FiB 09 2014 by Folket i Bild Kulturfront

REPORTAGE

DET SJUKA SJUKHUSET

PÅ JOBBET Hemtjänsten inifrån: Minutjakt och påtvingat fusk HONDURAS Exklusiv intervju med expresidenten TUOMO HAAPALA Han gör staden till sin scen Folketibildnio201449 kr

Red.

Hur mår välfärden i dagens Sverige?

När denna tidning ges ut är det bara tre dagar kvar till den kanske viktigaste valdagen på länge i Sverige. Valet gäller vilken politik som ska föras i riksdag, landsting och kommuner de kommande fyra åren. På riksplanet är frågan om den sittande regeringen ska bli kvar och fortsätta med sin politiska linje i fyra år till eller om de måste gå – i så fall är frågan: vad kommer istället? TVÅ BORGERLIGA PARTIER, C och Kd, balanse-

rar till och från på fyraprocentsspärren, Feministiskt initiativ likaså. Sverigedemokraterna kan komma att få tio procent och en vågmästarroll. Fördelningen mellan S, Mp och V kan få stor betydelse vid regeringsskifte och förhandlingar om politik. Varje röst gör skillnad oavsett om den läggs på ett parti eller på en bojkott. I detta nummer lyfter vi fram två inrikespolitiskt viktiga välfärdssektorer; äldreomsorgen och vården och i och med detta arbetsmarknaden inom den offentliga sektorn. Perspektivet är dubbelt – vårdtagarnas och de anställdas. Kan det vara så att dåliga villkor för personalen också innebär sämre vård och omsorg för patienterna och de äldre? LÄS EN SKAKANDE skildring inifrån hem-

tjänsten i vår reportageserie På jobbet som har belyst arbetslivet ur olika vinklar under det gångna halvåret. Läs också om hur Akademiska sjukhuset, en mångmiljardverksamhet med tusentals anställda, är präglat av dålig styrning och brist. Det är andra delen i vår nystartade reportageserie Nils Holgersson, som ska ta pulsen på dagens Sverige. Vi har inte glömt utrikespolitiken. I detta nummer finns en exklusiv intervju med Honduras ex-president Manuel Zelaya samt texter om Ukraina, Afghanistan och Palestina.

stefan ljung, redaktör fib 2

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

Sverigebilden

Noterat

Krönika

JordenRunt

Krönika

Ukraina

Afghanistan

Palestina

Litteratur

Debatt

Recensioner

Skriftställning

Rätt&Rådligt

Medlem

43 12

Honduras: INTERVJU. Manuel Zelaya, expresident i Honduras, berättar exklusivt för Folket i Bild om kampen mot högerkrafterna.

Reportage: PÅ JOBBET. Läs om hemtjänsten inifrån – kvaliteten för de äldre och arbetsmiljön för personalen urholkas av den pressade minutjakten.

18 Intervju: STADEN SOM SCEN. Möt Tuomo Haapala, man-

nen bakom en rad stadsföreställningar – jätteprojekt med en politisk idé.

Krönika. Partierna gynnar sig själva DU HAR (KANSKE) just deltagit i ett demokratiskt val. Sve-

rige är ju en demokrati och valen anses som oantastliga. Men hur skulle det vara om utländska observatörer kom hit och inspekterade och följde de svenska allmänna valen? Påstår man att de svenska riksdagsvalen bygger på korruption och falskspel blir man betraktad som en dåre. Men låt oss se hur demokratiska våra val är! De politiska partierna öser varje år miljardbelopp till sig själva. Det är på alla politiska nivåer – riksdag, landsting kommuner. I riksdagen är summan 333 000 kronor per mandat. De största partierna får förstås mest, de minsta minst, allt efter storlek. Motiveringen anses vara att ”befästa demokratin”. MEN ALLTSEDAN partistödet infördes på 60-talet har par-

Nils Holgersson-reportage: DET SJUKA SJUKHUSET. Kika in bakom kulisserna på Akademiska sjukhuset i Uppsala och se en verksamhet i fritt fall.

40 Film: REALISM. Vilken sorts bilder som sköljs över oss i film efter film är egentligen de mest realistiska i betydelsen att de visar på en sanning?

tiernas medlemsantal sjunkit, partiaktiviteten försvagats, politikerföraktet vuxit. De politiska partierna som en gång var starka folkrörelser saknar idag medlemmar. Lite förenklat mobiliserade Socialdemokraterna arbetarklassen, folkpartiet medelklassen, bondeförbundet/centerpartiet bönderna och landsbygden och högerpartiet överklassen. Idag, vid en valframgång är det inte säkert att partierna ens kan tillsätta alla de nyvunna mandaten. Antalet politiskt valda politiker i Sverige är en bråkdel av vad det var för 50-75 år sedan. Den reform som skulle ”stärka demokratin” har alltså haft motsatt effekt. PARTIERNA SPELAR en betydelsefull demokratisk roll som

opinionsbildare och har en nödvändig uppgift i samhället vid de allmänna valen. De ger väljarna alternativ, kunskap och möjlighet att påverka, delta och ta ansvar. Så resonerar partierna själva, det vill säga makten. Men makten, var den än finns, har alltid en strävan att permanenta sitt maktinnehav. Det gäller oavsett om det handlar om Nordkorea, Sverige, USA eller Zimbabwe. Så vad skulle hända om partistödet avskaffades, över en natt. Skulle det demokratiska systemet dö ut, haverera? TVÄRTOM SKULLE det vitaliseras. Partierna skulle bli

tvungna att gå till folket och begära ekonomiskt stöd, i form av medlemsavgifter eller andra bidrag. Den politiska aktiviteten skulle öka… Ja, där har vi nog problemet. Den politiska aktiviteten bland folket skulle öka. Nej, det vill vi nog inte vara med om. Vi i de politiska partierna vill nog sköta politiken själva. peo österholm fib 3

Sverigebilden. FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44

FiB-noterat. Nu får det vara nog, sa skogen och slog om till rött.

Ännu ett steg mot Natomedlemskap

I Dagens Nyheter, DN, för en tid sedan, när ni läser detta antagligen för två veckor sedan, kunde läsaren ta del av rubriken Svenskt avtal med Nato på väg. Denna nyhet bedömdes vara värd en TT-notis på 15 rader. Avtalet som rubriken syftade på innebär, om det undertecknades, att Natos insatsstyrka ska öva på svenskt territorium och också kunna ingripa på svenskt territorium vid ett krisläge. Avtalet om värdlandsstöd innebär ett tydligt ytterligare steg närmare Nato. Ett regeringsbeslut måste följas upp av ett riksdagsbeslut, men redan i våras uttalade sig partierna i den gemensamma Försvarsberedningen för ett avtal. Detta enligt TT och DN. Är vi på väg mot ett Nato-medlemskap? Var finns debatten om detta? RED ILLUSTRATION mare toomingas

Valälskare – det finns ett liv efter 14 september Känner du att livet blir lite tomt när valet i Sverige är genomfört för den här gången? Att valspurt och valvakor ger en speciell sorts spänning? Misströsta inte. Det finns högintressanta val att följa utanför landets gränser. Ett sådant sker när vattenglasen knappt har hunnit städas bort från debattpodierna i Sverige. 18 september ska skottarna rösta för eller emot självständighet från Storbritannien. På samma sätt som maktpolitiker i Sverige försöker ja- och nej-sidan i stor utsträckning att vinna över väljare på sin sida med privatekonomiska argument. Ja-sidan hävdar att självständighet leder till mer pengar i plånboken för medborgarna. Nej-sidan hävdar istället att valet att stanna kvar i Storbritannien skulle ge just detta – mera pengar åt var och en. RED

Massdöd bland flyktingar vid Fästning Europa

I samma DN fanns en annan nyhet, denna gång bedömd till ett nyhetsvärde av en tioraders TT-notis med ursprung i en Reuters-text. I den fanns informationen att närmare 2000 människor i sina desperata försök att ta sig in i det relativa välståndets Europa från Afrika och Mellanöstern har drunknat i Medelhavet vid tröskeln till Europa. FN-organet UNHCR beräknar att 1889 människor har dött drunkningsdöden under sin resa till Europa hittills i år. RED fib 5

Reportage.

fib 6

OMSORG & UPPROR Anna jobbar i hemtjänsten där dagarna hackas sönder till noga kontrollerade minuter. Hon älskar att hjälpa de äldre men hatar hur tiden jagar henne. Ibland är hon för långsam, ibland för snabb, det är aldrig nog, det har blivit dags för ett uppror.

TEXT magnus zackariasson ILLUSTRATION carl krantz

nna är så stressad att fingrarna skakar när hon knappar koden på mobilen för att registrera nästa ärende. Hon står i en sval trappuppgång och pulsen dunkar. Det är en helt vanlig dag i hemtjänsten, inget speciellt alls. Hon ligger efter i schemat. Samvetet skaver. Förflyttningarna mellan vårdtagarna är svåra att fixa på utsatt tid. De ska ta fem minuter, exakt, oavsett om avståndet är femtio meter eller två kilometer eller om det åskar eller snöar. Hon klickar på appen ParaGå i sin Samsung och trycker ”KOM”. Nu har hon sextio minuter för att hjälpa en äldre dam att duscha och laga lunch innan hon ska trycka ”GICK” och hasta till nästa vårdtagare. Det är på minuten nuförtiden och marginalerna är små. Häromdagen hade hon tjugo minuter för en promenad med en man i rullstol. Tyvärr behövde han pinka fastän det inte stod på schemat, sådant händer, och när de äntligen kom ner till gatan återstod trettio sekunder av tiden. ”Ska vi gå åt vänster eller höger eller bara se på utsikten en stund?” tänkte Anna och rullade tillbaka mannen till lägenheten och låste om honom i hans ensamhet. Hon hatar det! Sedan ParaGå infördes tänker hon jämt på minuter … pengar … i stället för på hur hon kan hjälpa vårdtagarna. Ändå känner hon sig ständigt ifrågasatt av arbetsgivaren för att hon slösar med tid: kommer för sent! Går för tidigt! För länge! För kort! ANNA VRIDER OM nyckeln och går in i den gamla

damens ovädrade lägenhet. Hon vägrar tänka att hon är på väg till en kund och att hon är en resurs som levererar en tjänst. Hon är där för att hjälpa en människa

eftersom människan behöver hjälp. Hon tänker att det är viktigt, på riktigt, och älskar faktiskt sitt jobb, men kan inte strunta i reglerna och kollar alltid klockan samtidigt som hon hjälper pensionärerna att handla, laga mat, duscha, gå på toaletten eller bara pratar med dem och lyssnar på deras historier. Den gamla damens håglösa blick blänker till när hon ser Anna. ”Vad spännande och kul att det är du”, säger hon och undrar hur Anna har haft det sedan sist. Det är så tydligt att hon behöver någon att prata med. Hon går aldrig ut och har inga släktingar som hälsar på. Anna svarar lite kort. Hon vill inte att stressen syns och hejdar sig från att slita fram ugnsformar och kastrullar. ”Jag hade tänkt ringa dig för att be dig köpa med några bullar men jag vet ju att du har så bråttom”, säger damen. Anna ser henne i ögonen och sneglar på den vita väggklockan och tack för den! Nu slipper hon åtminstone fumla fram mobilen för att kolla tiden. Den gamla damen förstår ändå. ”Sätt igång med maten på en gång så hinner den bli klar när vi duschar” säger hon vänligt.

”Tyvärr behövde han pinka fastän det inte stod på schemat, sådant händer ..:”

NÄR LAXEN står i ugnen och potatisen puttrar vill

damen visa hur hon arrangerat om sina pelargoner i vardagsrummet. ”Det hinner vi inte!” tänker Anna men kompromissar och stannar till för en titt genom vardagsrummets dörröppning när hon leder damen till badrummet. Anna har blivit utskälld av pensionärer för att hon är för långsam och för snabb och för tyst och för glad men de flesta är bara tacksamma för att

fib 7

REPORTAGE aktivitet under hembesöket. Av hänsyn till pensionärerna brukar Anna smyga med knappandet på telefonen men ibland är det skönt att få berätta hur hon har det, i sin osynliga sele som rycker och sliter i henne. Anna tiger också om sin situation av rädsla för att någon pensionär ska nämna vad hon sagt till någon kollega som tjallar till chefen. Att klaga är mot reglerna och redan på anställningsintervjun förklarades hur företaget ser på lojalitet: ”Visst är det väl inte så att du skulle kritisera företaget inför pensionärerna eller prata om sådant du tycker är dåligt?”. PARAGÅ SKAPAR dessutom absurda situationer.

hon kommer. Ofta blir relationen personlig och kärleksfull och Anna tror att det beror på att hon möter de äldre i det allra mest privata; när de är nakna, sjuka, uppgivna, rädda eller när de berättar underbara och svindlande hemligheter från sina liv. Hon trivs verkligen med de hon hjälper men känner sig som en svikare som alltid har schemat i tankarna. I sju år har hon jobbat i hemtjänsten. Det var stressigt även förr, men då kunde hon skräddarsy besöken bättre efter pensionärernas behov. Nu, då dagarna hackas sönder i noga kontrollerade minuter, är det svårare. När Anna till exempel hjälper en kvinna med handling och social samvaro måste hon logga in och ut respektive fib 8

Vanligtvis stressar Anna så snabbt hon kan men ibland förväntas hon faktiskt fördröja arbetet. ”Ni är för kort tid hos pensionärerna, det är för lite timmar indragna” har chefen sagt och uppmanat Anna att dröja sig kvar hos vårdtagaren om hon blir färdig före utsatt tid, oavsett om det finns något att göra eller om tiden kan användas bättre hos nästa pensionär. Nyligen hjälpte Anna en kvinna med matlagning och blöjbyte. När hon var klar återstod åtta minuter av tiden. ”Vi ses”, sa kvinnan. ”Mmmm …”, sa Anna. ”Hej då”, vinkade kvinnan. ”Ska jag kanske vika din tvätt?” frågade Anna och kände sig som en idiot. Kvinnan såg ut att tänka likadant och eftersom tvätten inte behövde vikas och disken var diskad och städningen var avklarad så fick Anna gå. När det inte går att hålla sig kvar har chefen sagt att Anna kan lämna vårdtagaren utan att logga ur ParaGå och stanna just utanför ytterdörren. Där kan gps:en inte se att hon lämnat lägenheten och hon kan lugnt låta tiden rinna ut innan hon klickar ’GICK” och sprintar vidare. Så vill inte Anna jobba men hon vet att många gör det och det finns fler sätt att fuska. Om en pensionär ringer återbud fyra timmar före utsatt tid får vårdbolaget ingen ersättning men genom att hemtjänstpersonalen smyger hem till pensionären utan att ringa på dörren och klickar ”AVBÖJT BESÖK” fixar företaget full betalning

ändå. Detta gör Anna förbannad, inte bara för att företaget lurar pensionärerna och landstinget på pengar men för att kollegorna måste springa på låtsasärenden i stället för att göra något vettigt. NÄR DEN GAMLA damen är duschad och fin leder Anna henne till köket. Kvinnan har så mycket på hjärtat och Anna låter henne prata. När det är dags att gå backar Anna utåt hallen för att slippa avbryta damen men till slut tvingas hon klippa: ”Lilla vän, nu måste jag tyvärr gå.” ”Jag vet, jag vet, gud, nu måste jag vara tyst, jag vet att du har bråttom, jag ska inte prata så mycket, jag ska inte uppehålla dig.” De kramar om varandra och Anna lämnar lägenheten och stänger dörren och loggar ut och har fem minuter till nästa pensionär och tankarna löper: vilket jävla jobb … att behandla äldre människor som skit … miljarder i vinst … pajjade ryggar … utslitna knän … kollegor som gråter … ångest … sömnbrist … inga pengar … ingen status … inget att säga till om … bortglömda … hit når inte feminismen … FRAMÅT FYRA går Anna till kontoret för att lämna

in mobilen efter dagens sista ärende. Förr dokumenterades alla besök på kontoret och då hade hon och kollegorna någon halvtimma när de kunde snacka av sig arbetsdagen. Nu när allt sköts via ParaGå träffas de bara några få minuter och det känns som att Anna knappt har några arbetskamrater längre. Någon gång har hon beklagat sig över arbetsvillkoren hos chefen, inlindat och försiktigt, för att inte upplevas som för kritisk. Chefen har gett raka svar: ”Det är så här det ser ut” ”Nu är det så”. ”Det kommer av politiska beslut” Aldrig har han bett henne berätta mer om hur det är eller kan bli bättre och nu har hon tröttnat på honom, men hon vill agera, för om vissa politiska beslut skapade problemen så kan väl andra politiska beslut lösa dem. Ett tag tänkte hon gå med i Kommunal men eftersom de fokuserade på fördelarna med ParaGå och kändes allmänt sega så startade hon Hem-

tjänstupproret med några kollegor i stället. Det började med att de stannade upp för att prata med varandra igen, om hur de har det och hur det borde vara. Snart spred sig snacket och någon bjöd till knytkalas och de pratade ännu mer. Efter några gånger skrev de dagordning och protokoll och steg för steg strukturerade de sina tankar: vad är problemet? Vad vill vi? Vad kan vi göra? DE FORSKADE I hur allting hänger ihop, med

politikerna, tjänstemännen i äldreförvaltningen, vårdföretagen, facken, arbetarna och vårdtagarna. De bestämde sig för att sprida sin syn på saken och startade en sida på Facebook. Det gick så enkelt! Som om Sveriges hemtjänstarbetare väntat på att någon äntligen skulle säga ifrån och snabbt fick de hundra följare … 200 … 500 … 2 000 … 5 000 … och via sina följares vänner når de långt många fler. När Anna går hemåt efter jobbet är hon trött men upproret fyller henne med kraft, energi och övertygelse om att det kommer att bli bättre. Från hela landet ansluter fler och fler kvinnor och män, äldre, yngre, timmisar och fastanställda och Anna uppmanar alla att sprida upproret lokalt. ”Börja träffas och bara snacka … på jobbet … eller bestäm en dag.” Vissa kollegor säger att de inte vet riktigt var de ska börja. ”Det är inte svårare än att börja prata”, säger Anna.

