutet. När han dog 1947 var yngsta brodern ett år.

– Ja vi bröder, vi var duktiga på att hjälpas åt med jordbruk och slåttana, säger Hans.

Socialbidrag fanns ju inte. Ett litet jordbruk och att sälja skog var nödvändigt för försörjningen. Korna handmjölkades.

– Men strömmen kom ju när jag var runt sju år. Vi slapp använda karbidlampor.

För tre år sedan flyttade Hans Olofsson tillbaka till sitt hemställe, Bjänsjöå. En av hans bröder hade bott där tidigare. Nu för tiden är han pensionär, men arbetet med att gallra skog fortsätter. Mittemot huset stå-

tar resultatet av närmare 40 års arbete. En resa från handsåg till motorsåg.

De få ungdomsfotografierna på Hans är i de flesta fall tagna i skogen, i bland tillsammans med grannpojkarna. Skogen har i dag ändrats, berättar han. Det finns ingen gammskog. Vintrarna är mildare. Förr var vintrarna bitigare, och över en meter snö låg på marken. I dag är snön annorlunda, klenare. Gammskogen är sällsynt. Älgen var sällsynt förr, men i sommar gick en älg över det gamla potatislandet på åkern mittemot hans hus. Flera gånger. Grävling och bäver har det också blivit fler av.

Mamman hade svår astma och problem med hjärtat. Hon levde tills hon var 70 år. Den första tiden, vid mammans sjukdom och pappans bortgång fick alla bröder hjälpas åt med slåttarna. Valet att återvända Bjänsjöå har en naturlig förklaring.

– Här får man göra som man vill.

fibfolkibild I det tomma huset, en kilometer från länsväg 665 bodde en gång Pelle.

Kättbergsheden nummer 1 var en så kallad genomgångsby där folk bodde under korta perioder. Pelle och makan Signe flyttade dit i början av femtiotalet och fick jobb som byaslaktare. Han var en liten, spenslig man. Kallades i folkmun; ”Pelle från Käppershea”.

Efter två kilometer enskild väg från länsväg 665 ligger Bäcksjö gård. Där levde jordbukarfamiljen Berglund under femtiotalet. ”Gammfolket” hette Elin och Konrad Berglund. Moder Elin födde nio barn (Elin låg antingen i perioder i sin säng, invid köket. Eller så hade hon en helsikes fart, hon gillade att hetsa sina söner att köra fort med bilen).

– Familjen hade en häst, så stor att folk, land och rike åkte dit för att se det ståtliga djuret, vars gestalt var så robust att den inte fick plats i ladugården.

Jag och Runar Johansson åker till den idag tomma gården Bäcksjö gård. Runar vistades här som barn, under femtiotalet.

– Berglundssönerna var kända för sin styrka, men näst yngsta sonen Stig, var exceptionellt stark. På den tiden fanns hundra kilos fodersäckar. När dessa levererades bar han två stycken i taget till foderladan.

Stigs ungdomstid var dedikerad åt arbete.

Men det fanns tillfällen då han åkte på dans. Då utmanade han grannbonden Almar Spets till handgemäng.

– Han lyckades trycka ned Almar mot marken, sade med sin mörka bullriga röst: Jag skall dräpa

dig, din jävel. Trots Almars underläge svarade han kort och koncist; Samma buuud!

I slutet av fader Konrads livstid gick han näst intill dubbelvikt. Med sin 90 gradiga kroppshållning hasade han sig fram med ena armen stödd mot sitt knä. Huvudet var därmed vinklat ned mot marken, vilket medförde att han gick in i saker. Ibland förhöll det sig olyckligt. Bland annat gick han in i en stor släpvagn, slog sig illa i huvudet. Då han fick frågan hur det stod till med honom frågade han istället hur det gick med släpvagnen.

Bondpojkarna från grannbyn Bjänsjöå brukade hjälpa till att plocka rovor åt korna. Runar Johansson, från Bjänsjöå berättar om den osannolika turen att hitta en 75:a i diket utmed hagen. Och att tillsammans spekulera i vem den tillhörde. Och den ljuva synden att testdricka.

Och slutligen: vevgrammofonen hos Elin och Konrad. De var en familj med hårt arbetande människor.

– Det är något med enskilda vägar till enstaka hus. När vägen väl är färdigbyggd flyttar människor därifrån. Samma gäller folket från Bäcksjö, lägger Runar slutligen till.

fib 55

Fyra hundra meter från Lennart Högkvist: Ottilia Högkvist. Ottilia var känd för att vara inbunden. Under min uppväxt var det sällsynt att få se henne.

Ottilia Högkvist (f.1912) kom från Orsliden, ett kuperat landskap utanför Åkullsjön. Lennart Högkvists farbror, Helge gifte sig med den då unga jäntan och tillsammans flyttade de till Helges hemställe, Häggnäs.

Helge blev 43 år då han dog av, vad Lennart försynt påstår, läkarslarv.

Helge hade problem med magen, fick remiss till lasarettet för tarmvred. Han kräktes hela tiden och när läkarna öppnade upp honom hade han bukhinneinflammation.

– Hela byn blev förstörd. Farsgubben och Helge var jaktkompanjoner. De var ofta i byn, släkten hade stora fester med sång och tre fioler. Men efter det, tystnade en.

Han dog samma dag som jag fick mitt körkort den tredje oktober 1953.

Ottilia blev änka vid 41 års ålder. Byborna hjälpte henne med slåttern och snöröjning. Östen, deras gemensamma son föddes 1938. Dog arton år gammal. Leukemi.

Ottilia blev helt ensam. Ju mer tiden gick, desto mer inbunden blev hon. Till slut vägrade hon umgås med Helges släkt och främjade ett slags hat mot sin omvärld, svarade kort och koncist i telefon att inga utsvävningar

numera skulle göras. Så blev det. Hennes persienner var fördragna i det vita huset, intill vägkanten. I slutet av nittiotalet fann Lennarts bror Ottilia på sin veranda. Hon var då åttiosju år och en mager syn. Hon var utelåst och frös: var klädd i nattlinne. Temperaturen låg på minus tjugo.

Kylskåpet hennes var näst intill tomt, visade det sig. När Lennart kontaktade sjukvården fanns inga upplysningar om henne. Ottilia hade aldrig anmält sig sjuk.

En höstkväll 1999 satt bröderna Ove och Lennart och åt mat tillsammans. Lennart hade ett program på teve han skulle spela in. Klockan var 20.20 då bandet fastnade i videobandspelaren. Klockan 21.30 kom samtalet om en brand i Häggnäs.

Det var synnerligen märkligt att de inte anat något, då Häggnäs enbart har fyra fastigheter. Himlen färgades röd av eld. Ottilias hus övertänt och låst. Efter släckningen fann de henne, innanför dörren. Ottilias liv avslutades.

Hennes spår raderades. Idag ser ”byaintrycket” illa ut.

Ersatt där huset en gång stod, planterade en man istället en vinbärsbuske.

En gran som stod alldeles utmed hennes hus hade en illa placering. Den stod alltför nära vägkanten. Vägverket var bannlysta av Ottilia att vidröra den, trots att den var ett märkbart hinder för plogbilen. Bannlysta var många.

Det var hennes mark.

sofia runarsdotter har tidigare varit fotopraktikant på fib.

fibsettlästhört slh@fib.se

ett storverk om vilhelm moberg Vilhelm Moberg – en bibliografi | Ann Carlsson | Kungl. biblioteket Vilhelm Mobergs postuma betydelse tycks bara öka. I ett ögonblick av klarsyn röstade Publicistklubbens medlemmar vid millenieskiftet fram honom som århundradets främste svenske journalist. Samtidigt valde tvtittarna hans Utvandrasvit till 1900-talets bästa svenska roman. Till rangen av nationalepos bidrog först filmatiseringen i början av 1970-talet och sedan musikdramat Kristina från Duvemåla 1995, som nu är på väg att sättas upp på Broadway.

Farnaz Arbabis geniala omtolkning av Utvandarna för Riksteatern är en årets mest lovordade teateruppsättningar.

Den skulle glädja teatermannen Vilhelm Moberg, som faktiskt till allt annat också var 1900-talets mest spelade svenske dramatiker.

Det finns många paralleller till idag när det gäller utvandrarnas skäl att göra den långa, livsfarliga resan; fattigdom, förtryck, brist på framtidstro, idag också krig.

När jag ser den nya pjäsen tänker jag på Kristinas hemlängtan och vägran att låta sig integreras.

Hon bodde ett halvt liv i Amerika, men lärde sig bara några ord engelska. Inte skulle Kristina ha klarat ett språktest.

Det finns också skillnader. Inget statligt verk firade lyckade avvisningar med tårta. Inget politiskt behov fanns att hetsa mot svenska lutheraner, så som dagens krig skapar behov av krypskytte mot muslimska invandrare.

Inte skulle Vilhelm Moberg ha haft något emot att stå mitt i den hetluften. Visst fattas han oss i

dagens svenska debatt. Snart 25 år efter hans död kommer nu Ann Carlsson, bibliotekarie vid KB, med den stora, heltäckande bibliografin över Vilhelm Mobergs författarskap. Den är resultatet av ett projekt inom databasen LIBRIS och är sökbar på LIBRIS under VIMO och uppdateras fortlöpande. Den blir därmed den första svenska bibliografin på internet.

Den tryckta version i två band på totalt över 800 sidor har över 6 000 referenser till böcker, artiklar, musiktryck och recensioner mellan 1912-2005. Källorna varierar, från New York Times till Smålänningen.

Genom detta bibliografiska storverk, görs en mängd viktigt källmaterial tillgängligt för forskare, studenter och det läsande svenska folket.

Vi som vant oss vid bekvämt googlesök måste beundra det gigantiska, oglamorösa arbete som Ann Carlsson lagt ned på att hitta tusentals äldre tidningsartiklar och småtryck.

Jag har själv skrivit om främst tidningen Barometerns hetskampanj mot Mobergs Utvandrarna 1951. Nu ser jag att den tidningen inte hade en enda recension av alla Mobergs elva böcker de 25 åren dessförinnan. Raskens, Soldat med brutet gevär och Rid i natt! , alla förbigicks de med tystnad.

