FiB 10-2010

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 10 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD SD FÖRLAMAR RIKSDAGEN VILKEN KARTBILD KÖPER DU? FÖRSVARSPOLITIK I BAKVATTEN

fibtio2010

folketibild/kulturfronttio2010

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Mare Toomingas.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Jenny Lindström.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, Per-Arne Skansen, Eva Wernlid, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Layout: Jenny Lindström.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

per-arne skansen

Kartorna som luras 17

Om du tittar i en kartbok och tror att du får en korrekt bild av världen är du lurad. Alla kartbilder på papper innehåller nämligen felaktigheter – att föra över ett klot till plan yta ställer till problem. Till exempel blir Skandinavien ibland lika stort som Indien.

lars-gunnar liljestrand

Uppdrag sänkning 12

Ambassadör Sven Hirdman ville under 1980-talet att Sverige skulle sätta hårt mot hårt för att få ett slut på ubåtskränkningarna av svenskt vatten. Han är också kritisk till den nuvarande svenska försvarspolitiken.

hans o sjöström

Ahlbäcksdagarna 26

Folket i Bild besökte Ahlbäcksdagarna i Smedjebacken, Dalarna. Temat i år var satir som verktyg för samhällsförändring.

!

hillevi nagel sverigebilden 4

hans isaksson film 42

hillevi nagel krönika 6

jan myrdal skriftställning 44

jonas redmo bingo 32

ingemar folke rätt & rådligt 46

Rättelse: I förra numret av FiB (nummer 9 2010) stod det felaktigt att Anne Lidén är lärare på Södertörns högskola.

Så är inte fallet. Hon är universitetslektor på Stockholms universitet. Hennes forskning om Sven Ljungberg har bedrivits på Institutionen för konstvetenskap på Stockholms universitet. Referenser: Lidén, Anne (1986). Sven Ljungberg, målare. Albert Bonniers förlag. Lidén, Anne (1986). Vetenskaplig bilaga till Sven Ljungberg, målare. Doktorandrapport framlagd vid Stockholms universitet Ht 1986. Lidén, Anne (1982). Sven Ljungbergs utsmyckning av Gottsunda kyrka, skisser och förlagor. Förr och Nu 1982:4. Lidén, Anne (1986). Han går alltid rakt på sak. Sven Ljungberg realist och visionär. FIB/K 1986:16. Lidén, Anne (1986). Sven Ljungberg och realismen. FIB/K 1986:14.

fibtio

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Socialt sönderfall bäddar för SD

V

aldagskvällen den 19 september stod det klart – det vi befarat och som opinionsinstituten sedan länge förutspått – att Sverigedemokraterna (SD) brutit fyraprocentspärren och kommit in i den svenska riksdagen. Nu fick de god hjälp av den kontraproduktiva linje som delar av den så kallade vänstern förde. När de störde eller försökte stoppa SD:s möten var de i stället med och röjde vägen för dem.

Mediernas reaktioner på Sverigedemokraternas framgångar har till stor del varit skenheliga och moralpanikartade. Alla tycks sluta upp i fördömandet mot SD:s främlingsfientlighet.

Visst är det nödvändigt att beskriva, analysera och avslöja Jimmie Åkessons politik. Men arbetet mot rasismen och etnifieringen av politiska problem har ofta fel fokus. Det präglas av en politisk närsynthet som gör att man varken ser de faktorer som gynnar rasismen eller de aktörer som tjänar på den. Nedan några exempel på vilka ursprungen och kreatörerna är till rasistiska föreställningar.

Rasism och främlingsfientlighet får möjlighet att utbreda sig i en miljö som präglas av socialt sönderfall och där välfärden monteras ner. Med den senaste ekonomiska krisen har denna otäcka tendens accelererat i Europa och i Sverige.

Högerpopulismen skulle få betydande svårigheter

om det fördes en politik som verkligen minskade arbetslösheten.

Med oklanderligt byråkratiskt lugn skickar statliga tjänstemän tillbaka flyktingar till Irak och Afghanistan med motiveringen att det inte pågår krig i dessa länder. Detta cyniska handlande smittar naturligtvis av sig på folks tänkande.

De västliga stormakterna med USA i spetsen för sedan många år angreppskrig i Irak och Afghanistan, där majoriteten av folken är muslimer. Sionisterna har i över 60 år – med västligt stöd – ockuperat Palestina.

Ett stort antal människor som flytt eller flyttat från dessa områden till Europa hålls nere som underklass och är utsatta för systematisk rasism. Kampanjen mot islam måste ses i ljuset av det. Det är ingen slump att skurkarna i många nordamerikanska actionfilmer är islamtroende fanatiker från Väst- eller Centralasien.

Sverigedemokraternas politik har alltså varit i säck innan den kom i påse. Denna politik är ett extrakt av storkapitalets och imperialismens propaganda och handlande. Det nödvändiga arbetet mot rasism och fascism kan inte fixas med några enkla grepp utan det kräver ett genomtänkt och uthålligt folkrörelsearbete, med bland annat en kraftfull kamp mot arbetslösheten och ett återställande av de sociala skyddsnäten.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Per-Arne Skansen.

Sysselsättning: Sköter it-system på Akademibokhandeln.

Berätta lite om dig själv.

– Jag är 57 år, född och uppvuxen i Partille, nu boende i Ekerö med fru och två barn. Jag var med i Göteborgsavdelningen när FiB/K startade 1972, och har sedan deltagit till och från under åren, enligt mottot ”Jag älskar dig lite, men älskar dig länge”.

Vad gör du på fritiden?

– Jag är amatörmässigt intresserad av kulturhistoria, vanlig historia, folkmusik, fotografi och en hel del annat. Jag är med i FiB:s styrelse och redaktionskommitté. Även aktiv i Jan Myrdalsällskapet och föreningen Kooperativa Vänner.

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel

fibdebatt

fib 5

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

Oförsvarade ord kan lätt stjälas wSaker blir inte tydligare för att dom blandas ihop. ”Välfärd”, ”rättvisa” och ”trygghet” är ord som används av båda blocken i den svenska valrörelsen. Ingen grupp har något monopol, men det står strid om innehåll och innebörd. Faktum är att den centrala fronten i valstriden var just tolkningen av dessa begrepp. Och det politiska förtroendet för de båda huvudmotståndarna hade antagligen en avgörande betydelse för valresultatet.

Annorlunda förhåller det sig med orden ”arbete” och ”arbetslinje”. Om dessa fördes inte någon kamp i valet. Trots att det gamla ”arbetarpartiet” utmanas av ett nytt! Trots att över ett sekels historia nu blir ifrågasatt. Trots att de svenska arbetarnas fackliga centralorganisation stöder det ”gamla” partiet med miljoner svenska kronor och många valarbetare. Det verkar som hela begreppet ”arbetarrörelse” är på väg att skifta färg! Och inget hörs om detta!

»

Karin Lundmarks krönika i FiB nummer 8.

Jo, i FiB/K 8/2010 kommer en ”krönika” av en Karin Lundmark. Med mer av engagemang än eftertanke angriper hon den borgerliga alliansen för ordstöld. Argumenten är grunda och utan annat stöd än hennes egenkonstruerade beläten av regeringens politik.

Hon missar helt att den politiskt skickliga kapningen av arbetarnas rörelse blir möjlig då de ”gamla” självmant, och synbarligen utan strid, ger upp kampen för arbetet samtidigt som de ”nya” lanserar den igen,

Det verkar som hela begreppet ”arbetarrörelse” är på väg att skifta färg! Och inget hörs om detta! inte bara med ord utan också i praktisk politik.

På 1970-talet anklagade VPK (som sedan tappade även k-et) det nybildade SKP för stölder av både namn och paroller. Det var löjligt då och inte bättre nu! Dessa politiska förflyttningar är bara möjliga då gamla positioner överges.

Regeringsalliansen försvarar en genuin arbetslinje och får därigenom folkets stöd.

Det hade varit roligare att läsa en artikel om detta i FiB/K. dennis zackrisson

Glöm inte den palestinska vardagen! wEn vanlig septembervecka i Palestina hände det sig att: · Israels armé dödade fem palestinier inklusive en fiskare och en bebis. · En palestinier dog av tidigare skottskada i Gaza. · Israels armé attackerade demonstranter, skadade fem och arresterade en fransk medborgare. · Israels armé besköt palestinska jordbrukare innanför gränsen till Gaza.

· Tretton civila palestinier arresterades i 24 raider på Västbanken · Gränserna till de palestinska områdena stängdes på grund av judiska högtider. · Nya bosättningar började byggas på Västbanken och ett område tillhörande byn Taffouh utanför Hebron beordrades att utrymmas.

Allt utan nämnvärd uppmärksamhet eller protester från oss i Väst.

gunnar olofsson ordförande i göteborgs palestinagrupp

fibkrönika

Hur många bilder har du sett i dag?

D

et sägs att man tänker 60 000 tankar om dagen. Hur räknar man ut det?

60 000 låter förresten lite, tycker jag. Undrar hur många bilder man ser varje dag?

Alltså intryck som skulle kunna bli bilder.

»

I dag cyklade jag genom ett bostadsområde i utkanten av stan. Framför mig gick en kvinna. Det första jag såg var hennes tatuering i nacken: Ett stort kors. Hon gick i nergångna tofflor och var klädd i något pastellfärgat, sladdrigt. Det såg ut som ett nattlinne. Hon bar på varor, höll dem i famnen, tätt tryckta mot sig, som om hon höll ett barn. Jag hann inte se men fick en känsla av att det var hennes frukost. En bild. Visst skulle det kunna ha blivit en bild om jag hade orkat stanna och förklara och kanske övertala henne. Jag cyklade vidare.

Vissa bilder har ingen början eller slut. De ligger där färdiga.

Som gula självlysande kantareller i en skogsglänta. Färdiga att plockas.

Precis som tankarnas hopp och associationer, lika fragmentariskt och flyktigt passerar mängder av embryon till bilder. Hela tiden. Som en början på eller ett utsnitt ur en berättelse.

Jag tänker på hur det är när man sitter på ett tåg.

Genom rutan ser man en bråkdels sekund ur en människas liv. En uttråkad tonåring på ett staket, en gammal man med rollator på väg till Konsum, en förälder som tjatar på sitt barn i vattenpölen. Utsnitt ur någons vardag.

Kort som en exponering.

Vissa bilder har ingen början eller slut. De ligger där färdiga. Som gula självlysande kantareller i en skogsglänta.

Färdiga att plockas. Bara att tacka och ta emot. De har inget syfte eller mening. De har ett alldeles eget självständigt liv som inte går att snärja med ord.

Det är tidig kväll, en sensommarvardag. Vi tar en liten promenad på kyrkogården, strax intill där vi bor. Begonior och flitiga lisa lyser extra rött i det varma ljuset. Vi övar huvudräkning med gravarnas årtal och skrattar lite åt dåtidens titelsjuka, samtidigt som vi funderar kring utdöda yrken. Längst bort i en rad står en ganska hög gravsten. Ovansidan är mjukt rundad, som en kulle med sluttande sidor. På den vänstra sidan ligger ett bröd. En alldeles vanlig ljusbrun limpa i en plastpåse. Med prislapp och etikett. En sötlimpa.

Jag hade ingen kamera med mig. Jag minns inte längre varför jag inte gick hem och hämtade den. Det hade varit lätt gjort. Däremot minns jag hur det låga kvällsljuset låg som en mjuk strålkastare på brödet. Som en spot på en teaterscen.

Här skulle det kunna vara punkt om det hade funnits en bild. Du hade kunnat betrakta bilden. Den hade kunnat sitta på din vägg och gett dig mängder av associationer. Olika för varje gång du tittade på den. Och frågan om hur och varför hade kunnat sysselsätta dig livet ut.

hillevi nagel är frilansfotograf och skribent. måns waldenström är illustratör. båda bor i göteborg.

fibnoterat

fib 7

»

Hopplösheten har satt sina klor i stora delar av Sverige.

I betongförorten och landsorten sprider sig samma känsla av att man inte längre behöver läsa kvällstidningen när de analyserar olika politiska förslag genom att dela upp befolkningen i vinnare och förlorare – man vet redan i vilken kolumn man hör hemma.

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Har man tagit fan i båten så får ingen ro.

Gustav Fridolin i Dagens Arena.

Ett omaka par på gatan w Ett omaka par En ovanlig kombination Fräsch och ny möter ful och sliten.

Mjuk, lätt eteriskt mot hårt, tungt, konkret.

Concrete, betong.

Skirhet, chiffong

Slarvig slumpmässig förlust?

Något kastat i ilska?

Brudslöja, fest, brutna löften, symbolisk protest?

Fem dagar och inget har förändrats Trots ganska kraftig blåst sitter sjalen kvar.

Den rör sig som en hårtest i vinden, fast förankrad i sitt huvud, betongklumpen.

Det regnar och blåser men sjalen sitter kvar, lika vit och oskuldsfull, dag efter dag.

Kanske har de fattat tycke för varandra?

Kanske drömmer sjalen om att få tyngd, slå rot, bli bunden till marken, petrifieras?

Eller är det betongklumpen som i avundsjuka tagit sjalen som gisslan?

En marsinpanlängd med sidenrosett!

Ett tecken på överfall, våld?

och älvalik!”

”Ack, den som ändå vore så svävande lätt

hillevi nagel

fibvalkommentar

Ödesvalet 2010 är nu avgjort. Journalisterna Sune Olofson och PeO Österholm skildrar olika demokratiska problem som har uppstått i samband med valet och valrörelsen.

Vänstern, SD och y F olket i Bild/Kulturfront har en lång och betydelsefull tradition i kampen för yttrande- och tryckfrihet. Förmår vänsterrörelsen – politiska partier och inte minst medierna – att hantera Sverigedemokraterna (SD) på ett förnuftigt sätt och driva det främlingsfientliga riksdagspartiets yttrandefrihet?

För de har väl en sådan?

De offentliga avståndstagandena från SD tyder på att de politiska etablissemangen väljer isolering och utfrysning som främsta vapen mot SD. I Sverige började det med statsministern, som under valrörelsen sa att han inte ville ta i Sverigedemokraterna ens med tång.

Då sattes agendan för den politiska dumheten och oppositionsledaren Mona Sahlin hakade på i SVT:s slutdebatt och sa samma sak.

Lars Ohly skulle gå till SVT:s sminkstudio. När han under promenaden framför påslagna tv-kameror fick veta att Jimmie Åkesson redan satt där vände han på klacken och vägrade att gå in i samma rum.

Nu sitter Jimmie Åkesson och Lars Ohly i samma kammare.

Fredrik Reinfeldt gillar inte ”kommunisten” Ohly, men varför vägrar han inte att ta i honom ens med tång?

Hur extrem måste en åsikt vara – till höger eller vänster – för att förespråkarna ska isoleras i riksdagen?

Flera riksdagsmän har klagat över att de måste sitta bredvid Sverigedemokraterna i plenisalen och vill inte äta i samma matsal som de folkvalda SD:arna.

Flera riksdagspartier – även det jag röstade på, Kristdemokraterna – har allvarligt övervägt att minska

antalet ledamöter i utskotten för att på så sätt utestänga SD från inflytande i riksdagsarbetet. Minst sagt uppseendeväckande!