”… snabbt fick de hundra följare … 200 … 500 … 2 000 … 5 000 … ”

VIA FACEBOOK sprider upproret historier från hemtjänsten och information om sina manifestationer och aktioner och exempel på vad som händer i landet, som i Sundsvall där hemtjänsten sägs vara på rätt väg efter att några kollegor sagt ifrån och numera är med och styr verksamheten. Det går framåt. Ordet sprider sig. De växer och samarbetar med andra vårdnätverk som Sjuksköterskor ryter ifrån, Inte under 24 000 och Socialistiska läkare. Tillsammans blir de starkare när de agerar för att ställa krav på nästa regering, oavsett färg. ■ ■ FOTNOT: NAMNET ANNA ÄR FINGERAT.

fib 9

PåJobbet.

Krönika.

Enkät vittnar om omänsklig arbetsmiljö

Varför är tiggarna så störande?

– Vilken känsla får du när du tänker på jobbet? – Härda ut, att jag måste härda ut. – Trötthet. – Ökad stress och oro, särskilt efter att vi började med ParaGå. – ParaGå känns förnedrande. – Glädjen finns inte längre. – Man känner inte att man gör ett bra jobb. Några svar på en av de frågor som ställdes till hemtjänstanställda i en enkät från Kommunals avdelning i Stockholm under våren. I enkäten deltog 637 personer från cirka 25 olika arbetsplatser. Svaren är karakteristiska för enkäten som helhet. Om personalens arbetssituation vittnar också följande uppgifter ur enkäten: Det finns förslag om rätt till heltid, men77 procent av de tillfrågade tror inte att de skulle orka arbeta heltid till 65. 73 procent har fått fysiska problem som rygg- eller ledvärk eller psykiska besvär som depression eller sömnproblem. 79 procent är mycket trötta eller helt slutkörda efter en arbetsdag. 75 procent tycker att de bara ibland eller sällan kan ge pensionärerna en god omsorg på schemalagd arbetstid. Bara 5 procent anser att de alltid har möjlighet att påverka planering och utförande av arbetet. Bara 7 procent har alltid tid på schemat för förflyttning mellan pensionärerna. Bara 15 procent har alltid tid att ta ut sin lunchrast. Systemet vilar på ParaGå. Enkäten visar att hemtjänstpersonalens arbetsvillkor är under all kritik och har förvärrats efter införandet av den moderna varianten av stämpelklocka, en mobilapp som i Stockholm heter ParaGå. ParaGå är ett program till mobiler och handdatorer där personalen ska knappa in när de kommer och går hos brukarna, dokumentera viktig information om besöket och där det dessutom syns på en gps-sändare var den anställda befinner sig under den tid som besöket ska pågå enligt schema. Personalens tidsrapportering i ParaGå anger antalet minuter som deras arbetsgivare ska ha betalt för, och hela löpande bandsystemet med dess minutjakt vilar på denna mobilapp och personalens rapportering. Kommunal i Stockholm anser att ParaGå inte är problemet utan hemtjänstens organisation och den snålt tilltagna biståndsbedömningen som dikteras av budgeten i stället för brukarnas behov. ParaGå har också fördelar genom att den dokumenterar problemen med otillräcklig schemalagd tid och andra uppgifter, som ger facket argument för dess krav på förbättringar och ökade resurser. TEXT BRITTA RING fib 10

Att ge pengar till fattiga rumänska romer som tigger på gatorna är mycket kontroversiellt, har jag börjat inse. Jag ger ofta pengar till tiggare, alla sorter, utan att fråga vad de tänker använda pengarna till. Deras uppenbarelse är i allmänhet nog för att visa att slantarna behövs. Har inte tänkt närmare på det. Inte förrän nu på försommaren, när jag i min favoritvänstertidning läste att vänstern av klasståndpunkt och solidaritet borde avstå ifrån att ge pengar till tiggare. Det vore att hemfalla åt simpel borgerlig tycka-synd-om-mentalitet. Det fick mig att börja tänka efter. Under sommaren har de rumänska tiggarna blivit allt fler och debatten allt hetare. Klart är att tiggarnas närvaro stör. Vi har å andra sidan förstått att det främst handlar om diskriminerade och utfattiga rumänska romer, som i första hand söker jobb men inte finner andra möjligheter än att tigga. Därmed kan de åstadkomma små men viktiga förbättringar i sina familjers liv. Klart är att hjälp behövs. EU-landet Rumänien måste utsättas för starka påtryckningar för att ta ansvar för sina medborgare. Men det löser inga akuta problem. Under tiden försöker tiggarna hitta platser där de kan ordna tak över huvudet och sova. Men de blir bortkörda och berörda kommuner vill inte anvisa alternativa lägerplatser. Tiggarna ska känna att de är ovälkomna. Själv har jag hamnat i diverse egendomliga debatter på Facebook. Där har deltagare ömsom hävdat att vi som ger pengar till tiggare bidrar till deras tidiga död, att pengar bara ska skänkas till människor som är ens släktingar eller vänner eller att det borde förbjudas att skänka pengar till tiggare. Gemensamt för alla kritiker är åsikten att tiggarna ska försvinna, på ett eller annat sätt. Andra EU-länder har varit handlingskraftiga och gått före med restriktioner och förbud. Varför är tiggarna så störande? Det borde ju vara enkelt: Här sitter människor som i yttersta fattigdom ber om hjälp till det allra nödvändigaste. Om jag inte hade haft turen att födas i Sverige kunde det ha varit jag. Att hjälpa en nödställd är en urgammal mänsklig självklarhet. Men de tiggande rumänska romerna påminner oss kanske med sin påträngande närvaro om att människor inte är lika mycket värda? I ett samhällsklimat präglat av arbetslinjen finns en djupt liggande moral, som delar upp människorna i närande samhällsmedborgare, som är nyttiga och gör rätt för sig, och tärande, som inte gör rätt för sig och mest är i vägen. Har tiggarna blivit en obehaglig påminnelse om fördomar som vi inte vill bli medvetna om? TEXT BRITTA RING

TEXT lisa forsberg

JordenRunt. VÄRLDEN

Elitreklambyråer vägrar hjälpa klimatförnekare

SYDAFRIKA/ISRAEL

Sydafrikaner i anfall mot Gaza kan få fängelse Sydafrikanska myndigheter kungjorde nyligen att sydafrikanska medborgare som väljer att tjänstgöra i den israeliska armén under väpnade konflikter som sommarens invasion av Gaza, riskerar att åtalas och dömas till fängelsestraff. En sydafrikansk medborgare från Kapstaden som för närvarande tjänstgör i den israeliska armén har redan blivit polisanmäld på initiativ av föreningen Action Forum in Support of Palestine, och föreningen har planer på att polisanmäla åtminstone fyra andra

individer, som också har deltagit i sommarens anfall på Gaza. Sydafrikas Regulation of Foreign Military Assistance Act gör det olagligt för medborgare att tjänstgöra i väpnade konflikter utanför landets gränser, såvida de inte fått försvarsministerns medgivande. Individer som har gjort sig skyldiga till brott emot lagen kan dömas till fängelse. Försvarsdepartementet har uppgivit till South Africa Independent att det inte har givit tillstånd för någon sydafrikansk medborgare att delta i Israels invasion av Gaza.

SYDAFRIKA/ISRAEL

Haag-domstolen utreder israelisk överste Även den internationella brottmålsdomstolen i Haag har tidigare övervägt att åtala sydafrikanska medborgare som har rest till Israel för att delta i anfall mot den palestinska civilbefolkningen. Överste Benjamin Davis, som innehar både sydafrikanskt och israeliskt medborgarskap och som tjänstgjorde under Israels invasion av Gaza i december 2008 och januari 2009, har tidigare löpt risk för att åtalas i Haag-domstolen, för att ha medverkat till krigsbrott. Benjamin tjänstgjorde som överste och juridisk rådgivare inom den israeliska armén. Haag-domstolen har inte tidigare väckt åtal mot soldater i den

israeliska armén, eftersom Israel inte har undertecknat Romfördraget, genom vilket den internationella brottmålsdomstolen i Haag etablerades. Sydafrika har dock undertecknat fördraget, och landets medborgare kan därför åtalas och ställas inför rätta i Haag-domstolen. Haagdomstolen började utreda Benjamins förehavanden efter att ha fått ta del av bevismaterial som samlats in av ett flertal sydafrikanska Palestinasolidaritetsorganisationer, bland annat en intervju på Bloomberg.com, där han berättade utförligt om hur hans roll som juridiska rådgivare inneburit att han varit delaktig i beslut om vilka mål den israeliska armén skulle anfalla.

Några av världens främsta reklambyråer har för första gången officiellt uttalat att de inte tänker arbeta med reklamkampanjer vars mål är att förneka att klimatförändringar finns, eller som syftar till att motverka olika former av miljölagstiftning. Uttalandena markerar en radikal förändring i fråga om inställning hos den mångmiljardindustri som skapats runt klimatförändringsförnekelse och lobbyarbete mot miljölagstiftning, och enligt brittiska Guardian kan det komma att få betydande effekter för de lobbykampanjer som har startats för att hindra USA:s president Barack Obamas försök att begränsa till exempel koldioxidutsläpp. Reklambyråer har under lång tid spelat en avgörande roll för att påverka miljödebatten, framfö rallt i fråga om klimatförändringar och möjliga sätt att bromsa dem, liksom olika typer av förbud och begränsningar av olika typer av utsläpp och miljöfarligt avfall, eller krav på att mer miljövänliga alternativ används inom olika typer av industri. Framför allt i USA har olika affärsintressen ofta anlitat reklambyråer för att utforma desinformationskampanjer avsedda att få människor att motsätta sig miljölagstiftning och andra regler som kan hota aktörernas affärsintressen, eller att låta bli att välja mer miljövänliga alternativ. Reklambranschen har därför blivit en viktig samarbetspartner för energibolag och andra inflytelserika aktörer som tjänar pengar på fossila bränslen och icke-restriktiv energipolitik. fib 11

Honduras.

Under sommaren arrangerades flera manifestationer över landet för att minnas kuppen, och de förvärrade orättvisor den nu orsakat.

fib 12

Frihandel i stället för demokrati Fem år har gått sedan högerns statskupp i Honduras, mot samhällsreformer som Sverige var med om att dra upp redan för 15 år sedan. Men från både svenskt håll och från EU prioriteras i dag det nya frihandelsavtalet framför att återställa demokrati och stabilitet i landet.

TEXT&FOTO joakim medin

lockan var fem på morgonen den 28 juni 2009, när Honduras president Manuel ”Mel” Zelaya vaknade i sitt sovrum. Han kunde höra ljudet av skottlossning och dörrar som sparkades in. Minuter senare bortfördes han av soldater, sattes på ett flygplan, och sändes i exil till Costa Rica iklädd bara sin pyjamas. Gatorna militariserades snabbt med soldater och pansarfordon, och timmar senare visade hans motståndare upp en förfalskad ”avskedsansökan” i kongressen. Därpå utsågs en betydligt mer konservativ president. – Det första jag tänkte var att Honduras hade återvänt till barbariet. Till det stora våldet från förr, säger Zelaya i dag, i samma sovrum i huvudstaden Tegucigalpa. Statskuppen i Honduras innebar ett abrupt slut på en ung demokrati, som uppstått först när armén kom under civil kontroll vid 1990-talets mitt. Dessförinnan saknas en demokratisk historia, och landet har sedan sent 1800-tal styrts av de två traditionella Liberala partiet och Nationella partiet. Båda två är genomsyrade av klientelism, pakter och djupa, lukrativa band till landets näringsliv. Själv kom Zelaya från en vänsterfalang i Liberala partiet.

MOTSTÅND. Men statskuppen mötte motstånd. Hundratusentals studenter, bönder, fackmedlemmar, intellektuella och revolutionärer samlades på gatorna månaderna efteråt, och fem år senare har två rikstäckande organisationer uppstått ur detta: Nationella Folkliga Motståndsfronten (FNRP) och

dess vänsterparti Libertad y Refundación (Libre). – Militärerna, högern och den ekonomiska eliten hade inte räknat med dessa konsevenser, att de sociala förändringsprocesserna inte går att stoppa, säger Zelaya, som i dag leder Libre. Statskuppen har ofta förklarats som den honduranska, konservativa samhällselitens reaktion mot Zelayas progressiva politik, som utmanade deras intressen. Hans höjning av minimilönen från 126 till 202 euro skapade stor ilska, liksom anslutningen 2008 till den latinamerikanska vänsteralliansen Alba. Men högerifrån har en förklaring av ”presidentbytet” 2009 varit att Zelaya ville förlänga sin egen mandatperiod, genom en konstitutionsförändring. En kopiering av vad den frukade Hugo Chávez gjorde i Venezuela, så avsättandet var helt rätt. Men några sådana ambitioner hade Zelaya aldrig uttalat. Hans parti hade dessutom redan utsett en ny presidentkandidat. DELTAGARDEMOKRATI. Dagen för kuppen skulle

dock en icke-bindande folkomröstning äga rum om ifall en extra, fjärde urna skulle användas vid valet i november samma år. Där skulle folket sedan kunna säga ja eller nej till huruvida en konstituerande församling kunde bildas, som kunde reformera grundlagarna – med rötter i 1900-talets diktatur. Kuppen satte stopp för detta initiativ. – Den fjärde urnan handlade om att ge folk ett inflytande de inte har i dag, om att skapa en deltagande demokrati. För att det ska finnas minsta

Det första jag tänkte var att Honduras hade återvänt till barbariet. Till det stora våldet från förr.