Jag är inte förvånad. Nog var Moberg

Moberg vid stugan.

länge hatad och förbisedd av makthavande i sin hemtrakt. Jag blir däremot lite förvånad över att FiB inte uppmärksammade denne FiB-medgrundares Min svenska historia. Den första texten om Vilhelm Moberg i nya Folket i Bild är, om man får tro bibliografin, Nils Funckes ”När Vilhelm Moberg tog farväl av pacifismen” från 1983, om hans polemik mot stormaktskryperiet under andra världskriget. Men visst var väl Sven Delblancs postuma hyllning i boken ”Våra Författare” från 1975 med titeln ”Han kom av folket och blev folket trogen ”, först publicerad i FiB ? Efter att sentida Mobergbiografer ömsom försökt göra honom till troende nyliberal och troende kristen, känns det välgörande att nu kunna gå till källorna och läsa vad Moberg själv skrivit och sagt. gösta hultén

aktuellt från 60-talet Jordens Fördöma | Frantz Fanon | Leopard förlag

Oron att en bok som skrevs 1961 skulle kännas mossig kan framtida läsare genast lägga åt sidan. Detta är en bok som känns mer aktuell än annan litteratur som behandlar dagens globala orättvisor. Den viktigaste anledningen till detta är att de stora globala orättvisorna som fanns 1961 finns kvar 2007, om än i ny skepnad.

Frantz Fanon föddes på Martinique 1924 och var själv en man av kolonialismen.

Han utbildade sig till psykiater i Paris där han engagerade sig i den algeriska motståndsrörelsen FLN där deltog han aktivt i striderna mot de franska kolonisatörerna.

Veckan efter att boken kom ut i december 1961 så dog Frantz Fanon i leukemi vid 37 års ålder.

Mest uppmärksammad är Fanon för att han anser att våld är en nödvändig ingrediens för att en nation ska göra sig fri från

»Det

är fascinerande att konstatera att så många delar av boken kan sättas in oredigerat i dagens samhällsdebatt.« sina kolonisatörer. Detta gör att Fanon ibland förminskas till en våldsförespråkare, något som snart framstår som en orättfärdig skymf när läsaren får ta del av författarens noggranna analys av kolonisationens ondskefulla natur.

Fanon menar att en ”fredlig” revolution i bästa fall slutar med att de europeiska kolonisatörerna ersätts av en inhemsk regering som ärver kolonisatörernas maktstrukturer. Resultatet blir att orättvisorna är kvar och kolonisationen ersätts av ett stamstyre.

Viktigast av de maktstrukturer som håller kvar nationen i förtryck är enligt Fanon handelsstrukturerna. Samma multinationella storföretag som har sugit ut landet under kolonisationen fortsätter med detta under den nya regeringen. Allt detta medan bönder är hänvisade till dåliga jordar som inte ger någon möjlighet till försörjning.

Det är fascinerande att konstatera att så många delar av boken kan sättas in oredigerat i dagens samhällsdebatt. Jag fastnade för denna passage där Fanon demonstrerar sin ilska över orättvisorna i världen; ”Europa har i verklighet skapats av den tredje världen, därför finner vi oss inte i att u-hjälpen framställs som ett barmhärtighetsverk. Svensk och europeisk biståndsdebatt handlar idag endast om hur hårda krav vi ska ställa på utvecklingsländerna.”

Författarens röst från 60- talet ställer oss mot väggen och frågar, vem är det egentligen som skall ställa krav på vem?

Det finns många anledningar att läsa Jordens fördömda. För alla de som är engagerade i globalt solidaritetsarbete så är boken en möjlighet att komma närmare den frustration som många av de folk man säger sig representera känner inför behandlingen från Europa både nu och då.

För våra beslutsfattare så borde det vara

av intresse att läsa och själva konstatera att de senaste 46 årens biståndspolitik inte gjort särskilt mycket för att utjämna de globala orättvisorna. För våra samhällsdebattörer så rekommenderar jag boken starkt även om det kommer kännas kymigt att få en lektion i argumentationsteknik av en man som har varit borta från samhällsdebatten i 46 år.

charlie aronsson

oförstörd och erfaren på samma gång Freak. Boken om Freddie Wadling | Robert Lagerström | Reverb förlag Det är den där rösten som gjuter liv i allt den kommer i kontakt med.

När Freddie Wadling sjunger är det - med en av hans medmusikers ord - ”som om han kramar musten ur sig själv. Han ger allt. Han är sången.”

Sedan jag som sextonåring hörde Wadling för första gången har jag ställt mig frågan var denna kraft kommer ifrån.

Med Robert Lagerström biografi Freak.

Boken om Freddie Wadling kan man ana de avgrundssvarta djup som sången kommer ur.

Tidigt upplevde Freddie Wadling att han inte passade in och att ingen lyssnade till honom. Med en miserabel självbild blev drogerna den flykt undan ångesten som hjälpte honom att över huvud taget stå ut med livet. Så fann han musiken som en väg att på något sätt få kontakt med en värld han inte begrep sig på och som inte begrep sig på

honom. Mängden narkotika och antalet musikgrupper i Wadlings liv tycks outsinligt.

När punkvågen nådde Göteborg mot slutet av 1970-talet var Wadling redan en småkändis i musikkretsar. Och snart blev han något av en levande legend, vars status som bara förstärktes under 1980-talet. För Göteborgs del var det ett dynamiskt årtionde, där mycket kom att kretsa kring det kreativa kulturbolaget Radium.

Samarbetet med Fläskkvartetten, musiken med Blue For Two och Cortex, och en del annat gjorde att ryktet om ”Sveriges bästa rockröst” (som det ofta har hetat) började leta sig ut över landet. Banden, projekten och turnéerna avlöste varandra.

Rå rock, vackra visor, brutal blues - och med tiden också framgångsrika soloplattor, Cornelis Vreeswijkstipendium och till och med Göteborgs Stads Förtjänsttecken.

Den bitvis bisarra historien om källarmänniskan som blivit något av folkkär berättas rappt, om än lite ytligt, av Lagerström. Varje kapitel består av ett reportage från någon Göteborgsmiljö, och tecknar tillsammans Wadlings livsväg. Ofta har bilden av honom dominerats av hans fascination för det groteska och mörka, och hans mycket säregna universum av såväl yttre som inre änglar och demoner.

I boken kommer också andra sidor fram; som att Freddie Wadling är en hygglig kille, omtyckt av sina vänner och omtalat snäll.

Men det bestående intrycket är att han är en människa som behöver tas om hand.

Han är på mer än ett sätt som ett förvuxet barn.

Det är den spänningen som är själva källan till hans konst. Med Henryk Lipps träffande ord är Wadling ”oförstörd och erfaren på samma gång”. Och hans nästan absoluta självcentrering ger honom den öppna kontakt med det egna känslolivet - från himmel till helvete - som är allt skapandes förutsättning.

Att Wadling i år fyller 56 kan han tacka Bella för, den kvinna han levt med sedan 1989. Hon fick den otacksamma uppgiften att markera mot turnéledare och

>

&OLKET I "ILDS "OKKLUBB -EDVET ANDET GyR OSS ANSVARIGA *AN -YRDAL 6ALDA TEXTER ¯ ) ¾ERA DECEN NIER HAR *AN -YRDAL BEFUNNIT SIG I CEN TRUM AV DEN SVENSKA ViNSTERDISKUSSIONEN (ANS DEBATTINLiGG OM KRIG OCH IMPERIALISM iR LIKA NyDViNDIGA IDAG SOM NiR DE SKREVS %FTER kR VID PENNAN HAR *AN -YRDAL kSTADKOMMIT EN HEL DEL "LAND DE TEXTER FyRLAGET -URBRUK TYCKT VARIT ALLRA INTRESSANTAST HAR MAN VALT UT DRYGT STYCKEN $EN FyRSTA TEXTEN iR FRkN -ETALLARBETAREN DEN SISTA iR *AN -YRDALS FyRSTA MAJ TAL I $EGERFORS -URBRUK (FT SID &I" PRIS KR

0ROFETENS MANTEL *AN (JiRPE *AN (JiRPE GkR IGE NOM HUR §KRIGET MOT TERRORISMEN¦ FyRiNDRAT LIVSVILLKO REN OCH DEN POLITISKA SITUATIONEN I ViRLDEN (AN BEHANDLAR AVGy RANDE HiNDELSER SOM OCKUPATIONERNA AV )RAK OCH !FGHANISTAN

VALET SOM GAV (AMAS SEGERN I 0ALESTINA

)SRAELS ANGREPP Pk ,IBANON OCH UTVECK LINGEN I )RAN "RkKET OM *YLLANDS 0OSTENS -OHAMMEDTECKNINGAR OCH SJiLVMORDSBOM BARNAS PSYKLOGI ANALYSERAS INGkENDE 53!

STkR INFyR ETT ViGVAL I -ELLANySTERN 4VINGAS "USH ADMINISTRATIONEN TILL RETRiTT I )RAK OCH VILKA KONSEKVENSER FkR DET I REGIONEN 6EM TAR UPP PROFETENS MANTEL ,EOPARD (FT SID &I" PRIS KR

+ULTUREN OCH ARBETAR RyRELSEN 0ER 3UNDGREN +ULTURPOLITISKA STRi VANDEN FRkN !UGUST 0ALM TILL 4AGE %RLANDER $EN VIKTIGASTE MOTSiTTNINGEN Pk KULTURENS OMRkDE HAR INTE GkTT MELLAN BORGERLIGHET OCH ARBETAR RyRELSE UTAN MELLAN ELIT OCH MASSA MELLAN OFTA AKADEMISKT UTBILDADE LEDARE OCH DERAS MEDLEMMAR OCH ViLJARE ) BYGGANDET AV NATIONEN HAR HiVDAR 0ER 3UNDGREN BkDE BORGERLIGHET OCH ARBETARRyRELSE SETT KULTU RENS UPPGIFT SOM KLASSyVERSKRIDANDE OCH SAMHyRIGHETSSKAPANDE #ARLSSON )NB SID &I" PRIS KR

$ET STORA KRIGET FyR MiNSKLIG HETEN 2OBERT &ISK ) TRETTIO kR HAR 2OBERT &ISK BEVAKAT -ELLANySTERN (AN HAR SETT KRIG BRYTA UT OCH FRED SLUTAS LEVT MED FLYKTINGAR I LiGREN OCH Pk NiRA HkLL SETT MiNNISKOR Dy I "AGDAD ,IBANON OCH *ERUSALEM !LLTMEDAN LEDARNA OCH MEDLARNA HAR KOMMIT OCH GkTT !LDRIG HAR yGONVITTNESRAPPORTERING OCH HISTORIESKRIVNING VARIT Sk INTIMT SAM MANKOPPLAT SOM I 2OBERT &ISKS SKILDRING AV -ELLANySTERNS HISTORIA $ET STORA KRIGET iR ETT GEDIGET OCH FASANSFULLT STYCKE NUTIDSHIS TORIA EN SKAKANDE PERSONLIG MEMOAR OCH EN KiRLEKSFULL OCH OSMINKAD SKILDRING AV KRIGS REPORTRARNAS VARDAG dVERS +ATALINA &yLDESI .ORSTEDTS )NB SID &I" PRIS KR