Våldsbenägna vänsterkrafter har stört Sverigedemokraternas torgmöten, kastat flaskor och stenar och uttalat verbala hot. Sverigedemokraternas presschef Mattias Karlsson hävdar att medlemmar har utsatts för misshandel och att en person som vänsteraktivister trodde var en Sverigedemokrat knivhuggits i magen.

Så sent som i tisdagskväll sa statsminister Reinfeldt i SVT Aktuellt: Sverigedemokraterna ska inte ges något inflytande alls.

Hur klokt är detta och kommer statsministerns uttalande att fungera i verkligheten?

fib 9

yttrandefriheten

»

För mig är det obegripligt att hela det politiska systemet tycks ha blivit förlamat av att SD kommit in i riksdagen.

Knappast. Sverigedemokraterna är tungan på vågen.

339 000 väljare har röstat på Sverigedemokraterna.

Detta valresultat är ett faktum och ska självfallet respekteras fullt ut.

Eller är det meningen att 339 000 väljare, som inte valde sofflocket utan istället utnyttjade sin valrättighet, inte ska ges något inflytande överhuvudtaget?

Vilken signal sänder det till unga människor, som redan tvivlar på politiker och partier? Om du kommer in i riksdagen med tillräckligt fel åsikter – som vi bedömt som rasistiska och främlingsfientliga – så avser vi att isolera dig och frysa ut dig, kanske inte ens sitta bredvid dig i matsalen. Ökar det tilltron till demokratin?

Förre utbildningsministern Bengt Göransson (S) sa nyligen något mycket klokt i SVT Forum: ”Om 20 Sverigedemokrater lyckas paralysera hela riksdagen, så är det inte de 20 som är problemet utan de 329.”

Det vill säga Sverigedemokraterna ska behandlas som fullvärdiga ledamöter i riksdagen. Där ska de självfallet nagelfaras, kritiseras och kläs av.

För mig är det obegripligt att hela det politiska systemet tycks ha blivit förlamat av det faktum att SD kommit in i riksdagen. Tilltron till demokratins möjligheter försvagades med rasande fart när valresultatet blev känt.

Sverigedemokraternas åsikter är omöjliga att omfatta för den som vill stå upp för människors lika rätt och värde. Men utfrysning fungerar inte utan kommer bara ett leda till martyrskap och att ännu fler väljare dras till partiet. Det visar erfarenheterna i Holland, Belgien och Danmark.

Den enda vägen är offentlig hårdgranskning av Sverigedemokraternas politik och att möta dem i alla tänkbara debatter. Kanske det till och med är nödvändigt att diskutera invandringen, våldet och äldreomsorgen som Jimmie Åkesson förespråkar.

Vad är det som är så farligt med det? Övriga riksdagspartiers program – och ledamöternas erfarenheter och förmåga till ett värdigt samtal – kan rimligen inte vara så svaga att det är omöjligt att framgångsrikt bekämpa Sverigedemokraterna och krossa dem i nästa val.

Men väljer regering, riksdag, medierna och vänsterrörelsen isolering, utfrysning och hot kan det främlingsfientliga partiet bli betydligt större och få ett katastrofalt inflytande i svensk politik.

sune olofson var reporter och debattredaktör på svenska dagbladet 1981-2009. är idag pensionär och frilansare med det egna företaget solotext. medlem i kristdemokraterna.

fibvalkommentar

Valfusk hotar d

P

å Strömsborg mitt i Stockholm huserar Idea, en internationell organisation för fria val och mot valfusk. Från Strömsborg till en annan ö, Helgeandsholmen, är det inte mer än ett spjutkast. Med det korta avståndet borde det därför inte vara svårt för Idea att slå ner på det valfusk vi har sett i det svenska valet.

Fusket borde betraktas som omfattande, varför Idea borde prioritera det svenska valet, särskilt mot bakgrund av att Sverige allmänt anses vara ett demokratiskt föregångsland.

Det är två sorters valfusk som gör sig gällande i svenska val. Det ena är att endast riksdagspartierna tillåts delta i valdebatterna i radio och TV. Övriga partier stängs ute.

Dessa partier tillåts visserligen i Sverige att genomföra sina egna valkampanjer. Men eftersom svenska val i så stor utsträckning avgörs i etermedierna måste TV-exponeringen anses vara av vital betydelse. I årets val har fyra partier som icke är representerade i riksdagen ställt upp i valet men tvingats delta i i debatten på helt andra villkor än de sju riksdagspartierna.

Det gäller Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Kommunistiska Partiet och Piratpartiet.

Det finns visserligen ännu fler partier och det måste sättas en gräns. Men de nämnda partierna ställer upp i samtliga valkretsar. De är alltså riksomfattande. Vilka skälen skulle vara att de då inte får tävla på samma villkor som riksdagspartierna återstår att motivera.

Sveriges Radio/TV gjorde före slutdebatten i TV ett valhänt försök, en deklaration om varför dessa partier inte fick delta. Orsaken var att debatten skulle handla om den gångna valperioden, utvärdera den och då fanns ingen anledning för dem att delta.

Borde resonemanget inte vara omvänt? Dessa partier ställer ju upp därför att de anser att den politik som förts i Sverige inte är bra. SVT:s beslut är till för att hålla nya politiska riktningar borta från den politiska scenen, ingenting annat. SVT:s beslut är belysande för

Under valrörelsen fick Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Kommunistiska Part Eftersom de stängdes ute ur etermedierna fick de söka publicitet på annat sätt som Gud

hur den politiska och mediala makten – ”den tredje statsmakten” – samarbetar. Förväntningarna på radio/ TV att de ska fullfölja public serviceuppdraget kan inte längre tas på allvar.

Idea säger självt att för att rättvisa och fria val skall kunna hållas är det av största vikt att alla grupper av medborgare behandlas på samma sätt för att landets offentliga institutioner ska vara representativa för folket.

Sverige anses allmänt som en mönsterdemokrati.

Antagligen härrör denna uppfattning från det faktum att själva valproceduren på valdagen går korrekt

fib 11

demokratin »

SVT:s beslut är till för att hålla nya politiska riktningar borta från den politiska scenen, ingenting annat. tings-och kommunnivå blir det varje år miljardbelopp.

Att riksdagsgrupperna har ett ekonomiskt stöd för att kunna resa, studera och på andra sätt kunna informera sig inför viktiga beslut är helt i sin ordning. Men de allmänna partistöden till partierna för att kunna bedriva valrörelser och annan propaganda borde förbjudas.

Partistöden har gjort att partierna inte längre är ekonomiskt beroende av medlemsavgifter och andra bidrag från sympatisörer. Antalet medlemmar i riksdagspartierna har därför sjunkit från 625 000 1991 till 273 000 i dag. Detta tynande stöd gör partistöden än viktigare för partierna men partierna inser inte att stöden de ger till sig själva är en av orsakerna till demokratins förfall.

tiet och Piratpartiet delta i debatten på helt andra villko än riksdagspartierna. drun Schymans och Feministiskt initiativs pengabål i Almedalen.

foto: Johan Lange

till. Röstsammanräkning och mandattilldelning leds också mycket riktigt av oförvitliga tjänstemän på länsstyrelserna. Orsaken måste tillskrivas de relativt små politiska och sociala motsättningar som råder i Sverige.

I många andra länder sker valfusket just här, på valdagen och vid röstsammanräkningen medan valfusket i Sverige kan sökas i själva valrörelsens förutsättningar.

Den andra frågan som Idea bör undersöka är partistöden. De svenska politiska partierna ger sig själva 160 miljoner kronor per år men med med bidrag på lands-

Problemet med partistöden är att de enda som kan avskaffa dem är de som drar fördel av dem.

Orsaken till att valfusket i Sverige aldrig debatteras beror på den starka självbild vi har av Sverige som mönsterdemokrati.

Vi har anordnat val i snart 100 år. Men varje regim, oavsett ideologi, tenderar, medvetet eller omedvetet, att permanenta sitt eget maktinnehav genom olika, synliga eller osynliga, medel. Det gäller även Sverige. I tredje världen kallas det korruption när makten berikar sig själv, i Sverige är det ”av stor vikt för demokratin.”

Hur skulle årets val slutat, hur skulle riksdagens sammansättning sett ut utan valfusket?

Det ska bli intressant att se vad Idea kommer fram till när man har synat det svenska valet.

peo österholm är journalist, musiker och medlem i fib:s redaktionskommitté.

fibintervju

Ambassadör Sven Hirdman ville under 1980-talet att Sverige skulle sätta hårt mot hårt för att få ett slut på ubåtskränkningarna av svenskt vatten. Han är också kritisk mot den nuvarande svenska försvarspolitiken.

Uppdrag sänkning lars-gunnar liljestrand text eva wernlid bild

P

å nytt förs en debatt om 1980-talets ubåtskränkningar.

Professor Ola Thunander och ambassadör Mathias Mossberg menar att det troligen var ubåtar från väst som kan ha hjälpts av svenska toppmilitärer. Förre ÖB Bengt Gustafsson tar i sin bok Sanningen om ubåtsfrågan, som kom i våras, ställning för att det var ryska ubåtar.

Alla koncentrerar de sig på frågan om ubåtarnas nationalitet och tycks nöjda med instruktionerna till försvaret om vapen-insatser. En person som däremot hävdat vikten av en skarp order till försvaret att sätta hårt mot hårt är ambassadör Sven Hirdman. Han var statssekreterare i Försvarsdepartementet 1979–82 och med i den inre kretsen kring regeringen som i bör-

jan av 1980-talet hanterade kränkningarna.

Jag träffar Sven Hirdman för att höra hur han idag ser på ubåtskränkningarna och Sveriges försvar.

Du ville alltså ha en tydligare IKFN (instruktion till försvaret om vapeninsatser) än den gällande?

– Ja , men det här har en viss förhistoria.

Jag arbetade inom försvarsdepartementet 1979 och var statsekreterare där till 1982 under Fälldinregeringen. Första gången jag kom i kontakt med ubåtsfrågor var i september 1980 när vi hade två kränkande ubåtar vid Huvudskär som lekte katt och råtta med oss. Sedan var jag engagerad i händelserna vid Gåsefjärden 1981 då den ryska ubåten U 137 strandade och vidare vid regeringsväxlingen 1982 och de

fortsatta kränkningarna just då. Senare under 1980-talet hade jag som chef för Krigsmaterielinspektionen fortsatt kontakt med försvaret. I början av 90-talet pågick en diskussion om ubåtarnas nationalitet.

Jag har uppfattningen att det var ryska ubåtar men att det kan ha varit någon ubåt också från väst. Mot bakgrund av diskussionen om nationaliteten bland annat ville jag lägga fram ett förslag till IKFN som skulle vara effektivt och avhålla andra makter från att kränka Sveriges territorium utan att samtidigt utpeka en viss makt.

Jag såg det som att det hade blivit ett säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Vi hade tappat i trovärdighet. Här rapporterades det hela tiden om kränkningar och det

fib 13

Sven Hirdman var statssekreterare i Försvarsdepartementet 1979–82 och med i den inre kretsen kring regeringen som i början av 80-talet hanterade ubåtskränkningarna.

verkade inte som om vi kunde hitta några ubåtar. Vi höll på att bli till säkerhetspolitiskt åtlöje i världen.

Jag hade kontakt med regeringar från olika stater i väst och andra som ifrågasat-

»

Förslaget var att man i god tid skulle informera stater i vår närhet om att vi från ett visst datum kommer att betrakta alla undervattensfartyg som kommer in på inre vatten som fiendebåtar och sänka

Här rapporterades det hela tiden om kränkningar och det verkade inte som om vi kunde hitta några ubåtar. Vi höll på att bli säkerhetspolitiskt till åtlöje i världen. te vår kompetens och kapacitet att skydda territoriet.

Jag ville få slut på detta som jag ansåg var skadligt för Sveriges säkerhet, alliansfrihet och neutralitet.

dem utan föregående varning. Vi skulle be staterna att informera alla sina myndigheter som kunde ha fartyg i vår närhet om denna instruktion, så att det inte skulle ske någon sänkning av misstag. Det här

var för att försöka få ett slut på debatten om nationalitet och om obeslutsamhet att möta kränkningarna.

Varför gav inte regeringen ut skarpare bestämmelser?

– Det var väl två skäl. Med ett skarpt förslag som mitt kunde man ju riskera att det skulle komma en ubåt och man skulle sänka den och ett antal människoliv skulle gå till spillo. Det skulle bli en väldig reaktion mot detta och det tyckte väl politikerna var lite farligt. Därför höll de kvar vid det där med varningsskott och tvinga upp till ytan. Jag visste ju då av erfarenhet att tvinga upp till ytan hade väl ingen i världen lyckats med. Jag trodde inte på det. Det andra var att efter östblockets upplösning i början av 90-talet ändrades

w

fibintervju

fakta instruktionen till försvaret att möta kränkingar: w Enligt regeringsformen får regeringen bemyndiga försvaret att använda våld enligt folkrättens regler för att hindra kränkningar av territoriet.

Regeringen har med stöd av detta utfärdat en instruktion, IKFN, med detaljerade regler för hur försvaret skall möta kränkningar. w IKFN före 1983: Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 var ordern att avvisa främmande ubåtar som påträffades i undervattensläge på svenskt territorium.

Vapenmakt fick tillgripas om det var nödvändigt dock efter varning var principen. ÖB kunde i särskilda fall besluta om vapenmakt utan varning.

Om ubåten blev kvar i undervattensläge trots varning skulle verkanseld sättas in i syfte att tvinga upp ubåten. w IKFN 1983–1988: Ändringen gentemot tidigare var främst att beslut om vapeninsats kunde läggas på lägre nivå inom

den storpolitiska situationen och det blev mindre av kränkningar.

Vad tror du om nationaliteten på de kränkande ubåtarna?

– Ser man på öst-västkonflikten under det kalla kriget var läget att man på sovjetisk sida dragit slutsatsen att inte en gång till acceptera ett krig på sovjetiskt område. De ryska historiska erfarenheterna av Karl XII, Napoleon och Hitler gjorde att man aldrig åter skulle låta ett krig föras på ryskt territorium. Ryssarna ville inte ha krig. De om några visste vad krig innebar. Men om det mot förmodan blev ett krig, som ju kan komma igång av olika anledningar , då skulle man från sovjetisk sida vara väl förberedd och kunna ta kriget utanför det egna landet. Alltså gällde det att ligga i startgroparna och

försvaret. Ubåt som påträffades inom svenskt inre vatten (bukter, vikar, innanför öar) skall tvingas inta övervattensläge. Den skall därefter prejas, identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats. Om det var nödvändigt skulle vapenmakt utan föregående varning tillgripas.

På territorialhavet (12 sjömil ut från inre vatten) skulle ubåten avvisas. w IKFN 1988 Citat av §15 i förordningen: ”En utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom svenskt inre vatten skall hindras från att bedriva fortsatt verksamhet där. Därvid får vapenmakt tillgripas utan föregående varning. Om det behövs får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt. Om ubåten intar övervattensläge skall den identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats”.

Syftet med vapeninsatsen har här ändrats från 1983 års IKFN. Då var syftet att tvinga upp. Nu är syftet att hindra ubåten att bedriva fortsatt verksamhet. Syftet är varken att sänka eller göra ubå-

ta Östersjöutloppen. Tyvärr låg Sverige lite i vägen och man måste förbereda var man kunde basera sina stridskrafter och var man kunde gömma sig. Därför bedrevs en sovjetisk verksamhet som innefattade ubåtar på svenskt territorium. Det var helt logiskt och rationellt så länge det fanns risk för ett europeiskt storkrig. De sovjetiska ledarna kunde älska Sverige hur mycket som helst men det fanns viktigare saker för Sovjetunionens säkerhet.