/Manuel Zelaya

fib 13

HONDURAS Hundratusentals människor anslöt sig till protesterna efter kuppen den 28 juni, då en icke-bindande folkomröstning egentlig skulle hållits.

chans för rättvisa i vårt samhälle måste maktförhållandena ändras. I dag gynnas bara samhällseliten. Folket måste få bestämma över de stora frågorna i det här landet, säger Zelaya. Sådan är framtidens demokrati, och folket kommer att fortsätta trycka på för att få den rätten, understryker han. Livsfarlig kommunism, ansåg hans motståndare. När den argentinska tidningen Clarin några månader efter kuppen intervjuade den de facto nya presidenten, Roberto Micheletti, sa han öppet att Zelaya avsattes för att han helt enkelt gick för långt vänsterut. Han blev kommunist, och ett hot. HÖGLJUDDA KRAV. Zelayas fjärde urna var en fort-

sättning på högljudda krav om fördjupad demokrati och reformer mot orättvisor, som civilsamhället ställt redan från tidigt 1990-tal. När superorkanen Mitch hade förött landet 1998 – med extrema materiella och humanitära kostnader – ansåg många detta vara chansen för att bygga upp Honduras till något mindre fattigt, mer deltagande. Dessa idéer blev också till internationellt fastslagna mål i ”Stockholmsdeklarationen”, den återuppbyggnads- och utvecklingsplan för det orkandrabbade Centralamerika som fastslogs 1999. Sverige var ledande bakom biståndsinitiativet, som skulle ”konsolidera demokratin och öka den statliga decentraliseringen med ett aktivt deltagande av det civila samhället”. Men få av dessa mål infriades, eller hörsammades av den honduranska staten. – Och mitt försök att göra något åt detta tio år senare slutade i att jag själv avsattes, förklarar Zelaya. Sida ansåg att korruption, maktmonopol och fib 14

brist på reformvilja hos de verkliga makthavarna, som enbart representerar eliten förklarade misslyckandet. Men det har också ifrågasatts vilka möjligheter landet över huvud taget haft att följa målen. John Booth, professor i statsvetenskap i USA, säger att reformerna hindrades på grund av att återuppbyggnadspengarna till Honduras till stor del var lån från traditionella kreditinstitut. 4,4 miljarder dollar ströks också från statsskulden, men alla dessa favörer kom med krav om anpassning efter en nyliberal modell. Det innebar massiva utförsäljningar, privatiseringar, uppsägningar, bantade offentliga utgifter och ett slut på statliga subventioner. Staten berövades därför många verktyg för att kunna genomdriva sociala förändringar, samtidigt som många medborgare kastades ut i den informella sektorn och en djupare fattigdom. STÖRTADES. När regeringen Zelaya med anhäng-

are sedan försökte vända utvecklingen, och sträva mot Stockholmsdeklarationens mål, störtades de. Samma slutsats har Jan Robberts dragit. Han var Sidas biståndsråd i landet under kuppen och byggde upp ramarna för biståndsarbetet i enlighet med 1999 års mål. – Det som ledde fram till kuppen var att fattiga människor krävde ett ökat politisk inflytande, vilket i sin tur var en följd av ett demokratiskt gräsrotsarbete. Så förklarade Robberts i december efter kuppen, när Sida meddelade om sin utfastning av biståndsarbetet i Honduras. UNDER ATTACK. För svenska UD svängde i sitt för-

hållande till Honduras, och i sitt engagemang för sociala reformer. Stockholmsdeklarationen var ett bra initiativ, men tillkom i en tid när regeringens färg var röd. 2007 meddelade regeringen Reinfeldt att Honduras var ett av de trettiotal länder där biståndsarbetet skulle skrotas. I en avslutande rapport 2011 skrev sedan Sidas personal om UD:s ”bristande intresse” för landet, och för projekten på plats. En kommentar kom dock i januari i år, när Carl Bildt utfrågades av Vänsterpartiet i riksdagen hur han och Sverige avsåg att bidra till en demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter i Honduras – under hård attack allt sedan 2009. Svaret blev att respekten för demokratin skulle kunna stärkas efter att EU:s frihandels- och associeringsavtal helt börjat gälla. Andra lösningar fanns inte. Detta ekonomisk-politiska avtal har kritiker flera gånger hänvisat till som orsak till både EU:s

och Sveriges märkliga Hondurasposition. I november 2013 var det val i Honduras. Det kantades av åtskilliga rapporter från människorättsgrupper och opposition om fusk, hot och oegentligheter. De krävde utredningar. Även EU hade en observationsgrupp på plats, som såg detta. – Vi kände till brister, och visste att röster och valfunktionärer hade köpts, säger Pär Sköld i dag, som var svensk långtidsobservatör i EU-gruppen. EU valde dock ändå att godkänna valresultaten, och ett oförändrat fortsatt styre av Nationella partiet. Även österrikaren Leo Gabriel ingick i EUgruppen, och sa sedan att det var politisk-ekonomiska orsaker som fått unionen att agera på detta sätt. Djupa förhandlingar om frihandelsavtalet pågick mellan Centralamerika och EU, när statskuppen gjorde att hela projektet fick frysas. Efter tid, möda och förlorade pengar var det viktigare att visa en bra bild av Honduras och implementera frihandelsprojektet, än att vänta på en bättre demokratisk situation. Den kommer i stället senare, tillsammans med frihandelns djupare relationer till EU, lugnade Carl Bildt. FRIHANDEL FÖRST. Även tidigare har utrikesministerns parti haft en märklig hållning kring Honduras, och dess demokratifråga. Omedelbart efter kuppen inleddes en period av nedstängda regimkritiska medier, upphävda fri- och rättigheter, ”försvinnanden” och mord på kuppmotståndare, ihjälskjutna demonstranter och politiskt förtryck. Fem månader av detta fick både FN, Alba, OEA/OAS, Unasur och Carter Center att utebli med observation när kuppregimen arrangerade val i november 2009. Fria och rättvisa val var inte möjliga, förklarades det. På plats som valobservatörer var dock de två moderata riksdagsmännen Oskar Öholm och Christian Holm, som godkände valet och förklarade att det lade grunden till ett ”mer stabilt och demokratiskt Honduras”. Honduranerna ville inte ha någon Chávez eller Lukasjenko som ledare, sa Holm, och nu behövde omvärlden erkänna valet. – Det är viktigt inte minst för de allra fattigaste och mest utsatta invånarna. Det honduranska folket förtjänar en demokratiskt vald och demokratiskt ledd regering. […] Förhoppningen är nu att Honduras möjligheter till tillväxt och ekonomisk utveckling förbättras så att förutsättningarna för en ökad levnadsstandard för landets invånare förbättras, bloggade Holm då. Och strax efteråt godkände EU även detta första val, efter statskuppen, som gjorde att för-

Expresident Mel Zelaya avsattes i statskuppen 2009. I dag leder han det nya vänsterpartiet Libre, men undrar var uppmärksamheten från omvärlden tagit vägen.

handlingarna om frihandelsavtalet kunde påbörjas igen. 2014 kandiderar Holm på nytt till riksdagen, och sitter med i både utrikesutskottet och i OSSEdelegationen som värnar mänskliga rättigheter och demokratiuppbyggnad. I dag står han ännu fast vid sin syn, och anser att avsättningen av Zelaya blev korrekt hanterad. – Han ville göra precis som Hugo Chávez. Holm säger att han i övrigt är dåligt uppdaterad om huruvida ett mer stabilt och demokratiskt Honduras har framträtt sedan valet han övervakade. HÖGSTA VÅLDSNIVÅN. Tillbaka i sängkammaren

tycker expresident Zelaya verkligen inte så är fallet. – Honduras har sin mest skuldsatta regering i historien, sina högsta nivåer av våld, kriminalitet och mord i historien. Vi har gått in i en tyrannisk, diktatorisk process och det finns verkligen inte någon demokrati. Gräsrotsrörelsen FNRP har rapporterat runt 300 egna, mördade anhängare. Ett femtiotal ”försvinnanden” har skett, och över 100 bondeaktivister, mer än 30 journalister och 70 advokater har mördats. Libres samtliga 21 partizoner i huvudstaden är döpta efter egna martyrer. Honduranska människorättsförsvarare knyter vissa av morden till den organiserade brottsligheten i landet, men andra – som följer samma mönster – till den konservativa elitens motstånd till samhällsreformer. Och sådana är oerhört nödvändiga i Latinamerikas näst fattigaste land, menar Zelaya. Han beklagar att uppmärksamheten från 2009 nu verkar lysa med sin frånvaro, trots att landet sedan dess gått in i en extremt förvärrad situation. – Mitt hopp ligger i att resultaten av folkets kamp dyker upp någon dag. Det spelar ingen roll när, eller vilka uppoffringarna är. Vi kan förlora våra liv i detta, men kampen kan inte dö. ■ ■

Vi har gått in i en tyrannisk, diktatorisk process och det finns verkligen inte någon demokrati.

/Manuel Zelaya

fib 15

Krönika. Sverige har blivit som alla andra rika industriländer, skriver Pierre Gilly. Det på vissa sätt mytiska folkhemmet har bytts mot ett land där en arbetslöshet på 8 procent, som tidigare skulle ha klassats som massarbetslöshet, har normaliserats.

Som alla andra

TEXT pierre gilly

är jag växte upp var Sverige ett unikt land. Ja, så brukar det heta. Trots att bilden av det svenska folkhemmet alltid har varit något av en myt var det ändå sant. När andra rika industriländer hade en arbetslöshet på upp till 10 procent var den 2, 3 procent hos oss. Sverige hade världens lägsta arbetslöshet. Steg den upp till 3,5 procent skakade vår självbild. Vi hade en generös a-kassa, en pålitlig sjukförsäkring, och studiemedel det gick att leva på. Jag vet, jag reste runt i världen för mitt. Hur har du råd att bo på South Gate Tower, undrade en skeptisk passpolis på JFK hösten 1990. Hur finansierar du dina resor undrade en annan när jag för tredje gången reste in i USA 1991. Jag sa något om börsen och mamma för de hade aldrig trott mig om jag hade sagt att det var ett frikostigt studiemedel som alla studenter fick.

FÖR MÅNGA VAR folkhemmet en del av den nationella identiteten. Sverige var landet med ytterstfåmarginaliserademänniskor.Vivarintebara informella och duade varandra. Vi var världens mest jämlika land. Jämlikhet var svenskt. Sverige var välskött. SAMTIDIGT VILAR den traditionella skildringen av

det socialdemokratiska folkhemmet i hög grad på en myt. Dess försvarare hävdar att staten tar från de rika och ger till mindre bemedlade. Ska man tro vänstern lever vi, eller levde vi, i en Robin Hoodstat. De borgerliga tycker att det är en idealiserad bild. Robin är bara en tjuv som tar ifrån hårt fib 16

arbetande människor deras pengar och ger till latmaskar. EGENTLIGEN HAR ingen rätt. Sanningen är inte ett medelvärde av två lögner. Av de 6,8 miljoner kronor som man i genomsnitt betalar i skatt under ett liv får man tillbaka mer än fyra femtedelar av pengarna, visar beräkningar från finansdepartementet (Se tidskriften Välfärd Nr 3 2005). Det är bara 18 procent av skatterna som omfördelas. Staten är mycket mer en spargris än Robin Hood. Via staten finansierar vi det vi behöver när vi är för unga eller gamla eller sjuka för att själva kunna betala det. Under en livstid går det ganska jämnt upp. Välfärdsstaten fungerar som ett försäkringsbolag som åtar sig sådant som privata försäkringsbolag inte klarar av. Välfärdsstaten är oumbärlig för att ekonomin ska fungera. ALLIANSPARTIERNA VILL naturligtvis inte förklara

att det är deras egna väljare som finansierar det mesta av skattesänkningarna. De marginaliserade svaga grupperna i samhället drabbas hårdast av neddragningar, men större delen av skattesänkningar finansieras av medel som skulle ha gått tillbaka till medelklassen. Även alliansens väljare drabbas av försenade tåg, eländig skola och dysfunktionell hemtjänst. Det de får i handen nu förlorar deras barn, föräldrar eller de själva när de blir sjuka eller arbetslösa. Sedan 20 år fungerar folkhemmet allt sämre. Arbetslösheten steg från 1,7 procent 1990 till 8,2 procent 1993. Den sjönk till 6 procent under

Via staten finansierar vi det vi behöver när vi är för unga eller gamla eller sjuka för att själva kunna betala det. Under en livstid går det ganska jämt upp.

/Pierre Gilly

Göran Persons sista år men är nu uppe i 8,5 procent. Det borde vara chockerande siffror, men som vi tycks nu ha vant oss vid dem. Under Göran Perssons tid konstaterade allianspartierna helt korrekt att vi hade ”massarbetslöshet”. I dag är de ganska nöjda med siffrorna. Sin surrealistiska logik trogen anser regeringen Reinfeldt att 8är mindre än 6. DET VAR Ingvar Carlsson som övergav den fulla sysselsättningens politik och i stället började prioritera inflationsbekämpningen. Arbetslösheten permanentades sedan under Carl Bildts tre år i Rosenbad. Bildt gjorde, med socialdemokratins goda minne, Sverige till ett normalt land med massarbetslöshet. Bildts skolminister, Beatrice Ask, lanserade friskoleformen som har gnagt sönder den svenska skolan. Det har alltid rått ett slags konsensus inom högern om ekonomin om de stora övergripande frågorna. De borgliga regeringarna 1976–82 prioriterade den fulla sysselsättningen drev en mer socialdemokratisk konjunkturpolitik än vad gamle finansministern Gunnar Sträng hade ansett lämpligt. NU ÄR VI INNE i en ny period av konsensus. Socialdemokraterna och de borgerliga har kommit överens om en nyliberal politik. Den nya politiken institutionaliseras genom reformer som har minskat de folkvaldas manöverutrymme. Sedan Riksbanken gjordes självständig kan regeringen inte längre påverka ekonomin med hjälp av räntan. Budgetlagstiftningen har reglerat den finanspolitiska processen på ett sätt som sossarna aldrig hade accepterat på sjuttiotalet.

Man har ändrat kommunallagen så att driften av äldreomsorg nu kan läggas ut på privata företag. Ja, det är rent av ett lagbrott att driva viss kommunal verksamhet i offentlig regi: man måste sälja ut till lägstbjudande. Ett av de mer absurda besluten var att det offentliga nu måste fondera medel till framtidens pensioner. Det ledde till att landstingen i början av 1990-talet tvingades göra sig av med personal som egentligen behövdes. DE HÄR BESLUTEN framställdes som opolitiska

trots att de i själva verket bara gjorde traditionell socialdemokratisk politik olaglig. Varför, kan man fråga sig, måste vi plötsligt fondera medel till framtidens pensioner? Varför har vi inte en lag som kräver att vi även måste fondera medel för framtidens skolväsende eller försvar? De här besluten har var för sig haft större betydelse för vanligt folks vardag än EU-medlemskapet, men någon folkomröstning om dem har vi inte haft. Frågan är hur många som ens är medvetna om att Riksbanken är självständig, av budgetlagstiftningen av den nya kommunallagen och hur det påverkat Sverige. Inte minst när det gäller sysselsättningen. NÄR NÅGRA STATSVETARE i mitten av 1990-ta-

let tittade på antalet partiledardebatter som har ägnats åt samhällsekonomi eller sysselsättning framkom ett tydligt mönster. I de val som har föregått av de största politiska förändringarna fick jobb och samhällsekonomi minst uppmärksamhet. Det ligger en tjock filt över den ekonomiska debatten i Sverige. Det svenska folket, är som Fredrik Reinfeldt skrev i en bok, ”Det sovande folket”. ■ ■ fib 17

Intervju.

fib 18

Musikern Tuomo Haapala, känd för sina unika ”stadsföreställningar”, har samlat bakgrunden till sina föreställningar i en bok Staden som scen. Utmärkande för Haapalas föreställningar är att ortens befolkning och föreningsliv är huvudaktörerna. Fib/K har intervjuat en särling i det svenska musiklivet.

Staden är en scen för Haapala » U TEXT peo österholm FOTO eva wernlid & per wichmann

nder en promenad över Strömbron vid Norrström i centrala Stockholm bankar Tuomo Haapala lite förstrött på broräcket. Räcket ger olika klanger och för musikern Haapala föder räcket genast en räcka idéer. Norrström blir plötsligt en teaterscen. Räcket kan skapa musik. Och på ena kortsidan Operan, på motsatt sida Stockholms slott. Kunde man få Operan att öppna sig ut ”mot folket”? Kunde man få vaktparaden, den beridna, att marschera uppför Lejonbacken, belyst från sidan med skuggorna mot slottets fasad? Detta var 1991. Haapala gick till Vattenfestivalens ledning med synopsis i handen och presenterade sin idé. Ledningen nappade direkt som en nors i Norrström. INTENSIVA REPETITIONER. På Vattenfestivalen ett

år senare ges den första stadsföreställningen, en engångsföreställning med 30 000 åskådare runt kajerna. Men vad var det de fick se? En happening, en företeelse som vara vanlig på 1960-talet? Nej, den som vill sortera in Haapalas stadsföreställningar i ett fack får det svårt. En Haapaling kanske? – Knappast en happening, säger Tuomo Haapala. I en happening kan, för att inte säga bör, helt oförutsedda händelser inträffa. I Haapalas föreställningar arbetar man minutiöst med förberedelser. Föreställningen vid Norrström blev bör-

Haapala ser sina föreställningar snarare som en utvidgning av bygdespelet men mera vildsint, mera fantasifullt, för att inte säga fantastiskt. jan på en lång rad föreställningar med mottot ”Staden som scen”, över hela Sverige men även i Norge och Finland. Haapala ser sina föreställningar snarare som en utvidgning av bygdespelet men mera vidsint, mera fantasifullt, för att inte säga fantastiskt. En huvudpoäng är att involvera folkrörelser, föreningar men även myndigheter, till och med brandkåren om så behövs. Det blir en föreställning som av praktiska skäl bara kan ges en gång. Däremot repeteras det intensivt lång tid i förväg. Vid den första föreställningen på Vattenfestivalen skulle som exempel dykare från Stockholms grodmansskola dyka upp ur vattnet och sjunga. Repeterade gjorde man i skolans inomhusbassäng, sedan i Rålambshovsbadet och till slut en generalrepetition i Norrström. MINUTIÖST. Själv åkte Haapala upp till barn-

domshemmet i Tornedalen och prövade hur röster kunde bära över forsande vatten där Kukkolaforsen fick vara Norrström. Så minutiöst har man gått till väga även i de efterkommande projekten.

fib 19

INTERVJU

Jag ser föreställningarna som en politisk gärning. Vad människor kan åstadkomma tillsammans, det håller på att gå förlorat. Det handlar om den där gemensamma kraften, det uppstår en känsla av att man är med om någonting. Bygde- och arbetarspelen är nästan helt byggda på amatörer. I motsats till till exempel Enskedespelet använder Haapala även professionella medverkande – skådespelare,poeter och musiker – mest olika frilansmusiker men även operasångarna vid Norrström, symfoniorkester som under kulturhuvudstadsåret i Helsingfors, en pilot i Norrköping, brandmännen i Dannemora, vaktparaden i Stockholm … BORTOM STORSTADEN. Föreställningarna har en

klar politisk dimension. Det är ofta kommuner och orter utanför storstadsområdena som vill profilera sig, visa att de finns, locka till sig företag och nya invånare, öka skattekraften. Då hör de av sig till Tuomo för att höra om det går att göra en stadsföreställning och anslår ansenliga summor om svaret är ja. Sedan 1992 har det blivit cirka 25 – Norrköping, Kalmar, Pajala, Vänersborg, Halmstad, Helsingfors … Fantasin har blommat ut och stadsföreställingen har fastnat i invånarnas sinnen. TRAVERSER. Till Helsingfors inbjöds Haapala

– Knappast en happening, säger Tuomo Haapala om sina stadsföreställningar.