+AMRAT 3PION

6IETNAM VAR NiRA

"JyRN #EDERBERG

`KE +ILANDER

&EM kRS FORSKNING I 3TASIARKIVEN LIGGER TILL GRUND FyR BOKEN OM DEN ySTTYSKA SiKERHETSPOLISEN 3TASIS VERKSAMHET OCH FyRGRENINGAR TILL 3VERIGE 6I FkR EN INBLICK I HUR DET GICK TILL BAKOM §STiNGDA DyRRAR¦ UNDER DET KALLA KRIGET &ANNS DET SVENSKA POLITIKER JOURNA LISTER OCH FyRETAG SOM SAMARBETADE MED ySTTYSKARNA 6ILKEN INFORMATION FICK 3TASI TILLGkNG TILL &yREKOM ANDRA OEGENTLIGHETER "JyRN #EDERBERG SyKER SANNINGAR OCH RyR SIG MELLAN 3VERIGE OCH "ERLIN -ORMOR )NB SID 0RIS KR

(UR NkGRA Fk UNG DOMAR SKAPADE EN FOLKRyRELSE SOM FyRNYADE DE POLI TISKA ARBETSFORMERNA &., AREN SOM SkLDE 6IETNAMBULLETINEN OCH SKRAMLADE MED INSAMLINGSBySSAN BLEV ETT VARDAGLIGT INSLAG I GATULIVET $ET iR EN BERiTTELSE OM HiNGIVEN HET UPPFINNINGSRIKEDOM OCH MkLMEDVE TENHET MEN OCKSk OM POLITISKA DISKUSSIONER OCH SPLITTRINGAR 6IETNAM VAR NiRA SKILDRAR &., RyRELSEN FRkN ByRJAN TILL SLUT 6I FkR TRiFFA DEM SOM VAR MED I SOLIDARITETSARBETET OCH TA DEL AV DERAS BERiTTELSER ,EOPARD )NB 2IKT ILL SID &I" PRIS KR

3k HiR BESTiLLER DU "ESTiLL ByCKERNA MED KUPONGEN ELLER SKICKA DIN BESTiLLNING TILL &I" + FAX

E POST BOK FIB SE 6ILL DU HA ByCKERNA HEMSKICKADE PORTOFRITT Sk GyR EN FyRSKOTTSBETALNING TILL &I" + S POSTGIRO yVER KR ) ANNAT FALL TILLKOMMER EN FRAKT OCH EXPEDITIONSAVGIFT Pk KR PER BESTiLLNING &yR UTLANDS BESTiLLNINGAR TILLKOMMER FAKTISKA PORTOKOSTNADER OCH KRONOR I BANKAVGIFTER

'LyM INTE ATT ANGE DITT NAMN OCH VILKA ByCKER DIN BESTiLLNING GiLLER "yCKERNA DISTRIBUERAS MED " POST FRkN EXPEDITIONEN VARJE ONSDAGSKViLL _R EN BOK TILLFiL LIGT SLUT KAN DU RiKNA MED NkGOT LiNGRE LEVERANSTID &LER ByCKER Pk VkR HEMSIDA FIB SE

*A JAG VILL ATT NI SKICKAR MIG FyLJANDE TITLAR PLATS FyR PORTO

NAMN

ADRESS

POSTADRESS

0ORTOAVGIFT TILLKOMMER MED PER BESTiLLNING &I"

&OLKET I "ILDS "OKKLUBB "ONDEGATAN 3TOCKHOLM

SOMMAREN (UMANITiR IMPERIALISM

3KAMMENS BONING

%TT SKOTT I NATTEN

*EAN "RICMONT

$ORIS $AHLIN

#RISTER %NANDER

)NOM LOPPET AV NkGRA Fk kR HAR 53! MED ALLIERADE ANGRIPIT TRE STATER *UGOSLAVIEN

!FGHANISTAN OCH )RAK !NGREPPEN HAR SKETT UNDER DE MEST STORSLAGNA HUMANITiRA OCH DEMOKRATISKA PAROLLER VILKA I STOR UTSTRiCKNING HAR GOD TAGITS AV SkViL POLITISKA PARTIER Pk ViNSTER KANTEN SOM FREDS OCH MILJyORGANISATIONER /RSAKEN TILL DETTA MENAR "RICMONT iR EN FLERA DECENNIER LkNG IDEOLOGISK OFFENSIV SOM SiLLAN MyTT NkGOT yVERTYGANDE INTELLEKTU ELLT MOTSTkND "RICMONT VISAR OCKSk HUR EN ANNAN FyRNUFTIGARE VISION SKULLE KUNNA SE UT dVERS -ARGARETA .ORLIN +ARNEVAL (FT S 0RIS KR

*ORDENS FyRDyMDA &RANTZ &ANON "OKEN SOM HAR KALLATS DE UNDERTRYCKTAS BIBEL &ANON VAR DEN FyRSTE FyRFATTARE SOM ANViNDE UTTRYCKET ²TREDJE ViRLDEN² SOM SNABBT BLEV ETT ETA BLERAT BEGREPP (AN BLEV ETT SPRkKRyR FyR ALLA DE MILJONER SOM LEVER UNDER NEDHkLLANDETS MEKANISMER %N CENTRAL FRkGA iR &ANONS FyRSVAR FyR DE FyRTRYCKTAS RiTT TILL MOTVkLD SOM EN NyDViN DIG ViG TILL FRIHET *ORDENS FyRDyMDA SKREVS MITT UNDER BRINNANDE KRIG I !LGERIET $ET iR EN RASANDE UPPGyRELSE MED KOLONIALISMEN OCH DET SAMHiLLSSYSTEM SOM STiNDIGT FRAMBRINGAR NYA FORMER AV VkLD SAMT FyRTRYCK dVERS 0ER /LOV :ENNSTRyM ,EOPARD )NB S &I" PRIS KR

3KAMMENS BONING iR EN SJiLVBIOGRAFISK BERiTTELSE OM EN UPPViXT I (iRNySAND UNDER FEMTIO OCH SEXTIOTALEN $ET iR EN KRyNIKA yVER DET &ATTIGSVERIGE SOM DRyJDE SIG KVAR LkNGT IN I MODERN TID OCH OM EN GANSKA VANLIG SVENSK SLiKT -EN DET iR OCKSk EN HISTORIA OM ATT yVERLEVA OCH ATT HITTA SIG SJiLV $ORIS $AHLIN SE &I" HAR SKRIVIT EN BOK SOM GkR RiTT IN I HJiRTAT OCH SOM KAN PkMINNA OM %LSIE *OHANSSONS ROMANER OCH OM &RANK -C#OURTS _NGELN Pk SJUNDE TRAPPSTEGET /RDFRONT )NB S &I" PRIS KR

6kRT SEKEL iR RESERVERAT kT LyGNEN /LOF ,AGERCRANTZ /LOF ,AGERCRANTZ iR EN AV TALETS FRiMSTA SVENSKA PUBLICISTER 5NDER SIN TID SOM CHEFREDAKTyR Pk $AGENS .YHETER GJORDE HAN TIDNINGEN TILL DEN CENTRALA DEBATTARENA DEN ALDRIG VARIT

VARKEN FyRR ELLER SENARE _N IDAG ViCKER /LOF ,AGERCRANTZ STARKA KiNSLOR ¯ HAN iR iLSKAD OCH HATAD HYLLAD OCH OMSTRIDD SOM Fk .U GyRS FyR FyRSTA GkNGEN TILLGiNGLIGT ETT URVAL ARTIKLAR SOM SPiNNER yVER HELA /LOF ,AGERCRANTZ PUBLICISTISKT AKTIVA LIV FRkN TRET TIOTAL TILL NITTIOTAL 5RVAL OCH KOMMENTARER .IKLAS .kSANDER +ARNEVAL )NB S 0RIS KR

) TRETTON ESSiER BERiT TAR #RISTER %NANDER OM SVENSKA FyRFATTARE SOM UNDER SIN LIVSTID VAR LiSTA BEUNDRADE

HATADE OCH FyRAK TADE %GENSINNIGA OCH OMDISKUTERADE $E GJORDE LIVET SVkRT FyR SIG SJiLVA OCH OFTA iVEN FyR ANDRA 6I LiSER OM !GNES VON +RUSENSTJERNA (JALMAR 3yDERBERG (JALMAR 'ULLBERG 3TIG $AGERMAN -ARIA 7INE OCH OM /LA (ANSSON OCH ,AURA -ARHOLM SOM VARKEN KUNDE LEVA MED ELLER UTAN VARAN DRA /M (IN (kLES SPiCKHUGGARE DVS 3TIG !HLGREN OCH DEN SKRIVANDE MyRDAREN #ARL *ONAS ,OVE !LMQVIST #ARLSSONS )NB S &I" PRIS KR

-IG iGER INGEN `SA ,INDERBORG %N PAPPA DyR %N DOTTER SER TILLBAKA Pk DERAS LIV TILLSAMMANS -IG iGER INGEN iR `SA ,INDERBORGS BERiTTEL SE OM UPPViXTEN MED SIN ENSAMSTkENDE PAPPA HiRDARE VID -ETALLVERKEN I 6iSTERkS %N BERiTTELSE KLASSTILLHyRIGHET MANLIGHET OCH UTANFyRSKAP /M ALKOHOLENS MAKT OCH EN DOTTERS VkNDA $RyMMEN OM FyRiNDRING STkR MOT RiDSLAN ATT STICKA UT (UMORN BLIR EN VARDAGSSTRATEGI FyR EN BROKIG ARBETAR SLiKT UNDER FOLKHEMMETS STORHET OCH FALL !GORA )NB SID &I" PRIS KR

&OLKET I "ILDS "OKKLUBB UPPHyR $ETTA iR SISTA NUMRET MED &OLKET I "ILDS "OKKLUBB 3IDAN KOMMER I FORTSiTTNINGEN ATT ERSiTTAS MED BOKTIPS I TIDNINGEN &OLKET I "ILDS "OKKLUBB STARTADE SOM EN HJiLP FyR SMk FyRLAG ATT Nk KyPARE OCH FyR LiSARE yVER HELA LANDET ATT FINNA OCH KUNNA BESTiLLA ByCKER SOM VARIT I LINJE MED TIDNINGENS PLATTFORM "OKKLUBBEN HAR OCKSk BIDRAGIT MED ETT VISST EKONOMISKT yVERSKOTT GENOM kREN -ED INTERNETBOKHANDLARNAS FRAMViXT HAR FyRUTSiTTNINGARNA iNDRATS "yCKER FRkN DE FLESTA iVEN MINDRE

SVENSKA FyRLAG KAN I DAG BESTiLLAS FRkN !DLIBRIS "OKUS M FL TILL PRISER LkNGT UNDER DE VI KUNNAT HkLLA "OKKLUBBEN FUNGERAR IDAG FRiMST SOM EN ViGVISARE I BOKFLODEN OCH SOM ETT SKYLTFyNSTER $EN VERKSAMHETEN TiNKER VI FORTSiTTA MED I FORM AV BOKTIPS I TIDNINGEN 6kR RECENSIONSAVDELNING BERyRS INTE AV FyRiNDRINGEN

fibsettlästhört

>

andra, hjälpa Wadling att inte bränna alla sina pengar på prylar och droger, och en dag vara med och lura honom till operationsbordet för det blödande magsår som 1993 så när gjort slut på hans liv.