Den här spänningen fanns på 1980-talet innan Gorbatjov och Reagan kom överens i Reykjavik 1986. Även om kränkningarna inte fortsatte under 1990-talet av detta skäl, syftade mitt förslag till IKFN att vi skulle återupprätta förtroendet i omvärlden för Sveriges vilja att hävda sin territoriella suveränitet.

ten manöveroduglig. Formuleringen är att vapen kan användas som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt.

Således är sänkning en icke avsedd effekt av vapeninsatsen och slutsatsen måste bli att försvaret skall använda vapen som inte i första hand syftar till sänkning. Kvar av syftet med denna IKFN blir att ubåten skall avvisas (även om det är tillåtet att använda mer kraftfullt ingripande än tidigare).

Vi skulle visa att vi var väldigt bestämda på att trygga vårt territorium och det var också en signal till västmakterna.

– Den IKFN som vi har går ut på att avvisa eller att tvinga upp en ubåt. Hur tror du att stormakterna uppfattade den? Det var ju i praktiken omöjligt att genomföra?

– Ordern till försvaret var väl känd för stormakterna. De har ju sin militära kompetens och de visste både att vi hade en begränsad kapacitet att jaga ubåtar och hur svårt det var att tvinga upp en ubåt.

Om en ubåt blir upptäckt så lägger den sig tyst i någon håla på botten kanske upp till en vecka till dess jakten är över.

Ser du någon fara i att stormakterna var medvetna om att Sverige inte satte hårt mot hårt?

– Om nu ryssarna av de här strategiska

fib 15

skälen var angelägna om att undersöka vårt territorium så var de samtidigt medvetna om att de tog en risk. Det kunde ju hända en incident som i Gåsefjärden (U137) men de tog medvetet den risken. Det var inte 90 procents risk . Jag skulle säga att det var 10 till 20 procents risk eller något sådant. Om det nu också var någon brittisk eller tysk ubåt inne så tog de väl också motsvarande risk.

Om det var Sovjet som var inne på våra vatten och Sverige har den här mjuka IKFN, lockar inte det den rivaliserande stormakten USA och dess allierade att också gå in på vårt territorium så att våra vatten blir en tummelplats för stormakterna?

– Det var en fråga som vi ofta ställde oss.

Om det var Sovjet som gjorde de allra flesta kränkningarna så får man väl förutsätta att väst någon gång kan ha gått in också.

Amerikanarna är något av världsmästare på ubåtsjakt. Alltså som svar på din fråga: ja. Men vi var säkra på att amerikanerna själva inte var inne på våra vatten. De hade för stora ubåtar för det. Varför reagerade då inte USA officiellt på kränkningarna?

Jag hade själv samtal på hög nivå med amerikanerna och de verkade nästan likgiltiga inför kränkningarna av svenskt vatten.

Skälet kan vara någon slags stormaktsarrogans. Amerikanarna höll väl själva på att kränka andra länders vatten runt om i världen. Man ville inte ha igång en debatt om vad stormakterna gör mot andra stater.

Det var den slutsats vi drog.

Britterna hade Oberonubåtarna som kunde gå in i Östersjön och tyskarna hade förstås ubåtar i Östersjön. Vi trodde väl att tyskarna hade en roll att följa vad sovjetiska ubåtar gjorde.

Det blev ett problem för oss att vi upp-

fattades som om vi inte sätte hårt mot hårt.

– Det fanns ju flera på den tiden som ville ha en klar order om sänkning, ÖB:s folkrättssakunnige Bo Johnson-Theutenberg till exempel. De ansvariga politikerna gick ut med karska ord om kränkningarna .

Palme sa efter Hårsfjärden att han inte skulle tveka att sänka en främmande ubåt. Ingvar Carlsson sa 1987 att blod kan komma att flyta, Anders Björck påstod som försvarsminister i början av 90-talet att IKFN var så skarpt utformad som det bara gick. Varför sa de det när det inte var sant?

w

fibintervju

– Det var väl för att göra intryck på opinionen. Det är ju ganska vanligt att politiker säger en sak men sedan ändå inte gör så. Man kanske uttalar sig på ett tidigt stadium men sedan skall frågan beredas och omformas till lagar eller instruktioner och då blir det inte riktigt som man sa från början.

Men här rörde det sig inte om vilken fråga som helst. Det handlade om hur Sverige skulle försvara sitt territorium. Svenska folket bibringades uppfattningen att politikerna beordrade sänkning medan stormakterna insåg att IKFN innebar ett mjukare uppträdande?

– Jodå , det är väl riktigt men så fungerar ofta det svenska samhället och även andra samhällen. Vare sig det gäller ekonomisk

»

förslag efter kränkningarna på 1980-talet men syftet var att åtminstone reparera den skadade trovärdigheten för den svenska säkerhetspolitiken med denna skarpare instruktion efter alla åren med kränkningar som fortsatte och politikerna som bara pratade om sänkningar .

Det har kommit flera böcker om kränkningarna på senare år från Ola Thunander, Mathias Mossberg och nu senast förre ÖB Bengt Gustavsson. Ingen av dem tar egentligen upp och diskuterar IKFN; man koncentrerar sig bara på frågan om ubåtarnas nationalitet. Vad tror du det beror på?

– Det är lite konstigt. Det kan jag tycka också. Thunanders och Mossbergs böcker handlar mycket om konspirationsteorier, och jag är ytterst misstänksam mot alla

Sverige bör inte i första hand ägna sig åt militär aktivitet i främmande länder.

politik eller annan politik. Politikerna uttalar sig på ett sätt inför medier men den verkliga politiken blir inte riktigt så.

Order till försvaret och alliansfrihet finns det ett samband mellan dem?

– Det var för att understryka alliansfriheten jag utformade förslaget och jag tror att en sådan instruktion skulle väcka respekt hos alla stater i vår omvärld.

Alliansfrihet och neutralitet var målet och kärnan var den territoriella suveräniteten. För ett oberoende land som Sverige, som inte skyddas av andra makter eller allianser utan var fristående, var det särskilt viktigt att kunna hävda sin territoriella suveränitet.

Min åsikt är Sverige skulle ha infört den här skarpa IKFN som jag föreslagit redan efter incidenten i Gåsefjärden 1981 eller åtminstone efter kränkningarna i Hårsfjärden 1982 . Då skulle vi kanske fått stopp på kränkningarna. Nu kom mitt

konspirationsteorier. Jag var ju med under 1979-1982 och arbetade nära ÖB Lennart Ljung, chefen för marinen Bengt Schuback och andra högre militärer. Jag har stor tilltro till deras integritet och lojalitet mot regeringen .

Hur ser du på försvaret av territoriet i dag?

– Den territoriella integriteten är väldigt viktig för ett land som Sverige. Jag är negativ till att man har rustat ned det svenska försvaret. Jag är också emot den konstiga uppdelningen man gjorde för några år sedan att man skall ha ett insatsförsvar som inte kan göra någonting och sedan skall alla resurser gå till de här internationella operationerna med över 500 man i Afghanistan. Det är helt fel. Sverige bör inte i första hand ägna sig åt militär aktivitet i främmande länder. Vi borde som finnarna ha ett mer traditionellt territorialförsvar. Sedan kan man ha en mindre internationell insatsstyrka, ungefär en

brigad, som Sverige kan ställa till FN:s förfogande om FN vill det. Vi ska inte ha halva svenska försvaret berett att åka utomlands och kriga.

Det har också varit en märklig utveckling de senaste åren när det gäller svenska försvarsförpliktelser. Utgångspunkten är solidaritetsklausulen i EU. Jag kritiserar den svenska debatten i en vänbok till Jan Eliasson som kommer ut på Atlantis förlag i september. Politiker här hemma har sagt att om det blir krig ska vi vara beredda att hjälpa nodiska länder men också andra EU-länder. Några har dragit slutsatsen att om det blir en konflikt mellan Ryssland och balterna ska Sverige skicka trupper och slåss mot ryssarna. I somras togs det ett riksdagsuttalande i den riktningen. Det är helt osannolikt att svenska folket ställer upp på det om det blir ett krig mellan Ryssland och balterna. Det är verklighetsfrämmande och skulle riskera vår egen säkerhet. Vi ställer alltså ut en växel som vi aldrig kommer att infria. Det är fullkomligt hårresande. Den här diskussionen om solidaritetsklausulen drivs av dem som anser att Sverige ska gå med i Nato. Jag anser att vi inte ska gå med i Nato. Det skulle störa det säkerhetspolitiska mönstret som vi har i Nordeuropa med Finland och Sverige som alliansfria. Det har tjänat oss väl och vi har ingen anledning att gå med i någon militärallians. Vi skapar större trygghet genom att stå utanför.

Den här synen på försvaret i dag och alliansfriheten är det samma linje som ditt förslag att skärpa IKFN? – Ja , kärnan i alliansfriheten är att vi försvarar den territoriella integriteten.

lars-gunnar liljestrand är aktiv i afghansolidaritet och fib-juisterna. han bor i stockholm. eva wernlid är frilansfotograf och med i fib:s redaktionskommitté.

fibkartor

fib 17

Om du tittar i en kartbok och tror att du får en korrekt bild av världen är du lurad. Alla kartbilder på papper innehåller nämligen felaktigheter – att föra över ett klot till plan yta ställer till problem. Till exempel blir Skandinavien ibland lika stort som Indien.

Kartorna som luras E

per-arne skansen text

n karta är en modell av verkligheten som kan visa oss hur geografiska platser är belägna i förhållande till varandra. Den visar avstånd och väderstreck och ger oss ett begrepp om storlek på landområden eller hav.

Men det är inte alls självklart hur en karta ska konstrueras och se ut.

Allteftersom världen ”upptäcktes” av européer i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet uppstod ett större behov av att beskriva geografin.

Den mest korrekta modellen av vår jord är en karta ritad på ett klot, det vill säga en jordglob. Där blir dels alla areor korrekta i förhållande till varandra, dels alla avstånd inbördes jämförbara. Det finns naturligtvis praktiska svårigheter med en glob, i synnerhet om kartan ska återges i en bok eller på dataskärmen.

w

fibkartor

Då får kartbilden projiceras till en plan yta, och måste med nödvändighet bli förvrängd på något sätt. Även om det inte alls är givet vilken projektion som ska användas, har vi i vår del av världen präglats på en speciell: Mercators projektion.

Mercator var en flamländsk kartograf som levde mellan 1512 och 1594. Han hette egentligen Gerhard Kremer (= krämare), vilket latiniserades till Mercator. 1569 utformade han sin projektion, främst i syfte att underlätta navigeringen på världshaven (på hans karta kan en viss kompasskurs ritas som en rät linje). Men hans metod att rita kartor användes också på landbacken när kolonialmakterna skulle dokumentera den värld de var i färd med att lägga under sig.

mercators karta. Områdena kring polerna blir kraftigt förstorade.

mercator-karta med nedflyttad ekvator (röda strecket). För att göra det hela ännu bättre brukar europeiska världskartor justeras så att ekvatorn inte sitter mitt i bilden, utan dras ner en bra bit (därnere finns ju ändå bara en massa ointressant hav och Antarktis). Precis som ovan där vi märker att även denna utmärkta tidning ibland har syndat på denna punkt och använt sig av en sådan typ av karta. Men vi lovar bot och bättring – och införande av en mer realistisk världsbild till kommande nummer (Reds anm.)

På en Mercator-karta är breddgraderna räta linjer, som de också är på en jordglob, men även längdgraderna – som ju sammanstrålar vid polerna – ritas som räta parallella linjer, och där börjar svårigheterna. Det innebär att längdgraderna ”bänds upp”, och att områdena närmast polerna blir kraftigt förstorade. Se kartan överst till vänster!

Grönland, för att ta ett exempel, är här betydligt större än Sydamerika, men hur är det i verkligheten? Jo, det skulle räcka med bara Argentina för att hysa Grönland. Och inom Brasiliens gränser får det plats mer än tre Grönland!

För att göra det hela ännu bättre brukar europeiska världskartor justeras så att ekvatorn inte sitter mitt i bilden, utan dras ner en bra bit (där nere finns ju ändå bara en massa ointressant hav och Antarktis).

Effekten blir att Europa, som redan har förstorats en hel del med projektionens hjälp, nu också blir mer av ”världens centrum”. Se kartan nederst till vänster!

Här kan vi passa på att jämföra den skan-

fib 19

»

Finns det då ingen lösning?

Egentligen inte, varje bild av ett klot på ett platt papper måste innebära felaktigheter på något sätt.

peters karta. I Peters projektion används en och samma skala genomgående. Det ger en del märkliga tankeställare när man bläddrar, till exempel när man jämför Skandinavien och Madagaskar.

»

Så skapas en världsbild i våra hjärnor. I all tysthet, utan stora åthävor.

Bara genom att vi betraktar bilder. dinaviska halvön med Indien. Lika stora?

Knappast. I verkligheten är Indien ungefär fyra gånger så stort…

Så skapas en världsbild i våra hjärnor. I all tysthet, utan stora åthävor. Bara genom att vi betraktar bilder.

En annan sak som förvanskar vårt medvetande är oskicket att använda olika skalor i samma kartbok. Titta i vilken skolatlas som helst: Sverige återges till exempel i skala 1:3 000 000 på ett uppslag, Västeuropa på

några uppslag i skala 1:6 000 000, resten av världen i skala 1:12 000 000.

Att skalan anges på varje sida betyder inte så mycket. Det bildmässiga intrycket är vad som fastnar.

Bläddrar man till exempel mellan de båda uppslagen i Rabén Prismas Världsatlas från 1993 som visar sydvästra Europa respektive Indien och Sydostasien är det inte så konstigt om man tror sig betrakta jämnstora områden. I själva verket är skalorna 1:6 250 000 respektive 1:12 500 000 – det vill säga Europa återges med dubbel förstoring.

Finns det då ingen lösning? Egentligen inte, varje bild av ett klot på ett platt papper måste innebära felaktigheter på något sätt. Man brukar tala om ytriktighet, vinkelriktighet och avståndsriktighet hos en karta, och alla tre kan aldrig finnas samtidigt.

Den tyske kartografen Arno Peters

gjorde ett försök att beskriva världen på annat sätt när han lanserade sin kartprojektion 1974. Han vände sig mot Mercatorprojektionens ideologiska sidor, eurocentrismen och det koloniala arvet i vår bild av världen. Han ville skipa kartografisk rättvisa, och Peters projektion visar världen med ”fullständig proportionalitet”, det vill sägs varje lands storlek på kartan är korrekt i förhållande till övriga länder.

Kartan återger också korrekta nord-sydliga och väst-östliga relationer över hela jordklotet. Självklart är också ekvatorn mitt i bilden. Se kartan ovan!

Att ha en sådan karta på väggen är nyttigt. Den ger en daglig påminnelse om att man inte bör ta några gamla sanningar för givna, och att man alltid kan fundera och se saker på ett annat sätt.

I en kartbok som bygger på Peters projektion används en och samma skala genomgående. Det ger en del märkliga tankeställare när man bläddrar, till exempel när man jämför Skandinavien och Madagaskar.