Men vilka skulle spela på Strömbrons räcken? Arbetsförmedlingen ställde upp och betalade två månadslöner till 15 musiker. OMTALAD. Några år senare hörde Östhammars

musikvecka av sig och ville att Haapala skulle göra något. Det resulterade i hans kanske mest klassiska och omtalade föreställning, Eld i berget. Teaterscenen var gruvlaven vid Dannemora gruva, som då just hade lagts ner. Eld i berget blev en föreställning som invånarna i norra Uppland talar om än i dag. De medverkande var en salig blandning av före detta gruvarbetare, nyckelharpor, brandmän, folkdansare (som kom in på ”scenen” skjutsade på motorcyklar) med flera. – Cirka 10 000 personer har medverkat i föreställningarna. fib 20

i samband med kulturhuvudstadsåret. Det gäller att hitta rätt plats för föreställningen. I Helsingfors tittade man bland annat på Olympiastadion men fastnade till slut det varv där världens största fartyg byggs, en utmärkt spelplats som tillfredsställer Haapalas säregna scenografikrav. Eftersom det var semesterstängt var det bara att tåga in. Ett femtiotal varvsanstälda anmälde sig som frivilliga till föreställnngen trots att de hade semester. Att ha tillgång till dessa möjliggjorde bland annat att man med hjälp av två av varvets traversförare kunde få en symfoniorkester komma flygandes i varvets gigantiska traverser, en bild som nog publiken ännu har på sina näthinnor. Finns det inte risk att något går fel i en föreställning som bara ges en gång? Jovisst, men det är som sagt inte en happening utan vi har långa förberedelser. Allt måste kollas noga. Man får inte riskera människors hälsa. BANDYARENA. Att hitta rätt spelplats är det inte minst viktiga. I bandystaden Vänersborg 2009 föreslogs först hamnen tills någon sade att vad gör vi om det regnar. Då flyttade man in i den nya

bandyarenan – bandybalett, pimpelfiske på den konstfrusna isen (jo, det blev napp). Vänesborsföreställnngen blev ett bra exempel hur stadens historia kan fås att passera förbi – Birger Sjöberg förstås, tändsticksfabriken (klockspel på flera meter höga tändstickor), bandymatch med enbart två bandyklubbor, (som vardera vägde 100 kilo). Hela Vänersborgs föreningsliv var engagerat och som alla förstår är det omöjligt att i ord beskriva det Vänersborgsborna fick se. INSPIRATION. – Det finns ingen aktiv regionalpo-

litik i Sverige. I Norge är det helt annorlunda. Jag reser runt och håller inspirationsföreläsningar. Det kan handlar om ett jubileum, en stad som fyller år, då plockar man fram stadens historia, försöker inspirera folk att gå ihop. Tuomo Haapala är kritisk till kultursponsring. Vid den första föreställningen 1992 på Vattenfestivalen var Stockholm Energi huvudsponsor. Men det var på den tiden bolaget hade

som uppgift att förse stockholmarna med billig el och gas. Det var en politik som moderaterna inte gillade så några år senare sålde de företaget. Kommer man med en idé som är för kommersiell, för jippobetonad blir det nej från Haapala. Min ambition som fri konstnär är att medverka till att invånarna i en stad får en kreativ, kulturell upplevelse utan tvång till konsumtion.

Det gamla industrilandskapet intill Motala ström i centrala Norrköping var scen i en av Tuomo Haapalas stadsföreställningar 1998.

STADEN SOM SCEN. Nyligen kom Haapala ut med

en diger bok på det lilla förlaget Mormor – Staden som scen – samarbete och fantasi med presentationer och bilder – av samtliga föreställningar. I boken citerar han förre finansministern Ernst Wigfors: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnesjuka.Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt – dansa.måla, sjunga, ja, vad ni vill. Frihet.” Kan du tänka dig Anders Borg säga något sådant? ■ ■ fib 21

Ukraina.

Ukrainarapporteringen usel i svensk press TEXT lars drake

Svensk press har grovt misskött sin uppgift att informera om utvecklingen i Ukraina och underlåtit att ge en rättvisande helhetsbild av konflikterna. De just nu pågående flyktingströmmarna tillhör de största som sammanhänger med en väpnad konflikt i efterkrigstidens Europa. Den humanitära situationen är mycket allvarlig med många döda och skadade.

på vilken källa man förlitar sig på. Enligt FN har minst 2 000 dödats och 5 000 skadats. Uppgifter från Donbassidan tyder på väsentligt fler dödade. Sådant borde ge stora rubriker och helsidesartiklar i ansvarsfulla tidningar, inte bara notiser som baseras på korta rapporter från TT.

nder tiden Maidanprotesterna pågick rapporterades det dagligen, men nu när det krigas i de östra delarna är rapporteringen mer sporadisk trots att mer än tjugo gånger så många har dödats. Information från den ena sidan dominerar helt i svensk press. För att förstå en konflikt måste man försöka förstå motiven som de inblandade parterna har. Båda sidor har intresse av att överdriva sina egna framgångar och den andra sidans övergrepp. Att då bygga på uppgifter från ena sidan är förödande och allmänt dålig journalistik.

na är civila som en följd av den ukrainska militärens flygbombningar, artillerield och rena massakrer på civila utförda av främst Högra sektorns fascister. Bostadsområden, skolor, sjukhus och kyrkor har beskjutits. På regeringssidan är det i stor sett bara stridande som har dött eller skadats. Rebellerna har inte skjutit en enda missil eller granat mot Kiev eller någon annan stad utanför ”sitt eget område”. De folkrättsbrott som den ukrainska militären, inklusive nationalgardet gjort sig skyldiga till är väl dokumenterade, men nämns i stort sett inte i svensk press. Rebellerna har också haft betydande förluster. Fördelningen av döda på olika kategorier kan förklaras av att rebellerna slåss mot soldater och flygplan som har trängt in på de områden som de anser tillhöra den nya staten i Donetsk- och Lugansk-områdena. Uppgifterna som lämnas i svensk press tas i stort sett bara från USA, EU, regeringen i Kiev, Ryssland och ”folk på gatan”. Uppgifter som lämnas av rebellerna lyser i stort sett helt med sin frånvaro.

UNDERMÅLIG. Informationen och förklaringarna

som ges i svensk press är så undermåliga att de som vill förstå vad som pågår måste gå till kvalitetspress i andra länder eller själv söka och sammanställa uppgifter från diverse källor på internet. Man bör lyssna på alla sidor, men utgå från att delar av det som läggs fram är tillrättalagt för ett visst syfte, eller annorlunda uttryckt propaganda. Det ges dagliga rapporter från Donbass som det i stort sett aldrig refereras till i svensk press, trots att de håller en bättre kvalitet än dem som kommer från Kiev. Som har vidarerapporterats av FN:s flyktingorgan, UNHCR, hävdar Ryssland att minst 700 000 flytt ur Ukraina till Ryssland. Internt i Ukraina finns det åtminstone 117 000 flyktingar. Uppgifter om antalet döda och sårade varierar beroende fib 22

CIVILA DÖDA. Många av dödsoffren i Östra Ukrai-

MÅNGA INBLANDADE. I konflikten i Östra Ukrai-

na finns två direkta parter, regeringen i Kiev och rebellerna i Donbass. Bakom regeringen i Kiev står USA/Nato och EU. Bakom rebellerna står eventuellt Ryssland. Kievregeringen har fått militärt bistånd från USA, Polen, Kanada och några ytterligare länder. Individer med ryskt medborgarskap

och en grupp serber deltar i striderna på Donbassidan och det har sannolikt smugglats in en del vapen i Ukraina från Ryssland. Nazister från bland annat Sverige deltar på Kievsidan, då i Nationalgardet som bland annat består av folk från Högra sektorn, det vill säga dem som med våld tvingade bort president Janukovitj. Det har påståtts, men inte bevisats, att Ryssland har gett stöd i form av soldater och material. Det har på sin höjd funnits små notiser om de soldater som gruppvis har lämnat Kievsidan till förmån för Donbassidan och då även tagit med sina vapen. Detsamma gäller de omfattande protester som pågått mot mobilisering av soldater i västra Ukraina som ska slå ner upproret i östra Ukraina. Det är lätt att förstå att människor som i och för sig är lojala mot regeringen i Kiev inte vill delta i kriget mot sina landsmän/före detta landsmän i de östra delarna. DÅLIG KOLL. Det har skrivits om att Kievsidan har

tagit några områden som behärskats av rebeller, men inte om att rebellerna har tagit tillbaka dem igen. Det har inte skrivits om att stora arméenheter har slagits ut och att några är inringade och i praktiken oskadliggjorda. Rubriker som ”Ukrainarebeller nästan omringade”, i Aftonbladet 3/8, är på något sätt symptomatiskt för den dåliga koll svenska tidningar har. Landgränsen till Ryssland behärskas i stort sett helt av rebellerna och betydande framgångar hade gjorts på den fronten dagarna före. Donetsk och Lugansk beskrivs som separatisternas sista fästen som snart kommer att besegras, bland annat av Bernt Sundström i SVT den 15/8. Samtidigt kommer det rapporter (men inte i svensk press) om att den ukrainska armén har mycket allvarliga problem med avhopp, bland annat av 700 soldater den 3 juli nära Donetsk och pansarkolonner som blivit utslagna. När drygt 400 soldater och gränsvakter lämnade sina vapen och gick över gränsen till Ryssland rapporterades det undantagsvis i svensk press, men inte att 150 valt att strida på rebellsidan. HELHETSBILD. Utan denna typ av uppgifter kan

man inte ge en korrekt helhetsbild av situationen i Ukraina. För att förstå konflikten måste man inse att det är många parter och intressen inblan-

Balans är en bra grund för kvalificerad analys som läsarna själva kan ta ställning till.

dade. USA/Nato, EU, Ryssland, obetalda gasleveranser, gasfyndigheter, oligarker, fascistiska och nynazistiska grupper och ett sedan gammalt djupt delat land. En del av den här komplexiteten diskuterades i pressen under Majdanprotesterna, men nu när ”de goda” har tagit makten letar man inte efter fel och problem längre. När Donbasstyrkorna skjuter ner stridsflygplan som har bombat civila områden ses det inte som försvar utan det kopplas ihop med nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet. Kan de skjuta ner det ena kan de säkert skjuta ner det andra verkar ”logiken” vara. Behandlingen av historien om det malaysiska planet som störtade i östra Ukraina är symptomatiskt. I början uttalade Carl Bildt att det var rebellerna som var skyldiga och svensk press ifrågasatte inte på allvar den bilden, utom möjligen att en del inlägg lade skulden på Ryssland. När senare indicierna till övervägande del pekade ut Ukraina som ansvarigt tystnade den svenska pressen. BALANS EFTERLYSES. I SvD den 15 augusti efter fyra

månaders strider och några veckors offensiv riktad mot storstäderna Donetsk och Luhansk: ”Det är egentligen ett mysterium att ukrainska armén fortfarande inte har intagit Donetsk och Luhansk.” Ja, det måste det vara för dem som bara lyssnar till vad som rapporteras i Kiev. De som följt de dagliga rapporterna från rebellsidan är inte förvånade. Sammantaget har svensk press svalt eller medvetet förmedlat den bild som USA/Nato och Kievregeringen vill att vi ska tro på. Det finns ingen anledning att i stället ge en lika ensidig bild till förmån för rebellerna, Ryssland eller någon annan part. Balans är en bra grund för kvalificerad analys som läsarna själva kan ta ställning till. Det är slående att inte ens tidningar som borde ha en rapportering som är mer fri från västvänlig propaganda, som till exempel ETC, lyckas förmedla en balanserad bild. ■ ■ fib 23

Sverige.

Nils Holgersson flyger över landet igen i FiB/K:s reportagesatsning Fib/K: Vad är syftet med att göra resan en gång till? NH: För att se hur Sverige har utvecklats sedan Selma Lagerlöf första gången sände ut mig 1906. Men tydligen vill redaktionen att jag ska vara sär-

Akademiska sjukhuset bygger ut, men bakom fasaden krackelerar verksamheten.

fib 24

skilt uppmärksam på de försämringar som ska ha skett i Sverige de senaste åren. Fib/K: Vad skulle det vara för försämringar? NH: Det påstås att sjukvård, skolor med mera har blivit sämre.

Det sjuka sjukhuset TEXT lucas de vivo & joakim medin FOTO oda lystrup hodlekve

Resursbrist. Platsbrist. Personalbrist. Överarbete. Ohållbar arbetsbelastning. Uppsägningar. Avsaknad av budget. Mammor som tvingas föda många mil bort. Personal som ropar på hjälp. Berättelsen om Akademiska sjukhuset i Uppsala, Sveriges fjärde största stad, är en berättelse om en välfärdsverksamhet i fritt fall.

mrådet är så stort att det inte går att fånga med blotta ögat. Det håller dessutom på att byggas ut, berättar informationstavlor. Här finns medicinska enheter för det allra mesta, för att inte glömma ett gäng restauranger och kaféer. Akademiska sjukhuset är ett av den svenska vårdens flaggskepp, med över tusen sängplatser och 8 000 anställda – allt sedan 1800-talet integrerat med Uppsala universitet. – Men vår barnmorska rådde oss att föda någon annanstans, om det fanns en möjlighet till det. Hon sa att problemet inte skulle lösa sig, och hade vi ett föräldrahem på annan ort vore det bättre att åka dit, säger Frida Stridbar, höggravid med sitt första barn. INGEN GARANTI. Hon berättar inte från sjuk-

huset, utan via telefon från Härnösand. Dit har Frida Stridbar och hennes partner åkt för att vara säkra på att få en vårdplats och garanterat stöd under den kommande förlossningen. Vid ett föräldrahem, som rekommenderat. För ett tillräckligt stöd är någonting som Akademiska sjukhuset självt inte kunnat garantera under sommaren för gravida par, på grund av brist på arbetskraft. Men de gravida själva har fått knapphändig information. – Vi har inte fått prata med någon alls. Förutom med barnmorskan som sa till oss att åka iväg, och skicka räkningen och arga brev efteråt, säger Frida Stridbar.

