FiB 10-2009

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 10 2009 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

DÖDLÄGE I NEPAL HENRIK BROMANDER LENA SUNDSTRÖM OM DANMARK

fibtio2009

På egna ben sedan 1972 Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Jonas Gratzer Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye, Jenny Lindström.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Jenny Lindström, Martin Schibbye Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfronttio2009

sigge andersson

bromander 8

Sigge Andersson mötte Henrik Bromander, serietecknare och författare.

Aktuell med novellsamlingen Det händer här (Ordfront 2009) för ett samtal om serier och politik.

martin schibbye

nepal 18

Nepal har på tre år gått från en monarki plågad av inbördeskrig till en republik.

Det historiska valet i april 2008 innebar slutet för ett 240-årigt kungadöme.

Men fredsprocessen haltar. Fortfarande sitter gerillans soldater i läger och inget sker med den planerade sammanslagningen av arméerna.

erik paulsson rönnbäck

gaza 14

Under Gazakriget jämnades tiotusentals byggnader med marken och många fick sin utkomst förstörd. Men skadorna syns inte enbart på ytan. Den psykiska ohälsan har vuxit till en folkepidemi och barnen drabbas värst. Folket i Bild träffade barnneurologen David Henley.

anton klepke

sundström 40

Nyheterna från Danmark handlar allt oftare om den hårda flyktingpolitiken och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ändå är det svårt att som svensk få en bild av situationen. Med sin senaste bok Världens lyckligaste folk vill Lena Sundström förstå en dansk nutid som kan bli vår framtid.

sverigebilden 4

mikael andersson de vahl 36

lisa forsberg jorden runt 5

hans isaksson filmkrönika 38

lindelöf /österholm enkät 15

recensioner sett/läst/hört 40

dan jönsson afghanistan 16

ingemar folke juridik 46

jan myrdal skriftställning 34

hans lindström sista sidan

fibtio

KULTUREN, STATEN & FIB

F

ör 2009 beviljade Kulturrådet 102 kulturtidskrifter sammanlagt 17 miljoner i produktionsstöd; i genomsnitt ungefär 170 000 per tidskrift. Som mest fick fyra tidskrifter, Bang, Glänta, Karavan och Ord&Bild, som fick 600 000 var.

Minst, 15 000, fick den lilla litteraturpublikationen papi. Det är alltså fråga om småsmulor från statens budgetbord.

Om man ser på listan som av tidskrifter som fått stöd, är det en imponerande bredd mellan de olika publikationerna och Sveriges kultur- och samhällsdebatt skulle bli fattigare om stora delar av dessa tidskrifter försvann.

I årets kulturproposition (Prop. 2009/10:3) skriver regeringen att man vill minska detaljregleringen för stödet till kulturtidskrifter, men samtidigt sticker bockfoten fram, ty i propositionen står det att regeringen: ”…anser att stödet i första hand bör gå till att främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. Då kanske det inte är så konstigt att samtliga stora dagstidningars kulturredaktörer tillsammans med fyra tidskriftredaktörer den 30:e september skriver ett upprop mot denna inskränkning av begreppet kulturtidskrift. För visst skulle många av ”samhällstidskrifterna” få problem om de miste stödet. Särskilt de som byggt upp delar av sin organisation av anställda med hjälp av stödet

skulle få svårigheter.

Detta visar att det selektiva statliga stödet är något sjukt. För visst vore det bättre om infördes generella stöd till tidskrifter. Som billigare porto, ökat statligt stöd till biblioteken för prenumerationer på tidskrifter mm. Skulle dessutom distributionsoligopolet för tidskrifter kunna brytas, vore situationen riktigt bra.

I det läge då staten, som ovan beskrivits, hotar med att dra in produktionsstödet till stora delar kulturtidskrifterna, känns det skönt att arbeta med föreningsarbetet i Folket i Bild/Kulturfront, där så att säga hotet inte har någon aktualitet. FiB/K är en ovanlig tidning såtillvida, att vi aldrig har sökt eller tagit emot statligt stöd utan alltid stått på egna ben. Eller rättare sagt, vi förlitar oss istället på medlemmarnas och läsarnas ekonomiska och politiska stöd. Utan detta oberoende i förhållande till staten, liksom vårt beroende av läsare och medlemmar, skulle tidningen inte ha överlevt, utan försvunnit för länge sedan.

kenneth lundgren ordförande i FiB/K

Numrets medarbetare: Namn: Mikael Andersson Ålder: 30 Sysselsättning: Student, handelsanställd och klubbarrangör.

Q Hej, du har gjort en intervju med Erik De Vahl i det här numret och i förra skrev du om sommarens festivaler. Kan du berätta lite om dig själv?

– Jag pluggar till kulturproducent på Södertörns högskola och drygar ut hushållskassan med jobb på lager och i butik. Driver sedan fem år tillbaka livemusikklubben King Kong med några vänner och har alldeles för mycket skivor i lägenheten.

Q Vilken är din drömintervju?

– I söndags hade jag gärna intervjuat Hammarbys Simon Helg efter drömmålet på Söderstadion. Men min absoluta drömintervju hade varit med min framlidne farfar, en i historieböckerna bortglömd västmanländsk arbetare som var med och byggde upp den välfärd som nu raseras.

Q Vad upprör dig?

– Alldeles för mycket. Just nu främst problemen i förorterna där frustrationen växer bland framförallt ungdomar som möts av alldeles för många rasistiska och våldsamma trakasserier från polisen.

Q Har du sett, läst eller hört något den senaste tiden som berört dig lite extra?

– Under en helg i Göteborg nyligen hann jag med två teaterbesök. Angereds Teaters tolkning av Ibsens Brand och Backa Teaters gängdrama Gangs of Gothenburg. En klassiker och en nyskriven som båda mycket framgångsrikt och innovativt kommenterar vår samtid. Teater ska uppenbarligen ses i Göteborg i höst.

Q Q Följ höstens debatt om kulturtidskriftsstödet på www.fsk. net, där kan man skriva under en namninsamling med namnet ”Rädda Kulturtidskrifterna”.

fibsverige

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

> Samtidigt som ett NATO-angrepp dödade minst nio civila – inklusive kvinnor och barn - i Afghanistans Helmandprovins, höll general Stanley McChrystal, som är den nuvarande befälhavaren för ISAF-styrkorna, en offentlig redovisning av en rapport i vilken han efterfrågar förstärkt amerikansk truppnärvaro i Afghanistan. Vid sitt framträdande vid International Institute for Strategic Studies i London slog McChrystal fast att ockupationsstyrkorna i Afghanistan behöver anamma ”en ny, radikalt annorlunda, strategi” för sin krigföring i Afghanistan. I den nya strategin ska skydd av den civila befolkningen vara en hörnsten: “Vi måste skydda det afghanska folket från alla former av hot – från fienden, och från våra egna aktioner”. Trots denna nya, radikalt annorlunda, strategi kunde dock en seger för ockupationsstyrkorna, påpekade McChrystal, inte tas för given.

En seger för ockupationsstyrkorna, kan inte tas för given, menar McChrystal.

> “Människor som vetenskapsmannen Stephen Hawking skulle inte ha en chans i Storbritannien, där [det brittiska statliga sjukvårdssystemet] National Health Service [NHS] skulle säga att denne briljante mans liv, på grund av hans fysiska handikapp, är i princip värdelöst”, skrev amerikanska Investors Business Daily nyligen i en ledare. Detta var menat som ett inlägg i den amerikanska sjukvårdsdebatten, där den brittiska sjukvården i allt större utsträckning kommit att användas som fantasifull skrämselpropaganda av dem som motsätter sig sjukvård tillgänglig för alla. Ibland slår det dock lite fel. Som i detta fall. Hawking - professor i teoretisk fysik vid Cambridgeuniversitetet, som har levt med sjukdomen amyotrophic lateral sclerosis (ALS) sedan 1963 - är född i Storbritannien och har levt hela sitt liv där. Han har även upprepade gånger själv sagt i tidningsintervjuer att han ”inte skulle ha levt idag om det inte varit för NHS”, och att han varit tvungen att tacka nej till flera erbjudanden om tjänster vid amerikanska toppuniversitet, eftersom han “aldrig skulle ha råd att betala sjukvårdsräkningarna”.

Stephen Hawking hamnade nyligen i centrum för debatten om sjukvårdsreformer i USA.

> Den brittiska enhet som ansvarar för att utreda storskalig ekonomisk brottslighet, Serious Fraud Office (SFO), har offentliggjort planer på att väcka åtal emot en av världens största vapentillverkare, brittiska BAE Systems. Vapenjätten står anklagad för att ha betalat miljarder kronor i mutor i syfte att tillskansa sig lukrativa affärsöverenskommelser i en rad länder, bland dem Tanzania, Tjeckien, Rumänien och Sydafrika. SFO gjorde ett försök att väcka åtal redan år 2006, och hade då kommit så långt att man fått tillgång till BAE Systems schweiziska bankkonton, då utredningen las ner, efter att företagets saudiska representanter framfört hot till den dåvarande regeringens stabschef om avbrutna affärs- och diplomatiska kontakter mellan Storbritannien och Saudiarabien.

Storbritannien bedömde att konsekvenserna av detta, inte bara skulle slå hårt mot brittisk vapenexport, utan även kunna komma att innebära att brittisk armé och brittiska medborgare i allmänhet skulle försättas i fara och beslöt därför att avbryta utredningen. (The Queen on the Application of Corner House Research and Campaign Against Arms Trade v The Director of the Serious Fraud Office [2008] EWHC 714).

Åtal planeras mot en av världens största vapentillverkare, brittiska BAE Systems.

> Brittiska Guardian har publicerat bevis för att Trafigura, världens tredje största privata oljebolag, har försökt att mörklägga effekterna av avfallsdumpning som man sysslade med i Elfenbenskusten för tre år sedan. Interna e-postmeddelanden som läckt ut visar att företagets anställda var medvetna om att avfallet som dumpades i Elfenbenskusten var så giftigt att det förbjudits i Europa. Trafigura, som förra året deklarerade en vinst på omkring 440 miljoner dollar, betalade en lokal man utan några som helst kvalifikationer för att omhänderta avfallet.

Detta resulterade i att ett stort antal människor bosatta i området kring landets huvudstad Abidjan, där dumpningen skedde, dog, och tusentals invånare ådrog sig allvarliga skador. Trafiguras juridiska ombud har hotat både Guardian, den nedeländska tidningen Volkskrant, norsk tv, samt engelska BBC:s program Newsnight med rättsliga processer för förtal för att de publicerat nyheten avfallshanteringen.

fotograf: HILLEVI NAGEL www.hillevinagel.se

Världens tredje största privata oljebolag, har försökt att mörklägga effekterna av avfallsdumpning.

fibinsänt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

Kommentar om hur FiB styrdes saknas diskussion om guillous memoarbok Kort kommentar till Tom Carlssons recension av Guillous bok Ordets makt och vanmakt.

Artikeln är intressant men jag saknar en kommentar till Guillous påståenden om hur FiB fungerade på 1970-1980talen, åtminstone om man ska tro artikel av Per Gudmundsson i SvD 27/9 -09. Enligt denna artikel skriver Guillou att FiB helt styrdes av KFML/SKP, att (citat ur Guillous bok) “Alla viktiga beslut var i verkligheten fattade i förväg på fraktionens hemliga möten. Alla öppna diskussioner var bara teater” Jag finner det mycket märkligt att Tom

Carlson som i två omgångar varit ordförande och ansvarig utgivare, varav en period när Guillou medverkade i FiB, inte med ett ord kommenterar dessa påståenden.

Jag har prenumererat på FiB sen starten och är sen några år medlem men har aldrig varit aktiv, aldrig deltagit på stämmor etcetera. Däremot var jag medlem och aktiv i

FNL-grupperna och vet att SKP-fraktionen förberedde mötena där.

Men jag vet också att vänsterpartiet hade sina förberedande möten och än viktigare; att det på mötena alltid var fritt för alla att yttra sig och det gjorde man!

Diskussionerna där var sannerligen inte teater! Efter diskussionerna fattades i sedvanlig föreningsdemokrati, beslut genom en röst per deltagare oavsett partitillhörighet.

Hur gick det till i FiB? Det duger inte av en sån som Tom Carlson att skriva om en bok utan att kommentera såna påståenden som direkt berör FiB/K!

ulf nilsson, växjö

Tom Carlsson svarar direkt på kritiken svar direkt från tom carlson Det är riktigt att jag inte kommenterat detta eller annat Jan Guillou skriver om personer och företeelser under hans tid på FiB/K. Det hade varit en annan artikel.

Jag koncentrerade mig på det jag fann väsentligt: Jan Guillous gärningar, inte minst som opinionsbildare i frågor som ligger FiB/K nära, och hans åsikter om vad slags tidning FiB/K borde vara.

Jag var själv styrelseledamot ett par år i mitten av 1970-talet och några teaterföreställningar var den tidens möten sannerligen inte, tvärtom var striden mellan olika uppfattningar om tidningens inriktning bitvis hård, vilket inte minst Jan Guillou vittnar om i sina memoarer.

När jag sen blev ordförande 1980–83 hade Jan Guillou redan lämnat tidningen och skp var i upplösning. Till skillnad mot skp kunde dock FiB/K leva vidare, med brister

och förtjänster, vilket gjorde det möjligt för mig och andra att åter engagera oss i tidningen när Nato inledde sina bombningar av Serbien 1999.

Jag var sen vice ordförande och ordförande fram till 2003 då jag avgick av hälsoskäl, men det har knappast med den här frågeställningen att göra.

tom carlson förlagsredaktör

Svårt navigera med FiB:s karta

svar direkt från redaktionen

Jag kan inte låta bli att påpeka att era kartangivelser ofta verkar vara gjorda ganska vårdslöst; det ser lite illa ut (tycker jag).

På uppslaget på s34-35 i FiB 6-7 leder exempelvis strecket från Zimbabwerutan till Zambia. USA representeras av Ontario (Kanada), och Afghanistan har placerats i trakterna av Stalingrad, sisådär en 200-300 mil fel. Även på ”jorden runt”-sidorna blir det ofta knasigt.