I Peters kartbok finns också mer än 200 tematiska kartor som åskådliggör ekonomiska, geologiska, demografiska och andra förhållanden: mineraltillgångar, andel uppodlad areal, tillgång till dricksvatten, w

fibkartor

»

Det intressanta är att Europa ligger i kartans periferi. Kanske ser vi här symboliskt vår plats i den nya världsordningen?

barnadödlighet, barnarbete, järnvägsnät, religioner, polygami och mycket annat. På svenska finns detta verk inte utgivet, men både bok och väggkarta kan beställas på nätet till ganska måttliga priser.

Dessa frågor är inte så enkla. Peters projektion har blivit omstridd och livligt ifrågasatt inom den kartografiska världen.

Man har påpekat att även denna projektion innebär förvrängningar, och att den heller inte var ny när den lanserades 1972.

Redan 1855 hade den engelske prästen James Gall ritat en världskarta på detta

sätt. Kartan kallas också ofta Gall-Peters projektion.

För övrigt, varför går nollmeridianen genom Greenwich, och varför är den mittlinjen på de flesta av våra världskartor?

Av gammal vana. Att längdgraderna skall räknas från observatoriet utanför London bestämdes 1884, när brittiska imperiet som bekant hade en annan ställning än i dag.

Och naturligtvis kan kartor ritas med annat perspektiv. Se den sinocentriska kartan ovan.

Detta är en mycket vanlig projektion för kinesiska världskartor. Den är knappast ytriktig eller avståndsriktig, och vinkelriktig

är den bara någonstans i Stilla Havet vid ekvatorn. Men det intressanta är att Europa ligger i kartans periferi. Kanske ser vi här symboliskt vår plats i den nya världsordningen?

per arne skansen är med i fib:s styrelse och redaktionskommitté (läs mer om honom på sid. 3). stort tack till stig söderlind som har gjort kartillustrationerna med mercators projektion, peters projektion och den sinocentriska projektionen. han är illustratör med kartor som specialitet. läs mer på: www.stigsoderlind.se

fib 21

Spelplanen p책 barnspelet Pirate and Traveller som gjordes 1906.

fibkommentar Den israeliska armén begick svåra brott mot en rad konventioner när man den 31 maj bordade fredsflottan Ship to Gaza på internationellt vatten i Medelhavet.

Det konstaterar en FN-kommission efter en noggrann kartläggning av händelseförloppet och intervjuer med över 100 vittnen.

FN har kartlagt Ship t N io personer dödades vid attacken och över 30 skadades. Mer än 700 passagerare kidnappades, utsattes för fysisk och psykisk misshandel och fick sina ägodelar beslagtagna av maskerade och tungt beväpnade soldater. Israel har inte samarbetat med FN-kommissionen och kallat slutsatserna av utredningen ”politiserade och extremistiska”.

Den 56 sidor långa rapporten konstaterar inledningsvis att det vid tidpunkten för händelsen förelåg en humanitär kris i Gaza till följd av den israeliska blockaden av området. En blockad är, enligt San Remomanualen om Internationell lag applicerad på Konflikter till Sjöss (SRM), särskild illegal och oacceptabel om den ”har som enda syfte att svälta ut civilbefolkningen eller neka den andra saker nödvändiga för dess överlevnad” eller om ”skadan för civilbefolkningen är, eller kan förväntas bli, större än de rent militära fördelarna” av blockaden – något som bland annat FN:s rapportör för området, Richard Falk, och Röda Korset konstaterat är fallet i Gaza.

Syftet att bryta blockaden var således legalt och utgjorde inget hot mot Israel av den typ som formuleras i FN-stadgans Artikel 51 om rätt till självförsvar. Tvärtom är blockaden en form av kollektiv bestraffning i strid med Artikel 33 i Fjärde Genèvekonventionen och de regler som Israel, som ockupationsmakt, är förpliktigat att följa.

Enligt bland annat den Internationella

Domstolen i Haag (ICJ) är den israeliska politiken ett brott mot Artikel 4 i Konventionen om Medborgerliga och Politiska Rättigheter om rätten till liv och frihet – och i Konventionen mot Tortyr och Annan Grym eller Förnedrande Behandling eller Betraffning säger (Artikel 2) att ”inga som helst särskilda omständigheter, vare sig krigstillstånd eller krigshot, inre politisk instabilitet eller annan allmän nödsituation, får anföras för att rättfärdiga tortyr”.

FN-kommissionen betecknar det våld som användes vid bordningen av fredsflottan som ”onödigt, oproportionerligt, överdrivet och missriktat”. Speciellt gäller detta attacken på det turkiska fartyget ”Mavi Marmara”, där nio personer dödades:

Furkan Dogan (19), med dubbelt turkiskt och amerikanskt medborgarskap, befann sig mitt på översta däck och filmade med en videokamera, när han träffades av kulor.

Han låg sedan vid medvetande eller halvt medvetslös på däck ett tag innan han dog. Furkan träffades av fem kulor genom ansikte, skalle, rygg, bröstkorg och vänster ben och fot – alla utom en avfyrade bakifrån.

Ibrahim Bilgen (60), politiker från Siirt, Turkiet, var en av de första som sköts. Han fick en kula i bröstet, avlossad uppifrån och på visst avstånd och sannolikt från en av de israeliska helikoptrarna, och ytterligare två kulor genom höger skinka och rygg, bakifrån och framåt. Ingen av skadorna var omedelbart dödande. Han sköts sedan

på mycket nära håll med någon form av ”mjuk” ammunition med sådan kraft att de exploderande fragmenten trängde långt in i hjärnan.

Fahri Yildiz (42), fyrbarnsfar från Adiyaman, träffades av fem kulor – en genom hjärtat och lungorna, en i vänster ben och tre i höger ben – och dog ganska snabbt.

Ali Heyder Bengi (38) från Diyarbakir fick först en kula i buken, som skadade levern och orsakade en blödning som efter hand kunnat bli allvarlig. Därefter sköts han, enligt åtskilliga vittnen, av israeliska soldater med ytterligare fem kulor genom bröst, armar, höger lår och vänster hand, när han låg på däck efter den första skadan.

Cevdet Kiliclar (38), fotograf från Istanbul, blev skjuten när han, från nedre däck, försökte filma vad som pågick på övre däck.

Han fick ett enda skott i pannan mellan ögonen, rakt genom hela hjärnan, och dog omedelbart.

Cengiz Akyuz (41) från Hatay och Cengiz Songur (46) från Izmir (46) sköts uppifrån när de försökte gömma sig innanför en dörr till trappan. Akyuz fick en kula i huvudregionen och dog direkt. Obduktionen visade fyra skador: i nacke, ansikte, bröst och lår. Songur fick en kula genom övre bröstkorgen, nedom nacken, avlossad brant uppifrån, som skadade hjärtat och stora kroppspulsådern. Försök av läkare inne i skeppet att rädda hans liv misslyckades.

fib 23

to Gaza-attacken överhängande hot om död eller allvarlig skada (Princip 9). Dödligt våld får bara användas när det är ”strikt oundvikligt för att skydda liv”.

»

Bild från demonstrationen i Stockholm i somras mot Israels attackerande av Ship to Gaza.

Cetin Topcuoglu (54) från Adana höll på att hjälpa skadade passagerare när han träffades av tre skott och avled i sin hustrus armar. En kula gick rakt ned från bakhuvudet, ut genom nacken och in i bröstkorgen, en annan genom vänster skinka in i bäckenet och en tredje via höger ljumske ut genom ryggen. Mycket talar för att han träffades av kulorna när han stod framåtlutad.

Necdet Yildirim (31) från Istanbul blev skjuten uppifrån genom bröstkorgen två gånger – en gång framifrån och en bakifrån. Han träffades även av plastkulor.

Ugur Suleyman Söylemez (46) från Ankara befinner sig sedan händelsen i koma på ett sjukhus, träffad av åtminstone en kula i huvudet.

Artikel 6, paragraf 1, i den Internationella Konventionen om Medborgerliga och

foto: Eva Wernlid

Skadade passagerare utsattes för både fysiskt och psykiskt våld och vägrades medicinsk vård.

Politiska Rättigheter stadgar att ”varje människa har en inneboende rätt till livet.

Denna rätt skall skyddas genom lag. Ingen skall godtyckligt berövas sitt liv”. Enligt uppförandekoden för beväpnad personal (Code of Conduct for Law Enforcement Officials) får våld bara användas när det är ”strikt nödvändigt och i den omfattning som behövs för utförande av plikt” (Artikel 3). Vapen får inte användas annat än ”i självförsvar eller försvar för andra mot

Den israeliska aktionen uppfyller inte på något sätt gällande villkor för användande av skjutvapen. Tvärtom, konstaterar rapporten, var omständigheterna kring åtminstone sex av dödsfallen på Mavi Marmara förenliga med ”utomrättslig, godtycklig och summarisk avrättning”. Det är också uppenbart att skadade passagerare utsattes för både fysiskt och psykiskt våld och vägrades medicinsk vård. Personer med kroniska sjukdomar undanhölls sina viktiga mediciner. Många passagerare bakbands med handklovar av plast som orsakade smärta och, i en del fall, neurologiska skador. Människor tvingades stå i knäböjande ställning i timtal, och vägrades tillträde till toaletter.

Kommissionen uppmanar Israel att återlämna de personliga tillhörigheter som olagligt stulits från passagerarna i konvojen. Man uppmanar den israeliska regeringen att ändra sin attityd, hjälpa till att identifiera de maskerade soldater som utfört brotten så att de kan straffas, att kompensera offren för aktionen och bidra till att mildra de verkningar som agerandet medfört för Israels position i världen.

Härvidlag torde väl dock även den mest optimistiske hysa vissa tvivel.

gunnar olofsson är ordförande i göteborgs palestinagrupp.

Stefan de Vylder besÜkte montern och presenterade sin bok Världens springnota.

Susanna Alakoski signerade sin senaste bok i montern.

fib 25

FiB + Bokmässan = sant Ännu en lyckad bokmässa för Folket i Bild! Supebilligt prenumerationserbjudande och riktigt bra författare på besök i montern gjorde att facit blev en massa nya prenumeranter, spännande möten och roliga diskussioner.

Skribenten Mikael Andersson träffade idolen Siw Malmkvist på mässan.

Kajsa Ekis Ekman med boken Varat och varan.

FiB:s Jonas Redmo (ovan) och Lars-Ivar Juntti (till höger) pratar med blivande prenumeranter.

fibahlbäcksdagarna

Smedjebacken och hans o sjöström text anna-karin wetzig bild

D

et är märkligt att komma till en plats där en konstnär är bygdens stora son och stora personlighet. Johan Ahlbäck som levde mellan 1895 och 1973 blev verkligen så småningom profet i sin hembygd Smedjebacken i södra Dalarna. Torget i samhällets centrum heter Johan Ahlbäcks plats och där finns också hans ateljé som först vårdades av hans efterlämnade livskamrat Svea Morin. När hon inte orkade längre vände hon sig till kommunen och bad att den skulle ta hand om ateljén. Och det gjorde kommunen. Den står fortfarande kvar som den var vid Ahlbäcks död, både mueum och ateljé.

I samband med att ateljén övergick till kommunen bildades också Ahlbäcksstiftelsen som sedan 1993 har delat ut 17 Ahlbäckspriser till förtjänta bildkonstnärer av olika slag som verkat i Johan Ahlbäcks anda, och i tolv år har stiftelsen

i samband med prisutdelningen ordnat Ahlbäcksdagarna, i år den 1 och 2 oktober.

Temat för årets dagar var Satir – ett verktyg för samhällsförändring. Enligt litteraturprofessorn Bo G. Jansson, som höll ett uppskattat föredrag på lördagen, fritt från powerpoint och andra tekniska finesser, är satir latin och betyder ungefär pyttipanna, var han nu kan ha fått det ifrån, ivarje fall inte från mitt latinlexikon.

Annars var det mest den satiriska bilden som det handlade om och huvudpersonen i det hela var förra årets pristagare Robert Nyberg som både höll föredrag – med power point och laserpekare – om sina satiriska bilder och hade en stor utställning i den förnämliga utställningshallen Gamla Meken, valsverkets tidigare mekaniska verkstad. Förutom Roberts välkända runda bilder visas där också hans mor Birgit Ståhl Nybergs målningar, många av dem inspire-

rade av mexikanska muralmålare. Åk dit och titta, utställningen pågår till den 24 oktober.

Ett annat mycket uppskattat inslag var ett samtal mellan Ulla Wennberg och Stefan Teleman som båda varit och är flitiga medarbetare i Folket i Bild. Stefan väckte stort jubel med sina bilder på Domherran en rödbröstad fågel med svart basker som lever ett domherrans liv och på en av bilderna står med uppslagen rock och erbjuder allehanda medikamenter – en bild om apotekens framtid. Ulla Wennberg visade några av sina porslinsfigurer med bilder av politiker som Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt som ankor, svanar eller uppblåsta ballonger. Före Ulla och Stefan gav Inger Fredriksson en introduktion till två av nittonhundratalets satiriska förgrundsgestalter George Grosz och John Heartfield.

Att satiren kan reta gallfeber på folk visade Örjan Hamrin från Dalarnas Museum och Anna-Karin Jadling genom sin presen-

fib 27

satiren tation av Ivar Lo-Johanssons angrepp på dalfolket. Örjan pratade och Anna-Karin läste. För oss som inte bor i Dalarna var det en fröjd att höra hur Ivar Lo lockade nästan hela Dalarnas dåvarande kulturelit att kasta sig över honom. Att han kunde vara så rolig!

Ludvika Tidning skrev att Ahlbäcksdagarna var en mossig tillställning och att inget nytt kom fram. Skribenten lämnade inga exempel på vad han tyckte var mossigt utom att de flesta föreläsare på ett eller annat sätt företrädde arbetarrörelsen värderingar och var kritiska mot nedskärningar och privatiseringar.

För de flesta av oss andra var det något att glädja sig åt i höstmörkret, men det var säkert tråkigt för Ludvika Tidnings skribent som satt där i två dagar utan att riktigt höra på.

hans o sjöström är författare och översättare. anna-karin wetzig är konstnär.

fib 29

Tankar om och händelser ur konstnären Johan Ahlbäcks liv av Arne Andersson.

Genvägar finns inte

Utdrag ur en monolog för teater

I en ateljé står penslarna på rad, paletten vilar på ett bord.

Vikterna, hantlarna av järn på golvet, bär spår av greppande händer, Målningar, bilder, skisser pryder väggar och bord.

Ett rum så fyllt av minnen minnen från ett liv i arbete.

I en trakt fylld av Gruvhål som nu gapar tomt, En påminnelse från en tid när allt sjöd av liv.

Här förvandlades skogar till kol i rykande milor, kol som i hyttor smälte malm till järn, restprodukten slaggen, blev grund i de arbetandes hyreskaserner, Valsverkens slammer ekade över bygden, Järnet spreds över världen.

Här föddes barn, många barn, ett hette Johan Ahlbäck, han blev till konstnär detta är en berättelse ur hans liv, fragment ur ett för de flesta okänt konst-

närsöde.

Redan som liten började han teckna, smörgåspapper fick många av hans tidiga försök att i bild, fånga livet, arbetet, olyckorna som …

Ahlbäck föddes i en tid då brukets behov styrde allt liv.

Här handlar det om konstnären som vågade se bakåt, för att kunna gå framåt. …

Det var här, dom gick?