Problemet på förlossningskliniken är bara ett i mängden, som har funnits på universitetssjukhuset under flera år. Man talar om en kris på “Ackis” i Uppsala, som går ut över både vårdgaranti och allmänhetens förtroende. Det har varit föremål för en återkommande granskning i lokala medier, och varit ett allmänt debatterat ämne. Hur kunde det gå så med svensk sjukvård? LÅNGVARIGA PROBLEM. Den negativa utveckling-

en på Akademiska sträcker sig tillbaka till tiden innan ett borgerligt styre. På flera sätt är krisen kopplad till brist på resurser och en överarbetad personalstyrka, en situation som verkar ha förvärrats samtidigt som välfärdssystemet har gått igenom stora förändringar. Anledningen till att Frida och andra blivande Uppsalamödrar behövt föda på annan ort är en brist på förlossningsplatser. Den har sitt ursprung i en personalbrist som förvärrades under våren. Akademiska sjukhuset har bland de sämsta medianlönerna i hela Sverige för sina barnmorskor, trots att de bär upp en stor verksamhet. Arbetsbelastningen har ofta beskrivits som mycket tung och ohållbar, och krav på bättre villkor har ställts flera gånger. Den senaste gången krävde de en generell löneförhöjning med 5 000 kronor, för att kunna behålla både den erfarna personalstyrkan och en god kvalitet. Sjukhusledningens förslag till långsiktig löne-

Akademiska sjukhuset har bland de sämsta medianlönerna i hela Sverige för sina barnmorskor …

fib 25

SVERIGE Uppsalabon Frida Stridbar tvingades åka till Härnösand för att föda sitt första barn, dottern Irma.

höjning ansågs otillräcklig, och den 28 februari valde därför 30 barnmorskor att säga upp sig. Bara dagar efter att uppsägningstiden om tre månader hade löpt ut, började sommaren och semestertider – då personalbrist redan varit ett stort problem tidigare. Prognosen blev därför att var fjärde födande kvinna i sommar skulle behöva köras i ambulans till andra sjukhus, i Gävle eller Västerås – inte direkt nästgårds. – Jag tänkte att det där skulle lösa sig. Det känns så himla otroligt, att det skulle spåra ur på det där viset, säger Frida med uppgiven röst. LÖNEPOLITIK. En av dem som sagt upp sig från

Akademiskas förlossningsklinik – men fortfarande springer förbi oss i korridoren, nu som timanställd istället – är Märta Cullhed Engblom. Hon anser att problemet för barnmorskorna bottnar i en politik som håller nere löner och bättre villkor för just kvinnodominerade yrken. Personal försvinner från BB och återkommer som timvikarier med bättre lön än de fast anställda. Resultatet är större utgifter för sjukhuset och sämre trygghet för både personal och patienter. – Många barnmorskor har jobbat länge och varit lojala mot sjukhuset, eftersom Uppsalas enda förlossningsklinik finns här. Det är så man har fib 26

lyckats hålla nere lönerna. Ett otroligt gap finns mellan vad förlossningsläkarna och barnmorskorna tjänar, trots den överlappande kompetensen, säger hon. KONKURRENS. Inne på sitt kontor, några korrido-

rer bort från det svettiga väntrummet, är kvinnoklinikens avdelningschef Masoumeh Rezapour Isfahani inte snar med att beklaga sig över situationen som har uppstått under sommaren. Hon säger att sjukhuset arbetat stenhårt för att vända på bladet, på något sätt, och att det i början såg ut som om varannan kvinna faktiskt skulle behöva vända i dörren om de behövde föda barn. Just så många blev det ju inte. Men när det gäller lönekritiken är anklagelserna orättfärdiga, anser hon. Barnmorskorna har redan inkluderats som en prioriterad grupp i Akademiskas lönevision. En treårsplan över deras löneutveckling har också upprättats, efter att problemen växte under våren. – Så det är inte på grund av besparingar som barnmorskorna har flyttat på sig. Det beror helt enkelt på den förändrade marknaden, med ökad konkurrens och rörlighet för att få upp lönerna. Och det tar ett tag för en så stor förvaltning som landstinget att ställa om, säger Masoumeh Rezapour Isfahani.

fib 27

SVERIGE

Ett vanligt ställe som hon refererar till, dit åtskilliga barnmorskor från Uppsala har tagit sig, är BB Sophia. En privat förlossningsklinik som öppnades i Stockholm i mars 2014.

– Någonting håller på att gå sönder nu. Tilltron till sjukhuset rubbas, säger socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Börje Wennberg.

PRIVATISERING. Oppositionslandstingsråd Börje Wennberg (S) håller med avdelningschefens slutsatser om marknadens konsekvenser. I ”Vita huset”, trävillan som hyser den rödgröna delen av Uppsalas landstingspolitiker, pekar han med hela armen bort mot alliansens sektion. Situationen på marknaden bottnar i en felaktig politik som har drivits under åtta år med deras borgerliga politik, menar han. – Det är ideologiskt, och handlar om privatisering för privatiserandets skull. När man har ett ”vårdval”, då vet du inte om marknaden svarar för att ta ansvar för alla, eller för inga.

Börje Wennberg anser att problemen och löneskillnaderna som får folk att sluta är resultat av dessa privatiseringar. Det handlar om en agenda som de borgerliga partierna vill driva igenom till vilket pris som helst. – Jag kan se privat driven verksamhet som ett medel för att nå ett gott resultat. Men för de borgerliga är det inte ett medel för någonting, utan ett mål. Då har man skjutit sig själv i foten. SAKNAR BUDGET. Om ett ansvar för ett bristande

ledarskap ska personifieras och läggas på någon, handlar det om landstingsrådet Erik Weiman (M), menar Wennberg. Under första hälften av 2014 har Weiman lett ett landsting vars flaggskepp till sjukhus saknat en egen budget – en verksamhet som omsätter 8 miljarder kronor eller lika mycket som Elgiganten, påpekar Wennberg. När Weiman i våras blev konfronterad om budgetfrågan hävdade han att en sådan redan fanns. En lögn helt enkelt, förklarar hans socialdemokratiske motståndare. – Jag ringde direkt till sjukhusdirektör Lennart Persson och frågade, och han sa nej. De flesta borgerliga politiker har jag stor respekt för, de är seriösa människor med idéer. Men Erik Weiman har jag svårt att förstå. FLER PROBLEM. I Akademiskas långa sjukhus-

korridorer och specialiserade avdelningar gömmer sig även fler problem, och deras konsekvenser för medborgarna. I åtskilliga insändare med rubriker som till exempel ”Vi ropar på hjälp”, har verksamhetens personal påkallat allmänhetens uppmärksamhet kring brister och kommande faror. I juni undertecknade två dussin sjuksköterskor vid hematologen, blodsjukavdelningen, ett upprop mot underbemanningen. Allt fler av avdelningens personal får nog av överarbete och beordrade extrapass, och söker sig till andra arbetsgivare på marknaden. Konsekvenser som syns på alla slags avdelningar, menar sjuksköterskorna, och som i sin tur möjliggjorts på grund av sjukvårdens privatiseringar och otillräckliga investeringar i det offentliga. Hos Vårdförbundets lokala fackklubb är man orolig över utvecklingen och var eller när problemet kan sluta. Monica Hedström Carlsson som är avdelningsordförande berättar att det redan saknas omkring 50 sjuksköterskor på Akademiska – en bidragande faktor till att antalet vårdplatser har minskat. – Det känns av naturligtvis. Folk rings in även fib 28

när de är lediga, det blir mycket övertid för dem som ännu jobbar kvar. Risken är att de blir utarbetade. Särskilt tufft har det i år varit på akutmottagningen, berättar Monica Hedström Carlsson. På denna bokstavligt talat livsviktiga avdelning har trycket varit högre än normalt, och de patienter som har kommit in har fått det svårt att komma vidare. Anledningen är helt enkelt att en tillräcklig personalstyrka saknas. VILL BRYTA TRENDEN. En trend som socialdemokra-

ter i Uppsala – och kanske i hela Sverige? – vill vända genom att investera mer i det offentliga och dess personal. Börje Wennberg förklarar att han vill stoppa Moderaternas privatiseringsiver, deras misskötsel av ekonomin och få tillbaka Uppsala goda förlossningsvård – för tio år sedan ansågs den ju vara bäst i landet. – Någonting håller på att gå sönder nu. Tilltron till sjukhuset rubbas, likaså tryggheten hos medborgarna om att de har de bästa förutsättningarna. Det här kan annars stimulera ytterligare fragmentisering av sjukvården, med privata alternativ som bara ett fåtal kan betala för. I mina mörkare stunder tycker jag att sjukvården allt mer organiseras endast utifrån friska och resursstarka människors efterfrågan, säger han.

Vi lyfter telefonluren igen och ringer till Härnösand. Det är fyra dagar kvar tills Frida beräknas föda sitt första barn. För att finnas till hands har hennes partner tvingats ta ledigt en hel månad från sitt arbete. Att föda på annan ort som rekommenderat blir en dyr historia för den nya familjen. – Och hur många har ens en möjlighet att ta sig till en annan ort? De som har sin släkt på samma plats, de som inte har det gott ställt, eller invandrarkvinnor? Min barnmorska berättade att sjukhusledningen tyckte att folk kunde befinna sig i sina sommarstugor. Hur många är det som äger en sådan?

Underbemanning skapar en ohållbar arbetssituation för personalen och faror för patienterna.

VERKAR KRASCHA. Hon säger att det känns otro-

ligt tråkigt att behöva förlita sig på någonting som uppenbarligen inte fungerar. Förlossningar känns som något extremt grundläggande i vårt samhälle, något av intresse för alla. Sverige ska ju föreställa vara ett välfärdsland, resonerar Frida. Men nu känner hon en oro även för kommande prövningar: hemresan till Uppsala, när barnet ska till sjukhuset, eller börja på dagis. – Jag tycker att allting verkar krascha. Tågtrafiken, vården, utbildningen. Allting som man litar på att de tar hand om – de abstrakta högsta hönsen. ■ ■ fib 29

Afghanistan.

KRIGSMOTSTÅNDARNA HAR VUNNIT TEXT lars-gunnar liljestrand

Den 10 maj halades svenska flaggan på basen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. Därmed avslutades Sveriges miltära insats i Afghanistan efter tolv år. Det uppmärksammades med en liten notis från TT och försvarsminister Karin Enström som uttalade att ”min uppfattning” är att insatsen har varit avgörande för att bygga säkerhet och stabilitet. Inga andra politiker eller medier brydde sig om att uppmärksamma händelsen.

slutet av 2014 ska de utländska trupperna ha lämnat Afghanistan. Om det blir en fortsättning med smärre styrkor som ”rådgivare” återstår att se. Den utländska ockupationen kommer i alla händelser i huvudsak att vara avslutad vid årsskiftet. Afghanistan är förött och söndrat efter USAs och Natos ockupation och det afghanska folket har fått betala priset för kriget. Land efter land i västkoalitionen packar nu ihop sina trupper, sin krigsmateriel och lämnar sina baser i Afghanistan. Det sker inte under flygande fanor och klingande spel. Tvärtom är det nedtonade ceremonier eller så sker det i all tysthet utan att ens uppmärksammas av politiker och medier i väst. Toronto Star beskrev kanadensarnas uttåg: ”För kanadensare är kriget vi desperat utkämpade äntligen över. Det var inga marscherande musikkårer, inga blommor, inga hurrarop. Journalisterna meddelades att de av säkerhetsskäl inte kunde rapportera händelsen. I Ottawa, ansvarigt för Kanades tolv-åriga inblandning i kriget, kom regeringen med ett uttalande som var så lågmält att det nästan gick obemärkt förbi. Premiärminister Stephen Harper valde att vara i Vancouver att tala om sitt nyligen ingångna frihandelsavtal med Sydkorea. Han lyckades dock ge ut en pressrelease som prisade trupperna. Och det var allt – en sista hälsning för det längsta krig som Kanada har utkämpat.”

fib 30

Då Der Spiegel skulle skildra det tyska uttåget hade Bundeswehrs officerare och soldater redan gett sig av. I stället fick tidningen intervjua en afghan som kastats in för att hålla ställningarna: ställföreträdande polischefen i Kunduzprovinsen som hade uppgivet gestikulerande med armarna utropade ”De sprang helt enkelt iväg. Det var som en flykt.” Några tyska soldater som Spiegel senare talade med jämförde Bundeswehrs sätt att packa och sticka med amerikanernas flykt från Saigon vid slutet av Vietnamkriget. Spiegel ställde frågorna: ”Vad var det då som tyskarna verkligen lyckades åstadkomma i Kunduz och för vad dog 25 tyska soldater i regionen? Vad fick man för alla pengarna? Vad återstår av uppdraget? Berlin vill helst inte ge något svar på dessa frågor: en fullständig utvärdering av Afghanistaninsatsen finns inte på agendan.” THE GUARDIAN RAPPORTERADE om britternas till-

bakadragande från Helmandprovinsen som har varit scenen för några av de blodigaste striderna. Under den mest intensiva perioden av våld fanns det 137 baser i provinsen och 448 brittiska soldater har dödats. På frågan om dödsoffren varit värt sa befälhavaren brigader James Woodham: ”Det är alltid en svår fråga när det varit en sådan mänsklig kostnad här i centrala Helmand. Jag antar att historien slutligen kommer att döma om värdet av vad vi har gjort på uppdrag av vår regering.” President Obama förväntades komma med någon slutsummering av kriget då han framförde sitt tal till nationen den 28 januari 2014, men det blev bara ett konstaterande att USA:s trupper tas hem i slutet av året: ”Tillsammans med våra allierade kommer vi att avsluta vårt uppdrag där vid slutet av detta år och Amerikas längsta krig kommer slutligen att vara över”. För det fick han applåder av åhörarna. Den amerikanska opinionen var skeptisk till

Krigsmotståndarna har en majoritet av svenska folket med sig och de ansvariga för kriget vågar inte eller kan inte ta debatten om kriget. eller öppet motståndare till USA:s krig mot Irak. Kriget mot Afghanistan uppfattades dock från början mera positivt av den amerikanska allmänheten. Vartefter kriget fortsatte blev opinionen mer kritiskt inställd och har nu svängt från att ha varit tydligt för kriget i Afghanistan ännu så sent som 2011 till att i början av 2014 52 procent säger att USA har misslyckats att nå sina mål i kriget mot 38 procent som tyckte att målen har uppnåtts. En majoritet av amerikanerna anser nu också att det var fel att USA alls startade kriget. I Sverige går det knappt att hitta någon politiker eller opinionsbildare som i dag försvarar kriget och anser att man uppnått de stolta målen om demokrati, kvinnors likställdhet, skolor och stopp för droghandeln. Dagens Nyheters Ewa Stenberg sammanfattade: ”Nu avvecklas styrkan i samma tysthet som den verkade under. Den svenska militära insatsen i Afghanistan beslutades i stor politisk enighet, och har färgat vår säkerhetspolitik sedan 2002. Ändå är det förvånansvärt lite debatt om Sveriges deltagande i kriget. Riksdagen har inte beslutat om någon utvärdering, och regeringens proposition, som debatteras i riksdagen redan i dag innehåller inget sådant förslag. ”Vad hade då uppnåtts? Hon konstaterar: ”Sverige har gjort en viktig insats för USA i kriget mot terrorismen. Sådant ger pluspoäng hos USA och Nato, som vi samarbetar militärt med.”. ÖB Sverker Göransson kunde på frågan om krigsmålen har uppnåtts inte sträcka sig längre än att hoppas att man skulle hitta en förhandlingslösning där talibanerna är med (Ekots Lördagsintervju). I REGERINGENS UTRIKESPOLITISKA deklaration

som framfördes av Carl Bildt i riksdagen den 19 februari kom kriget i Afghanistan med på ett hörn genom konstaterandet att ”Det nuvarande militära bidraget avslutas”.

Så mycket mer sa heller inte Socialdemokraterna i sin alternativa utrikespolitiska deklaration den 19 februari. Urban Ahlin deklarerade liksom Bildt: ”Det militära bidraget håller på att avvecklas. Säkerhetsansvaret lämnas över till Afghanistan”. Frånvaron av all utvärdering av kriget och vilka mål som uppnåtts fick Sveriges Radios inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg att ett par veckor senare ryta till: ”När de som har styrt Sverige under 2000-talet nu talar om att byta försvarsdoktrin, att lämna Afghanistanperspektivet och backa hem till försvaret av Sverige, är det en mycket större sak än de vill låtsas om. Mellan raderna är det ett underkännande av det säkerhetstänkande som länge har dominerat etablissemanget. Det har hetat att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan och att kriget där skulle lösa många av de säkerhetsproblem som hotade Sverige. Från terrorism till flyktingströmmar, kvinnoförtryck och knark. På detta har satsats soldater, svenska och afghanska människoliv och mycket pengar. Men trots talet om att byta doktrin saknas en förutsättningslös utvärdering av vad den långa och kostsamma Afghanistaninsatsen faktiskt har åstadkommit. Har den gett vad politikerna utlovade?” I SVENSKA DAGBLADET ställde Jenny Nordberg den 14 mars frågorna: ”Är det

någon politiker som ärligt tänker förklara för svenska krigsveteraner som har riskerat liv och förlorat vänner i Afghanistan vad Sveriges exakta syfte med att delta var? Eller vilket ansvar samma politiker bär för katastrofen vi lämnar efter oss?”. Bildt fick chansen igen att förklara kriget dagen därpå, den 15 mars, i en intervju i Sveriges Radio. På frågan om det har blivit bättre efter tolv års krig och om målen att bygga ett bättre land hade uppnåtts svarade Bildt att han inte var ansvarig från början. ”Jag vet inte. Jag var inte med då de första besluten fattades.” DE ANSVARIGA FÖR KRIGET duckar för frågorna och undviker att tala om

målen för kriget. Så har det varit under en följd av år. Krigsmotståndarna har från början hävdat att Sverige aldrig skulle ha gått med i kriget. För att citera Thage G Peterson var det beslutet det största utrikespolitiska misstaget i Sveriges historia efter andra världskriget. Afghanistansolidaritet var med och drog igång det stora namnuppropet mot kriget och för att ta hem trupperna 2007. Tillsammans med fredsorganisationer, kvinnoorganisationer, solidaritetsrörelser och opinionsbildare från höger till vänster har Afghanistansolidaritet varit med och format motståndet mot kriget. PÅ MÖTEN, i debattartiklar, manifestationer och i demonstrationer har kravet

förts fram att trupperna skall tas hem. Den socialdemokratiska partikongressen i fjol tog beslutet att verka för en vitbok om Sveriges del i kriget i Afghanistan. Krigsmotståndarna har en majoritet av svenska folket med sig och de ansvariga för kriget vågar inte eller kan inte ta debatten om kriget. I år, 2014, är det uppenbart att vi krigsmotståndare hade rätt. Vi har vunnit debatten och har opinionen på vår sida. Kriget var fel från början och kunde aldrig vinnas av väst. ■ ■

fib 31

Palestina.