I FiB 5 har till exempel Venezuela fått flyt-

Tack för nitisk läsning. Om jag skulle ta bilen till Stalingrad hade jag köpt en Michelinguide och inte använt mig av FiB:s plocksidor. Skulle redaktionen seglat till Franska Guyana hade vi köpt ett sjökort. Men rätt ska vara rätt och vi lovar bättre geografisk korrektur framöver. Vi är dock i gott sällskap. Ingenjörerna på Nasa missade nyligen planeten Mars med några tusen mil på grund av ett missförstånd mellan yard och meter... red

ta en bra bit österut, till Franska Guyana.

Tack i övrigt för en bra tidning!

erik darpö, uppsala

fib 7

Följ FiB på Twitter: www.twitter.com/FolketiBild

Osäkra utvisningar

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Ett säkerhetsärende enligt utlänningslagen är ett ärende där SÄPO av skäl som rör rikets säkerhet förordar att utlänningen skall avvisas eller utvisas. Hittills har dessa personer inte fått en rättssäker prövning av sin ansökan om asyl eftersom de aldrig ställts inför en kompetent och oberoende domstol. Migrationsverkets beslut i dessa ärenden har hittills överklagars till regeringen och således inte till en domstol.

Nu är en ny hantering av säkerhetsärenden på gång. Regeringen vill dela säkerhetsärenden i två kategorier nämligen säkerhetsärenden och kvalificerade säkerhetsärenden.

Förslaget går ut på att Migrationsverkets beslut i säkerhetsärenden skall kunna överklagas till domstol men inte de ärenden som bedöms vara kvalificerade säkerhetsärenden. Denna senare kategori ärenden skall överklagas till regeringen, inte till domstol. Det betyder att den utlänning som får sitt ärende klassats av SÄPO som ett kvalificerat säkerhetsärende inte får tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med art. 39 i asylprocedurdirektivet som föreskriver en domstolsprövning. Detta EG-direktiv skulle ha varit implementerat i svensk lag i december 2007 men regeringen är försenad. Det föreslås träda i kraft i januari 2010. Regeringen hänvisar till art. 64 i EG-fördraget som grund för att undantag kan göras för den enskildes rätt till domstolsprövning. Bl.a. Kammarrätten i Stockholm, Advokatsamfundet och Lunds universitet har avgivit remissyttrande. De delar inte regeringens lagförslag.

En regering kan väl inte bedömas vara en oberoende instans utan är istället en part i ärenden som berör rikets säkerhet. I Sverige har vi kvalificerade och oberoende domare som har full kompetens att kunna döma även i kvalificerade säkerhetsärenden.

Birgitta Elfström, jurist

Högern låtsas värna om miljön Det torde inte vara många väljare som stöder Fredrik Reinfeldts utspel om att bryta uran och förorena bygder, sjöar och vattendrag med radioaktivt läckage från urangruvor och enorma slagghögar. Inte tycks han heller bry sig om de allvarliga sjukdomar, främst lungcancer, som drabbar arbetarna i urangruvorna. Men det överlämnas väl, i den av moderaterna så hett åtrådda globaliseringen, till utfattiga, gästarbetande, småbönder från Thailand.

Enligt senast Sifo är det bara 15 procent av svenskarna som vill ersätta de gamla kärnkraftverken med nya. 65 procent vill satsa på förnybara energikällor.

Det torde vara betydligt färre än 15 procent som likt Reinfeldt är beredda att bryta uran som kommer att leda till radioaktiv nedsmutsning av grundvatten .

Att fjällvandrare kan dricka det friska vattnet i fjällbäckarna blir ett minne blott om Reinfeldt får som han vill. På sikt kommer även fisken i Östersjön att innehålla

så mycket radioaktiva isotoper att den blir otjänlig som människoföda.

Genom sitt ställningstagande för uranbrytning i Sverige framträder med tydlighet högerns gamla bockfot; att pengar går före miljön. Efter denna krigsförklaing mot alla miljövänner kan man inte längre ta Fredrik Reinfeldt och moderaternas tal, om att vara en spjutspets mot klimathotet, på allvar. Det har länge varit en tidsfråga innan dubbelspelet skulle avslöjas. Det går inte i längden att som moderaterna försöka lura väljarna genom att bara låta som miljöaktivister.

Statsminister Reinfeldts uttalande om uranbrytning kan bli hans akilleshäl och ett törnbestrött återtåg till de gamla valresultaten om bara oppositionen kan samla sig kring en gemensam linje att inte bygga ut kärnkraften och säga bestämt nej till uranbrytning i Sverige. Och i stället påskynda avvecklingen av kärnkraften. Innan en härdsmälta inträffar.

rune landstrand redaktör för tidskriften småbrukaren

fibintervju fibämne

»Serierna är underlägsna« sigge andersson text hillevi nagel bild

FiB:s Sigge Andersson gick ner i en källarlokal i Högsbo, Göteborg för att träffa författaren och serietecknaren Henrik Bromander där han tillsammans med ett gäng serietecknarkollegor arbetade disciplinerat med tuschpennor och skissblock. I höst kom hans prosadebut Det händer här på Ordfront förlag, redan nu är han igång med nästa projekt.

fib 9

>

fibintervju

J

ust nu är Bromander sysselsatt med sitt nästa projekt, en serieroman på runt femhundra sidor.

Den ska handla om en homosexuell högerextremist från Nässjö som gör egna tidningar, fanzines, med självbiografiska serier. Berättelsen formar sig till en slags bizarroversion av Bromanders eget liv – Karaktären är allt jag inte är: bög, fascist och arbetarklass. Fast samtidigt är vi väldigt lika, inte bara i det att vi är serietecknare, säger Bromander och går iväg för att sätta på ännu en kanna kaffe i det minimala pentryt.

Henrik Bromanders serier bör placeras någon annanstans än i det ofta begränsade och missförstådda seriemediet.

–Jag har aldrig känt mig helt bekväm i seriefacket

utan inspirerats mer av författare än av andra serietecknare. Vad författarna har gjort har jag också velat göra, fast i serieform.

Som ett led i det litterära synsättet har Bromander naturligt nog gått vidare till rena prosatexter vid sidan om serierna. Novellsamlingen Det händer här släpptes på Ordfront i augusti i år. I boken möter man fyra ungdomar som har något gemensamt i en själslig ensamhet och en sexuell lust. En mobbad pojke följer med sina föräldrar till Kanarieöarna, blir vän med en finsk ligist och träffar en bedagad flygvärdinna. En tjej med musikerambitioner upplever en sommar av olycklig kärlek innan hon åker till Marit Bergmans Popkollo där hon råder bot på sin skaparkris.

>

fib 11

fibintervju »Jag har alltid sett litteraturen som den största konstnärliga uttrycksformen, seriemediet är underlägset.« – Jag har alltid sett litteraturen som den största konstnärliga uttrycksformen, seriemediet är underlägset och mer är att jämföra med filmen.

Dock menar han att serier kommer bli mer betydelsefulla i och med att verken som måste ses som viktiga bidrag till berättarkonsten med tiden blir fler.

– Kontaktytor mellan serie- och bildkonstvärlden under de senaste tio åren, framförallt på den nordamerikanska scenen, har bidragit till ett genuint utforskande av seriernas möjligheter på ett djupare bildmässigt plan. Mina egna serier har samtidigt blivit allt mindre textberoende. Texttunga rutor ersätts av berättande bilder, jag visar stämningar genom att rita dem istället för att beskriva dem med ord.

Att han börjat skriva skönlitteratur har öppnat för ett separerande av text och bild i hans skapande.

– Det är inte så att jag går mot att göra rena pantomimserier, men att det blir en bättre balans mellan text och bild som serierna tjänar på. Att jag haft mycket text i mina serier tidigare har också berott på lättja.

Att det är enklare att beskriva med ord än bild.

Tecknandet var ett bra sätt att sysselsätta sig för Henrik Bromander i ett självvalt utanförskap när han som barn föredrog att vara för sig själv hellre än med kompisar. Men om tecknandet i barndomen var en verklighetsflykt är det idag istället porten till verkligheten, i stort sett hela hans umgänge består av folk som har det gemensamt att de i någon mening håller på med serier.

– Om det inte varit för serierna skulle jag nog varit kvar i barndomshemmet på Domherrevägen i Växjö och suttit där som en isolerad enstöring. Fast med tanke på att jag nästan bara umgås med seriefolk kanske kontakten med verkligheten inte är så bra trots allt, säger han och skrattar till, kanske blir det bättre när jag blir färdig lärare.

Den Bromanderska släkten består av långa linjer av bönder och präster men i sitt egna led är det läraryrket som gått i arv. Hans barndomstillvaro var en medelklassens via den uppåtsträvande arbetarklassens, bägge föräldrarna är utbildade sjuksköterskor. Men

fadern skolade om sig till lärare och kom att starta en friskola för vårdutbildning. Med fadern som är en ideologiskt övertygad liberal och hårdnackad antikommunist utvecklade Bromander en schism när han i tonåren gick med i den rådssocialistiska organisationen Folkmakt.

– Han hade snokat upp deras politiska plattform i mitt rum och läste högt om hur ”kampen inte slutar förrän den siste borgaren dinglar i den siste kapitalistens tarmar” och frågade om det var detta jag ville skulle hända honom.

– Som ett slags svar införskaffade han Kommunismens svarta bok. Men jag läste den aldrig.

Bromanders politiska övertygelse är starkare nu än då.

– Min pappa tror nog att det var ett utslag av ungdomliga förvillelser, men det är en stark del i min identitet som präglar min syn på samhället och gör verkligheten begriplig.

Svensk vänster ger han dock inte mycket för.

– Det saknas klassanalys och kompromisslöshet.

Om ideologin i hans ungdom var ett sidointresse är det idag något som har smält ihop med de övriga delarna av hans liv.

– Jag arbetar aktivt med att få ett ideologiskt inslag i många av mina serier.

Detta är något som märks bland annat i serien Motståndarna, som gick som följetong i tidningen Arbetaren i tjugofyra veckor. Den influerades av en artikel i Aftonbladet av Erik Wijk och Åsa Linderborg som uttryckte stöd för det irakiska motståndet. Att läsa den var som en befrielse.

– Jag tänkte ”oj, kan man tycka så här?” när det irakiska motståndet jämfördes med det mot den Nazityska ockupationen av Europa, att det var en rättighet att göra motstånd. När det sedan smält in blev jag en anhängare av den legitima kampen mot ockupanter och kollaboratörer och gjorde serien som en egen kommentar i frågan, och inkorporerade det vanliga vardagslivet i en skildring av den militära kampen.

Huvudpersonen i serien är kommunist, tillsammans med baathister och islamister organiserar han sig i

>

fib 13

fibintervju »Några kurdiska moderater som råkade komma förbi utställningen efter ett sammanträde fick ett utbrott när de såg mitt bidrag.« kampen mot ockupantmakten. Istället för att romantisera en idealbild av striden mot fienden med rena, ädla, upphöjda män som utför den, så som det historiskt sett ut i propagandan, drar Bromander ned den bilden i smutsen.

– Inte av förakt, men för att visa sympati, att motståndet utförs av vanliga människor som precis som vem som helst har sexuella begär, drar bögvitsar och är svinig samtidigt som man kämpar. Jag försöker visa upp en helhetsbild.

Motståndarna var även med som bidrag i en av FiB och Satirarkivet arrangerad utställning i Skarpnäck.

– Några kurdiska moderater som råkade komma förbi utställningen efter ett sammanträde fick ett utbrott när de såg mitt bidrag. De kontaktade den utställningsansvarige och hotade med stämning. Fast det rann ut i sanden tror jag.

Att använda serier för att bryta in i hegemonin har sina begränsningar.

– Jag publiceras i ganska snäva medier som mest läses av kulturintresserat vänsterfolk, typ Ordfront Magasin, Galago och Arbetaren. Alternativserier överlag når inte ut till så mycket andra människor och det svårt att påverka med dem.

Några gånger har dock Bromander fått reaktioner eller på andra sätt varit med om att vidröra verkligheten.

Serien Chefen handlar om anställda på ett telemarketingföretag. De organiserar sig fackligt och blir avskedade av sin svinaktiga, arbetarfientliga chef. Som hämnd mortlar de ner radioaktivt material från en brandvarnare och lägger det i hans mat. Chefen får cancer och dör efter tio år. Bromander konkluderar att chefens öde är en metafor över hur den socialistiska kampen bör föras; ”långsiktigt och kompromisslöst”.

En tid efter att serien publicerades förgiftade någon maten som serverades på en konferens som hölls av Svenskt Näringsliv.

– Jag vill gärna tro att det finns en koppling mellan

aktionen och min serie, säger Bromander och drar på smilbanden. Men det kanske bara är i mitt huvud…

När Ulrica Schenström försvann från den politiska scenen då hon hånglade upp en journalist från TV 4 gjorde Bromander en serie med namnet ”Vad hände egentligen med Ulrica Schenström?”.

I serien lanseras olika teorier om hennes karriärbyte, bland annat att hon blivit pressekreterare åt Svenska Motståndsrörelsen, att hon jobbar som slav på Fredrik Reinfeldts gods och att hon placerats som ledare för ett antidiskrimineringsprojekt med namnet ”En gul och en ful” tillsammans med förre MUF-ordföranden Tove Lifvendahl. Serien fick Svenska Dagbladets ledarsida att gå i taket över det ”rasistiska” i att kalla Lifvendahl för gul. Bromander hotades även med stryk på Roland Poirier Martinssons blogg, en man som numer är chef för Näringslivets medieinstitut inom Timbrokoncernen.

– Roland hade tydligen en dotter som var adopterad från Asien, och eftersom han bott i USA en längre tid hade han missat att det finns en rätt känd kinesisk restaurang i Stockholm som heter ”En ful och en gul”.

Hur som helst sa han att han ville krossa min näsa eller något liknande. På sin blogg skrev han även att han tränar boxning. Själv har jag hållit på med thaiboxning ett par år så jag tyckte det lät som ett intressant möte.

Istället för att polisanmäla honom för olaga hot bjöd jag in honom till Göteborg för att försvara sina ord.