Och i Långedrag - där paret Wadling hyr ett hus sedan flera år - verkar han ändå till slut ändå ha funnit ett slags vila i kärleken och ett hem. Bella sköter om sin idag i stort sett drogfrie man och han kan, när han inte är upptagen av musiken, ägna sig åt sina älskade katter, filmer och tv-spel.

mikael löwegren

livsöden i tensta Världens bästa land | Anders Sundelin | Leopard förlag

av förorten. Nya, dyra bilar som det stoltseras med genom hela området. Svarta löner som betalas ut till de anställda. Den svarta ekonomin som i de flesta fall verkar vara gynnsam för Tenstaborna. Svarta cigaretter som säljs under disken på livsmedelsbutiker.

Unga och äldre, som ingen av dem betalar för sin användning av kollektivtrafiken.

Trots alla de problem Sundelin målar upp, existerar ändå en viss charm med området.

Fattigdom, arbetslöshet och kriminalitet verkar inte väga tyngre än den gemenskap Tenstaborna besitter. Alla med en unik historia att berätta, men med samma öde.

Genom dessa berättelser är det svårt att inte se tillbaka på landet dessa människor kom till. Landet som tog emot dem och gav dem en till chans i livet. Sundelins syfte är i alla fall lyfta upp vårt Sverige, till världens bästa land och jag kan inte direkt säga emot.

robert sasan assadkhan Är född 1985 och ny recensent i FiB Världens bästa land handlar om Stockholmsförorten Tensta. Anders Sundelin träffar ett flertal personer och målar upp en bild av hur det är att komma till Sverige och hur det sedan är att leva i landet.

Sundelin tar med oss på en resa genom det till synes hårda samhället. Boken är tacksam att läsa, den varvar samhällsnära berättelser med författarens egna åsikter.

Sundelin träffar många olika människor, med skilda öden. En del har haft svårigheter ända sen de kom hit. Människor med utländsk akademisk utbildning från sina hemländer, som inte får mer attraktiva jobb än städare i Sverige. Kvinnor som skiljer sig från sina makar, för att sedan hamna i något sorts vakuum mellan ångest och ensamhet.

En man, som förgäves kämpar för att få sin hustru och dotter till Sverige, men förgäves.

Ungdomsgäng som skickas in och ut på anstalter men i slutet av dagen ändå hamnat upp på exakt samma plats igen.

Dessa berättelser varvas med gestaltningar som ger läsaren en något mixad bild

kända brevvänner Broder Ville, Käre Snälle Sven | Lars Ahlbom & Ingrid Nettervik | Carlssons När de får kontakt med varandra går Vilhelm Mobergs liv och skrivande mot sitt slut medan Sven Delblanc är på väg att på allvar etablera sig som författare. Det är i slutet av 1970 som den då 39-årige Delblanc skriver till sin 72-årige kollega Moberg, och de kommer att brevväxla och även träffas några gånger under de knappa tre åren fram till Mobergs självmord sensommaren 1973.

Med Åminne - den första romanen i Hedebysviten - har Delblanc slagit igenom på bred front. Han säger själv att han med den ”har slutat runka mitt själsliv och börjat skriva som folk”. Boken publiceras just

år 1970 och snart kommer han att lämna din tjänst som docent i Uppsala för att helt leva på sitt författarskap.

Att Moberg däremot bara har en enda bok kvar att skriva - Otrons artiklar som utkommer 1973 - kan ingen av dem ana. Ännu är han full av kraft och hoppfull inför arbetet med sin svenska historia.

Det alltid lika flitiga Mobergsällskapet har nu samarbetat med Delblancsällskapet om att ge ut deras brevväxling som sin senaste årsbok. Förutom de 26 brev som finns bevarade innehåller volymen också relevanta texter av Moberg och Delblanc, samt ett antal alster från ett seminarium på Väddö folkhögskola kring de båda författarna Det är uppfriskande att få ta del av dessa brev. Det uppstår en nästan omedelbar och djup kontakt mellan de båda herrarna - hur väsensskilda de än var till personlighet och läggning. Delblanc själv har kanske formulerat det allra bäst (i en artikel från 1980): ”Vi var ytterligt olika. Ångest och depressioner kände vi nog bägge, men Vilhelm hade en muntert extrovert sida, som var mig helt främmande, dessutom sunda drag av kraft, vitalitet och självkänsla. Lägg därtill hans starka tro på Rättvisa och Sanning, en tro som verkade främmande för min sjuka relativism, som ibland slog över i ren nihilism. Ja, vi var så ytterligt olika.” Ändå gör de ofta liknande bedömningar när de i sina brev diskuterar historiesyn och skrivande, politik och litteratur, förlagsvärld och författarkollegor; och föreställer sig om och hur Sverige kunde blivit en schweizisk bonderepublik istället för det enhetssamhälle som blev. Det är roligt och bitskt.

Men inte minst blir det uppenbart att vänskapen och brevskrivandet verkligen betydde något för dem bägge. Förställning låg inte för någon av dem, och det är inte minst känslan av uppriktighet och ärlighet som de uppskattar hos varandra. Delblanc formulerar det i vad som kom att bli det allra sista brev som växlades mellan vännerna: ”Du hör till de få personer och korrespondenter jag så att säga kan visa mig i kalsingarna inför, låta pratet rinna utan att sila snacket.”

Allt oftare kommer dock ”den stora trött-

fib 61

hetens plåga, emot vilken inget hjälper” över Moberg. I ett brev från april 1973 skriver han: ”Du talar om min ’eld som flammar lika friskt som förut’. Ja, det var väl innan jag slutade boken i början av januari.

Nu är elden slocknad. Har inte skrivit ett ord utöver brev på 3 månader.”

Det är ”den förbannade själen” som är slutkörd i Moberg, han är trött och deprimerad. I augusti tyar han inte mer utan dränker sig utanför hemmet i Roslagen.

Men lika levande - också i de mörkare delarna - som denna brevväxling är, lika försoffade är de litteraturvetenskapliga uppsatserna i boken. Där Moberg och Delblanc är frejdiga, är akademikerna försiktigt tassande.

En del av bidragen är täckta av tjocka lager institutionsdamm, annat är bara dumt. Det är bitvis bedrövligt. Allra bäst fungerar i mina ögon Bo Strömstedts och Lars Lönnroths

Själva skrev Vilhelm Moberg och Sven Delblanc ju - som folk. Det är naturligtvis ingen slump att två av Sveriges Televisions populäraste teve-serier genom alla tider måste vara Mobergs ”Raskens” och Delblancs ”Hedebyserien”.

Både Moberg och Delblanc var sprungna ur bonde- och i viss mån arbetarmiljö, och delade vad Delblanc i ett annat sammanhang kallat ”det folkliga ursprungets misstro mot överheten, vad än denna överhet må kalla sig”. Det är ett frihetspatos som inte låter sig förstås på en enkel höger/vänsterskala, men som träffar något väsentligt.

På många sätt olika som människor och författare behandlade de ändå en liknande grundläggande problematik: frihetens villkor. ”Mobergs problem är alltid att svårigheten att förena ’naturen’ med ’samhällslivets krav,’” som Knut Jaensson skrev redan 1943 - en karaktäristik som i stort ännu står sig.

Hos Delblanc formulerades ett närbesläktat tema i den ständigt återkommande konflikten mellan Frihet och Ordning.

Vare sig Vilhelm Mobergs Småland eller Sven Delblancs Sörmland finns längre kvar, och knappt ens när de skrev, men deras frågor är fortfarande våra frågor. Och mer så än någonsin förut.

»Du talar om min ’eld som flammar lika friskt som förut’. Ja, det var väl innan jag slutade boken i början av januari. Nu är elden slocknad. Har inte skrivit ett ord utöver brev på 3 månader.« personliga anslag med egna minnesbilder av Moberg respektive Delblanc, men även Margareta Strömstedt lyckas skriva så att man känner att hon är berörd av de fina kvinnoskildringarna hos dem bägge.

mikael löwegren

om frankrikes segregation Betongen Brinner | Torun Börtz | Leopard förlag I början av femtiotalet, när de första ”grands ensambles” började byggas utanför de franska storstadskärnorna, var målet inte enbart att bygga mycket och billigt.

Arkitekterna hade visioner om att bygga ljust och rymligt och delade upp områdena i olika zoner för boende, arbete, butiker och nöje. Ungefär som samtida Vällingbys ABC-filosofi; arbete, bostad, centrum.

Men det ville sig inte. Det som var tänkt som ett demokratiskt och praktiskt sätt att leva och bo, med närhet till arbete och grönområden, urartade snabbt. På en del ställen, som i le Mirail utanför Toulouse, fullföljdes aldrig planerna, i andra förorter byggdes aldrig några fungerande kommunikationer. Fabriker stängdes och de som kunde drog vidare mot städernas centrum. Bostäderna köptes upp och lägenheterna hyrs nu ut i andra hand till hutlösa priser till fattiga invandrare. Trångboddhet och Europas högsta ungdomsarbetslöshet, diskriminering, nednötta skolor och nästan dagliga

>

En fotoutställning i Paris som försöker visa förortens stereotyper.

fibsettlästhört

>

konfrontationer med arroganta poliser är bakgrunden till förortsupproren 2005.