Den lille pojken, ledande sin blinde far, blind sedan en sprängolycka i gruvan, nu tvingade till tiggeri.

De flesta viker undan, söker gömma, prövar att fly.

Inte alla lyckas, alla kommer inte undan, varför?

Vet inte! …

Var det här han gick, med sitt skissblock och sin penna?

Verklighetens smärtsamma brutalitet blev till livets följeslagare i glädje och sorg.

En trogen tjänare genom livet, ända fram till den plats där alla drömmar göms.

Konsten och livet …

En kolare som står på en milas topp, den brister, han, han.

En kolarbetare som förbränns i sin milas glödande inre, som förbränns i sin glödande milas inre, han sjunker ner i dess …

Han ser på mej, jag kommer inte undan.

Nå, som motiv kan det ju inte bli tilltalande, varför skall det vara tilltalande?

Det finns obeskrivliga skönhetsvärden i alla dessa ljus och färgspel, tappningar i martinugnar, kolkörarnas långa rad pudrad av rimfrost,

w

fibahlbäcksdagarna

svetten och mödan som ligger bakom allt, innan järnet är färdigt till tappning, då när hästarnas arbetsdag är slut. …

Fadern: – Du konstnär?

– Vad ska grannarna säga?

– I valsverket finns arbete!

– Gör dej inte till.

– Hur ska du klara dej?

– Vem tror du, du är?

– Va? – Dom ser på mej, jag kommer inte undan, jag kommer inte undan!

– Dom ser på mej, det var det dummaste jag hört … …

Professor Vilhelmsson frågade Ahlbäck:

– Har ni gjort den här?

– Ja. – På vilket sätt?

– Jag har ritat som jag sett.

– Kan man det, har den här mannen rört sej medan ni tecknade?

– Ja. – Jag tecknar bara när någon står stilla, jag kan inte teckna när dom rör sej.

fib 31

»

En gång förlorade jag tålamodet, jag strök ut hela arbetarlaget från min tavla och ritade upp dem klädda i frack och hög hatt och med lackskor och blomma i knapphålet.

–­ Men det kan jag. Det är det enda sättet att fånga livet.

– Ja, jag ser det, ni har fått liv i den mannen.

– Den teckningen fick jag sjuttiofem kronor för, så jag klarade mej en tid.

Många av mina elevkamrater från akademin reste till Paris för att lära sej.

Till Paris längtar jag knappast, där får man visst lära sej måla silvertoner och den kontemplativa ron, förvränga sitt inre, bli förfinad, samt lära sej alla dessa -ismer… fast en snabbresa vore inte så dumt. Men pengar, pengar, pengar, förhatliga ord.

Efter akademin återvände jag till Smedjebacken, ja, jag vandrade till våra gamla bruk, hyttor, smedjor, som fanns på nära håll, jag gick långa vägar, vardag som helgdag, för att hinna med så mycket som möjligt. Jag måste hålla mej i god form, så det blev ingen vila ens på söndagen. Det var bara att måla, teckna och så gå, jag var och ritade i Fagersta, Hagge, Grängesberg och lite var stans. De var glada åt att jag var insatt i industrins inre liv, att jag visste hur arbetet gick till, att jag inte var någon turistkonstnär, som kom och såg det som en effektiv bild, pittoresk, utan jag målade som det var.

Det var inte alltid lätt. …

Arbetarna tycker att jag målar dem fula: ”int” har vi tocka knän på böxernä, å int ä vi så lortuga heter det – ska man målas ska man va ”snygg” tror de.

Här är det inte fråga om porträtt.

Utan om att framställa deras kamp för det dagliga brödet.

En gång förlorade jag tålamodet, jag strök

ut hela arbetarlaget från min tavla och ritade upp dem klädda i frack och hög hatt och med lackskor och blomma i knapphålet – stående vid valsarna med sina spett.

Det var ändå inte bra. …

Var finns den lättja som allmänheten inbillar sej vara förbunden med en konstnärs liv?

Denna okunniga och dryga allmänhet, som högljutt skränar ut sin okunnighet.

Som vill ha kolorerade foton, som förebilder för konst.

Den och den skall känna igen sitt hus, sina blommor i fönstren, blomstersorten till och med Löven och grenarna i träden.

Detta gläfs är irriterande, detta öppna hån det innehåller.

Ens nerver tar skada. …

Ja, vad ska man säga, vill man däremot ha ett snabbt resultat, skapa oljemålningar utan lärdom, då har man inte mycket att hämta, ty det finns inga genvägar.

Arbeta måste man.

I många fall kan hela ens liv gå åt innan man blir erkänd. …

En linje ska innehålla liv och bilda med övriga linjer en helhet av liv, av uttryck, av tanke.

Svårt men nödvändigt.

Ty konst är fyllt av evigt liv, Som sagt det finns inga genvägar till konsten.

Den är ett stycke vetenskap, ett stycke kemi och ett stort stycke tålamod. …

Det svenska måleriet har påverkats av den

moderna tidens syn, dom vill vara med sin tid. De svenska målarna försöka få fransk atmosvär och fransk stämning i sina alster, liksom det franska kökets kulinariska finesser i vår matsedel, husmanskost är inte fint nog. Dom lyckas dupera både kritiker och allmänhet.

Vår tid har så mycket oäkta, så man förvånas ej.

De stora har varit hand, öga och hjärna.

Vad därutöver är, är av ondo.

En bild som följt mej genom livet, den blinde gruvarbetaren ledsagad av sitt barn, tiggande.

Inte vackert men omutligt sant.

Jag har målat den om och om igen genom livet.

När jag var liten hittade jag en skärva från ett keramikfat, blågrönt och violett och en bit av en plym, troligen från en damhatt, jag sparade dem, nu kan jag inte hitta dem.

Jag saknar dem så.

Epilog Ahlbäck gav oss ett innehåll, förde erfarenheten från slitet arbetets, svarta hål, vidare till oss.

Vill vi se, ser vi. ”Den enda sanna konsten är den provinsiella, men också dumheten.”

Där en griffeltavla och en hartass.

Eller ett skissblock och penna.

arne andersson är regissör, författare och medlem i fib:s styrelse.

fibspel

Ensamma med B Spelar folk fortfarande Bingo och är det i så fall B som i Bertil och att kryssa i rutor som gäller? Folket i Bild åkte till en bingohall för att utforska ett ganska ensamt sällskapsspel.

K

jonas redmo text paul mohlin bild ontrasten är slående: Utomhus en ljum och solig söndag, tidig höst med liv och rörelse på gatan. Inomhus en dunkelt upplyst lokal, i botten av ett grått höghus. Ett tjugotal människor har valt att hålla till inomhus.

Inne i lokalen sprider vägglamporna ett blekt sken över vitmålade väggar, pyntade endast med regeltavlor. Ordningsregler.

Spelregler. Fönstren ut mot gatan täcks av gardiner som effektivt håller kontrasten i schack. Livet på utsidan glimtar endast till då någon passerar in eller ut genom entrén.

Lokalen är en bingohall i Sveriges minsta stad, Sundbyberg. En av cirka hundra hallar som finns kvar i landet. Möbleringen utgörs av långa bänkrader där luckförsedda brickor byggts in ungefär i brösthöjd, med någon meters mellanrum. Vid varje plats kröns anordningen av en liten röd

lampa som lyser när någon lagt i en eller flera polletter i myntinkastet bredvid brickorna. Så här såg interiören ut när stället öppnade 1977 och så här ser den ut ännu.

Ett hundratal spelare får plats men där är sällan fler än tjugo. Just denna dag sitter spelarna ganska utspridda, vilket gör att lokalen inte känns fullt så öde som den kan göra när några av bänkraderna står helt tomma. Besökarna är män och kvinnor – både gamla och inte fullt så gamla, men knappast någon under trettio. I klar majoritet är kvinnor i den så kallade övre medelåldern. En av dem har halvlångt vitt hår och hennes blå kappa vilar över stolsryggen vid bricka nr 83. Under en cigarettpaus talar hon om hur trevligt det kan vara att komma hemifrån för en stund. Hon berättar också att det brukar vara ungefär samma personer som spelar och efter att ha kommit hit i många år tycker hon sig känna de flesta av dem.

B som i Bertil

fib 33

fibspel

»

En gång stämde det inte. Det var någon med en lodrät rad som tryckte på bingoknappen fast endast vågräta rader gällde. Då kunde veteranerna i kraft av sin rutin kosta på sig att skrocka lite över syndaren.

En av hennes bingobekanta heter Inga och har tagit sig hit från Sollentuna.

Hon är 87 år och har spelat bingo sedan 60-talet. Innan den här hallen slog upp portarna gick hon mest till ett ställe på Fridhemsplan.

Det var mer socialt där på den tiden, minns hon. Det fanns ett stort rökrum där folk kunde sitta och prata och det var alltid minst en halvtimmes paus från spelet någon gång under dagen. Här är det inga pauser och det hinner knappt gå en minut mellan spelen.

Mycket riktigt förekommer det väldigt lite samtal under pågående spel. Knappt något alls. Det ska helst vara tyst, enligt reglerna.

Det enda som hörs från bänkraderna är lite mummel och viskande. Ibland ett rop för att påkalla bingovärdinnans uppmärksamhet vid behovet av fler polletter. I övrigt är det utroparens monotona stämma som dominerar ljudbilden: Röd sex: enkel sexa. Grön sjuttiotvå: sjua tvåa.

Inga ”Ivar” och ”Bertil” eller slikt, här är det färger som gäller. Möjligen blir det enklare så, när spelarna snabbt ska leta upp luckan som ska dras för det utropade numret.

Sedan kanske det plingar till från någonstans bland bänkarna, varpå utroparen – för övrigt en av få i lokalen som faktiskt är under trettio – avbryter sig mitt i en mening: Bingo på bricka 46. Det stämmer.

En gång stämde det inte. Det var någon med en lodrät rad som tryckte på bingoknappen fast endast vågräta rader gällde.

Då kunde veteranerna i kraft av sin rutin kosta på sig att skrocka lite över syndaren.

Men i övrigt sitter församlingen fokuserad och drar med vana fingrar för luckorna över de nummer som ropas ut.

För den vithåriga damen vid bricka nr 83 är bingospelandet framförallt ett tidsfördriv, så gott som något annat.

Somliga går och dansar, medan en del håller på med kurser och sånt där. Bingo får tiden att gå och är dessutom roligt.

På samma sätt resonerar ett par med käpp, pensionärer sedan några år tillbaka.

De är regelbundna besökare av just denna bingohall, trots att de inte direkt bor inom gångavstånd. Spelandet handlar inte om att vinna pengar, förklarar hon på väg till bussen hem och han håller med. Totalt sett ligger de minus. Båda hävdar att detsamma gäller alla som spelar, ingen här blir miljonär. En gång vann hon förvisso elvatusen kronor, men det hör till ovanligheterna – en lyckoträff efter många års tidsfördriv i bingohallen. Även om det knappt konverseras något alls märks en samstämmighet bland bingohallens veteraner. Någon slags gemenskap som lätt kan få en utomstående att känna sig en smula påträngande. Damen vid bricka nr 83, Det käppförsedda paret, 87-åriga Inga – alla förmedlar de en känsla som tycks klarna mer och mer, i takt med att eftermiddagssolen sänker sig och en kylig, mycket höstlig vindpust sveper in över gatan utanför lokalen och rör om i det bruna lövprasslet under träden. Känslan

av en trygghet i att vara bland andra människor i ett bekant sammanhang. Känslan av att tystnad bland jämlikar slår tystnad i ensamhet.

Till sist – en pensionerad man i blå snickarbyxor lyfter fram något mer. Det finns en dam som alltid sitter vid spelautomaterna vid ingången, berättar han. Vid vinst, oavsett hur stor, lyser ögonen upp ansiktet som en morgonsol. Han kan inte förklara det bättre. Vid minsta förlust blir uppsynen däremot alldeles mörk. Han finner henne mycket fascinerande.

Bingohallen stänger klockan 21.00. Med två minuters marginal ropas den sista bingon ut och spelet är därmed slut för denna dag. Högsta vinsten blev 400 kronor. Det unisona rasslet av luckor som dras tillbaka följs av skrapet från ett tjugotal stolar när församlingen reser sig. Det är ingen stress, men ingen dröjer heller kvar.

Inom någon minut är lokalen tömd på besökare.

Den vithåriga damen som inte längre sitter vid bricka nr 83 knäpper sin blå kappa utanför entrén och fiskar upp ett cigarettpaket ur handväskan.

– Det blir väl att gå hem och se på tv nu då, säger hon rakt ut i luften efter att ha tänt cigaretten.

Hon börjar gå bortåt busshållplatsen ett par hundra meter därifrån.

jonas redmo är journalist, fritidsledare och musiker. paul mohlin är fotograf och praktiserade på fib i våras.

fib 35

fiblevandehistoria Folket på landsbyggden kunde skapa sig en avsevärt bättre tillvaro under kulturrevolutionen. Det hävdas i en doktorsavhandling av den kinesiske forskaren Dongping Han, som delvis bygger på egna erfarenheter.

Den okända r V

ärlden har sett tre stora revolutioner i modern tid. Den senaste slutade med kulturrevolutionen i Kina 1966-1976. I gängse beskrivningar av denna period betonas övergreppen, kaoset, förstörelsen och den ekonomiska katastrofen under perioden, förvisso komponenter i de flesta revolutioner men sällan det bestående resultatet.

Den kinesiske forskaren och universitetsläraren Dongping Han hävdar att de flesta skildringarna av kulturrevolutionen, inklusive den officiella, är skrivna av personer som själva på grund av sin ställning blev angripna och kritiserade under den perioden. Nästan alla berättelser är skrivna ur stadselitens perspektiv.

Dongping Han fick en annan bild av kulturrevolutionen. Han växte upp i Jimo härad i Shandongprovinsen, en fattig jordbruksbygd med närmare en miljon innevånare, ett fåtal mindre städer, knappt någon småindustri och i bästa fall något års skolgång för barnen.

Där grep folket makten. Inkompetenta partibyråkrater och korrupta funktionärer kritiserades och avsattes.

Nya maktorgan, revolutionskommittéer, skapades och böndernas vrede fann utlopp i politisk handling. Stora kollektiva satsningar med stor andel frivilligt arbete gjordes i bevattningsanläggningar, skolbyggnader och utbildning. Armén och unga rödgardister hjälpte till.

Mindre industrier för tillverkning av jordbruksredskap och -maskiner anlades. Ett skolsystem byggdes upp till högstadiet, gratis för alla barn. Hälso- och sjukvård baserad på ”barfotaläkare” infördes.

Under kulturrevolutionen mekaniserades jordbruket och såväl produktionen som böndernas medelinkomst mer än fördubblades. Industriproduktionen växte till en tredjedel av ekonomin. Analfabetismen praktiskt taget utrotades.

De stora investeringarna hade varit omöjliga utan kollektiva ansträngningar. Det fanns knappast några

Dongping Han i fabriken där han jobbade och blev chef.

statliga ekonomiska bidrag att tillgå. Skolor och sjukvård måste till exempel byggas upp med egna krafter och i takt med att lärare och läkare utbildades.

Resultatet kan te sig blygsamt med dagens svenska ögon men innebar en stor förbättring för folkflertalet. Övergrepp och misstag begicks och ibland var det kaotiskt. Stadsbefolkningens och eliternas levnadsstandard förändrades inte nämnvärt. Kvaliteten på skola och sjukvård lämnade mycket att önska.