Tyvärr backade han och raderade sitt ursprungliga blogginlägg.

Ser du dig som politiskt inkorrekt?

– Jag tycker det är en beskrivning som kapats av antifeminister, Sverigedemokrater och andra svin. Jag är egentligen ganska politiskt korrekt. Om liberaler och annat löst folk blir förbannade över det jag gör blir jag bara nöjd.

sigge andersson är studerande och bosatt i borås. hillevi nagel är fotograf baserad i göteborg www.hillevinegal.se

fib 15

FiB tar pulsen på S-kongressen Skolan och kriget i Afghanistan kan bli brännande frågor på den Socialdemokratiska partikongressen 28 oktober till 1 november. Dessa frågor kan bli heta och avgörande för hur en rödgrön regering ska orientera sig efter en möjlig valseger 2010. FiB frågade ut tre slumpvis utvalda delegater av de 350.

1. Hur ser du på segregationen i skolan och påverkar friskolorna segregationen?

2. Vad tycker du om friskolor?

3. Hur ser du på betyg och skriftliga omdömen i skolan?

4. Vad är orsaken till att USA krigar i Afghanistan?

5. Ska Sverige skicka trupper till landet?

6. Vad tror du Olof Palme skulle sagt om den svenska truppinsatsen?

Q Hanna Westerén, utredare på Försäkringskassan, Visby.

1. Det är ett stort problem. En förutsättning för allt är att komma överens över partigränserna. Det är orättvist idag. Resurser måste fördelas mer rättvist. Kommunala skolor tar stryk, de måste täcka upp när friskolor missköter sig, går i konkurs eller har exceptionellt ,höga lokalkostnader.

2. Jag vill ha en mer jämlik och rättvis skola, där alternativ och kommunal regi agerar på lika villkor.

4. Det här är en fråga som tål att funderas på. USA:s metoder har jag svårt att ta till mig. Det verkar bli mer och mer ett prestigekrig. Vad USA vill uppnå är svårt att veta, men jag tror inte att de är på rätt väg, en annan strategi behövs. När det gäller Afghanistan kan jag faktiskt inte svara på det om naturtillgångar har så stor betydelse.

5. Det kan jag faktiskt inte svara på. För mig är det helt obegripligt.

6. Hade han varit statsminister hade vi inte varit med i detta krig på nuvarande premisser. Hade han varit i opposition hade han nog varit en mycket hård kritiker till nuvarande upplägg, där de civila drabbas hårdast, vilket i sin tur kan öka stödet för talibanerna, istället för att minska det.

Snart dags för kongress för Mona Sahlin.

Q Åsa Lindström, löneförrättare, Nordmaling.

1. Ja, det tycker jag att den gör. Om man skapar friskolor så finns det alltid elever på orter som inte har några valmöjligheter. Den kommunala skolan får då lägre status. Det gynnar de duktiga eleverna.

2. Jag vill inte att man skall bygga ut i den takt som är nu. Men jag vill inte gå så långt som att jag vill avskaffa den. Vi är ansvariga också för att den finns. Men som det är nu så tär friskolorna på den kommunala skolan.

3. Nån slags betyg bedömning skall finnas.

Men absolut inte på lågstadiet och kanske inte heller på halva mellanstadiet.

4. Jag vet uppriktigt sagt inte.

5. Det kan man ju verkligen undra över.

Trupperna bör dras tillbaka men stöd ska vi ge på något sätt.

6. Tror inte han skulle ha gillat den.

Q Vivi-Ann Roos, metallarbetare, Värnamo.

1. Den är ett bekymmer, både för infödda och inflyttade barn. De mår inte bra av den.

2.De som redan finns kan väl få finnas kvar. Men sen tycker jag man borde sätta stopp. Inte fler än dem som finns och jag vet att jag inte är ensam om den åsikten. Man måste samtidigt ställa väldigt stränga krav på dem som finns. Det får inte bli en ren klassfråga till slut. Pengarna får inte hamna i den egna fickan som skett på några håll. Vi socialdemokrater är inte oskyldiga till friskolesystemets framväxt, men vi har aldrig sagt att man skulle tjäna pengar på det. Pengarna måste gå tillbaks till verksamheten.

3 Ja till betyg när eleverna blir större men att sätta betyg på småbarn, när de är 6-7 år. Det är fel.

4.Jag vågar inte säga det, jag är rätt dåligt insatt i den frågan. Men det är väl pengar i bakgrunden.

6. Jag vet inte men han var ingen vän av krig.

fibkrönika

Krigets illusioner Runt 90 personer dog när Natoplan i september attackerade två tankbilar i Kunduzprovinsen i norra Afghanistan. Tankbilarna, som skulle leverera bränsle till Natos styrkor, hade kapats av talibaner. När ena tankbilen inte kunde tas över en flod delades bensinen ut till lokal-befolkningen. Då sprängde Natoplanen tankbilarna. dan jönsson text carlos latuff bld

”S

lut på oskulden”, lyder rubriken i den tyska veckotidningen Der Spiegel, vid bilden på den utbrända tankbilen som bombades till skrot vid en flodbädd i norra Afghanistan för några veckor sen. Det gick fort, tänker jag. Så sent som i augusti lät det ju nämligen helt annorlunda. Valet i Afghanistan hade gått över förväntan, det berättades att talibanerna tvärtemot vad de hade lovat inte hade lyckats störa valet i någon större utsträckning. Inför den internationella pressens kameror visade afghanska väljare stolt upp sina bläckfläckiga pekfingrar, som bevis på att de hade trotsat terrorn och gjort sin demokratiska plikt.

Men rätt snart visade sig sprickorna i den optimistiska bilden. Uppgifter kom fram som tydde på ett val som var om inte direkt riggat, så i alla fall kraftigt manipulerat från den sittande presidentens sida, och med ett valdeltagande som i en del starka talibanfästen var så lågt som fem procent. De enda som helt säkert verkar ha vunnit på det afghanska valet är en del europeiska och amerikanska företag som tillverkade valmaterial och skötte logistiken i det besvärliga landet.

Och under tiden fortsätter talibanerna sitt utnötningskrig. Händelsen i Kunduz i norra Afghanistan den 4 september, när en tankbil som kapats av talibaner bombades av amerikanskt flyg på begäran av en tysk officer, och ett stort antal civila dödades, blev något av spiken i kistan för den politiska optimismen. Inte för att det skulle vara första gången en sådan här händelse inträffar – tvärtom, det finns gott om exempel på bombningar av både bröllopsfester och begravningsföljen – men för att den skedde i så nära anslutning till valet, just när den fredliga och demokratiska retoriken blommade som bäst.

Och särskilt i Tyskland har det faktum att det var en tysk officer, Georg Klein, som beordrade attacken, sänt en chock-

våg genom det politiska etablissemanget. För, som Der Spiegel skriver: så här var det ju aldrig meningen att det skulle bli. När Tyskland på nittiotalet började delta i olika militära operationer var det med ambitionerna hos en moralisk mönsterarmé. ”Soldaterna”, ironiserar Der Spiegel, ”skulle dra genom krigen med rosor i gevärsmynningen, i Somalia, i Bosnien, i Kosovo, i Afghanistan. Man letade upp de säkraste hörnen, byggde brunnar och vinkade till barnen. Vad som helst, bara inte skjuta.”

Men, fortsätter Spiegel: Det

fib 17

är hybris, övermod, att tro att man kan föra krig efter sina egna regler. I krig gäller krigets logik, och den lilla byn Omar Khel, där bomben slog ner, står nu som symbol för slutet på illusionen om att en nation kan förbli ren i en krigisk värld.

Så långt Der Spiegel. Men – om det här alltså är läxan man kan dra av det som hände i Omar Khel, så borde man rent logiskt stå inför ett val med två klara alternativ. Antingen låter man bli att föra krig, eller också får man helt enkelt acceptera lite blod på händerna. Men det verkar som om den enkla slutsatsen är politiskt omöjlig. I Tyskland hade förbundskansler Angela Merkel ett sjå med att i valrörelsen försvara krigsinsatsen efter bombattacken: att dra sig ur Afghanistan nu, ansåg Merkel, skulle vara ett svek.

Istället måste styrkorna från Nato och Isaf utgå från att detta är ett krig man vinner inte med militär råstyrka, utan med förtroende.

Så hålls illusionen om det goda kriget vid liv. Samma tongångar hörs från det amerikanska militärkommandot, liksom från svenska militärer och politiker långt ut på vänsterkanten. Och tänk – samma resonemang om en krigets gyllne medelväg hägrade en gång för den sovjetiska politbyrån.

Att jämföra dagens Afghanistankrig med Sovjetunionens är tabu, jag vet – och just därför är det intressant att göra det.

För precis som vår tids internationella styrkor ansåg sig Sovjet vara i Afghanistan för att försvara moderna, universella värden mot en grupp religiösa fanatiker. Man byggde vägar, bostäder och flickskolor, och försökte efter förmåga förse sin truppnärvaro med någon sorts demokratisk fasad.

Jag säger det här inte för att försvara den sovjetiska insatsen i Afghanistan, utan för att ge en aning om den kollektiva blindhet som härskar i debatten. Der Spiegel slutar med att citera en afghansk läkare, Safi Sidique, som tog hand om offren efter attacken mot tankbilen.

All sympati för tyskarna är borta, konstaterar han – ”och vore det kanske annorlunda hos er, om det var er hembygd som man bombade?”

En bra fråga, tycker jag. Hur vore det om vi ibland, när nyheterna från Afghanistan flimrar förbi, tog fem minuter och försökte föreställa oss hur vi själva skulle reagera om vi dagligen fick väja för italienska eller marockanska militärpatruller på gatorna i Borlänge, Kalmar eller Eslöv? Om vi när som helst fick vara beredda på att det kunde knacka på dörren mitt i natten?

Om vi alltid skulle se till att ha papprena i ordning för att inte åka fast hos de nitiska, afghanska soldaterna i checkpointen vid tunnelbanan? Även om de byggde skolor tror jag vi skulle hata och förbanna dem.

dan jönsson född 1963

i rotterdam, bosatt i örtofta. kulturjournalist, kritiker i dagens nyheter, krönikör i sveriges radios obs. carlos latuff är illustatör bosatt i brasilien.

fibutrikes De soldater som 채r gifta har egna rum.

De andra soldaterna bor plutonsvis baracker med ett trettiotal personer i varje.

fib 19

martin schibbye text jonas gratzer bild

Nepal har på tre år gått från en monarki plågad av inbördeskrig till en republik. Det historiska valet i april 2008 innebar slutet för ett 240-årigt kungadöme. Men fredsprocessen haltar.

Fortfarande sitter gerillans soldater i läger och inget sker med den planerade sammanslagningen av arméerna.

Lång väntan på muck i Nepal >

fibämne fibutrikes

Vad som enligt många borde vara en relik på ett museum från det kalla kriget, ett bortglömt uppror långt borta i Asien, är i Nepal en del av den politiska verkligheten.

T

ystnaden bryts av ett bestämt ”givakt” följt av det dunsande ljudet av kängor som sätts ner med kraft mot jorden. Under tystnad ser kompanichefen länge ut över de uppställda soldaterna.

Klockan har slagit 07.00 och divisionens 4 600 soldater har varit på benen i två timmar. Efter uppställningen väntar vitt ris med varmt vatten ute i det fria.

De tunna bomullsuniformerna inköpta i Indien förmår inte hålla tätt mot den råkalla morgondimman.

– Manöver! ryter kompanichefen och truppen sätter sig ner med benen i kors.

Den här morgonen har han dåliga nyheter. I strid med fredsavtalet har den 100 000 man starka före detta kungliga armén börjat nyrekrytera. Dessutom har den maoistledda regeringens krav att åtta äldre generaler ska pensioneras inte infriats. Arméchefen general Rookmangud Katawal vägrar och befinner sig därmed på kollisionskurs med landets civila regering.

– Så länge Nepal har två arméer är inte fredsproces-

sen i hamn. Om arméerna inte slås ihop svävar nationen i stor fara, säger kompanichefen och övergår sedan till att dra dagens program. Pedagogiskt nog avslutar han med en 15 minuter lång utskällning.

– Städningen är under all kritik. I tider som dessa när nationen håller andan får vi inte slappna av, även om kriget är slut. Det här är en militär förläggning, ingen semesterort! ryter han.

Kompanichefen avslutar med att undra om någon har några frågor. Det är det inte. Allt är glasklart.

Berlinmuren föll. Sovjetunionen kollapsade.

Kommunismens dödsruna publicerades på Expressens löpsedel. Men här vid vägs ände i södra Nepals djungelområden möts man år 2009 av en skylt med texten ”Welcome to the Headquarters of the People´s Liberation Army of Nepal (Third division)”. Bredvid den en flagga med två korsade Kalasjnikovs framför Mount Everest, med en röd julgransstjärna på toppen.

Vad som började med ett hundratal soldater 1996 växte under tio år till en armé på över 30 000 män och

fib 21

»Idag är läget annorlunda, då var det kula för kula, i dag är det valsedel för valsedel.« kvinnor som genomförde attacker över hela Nepal.

Den 24-årige soldaten Jigmi var en av dem.

– I dag är läget annorlunda, då var det kula för kula, i dag är det valsedel för valsedel, säger Jigmi.

Villkoret för att lägga ner vapnen var att det skulle hållas val till en konstituerande församling.

Politiken blev krigets förlängning när skolboken för hur ett folkkrig ska föras till seger inte gick att följa.

Med freden 2006 tog det tio år långa kriget som kostat 13 000 människor livet slut, folkarmén satte upp tusentals tält i 28 läger över hela landet och 3 000 vapen låstes i containrar övervakade av FN. Men gerillan behöll nycklarna.

Sedan dess har Jigmi varje morgon ställt upp på samma plats. Han är en av profilerna i den tredje divisionen och har ett skratt som en hyena.

Barfota och 150 centimeter lång ger han först ett oskyldigt intryck. Men det Jigmi inte vet om gerillakrig inte är värt att veta. Som 18-åring gick han med i gerillan och han skojar om att han är en av få som har burit truppminor upp till Mount Everests basläger.