Om detta har Torun Börtz skrivit en informativ och intresseväckande reportagebok, Betongen brinner.

Hon har rest runt till flera förorter och beskriver sakligt urblåsta trapphus, brända bilvrak och vindpinade gårdar mellan förfallna höghus. Hon har talat med kommunalpolitiker, lärare, sociologer, arkitekter, domare och poliser men i första hand är det invånarna i de utsatta områdena som får komma till tals.

Klyftan mellan fattiga och rika är djup i Frankrike men klyftan mellan invandrarföräldrar och deras barn blir än djupare på grund av språk- och kulturbarriärer. Hélèn Franco, advokat, uttalar sig mycket kritisk till förslaget att kriminalisera föräldrar, som i statens ögon inte tar sitt föräldraansvar, med indragna bidrag, böter eller fängelse. De nedvärderas och förödmjukas i barnens ögon. För sydafrikanska och arabiska familjer, där äldre alltid behandlas med respekt, är det spiken i kistan.

Ilskan bland dem som kommer till tals är stor. Ordet integration är ett rött skynke. ”Jag vill inte bli integrerad”, säger en ung man, ”jag vill ha ett jobb”.

En frustrerad ung kille går inte längre på talet om att rasism beror på att man inte känner varandra. ”Vänta lite, vi har varit här i 75 år nu, fransmännens ockuperade oss i 200 år, de kan inte längre säga att de inte känner oss araber”.

Utbildade invandrare tar båten över till England där man lättare får jobb.

Det syns tröstlöst, men inte bara. Det går att förändra. Någon går av egen kraft vidare till högre utbildning, bor kvar i sin förort och blir en länk och föredöme. Ensamma mammor stöttas och några skolor gör föredömliga satsningar.

I Parisförorten Caravelle har borgmästaren tagit sig an problemen och låtit renovera bostäder och offentliga byggnader. Där har kravallerna uteblivit och gator och allmänna områden är rena och klotterfria.

Ansvarige arkitekten Castro menar inte att stadsplanering tar bort rasism och

arbetslöshet, men att en bra byggnad och ett bra kvarter ger invånarna en känsla av värdighet och tillhörighet.

solveig giambanco

hamas för nybörjare Hamas – a beginner’s guide | Khaled Hroub | KwaZulu-Natal University Press Hamas, den rörelse som genom fria och demokratiska val i januari 2006 valdes att leda det palestinska folket, men som fortfarande av Israel, USA och EU är terroristklassad, och inte bara nekas bistånd, utan även förnekas rättmätiga skatteintäkter, är ämnet för en nyutgiven bok av Cambridgeaffilierade Khaled Hroub, som tidigare gett ut Hamas – Political Thought and Practice (Institute for Palestine Studies, 2000). Dennes nya bok, Hamas – a beginner’s guide (KwaZulu-Natal University Press, 2006), är, som namnet antyder, en populärvetenskaplig, informativ och extremt lättillgänglig skildring av en av huvudaktörerna i en av vår tids viktigaste konflikter.

Boken har en kronologisk struktur där början är en överblick över Hamas ursprung och historia; Hamas grundande, vidareutveckling, dess förhållande till Muslimska Broderskapet osv, för att avslutas med ett avsnitt om Hamas valseger och de nya utmaningar rörelsen i och med denna kom att ställas inför. Boken är indelad i lättöverskådliga kapitel utifrån olika teman, och hela boken följer en

frågor-och-svar-modell, där alla de mest angelägna frågorna man, som lekman såväl som välinsatt, kan tänkas ha om Hamas besvaras.

Alltifrån hur palestinier traditionellt sett förhållit sig till Islam, hur detta förändrats under det att den illegala israeliska ockupationen av palestinska landområden fortgått, hur Hamas ideologi, strategi och (lång- respektive kortsiktiga) målsättningar ser ut, och hur dessa avspeglas i deras praktiska tillvägagångssätt, till huruvida organisationen bör ses som en nationell frihetsrörelse eller en religiös rörelse, behandlas av Hroub. Är Hamas en genuint demokratisk rörelse? Hur pass populära är Hamas egentligen bland palestinier på Västbanken och i Gazaremsan? Hur ser Hamas relation till PLO och andra sekulära palestinska partier och motståndsrörelser ut? Finns där någon koppling mellan Hamas och ”internationell islamism”? Hur ser Hamas på Israel, önskar (och planerar) Hamas verkligen en ödeläggelse av Israel?

Vidare behandlas Hamas motstånds- och militära strategi, inklusive kontroversiella frågor som kravet på ovillkorligt israeliskt tillbakadragande från palestinska landområden, och självmordsattacker.

Organisationens viktigaste ledarfigurer, hur dess omfattande sociala verksamhet finansieras, samt den roll Hamas spelar på gräsrotsnivå i det palestinska samhället, är andra områden som behandlas ingående.

Hroub tar även upp frågor rörande hur enat Hamas verkligen är, Hamas syn på kvinnor och dessas roll i samhället och i fri-

fib 63

hetskampen, samt huruvida Hamas sociala handlingsprogram innehåller ett påtvingande av religiösa symboler som hijab och andra uttryck för sharialagstiftning. Det avslutande kapitlet om vad Hroub kallar ”det nya Hamas”, det vill säga Hamas i en nyvunnen politisk maktposition: vad detta kan komma att innebära för rörelsens politik, vad som gjorde att Hamas vann 2006 års palestinska parlamentsval, huvuddragen i 2006 års valplattform och rörelsens kompromiss mellan retorik och praktik, utgör en intressant utgångspunkt för vidare analys. (Där finns även användbara litteraturrekommenderationer för vidare läsning.)

Hroubs bok utgör, som en koncis, klarsynt och lättförståelig inblick i Hamas organisatoriska uppbyggnad, ideologiska ramverk och praktiska politik, ett välbehövligt alternativ till det islamofobiska, propagandistiska och onyanserade perspektiv som vanligen förs fram i svensk massmedia.

Hamas – a beginner’s guide är en värdefull kunskapskälla för var och en som söker förstå den politiska situationen på de av Israel ockuperade palestinska landområdena, särskilt mot bakgrund av den senaste tidens stridigheter mellan Hamas och Fatah.

lisa forsberg

trollerihattar och svarta slängkappor Dr Jekyll och Mr Hyde | Andreas Boonstra | Moment Teater, Gubbängen Att åka ut till Gubbängen med T-banan för att gå på Teater Moment är ett alldeles särskilt nöje. Detta teatergäng har gjort sig kända för sin helt egna stil och ton.

De medvetandegör det teateraliska som händer på scenen med att ställa sig vid sidan av och kommentera. I en sann renodlad Brechtsk variant. Mycket ser ut att

ske som en improvisation och de lyfter lite lagom på ridån till själva regisituationen.

Scenanvisningarna blir till repliker.

Kommentarer om hur skådespelets karaktärer växer fram finns kvar som en viktig del i föreställningen. Vad är teater, vad är verklighet? Det är Andreas Boonstra som är den som driver dessa ideer längst och det är också han som dramatiserat och regisserat Dr Jekyll och Mr Hyde - en lektion i det onda kontra det goda. Eller spånat och improviserat fram om man så vill.

Publiken skrattar ideligen åt den galna absurda situationen och det sprayas och puttrar av kemikalier på det experimentella rullbordet som förvandlar Dr Jekyll till Mr Hyde via en mintgrön dekokt. Röda strålkastare, trollerihattar, svarta slängkappor och engelska nice cups of tea och rödrutiga ulliga pläder inramar texten.

Robert Louis Stevenssons ursprungliga skräckfiction får man inget grepp om, trådar till dagens situation dras istället upp upp för alldeles vanliga ensamstående pappor som vandrar den ena veckan på Hägerstensåsen med sin barnvagn och förbyts i öldrickande teatertyper som raggar tjejer den andra veckan. Är det Mr Hyde som barrikaderat sig på Liljeholmens vårdcentral osv. Nutidens dubbelnaturer. Texten är både rapp och uppfodrande.

Det gäller att tänka till och se sig om på vägen hem efter en sådan föreställning. Är människan i botten ond och

måste tyglas till godhet? Eller är hon i botten god och lockas till ondska? Vad är egentligen skådespeleri? Och hur barnslig får man bli? Är frågor som ställs i en föreställning som påminner oss om att mycket av den personliga identitessökande teatern som både vill förföra med teaterns medel men även sätta en del tankar och myror i huvudet på sin publik, görs i förorten på en alldeles vanlig nedlagd biograf. De båda skådespelarna Mattias Olsson och Andreas Boonstra som alltså regisserat sig själv vänder ut och in på sig själva och på texten på ett både roligt och kunnigt sätt.

Timingen är total! Synd att föreställningen snart skall läggas ned! Men teater Moment med sina teatrala metamorfoser och inspirerande och nydanande ideer som går ut på att avdramatisera teatern på ett dramatiskt sätt och lätta på förlåten kommer att finnas kvar. Var så säker!

ann mårtens

fibkultur margareta zetterström text karin sunvisson illustration

E

fter Italiens litterära storhetstid under 1900-talet med författarnamn som Leonardo Sciascia, Alberto Moravia, Elsa Morante och Pier Paolo Pasolini är det som om landets litteratur hamnat i bakvattnet. Visst utges även i dag böcker som är värda att läsa. Men ingen av dagens författare har ändå riktigt samma lyskraft och självklara konstnärliga auktoritet som dessa ”giganter”.

Det har därför funnits skäl att oroa sig för återväxten i italiensk litteratur. Ända tills i fjol då journalisten Roberto Saviano (född 1979) gjorde en remarkabel debut med boken Gomorra (förlaget Mondadori).

Här framträdde plötsligt en författare med en stilistisk förmåga utöver det vanliga, en författare som dessutom — precis som sina föregångare inom den realistiska 1900talslitteraturen — tagit som sin uppgift att skildra verkligheten utan förskönande slöjor och verbala dimridåer. Och verkligheten är i Savianos fall camorrans Neapel och hela den omgivande regionen Kampanien eller, rättare sagt, den maffiaorganisation som håller dessa på ytan ack, så sköna trakter i ett mördande järngrepp — och ordet ”mördande” skall här uppfattas bokstavligt.