Det var beklagligt men också en del av historien.

Kulturrevolutionen i Jimo var en omvälvning där fattigbönderna för första gången i historien kunde leda samhällsutvecklingen och skapa sig en avsevärt bättre tillvaro.

Dongping Han kunde till skillnad från sina föräldrar gå i skola, både mellan- och högstadium. Sedan arbetade han ett år i jordbruket och fyra år i byfabriken. År 1978 fortsatte han studierna vid universitetet i Zhengzhou. Han ville forska om kulturrevolutionen, men det tillät inte regeringen. Revolutionen hade avslutats och politiken lagts om. Först när han på 1990talet kom till ett universitet i Förenta staterna kunde han genomföra sin studie av Jimo härad under kulturrevolutionen och ta sin doktorsexamen. Han byggde

fib 37

revolutionen på egna erfarenheter och kontakter, återvände till sin hembygd och intervjuade över 200 personer som deltagit i kulturrevolutionen. Han använde de utmärkta offentliga lokala arkiven som upprättats under en period då kulturrevolutionen var tabu. Han studerade kinesisk press och kartlade i detalj den politiska och ekonomiska utvecklingen samt skolväsendet i Jimo härad under kulturrevolutionen inklusive svårigheter och bakslag på vägen. Avhandlingen, ”The Unknown Cultural Revolution – Life and Change in a Chinese Village”, gavs ut år 2008 av Monthly Review Press.

Dongping undervisar numera i Förenta staterna men återvänder ofta till Kina och sin hembygd. Tyvärr finner han åter barn som inte kan läsa och inte har råd att gå i skola. Och böndernas protester på landsbygden har växt lavinartat under senare år. En halv miljard människor lever fortfarande på mindre än två dollar om dagen i Kina. Under åren efter 1976 då den nya ekonomiska politiken introducerades kunde jordbruksproduktionen växa kraftigt, inte minst på grund av de kollektiva investeringarna under kulturrevolutionen.

Sedan avskaffades kollektiven och gemensam egendom såldes ut. Jordbruket ”avmekaniserades” och bönderna hade inte råd att hyra jordbruksmaskinerna.

Avgifter infördes för skola och sjukvård. Många blev rikare och medelklassen växte men bönderna blev fattigare och klasskillnaderna är nu enorma.

Byfabriken, som Dongping arbetade i och blev chef för (se bilden), såldes till hans efterträdare som på mindre än 20 år förvärvade tillgångar på över 30 miljoner dollar. Denne hjälpte i sin tur sin bror att lägga beslag på en lika stor förmögenhet och dessutom kontrollera det publika transportsystemet.

Dongpings studie gällde ett litet område, men utvecklingen där var inte unik. Han gjorde intervjuer i andra provinser och stickprov i ett fyrtiotal lokala arkiv

samt jämförde statistik från olika delar av landet. De talar för att utvecklingen i Jimo härad var typisk för landsbygden och därmed för cirka 80 procent av det kinesiska folket.

Dongpings amerikanska studenter brukar förvånas när de ser de långa köerna till Maos mausoleum och de äldre arbetarna och bönderna som ofta har tårar i ögonen. De betraktade en gång kollektiven och partiet som garanter för att någon högre upp i samhället brydde sig om dem. Nu har de förlorat förmånerna de fick under Maos tid. Stat och parti har i deras ögon förlorat sin legitimitet. Men respekten för Mao finns kvar trots alla försök från officiellt håll att svartmåla både honom och kulturrevolutionen.

Dongpings studie manar till eftertanke. Segrarna skriver som bekant historien vilket borde göra oss misstänksamma mot de gängse skildringarna. Hur ser en helhetsvärdering av kulturrevolutionen ut? Måste inte utvecklingen på landsbygden få sin rättmätiga plats 800 miljoner kinesiska bönder är knappast försumbara?

I en intervju i december 2008 förklarade Dongping vikten av att studera kulturrevolutionen: ”Vi har nu en finansiell kris i Förenta staterna och i världen. Även den kinesiska regeringen står inför en mycket stor och allvarlig kris. Det är tid för oss att stanna upp och reflektera. Folk behöver inte lida på det här sättet. Det finns bättre sätt att organisera samhället, bättre vägar för framtiden. Jag säger till mina studenter att, trots ansträngningarna under de senaste 30 åren att begrava kulturrevolutionen, kommer denna period att göra sig gällande för folken i Kina, i andra länder i tredje världen, i Europa och i Förenta staterna och även i resten av den utvecklade världen. Folk kommer att se tillbaka för att finna bättre idéer.”

åke kilander är frilansskribent och bosatt i stockholm.

fibrecenserar

Varför blir ungdomar nazister?

Från gatan in i parlamenten Om högerextremismens väg mot politisk makt Christoph Andersson Norstedts ”Vad är det som dagens demokratiska Sverige inte lyckas erbjuda unga människor, med följd att de söker sig till en nazirörelse och hyllar Hitlers tredje rike?”

Det undrar författaren och journalisten Christoph Andersson när han ambitiöst tar sig an uppgiften att försöka hitta ett eller flera svar på denna fråga som skaver rejält i svensk politik.

Författaren, som gör program för radions dokumentärredaktion, har gjort ett rejält grävande och undersökande arbete, inte bara i Sverige utan också i Tyskland vars nynazister, som når ända in i EU-parlamentet, har täta kontakter med de svenska. De högerextrema krafterna utgör ett stort nätverk som utnyttjar varandras erfarenheter i sitt arbete som går ut på att ifrågasätta och sabotera den parlamentariska demokratin.

Tack vare idogt och långsiktigt arbete har Christoph Andersson vid ett flertal tillfällen träffat de flesta nutida nazistiska koryféerna och vunnit deras förtroende och

Kokain Lasse Wierup & Erik De La Reguera Norstedts Ingen drog förknippas nog mer med det snabba livet än kokain, en rad av kändisar har genom åren gjort detta pulver till ett statusattribut.

I Kokain får vi följa kokainets färd från den relativt ofarliga kokabusken i Andernas bergmassiv till hemliga laborato-

Radiojournalisten Christoph Andersson ute på fältet.

foto: Per Jarl

fått dem att uttala sig i sin radiomikrofon.

Dessa ledarfigurer verkar självsäkra och arroganta och det visar sig att de har skäl för denna sin hållning och det är skrämmande läsning.

Tyskland och Sverige har olika strategier för att möta de uppenbara angreppen mot demokratin. I Tyskland har man efter bittra historiska erfarenheter försökt att med lagar och polis hålla nazisterna kort, men det har knappast hjälpt, trots extremistpartiernas splittring och domar mot kriminella ledare. Myndigheternas kamp har snarare givit dessa ledare en hjältegloria.

I Sverige har man å andra sidan låtit dem

hållas. Polis och domstol har sett mellan fingrarna med det mesta. Etablerade partier och fackföreningar har inte alls engagerat sig i kampen mot den växande nazismen och där dess anhängare fått mandat i fullmäktige, till exempel i Södertälje, har partierna i fullmäktige behandlat högerextrema ND med silkesvantar och flera partier har uttalat sympatier och för egen vinning använt detta parti som stöd mot motståndarblocket.

Frågan är vad som händer när ytterligare främlingsfientliga anhängare och partier tar plats i fullmäktige och i riksdagen.

rier i den colombianska djungeln och otaliga smuggelvägar in i USA och Europa. Vi lär oss om kokainets effekter på samhällen – att stora delar Mexico är att betrakta som helt laglösa och att Stockholms krogkommission inte griper speciellt många tjejer för kokaininnehav av den enkla anledningen att de bara har en kvinna i personalstyrkan som kan genomföra kroppsvisitation. En bred bild av missbrukaren ges också, allt ifrån den som kan kombinera sitt kokainmissbruk med högstatusjobb till den som förlorat allt.

Beskrivning av ”The war on drugs ” som USA nu lagt ner efter närmare 40 år av idel misslyckanden bjuder också till eftertanke.

Det enda fnoskiga är lösningen att konsumenterna måste ta mer ansvar och inte köpa kokain för att det skadar fattiga länder.

Att den begränsade konsumentmakten skulle kunna fungera med personer som har ett så starkt sug efter droger att de som talesättet lyder skulle ”sälja sin mamma på kuppen” är inte annat än löjeväckande.

stefan estby

peter karlsson

CE NS IO NE R? VI LL DU LÄ SA FL ER RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Hjärtblad Aino Trosell Norstedts När Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria kom 2005 kändes det som ett stort lyft, som att författaren hade använt deckarskrivandet för att nå fram till en annan högre nivå i skrivandet, med ett tydligt eget språk.

Med Hjärtblad, som är som en uppföljare, känns det likadant igen. Med denna sin tjugonde bok släpper hon nu loss en berättarglädje som är bara så njutbar.

Hon återvänder till sina dalkullor och deras arbete och slit men också till deras kärlekshistorier. Det är kamp för livet, mot hunger, svält och fattigdom, mot att utsättas för mäns svek, mot oönskade barnafödslar och mot tunga arbeten. Men det är också en historia om en dalkullas lust och längtan, eller som hon finurligt skriver ”längtor”.

Ofta kommer jag på det ordet om hen-

Ord som dödar – om folkmord och propaganda Niclas Sennerteg Natur & Kultur Dödar ord? Ord kan hetsa, kränka och ge stöd för de vidrigaste fördomar.

Uppviglarna ska givetvis föraktas.

Men kan propagandisterna jämställas med mördare?

Det är den tes Niclas Sennerteg driver.

Han tycker inte bara att nazisternas rashetsare var medskyldiga till massmorden.

Sennerteg går ännu längre och citerar gillande den amerikanske åklagaren från Nürnbergrättegången Drexel A Sprecher som sa att propagandisterna till och med var mer skyldiga än de som skötte gaskamrarna. Niclas Sennerteg sammanfat-

»

Hon återvänder till sina dalkullor och deras arbete och slit men också till deras kärlekshistorier. nes språk, att det är fullt av finurligheter.

Det är en fröjd att läsa hennes kommentarer till sig själv. Som när hon skriver att plankbärare har putor på axlarna för att de stackars plankorna inte ska skada sig mot karlarnas kantighet.

Det är roligt och fyndigt. Och samtidigt så förtvivlat nära sanningen. Träpatronen var ju mer rädd om plankan än om arbetaren.

Dalkullorna var kända för att vara starka och duktiga i arbete. De gick inte bara med djuren på bete hela sommaren, de gick också vintertid på vandring för arbete i fabriker, gruvor och i grovarbete i rika stockholmshem.

Dalkullorna kunde man lita på.

tar sina tankar i frasen ”utan ord, inga mord”. Hans belägg kommer framförallt från Hitlertyskland och Rwanda. I protokollen från Nürnbergrättegången mot nazitidningen Der Stürmers utgivare Julius

»

fib 39

Den Hulda, som är centralfigur i Hjärtblad, lämnar hemmet, när pappan efter mammans död kommer hem med en ny kvinna. Hon beger sig på vandring, egentligen för att sälja varor i gårdar runt Mälardalen, men hamnar i Stockholm.

Hon möter trötta arbetare som söker spritens lindring när drömmarna är slut, när livet är helt utan fantasier. Själv är hon en fantastisk berättare, har fått det i arv efter modern och förstod nyttan av berättandet, av fantasin, när hon fick småsyskonen att överleva sorgen efter modern med hjälp av sina berättelser.

Det är vid tiden för järnvägsbyggande och gaslyktor och ett nytt samhälle formeras. Arbetarna organiserar sig och de fattiga tar gatorna i besittning och demonstrerar.

Det är här Hulda synar fernissan också hos överheten och till slut klär av den.

De många berättelserna blir till slut en berättelse om Huldas eget liv.

En stark bok om en nästan gränslöst stark kvinna.

åke johansson

mördarna är felaktig – det skulle ju faktiskt innebära en delvis ansvarsbefrielse för mördarna vid gaskamrarna. Man får aldrig beskriva massmördare som marionetter för omständigheterna. Mördare och våldsverka-

Man får aldrig beskriva massmördare som marionetter för omständigheterna.

Mördare och våldsverkare är alltid ansvariga.

Streicher beskriver Sennerteg kopplingarna mellan hetsen i ord och övergreppen i verkligheten. Det är otäcka exempel som bör spridas. Paralleller mellan Hitlertyskland och Rwanda finns, men är inte helt enkla.

Sennerteg ser ökad mediekunskap och mediekritik i skolan som en väg att förhindra folkmord.

Jag tycker emellertid tesen att propagandisterna skulle vara mer skyldiga än

re är alltid ansvariga. Medial påverkan finns helt klart, så långt har han rätt, men varje människa är ändå ytterst fri att bryta mot normerna. Tyvärr försöker Niclas Sennerteg ge en sorts freudiansk individualistisk förklaring till nazisthetsarna; samtidigt som han tonar ned frågan huruvida massarbetslösheten i Tyskland under mellankrigstiden skapade en grogrund för hatpolitiken.

olof rydström

fibrecenserar Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse Howard Zinn Karneval förlag I januari i år kom budet att Howard Zinn avlidit vid 87 års ålder. Karneval förlag har snabbt översatt och publicerat hans självbiografi. Det är mycket välkommet. Boken belyser en omvälvande epok i USA:s historia skildrad av en person som själv spelade en betydelsefull roll under denna tid.

Howard Zinn var lärare, historiker, författare och aktivist – en av de framträdande radikalerna i USA. Han är tidigare känd för en svensk publik bland annat genom sin bok Det amerikanska folkets historia (Ordfront Manifest 1999).

Den nya boken speglar ett fängslande människoöde – men är framför allt en lektion i nutidshistoria. Under sju år på 1950- och 60-talen som lärare på Spelman College, en skola för svarta flickor i Atlanta, Georgia, upplevde han på nära håll den

Boys Anna Ringberg Ordfront 2010 Boys är en bok om en skadeskjuten hund och en skadeskjuten far-son-relation. Lasse är pappan som efter många år av missbruk börjar få hyfsad ordning på sitt liv. Missbruket har dock skapat ärrbildningar på relationen till sonen Matti som aldrig kommer att försvinna. Boken utspelar sig under ett par vinterdygn då Lasse ordnar med de sista detaljerna inför sitt 65-årskalas.

Anna Ringberg är ingen blyg debutant.

Hon tar ut svängarna i språket och berättandet är rappt. Berättarperspektivet växlar mellan far, son och den bortsprungna hunden ”Boys”. Om hunden ses som en liknelse för far och sons bortsprungna rela-

»

Howard Zinn var en av de framträdande radikalerna i USA. dagliga och ändlösa förödmjukelse med bakomliggande våld och mord som rassegregeringen innebar för den svarta befolkningen och det modiga motstånd som successivt förändrade förhållandena.

Rörelsen mot rasismen och segregationen visade att lagen betyder mindre än vem som har makten, men den var oförberedd på insikten att det ekonomiska systemet och den nationella ideologin var de främsta hindren för demokrati och jämlikhet.

Medborgarrättsrörelsen blev under de dramatiska åren på 1960-talet nära förbunden med rörelsen mot Vietnamkriget. Howard Zinn sätter in den i ett längre perspektiv och visar att amerikaner har ”en lång historia av protester mot krig som deras regering försöker få dem att gå med på eller tvinga dem att delta i med hot om fängelse”.

tion så är det en relation som fryser och haltar men som aldrig slutar att kämpa.