– Vi är ingen avväpnad och besegrad armé, vi har gått in i fredsprocessen frivilligt, säger Jigmi och drar på musiken på soldatkollegan Sizons mobil: ”Snoop dogg would like to say / That I’m a crazy motherfucker when I’m playing with my A-K.” Om den tredje divisionen har ett soundtrack är det något av Snoop Dogg. De flesta soldaterna i lägren är unga och den amerikanske hiphoparen hör till en av de stora idolerna.

Jigmis tillhörigheter på logementet består av en säng, ett skåp, kängor och en skalenlig modell av en Kalasjnikov gjord av trä och svart eltejp.

– Vi får inte öva med vapen längre, så vi använder attrapper, förklarar han och stoppar upp trävapnet på hyllan. På väggen bredvid sitter planscher från valet i april 2008 där gerillans politiska gren vann stort med cirka 40 procent av rösterna. Det första beslutet blev att utropa landet till republik. Kungen fick fjorton dagar på sig att avveckla den 240-åriga monarkin. Sedan började den långa väntan.

– Man måste läsa för att orka, förr var mod en viktig egenskap i dag är tålamod viktigare, säger

Jigmi och tar fram ett tummat exemplar av Nelson Mandelas självbiografi från de 18 åren på Robben Island ur hyllan.

– Han var också på terroristlistan, säger Jigmi och visar stolt upp sitt identitetskort från Folkarmén, ett dokument som fortfarande för upp honom på USA:s terroristlista.

– Det kommer att ta tid men jag ska rekonstruera landet och avskaffa feodalismen, sedan ska jag hitta en fru, säger Jigmi och sätter sig på sängen, lägger benen i kors och skrattar när soldaten bredvid honom, Sizon, rappar med i Snoops refräng:”I wanna fuck you, fuck you, you already know”.

Innan kriget var Sizons paradtrick på dansgolven i Katmandu att flaxa med axlarna som en örn.

– Så fort fredsprocessen är slut ska ni få se min ”Eaglebreak” på dansgolven i Katmandu, lovar Sizon.

Men Jigmis bröllop ser ut att dröja ett bra tag.

Motståndet mot armésammanslagningen är stor och arméchefen menar att gerillasoldaterna inte är riktiga soldater. Det påståendet får Jigmi att gå i taket.

– Vi är ingen leksaksarmé som man kan behandla hur som helst, vi har skrivit under ett fredsavtal, låtit FN övervaka våra vapen, registrerat oss en och en i FN:s register, ställt upp och vunnit i allmänna val och ändå så litar man inte på oss, det är frustrerande, säger han.

– Och lojalitet, om vi ska prata om lojalitet varför är det då ingen som tar upp att kungens soldater har varit lojala mot monarkin i 200 år? Det är det ingen som diskuterar som ett problem i Katmandu.

>

fibutrikes

Vi känner ett stort ansvar för situationen. Vi startade kriget eftersom vi bedömde det som nödvändigt och nu vill vi slutföra fredsprocessen Bara sammanslagningen blir av tror Jigmi inte att det kommer att bli några stora problem i landets nya armé.

– De äter ris, vi äter ris, de har inte svans och horn.

Efter en kort individuell uppvärmning kliver divisionens damlag i fotboll ut på det aningen för höga gräset. En av spelarna drar på direkt för kung och fosterland och skickar iväg en luftpastej högt över målet.

Coachen Meghrat som har rest till lägret för att träna laget blåser i visselpipan och så är dagens övningar igång.

Tränaren är före detta landslagsspelare i Nepal och ”hoppar fortfarande in ibland om det behövs”.

– Vi slåss i samma division som Sri Lanka och Bangladesh. Inga topplag direkt, men i Sydostasien tillhör vi topp 20, säger han med ett illmarigt leende, medan han ställer ut koner på elvamannaplanen som också fungerar som exercisområde.

fib 25 25 fib

Utsikterna för laget att stå sig mot de andra sex divisionernas damer i vårens drabbning inom gerillan ser han som små – De tränar som djur men problemet är maten. Det går inte att bygga någon fysik på att bara äta ris. Det är samma problem i U21 laget. Vi slog ett lag från Uzbekistan för tre år sedan när några av de här tjejerna var 16, men nu förlorar vi stort. De andra tjejerna hade ätit upp sig. Maten här är för eländig. Det är svårt, vi får be om nåd för att de ska skona oss från tvåsiffrigt, säger Meghrat, och berättar stolt att flera av de kvinn-

Förutom fotboll är brädspelet Coron, badminton och volleyboll (en udda sport att satsa på i en folkarmé där alla kan gå raklånga under nätet utan att fastna) de mest populära i gerillalägret.

liga soldaterna efter freden har kvalificerat sig till damlandslaget i fotboll.

Den stora andelen kvinnor i gerillan rörde om i landets stelnade könsroller även under kriget. Innan det drog igång 1996 beslutade maoistpartiet att kvotera in tio kvinnor i varje pluton. Ett beslut som fick konsekvenser i ett socialt sammanhang där det är vanligt att kvinnor tvingas sova i uthusen med djuren under mensen.

– Att vara soldat och kvinna är en utmaning i ett land

>

fibutrikes

»Tusentals kvinnor har dött i kampen mot kungens soldater. Vad som än sker med fredsprocessen så har detta för alltid förändrat Nepal.« där många fortfarande anser att kvinnor bara ska bara föda barn och laga mat, säger Kamala Naharki, eller Sapana, som är hennes nom de guerre. Hon är brigadchef, 27 år, och har en kängputs som får svenska högvaktssoldater att framstå som leriga infanterister.

Medan fotbollsträningen pågår berättar hon att hon växte upp som dotter till en bonde i mellersta Nepal och att hon gick med i folkarmén som 17-åring. I dag är hon chef över 780 män och kvinnor. Hon bedömer att det är cirka 30 procent kvinnor i folkarmén och att höjd medvetenhet i byarna om kvinnans ställning är det viktigaste resultatet av kriget.

– Tusentals kvinnor har dött i kampen mot kungens soldater. Vad som än sker med fredsprocessen så har detta för alltid förändrat Nepal som land.

För tio år sedan var det vanligt att barn ute i byarna giftes bort vid tio års ålder. Lagar som stiftades i Katmandu nådde länge aldrig utanför Katmandudalen. Kvinnor var mannens egendom på samma sätt som jorden, fältet och hästen. I dag kräver de arvsrätt till jorden.

På frågan om Sapana vill vara soldat även i den nya armén dröjer hon med svaret.

– Partiet får bestämma hur många som ska gå in i armén och vilka som ska ta andra yrken eller jobba i massorganisationerna. Krävs det av mig fortsätter jag som soldat.

Det scenariot är precis vad arméchefen försöker undvika. Man vill inte ta in hela plutoner utan på sin höjd enskilda soldater.

– De maoistiska soldaterna är välkomna att ansöka en och en som alla andra och lever de upp till de psykiska, fysiska och utbildningsmässiga kraven kan de bli antagna, säger arméns talesman, brigadgeneral Ramindra Chetri.

Armechefen General Katawal själv – som växte upp i det kungliga palatset vilket i fjol omvandlades till nationalmuseum – ger inga intervjuer. Under kriget blev han ökänd för sin brutalitet mot de fattiga som stödde maoisterna. Hans vägran att ta in en enda

”indoktrinerad maoist” i armén tillsammans med en rekryteringskampanj bland civila i strid mot fredsavtalet fick nyligen den maoistiske premiärminister Prachanda att avskeda honom med motiveringen att armén måste stå under civil kontroll.

Men det var ett beslut som saknade stöd även bland de allierade i regeringskoalitionen. Presidenten, Ram Barad Yadav återinsatte arméchefen och landet kastades in i en parlamentarisk kris som slutade med att den maoistledda regeringen avgick. En ny premiärminister Madhav Nepal är nu utsedd, men eftersom maoisterna har 40 procent av platserna i parlamentet

fib 25

Fakta: Nepal Q

Det blodiga inbördeskrig som pågått i Nepal i tio år avslutades genom ett fredsavtal mellan de maoistiska rebellerna och regeringen i november 2006. Sedan hölls det historiska valet i april 2008. Maoisterna blev valets segrare och den tidigare gerillaledaren Prachanda blev premiärminister.

Bägge parter begick stora övergrepp under kriget.

Sifforna över antalet döda varierar mellan 13 000 och 30 000 personer.

Maoisterna kontrollerade cirka 70 procent av landets yta, men inte de större städerna när fredsavtalet slöts den 21 november 2006.

Fredsavtalet, det så kallade Comprehensive Peace Accord mellan Nepals regering och Maoistpartiet ska bland annat garantera: – Att Nepals befolkning ska kunna rösta i demokratiska val utan risk för egen säkerhet.

– En ny era för Nepals möjligheter att bli en demokratisk stat, oberoende av etnisk tillhörighet, religion, kön med mera.

– Ingen av de stridande parterna ska genomföra taktiska militära rörelser.

– Vapnen ska samlas in och hållas under bevakning.

– Soldater under 18 år ska sändas hem.

Under åren som passerat har tälten successivt ersatts av trähus med gjuten grund. Djungeln har fått ge plats år krattade grusgångar och planterade rabatter. Soldaterna odlar potatis och svamp och föder upp grisar. Alla deltar i matlagningen någon dag i månaden men rätten är densamma: bönor med ris. Varje dag.

befinner sig landet i ett dödläge där ingen ny republikansk konstitution kan skrivas eftersom det krävs två tredjedelars majoritet. Konflikten om armésammanslagningen river upp såren från kriget och är ett allvarligt hot mot fredsprocessen.

När kvällen faller över den tredje divisionens läger samlas soldaterna med röda gradbeteckningar på kragarna i mindre grupper på 10–15 personer kring eldarna, medan de politiska striderna förs i huvudstaden. De sitter tysta och stirrar in i lågorna. Efter snart tre år har alla historier berättats.

De 19 000 soldaterna som över hela Nepal samlas kring lägereldarna är en smärtsam påminnelse om

konsekvenserna för landets politiker av att negligera vanliga nepalesers livsvillkor.

När de får frågan om vad de tror om socialismens chanser i det tjugoförsta århundradet blir svaret att de inte är så intresserade av politik.

– Folkkrigets bränsle var aldrig främst ideologi utan verkligheten i Nepal: fattigdom, korruption, arbetslöshet, kvinnoförtryck och en despotisk kung, säger Jigmi och lägger ett vedträ på elden.

martin schibbye är frilansjournalist och redaktör för folket i bild. jonas gratzer är frilansfotograf, www.jonasgratzer.com.

Fakta om Nepal: Folkmängd: 29 miljoner.

Yta: 147 181 kvadratkilometer.

Statsskick: Blev republik i fjol efter 240 år av monarki.

Statistik: 1/3 av befolkningen lever i extrem fattigdom 48 procent över 15 år kan läsa.

80 procent av befolkningen jobbar i jordbruket.

1,5 miljoner nepaleser jobbar utomlands och deras hemskickade pengar står för 20 procent av BNP. * Artikeln har tidigare publicerats i ETC och Times.

fibutrikes

Barnen i Gaza är erik paulsson rönnbäck text rafah today bild

Under Gazakriget jämnades tiotusentals byggnader med marken och många fick sin utkomst förstörd. Men skadorna syns inte enbart på ytan. Den psykiska ohälsan har vuxit till en folkepidemi och barnen drabbas värst. Folket i Bild träffade barnneurologen David Henley som besökte Gazaremsan veckorna efter kriget.

D

en 29 september presenterades den numera omdebatterade FN-rapporten om Gazakriget. Rapporten, som har tagits fram under ledning av den sydafrikanske domaren Richard Goldstone, riktar skarp kritik mot både palestinska Hamas och Israels försvarsmakt.

Hamas kritiseras för raketbeskjutningar mot civila mål. Israel har enligt rapporten gjort sig skyldigt till krigsförbrytelser då de angripit civil infrastruktur, anfallit skolor och sjukhus vid sex tillfällen, inte gjort åtskillnad mellan palestinsk polis och militär, agerat utan hänsyn till proportionalitetsprincipen och samtidigt inte gjort tillräckligt för att undvika civila dödsoffer.

Särskilt fördöms antalet dödade under den tre veckor långa offensiven under nyårsveckorna – uppemot 1 400 personer dödades, varav 900 var civila. Omkring 300 av dessa var barn, vilket delvis förklaras med att hälften av Gazas invånare är under 18 år – men också med att Israel valt att rikta många attacker mot tätbebyggt område.

David Henley arbetar som barnneurolog i Uppsala och var på plats i Gaza City tre veckor efter att kriget avslutats. Många barn dödades av splitterfragment när de var utomhus och lekte, berättar han.

– Vuxna har ett sunt förnuft som säger åt dem att gå och gömma sig när de hör att flygplanen närmar sig. Barn har inte samma sunda förnuft.

>

fib 27

traumatiserade

fibutrikes

De är nyfikna och vill titta för att se vad som händer, är inte tillräckligt förberedda och har svårt att föreställa sig att någon skulle vilja döda dem.

Barn tillhör den grupp som har drabbats hårdast av kriget. Många har utvecklat posttraumatisk stress och får ofta så kallade flashbacks där de återvänder till traumatiska upplevelser som de varit med om, förklarar David Henley. Under det tre veckor långa kriget bombades Gaza City både natt och dag. En stor del av barnen som dödades dog i sina hem.

– Som små tror vi att våra föräldrar kan skydda oss.

Under bombningarna var det plötsligt inte så längre: det fanns inte någon plats som gav säkert skydd.

I dag är barnen i Gaza rastlösa och har koncentrations- och inlärningssvårigheter. Lärare i skolorna berättar att våldet bland eleverna har ökat mångfaldigt. Samtidigt har barnen bristande möjligheter till

lek, stimulans och klassrummen är överfulla. Till detta har även våldet inom familjerna ökat, säger han.

Men förutom det tre veckor långa kriget i sig, som förvisso bidrog till att traumatisera stora delar av Gazas befolkning, är det själva ockupationen av Gaza som slår hårdast mot barnens psykiska hälsa.

– När ett samhälle bryts ned genom fattigdom och arbetslöshet i kombination med en kollektiv känsla av att vara instängd, vänder man sig inåt.