Neapel-området toppar mordstatistiken för Italien (och ligger även mycket högt i världsmåttstock). Bara under författarens egen livstid har 3 600 människor fallit offer för camorrans våld, och inte för inte citerar han ett ordspråk från 1400-talet där Neapel beskrivs som ”ett paradis befolkat av djävlar”.

Saviano glömmer för den skull inte camorrans blomstrande ekonomiska verksamhet.

Det bestialiska våldet är ju inget självändamål utan bara ett medel i jakten på pengar,

vilket belyses av bokens undertitel Viaggio nell’impero economico e nel sogno di dominio della camorra (En resa i camorrans ekonomiska imperium och dröm om herravälde). Men det är ändå våldet, och hotet om våld, som konstituerar människornas vardag. Därav bokens titel som förbinder Neapel med Gamla Testamentets Gomorra.

denna sanna verklighetsbild måste läsaren ta ställning. Alternativet är att stoppa huvudet i sanden och göra sig till medbrottsling.

Boken börjar i Neapels hamn (där passerar allt som produceras i den lokala ”svarta” sektorn eller smugglas in utifrån) och slutar på soptippen, med den illegala avfallshantering som är en av camorrans huvudnäringar (där handlar det om att gömma undan giftiga rester från den ”legala” industrin, något som kraftigt ökat antalet cancerfall i området). Däremellan skildras produktionen av förfalskade märkeskläder, cement och armerad betong, byggenskap, knark- och vapenhandel, alla viktiga delar av camorrans företagsimperium.

Savianos bok, ”roman” och ”reportage” på en och samma gång, har föregåtts av grundligt förarbete. Han har ingående studerat människorna och miljöerna, vilket underlättats av att han själv är född och uppväxt i området. Han har grävt och nystat i camorrans inre strukturer och konsulterat rättegångshandlingar och polisprotokoll.

Så snart det inträffat ett nytt camorra-mord har »Efter publiceringen av boken Gomorra han grenslat sin vespa, har Roberto Saviano själv hotats till livet har alltid velat vara först och tvingats lämna sina hemtrakter.« på plats för att ”läsa av” stämningen och också låta sig själv påverkas därav. Han har även Men också själva uppbyggnaden av detta tagit tillfälliga påhugg (i hamnen, på bygbrottssyndikat (störst i Europa, större än gen, som servitör) för att lära känna camorsicilianska maffian, men ändå märkligt rans affärsidéer samt närvarit både vid rätokänt) som av medlemmarna själva rätt tegångar och begravningar. När det sedan och slätt kallas il Sistema, Systemet. Ordet var dags att skriva själva romanen (ja, jag ”camorra” används endast av åklagare, filmvill nog helst använda det ordet) uppfattade regissörer och utländska journalister. han sig mer som författare än journalist.

Saviano skildrar också kvinnornas roll i Det är också denna subjektiva utgångsSystemet och hur de tidigt fostras till ett liv punkt, det faktum att han inte döljer sig i tigande samtycke eller aktivt deltagande. bakom någon förment journalistisk ”objekMen de kan också vara skyldiga enbart tivitet”, som gett honom språkliga och ”till att ha fötts i Neapel”, som exempelvis konstnärliga verktyg att skildra denna frånAnnalisa Durante som våren 2004 av missstötande verklighet. Här är sanningen om tag kom i vägen för camorrans kulor och Neapel och Kampanien, den sanning som dog, 14 år gammal. sopas under mattan både i turistreklamen Det mordet väckte uppmärksamhet även och i de stora officiella medierna, och till i utländsk press, minns jag, och Savianos

Camorrans Gomorra Margareta Zetterström om en hyllad italiensk bok som får Camorran att vädra blod.

fib 65

skildring av begravningen är extremt laddad. Han visar där, i beskrivningen av Annalisas jämnåriga tjejkompisar, hur begravningarna av camorrans offer fungerar som ett slags initiation i vuxenlivet för de unga som lever i camorra-land, ritualer lika viktiga att minnas som den första menstruationen eller det första samlaget.

Det som gör Savianos skildring så stark är att han inte döljer sina egna känslor utan låter dem färga texten.

Exempelvis berättar han om när han första gången stötte på en människa som mördats av camorran. Han var då 13 år och på väg till skolan tillsammans med sina kamrater. I en bil som sönderpepprats av kulor får de plötsligt se ett par fötter sticka upp. När de frågar varför den döde ligger på det viset svarar en polis att ett kulregn från en k-pist alltid får offrets kropp att slå runt.

Saviano har därefter sett många mordoffer. Men man vänjer sig aldrig, påpekar han. Och man bör naturligtvis heller aldrig vänja sig, för vem finns då som kan ta upp kampen mot Systemet?

Det är dock inte ofarligt att göra det, och en av de fåtaliga ljusgestalter som skildras i Savianos bok är prästen don Peppino Diana. Han fick en dag nog av det tigande samtycket och beslöt att med ordet som vapen utmana camorran. Svaret kom i form av dödande kulor, tidigt en morgon när don Peppino precis skulle inleda dagens första mässa i sin kyrka. Han blev 36 år gammal.

Saviano berättar också om sin egen far, läkare till yrket, som en gång utsattes för blodig misshandel som ”straff” för att han räddat livet på en 18-åring som sårats av camorrans kulor men inte omedelbart avlidit.

Efter publiceringen av boken Gomorra har Roberto Saviano själv hotats till livet och tvingats lämna sina hemtrakter. Han har också försetts med livvaktsskydd.

Vanliga läsare, speciellt ungdomar, har dock tagit boken till sitt hjärta och det talas

om försäljningssuccé. Författaren har även fått flera prestigefyllda litterära priser för denna sin debutbok. Och det är han sannerligen värd, för han är en språkets mästare och en författare med orubblig tro på litteraturens nödvändighet och höga uppgift.

I ett mycket vackert avsnitt skildrar Saviano en ”pilgrimsresa” till Pier Paolo Pasolinis grav. Han har då nått en punkt där hans egen vrede över förhållandena i Syditalien blivit så stor att han egentligen skulle vilja spränga hela skiten i luften.

Med Pasolinis berömda omkväde ”io so” (jag vet) envist ringande i öronen reser han till Casarsa i norra Italien där denne ligger begravd. Och där, på kyrkogården, finner han den plats där han ”utan skam kan reflektera över ordets möjligheter”. ”Jag vet och jag har bevis.” Så ser Savianos övertygelse ut, och då gäller det först som sist att sprida denna vetskap även till andra. Nämna namn, skildra ansikten och skeenden, beskriva Systemets arkitektur. Undersöka om det fortfarande är möjligt att fånga den undflyende verk-

ligheten ”utan metaforer och liknelser, endast med skriftens vassa knivsegg”.

Boken Gomorra är ett lysande bevis för att den italienska litteraturen lever och att själva verkligheten är den stora utmaningen för varje ung författare. Saviano menar också att hans bok inte bara handlar om Neapel och Kampanien utan — i vidare bemärkelse — om allas vår samtid, om människolivets villkor under ”turbokapitalismen” där sådant som skatter, moms, löner till arbetskraften, arbetsmiljölagstiftning och fackföreningar — från profitsynpunkt — är hinder som helst bör kringgås och som camorran hjälper de ”legala” företagen att kringgå. Det är därför ofta svårt att urskilja gränsen mellan ”svart” och ”vitt” företagande. Därför går det heller inte, menar Saviano, att utrota camorran utan att samtidigt reformera den kapitalistiska produktionsordningen.

Det sägs att Gomorra skall bli film, men i väntan därpå noterar jag med glädje att boken redan i höst utkommer på svenska.

margareta zetterström är författare och översättare.

fibkultur

myrdal farm

I sommar fyller Jan Myrdal 80 år. Anders Ehnmark ger en bild av författaren och skriftställaren.

Skolan är borta nu. Den låg vid Haga Norra inne i skogen. Några år på tidigt 1970-tal förbereddes framtiden där.

Blåställ vandrade i trädgården. Vackra skådespelerskor parkerade sina Renault 4 L och gick in i klassrummen för repetitioner. Det var Fria Proteatern. Folket i Bild/Kulturfront fanns en trappa upp. Kerstin Ostwald höll handen för telefonen och frågade: Vad heter “kollektiv” på engelska? Vi svarade: Säg det på göteborgska.

En dag kom civilklädda säkerhetspoliser och stoppade allt papper i säckar. Senare återvände de med novellerna. De fick vara. En hade ett gammalt lektörsutlåtande fasthäftat, minns jag: “Bra men rolig”. Lars Gustafsson skrev från Tyskland: Jag har ont i mitt hemland.

Det var mitt i det berömda 60-talet, som sträckte sig från 1965 till 1975, ungefär.

En rund man med kapsylliknande basker läste från ett papper med dånande röst.

Jag hade känt Jan Myrdal länge men flyktigt.

Vi sågs i Uppsala med Sten Ljung och Dagny.

Lite bohemisk stämning vid kyrkogården.

Verdandismens tid. Allt var väldigt oklart. Man skulle säga det med högt -a som Tingsten. Jan hade inget fördrag med oklarhet. Jag tror han gillade Verdandi.

Sedan var det Vendelsö. Jan och Pinnen skulle till Afghanistan och stannade över natt. På morgonen körde de fast i garaget med sin Lill-Cittra. Vi fick loss dem. Sen dess har de varit på resa.

Folket i Bild förbereddes i en konstig lokal vid Kungsholmstorg. Det var nån som kände nån.

Så var det alltid. Svenstedt var med. Det var Lanestrand som ordnade Haga skola. Han hade försänkningar i centerpartiet.

Jag minns styrelsemötena. Många stenansikten.

Jan Guillou och jag brukade säga att när de här får makten är det bara att kasta sig på färjan till Helsingör.

Parollerna var antiimperialism, yttrandefrihet och folkets kultur - en sammanfattning av det bästa i 60-talsvänstern.

Jag tar fram det svarta numret för den 3 maj 1973.

SVERIGES SPIONERI står det i vitt. “Reportage: Peter Bratt och Jan Guillou”.

Jag läser om texten. Otroligt bra. Staten svarade med statsterrorism och satte journalisterna i fängelse. Det kom långt bortifrån men var plötsligt väldigt tydligt. Den nästan obscena effekten besannade reportaget.

Jag var i Luleå vid denna tidpunkt och minns hur stolta vi var över Folket i Bild/Kulturfront.

Vi hamnade här ute i Sörmlandsskogarna några stycken fibbare. Sedermera drog sig Jan och Pinnen längre norrut till en röd stuga utanför Skinnskatteberg. Började bygga till och förlänga uthus precis som i Hedlandet. Böcker fordrar i Jans fall ekonomibyggnader.