Bojkotta Israel!

TEXT gunnar olofsson

Se upp med siffrorna 729 i början av en varas streckkod, vilket betyder att den är tillverkad i Israel. Köp den inte!

U handlar 15 gånger så mycket med olagliga israeliska bosättningar på Västbanken som med palestinierna inom samma område, och bidrar därmed direkt till att upprätthålla ockupationen av Palestina. Det är slutsatsen i en rapport, ”Trading away peace”, framlagd av en rad bistånds- och kyrkliga organisationer. I praktiken är handeln med varje bosättare 100 gånger så stor som med varje palestinier på Västbanken!

Problemet är naturligtvis att Israel inte frivilligt märker sina produkter från det palestinska Västbanken som ockupationsprodukter. Slutsatsen blir därför att alla israeliska produkter tills vidare måste bojkottas – något som över 200 organisationer inom den palestinska BDS-rörelsen - Bojkott, Desinvesteringar,Sanktioner - också bett oss om.

EU:S OFFICIELLA position är fullständigt klar: de

med separata system – bostadsområden, skolor, infrastruktur – mellan judar och icke-judar. Över 50 olika lagar diskriminerar aktivt den palestinska minoriteten (20 procent) som inte har samma möjligheter att till exempel erhålla statliga arbeten, disponera land, välja boende eller gifta sig som den judiska majoriteten. På Västbanken är Israel en militärdiktatur, där palestinier hanteras inom det militära rättssystemet medan de olagliga bosättarna åtnjuter rättigheter enligt israelisk lag. I Gaza hålls 1,8 miljoner människor sedan över 6 år inspärrade i strid med internationell rätt.

israeliska bosättningarna är ”illegala enligt internationell lag, utgör ett hinder för fred och hotar att göra en tvåstatslösning omöjlig”. Varor från ockuperade områden får inte saluföras som israeliska, och omfattas inte av handelsavtalet mellan Israel och EU. Enligt ett direktiv från maj 2014 får produkter från kyckling- och äggindustrin inte alls säljas inom EU. Ändå smyger sig israeliska ockupationsprodukter in i våra affärer. BRISTEN PÅ VATTEN är ett allt större hot mot den

palestinska befolkningens framtid på Västbanken och i Gaza. I nuläget konsumerar närmare en halv miljon israeliska nybyggare ungefär sex gånger så mycket vatten per person som palestinierna. En betydande del av vattnet går till stora odlingar av frukt och grönt, som sedan, via företag som Agrexco och Mehadrin, letar sig in på våra marknader. Vår konsumtion av israeliska apelsiner, tomater och avocado berövar människor deras vatten, och rycker undan grunden för den palestinska ursprungsbefolkningens existens. BLAND ANNAT LÄNDER som Storbritannien och

Danmark, tar nu initiativ för att klart märka de produkter som kommer från bosättarindustrin. I Sverige har ett antal organisationer, liksom Urban Ahlin (s), krävt motsvarande åtgärd, och Olof Palmecentret har lanserat en kampanj, ”Märk ockupationen”. fib 32

ISRAEL ÄR IDAG en fullt utvecklad apartheidstat

BDS-RÖRELSEN går ut på att med icke-våldsmeto-

der tvinga den israeliska regimen att avsluta ockupationen av arabiskt land, införa lika rättigheter för alla sina medborgare och tillåta flyktingarna att återvända. Det handlar om att vi inte köper israeliska varor - apelsiner, sharonfrukter, tomater, SodaStream, kosmetik, elektronik och annat - i affärerna. Vi kräver av vår regering att man upphör med det militära samarbetet med Israel, kallar hem militärattachén från Tel Aviv, inför sanktioner mot israeliska ledare och suspenderar det förmånliga handelsavtalet med Israel - ett avtal som uttryckligen bygger på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2). Se upp med siffrorna 729 i början av en varas streckkod, vilket betyder att den är tillverkad i Israel. Köp den inte! ■ ■

Ett folkmord i realtid, men väst gör inget

TEXT joacim blomqvist

önstret med ett massivt dödande av civila palestinier har varit genomgående i den israeliska arméns operation med det pompösa namnet Protective Edge. I israelisk tv och i tidningar gjorde man gällande att landets armé IDF, minsann inte stred mot Palestina utan mot Hamas. Situationen på marken talade ett annat språk. Måndagen den 25 augusti rapporterade vänsterliberala Haaretz att ytterligare en israelisk civilperson dödats, därmed var antalet israeliska civila uppe i tre, samt en person av thailändsk nationalitet. Antalet dödade israeliska soldater var uppe i 64 stycken. Samtidigt uppgav Gazas hälsomyndighet att 2 120 palestinier dödats sedan striderna inleddes den 8 juli.

timmar, då tidningens redaktion efter påtryckningar från läsekretsen insett att den var övertramp. Knessets vice talman Moshe Feiglin postade därefter en statusuppdatering där han förordade att Gaza skulle bli ett koncentrationsläger. Israeliska armén skulle enligt honom ”först erövra hela Gazaremsan, och därefter förinta alla stridande motståndsstyrkor, och dess anhängare” rapporterade brittiska Daily Mail. Som om inte allt detta vore nog tydliga tecken på regeringen Netanyahus vilja att förstöra livsmöjligheterna i Gaza, så bombade IAF (det israeliska flygvapnet) därefter återigen ett skyddsrum i en FN-skyddad skola, trots att Ban Ki-Moon och andra FN-chefer redan fördömt de andra israeliska angreppen mot Gazas FN-skyddade skolor, och tillbakavisat IDFs påståenden att skolorna utnyttjats för militärt bruk. Allt detta pekar på att det som just nu sker i Gaza, inte är något krig alls utan ett folkmord som vi följer i realtid utan att ingripa.

ENLIGT FN-ORGANET Unrwas uppskattning så

självförsvar.” Carl Bildt följer upp med en debatt-artikel i Dagens Nyheter som visserligen kräver att blockaden mot Gaza lyfts, men lämnar allt övrigt att önska. Carl Bildts parti har alltid varit varma anhängare till Israel. Alltså har Sverige under den här regeringsperioden fortsatt att som tidigare, under både socialdemokratiska som borgerliga regimer, att importera vapen från Israel och ”låna ut” försvarsmaterial till dem (enligt Palestinagruppernas rapport). Dessutom exporterade vi förra året 2013 för drygt tre miljarder och vi importerade för cirka en miljard svenska kronor. Annars märktes symptomatiskt inget av den faktiska situationen i Gaza, i Bildts artikel. Det är fortfarande som om Gazas försvarare är jämnbördiga med Gazas angripare. Det är som om Israel för krig mot Hamas (som i gängse nyhetsprosa) och inte mot Palestina. Trots att IDF har dödat mycket få Hamasmilitanter, istället har de nästan uteslutande dödat civila palestinier, bland annat 577 barn, och 122 äldre enligt de senaste siffrorna när detta skrivs. Dessutom har 3 374 barn sårats och 410 äldre.

uppgick antalet civila dödade palestinier under striderna till 86 procent. I samma rapport uppger organisationen att av det totala antalet dödade israeler var 4,5 procent civila. Denna statistik pekar hjärtskärande entydigt på att Hamas vara eller inte vara, inte någonsin varit krigsmål i Gaza. De israeliska politikerna har heller aldrig sagt sig vilja bli kvitt Hamas. Däremot har många ventilerat uppfattningen att de vill bli kvitt Gaza. Påståendet att Israel för krig mot Hamas är därmed direkt felaktigt och missvisande. DET SKRÄMMANDE med massakern i Rafah är att

IDF, som annars gärna låter påskina att de är en särskilt ”moralisk” armé, inte ens själva verkar bry sig om fasaden längre. Symptomatiskt nog publicerade en av Israels största tidningar Times of Israel, efter massakern en text av skribenten Yochanan Gordon, där han explicit förordade folkmord i Gaza. Texten toppade Times of Israels hemsida, men togs bort efter två

SAMTIDIGT TALAR Socialdemokraternas Stefan Löfven om ”Israels rätt till

DET SOM I själva verket pågår, och som vi följer i medierna är inget krig alls.

Det är ett folkmord. Offret för detta blinda och skoningslösa våld värjer sig så gott de kan – men avfärdas av medlöparmedia i väst som ”Hamasmilitanter”, då de i själva verket är Gazas betrodda försvarare i ett av Israel ockuperat land. Ingen har rätt till självförsvar mot civilbefolkningen i ett land man själv ockuperar. ■ ■ fib 33

Litteratur.

60- OCH 70-TALETS RADIKALA LITTERATUR I BACKSPEGELN

TEXT margareta zetterström

ör många som vaknade upp politiskt under sextiotalet var den samtida svenska litteraturen en självklar inspirationskälla, lika viktig någonsin som de gamla skäggiga marxistiska läromästarna och deras analyser och teorier. Ja, kanske rentav viktigare, eftersom de författare vi då läste inte bara hämtade hem tredje världen till oss utan också skildrade vårt eget svenska samhälle, tydliggjorde missförhållanden och orättvisor och stärkte därigenom vårt engagemang och gav oss lust att agera och kanske även själva ta till pennan. Ändå reagerade jag med skepsis när jag såg att Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, skrivit en bok om denna epok. Som jag minns professorsuvarna från min tid som student och doktorand i ämnet så hade de mest avsky och hån till övers för allt som var radikalt och luktade vänster. Men när jag sedan tog mig för att verkligen läsa Svedjedals bok – Ner med allt? Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965– 1975 (förlaget Wahlström & Widstrand) – insåg jag hur vilseledd man kan bli av sina egna förutfattade meningar.

JOHAN SVEDJEDAL (född 1956) tillhör en yngre generation litteraturhistoriker och har, i Lars Furulands efterföljd, en uttalat litteratursociologisk inriktning. Det som gör hans bok så läsvärd är att det märks att han i grunden respekterar de böcker och de författare han behandlar. Han är inte ute efter att slakta dem. Tvärtom framhåller han de rent konstnärliga kvaliteterna och visar, genom exempel och analyser, att det minsann inte är någon enkel uppgift att skapa ”dokumentär” litteratur som andas autenticitet. Han tar också tjuren vid hornen och ger sig i kast med frågan om dessa engagerade författare verkligen var de ”diktaturkramare” borgerliga kritiker ofta stämplat dem som. Han läser deras böcker på nytt och finner att det mesta av anklagelserna i den vägen var nys. Det dessa författare framför allt ägnade sig åt var bristerna i den reellt existerande demokratin, den offentliga lögnen, de härskandes hyckleri och falskspel, själva klassamhällets struktur och det arbetande folkets livsvillkor. MEN HANS BOK är, som han nogsamt påpekar i inledningen, inte något för-

sök att täcka hela denna period. Han har i stället fastnat för vissa enskilda verk, sådana som han själv fascinerades av när det begav sig, och behandlat dem essäistiskt — och befriande fritt från akademismer språkligt sett. Naturligtvis skrevs det under denna tid även mindre bra engagerad och radikal fib 34

litteratur. Svedjedals urval är uttalat subjektivt, ett utpekande av vad han själv anser typiskt och representativt. Det är böcker bland annat av Per Wahlöö, Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Sara Lidman, Göran Palm, Sven Delblanc, P.O. Enquist, Folke Isaksson, Carin Mannheimer, Staffan Beckman, Olof Moberg, Staffan Seeberg, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström. Samt sånger av Blå Tåget och Hoola Bandoola Band. SOM LÄSARE kan man förstås ha synpunkter på

urvalet. Det kvinnliga underskottet är iögonfallande men avspeglar samtidigt förhållandena som de var på den tiden. Och Sara Lidmans inflytande och betydelse, inte minst genom boken Gruva, var ju desto större! EN ANNAN SAK som slår mig är att Folket i Bild/ Kulturfront inte omtalas en enda gång, inte ens i notapparaten. Säger det bara något om Svedjedal? Eller hade tidningen verkligen ingen som helst betydelse för litteraturen under sjuttiotalet? En fråga väl värd att diskutera, tycker jag. Liksom frågan om läget för dagens svenska litteratur. Vilka är vår tids samhällskritiska och engagerade författare? Skulle några av de böcker som nu skrivs kunna åstadkomma lika stora ringar på vattnet som vissa böcker mellan 1965 och 1975? Finns det viktiga ämnen som i dag söker sin författare? I så fall vilka? Och hur gestaltas de bäst? JOHAN SVEDJEDALS Ner med allt? är inte bara en välkommen återupprättelse av ett extraordinärt decennium av svensk litteratur. Kanske kan denna bok – inshallah – också inspirera till nya texter och nya litterära uttryck. ■ ■

Debatt.

SPELA INTE MED I STORMAKTSPELET

TEXT rolf andersson, ingemar folke & lars-gunnar liljestrand

nders Romelsjö vidhåller i FiB/K 8 sin ståndpunkt att Rysslands intervention i Ukraina var försvarlig då den säkrade freden i ett större perspektiv. Som svar till en av oss (Ingemar Folke) menar han att hotet om våld mot Ukraina och interventionen på Krim var ”ett litet brott mot folkrätten”. Folke utredde de principiella folkrättsfrågorna i sin krönika i FiB/K 6-7. ROMELSJÖ FRAMHÅLLER i svaret att USA är den

mest aggressiva stormakten. Därför är vissa folkrättsbrott acceptabla om de leder till att USA hålls tillbaka. Någon fred blev det dock inte som vi vet. I stället ledde Rysslands intervention till ett nu pågående fullskaligt krig i östra Ukraina med hundratusentals på flykt och många civila dödsoffer. Inte heller sägs i svaret något om hur denna ”nya” folkrätt skall tolkas. Vem har att avgöra vad som är ”ett litet folkrättsbrott”? FN-stadgans våldsförbud attackeras från olika håll. Från vänster har man ibland velat tumma på folkrätten när det gäller brott begångna av det ”progressiva lägret”. Från höger har till exempel Carl Bildt legitimerat aggression när den kommer från USA eller andra väststater. I båda fallen bidrar man till att undergräva folkrätten. BÖRJAR MAN väga in sina egna ideologiska prefe-

renser i synen på folkrätten spelar man med i stormaktsspelet. Det är vardagsmat för stormakter att använda folkrätten när det passar och att försöka gå runt den om det tjänar det egna intresset, men för ett litet alliansfritt land som Sverige är det avgörande att försvara FN-stadgans våldsförbud och

… för ett litet alliansfritt land som Sverige är det avgörande att försvara FNstadgans våldsförbud och ställa sig på samma sida som den stora majoriteten av världens stater. ställa sig på samma sida som den stora majoriteten av världens stater. ROMELSJÖ CITERAR Putin när han försvarar Krims

utbrytning från Ukraina och gör liknelsen med Kosovo. Två av oss (Rolf Andersson och LarsGunnar Liljestrand) har i FiB/K 6-7 behandlat frågan om självbestämmanderätten och det olagliga i Krims utbrytning. Putin hänvisar till ett uttalande från Internationella domstolen i Haag som han påstod rörde Kosovos självständighet. Men Putin bluffar. Domstolens uttalande handlar inte om ett ställningstagande för eller emot Kosovos utbrytning. Domstolen konstaterade bara att man hade förklarat sig vara självständig. Det var inget folkrättsbrott. Huruvida Kosovo skulle ses som och erkännas som en självständig stat tog domstolen inte ställning till. Domstolen undvek varje uttalande om rätten till avskiljande. Kosovo och Krim är två fall där avskiljandet var ett resultat av utländsk intervention, USA:s respektive Rysslands, och båda var därmed olagliga. ■ ■ fib 35

Sagas bok – en trovärdig historia Elsie Johansson Bonniers

Elsie Johansson , en av vår tids stora arbetarförfattare, berättar i en intervju i samband med utgivningen av hennes senaste bok hur hon hittade en gammal symaskin av märket Singer på en loppmarknad, vilket väckte ett minne som i sin tur blev idén till romanen Sagas bok – en trovärdig historia. Romanen handlar om Saga, sladdbarnet i en stor syskonskara. Saga är den enda bland syskonen som har gjort en klassresa och blivit framgångsrik journalist med sinne för estetik. Syskonen samlas för bouppteckning efter mamman, ett möte laddat med

Upprorsmakaren Reza Aslan Övers. Margareta Eklöf Weyler

Reza Aslans bok

om den historiska personen Jesus från Nasaret retade upp många när den släpptes sommaren 2013. Det som verkar ha retat upp folk mest är det faktum att Aslan är en muslim som ifrågasätter vissa tidigare oemotsagda fakta om Jesus. Så vad är det som har blåst upp denna irritationsstorm? Det är det som jag vill ta reda på genom att läsa den svenska översättningen som kommer ut fib 36

oenighet, ilska, antydningar och dolda familjehemligheter. Vad vet egentligen Saga om sin mor och sin far? Och var pappan verkligen hennes far? Saga ger sig så småningom ut på en odyssé för att söka upp sina syskon i syfte att bryta tystnaden som alltid har rått i familjen. Bokens berättelse sker på flera nivåer. Detta metaperspektiv gör den stundtals en aning snårig. ”Saga liten”, ”Saga ung” och jagpersonen Saga som berättar och reflekterar om det som hänt i hennes barndom och tillvaron i hennes vuxna liv. Sagoformen och fantasin bryter in som en ytterligare nivå. Som vid alla klassresor tycks Saga inte lyckas känna sig hemma någonstans – varken i den klass hon kommer ifrån eller i den klass hon nu tillhör. Och mot dem som inte har gjort samma klassresa som hon, är Saga dömande men också förlåtande. Som alltid är det med språkligt välbefinnande man läser Elsie Johanssons böcker. Hennes målande uttryck, sinnrika metaforer och melodiösa språkliga rytm, är några av hennes karaktäristika.