Gazaremsan är sedan 1967 under israelisk ockupation.

Landets gränser, luftrum och territorialvatten kontrolleras av den israeliska staten. David Henley, som arbetar genom organisationen Gaza Community Mental Health Programme har gjort ett hundratal resor till Gaza sedan 1990 och har därmed kunnat studera hur den mentala hälsan gradvis har försämrats. Åren fram till fredsavtalet i Oslo 1993 präglades av en stor

fib 29

optimism bland palestinierna och bidrog även till att utveckla volontärverksamhet, berättar han. Men i och med fredsavtalet isolerades Gaza från Västbanken och gränserna mot Israel stängdes av. På så sätt blev Olsoavtalet en stor försämring eftersom hundratusentals palestinier förlorade sina jobb på arbetsplatser inne i Israel.

Sedan dess har den positiva anda som rådde gradvis avtagit: ekonomin har avstannat, myndighetsfunktioner har slagits ut och stora delar av befolkningen saknar numera framtidstro. Utvecklingen har också förvärrats sedan de israeliska soldaterna drog sig ur 2005, förklarar han.

– Folk under ockupation mår inte bra, varken barn eller vuxna. Till detta orsakar också ockupationen arbetslöshet och fattigdom. Barnen tillhör en familj.

När det går dåligt för familjen går det dåligt för barnen också.

Samtidigt som fler barn och unga får psykiska problem av ockupationen och bombningarna, är behandlingsmöjligheterna klart begränsade. Sammanlagt finns bara en enda legitimerad barnpsykiater på hela Gazaremsan, berättar David Henley. I och med att själva utbildningen för barnpsykologer inte finns tillgänglig i Gaza måste de som vill utbilda sig söka utresetillstånd av Israel, något som i sig är svårt att få.

Men problemen slutar inte när personer väl får resan beviljad.

– Det är alltid problematiskt att studera utomlands eftersom det finns en språkbarriär. Man behöver känna till språket väldigt bra för att kunna utbilda sig psykolog.

Det är inte bara de bristande möjligheterna till utbildning som gör det svårt för barn att få psykologisk hjälp. Gaza är ett väldigt familjetätt samhälle, något som bidrar till att barnen har många vuxna i sin omgivning som ger dem trygghet – men de starka familjestrukturerna försvårar också psykologers arbete.

Psykiska problem är precis som i de flesta länder betydligt skamligare än att drabbas av fysiska besvär.

Om en familj ska gifta bort sina barn är det ofördelaktigt om något av barnen behövt vända sig till en psykolog. David Henley, som arbetar med Gaza Community Mental Health Programme, försöker få Gazaborna att sluta betrakta psykiska sjukdomar som något skamligt.

– Till en början när vi lyfte problemet blev vi anklagade för förräderi av personer som hävdade att Gazas befolkning inte hade psykiska åkommor utan i stället led av den israeliska ockupationen. Det tog lång tid

innan man förstod att om man utsätter ett folk för fattigdom, arbetslöshet och förtryck, blir det en grogrund för psykisk ohälsa. Det har tagit många år att få människor att acceptera att det inte är något fel. Är det fattigt och hemskt växer psykiska sjukdomar fram. Inom psykiatrin vet vi att psykisk ohälsa är en kombination av arv och miljö.

Den utbredda psykiska ohälsan bland barn och unga riskerar också att radikalisera samhället på sikt, förklarar David Henley, som också tror att ju värre situationen blir, desto lättare kommer det att bli för extrema grupper att få inflytande. Även om islamistiska Hamas som numera sitter vid makten har en fundamentalistisk bakgrund, finns det politiska rörelser som har betydligt mer fundamentalistiska tendenser och som just nu ökar i popularitet.

Senast i mitten av augusti i år rapporterades strider mellan Hamas och rörelsen ”Guds hjälparmé” som har bränt ner flera internetcaféer och dessutom anklagat Hamas för att vara ”slapphänta”.

– Om det inte finns någon framtida lösning på problemet, så kommer det bli lättare för de extrema grupperna att få fotfäste i samhället. Det är precis detta som har hänt i Gaza, att samhället har gått i en väldigt fundamentalistisk riktning. Det är det som jag tror kommer att bli resultatet av det senaste kriget, säger han.

David Henley berättar att han känner sig ”väldigt orolig” för Gazaremsans framtid då kriget i vintras var en sådan traumatisk upplevelse för Gazas invånare. I dag finns ett hat som inte funnits på samma sätt tidigare och samhället går mot en utveckling där människor är viliga att offra sina liv, säger han. Många har svårt att föreställa sig en framtid utan krig och ockupation och har inget att sträva efter eller längta till.

– De stenkastade barnen 1990 har i dag vuxit upp till självmordsbombare. Det finns ett samband mellan självmordsattentat och mental ohälsa. Att vilja ge sitt liv – även om jag kan förstå det i vissa sammanhang – och dessutom kanske ta med mig en del civila i döden, tyder på psykisk ohälsa. Det hänger ihop med hjälplösheten, för hur ska man kunna slå tillbaka mot sin fiende när det inte finns något annat sätt att göra motstånd?

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist och bosatt i stockholm. eva wernlid är fotograf och med i fib:s styrelse.

Gaza drabbat av psykisk ohälsa O Gazaremsan är med sina 365 kvadratkilometer ett av världens mest tätbefolkade områden. Majoriteten av de 1,5 miljoner invånarna är under 18 år. Många har drabbats av psykiska problem efter de många åren av ockupation och israeliska bombningar. Här finns sedan 1990 den palestinska organisationen Gaza Community Mental Health Programme som finansieras av Palestinagrupperna i Sverige genom Sida. Här arbetar ett hundratal anställda mot den växande psykiska ohälsan bland barn och vuxna.

GOLDSTONERAPPORTEN O Rapporten har fått förödande kritik av USA och Israel som kallar den ”djupt felaktig” och ”kraftigt vinklad”. Från israeliskt håll räds man också åtal mot israelisk militär och israeliska ledare. Rapporten föreslår att FN:s säkerhetsråd tar de misstänkta krigsbrotten till Internationella brottmålsdomstolen i Haag – om israeler och palestinier inte själva utreder och åtalar misstänkta inom de närmaste sex månaderna.

LÄSTIPS O Två nya Palestinarelaterade böcker kommer ut nu i september: Gaza Graffiti, budskap om kärlek och politik av Mia Gröndahl och Tjugotvå sömnlösa nätter.

fibintervju

Sundströms lyckliga danskar är rädda anton klepke text cato klein bild

Nyheterna från Danmark handlar allt oftare om den hårda flyktingpolitiken och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ändå är det svårt att som svensk få en bild av situationen. Med sin senaste bok Världens lyckligaste folk vill Lena Sundström förstå en dansk nutid som kan bli vår framtid.

N

är Lena Sundström var i Danmark under valet 2001 var hela Köpenhamn tapetserat med Venstres (Danmarks motsvarighet till svenska Folkpartiet) kampanj där de visade bilder på killar med invandrarbakgrund som dömts för en gruppvåldtäkt och texten ”Tid för förändring” som också är namnet på kampanjen.

– Jag har länge hyst en stor kärlek till Danmark och har varit där nere då och då under lång tid och därför blev de här förändringarna så tydliga, säger Lena Sundström som när Sverigedemokraterna fick stora framgångar i valet 2006 tyckte det blev väldigt tydligt vart utvecklingen var på väg.

– Retoriken mot muslimer hårdnade, inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Då bestämde jag mig för att flytta dit ett tag. Jag ville prata med helt vanliga danskar om hur man tänker när det sker så stora förändringar. Tänker man på det hela tiden, är det något man pratar om i fikarummet, skäms man. Ja, allt sådant som jag inte kunde hitta i svenska medier.

de upp med en idé om att man skulle förbjuda slöjor i alla offentliga verksamheter.

– Jag mötte ett Danmark som inte längre pratade om Dansk Folkeparti som ett ickerumsrent parti. Jag blev själv förvånad över att jag kunde bli imponerad av Dansk Folkepartis partiledare Pia Kjærsgaard. Hon är otroligt proffsig och charmig och hon är oerhört skicklig på att prata med folk. Hon har en direkthet och ett engagemang som många moderna politiker saknar.

Fick du någon förståelse för de människor som drar sig till Dansk Folkeparti?

– Både och ska jag väl säga. Jag har ingen som helst svårighet att förstå de här människorna som nu känner att de hittat en plats och en möjlighet att påverka.

Samtidigt hade jag en bild när jag reste dit, att det skulle vara människor som själva sitter i kläm i samhället, som kanske har förlorat jobbet eller har ett utanförskap själva. Men efter min tid i Danmark kände jag att, nej, de här människorna tar den enklaste vägen. De lutar sig mot gamla vidriga fördomar och många har

Lena Sundström slutade på Kalla fakta och hyrde en lägenhet på Nörrebro, som är just den typen av invandrarkvarter som Dansk Folkeparti ser som ett skräckexempel.

Timingen var perfekt. Hon kom till Danmark precis när slöjdebatten nådde sin kulmen. En debatt där Venstre först hade bestämt att de ville förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja i rätten, varpå socialdemokratiska politiker och Dansk Folkeparti sedan följ-

»De lutar sig mot gamla vidriga fördomar och många har knappt träffat invandrare.«

fib 31

> >

fibintervju

»Ingenting är så farligt som ett samhälle där folk är rädda för varandra.« knappt träffat invandrare och lever i bostadsområden helt utan utomeuropeiska invandrare.

– Man hör ganska ofta att det skulle vara bra för folk att få lufta fördomarna, men det är ju bara att titta på Danmark, där har man luftat fördomarna i 10 år, och det har bara gett mer syre åt främlingsfientligheten.

Vilken politisk väg finns att ta om Sverigedemokraterna fortsätter att växa i Sverige?

– Jag tror att man måste inse att det alltid kommer att finnas väljarröster att plocka, mellan 13-17 procent, som är väldigt lättrörliga. Vilket vi såg senast med Piratpartiet. Då måste man fundera över hur långt man vill låta vissa mindre partier utnyttja sin vågmästarroll.

För om folk röstar på ett parti så måste man ju såklart respektera det, men jag tycker ändå att man måste sätta en gräns vid rent främlingsfientliga partier. Som i Danmark där Søren Krarup, präst och ledamot för Dansk Folkeparti, kan sitta i folketinget och säga att man måste fråga sig vilka människor det handlar om när det kommer till mänskliga rättigheter, då är det fan inte okej längre.

– Någonstans måste man fråga sig var vi ska dra gränsen över hur mycket vi ska bestämma över vuxna människor. Jag läste nyss om Iran där en kille hade slängts i fängelse för att han spelat popmusik. Och jag tror att det är djupt mänskligt, att om någon hade förbjudit mig som vuxen människa i Sverige att spela Tomas Ledin, som jag inte ens gillar, så tror jag att jag skulle kunna ta ett fängelsestraff för att få spela Thomas Ledin, på ren trots, som en kamp för mina rättigheter. Och när man kräver att muslimska tjejer i Danmark ska ta av sig sin slöja, så tror jag det föder exakt samma reaktioner. Att, ”Näe, då tar jag hellre mitt straff, jag tar inte av mig slöjan, det ska inte ni bestämma över”. Så det är ju mer en kamp för rätten att få vara en självständig vuxen individ”.

Du söker genom boken efter svar på frågor som ”Vad är en invandrare?” och ”Vad är en Dansk?”.

Vad hittade du?

– I grunden är hela flykting- och invandrarfrågan

grovt förenklad. När svensk media skriver om bråken i Nørrebro är det ”invandrargäng” som slåss, fast de flesta är andra- och tredjegenerationens invandrare. Om vi bestämmer oss för att Ingvar Kamprad inte är invandrare, Jan Guillou inte är invandrare och kungabarnen inte är andragenerationsinvandrare, och samtidigt lär oss att alla som begår brott är invandrare, så blir definitionen på invandrare något som är dåligt.

– En taxichaufför i Köpenhamn, Shakil Ahmed, satte fingret på den här orimligheten när han berättade att folk blev förbannade och undrade varför han inte tog itu med problemen och hur han kunde vara muslim. ’Men vafan, jag kör Taxi i Köpenhamn! Hur ska jag kunna påverka vad några talibaner gör i Afghanistans berg.’ När han säger det, blir det så tydligt hur farligt det att sluta se människor som individer. Ingenting är så farligt som ett samhälle där folk är rädda för varandra.

I boken möter du också tjänstemän och personer som inte längre orkar eller vågar ha någon åsikt om det som sker. Vad kände du när du mötte de människorna?

– Mm, jag kände att många var rädda för att uttala sig, flera var rädda för att förlora sitt jobb, och andra hade helt enkelt inordnat sig under de nya förhållandena och blivit en kugge i ett hjul.

Boken är ju tillägnad HGW XX/7, som är stasiagenten från filmen De andras liv som får i uppdrag att avlyssna en lägenhet i gamla Östtyskland. Men han väljer att skriva något annat än det han hör, trots att han bara är en bricka i ett stort spel så kan han ändå påverka sina egna handlingar.

Boken är en hyllning till att vi hela tiden har möjligheten att ta ställning själva och att det faktiskt gör skillnad. Det kan handla om att bara vara anständigt trevlig, att inte döma andra människor i förväg. Det kan vara så enkelt! I samhället är vi ju alla ansvariga för vad våra medmänniskor får för slags liv.

– Det var något av det mest obehagliga, när jag träffade de här Dansk Folkepartianhängarna på Jylland,

fib 33

Lena Sundström presenterar sin nya bok Världens lyckligaste folk i FiB:s monter på Bokmässan.

och Søren Krarup, som så tydligt hade slutat se människor som människor. När de säger ”Jo, det är klart att det drabbar oskyldiga, men det kan inte undgås.” Jag tycker det är oerhört skrämmande. För då upphör man inte bara att se de andra som individer, man upphör också att se sig själv som en individ som har ansvar för sina handlingar.

Innan Lena Sundström började skriva boken hade hon bestämt två saker: – Jag skulle inte gå in på religioner mer än jag var tvungen till. Jag försvarar ju ingen religion, det jag försvarar är mänskliga rättigheter. Och jag ville inte heller raljera eller moralisera över danskarna som folk. Jag ville förstå och höra vad de hade att säga.