Fibbarna i Haga skola eller ute i skogarna hade ett radikalismens urbeteende. De var olydiga. Jan och de laglösa, kunde man säga. Jag tänker på den gamla Billboken. Göra egna lagar. Jan har alltid varit lagbrytare och lagstiftare. Till rollen hör att vara säker på sin sak, men jag tror inte tvivel uppstått på den punkten.

Jan skulle ha funnit sig väl till rätta i Concord i Nya England på 1840-talet, tänker jag. Som Bronson Alcott skulle han ha startat skolor där barnen fick lära sig glömma allt dumt man tutat i dem. Tabula rasa, torka tavlan ren. Sedan skulle de förstå. Som Thoreau skulle han kanske ha klättrat upp i ett träd och bosatt sig där. Det var experiment på gång i Concord hela tiden. Man prövade framtiden.

Jag tänker på ljuset och skrattet i de olydigas krets. Haga skola var som Bronson Alcotts skola i Boston, Temple School, där man började med filosofi i första klassen. Det är ändå det viktiga. Så småningom skulle man landa på high thinking and plain living, som uttrycket löd i Concord. Det gällde även redaktionen för Folket i Bild/ Kulturfront, och Fria Proteatern förstås, på nedervåningen.

Man hörde när de sjöng. De sjöng alltid.

»Parollerna var antiimperialism, yttrandefrihet och folkets kultur – en sammanfattning av det bästa i 60-talsvänstern.«

Efter publiceringen av boken Gomorra har Roberto Saviano själv hotats till livet och tvingats lämna sina hemtrakter.« fib 67

Transcendentalister kallades filosoferna i Concord. Överskridare. De överskred det inlärdas gränser, varvid klarhet i lyckliga fall uppstod.

Sammanhangen var helt andra än de trott. Kom man bara över gränsen förstod man. Fibbarna var överskridare de också, tänker jag. Man hörde på dem hur långt de kommit. Jag tror det var för att markera kunskapshorisontens förskjutning som de började med blåställ. Det var en svensk bondes arbetskläder och samtidigt på pricken likt en kinesisk kaderuniform. Perfekt. Man skulle ha några kulspetspennor i bröstfickan, som en konduktör.

Varken Jan Guillou eller jag hade blåställ. Jag minns inte varför.

Vi går mot de femtio, sa Jan en dag mörkt på Drottninggatan. Vi hade möte på ett kafé om en intrigfråga. Beslut fattades om att höja föreningens kulturella nivå. Tidskriften för folkets historia startades. På redaktionen kallades den ibland Bland tomtar och troll.

Jan Myrdal har alltid skrivit bestämt. Tvekan har han inte ord för. Det är inte riktigt sant.

Det finns ett frivolt undantag, som jag alltid gillat, Rescontra från 1962 (sedermera införlivad med Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell), en vårdslöst lyrisk bok som lämnar många frågor öppna. I vanliga fall är stilen myndig, nästan tvärsäker, som om han sett något, vilket han har. Han har överskridarnas tonfall. De vet för de har suddat tavlan ren.

Men samtidigt är det fortsatt undersökning.

Svaret är provisoriskt. Det är som i Concord. Alla skrev dagbok och prövade sig fram. Det skulle vara löpande rapporter från överskridandet.

Alcotts “journals” är en oceanisk bildningshistoria. Ett slags tidigt bloggande, kan man säga.

Undersökningen har inget slut. Sanningen är sökandet efter sanningen.

Jan är tvärsäker och prövande på samma gång.

Han kallar sina “journals” för skriftställningar, och de slår fast allting, men prövar samtidigt, för det är en berättelse nära gränsen, och tvärsäkra detaljer bildar nya mönster. Så är det hela tiden. Börjar man pröva är det snart omprövning.

Marken gungar när han slår fast något säkert, men det är inte säkert. En tvärsäker sökare.

Närheten till en upptäckt finns alltid i stilen. Det är inte så olikt Bronson Alcott.

Tingsten hade rätt på denna punkt. Oklarhet förtrycker. Det var ett slags kulturradikalism som inspirerade fibbarna och de vackra skådespelerskorna i Haga skola. Jag brukar tänka på dem när jag kör förbi på väg till Arlanda. Brook Farm kanske man kunde kalla skolan efter den filosofiska kolonin utanför Boston. Eller Myrdal Farm kanske.

Jag hör skrattet och sången. Jag ser blåställen tåga förbi och mannen i den kapsylliknande baskern läsa från papper med dånande röst. Det är en levande litterär miljö han skapat där inne i skogen.

Myrdal Farm.

anders ehnmark är författare och journalist.

Bilder. Övre raden. Vid arbetsbordet. Foto: Aje Mellin Vid arbetsbordet 1947. Vietnamdemonstration Linköping 1969. Tal på Tysklandsmöte i Stockholm 1976. Foto: Robert Aschberg.

DEN OSYNLIGA FISKEN Agadirismer Göran Segergren segergren.nu 31 maj – 27 juni GALLERI HULTMAN Åstorp, Skåne Tel: 042-22 02 44 www.catarina-hultman.nu samt

NATUR govacher av Segergran Drakabyggets Konsthall, www.drakabyggetkonsthall.com Stockholmsv.41 i Örkelljunga (också Skåne) 30 juni – 5 aug i samband med Linnéutställningen

tid. Men så präglades vår, det svenska folkets, kultur.

Den som inte tror mig kan resa söderut. Nederlaget för det tyska folket på 1520-talet präglar fortfarande tyskheten med Untertanentum och Beamtentum liksom Revolutionens seger 1791 präglar fransmännens beteende.

Citoyenneté, kallas det. De nyliberaler och globalister som nu på universitet, i media och politik hävdar att folkligt nationsbundet kulturella olikheter är imaginära är, om de inte tillhör det traditionellt tunna överskiktet, antingen oberesta, dumt obildade eller köpta. Men den statliga självständigheten är viktig också därför att det är med stat som med militärmakt. Vart folk har en sådan. En egen eller en annans. Det var därför jag själv – som antimilitarist – vintern 1941/42 gick med i U30; Ungdomslandstormen i Bromma. Jag har läst att den var reaktionär. Icke! Hemvärn var det och hemvärn är – som Moa Martinson hävdade ett det vackraste ord.

Likadant är det med revolutionärernas regeringsform av

stipendier och avancemangsmöjligheter på olämpliga ord. Nå, jag brydde mig inte för sextio år sedan och nu när jag fyller åttio kan jag utan större risk för efterräkningar tala klartext. Äger någonting man kan ta ifrån mig gör jag heller inte – utom min familjegravrätt på Gustafs kyrkogård och den gäller till 2030. Det är min hustru Gun som ärvt det gamla småbruket i Björkviken som enskild egendom; knappast någon förmögenhet det heller. Vilket gör det lätt och ofarligt att skriva. Man har svårt att komma åt mig.

Fast nation är mer än staten och dess tradition. Just på nationaldagen bör vi diskutera detta. Det finns en vidare kulturell dimension. En folkligt svensk en. Den har inte ett spår med gener och blod att göra. Renrasig är ingen bland oss. Den kulturen sitter oss så i bakhuvudet att vi inte är medvetna om den. Det finns en ideologisk verklighet. Liksom det språk Olaus Petri skrev sitter oss i struphuvudet sitter den Lutherbibel han och hans

fibskriftställning

Ty för Sverige som stat, nation och folk är den sjätte juni inget tillfälligt datum. Efter nästan nittio år av bondekrig och nationella frihetskrig under ledning av Engelbrekt, Sturarna och Gustav Eriksson Vasa tog den självständiga och eftermedeltida svenska staten fast

liknande sökt lägga beslag på den måste nu vi som inte tillhör det för sin utkomsts skull globaliserade överskiktet medvetet och på goda skäl att återta folkets historia och därmed även ta nationaldagen tillbaka till oss. Jag skall förklara.

1809. Jag - som nog de flesta bland oss – menar att dess skrivningar– såväl de folkliga rättigheterna i dess §16 som orden ”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksdagen allena” fortfarande är mer grundläggande än de nuvarande anpassligt sliriga formuleringarna.

Inte undra på. Orden 1809 återgår på det svenska stamsamhällets traditioner som under stora sociala strider fick sin formulering i den svenska statens första grundlag: tilllägget år 1335 till Södermannalagen vilket sedan återkom i Magnus Erikssons landslag. Gå till biblioteket och läs Södermannalagen i Holmbäck/Wesséns utgåva!

bror Laurentius Petri översatte oss i bakhuvudet vare sig vi vill eller inte. (Husförhören fungerade; man kan säga att de flesta bland oss i tanke, ord och handling ännu är icke-troende lutheraner och det oavsett eventuellt invandrade förfäder.) Jag tar för att visa detta nu ett par exempel från privatlivet: Har ni funderat på att vi svenskar talar likvärdigt om morfar och farfar och om mormor och farmor? Det är inte så vanligt. Vi räknar nämligen släktskap både på kvinnolinjen och manssidan. Kognatiskt och agnatiskt heter det. Det har inneburit att vi aldrig i Sverige kunnat få sådant som klaner

NATIONALDAGEN OCH DESS VERKLIGHET

u är Säterdalen försommarvacker och syrenerna blommar också hos oss i Björkviken vid Dagarn på andra sidan den nutida länsgränsen. Det vore lätt att tala vackert och allmänt om blomstertid och demokrati denna sjätte juni då det är Sveriges nationaldag. Fast det tog nästan nittio år från det Arthur Hazelius år 1892 började fira dagen på Skansen till dess den år 1983 blev officiell svensk nationaldag. (Nu också helgdag.) Ett tag kring förra sekelskiftet och några decennier framåt tycktes det som om överklassreaktionen skulle lyckas göra den till en överhetens dag; en dag till minne av Sveriges eländiga roll i Trettioåriga kriget och till nationsförstöraren Karl XII:s ära. Inte undra på att förnuftigt folk då tog avstånd.