Ofta är det svårt att värja sig för texten, i synnerhet när vi får följa ”Boys” kamp i vinterkylan; ”Han pular in huvet mellan frambenen och ligger stilla, känner sitt hjärta genom nosen, dunk, dunk, sus och knak. Snälla husse, kom.”

När 65-årsfesten tar sin början så ökar tempot i boken än mer och vi får följa framförallt Mattis kamp mot sin ungdoms demoner i form av mobbaren och pappas gamla ”krökarkompisar” som tittar förbi hemma hos Lasse. Samtidigt så släpar ”Boys” sin sargade kropp genom vinterkvällen för att hitta hem till husse och stugvärmen.

Oavsett om Boys handlar om en far-sonrelation, en skadeskjuten hund eller något annat så tolkar jag budskapet som en uppmaning till att aldrig sluta kämpa.

charlie aronsson

Han argumenterar mot Vietnamkrigets ”ljumma kritiker”, de som menade att kriget visst är fel men att man inte bara kan dra sig tillbaka med detsamma. Vi ser samma argument idag när det gäller Irak och Afghanistan; motargumenten är fortfarande lika aktuella.

Boken belyser också författarens uppväxt i en klassmedveten invandrad judisk arbetarfamilj, hans ”kommunistiska period” – skildrad utan ursäkter eller reservationer – antifascismen, tiden som bombpilot i andra världskrigets slutskede och den framväxande insikten om de övergrepp han medverkat till.

Det är en bok som andas vrede mot makten, lögnen, övergreppen, men samtidigt optimism och tro på de enskilda människornas och de medvetna protesthandlingarnas stora betydelse. Den är en hyllning till vanliga människor, deras verklighet, strider och dolda makt, till trotsets anda som en mäktig kraft till förändring – en drivkraft som historieskrivningen vanligen bortser från.

christer lundgren

fib 41

Hemma i världen. En memoar Per Wästberg Wahlström & Widstrand 2010 Per Wästberg var en av den ymniga och yviga skara europeiska medelklassmän som under 1960- och 1970talen flaxade runt i Afrika på ett odefinierat eget eller annans uppdrag för att hjälpa de stackars afrikanerna finna sig själva, återuppliva sin historia, bli självständiga från kolonisatörer och annat otyg. Alltsammans mycket hedervärt om inte OM varit, att det efterhand som åren och decennierna flöt bort som floden drunknar i Victoriasjön, visade sig att den liberala attityden oftast intet annat var än försök att finna en väg och en förträningsmekanism som stillade den egna oron och osäkerheten inför en alltmer oförståelig och instabil värld. Afrika blev en bra förevändning för att komma till egen sjukdomsinsikt.

Av dessa skäl är Wästbergs ”memoar” en obehaglig bok. Dessa vita européer

Stängt pga hälsosjäl Agneta Klingspor Bokförlaget Mormor Agneta Klingspors senaste bok Stängt pga hälsosjäl handlar om en kvinnas – hennes egen - vandring i ”dödskuggans dal”, efter den första upptäckten av en knöl i bröstet och förnekelsen av vad en sådan knöl skulle kunna innebära. När hon senare får läkarens besked ”det lutar åt cancer”, kastas hon av chocken in i ett kaos av känslor och sinnesupplevelser av psykotisk karaktär.

Sedan alla frågor: metastaser, operation, tårtbit av bröstet, cellgifter, strålning? Någon ger henne svar men rösten är långt borta.

Och så väntan. Hon väntar tillsammans med sin nya följeslagare, knölen i bröstet.

Hon beskriver hur den nya vetskapen

»

Dessa vita européer och nordamerikaner menade sig vara en viktig ideologisk kader för att ’rädda’ Afrika. och nordamerikaner som menade sig vara en viktig ideologisk kader för att ”rädda” Afrika, få afrikanerna till att bli demokrater i västerländsk mening, som utan att bli tillfrågade ”la sig i” Afrikas angelägenheter. De skulle ständigt skjutsas hit och dit, diskutera och argumentera, de skulle göra hembesök hos de fattigaste av de fattiga, alla menade sig ha goda råd att ge i kulturer de inte förstod och än mindre var delaktiga av, vars politiska ”råd” oftast snarare förvärrade den spända politiska verkligheten och gav nykolonialismen utmärkta inkörsportar till det avkolonialiserade men nykolonialiserade Afrika. När denna besserwissrarnas historia kommer att skrivas blir

helt ockuperar och förändrar hennes tankevärld. Den stör hennes sömn och målar hennes drömmar. Döden, som tidigare intresserat och fascinerat henne på ett filosofiskt plan, vill hon nu stoppa undan och förtränga. Och allt det goda i livet, arbetet, de olika uppdragen, resorna och framgångarna, blir trivialiteter som saknar sin forna laddning. Istället framträder de små detaljerna: vågorna som slår mot pirens stenar, bofinkens sång och den lilla flugan på fönsterblecket.

Det som är mest intressant i Agneta Klingspors bok, är just hur man i hennes skildring kan följa den psykologiska process som varje person som drabbas av en livshotande sjukdom, tycks genomgå. Förnekelsen – detta händer andra men inte mig – den omedelbara förvirringen när beskedet kommer, driften att försöka förstå – skaffa information – för att återställa ordningen och

den västerländska världsordningen än mer ifrågasatt av afrikanerna, än den är idag.

Wästberg skriver i sin ”memoar” om hustrur och älskarinnor (öppet men oengagerat), om sin släkt och om tusentalet andra människor. Det är roande att läsa personregistret. Det kräver viss möda att finna intressanta namn inom litteratur, vetenskap, konst och politik från åren 1966 till 1980 (den period memoarerna omfattar) som inte finns med i Wästbergs bok.

Dock: jag slår upp namn som Lumumba, Nkrumah och Kenyatta och finner att de inte finns med i Wästbergs afrikanska verklighet (jo, Lumumba nämns när Wästberg berättar om en ung man som utgav sig för att vara Lumumbas son …).

För övrigt finns alla rubriknamnen från de tjugofyra år memoarerna omfattar, med, svenska och icke-svenska. Till och med Castro och Tito, Grass och Ho Chi Minh. Förgäves letar jag efter namn som Kim Il Sung, Honecker och Mao. Ansågs de alltför opåverkbara av den västerländska medelklassismen?

bo i cavefors

slutligen någon sorts acceptans och pånyttfödd kraft att kämpa. Även då alla operationer och behandlingar är genomförda, vägrar hon att acceptera det cancerdrabbade bröstet som en del av henne själv. Det förblir ett fristående objekt, en följeslagare. Hon och bröstet reser till Visby, hon och bröstet cyklar och går i skogen, hon och bröstet blir lite lyckliga.

Språket är genomgående poetiskt beskrivande, vilket gör att läsaren lätt rycks med i den berg- och dalbana av känslor och tankar som hon ger uttryck för.

Bokens andra halva, består av foton tagna med mobilen vars kamerafunktion Klingspor plötsligt upptäckte. De visar hur den selektiva perceptionen väljer motiv: en reva i isen, en blödande trädstam, en tunnel som slutar i det okända.

Ytterligare en effektiv bearbetningsmetod.

agneta willans

fibtv

”Sluta skämmas för era pigor” låter det i mediedabatten. Med inspiration av Uppdrag Gransknings reportage om barn i Lettland vars mammor jobbar som pigor i rikare länder, går Hans Isaksson till attack mot den rådande rutifieringen av pigdebatten.

Från tjänstehjon till hushållsnära arbetare

H

östen 1918 höstplöjde min far som dräng hos en Grimslövbonde. Spanskan grasserade. Far hade hög feber, hostade och blev alltmer svag i knäna.

Efter fyra dagars hällregn kom bonden ut och beordrade ”Anders lille, sluta för fan att plöja – seldonen kan fördärvas!”.

Antagligen var det då, som socialismen kom in i släkten.

I TV1:s Uppdrag Granskning sändes i början av september ett ambitiöst reportage, som belyste tjänstehjonsfrågan från en annan vinkel – de hundratusentals barn i framför allt de före detta socialistländerna, här Lettland, vars föräldrar inte tidigare legalt kunnat (eller behövt!) utvandra, men som nu, under kapitalismen inte kan försörja sin familj, utan måste lämna den för att passa mera välbeställdas barn och åldringar i Västeuropa.

Denna tragedi inte är alldeles modern, utan har utspelats i årtusenden överallt, där det funnits klasser, exploatering av människor, familjer och barn. Frågan har på senare år uppmärksammats i radions P1, och i Walter Salles del av kollektivfilmen Paris je t’aime eller i Alejandro González

Iñárritus Babel från 2006. Inte minst i Lukas Moodysons två filmer om övergivna barn – dels Lilja 4-ever och mycket explicit i Mammut, där en ensamstående mor måste lämna sina båda pojkar i Manilas stadsdjungel för att i stället passa en rik unge i USA. Så till den grad dominerar den borgerliga hegemonin i svensk debatt, att filmens skapare uttryckligen på förhand måste deklarera att de inte tar ställning till RUTreformen eller pigtjänster överhuvud. Ändå dröjde det bara 12 timmar förrän Johan Cronemann i DN kopplade samman filmen med just dessa ting. Det dröjde bara ytterligare ett dygn, innan Maciej Zaremba bannade sin DN-kollega för kopplingen och ogillade att programmet genom sin vinkling på barnen riskerar att ge svenska medelklassare dåligt samvete, trots att de nu hjälper Lettland och framför allt dess kvinnor på fötter genom att anställa städhjälp på bättre villkor. Zaremba hävdar att pigorna nu har fått ansikte och legalitet tack vare RUT. Reportaget visade visserligen att de alls inte tycks ha fått någotdera – många kunder vägrar bland annat att betala de 50 procent av lönen som inte

staten skjuter till och insisterar på falska fakturor.

Kunder och städföretag föredrar alltjämt ofta svart, rättslös arbetskraft – sådan är mycket billigare och enklare, som Richard Swartz på samma tidnings ledarsida modigt framhåller, utgående från talrika och mångåriga erfarenheter av svartstädande kvinnor hemma hos honom från Finland, Polen, Rumänien, Bosnien och Filippinerna. Sluta skämmas för era pigor, vita och svarta – det är Zarembas och Swartz gemensamma paroll till medelklassen.

Dessa tre skribenter deltar mer eller mindre medvetet på olika sidor i slaget om mittfältet i svensk politik, det vill säga i klasskampen. Swartz, som förvärvat sitt aningslösa och relativt ohämmade borgarfågelperspektiv genom att länge vistas i salongerna i Centraleuropa, menar att ifrågasättandet av pigtjänster bottnar i en speciell svensk efterblivenhet. Det vill säga ett ”socialt komplex” hos den svenska nationen, som ”för några generationer sedan var pigor och drängar”.

Nåväl, så länge sedan var det inte för de flesta av oss. Ännu lever svenskar som ver-

fib 43

kat under Legostadgan från 1664, som för sista gången reviderades 1877, upphörde först 1926 och bland annat stadgade: ”Paragraf 52: Afwiker tjenstehjon ut tjenst förr, än tjenstetid ute eller det redo för sig gjort, hafwe husbonde wåld att hemta det åter, och blifwe tjenstehjon i tjensten till flyttningsdag, samt miste halfwa lönen och gälde skadan”.

Själv har överklassonen Swartz sluppit de sociala komplex som den kan ha medfört, eftersom det nog var länge sedan hans förfäder var pigor eller drängar. Som ung studerande har han till och med för att ”bättra på kassan” städat svart hos fina damer på Djurgården, utan att på minsta sätt uppfatta detta som förnedrande. Det ”förakt för tjänande” som enligt RUT:s propagandister kännetecknar motståndarna, är en atavism som därför framför allt uppträder i underklassen och i vänstern.

Ibland bubblar Alliansens anhängare, likt Reinfeldts pressekreterare, nästan över i sin hyllning till dem som har skitjobb – ju skitigare desto bättre, i synnerhet om man samtidigt kan slå ett slag för sin så kallade arbetslinje – en sentida efterföljare till det tjänstetvång, varom också stadgades i legostadgan. Tjänstetvånget innebar att varje arbetsför person enligt lag var skyldig att arbeta för sin försörjning om han inte hade förmögenhet. Dess återinförande står nu på borgaralliansens integrationsprogram.

Att Richard Swartz inte städar själv beror, enligt honom, förstås inte på själva städarbetet (som alla debattörer alltid påstår sig ”högakta”, men som ingen vill ha eller betala rejält för), eller att han skulle vara oförmögen att städa; det beror på hans ”prioriteringar”. Det beror således framför allt på skilda ”prioriteringar” om den ene väljer att lämna land, hem och barn för att städa och torka Unsgaards eller Swartz skit för tiotusen i månaden, medan den andra väljer att hålla moralen uppe hos medel-

klassen genom att för samma belopp per gång i sitt välstädade hem skriva kolumner i DN. Om du finner detta märkligt får man misstänka att du har något ”socialt komplex” eller möjligen någon misslyckad gen, som du ärvt från förfäder ur underklassen.

Man känner igen en modern borgare, inte på hans höga hatt eller guldkedja,

»

Sluta skämmas för era pigor, vita och svarta – är Zarembas och Swartz gemensamma paroll till medelklassen. utan på hans oförmåga att förstå varför någon kan invända mot hur folk på en öppen marknad måste sälja sin arbetskraft, sina tjänster. Å andra sidan tog det lång tid för de borgerliga ekonomerna, innan de lärde sig att inte längre förstå den arbetsvärdeslära de en gång själva uppfunnit.

Vänsterkritiker påtalar med rätta att RUTavdraget är ännu ett sätt att överföra kapital och ”livskvalitet” från arbetarklassen till borgarklassen.

SCB:s siffror lär visa att folk med miljoninkomster får 32 gånger mera i statliga RUT-subventioner än genomsnittet av befolkningen. Samtidigt har 30–40 000 anställda inom vård, skola och omsorg av behövande bara under de senaste åren, främst till följd av skattesänkningar, avskedats på grund av uppkommen ”brist på offentliga medel”.

Men detta är bara en del av sanningen.

På liknande sätt som den föreslagna sänkningen av restaurangmomsen skall hjälpa krogmaffian att hålla vinsterna uppe är det den största och mest expansiva förbundsgruppen inom Svenskt Näringsliv, Almega, arbetsgivar- och branschorganisationen för företag som bedriver uthyrning

av tillfällig arbetskraft, som varit pådrivande och som inspirerat Alliansregeringen i frågan om RUT-avdraget. Vinsten för Almega är att subventionen ökar marknaden för hushållsnära tjänster. De många svarta pytsåkarna drivs i större utsträckning in i existerande företag, där städarna äntligen kan börja producera mervärde och byta sitt arbete mot kapital i stället för mot kundens reveny. En annan poäng med frysta eller minskade kommunalskatter är att avgifterna för till exempel kommunal hemhjälp ökar så mycket att privata bolag med hjälp av RUT-avdraget finner en lönsam marknad i att bjuda under den kommunala taxan.

Detta, mera än omtanken om de östeuropeiska eller filippinska städerskornas legala status, anseende eller inkomster – eller ens månandet om medelklassens så kallade livspussel – ligger bakom RUTavdraget. Men denna sanning är mindre röstknipande.