Invandrarfrågan kopplas ju ofta ihop med just reli-

gion, hur kommer det sig då att den fått så starkt fäste här i Norden där vi traditionellt är ganska sekulariserade?

– Jag tror det är väldigt lätt att vi går omkring och känner oss sekulariserade, utan att egentligen reflektera över hur stor del av det kristna arvet som faktiskt ligger i vår självbild, förrän det kommer en annan religion. Men islam är ju en sådan stor världsreligion, som rymmer en sådan otrolig bredd. Liksom kristendomen rymmer allt från Klu Klux Klan till Göran Hägglund. Det är så djupt tragiskt när man förenklar såsom man gör idag, att en muslim är en fundamentalist.

anton klepke är frilansjournalist eva wernlid är fotograf bosatt i skarpnäck.

fibskriftställning

”I tidningar såväl som i radio och på TV har en Jan Myrdal hållits fram som jag haft svårt att känna igen.

Allsköns bloggare har också med tillfredsställelse skrivit om min nära förestående död. ”

Jan Myrdal om D

et har åter varit en period då allmänna meningen i landet hojtat. I tidningar såväl som i radio och på TV har en Jan Myrdal hållits fram som jag haft svårt att känna igen. Allsköns bloggare har också med tillfredsställelse skrivit om min nära förestående död. Jag tror inte detta stört mig. Så har det ju periodvis varit ända sedan jag kom till Sverige 1940 och började på Bromma läroverk och omedelbart hamnade i upprepade konflikter med vad jag då – och nu – ser som det statsbärande offentliga lögnandet. De konflikterna utmynnade i att jag som sextonåring helt lämnade skolsystemet och sedan på hösten 1944 började som journalistvolontär. (En utväg som nu är stängd för ungdomar som upplever liknande konflikter.)

Problemet har i skärpta tider varit det jag talade om på Sigtunastiftelsen när jag återvänt till Sverige 1953: Hur skall den medvetne handla i tider när han tvingas röra sig på fientlig mark? En möjlighet är att skriva aesopiskt; inte ljuga men använda orden så att den bärande tanken når fram till de insiktsfulla men den rådande meningen inte kommer åt att klippa till. Jag hänvisade till såväl det tysta förbehållet i kristen tradition som shiiternas takkiyya. Men det är en farlig balansgång att tvingas tala mörkt. Så farlig att jag under fyrtiotal och femtiotal i Sverige oftast föredrog att i stället helt stängas. Det har gjort att jag nu kunnat hävda att jag står för vart ord jag publicerat (sett i sitt sammanhang och sin tid naturligtvis). När det lätttade kunde jag sedan få ut orden utan ens självcensur.

Att jag ändrar mig också i stora principfrågor genom ny insikt är lätt att belägga. Läs till exempel vad jag skrev i ”Vägra värnplikt” och jämför med senare texter.

Jag var också ännu på sextiotalet anhängare av förbud mot folkmordsförespråkande och rasistisk litteratur. På goda grunder tvangs jag sedan inse – det trots konflikter som de om Faurisson och Mein Kampf – att detta var en falsk och farligt reaktionär ståndpunkt.

Men jag hör ju vad också närstående säger: – Varför rycker du på axlarna åt så vad många samtida författare skriver? Gör du det för att de är motståndare?

– Varför hänvisar du till tider och personer få numera känner till? Vilka ungdomar bryr sig om sådant som femtonhundratal, Robespierre, Andra världskriget och Quit India-rörelsen 1942?

– Varför tror du alltid att du har rätt?

– Varför är du inte mer ödmjuk?

Jag rycker inte på axlarna. Jag har kommit i konflikter just för att jag påpekat att en motståndare som Arvid Fredborg måste ses i helhet som för övrigt också de franska trettiotalsreaktionärer vilka blev kollaboratörer under ockupationen. Men det mesta som skrivs och publiceras nu som förr är utan eget värde, litterärt eller politiskt.

Intressant dock som symptom; uttryck för härskande tankar. Som sådant viktigt. Jag har därför inte bara många tiotals meter samtida skönlitteratur i hyllorna utan ett av bibliotekens rum har hyllorna fyllda av masspridda engelskspråkiga deckare, ett annat åtta hyllmeter mestadels illitterat pornografi. (Se mer om detta problem i ”Sälja krig som margarin”.)

Jag ser på understrykningar och marginalutropstecken i olika Diderot-upplagor att han där tillbaka i tidigt fyrtiotal formade mycket av min grundhållning.

Att ungdomar nu lurats att inte anstränga sig erövra

fib 35

Jan Myrdal traditionen och det stora arvet gör dem lätthanterliga.

De tror på vad som sägs dem av skolor och myndigheter, på vad de ser i TV. Har därför för sig att de är fria när de blott flyts med i dagens moderiktighet. Så var det också förr. Hur hade det annars varit möjligt att få ut folk att frivilligt malas ned i det europeiska skyttegravskriget 1914 – 1918? Hur är det möjligt att få ut ungdomar som frivilliga soldnärer i dagens kolonialkrig i Afghanistan? Läs Brechts dikt om kalvarnas trofasta marsch mot slakthuset.

»Varför hänvisar du till tider och personer få numera känner till? Vilka ungdomar bryr sig om sådant som Robespierre och Andra världskriget?«

Problemet med den pågående diskussionen om Kambodja är dubbelt; dels att det stora – såväl ohyggliga som hoppingivande – skeendet från 1965 när Förenta staterna inledde sitt bombkrig till dagens katastrofala miljöförstöring inskränks till 1975 – 1978 och dels att man vägrar inse vad just det europeiska femtonhundratalets millenarism (Mau Mau i Kenya och en Zapata i Mexiko) har att säga om Demokratiska Kampuchea. Den som söker bedöma dagens verklighet utan att se den stora bilden är som en blind kattunge.

Blir ett lättlurat offer!

De två återstående frågorna är egentligen en enda.

Jag tror inte alls.

Jag är inte inspirerad, det jag skriver är inte verbalinspirerat. Men allt jag läst sedan tioårsåldern har visat mig att det är möjligt att med ord medvetet ta sig genom den lögnväv som kallas allmän mening och rådande åsikter. Fast den tid man har till sitt förfogande mellan mörker och mörker är kort.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg

Jan Myrdal (till vänster) framför templet Angkor Wat i Kampuchea 1978.

fibsverige fibintervju

fib 37

de Vahl sa nej till skivbolaget mikael andersson text eva wernlid bild

När storbolagen jagar pirater i stället för att tillgodose lyssnarnas krav på nytänkande blomstrar ”gör-det-själv”-kulturen. I somras släppte brevbäraren och popmusikern Erik de Vahl sin nya självproducerade och självdistribuerade skiva Scattered vacations/As I am beating. Trots liten upplaga har den hyllats på såväl kultursidor som i bloggar.

Varför har du valt att släppa dina senaste skivor själv i stället för på etablerade skivbolag som tidigare?

– Det har nog med mina livsbetingelser att göra. Allt tar tid med skivbolag och när mina skivor har varit klara har jag inte haft tid att vänta flera månader utan vill få det avklarat medan jag har semester och fortfarande tycker det jag gjort känns intressant.

– Dessutom är det roligare att sälja slut på en mindre upplaga och få ha kontakten med folk helt själv, än att sälja några hundra fler men överlåta åt någon annan att sköta kontakterna.

Ser du dig i första hand som musiker eller brevbärare?

– Jag har nog aldrig presenterat mig som musiker eller artist, men ganska ofta som brevbärare. Jag har så svårt för att göra anspråk på sådan professionalism och det är ingen position jag eftersträvar.

– Min uppfattning av dagens kulturklimat är att man måste göra enorma avkall på sin intergritet för att få en tryggad försörjning. Då har jag hellre en avtalsenlig lön, skiter i nätverkandet och gör precis det jag vill på mitt sätt.

Gör det din musik politisk?

– Jag har aldrig gett mig själv uppdrag att skildra något särskilt. Politiska uppdrag har jag på annat håll.

Jag tycker att man måste förstå all kultur i sitt sociala sammanhang och att man nog ska förstå musik gjord av en av förutsättningarna begränsad brevbärare annorlunda än till exempel musik gjord av någon som måste försörja sig på det den gör. För mig är det politik.

Att även arbetarklassen ska ha rätt att delta i den kulturella sfären och tas på allvar.

»Arbetarklassen ska ha rätt att delta i den kulturella sfären och tas på allvar.« Du placerar din musik i en politisk kontext. Men det återspeglas inte alltid i texterna?

– Jag tycker att det är oerhört svårt att skriva politiska texter, men skulle gärna vilja. Jag lyckas bäst när jag får till något som kan tolkas både politiskt och personligt. Nåt som kan sätta lite fart på tankarna medan man lyssnar på musiken. Jag försöker bli bättre på det, men det finns alltid en risk att man står där och sjunger något som kan tolkas precis hur som helst, bara för att det låter snyggt och känns bekvämt.

Vilken är den viktigaste kulturpolitiska frågan just nu?

– Som vanligt är det situationen på arbetsmarknaden. Försämrade anställningsförhållanden, tuffare tempo och allt sådant innebär ett hot mot den folkliga kulturen.

– Samtidigt är det skrämmande hur högern på olika sätt ifrågasätter nödvändigheten av kritisk och svårare konst. Men jag tycker ändå att den viktigaste kulturpolitiska frågan är kampen för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

mikael andersson co-driver klubben King Kong och studerar. eva wernlid är fotograf och med i fib:s styrelse.

fibfilm

Quentin Tarantino Tarantino, som har satiren och parodin som naturliga uttryckssätt, hämtar hellre inspiration från spaghettivästern än historieböckerna när han skildrar Andra världskriget. hans isaksson text

Q

uentin Tarantino debuterade vid 90-talets början med breda, blodiga, roliga, pratsamma och synbarligen lättillgängliga våldsfilmer som Reservoir Dogs (De hänsynslösa) och Pulp Fiction.

Tarantino var en nyligen omskolad före detta porrfilmsvaktmästare och expedit i en videofilmbutik. Han identifierades delvis därför inte omedelbart med den postmodernistiska ideologin (sic!), som han numera är en erkänd exponent för. Satir, parodi och självreferens är alltså naturliga uttryckssätt för honom. Accepterandet av ett mediadominerat samhälle är kanske det mest originella i hans filmer, där originalitet ersätts av mängder av citat från andras filmer.

Tarantino har bidragit till att upphäva begreppen högt/lågt inom filmkulturen och till ett ökat intresse bland filmanalytiker för B-filmer och ”exploatation movies”. Termen skulle i svensk översättning lyda ’hötorgskonst’ om det i stället handlat om tavlor, som öppet och skamlöst spekulerar i till exempel sex, perversioner, våld, krig, nazism och

till och med Black Power. Sådan filmer inspirerar honom. De utgör för övrigt en stor andel av faktiskt konsumerad film.

Tarantinofilmer är medvetna och intelligenta, än mer hyperspekulativa och amoraliska parafraser på amerikanska genrefilmer ur b-klassen. De är sannerligen förädlad hötorgskonst, som kanske rentav bidragit till att höja b-filmens nivå, om inte annat så emedan motsatsen hade varit orimligt.

Tarantino framhärdar på denna väg i sin senaste film, Inglorious Basterds med motiv från Andra världskriget.

Han trampar här klassisk mark, när han denna gång har gjort en ”nazisploatation” film.

Nazismen, med sina granna uniformer och sin programmatiska ondska, är än idag en ur filmisk och teatral synpunkt oöverträffad fiende. Orsakerna till denna nostalgi i Hollywood är flerfaldiga och uppenbara. De allierades krig mot den tyska, japanska och italienska fascismen var också, åtminstone enligt gängse västlig – och till och med östlig – uppfattning, det sista någorlunda progressiva krig som USA deltog i. Man knappast kan knappast ifrågasätta USA:s insatser där, utan att bli

betraktad som ett nästan kriminellt fall av historierevisionism. Det finns en uppsjö av fakta, om vilka de renläriga i stor utsträckning numera är helt överens: till exempel att Hitler föddes den 20 april 1889 och tog livet av sig i sin bunker i Berlin en vecka efter sin 56-årsdag.

USA:s 51:a stat, Israel, och sionismen spelar också sin politiska roll i amerikansk filmproduktion. Att naziregimen förföljde och systematiskt mördat miljoner, fr a judar, är ett historiskt faktum. Detta faktum anses, inte bara i hollywoodfilmer, fortfarande motivera såväl upprättandet av ett Israel på från tredje part stulen mark som den 60-åriga, fortfarande pågående etniska rensningen av Palestinaaraberna.

Filmare har genom tiderna prövat de flesta sätt att förfalska historien. Det vanligaste är inte att ljuga om saker, som går att kontrollera, även om biopublik är notoriskt dålig på källkritik. Vanligare är att bortse från vissa i sammanhanget relevanta fakta eller motiv, för att i stället framhålla andra.

Till exempel när man i amerikanska krigsfilmer framställer krigandet 1941–45 som om stoppandet av folkmord och försvar av demokratin vore en större prioritet för västallierade. Eller framställer deras invasion vid Normandie 1944 som det som, till skillnad från Sovjets långt större insatser, avgjorde Andra världskriget.

En mera utmanande, men något hederligare, metod att ljuga om historien är att skamlöst och öppet motsäga allmänt accepterade fakta. Boken ”Bevis att Napoleon aldrig har existerat” av JeanBaptiste Pérès var en mycket tidig förelöpare till postmodern historieskrivning.

Pérès argument var uppenbart inte ägnade – eller ens ämnade – att övertyga någon i själva sakfrågan. Men Pérès lilla häfte hade kanske ändå sitt värde genom att i lyckliga

fib 39

förädlar naziskräp fall förmå en publik, som annars aldrig skulle ha grubblat över frågan att för ett ögonblick tänka efter: ”Varifrån har vi fått de övertygelser vi har beträffande historia och världen överhuvud?”