Men sådan är dagen inte. Den angår oss. Av samma skäl som Förstamajdemonstrationerna för sjuttio år sedan tog flaggan tillbaka till folket när nazister och

N

jan myrdal text

fibskriftställning

Historia är inte som Ford menade Bunkum – skit! Den angår oss alla. Därför, menar jag, att det är oss en fara att Sverige nu inte längre har en försvarsmakt som skall värna nationen utan en söldnärsstridsmakt i stormaktsspelets tjänst. I dag kommer officiella företrädare att tala om demokrati. En och annan med Europadrömmar kommer att hänvisa till vad Thukydedes uppger att Perikles i sitt liktal över de stupade sade: ”Statsformen har namnet demokrati, emedan den är så gestaltad, att makten icke tillhör ett fåtal utan flera.” Med det citatet tänkte man inleda en europeisk konstitution innan det projektet havererade. Men den tolkningen av det dåtida demokratibegreppet är skolpojkshalvbildning. För övrigt gick det i den atenska maktfördelningen tio slavar på var fri man.

Inte ens om man blott tar ord för sak – demokrati från grekiskans demos, folk, och kratein, härska - är vårt samhälle demokratiskt. Vad folk – vi – kan bestämma här i Säter eller Skinnskatteberg är inte mycket. Det vet var och en. Fråga kommunalpolitikerna! Riksdagen med valda ombud är också blott tillnärmelsevis vår; den är underställd EU. Sverige är inte ett folkvälde i vare sig någon rousseansk, robespierrsk eller brantingsk mening. Samhället är närmast av Napoleon III:s typ. En plebicitär byråkrati i de taförsigprivilegierades tjänst där partier och organisationer omformats till statsutskott och köbildningar.

Men inte ens en självständig sådan stat som 1860talets Frankrike. Blott en under EU subsidiär stat.

Det officiella och officiösa Sverige uppskattar inte att detta sägs. Vore jag ung med litterära ambitioner borde jag kanske vara försiktig. Unga intellektuella kan förlora

Den statliga självständigheten av 1523 är oss ännu viktig och det av två skäl. I de tyska länderna slogs Bundschuh ned i blod. I Frankrike jacqueriet. Men i Sverige och Schweiz segrade vi i de dåtida långa folkkrigen. Visst blev segerns frukter långt från vad bondeuppbåden hoppats och trott på. Så är det all-

Kring såväl 1523 som 1809 gavs komplikationer och motsättningar. Självständigheten 1523 hade uppnåtts genom att Gustav Vasa slugt utnyttjat fiendens fiende Lübeck – och för den nya staten gällde det att befria sig även från dess inflytande. De vilka kämpat i bondehärarna fick också uppleva att den nya starka staten inte gav dem den rätt de kämpat för.

Regeringsformen antogs egentligen heller inte, som det sägs, den 6 juni 1809. Bondeståndet vägrade. Det ställde det folkliga kravet att all jord skulle beskattas lika. Först efter starkast möjliga påtryckningar vek bonderiksdagsmännen sig och godkände regeringsformen tre veckor senare.

»Det officiella och officiösa Sverige uppskattar inte att detta sägs. Vore jag ung med litterära ambitioner borde jag kanske vara försiktig.«

form när Gustav Vasa den 6 juni år 1523 i Strängnäs av rikets valmän enhälligt valdes till Sveriges konung.

Det moderna Sverige grundlades sedan med den regeringsform som revolutionärerna – efter att ha avsatt den oduglige Gustav IV Adolf – lät utfärda den 6 juni år 1809. I denna deras nya regeringsform avskaffades med ett penndrag alla de dittillsvarande grundlagar vilka möjliggjort sådant som Gustav II Adolfs, Karl XII:s Gustav III:s och Gustav IV Adolfs för folket olycksaliga krig.

fib 69

jan myrdal är författare och skriftställare bosatt i skinnskatteberg. talet hölls på nationaldagen den 6 jun 2007 i i säterdalen.

Ibland skrivs i utlandet om den svenska synden. Det är nys. Fast traditioner skiljer. Säg orden flickvän och fästmö. Det känns i munnen att de inte är likvärdiga.

Ty fästandet – med eller utan vittnen – är hos oss det giltiga. Som 1527 års riksdag formulerade det: ”Händer att fästman lägrar sin piga eller fästekvinna, böte där intet före, efter dem emellan är rätt äktenskap för Gudi.” (Trolovningsbarn var därför äktfödda.)

Stockholmsäktenskap kallades detta på 1800-talet; sambo heter det nu. Orden förändras; beteendet förblir.

Hos oss norrut i Sverige hade jungfrudom inte heller ett positivt värde annat än för borgerskapet (den fåtaliga adeln var europeiserat libertinistisk). Mödomsideologin fanns söderut. Skälet är enkelt. Klaner fanns inte hos oss och olikheterna inom byarna var inte särskilt stora vilket gav ungdomen större frihet att prova sig fram och förälska sig. Några bland oss är gamla nog att ha nattfriat traditionellt. (Men inte överdriva ty visst fanns olikheterna inom folket även i byarna. Min farfar var från Myres nere mot älven i Solvarbo men min farmor var dotter till mjölnaren Knuts Matts Mattson högre upp.) Därtill kom det avgörande: endast ett fruktsamt par kunde ta vid och sköta jord och djur. Det vet de släktforskande bland oss. Första barnet kommer sällan nio månader efter fästandet.

Om staten har jag talat, dess historia och lagar men också om det traditionellt ideologiska som sitter oss i bakhuvudet och präglar vårt språk och det tillsynes helt privata i vår svenska folkkulturs tradition.

Sammantagna bidrar de till att forma vår nationalitet.

och därmed heller inte verklig blodshämnd. Vi blir alla insläktade på någon generation.

fibmat

Om vikingars anor och särimners filé hans johansson text mare toomingas bild

N

är ni läser det här har jag varit på kusinträff. Vi är många på pappas sida... trettio år från äldste till yngste. Farmors grönsakssoppa med mycket palsternacka och fläskpannkaka med rårörda lingon... världens godaste... och hennes mormors farmors mor var närapå lappkärring, tänker jag. Och farfars mormors farmors morfar kan ha varit krigsfånge från Polen. Men vad angår mig Polens affärer? Farfar och farmor var dräng och piga som blev statare, och farfar fick diplom ty kossorna han hade hand om gjorde bästa mjölken i Värmlands län.

Mormor fick bara tre barnbarn och hennes farmor var, såvitt jag vet, dotter till en kakelugnsbyggare från Böhmen. Men morfar var riktig värmlänning; bokstavligen men ej bildligen enögd. Han var äldstebroder i pingstförsamlingen och kompis med Lewi Pethrus. När han var åttifem berättade han för mig, att flickorna hade rundare bröst och höfter när han var ung. Jag var i målbrottet. Tala om att tala tungomål, men byskomakare och torpare var morfar och mormor var torparkärring.

Vadan denna mer eller mindre korrekta stamtavla, undrar ni. Jo, förra året läste jag i Bladet att vår statsministers förfader lämnade sitt fosterland med Karibiens passadvind kring pannan, gick iland någonstans

och tog en kyss eller två i en yrande dans och fick en son som var revyartist; tro’t den som vill! Sant eller ej... med Ham’röas passadvind i nacken skall inte jag vara finare av mig så köksarbetare jag är, tänkte jag när sjön lyfte mitt motordrivna skrov så att jag fördes fram som Geijers viking på brusande våg: ”En gång även jag ägde länder och borg och drack under sotad ås, och drog för rike och menighet sorg och sov inom väggar och lås. Det var en hel vinter... den syntes mig lång, och fast jag var kung, var dock jorden mig trång emot havet.”

Men när jag sen’ bläddrade i en bok som heter Fyra års världspolitik i karikatyr, 1939 –43’ så såg jag att han... statsministern... är lik Mussolini... men Mussolini hängdes upp i fötterna i slakthuset i Milano flera år innan statsministern var född... så han är inte statsministerns pappa i köttslig mening fastän han pratade om arbetare på samma sätt. Då var det nog rätt det som stod i Bladet i alla fall. Så till vikingaätters båtnad erbjuds här grillad fläskfilé med papaya och chili, som kunde ha serverats med riven palsternacka på en grönskande bädd av romanisallad i Valhall som styckdetalj från Särimner själv.

Grillad fläskfilé för fyra.

4 grillspett 16 små ”tårnedåer” av fläskfilé 16 rejäla bitar papayafrukt 16 stora vitlöksklyftor 0,5 dl. matolja 2 msk. finhackad chilifrukt 1 tsk. salt 1 msk. honung 1 msk. rödvinsvinäger Bulta fläskfilébitarna lätt så att de blir 1,5 cm. tjocka medaljonger. Trä upp på varje grillspett fyra medaljonger från kant till kant varvade med vitlöksklyftor och papayabitar. Blanda resten av ovanstående ingredienser till en marinad. Marinera spetten i minst två timmar. Grilla på lägsta värme tills fläskfilébitarna är genomstekta... på gränsen till rosa men ändå inte.

Vispa ihop marinaden som blev kvar med 4 msk. vermouth och 1 dl. crème fraiche till en sås som får ett snabbt uppkok i liten kastrull på grillen under tiden. Servera som ovan med såsen på spetten på riven palsternacka på romanisallad... och det bästa rosévin.

hans johansson är kock och bor i karlstad. mare toomingas är lärare och illustratör.

fib 71

fibförenar

KULTURFRONT Myrdal 80 år. Kom på kalas!

Vi firar att Jan Myrdal fyller 80 år med film och mingel.

Folket i Bild/Kulturfront bjuder in medlemmar och läsare söndagen den 2 september 2007. Vi sätter fokus på Jan Myrdals filmproduktion och visar 14.00 filmen Vietnamdemonstration Stockholm 1967.

Myglaren på Zita, Folkets bio (Birger Jarlsgatan 37). I samband med filmen talar Stefan Jarl. Efter filmen, vid 16.00 går vi gemensamt till restaurang Kjellsons (Birger Jarlsgatan 36) för snittar och mingel. Där talar Carl Henrik Svenstedt.

Anmälan: FiB bjuder de 140 först anmälda på bio. Vi som inte får plats ses på Kjellssons.

För 150 kronor ingår snittar och dricka efter filmen. Sätt in pengarna senast den 15 augusti på FiB:s postgiro 70 45 88-3 och märk talongen med namn och Seminarium Stockholm mars 2007. personer.

Massor av extra läsning på

fib.se Namninsamling pågår Enligt Expressens webfråga stöder 53 procent kravet att de svenska trupperna ska hemkallas nu. På bilden samlas det in namn för kravet. Under sommaren fortsätter namninsamlingen. Läs mer på: www.afghanistan.nu

Trevlig sommar önskar redaktionen, nästa FiB kommer den 17 augusti.

Vi vill ha era bidrag senast den 15 juli.

Här kan du köpa Folket i Bild: ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se