En sådan språklig förmåga, som tycks närbesläktad med musikalisk begåvning, måste, i likhet med musikalitet, vara medfödd snarare än inlärd. Sagas bok – en trovärdig historia är en nöjsam läsning. Men trots sin språkliga förmåga och goda berättartalang, når inte Elsie Johansson med denna bok upp till de höjder dit hennes rosade mästerverk Nancytrilogin (Glasfåglarna (1996), Mosippan (1998), Nancy (2001)) tagit henne. agneta willans

knappt ett år efter originalet. Reza Aslan börjar med att klargöra att Upprorsmakaren inte handlar om Jesus Kristus utan om den historiska personen Jesus från Nasaret. Redan där har författaren gjort sig osams med dem som tolkar Bibeln bokstavligt. Den stora vinsten för en normal-sekulariserad medlem av Svenska kyrkan är att Reza Aslan sätter Jesus i en historisk kontext som gör mycket av det som sker kring honom och det som berättas om honom någorlunda förståeligt. Vad man väljer att tro på och hur man tolkar detta är givetvis en helt annan historia. Aslan konstaterar bland annat att Jesus var långt ifrån ensam bland sina samtida om att säga sig sprida guds ord. Det som enligt författaren särskiljer Jesus från andra är bland annat att han aldrig tog betalt för sina underverk. Aslan tecknar

bilden av en mycket modig ung man som aldrig tvekade att stå upp för sitt folk gentemot den romerska övermakten. En av de detaljer i boken som har retat upp flest kristna, i synnerhet i USA, är att Reza Aslan anser att Jesus aldrig såg sig själv som Messias. Ödmjukhet, som jag trodde var en av de vackraste egenskaper man kan tillskriva en människa, är alltså inte en egenskap man (enligt många) bör tillskriva en frälsare. Så vad får den inte så frekvente kyrkobesökaren ut av Upprorsmakaren? Läsaren får en historisk kuliss till den tid då den historiske Jesus från Nasaret levde, allt ifrån hur det var att leva under det romerska väldet till det politiska spelet i Jerusalem. Ibland blir boken alltför akademisk och viljan att lyfta på varje sten blir långtråkig. charlie aronsson

Foto: Anna-Lena Ahlström

Recension.

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

Förändring Mo Yan Övers. Lennart Lundberg Tranan

Sällan, för att inte

säga aldrig har ett nobelpris i litteratur mötts av så massiv kritik som valet av den kinesiske författaren Mo Yan 2012. Han har kallats för den kinesiska regimens medlöpare och ja-sägare – enligt principen att den som tiger samtycker. Ingen har någonsin kommit på tanken att kritisera Tomas Tranströmer för medlöperi vid den svenska regeringens agerande då de två egyptierna bortfördes från Sverige av amerikansk militär till egyptiska fängelser under fasaväckande former. Ett exempel på dubbla måttstockar. Jämfört med Mo Yans mästerverk Det röda fältet (1997) är Förändring

Den solidariska genen Göran Greider Ordfront

Enligt borgerlig ideologi är människan av naturen egoistisk. Var och en tänker alltid på sig själv i första hand. Den som hävdar något annat, har jag märkt, anses som en hycklare, eller möjligen en naiv idealist. Att borgerligheten beskriver mänskligheten som självisk och därmed girig är rätt avslöjande: det säger ju en del om dess självbild. Greider tar sig an frågan om människans natur. Han rapporterar om sin läsning av klassiker som Darwin, Hobbes,

betydligt lättviktigare. Den saknar det mäktiga suget. Men det gör den inte ointressant. Som vanligt hos Mo Yan är det miljön och perspektivet som gör böckerna så läsvärda. Han berättar konstlöst, nästan pratigt, om sin uppväxt och sin avbrutna skolgång, som barn till fattiga bönder i Gaomi härad, den trakt som han har odödliggjort i Det röda fältet. Han berättar också om livet i armén och vägen till sitt författarskap. I Gaomi härad där han växer upp är det de högerelement som har skickats ut på landet för omskolning, som utgör traktens intellektuella elit. Ibland tjänstgör några bland dem som lärare i skolan och de skiljer sig märkbart från de övriga i kunskap och utbildning. I Förändring, denna lilla bok som man läser på en timme eller två, berättar han, ur ett underifrånperspektiv, om den stora omvälvningen i Kina från socialism till kapitalism. Han berättar historien om några skolkamraters öde. Till exempel om pojken som i sin barndom blev utkastad från klassrummet, en egensinnig pojke som ansågs

Att borgerligheten beskriver mänskligheten som självisk och därmed girig är rätt avslöjande: det säger ju en del om dess självbild. Marx och Krapotkin samt från aktuell forskning, framför allt biologisk forskning. Det är mycket intressant läsning. Han argumenterar, med många belägg, mot Richard Dawkins bok Den själviska genen (1983), som har haft ett enormt inflytande på tänkandet de senaste decennierna, inte minst influerat idéerna bakom New Public Management.

Precis som i Det röda fältet kommer vi här ett stort skeende nära och ser Kinas förändring skildrad med andra ögon. alltför dum, men som inte var dummare än att han tidigt förstod hur vindarna blåste och hur han kunde skaffa sig egna fördelar. Han blev en rik man. Precis som i Det röda fältet kommer vi här ett stort skeende nära och ser Kinas förändring skildrad med andra ögon. Läser man Mo Yan känns kritiken mot honom som mer än lovligt politisk. Har du ännu inte läst honom så gör det! Svenska Akademien har gjort betydligt sämre val än detta. jan bergsten

Vänstern måste ta tillbaka tolkningsföreträdet och börja om, skriver Greider. Vänstern borde intressera sig för den biologiska forskningen av i dag och bli av med rädslan för biologism. Många forskare har funnit att vi i grunden är en solidarisk art, egoistiska till en del men med naturliga instinkter för solidaritet. Rapporter och reflexioner från läsandet varvas med greiderska ”aforismer”, ibland träffsäkra, ibland rätt banala, och personliga iakttagelser och vardagliga betraktelser. Greider tycks skriva ner allt som faller honom in. Boken hade tjänat på en rätare linje och klarare struktur. Men boken är läsvärd – och tänkvärd! Greider är också så vänlig, han dänger inte till ens sina värsta meningsmotståndare. Det är befriande att läsa någon som argumenterar på ett diskuterande vis. pia karlsson fib 37

RECENSION

Den brännande frågan Berners-Lee Mike/Clark Duncan Övers. Lars Ohlsson Karneval

I boken Den brännande frågan tas vi av författarna, som är brittiska forskare, med på en resa där miljön som överlevnadsfråga för mänskligheten står i centrum. Redan i undertiteln positionerar de sig: ”Att förbruka hälften av världens olja, kol och gas är ödesdigert. Hur tar vi oss ur beroendet?” Det är lätt att bli apokalyptisk när miljön kommer på tal. Ungefär som med försvarsfrågan; ” … det är ju ingen idé att vi har ett försvar – motståndarna har ju atomvapen ...”. Men den kvalificerade majoriteten krig är konventionella, så varför kan inte miljön så att säga falla inom samma ram? När det gäller oljan finns debattörer

Pytt i panna över ett avslutat sextiotal Dan Fränkel Vulkan

Åren 1967–1975 var en avgörande brytningsperiod i det svenska samhället, liksom i hela västerlandet. En generation ungdomar uppvuxna efter andra världskrigets slut, många med arbetarklassbakgrund, fick möjlighet att studera och resa utomlands och konfronterades med samhällets – och ofta nog också de egna föräldrarnas – synsätt och värderingar. Kampen mot USA:s krig i Vietnam och solidariteten med den nationella befrielserörelsen FNL var den stora frågan, fib 38

som hävdar att ”Peak Oil” (oljetoppen) är passerad. Men också den motsatta sidan, som påstår att ”det finns flera outnyttjade fält”, till exempel i Irak och Libyen – för att ta två traditionellt oljeproducerande länder med gömda reserver. Båda dessa länder har ju dock under början av detta århundrade destabiliserats, vilket minst sagt problematiserar frågeställningen. Vid FN:s stora klimatkonferenser (till exempel Kyoto 1992 och Köpenhamn 2009) har det så kallade tvågradersmålet manglats fram. Om denna gräns passeras – över den ”förindustriella” nivån – blir det ”svåra värmeböljor, torkperioder och översvämningar; mer vattenbrist, fler utdöda arter och fler häftiga orkaner.” Därefter följer flera sidor om ”rekyleffekter” det vill säga de inte helt entydiga resultat av åtgärder som olika företag och miljödepartement – ofta ihop med FN:s experter – lanserat. Varken Kina eller USA - de två stater som tillsammans svarar för 40 procent av koldioxidutsläppen, var i FN:s Köpenhamns diskussion 2009 beredda att gå med på några radikala eftergifter. Varför skulle vi stå för eftergifterna, när ni har

brännpunkten för hela paradigmskiftet. Den snabbt växande FNL-rörelsen möttes till en början med våld från polisen, statens våldsmakt. Parallellt med det kom en ökande medvetenhet om orättvisorna i världen, avkoloniseringen, den kinesiska kulturrevolutionen och andra internationella frågor som Parisrevolten, Rhodesia och Sydafrika, Palestina, Latinamerika (Kuba, Chile) och inte minst den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. I Stockholm genomfördes kårhusockupationen i protest mot storföretagens försök att likrikta undervisningen på universiteten och runt om i landet signalerade den stora gruvstrejken och den följande vågen av arbetarprotester och ”vilda” strejker en ny klassmedvetenhet och ett brott med den dittills rådande andan av klassamarbete. Därtill kom p-pillren, en förändrad syn på könsrollerna, nya trender inom musik, mode och mycket annat. Var och en som upplevde och

Redan i undertiteln positionerar de sig: ”Att förbruka hälften av världens olja, kol och gas är ödesdigert. Hur tar vi oss ur beroendet?” byggt upp era välståndsystem, säger den asiatiska stormakten. Bokens dystopiska sida späds på i första kapitlet, ”Ett överflödsproblem”. Där finns ett avsnitt som lyder ”Full fart mot undergången”. Men på ytterligare drygt 200 sidor sammanfattas forskningsläget och möjliga lösningar – inom nuvarande politiska och ekonomiska system. Där finns en likhet med USA:s förre vicepresident Al Gore – som i sin vitt spridda bland annat Oscarsbelönade film En obekväm sanning till sist lade ansvaret på den som såg filmen. kjell martinsson

formades i denna brytningstid har sina egna personliga minnen och några, men egentligen förvånansvärt få, har skildrat dem i skrift. Dan Fränkels lilla bok är ett välkommet bidrag. Det är en fiktiv berättelse, men mycket ger intryck av att vara självupplevt. Här kontrasteras det pulserande livet i storstaden Stockholm mot parallellhandlingen i det lilla småländska brukssamhället. Men vad var det egentligen som hände där? Under läsningens gång ges ledtrådar, men hela bilden får man först på slutet. Det är en av många ingredienser i denna pytt i panna. Insprängda i ramberättelsen ligger korta dialoger som ger liv åt skildringen. Som helhet är det en aptitretande anrättning, en lättläst, levande och sensuell bok med spänning och spänst från första till sista sidan, väl komponerad och välskriven, personlig men samtidigt allmängiltig. christer lundgren

Historier om herr Keuner Bertholt Brecht Övers Ulf Gran Celanders förlag

Celanders förlag är enligt hemsidan ”ett litet, oberoende förlag med en bred utgivning som arbetar för att ge spridning åt texter som belyser frågor och områden vilka rapporteras – sällan, felaktigt eller inte alls...” Förlaget vill också arbeta för fördjupad analys och nyskapande litteratur och här ser vi ett bra exempel med denna samling av korta texter skrivna av den legendariske dramatikern Bertold Brecht. Texterna är skrivna i början av trettiotalet fram till Brechts död 1956. Enligt översättarens intressanta och välbehövliga förord har ett antal av dessa texter publicerats på

Seskarö – sågar, strid & splitvedsjäntor En återblick på 1900-talet. Texter av Seskaröbor. Red. Peo Rask Black Island Books Wahlström & Widstrand

”Brottet var hunger. Hungerkravallerna på Seskarö 1917. Arbetarna reste stenen 1967.” Så lyder inskriptionen på minnesstenen på den lilla ön i havsbandet mellan Kalix och Haparanda. Tio års grävande i den egna historien har resulterat i en intressant, rikt illustrerad och vacker bok utgiven av förlaget Black Island Books som gör så storartade kulturinsatser i norr. Omvandlingen av Seskarö gick snabbt. En isolerad ö med ett fåtal människor industrialiserades på 1890talet med två sågverk och en växande

Resultatet blir även här både humoristiskt och tänkvärt men inte alltid lätt att förstå.

sjuttiotalet men har nu kompletterats med ytterligare texter som hittats bland författarens efterlämnade papper. Läsarna får också veta att herr Keuner endast delvis ska uppfattas som dramatikerns alter ego. Snarare är han en pedagog och tänkare med drag av mästaren. Namnet Keuner är listigt påkommet, ungefär lika listigt och säkert inspirerat av Odysseus i Homeros epos om densamme. Han påstod sig heta Ingen när han ville lura cyklopen Polyfemos och Keuner betyder just Ingen, Keiner, uttalat på den dialekt som talas i Brechts födelsestad Augsburg. Aforismerna eller resonemangen

befolkning. Sågverksägarna var starkt fackföreningsfientliga och det dröjde ett par år in på 1900-talet innan den första fackföreningen kunde bildas. I valet 1936 röstade mer än nittio av invånarna på antingen kommunisterna eller socialdemokraterna. Seskarö blev den ”röda ön” från början starkt kommunistdominerad, på 1950-talet skedde svängningen med en majoritet socialdemokratiska röster i pensionsvalet. Splitvedsjäntorna, de kvinnliga stuveriarbetarna under 1920- och 30-talen, med sitt hårda slit ägnas ett eget kapitel i boken liksom 1917 års hungerkravaller med ditkommenderad militär i flera omgångar. Kravaller kan tyckas vara en egendomlig beteckning för den välorganiserade aktion som de svältande arbetarna genomförde när de tog sig in på öns två bagerier, tog hand om brödet, betalade för det och fördelade det rättvist. På grund av sitt geografiska läge var Seskarö en förmedlande länk till Finland. Från Kemi tvärs över viken kom många röda flyktingar från inbördeskri-

är inte helt färdiga utan ser ut som om utrymme lämnas till oss läsare att tänka vidare: Vad menar Keuner/Brecht egentligen? Kanske är tyska språket väl lämpat att uttrycka aforismer på. Det finns flera andra som kan ha varit förebilder för Brecht: Schopenhauer, Nietzsche, Kafka. Resultatet blir även här både humoristiskt och tänkvärt men inte alltid lätt att förstå. Kryptiskt minst sagt. Och det är omöjligt att läsa denna tunna bok från pärm till pärm trots det blygsamma formatet på etthundratjugofyra sidor som i flera fall endast innehåller ett par rader. Keuner uttalar sig på de mest skilda områden, om sjukdomar, om politik, om kunskap och relationer. Bara för att nämna något exempel: Om ett gott liv: ”... Om vi hade ett gott liv till hands, skulle vi faktiskt inte behöva varken stora motiveringar eller mycket kloka råd, och det skulle vara slut med det eviga väljandet ...”. stefan estby

Sågverksägarna var starkt fackföreningsfientliga och det dröjde ett par år in på 1900-talet innan den första fackföreningen kunde bildas.

gets Finland 1918. När kommunistpartiet förbjöds i Finland trycktes tidningen” Revontulet” i Luleå och smugglades till Finland, liksom även tryckpressar. Amatörteatern har alltid varit livaktig på Seskarö. Det första arbetarspelet i Norrbotten Nöd bryter lag om 1917 års dramatik spelades somrarna 1981 och 1982 och samlade stor publik. Senare på 1980-talet gjordes uppmärksammade uppsättningar av Väinö Linnas texter Här under polstjärnan och Upp trälar. Om detta och mycket annat kan man läsa i denna viktiga bok. kjersti bosdotter fib 39

Film.