Tarantino går denna gång i sin historierevisionism inte lika långt som Pérès, David Irving eller Robert Faurisson. Han nöjer sig med att i sin film låta Hitler skjutas och brännas inne tillsammans med hela sitt järngäng (Goebbels, Göring, Bormann etecetera.) i en biografsalong i Paris. Det påstås ha blivit resultatet av gemensamma, men totalt okoordinerade, ansträngningar av ett bisarrt följe av en handfull amerikanska hämndlystna judiska soldater, en brittisk filmkritiker och infiltratör, en skådespelande dubbelagent, en överlevande judisk biografägarinna, hennes färgade älskare, tillika projektormaskinist, samt i sista hand en genialt opportunistisk naziöverste. Om man tror på filmens version var sålunda Sovjets senare stormning av Berlin i april 1945 helt onödig. Den har kanske rentav aldrig ägt rum? Helt konsekvent existerar inte någon östfront överhuvudtaget i Tarantinos Andra världskrig – vilket dock inte är något unikt i skildringar av denna tid made in Hollywood.

En lögnare måste för att ha framgång i alla fall stundom knyta an till verkligheten. Det existerade faktiskt 1944–45 enligt Howards Blums bok “The Brigade” en “judisk brigad” på cirka 5 000 soldater.

De rekryterades av de västallierade huvudsakligen i Palestina, som då ännu var ett brittiskt protektorat, för konventionellt krigande vid Italienfronten.

Såväl sionister som tyskar har å sina respektive folkgruppers vägnar ondgjort sig över den aktuella filmen. Fast egentligen har det liten poäng i att moralisera över Tarantinos våldförande på historiska fakta.

För Tarantino ÄR filmdikten den högsta formen av verklighet, och andra former, till exempel historiska och politiska fakta, har intresse endast som krokar att hänga upp fantasifoster på.

Inglorious Basterds är delvis en metafilm.

Filmer, som handlar om film, är förstås inte något nytt. De spaghettivästerns som inspirerat Tarantino avser självfallet heller inte att skildra USA för 100 år sedan.

Skaparen av Inglorious Basterds är uppenbarligen mera engagerad i filmkonsten än i Andra världskriget – redan det förhållandet att han valt att göra en komedi om judemassakrer, terror och hela kriget tyder på det. Det talas alltid populärkultur i hans filmer. Så också här. Att ett irreguljärt krig i Frankrike förs av skurkar och hjältar, där båda parter är professionellt, eller av böjelse, djupt engagerade i filmbranschen är ingen händelse. Liksom de dubbla stavfelen i titeln, som i övrigt är identisk med det engelska namnet på Enzo G. Castellaris nazisplotationrulle från 1978 (Quel maledetto treno blindato).

Även frånvaron av tendens blir dock i praktiken stundom tendensiös, i synnerhet i kombination med smärre historiska lögner, anakronismer och utelämnanden.

I den aktuella filmen terroriserade den judiska commandogruppen naziockupanterna före Tysklands kapitulation – och aldrig i Frankrike. I verkligheten var det först efter kapitulationen i början av maj 1945 som en del av brigaden övergick till individuell terror mot besegrade nazister eller kollaboratörer i främst Österrike och Italien. Denna verksamhet skedde efter mönster från motståndsrörelserna i andra före detta naziockuperade länder – till exempel Frankrike och till och med Skandinavien. Men samma grupp övergick så småningom till att i stället befrämja emigration av överlevande judar till Palestina. Man förstärkte därmed med känt resultat den europeiska kolonisationen av området.

Den som inträder i Tarantinos värld bör nog släppa tanken på att han medvetet skulle torgföra några djupare budskap – i hans filmer skall mediet vara själva budskapet. Tarantinos intervjuuttalande, att han i sin film velat ”visa judar som annat än offer” blir man i bästa fall inte klok på.

Alltifrån Deir Yassinmassakern i Palestina 1948 och fram till 2009, då nutidens ärelösa bastarder, som vanligt i ”självförsvar”, härjade och mördade 1 300 gazabor, har historien erbjudit många långt mera slående exempel på det Tarantino önskat sig än vad filmens halvfiktiva terrorgrupp under ledning av Brad Pitt kunnat åstadkomma.

Frånvaron av budskap om läget i världen blir ibland ett budskap om läget i världen.

hans isaksson är läkare och filmskribent. läs fler av hans filmkrönikor på http://web.telia.com/~u47210515/

fibsettlästhört de från norr kommande leoparderna Bodil Malmsten | Finistère Bodil Malmstens nya bloggroman är en litterär chokladask förpackad av förlaget Modernista.

Titeln har hon lånat av Werner Aspenström, en annan svensk leopard.

Kanske har de något slags släkttycke.

Jag tror mig aldrig ha hållit en sådan läcker liten bok i mina händer. Hörnen på sidorna är mjukt rundade och boken illustrerad med färgfotografier och generösa små fickor finns på insidorna av pärmarna samt ett svart sidenband som man kan lägga in mellan sidorna när man känner sig mätt på dagsintaget av litterär stimulantia.

Det här låter ju ungflicksljuvt och parodiskt albumsromantiskt men det förhåller sig precis tvärtom när man börjar läsa texterna. Malmsten är minst av allt ungflicksljuv utan syrligt vass och ironisk. Framför allt självironisk. Hon fångar tillvarons förtretligheter på kornet. Hennes språk är ömt och mjukt men hon kan också kattlikt fräsa ifrån.

Vi vet alla att Bodil Malmsten tagit sin Lisa ur den svenska skolan och bosatt sig i ett hus i Frankrike, närmare bestämt i Finistère. Hon gjorde stor succé med sin bok Priset på vatten i Finistère. Vi har skrattat gott åt hennes heroiska försök att tillägna sig det franska språket och umgängessättet. Men någonting måste uppenbarligen ha gått snett där eftersom hon plötsligt brutit upp och istället flyttat till en icke namngiven stad vid Atlanten där hon vantrivs men som – kanske just därför? – har blivit hennes ”hem”. Åtminstone för en tid.

I sin bloggbok – som jag hellre vill kalla loggbok – bjuder hon på små franska rapporter och iakttagelser – inte ens Sarkozy går säker för hennes lakoniska kommentarer. Men mycket är universellt och lika

sant i Horndal i Dalarna som i Finistère i Bretagne eller i staden vid Atlanten som hon inte vill bo i. Vi är ju alla ”hemma” i oss själva vare sig vi vill det eller inte.

Det kan handla om våra uppgörelser med påsfria dammsugare eller om att känna sig som en alkis för att man beställer in två små plastflaskor vin till maten på flyget. Ingenting är för oviktigt eller för nära för att inte naglas fast i ord. Barnen i Bangladesh, som tar hand om skrot från avfallsfartyg och som blir förgiftade av att gå barfota på de gamla skorvarna. Världen blöder men i Sverige hamstrar svenskarna glödlampor inför hotet om förbud mot gammaldags glödlampor. Stort och smått blandas precis som i livet självt. Åren gnager i henne och tonfallet är ibland mörkt men ändå inte uppgivet.

Hennes ilska och envishet håller den förlamande depressionen stången. Hjälp får hon av sin burdusa granne som i tid och otid, men alltid i god tro, blandar sig i hennes livsproblem. Antingen det gäller att få ordning på internetuppkopplingen eller att hitta en ny våning att vantrivas i. Lättsam, drastisk och opretentiös är hennes chokladask med tröstgodis. Läsaren trivs.

PETER CURMAN

den gudarna älskar Gunnar Ohrlander | Optimal Skolan präglas av samhällsekonomin, lärarnas kompetens, lärarnas arbetstidsavtal, lärarlönerna, organisation i stort och smått, lagen, läroplanen, skolledarnas kompetens och arbetsvillkor, pedagogiska idéer, betyg, elevernas och föräldrarnas förväntningar, avnämarnas behov etc. Att finna en enkel struktur för hur allt det här hänger samman och de senaste decenniernas komplicerade skeende är nästan omöjligt. Gunnar Ohrlander har med Den gudarna älskar. Om konten att överleva

som lärare lyckats fånga in och berätta denna omfattande historia. Dessutom är den både spirituell och lättläst. Ohrlander för läsaren varsamt framåt. Allt hänger samman, varje sak går också att diskutera för sig, men inget enskilt förhållande är helt avgörande för hur skolan är eller blir.

Går det att finna syndabockar för att det gick som det gick? Ja, förutom att alla politiska partier pekas ut, får Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp de största åsneöronen.

Båda är pedagogiska forskare i Karlstad och skaffade sig närmast monopol på utvecklingsidéerna under slutet av 1990talet. Som generaldirektör för Skolverket förhindrade Ekholm vettig skolinspektion och kunskapskontroll samt krattade manegen för kompisen Scherp som tjänade grova pengar på att leda orealistiska skolutvecklingsprojekt i många svenska kommuner.

Pedagogiken som nu tagit över grundar sig på den ryske pedagogen och psykologen Vygotskij. Dennes svenska banerförare docenten Lennart Grossin, psykologen Leif Strandberg och läsforskaren Bo Sundblad redogör klart och enkelt för vilka förutsättningar som måste skapas för att skolor ska lyckas med sitt kunskapande.

Framgångsexemplet framför andra är Haninge kommun.

Där vågade socialdemokraten Robert Noord bryta med sitt eget parti och göra upp med moderaterna om att slå in på en linje med tidiga kunskapskontroller i läsning och matematik. Mats Öhlin anställdes som ny skoldirektör. Han får förklara hur man faktiskt kan lyfta kvalitén i en kommun ganska fort, vilket är mycket uppmuntrande med tanke på hur många kommuner som tappade sugen och kört sina skolsystem i botten efter kommunaliseringen.

Lärarnas Riksförbund blev mycket intresserade redan då Gunnar Ohrlander höll på med förarbeten till boken och bestämde sig för att köpa in ett antal.

Det borgar för att många lärare kommer att läsa den. Heder åt LR för detta goda initiativ.

KNUT LINDELÖF

fib 41

gaza graffiti Mia Gröndahl | Roos & Tegnér Första gången jag personligen blev medveten om den graffiti som finns i Palestina var när jag såg den engelska konstnären Banksys verk på den apartheidmur som Israel har rest för att separera sig från palestinier.

Nu finns det ju självklart en enorm inhemsk graffitirörelse bland de palestinska motståndsrörelserna. Det är dessa som Mia Gröndahl sedan år 2002 har dokumenterat på Gazaremsan, en av platserna där motståndet och terrorn blir som tydligast. Gaza Graffiti. Budskap om kärlek och politik.

Man fängslas omedelbart av den liv- och dödstämning som avbildas. Den rest av banalisering som annars latent ligger runt graffitikonst sopas omedelbart bort.

Boken visar inte bara palestiniernas motstånd mot Israel utan även den bittra och förtvivlade kamp som pågår om makten på Gazaremsan mellan Fata och Hamas.

Allt som avbildas är dock inte nattsvart.

Ett helt kapitel viks åt att visa kärlekshälsningar till brudpar utan att man för den skull tappar känslan av den fullkomligt absurda situation som råder. Boken kommer att följas upp med utställningar bland annat på Etnografiska museet i Stockholm (12 nov 2009 - 6 jan 2010). Ett besök rekommenderas starkt.

PETER KARLSSON

tito Björn Kumm | Historiska Media Namnet Tito är legendariskt medan hans liv och gärning till stor del är höljd i dimma.

Denna dimma försöker

Björn Kumm skingra i boken Tito – folkets diktator.

Bland Titos kända epitet finner vi militär, kommunist och diktator. Bland de mindre kända finner vi ledare för de alliansfria staterna, fackföreningsman och fånge. När en totalitär ledare beskrivs i en tv-special eller en tidningsartikel så ligger fokus vanligtvis på grymheterna. Någon förklaring till hur dessa grymheter kunde få ske erbjuds sällan. Kumm lyckas med hjälp av sträng kronologi och berättarglädje gå till botten med varje viktigt skede i Titos liv. På så sätt kan läsaren följa förloppet där en fackföreningsman som brinner för hamnarbetarnas rättigheter kommer att sluta som en man som inte skyr några medel för att förgöra sina meningsmotståndare.

Josef Broz, alias Tito, spelade under sin livstid en viktig roll i skeenden, som efter hans död 1980 skulle utgöra de två viktigaste händelserna i europeisk efterkrigshistoria. Titos trots mot Stalin under slutet av fyrtiotalet kan ses som en försmak av Sovjets sönderfall. När de kroatiska natio-

>

fibsettlästhört nalisterna i Ustaja under början av sjuttiotalet attackerade jugoslaviska mål utomlands så var det ett tecken på vad som komma skulle tjugo år senare på Balkan. Bland annat mördas den jugoslaviska ambassadören i Stockholm i april 1971 i ett blodigt attentat.

Kumm själv vill inte dra några slutsatser angående Titos eventuella skuld för krigen på Balkan. Även om syftet med boken inte är att avgöra skuldbördan för Balkankrigen så ger boken en utmärkt bakgrund till hur denna gigantiska humana katastrof kunde inträffa.

Tito – folkets diktator är inte bara en biografi utan också en spännande och viktig resa genom europeisk nittonhundratalshistoria. En resa där Björn Kumm är en förstklassig reseledare.

CHARLIE ARONSSON

om sorgen och den lilla glädjen Barbro Lindgren | Karneval I sin bok Hälsningar från Sparveln (2008) berättar Barbro Lindgren att den lilla byn Glömminge på Öland har funnits i hennes hjärta, sedan hon under uppväxten en sommar hälsade på sin bästa vän Tippen och hennes föräldrar där. Förälskelsen var omedelbar och kvarstående.

I Sorgen och den lilla glädjen, en till formatet liten och tunn bok, låter hon tre kvinnor, Sonja, Ellen och Karin, berätta om sina liv, minnen och anekdoter från förr. Sonja, som är bokens huvudperson, har bott i samma stuga, bland äppelträd och vinbärsbuskar, hela sitt liv, tillsammans med mormor, föräldrar och syskon. Till sist när alla, även hennes bror, dött är hon ensam kvar, vill inte lämna sitt hem men har heller inte kraften att ensam klara sig. Ellen, som kom från

skogarna i Värmland för att vara ”hushållerska hos en som hette Olsson”, gifter sig och stannar kvar. Ett flöde av namn och människor tar plats på scen, deras öden och äventyr återges. Berättelsen blir stundtals fragmentarisk.