Pigfrågan är mångbottnad – fast egentligen enkel. Den självklara analysen av företeelsen och det klaraste ställningstagandet kom juridikprofessorn Anna Christensen med för mer än tio år sedan : om inte människors inkomster och förmögenheter vore så ojämlika skulle inga tjänstehjon finnas till. Allt annat är svepskäl, som de rika har uppfunnit. Och man bör tillägga: om inte levnadsnivån mellan de arbetande klasserna skilde sig så orimligt mycket från land till land, skulle varken vita eller svarta pigor eller städare lämna sina hemländer och familjer för att bli svarta eller vita parior i Stockholm.

Men den som tycker att det är så värdefullt med en egen billig piga brukar i allmänhet fördra dessa ojämlikheter och till och med stå ut med ett visst mått av dåligt samvete.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning Dandekaranyas djungler i Indien är inte bara platsen för en blodig kamp mellan urspungsbefolkningen och regeringen polistrupper utan också den mörka skog i vilken Rama, Sita och Lakshmana vistades, skriver Jan Myrdal.

Ordens dubbelhet F ör mig var Björnstierne Björnsonfestivalen i Molde intressant.

Diskussionerna kring Björnson och de nationella frågorna inför Första världskriget var givande. Liksom mötet med publiken i resonemangen runt sammanbrottet för ”det moderna genombrottet i Nordens litteratur” (såväl Strindbergs tvetydiga mystik som Björnssons Handskemoral).

I medierna hade professor Bernt Hagtvet skapat rubriker och svallvågor med sitt utspel att inte komma till festivalen och inte tala med mig.

Därmed stängde han tyvärr för en diskussion i sak om millenarism, armod, våld och stormaktsspel i Sydostasien. En sådan var jag beredd på då jag just kommit från Dandekaranyas djungler i ”the Eastern Ghats” i Indien där jag åter, som för fyrtio år, sedan trots regeringens lagar och deras polistrupper gått med adivasi-soldaterna och även fört långa diskussioner med de (av indiska regeringen terroriststämplade) politiska och militära ledarna i detta mycket långa och mycket blodiga krig. Men till det kan jag återkomma när min bok blir klar; skrivandet tar något mer tid nu när jag passerat de åttio!

Däremot hade jag en uppslagsrik om än alltför kort, radiodiskussion med professor Öysten Sörensen. Den utgick från

vad Karl Marx och Friedrich Engels kring 1848 skrivit om att de små slaviska folken (restbefolkningar skrev Engels) spelade den ryska tsarismens spel mot den tyska (europeiska) revolutionen och Polens och Ungerns frihet. Kunde man säga att detta ord ”restbefolkning” fick ett framtidsbådande och bestämmande resultat som till exempel Martin Luthers ord 1543 i Judarna och deras lögner?

Att Luthers ord användes av Hitlerpropagandisterna för att rättfärdiga Andra världskrigets folkmord minns vi som varit med. Att Marx och Engels ord (särskilt ”The Eastern Question”) användes av det kejserliga Tyskland för att få den tyska socialdemokratin att rösta för deltagandet i det första världskriget vet vi. (I Jugoslavien 1947/48 minns jag vi diskuterade ordet ”restbefolkning”.)

Just om perioden kring 1848 och bondekrig/Luther har jag skrivit mycket. Om frågorna kring 1848 har jag just fått ett uppdrag att skriva och då jag bor på landet med många uthus har jag inte bara hyllmetrar om bondekrigsfrågan utan även hela Rheinische Zeitung 1842/43, Neue Brüsseler Zeitung 1847 och Neue Rheinische Zeitung 1848/49 och motsvarande svenska lägg av tidningar/tidskrifter (vilket inte är vanligt). Men för att inte gå så in i detalj

att det blir opublicerbart i dagstidning håller jag mig till principfrågan.

Ja, om Marx och Engels ord ideologiseras och absolutiseras då kan detta få avskräckande följder. (Detta gäller naturligtvis också Björnsson. Hans ord om judiska bankirer och lån till Ryssland kan förvridas.)

Det som skiljer deras från Luthers ord är att Marx och Engels varken var eller accepterade att de skulle betraktas som inspirerade. Se den fotnot Engels tillfogade 1882 till Kommunistiska Manifestets mening att all historia är historien om klasskamp.

Han anmärkte att det var skrivet på dåvarande kunskapsnivå. Och att senare har ny forskning visat på ursamhället. Man kan också se på vad han skriver i sitt förord till tredje delen av Kapitalet om att Marx inte definierade.

Men visst har deras arbeten i olika politiska sammanhang drabbats av att de lyfts upp, ideologiserats och gjorts utomhistoriska. Jag kan ta två exempel.

De artiklar om Indien vilka Karl Marx på 1850-talet som tidningens europakorrespondent publicerade i New-York Daily Tribune är intressantaoch politiskt radikala i sin antiimperialism om kriget 1857 men de är om Indiens (oföränderliga) samhällsstruktur och dess historia naturligtvis skrivna på sin tids officiella kunskapsnivå.

På det sättet missvisande och präglade av

fib 45

europacentrism. Ingen av oss kan – som Hegel påpekade – ta språnget ur sin tid.

När dessa texter senare (på o-Marxskt sätt) ideologiserades och blev politiskt styrande kom de att få ett destruktivt inflytande. Ännu för trettio/fyrtio år sedan diskuterades de som uppenbarad sanning på seminarier i Moskva och Paris – och tyvärr i Indien. Bidrog till att de indiska kommunisterna inte förmådde formulera en adekvat politik.

Först 1956 publicerade den geniale matematikern och historikern D. D. Kosambi An Introduction to the Study of Indian History. Han arbetade kritiskt i Marx’ anda.

Rensade alltså bort det tillfälliga och tidsbetonade i vad Marx skrivit på 1850-talet.

Tog till sig det förnuftiga i hans uppgörelse med imperialismen.

När jag för en sjuttio år sedan började läsa på allvar och följa den internationella litterära diskussionen kom jag snart att störas av en syn på Balzac som spreds av särskilt György Lukács; ”realismens triumf”. Det var först Victor Hugo som formulerat den vid Balzacs grav: Egentligen var Balzac en stor revolutionär. Lukács byggde sedan på ett brevutkast från Friedrich Engels till ”miss Harkness”. Alltså visade jag hur begreppet förts in i debatten i den inre sovjetiska litteraturuppgörelsen och sedan genom ”Linkskurve” spritts västerut. Jag påpekade därefter att Engels i sak hade slarvigt fel i vad han skrev om Balzacs syn på aristokratin; det var ju bara att läsa ”Antikkabinettet”. För att klargöra Balzacs verkliga sociala/politiska syn gav jag sedan år 1974 ut Balzacs ”Katarina av Medici” med tre hans politiska artiklar och ett ordentligt efterord. Den som på artonhundratalet hyllar det politiskt gemensamma för Katarina av Medici, Robespierre och Bonaparte säger något väsentligt om det kommande nittonhundratalets ursprungsidéer men var inte i dåtida mening aristokratvän.

Men det finns ytterligare en dimen-

sion. När jag bodde i Indien såg jag att Kommunistiska Manifestet som tycktes oss – i vår kultur – så glänsande skriven var hart när oläsbar för den som inte gått i katolsk eller protestantisk missionsskola.

Tonfallet! Vi alla lever och skriver i vår kultur. Jag är lika litet religiös som Marx eller Engels; men jagär liksom dem formad i denna kultur. Alltså, som min förläggare i Chicago (uppvuxen i ett helt sekulärt judiskt hem) påpekade när han gav ut den version av ”Confessions of a Disloyal European” jag skrev på Kuba 1967, påtagli-

»

När jag bodde i Indien såg jag att Kommunistiska Manifestet var hart när oläsbar för den som inte gått i katolsk eller protestantisk missionsskola. gen en icke troende lutheran.

Det bästa som skrivits om detta är Reinhard Buchbinder. ”Bibelzitate, Bibelanspielungen, Bibelparodien, theologische Vergleiche und Analogien bei Marx und Engels”. Philologische Studien und Quellen nr 84. Erich Schmidt Verlag, Berlin 1976.

Här finns en diskussionslinje jag hade velat undersöka med professor Sörensen.

Ty det var i Kina under Kulturrevolutionen detta diskuterades som mest. Mao Zedung hade tagit upp frågan med sin unga släkting (som sedan arbetade på utrikesdepartementet) och det publicerades då som: ”Conversations with Wang Hai-jung.

December 21 1970”. De diskuterar hennes skolstudier: ”Ordföranden: Är ni skyldiga att läsa den judiska och kristna Bibeln eller Buddhistiska sutror?

Hai-jung: Nej. Varför skulle vi det?

Ordföranden: Hur skulle du kunna göra översättningar eller syssla med utrikes affärer om du inte studerat de judiskas och kristnas Bibel och Buddhistiska sutror?”

Han kritiserar hennes skolning också för att hon i den inte ha läst ”Drömmen om den röda kammaren” och Tu Fu. När hon undrar vilka problemhon skall lägga märke till i den dikten Färden mot norr och hur hon skall ”skydda sig mot dess inflytande” reagerar Mao: ”Ordförande: Du är alltid metafysisk.

Varför skall du skydda dig? Du bör gå djupt in i den och sedan komma upp ur den. Läsa den gång på gång men inte söka lära dig den utantill.”

Men sedan frågar han henne något jag tänkte på när jag gick i Dandakaranyas djungler: Har hon läst Pu Sonlings berättelsesamling? ”Den är värd att läsa.

Välskriven. Dessutom är räv-andarna varmhjärtade. De hjälper villigt människorna.”

Nå den samlingen på 500 eller så i pryd västlig mening helt oanständigt otryckbara ”spökhistorier” (i brist på bättre ord) från början av Qingdynastien finns inte på svenska. Men berättelserna lever djupt bland alla i Kina. När jag nyss gick med adivasimedlemmarna av Folkets Guerrilla Befrielsearmé gick jag i Dandakaranyas djungler. Där finns inte bara den malm och den vattenkraft om vilken den blodiga väpnade kampen nu står mellan adivasis – urbefolkning – och de stora multinationella bolagen och deras regering men det är också för var och en i Indien den mest centrala platsen i den mest centrala berättelse i den egna kulturen, den mörka skog i vilken Rama, Sita och Lakshmana vistades under tretton år. Det är denna kulturellt/ politiska dubbelhet Mao begrep!

Om allt detta tror jag vi kunde haft en diskussion som fört fram.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Lost in translation i juridikens värld

F

rån en översättare av en engelsk 1800-talstext fick jag en fråga: Hur bör man översätta det engelska uttrycket ”Magistrates”? Ett av ordbokens alternativ är ”fredsdomare”. Men av texten som ska översättas framgår att myndigheten eller myndighetspersonen, som dessutom var förlagd till det brittiska Indien, prövade mycket grova brottmål och till och med om mord. Det är ju knappast vad svensk läsare förväntar sig av en fredsdomare.

Vårt samtal fortsatte med att jag berättade att det i dag i England finns två typer av domstolar i första instans. Dels Magistrates Court som prövar tvistemål om mindre belopp och mål om inte alltför allvarliga brott. Dels Crown Court som tar hand om mål av större och allvarligare beskaffenhet. Dit hör självklart ett mål om mord.

Vid mina besök i engelska domstolar har skillnaden i status mellan de två slagen av domstolar framträtt tydligt. I Magistrates Court tycks ordföranden, ehuru juristutbildad, vara tillfälligt förordnad. Han tjänstgör civilklädd. Lokalen är dåligt upplyst och saknar fungerande ljudförstärkning.

En Crown Court däremot inryms i bättre lokaler med god belysning och modern ljudanläggning. Domaren uppträder i purpurkappa och peruk. Också partsombuden bär kappa och peruk.

Gissningsvis hade den brittiska kolonialmakten prioriterat export av den billigare

»

Översättaren och jag diskuterade vilket svenskt ord som är ett bättre alternativ än ”fredsdomare”. versionen av sitt rättsväsen till Indien, vilket skulle kunna förklara att Magistrates förekommer i den text som skulle översättas. Översättaren berättade att magistraten i Spanien är en förtroendevald person på det lokala planet som, utan att vara juristutbildad, hjälper invånarna med vissa enklare rättsliga mellanhavanden.

Under vårt samtal fick jag klart för mig att de barriärer som skulle bemästras av översättaren var åtminstone två till antalet.

Först en språklig. Men också en historisk barriär som rest sig mellan det förflutna och vår tid. Ett tredje hinder för att hos den svenska läsaren uppnå god förståelse av texten är skillnaderna mellan svenskt och engelskt rättsväsen i allmänhet.

Enligt uppslagsboken användes ordet ”magistrat” i Sverige fram till i vart fall slutet av 1940-talet som beteckning på de kommunaladministrativa funktioner som utfördes av rådhusrättens ledamöter i vissa städer. Magistraten skulle bl.a. övervaka att de kommunala organen inte

hoppade över skaklarna under utövandet av sitt självstyre. De hade också uppgifter som i dag ankommer på kronofogden. Översättaren och jag diskuterade vilket svenskt ord som är ett bättre alternativ än ”fredsdomare”. Att använda en nutida beteckning som ”tingsrätt” leder läsarens tankar helt fel. Inte heller ett ord som är samtida med den översatta texten, ”häradsrätt” till exempel, hjälper läsaren. I det koloniala Indien fanns sannolikt ingen nämnd med nio väderbitna bönder vid den engelske domarens sida.

Kanske kan ”magistratsdomstol” duga.

I dag är ju ordet magistrat ”ledigt” på svenska; det finns ingen funktion inom rättsväsendet eller förvaltningen som betecknas så. Ordet ger inte en svensk nutida läsare några felaktiga associationer.

I stället för att bibringa den svenske läsaren illusionen att han ”vet precis” vad som åsyftas, kanske översättaren någon gång bör förse sin text med en markör som signalerar att det handlar om något som är annorlunda och som läsaren inte förväntas veta något om. I jakten på det rätta ordet får i så fall målet att skapa god förståelse vika för behovet att undvika missförstånd.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Folkets kultur i Norberg wEn heldag med föreläsningar, musik och samtal. wNär?

Lördagen 13 november kl 10:30-18:00 wVar? Teaterbiografen, före detta Folkets Hus i Norberg wVilka föreläser?

Jan Myrdal: ”När gatan tog mediamakten” Lena Kallenberg: ”Böcker på jobbet – succé” Robert Nyberg: ”Hur mina bilder blir till” Arne Andersson: ”Från Folket till Folket” Yvonne Gröning: ”Kvinna – ordet är ditt” Ulf Lundén: ”Kultur och klass” Anita Helgesdotter: ”Kvinnobiblioteket i Norberg” Lars-Erik Lärnemark: ”På mörön så kuta vi häja te gruva” Dessutom: Samtal om hur vi skapar mötesplatser för Folkets kultur Musik och sång under dagen: Elinor Karlson och Malin Loman.

Robert Nyberg berättar om hur hans bilder blir till.

FRI ENTRÉ Mat och fika till självkostnadspris Arrangör: Folket i Bild/Kulturfront Västmanland-Dalarna i samarbete med Arbetarekommunen i Norberg, LO-kommittén i Norberg, ABF FagerstaNorberg, Bergslagens Folkhögskola och Norbergs kommun.

p-o tellander ordförande fib/k västmanlanddalarna

Nästa nummer kommer den 11 november. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägsstation KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45.

STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se