I Glömminge handlar allt om det jordnära. Om kärleken till djuren och naturen, om medmänniskornas liv och gärningar, det goda och det onda, livet och döden. Sådant styr vardagen och stannar kvar som minnen.

Sådant bör förtäljas. Bokens titel antyder att det är sorgen som överväger.

Tonen och stämningen i boken för tankarna till Åke Mokvists berättelser om De ovanliga (2000), eller till Dan Korns skildringar från landsbygden i Västergötland (Möten med människor mot strömmen) där han mött människorna som lever kvar i de miljöer som samhällsutvecklingen för länge sedan lämnat bakom sig. Där tiden tycks ha gjort halt, liksom i Glömminge.

Trots detta, eller kanske på grund av detta, slår en önskan att besöka byn Glömminge rot i mig som läsare.

AGNETA WILLANS

de ska ju ändå dö Gunnar Ekberg | Fischer & Col

Gunnar Ekberg var i tjugoårsåldern när han i mitten av 1960-talet värvades som agent åt IB. Allt grundas egentligen på ett intresse för dykning. Om politik och historia hade han rätt oklara föreställningar. Detta utnyttjade IB, som lätt kunde manipulera honom. Under en genomgång med deras personal 1968, alltså på ett mycket tidigt stadium, skall det ha låtit så här: ”’Med tanke på situationen i stort i Mellanöstern och Sovjets intressen i både

»Kanske var det Gunnar Ekbergs räddning att historien kom fram, så han kunde gömma sig några år.«

Syrien och Egypten skulle det förvåna mig om våra vänner i KGB inte redan har ett finger med i spelet någonstans’ svarade Bo [Anstrin] och vände sig till mig. ’Hur som helst kan du ju hålla ögonen öppna i den riktningen fortsättningsvis.’”

Om nu detta skulle vara korrekt citerat – efter 40 år ger det prov dels på IB:s inställsamma värvningsmetoder, dels på Ekbergs enfald när han tar det på allvar och blåser upp sin egen betydelse. (I denna sin hybris liksom i sin försåtliga angiveriteknik påminner han om den norske dubbelagenten Svein Lamark, vars bok Kodenavn Havemåke 1998 blev indragen av förlaget då den visade sig innehålla en grundlös spionerianklagelse.)

Ekbergs beskrivning av de vänsterrörelser han infiltrerar är märkligt schablonartad.

Att han själv inte har någon djupare förståelse är en sak, men även hans handledare på IB målar upp hotbilder av FNLgrupperna, KFML och Palestinagrupperna för att motivera Ekbergs uppdrag ”att skaffa information om eventuella olagliga avsikter med tonvikt på förbindelser med främmande makt och våldsanvändning, det vill säga terror”. Det enda han hittar i den vägen är de provokationer och brott han själv är skyldig till, bland annat två bombhot mot flygplan. Därmed avklingar också hans arbete i den svenska vänstern, och han övergår till spioneri mot de palestinska motståndsrörelserna.

Ekberg stöder reflexmässigt Israel med de argument som IB ger honom och ställer sig amoraliskt likgiltig till sionismen och Israels förtryck på de ockuperade områdena, om han ens reflekterar över det. Att IB sedan lät Ekberg övergå till direkt arbete åt israeliska Mossad utsatte naturligtvis både honom och andra svenskar för enorma risker.

Jan Guillous och Peter Bratts IB-avslöjande här i FiB/K beskriver den brände agenten Ekberg så att Håkan Isacson hade ”skvallrat” för Peter Bratt, och han talar om ”Håkan Isacsons förräderi”. Tja, vad ska han säga? Men vem vet, kanske var det Gunnar Ekbergs räddning att historien kom fram, så han kunde gömma sig några år.

PER ARNE SKANSEN

fib 43

skrifter. bok 6 Platon | Övers., förord och noter Jan Stolpe | Atlantis Hur aktuell är egentligen Platon efter så lång tid? En gammal grek, som trodde man kunde resonera sig fram till politiska och moraliska sanningar höjda över alla känslor och varje majoritetsbeslut, befinner sig väl långt från allt intresse?

Drygt 2 300 år efter hans död, när ekonomer berättar vad som är rätt och fel, marknaden ger oss de teveprogram och den växthuseffekt vi förtjänar och alla problems lösning sägs vara den egna inställningen, utkommer den avslutande volymen i Jan Stolpes översättning – den första kompletta svenska – av Platons samlade skrifter. Den innehåller utöver de typiska dialogerna brev och olika korta texter från skolan han grundade, Akademin. Stora delar av Skrifter. Bok 6 är antagligen inte skrivna av honom själv, men ofta av någon i hans närhet.

Jan Stolpe säger sig vilja ge Platon ett levande språk och det har han lyckats med. Utgåvan riktar sig inte till textkritiker eller språkforskare, den är till för att läsas. Översättaren ger en del bakgrunder och diskuterar vissa språkfrågor – och ibland kanske han skriver en på näsan en smula – men texten låter sig i regel njutas som den är och den som vill kan djupdyka bland noterna.

Sammantaget är denna bok nog den minst intressanta av de sex, men det finns pärlor här också. Platon – och, visar det sig, flera av dem som skrivit under hans namn – har en fantastisk förmåga att engagera och utmana läsaren och även, eller kanske särskilt, om man inte håller med om allt, är hans stränga begreppsanalys och eleganta pikar mot sofisternas ”människan är alltings mått” (som ofta döljer ett ”jag är alltings mått”) både underhållande och angelägen läsning. Efter så lång tid.

JOEL LANDBERG

marknadsmyter Daniel Ankarloo | ETC Förlag

Vem bryr sig om nyliberalismen nu när krisen har gjort att ingen gärna vill gå med på att låta sig kallas för ”nyliberal”?

Tvärtom. Det är nu när det är dags att lägga fram antikapitalistiska kritiker och förslag att det verkligen blivit angeläget att göra upp med n-begreppet och allt vad det innebär.

Den som inte tror på detta har inte försökt snacka ekonomi med ett gäng arbetslösa. Trots missnöjet, ilskan och besvikelsen tror massor med folk stenhårt på flexibilitet, valfrihet och brödraskap med arbetsköparen.

Som Daniel Ankarloo skriver, ”nyliberalismen i Sverige inte överhuvudtaget är en ideologi, utan ett socialt faktum.” ”Det vi en gång kallade ’nyliberalism’ – skriver Ankarloo – kallas nu alltmer ‘nödvändighet’ eller ’ekonomiska realiteter’ – och anses som fakta. Vi lever i en tid och på en plats av nyliberalism utan nyliberaler”.

Marknadsmyter – en kritisk betraktelse av nyliberala påståenden är skriven av lektorn i social politik på Malmö Högskolan Daniel Ankarloo.

Författaren har en gedigen erfarenhet av dissekering av nyliberala argument, ändå sedan tiderna då före detta marxister som Johan Lönnroth försökte övertyga oss om att socialismen var ack så omodernt och passé.

Marknadsmyter bygger på Ankarloos förra bok Kris i välfärdsfrågan (Nixon 2005) som avmonterar den nyliberala föreställningen om att privatiseringar effektiviserar tjänsteproduktionen.

Nu tar han sig an uppgiften att ”granska nyliberalernas ekonomiska och politiska teorier om ’välfärd’” – viktigt att kunna i tider då den tuffa kärlekens doktrin mot arbetslösa, invandrare och pensionärer härskar oinskränkt trots allt snack om att köpa upp banker och ”nationalisera”.

Från en kritik av föreställningen om den ”perfekta marknaden” till en analys om det ovetenskapliga begreppet ”ekonomisk frihet” över till en diskussion om de nyliberala måtten på fattigdom och rikedom i världen landar boken i en analys av de statistiska och konceptuella manipulationer med vilka folkhemmets välfärdsstat ”nyliberaliserades”.

Marknadsmyter innehåller en hel del tabeller och ekonomiska begrepp, men boken är skriven för icke-fackmän. Fackligt och politiskt aktiva lär ha mycket glädje av boken, antingen i diskussioner med sig själva, med arbetskamrater, med vilsna vänsterpolitiker, med alliansregimens lakejer eller – varför inte – mot självaste Johan Norberg!

JORGE CAPELÁN

fibpåbokmässan Även i år deltog Folket i Bild/Kulturfront med en egen monter vid bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Förra årets framgångsrecept med nyteckning av prenumerationer visade sig vara riktigt gångbart. Botoxomslagen fick många att stanna upp och Lindströms satirteckningar lockade besökare till skratt. När de intensiva dagarna var över kunde vi glatt räkna till 281 nya prenumeranter. Foto: Eva Wernlid.

Rekordmässa för

Bilderna från vänster: Lindström satirbilder som rullade på en skärm i montern lockade till skratt. Donald Boström framträdde tillsammans med den hiv-smittade kvinnan Elaine Vocelka från USA konsekvenser för en familj. Renzo Aneröd talde om sin bok Fiender om ungdomar som söker sin framtid i skuggan av den nedmonterade välfärden. Lindström kom på besök och Lena Sundström

fib 45

Folket i Bild

och presenterade den stora boken En osynlig sten i mitt hjärta, om hiv/aids. Ann-Charlotte Alverfors berättade om Igelkottsklubben en spänningsroman om förnekelsens och tigandets talade om sin nya bok Världens lyckligaste folk om hur Danmark förvandlas från ett frisinnat land till en främlingfientlig ankdamm. En monter är redan bokat till nästa års bokmässa.

fibrätt&rådligt

Så skaffade sig Sverige frisedel

E

U-kommissionen föreslog i november 2007 att rambeslutet om kamp mot terrorism skulle ändras. Kommissionen ville att alla länder skulle kriminalisera vad man kallar ”offentlig uppmaning till terrorbrott, rekrytering och utbildning för terroristsyften”. Man ville åstadkomma att de här handlingarna blir straffbara i hela EU, ”också när de begås via Internet”.

Den svenska regeringen förstod genast att det här rörde våra grundlagsfästa rättigheter såsom yttrandeoch föreningsfrihet. Sverige förhöll sig alltså kritiskt till kommissionens förslag.

I förhandlingarna fick Sverige in ett viktigt tillägg till kommissionens förslag. Tillägget lyder: ”Grundläggande principer som rör yttrandefrihet.”

Detta rambeslut ska inte medföra krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer som rör yttrandefrihet, särskilt tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier såsom följer av konstitutionella traditioner eller regler om pressens eller andra mediers rättigheter, ansvar samt om en särskild rättegångsordning för dem, när dessa regler hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar.”

I det här skicket har rambeslutet antagits av EU:s ministerråd. Nu ska Sverige omsätta rambeslutet genom nationell lagstiftning.

I förslaget till svensk lag (Ds 2009:17) finns dock ingenting som ändrar TF och YGL. Det kommer alltså att vara tillåtet att diskutera starkt kontroversiella ämnen i svenska grundlagsskyddade medier också i framtiden.

Gränsen till det straffbara området passeras först om man uppmanar till brott, det vill säga gränsen ligger kvar där den är i dag.

I alla fall så länge man yttrar sig i de här medierna.

I det här tillägget till rambeslutet finns det några ord som man särskilt ska uppmärksamma. Det är ”konstitutionella traditioner ” och ”grundläggande principer som rör yttrandefrihet”.

Som ni minns gjorde Sverige en ensidig deklaration inför EU-anslutningen. I den här deklarationen sägs ungefär att tryckfriheten med meddelarfriheten är en omistlig del av den svenska konstitutionella traditionen. Det är bra att vår gällande TF har 60 år på nacken.

»Konsekvenserna av meddelarskyddet verkar obegripliga för utlänningar« Ännu bättre är det att grundlagsregleringen av tryckfriheten går tillbaka till 1766.

Hur imponerade skulle de andra EU-staterna bli om vi istället bara hade kunnat hänvisa till en färsk produkt från Lambertz utredning?

– Ni föreslår här ett undantag och hänvisar till era konstitutionella traditioner. Hur gammal är er lag egentligen?

– Vi antog den i morse.

– Och den har ni stiftat utan att fråga EU! Man ska ha klart för sig att TF är exotisk för de flesta européer. Konsekvenserna av meddelarskyddet till exempel verkar obegripliga för utlänningar. I direktiven till Lambertz utredning sägs att man ska uppmärksamma ”konfliktytorna” till EU-rätten. Ingen kan väl inbilla sig att konfliktytorna kommer att minskas genom att de andra närmar sig den svenska modellen.

Anders Ehnmark sade vid ett seminarium i Stockholm i våras att det är bra med en repad lag som TF. Exemplet med rambeslutet om terrorism visar att en lag med patina kan inge respekt.

När man lyssnar på utredningens ordförande Göran Lambertz så kan man kanske få intrycket att arbetet mest går ut på en teknisk omstöpning av TF och YGL. Att innehållet i grundlagarna bara ska tappas på nya flaskor, men att inget ska gå förlorat på vägen.

Jag tror vi kan inse att kraften i skyddet kommer att påverkas av en sådan dekantering. Det finns goda skäl att bevara förpackningen och etiketten.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fib-juristerna. (tffr.org).

fib 47

fibförenar

KULTURFRONT Ahlbäckspriset år 2009 från Johan Ahlbäcks minnesfond har tilldelats Robert Nyberg.

Q Q Priset utdelades vid en ceremoni i Smedjebacken i lördags med följande motivering: ”Robert Nyberg står liksom Johan Ahlbäck på de mest utsattas sida.

De delar förmågan att skildra det kroppsliga arbetets slit. Med humor, skarp satir och stor kunskap avslöjar Robert Nyberg maktens resurser. I hans bilder synliggörs orättvisorna och de ökande klassklyftorna varefter samhällsklimatet hårdnar vässar han sina vapen. Robert Nybergs bilder är viktiga inlägg i samhällsdebatten.”

Prisutdelare var Göran Greider tillsammans med Bertil Andersson, ordförande i fonden. Prissumman är på 15 000 kr.

Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB – den 12 november. Prenumerera!

Här kan du köpa Folket i Bild: ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se