Realism och film TEXT hans isaksson

tt under kapitalismen konst och kultur har blivit en vara är bekant, åtminstone sedan 1848, men ofta bortglömt. Beträffande merparten av den film vi ser, det vill säga merparten av den vi numera ser genom tv:s reklamkanaler, förtjänar den dock inte ens att kallas en vara – likt förr gamla flottiga tidningar används den främst som säljande omslag åt varor. Filmkritiker är vi visserligen alla. Eller borde vara, trots att jag själv sedan länge är skeptisk mot verksamheten, och sedan länge funderat på att sluta att halshugga skuggan av kapitalets skuggspel. En tablå över SF:s normala monopolutbud i närmare universitetsstad manar därtill. Det är framför dock allt mindre kvaliteten hos filmen än dess budskap, det vill säga vad den faktiskt säger och rekommenderar oss att göra beträffande världen och samhället – det vill säga dess innehåll, ideologi och dess politiska hållning som för mig är intressant. Så fungerar de flesta vuxna människor, medvetet eller omedvetet, då de värderar film eller annan litteratur eftersom varken de själva, filmskaparen eller skådisarna är politiskt nollställda.

BERÄTTAS OCH GESTALTAS någon verklighet i dessa filmer? Inte mycket. I varje fall inte med flit. Har filmerna fel i det de säger? Nej, de har oftast inte ens fel. De flesta av oss vill att filmer (liksom böcker) skall vara realistiska. Men vad menas med realism? I Fyra nyanser av brunt, Killinggängets film, påstår sig en fib 40

Fyra nyanser av brunt.

av deltagarna stolt visa upp ett påstått realistiskt fotografi av sin fru, men bemöts av en skeptiker: ”Jaså, din fru är alltså 6 centimeter lång, svartvit och alldeles platt”! Realism är inte en formsak och är ingen genre. En dokumentärfilm behöver inte vara sannare och mera realistisk än en spelfilm eller en tecknad film – eller en dikt. En gestaltning är realistisk om det den säger är på pricken – här och nu. Jonathan Swifts roman om Gulliver har filmats och inspirerat massor av konst, inklusive filmer och syftar på reaktionära inslag 1700-talets samhälle, som realistiskt avbildas – även om den utspelas bland lilliputtar eller bland dumma, elaka och ibland statsbärande hästar (yahooer). DEN TID VI lever i behöver ingen positiv hjälte. Huvudpersonen Kalle i Roy Anderssons Sånger från andra våningen är en korkad och småfifflade fetknopp. En vänlig dam (som liknar Drottning Silvia

eller Mona Sahlin?) övertygar i en av de anderssonska tablåerna en liten flicka om att hon gör en insats genom kasta sig utför ett stup för att rädda kapitalismen liksom brittiska arbetare i Thatcherengland gjorde i Lindsay Andersons Britannia Hospital. I Du levande mardrömmer en arbetare att han hamnar i elektriska stolen, eftersom han har fördärvat en soppterrin ”mer än 200 år gammal”. Skruvat, absurt – men realistiskt. KONSTEN MANIPULERAR oss ofta genom abstraktion. Filmen/bilden skiljer sig från ordkonsten i hur abstraktionen åstadkommes. Roy Anderssons tablåfilmer människor i ett definierat rum – inspirerade av Brecht. I Vår rädsla för allvar diskuterar han det begränsade (abstrakta) perspektivet med utgångspunkt från en etsning från 1600-talet och Goyas bilder från inbördeskriget i Spanien vid slutet av 1700-talet. Jämför med Ingmar Bergmans talrika extrema

Mel Gibson spelar huvudrollen i We were soldiers från 2002.

Vilken av dessa starka bilder säger oss mest om människan som samhällsvarelse och samhället? Vilken bild är mest realistisk? närbilder av ansikten, upptagandes hela duken! Vilken av dessa starka bilder säger oss mest om människan som samhällsvarelse och samhället? Vilken bild är mest realistisk? ABSTRAKTION (det vill säga att avgränsa det fysiska och mentala rum där det som händer, händer) är det mest civiliserade och vanligaste sättet att ljuga – på bio, i talarstolar eller i Aktuellt. Sanningen är däremot alltid konkret – eftersom den innehåller många detaljer

(glöm inte sådana, då du ljuger!), som i Callots suveräna etsning eller i Roy Anderssons filmiska tablåer. Som åskådare måste man medvetet kartlägga det sociala rum där handlingens utspelas genom något slag av klass- och historisk analys. Randall Wallaces ”hyperrealistiska” We were soldiers medger 40 år efteråt att USA:s fiende i Vietnam var lika mänsklig som USA-soldaterna. Soldaterna på båda sidor påstås slåss för att de och deras närmaste kamrater ska överleva stridens helvete. En generös inställning, om man är beredd att likställa

kampen mot imperialism, nationellt förtryck och social orättvisa med den för tillfället synbarligen framgångsrika kampen för att vidmakthålla dessa ting. Den neorealistiska Cykeltjuven (Vittorio da Sica 1947) är en film som tar verkliga, förfördelade proletärers sida i samhället – och det gör Ken Loachs Raining Stones (1993) också. I Cykeltjuven får vi reda på att småfolk är drabbade av ett orättvist samhälle och har ett hårt liv för att skaffa sig mat på bordet – i den andra får vi därtill klart för oss att mat på bordet är nödvändigt, men inte ens för småfolk tillräckligt. Personligen anser jag att den förstnämnda, uppburna, filmen tyvärr är ett sömnpiller, medan den andra, mindre pretentiösa, är den jag minns bäst, trots att den är mindre PK. KAN DET VARA så att frånvaron av humor i även socialt och politiskt högfib 41

FILM korrekta filmer (texter) har en tendens att skrämma bort både mig och resten av publiken. Att serveras dystra fakta som vi redan känner till minst lika bra som filmen är mycket avtändande. En film/roman bör aldrig vara tråkig, i synnerhet inte om den verklighet den beskriver är det. Realistiskt sett innehåller verkligheten som regel alltid humor – eller kan tolkas humoristiskt. Humor låter oss se tingen på nytt sätt. El Salvador och Dr Strangelove är båda realistiska filmer, kritiska mot USAimperialismen. Men det är den andra, i sak skrämmande, men mycket komiska, som de flesta av oss kommer ihåg. Fast Dr Strangelove var rolig, trots att den slutade med världens undergång i ett atomkrig. KLASSISKA FILMER som Ärans Väg (Kubrik 1957), Slaget om Alger (1964), Queimada (1969), Matewan (1986) eller The Lion of the Desert (1981) är inte det minsta roliga, men segrar genom ämnets tyngd och sin starka gestaltning. För filmskapare (eller författare) med socialistisk syn i Sverige finns till synes en motsättning mellan kraven på historisk sanning och behovet att uppmuntra till progressiv handling. En viss ökad realism har trots allt skett: I Sverige: I Gustav Edgrens Karl Fredrik Regerar 1934 – löstes problemet på reformistiskt vis – den vräkte socialdemokratiske torparen blir jordbruksminister och hjälpte den förre husbondens änka undan konkurs och fick sin dotter bortgift med hans son. I ÅDALEN 31 av Bo Widerberg (1969) slås

de arbetandes demonstration blodigt ner av armén. Sonen till en av deltagarna drar slutsatsen att man behöver bättre kunskaper för att ta makten – och disponentdottern aborterar deras

fib 42

Lamberto Maggiorani och Enzo Staiola i 1940-talsfilmen Cykeltjuven.

Men förhållandet att livet slutar med döden behöver väl inte förvandla alla biografier till elegier? gemensamma foster. Ett steg framåt. Bröderna Kaurismäki (till exempel Mannen utan minne, Ariel, Moln på drift et cetera) är enligt egen utsago noga med att slutet blir hyfsat lyckligt för inblandade proletära hjältar – eller att huvudpersonen finner sin rätta grupp att höra samman med – jämför Pichlers Äta, sova, dö.

EN FILM (eller text) som 2014 vill skildra

en revolution eller progressiv rörelse i 1900-talets Sverige måste bli en tragedi – det vill säga med olyckligt slut, nota bene om man nöjer sig med att ”objektivt” beskriva en historia. Men varför då göra sådana historier, om inte för att visa upprorets omöjlighet? Om man inte ordnar så att filmen ska ta slut

exakt när den sak vi slåss för har segrat – som i Mandela i fjol. PETER BIRROS sex timmar långa och mycket ambitiösa filmserie Upp till kamp! i regi av Mikael Marcimain gick härom året i SVT. Den framgångshistoria som Vietnamrörelsen i Sverige var, gestaltas i Birros film 30 år efteråt närmast som en tragedi. De nederlag som arbetarklassen och arbetarrörelsen, här och internationellt, upplevt under de senaste 30 åren men som filmens hjältar aldrig kunnat ana, färgar hela serien. Men förhållandet att livet slutar med döden behöver väl inte förvandla alla biografier till elegier? Och arbetarrörelsens och revolutionens historia är för övrigt inte slut än! ■ ■

MAX GUSTAFSON Född 1977 i Biskopsgården, Göteborg. Satirtecknare, serietecknare och illustratör. Har publicerats sedan 1997 i framför allt facktidningar och dagspress. Har under större delen av yrkestiden tecknat humoristiska seriestrippar med samhällskritiskt innehåll, för att på senare år utvecklas till mer renodlad politisk satir med slagkraftiga enrutingar. Publiceras för närvarande i bland annat Kollega, Sekotidningen, Akademikern, Handelsnytt, Dagens ETC och Rött. Max har släppt fyra böcker: Doglas - Komika förlag (2008) Samir del 1 och Samir del 2 - Egmont (2009/2010) Det rånade folket - ETC Förlag (2014)

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Kontinuerlig uppdatering av nya satirteckningar på: www.maxgustafson.se fib 43

fib 43

Skriftställning.

UPPRIKTIGT TALAT!

TEXT jan myrdal

u är det hundra år sedan första världskriget bröt ut i Europa. Det publiceras nya böcker på olika språk. Tidningarna fylls med återblickande artiklar. Att detta krig var i detalj förutsett av den då mäktiga Socialistiska arbetarinternationalen (Andra Internationalen) två år tidigare nämns dock av uppenbara ideologiska skäl hos oss i Europa mest bara av sådana som jag i olika rätt små tidningar. Inte heller redovisas i officiella och officiösa medier att det just var det i det närmaste totala sammanbrottet för denna socialistiska världsrörelse i augusti 1914 som möjliggjorde världskriget. I DET LÄGET var det ett fåtal från den

gamla internationalen, som Lenin och andra, vilka nådde fram till att både finna skälen bakom denna katastrof och sökte gå vidare. Det senare avgörande ty visst drev klassernas kamp utvecklingen men politiken styrde och avgjorde om den blev skapande eller utmynnade i en katastrof som ett kastsystem (P. G. Guizot, i Den europeiska civilisationens historia, 1828) eller i de kämpande klassernas gemensamma undergång (Marx/Engels Det kommunistiska partiets manifest 1847/48). Andra Internationalen hade präglats av platt idealistisk framtidsoptimism. Men just den dubbla möjligheten aktualiserades av världskrigsutbrottet augusti 1914. Det fanns inom den minoritet i den gamla rörelsen som sökt stå kriget emot också allvarliga motsättningar. Den organiserade svenska arbetarrörelsens, i synnerhet dess ungdomsförbunds, avgörande insats för fib 44

Att kolonialism och imperialism och den härskande klassens krig för sina intressen kunnat få stort folkligt stöd var och är känt. att hindra ett krig mellan Sverige och Norge 1905 hade principiellt hyllats av Lenin, men lika principiellt fördömts av Rosa Luxemburg som inte erkände den nationella frågan. Detta spelar en destruktiv roll än i dag. Att kolonialism och imperialism och den härskande klassens krig för sina intressen kunnat få stort folkligt stöd var och är känt. Nederlaget för chartisterna hade bidragit till att stödet i Storbritannien för blodigast möjliga ”bestraffning” av dem vilka rest sig mot det brittiska väldet i Indien 1857 där blev dominerande. Bebel och Liebknecht protesterade i riksdagen mot det tyska kriget mot Frankrike (och Bebel försvarade den 25 maj 1871 Pariserkommunen mot allt förtal) men de hade en massiv ”folkopinion” mot sig. DETTA ÄR LIKA KÄNT som att den härskande klassen ständigt utnyttjar och skapar konflikt mot – och mellan – olika invandrade och inre grupper bland folket för att splittra och härska. Klassiska exempel var då på 1800talet i Storbritannien motsättningen mellan irländare och engelsmän och det sterila emigranteländet i London efter nederlaget på kontinenten 1848; i Förenta staterna ”rasfrågan” mellan svarta och vita och konflikterna mellan olika segregerade och ghettoiserade invandrargrupper. Vi upplever allt

detta nu hos oss mot och mellan olika nationellt, etniskt, religiöst, kulturellt och hemlandspolitiskt organiserade grupper inom det arbetande folket. (Detta suddas till och döljs bakom allmänt tal om ”rasism”.) Erfarenheterna från de senaste århundradena visar att detta snedvrider, fördröjer – kanske omintetgör – för folket nödvändiga grundläggande sociala förändringar. MER SÄLLAN tydliggörs dock att neder-

laget 1914 motsvaras av det i Italien 1922 och Tyskland 1933. I båda fallen hade arbetarklassens organisationer och företrädare redan innan utsatts för våld och mord. Men när det gällde visade sig alla dess partier helt förlamade och förmådde inte göra något motstånd; de gick till slaktbänken som fromma kalvar. Deras senare enorma (oftast individuella) heroiska insatser och grymma lidanden hindrar inte att partiorganisationerna från socialdemokratisk höger till kommunistisk vänster visade sig handlingsförlamade såväl vid ”Marschen mot Rom” som ”Die Machtübernahme”. (Viktigt samtidigt att minnas de österrikiska socialdemokratiska arbetarnas väpnade försvarskamp 1934 och det spanska folkets mot Franco 1936.)

DE ITALIENSKA organisationerna var

splittrade men det räcker inte som förklaring. Den 27 till 29 oktober

Historien är inte skriven i någon stor bok därovan!

Punch 29 augusti 1857. Folket ansluter sig entusiastiskt för att slå ned det indiska upproret.

1922 hade fascisterna genomfört den ”Marsch mot Rom” som ledde till Mussolinis makttillträde. En vecka senare inleddes Kominterns fjärde kongress (5 november till 5 december). Naturligtvis diskuterades Italien. Men den ende som sade vad det egentligen gällde var Karl Radek i sin inledning ”Kapitalets offensiv” onsdagen den 15 november: ”Jag ser i fascismens seger inte bara en mekanisk seger för fascisternas vapen utan jag ser däri det största nederlag som socialismen och kommunismen lidit sedan början på världsrevolutionens epok, ett större nederlag än Sovjet-Ungerns ty fascismens seger är en följd av den italienska socialismens och hela den italienska arbetarklassens nuvarande andliga och politiska bankrutt. /.../ Frågan består däri: hur var fascismens seger möjlig, vad grundar den sig på och vilken särskildhet utgör den i den europeiska kontrarevolutionen? Det räcker kanske att fråga: Är Mussolini att jämställa politiskt och socialt med Stinnes och Bonar Law eller är han något annat? Jag tror att han är något annat även om

Mussolinis program inte är annat än Bonar Laws och Stinnes. Och att han är något annat är av största betydelse. /.../ Kamrater! När fascismen segrat utan det minsta motstånd från arbetarklassen så kan vi säga att vi hamnat på den djupaste nivån i Italiens utveckling. /.../ När våra italienska vänner, kommunisterna, önskar vara ett rent och litet parti så kan jag säga dem att ett rent och litet parti mycket lätt platsar i fängelse. Där kan dess själ utvecklas i renkultur. Men om det italienska kommunistiska partiet vill bli en makt så måste det mobilisera de proletära och småborgerliga massorna mot fascismen. Teoretiska resolutioner om enhetsfronten, teoretiska betraktelser över fascismen, ja till och med en liten kommunistisk grupps heroism räcker inte utan vi måste vara massornas skri på befrielse.” (Protokoll des Vierten Kongresses der Kommunistischen Internationale Verlag der Kommunistischen Internationale. 1923. Band 1, sid 310 – 315.) ATT KARL RADEK senare kom i kon-

flikt, greps, dömdes till fängelse och extralegalt avrättades 1939 hindrar inte att denna hans analys i sin helhet borde översättas och publiceras. Den är såvitt jag förstår den bästa i sin tid. Det finns vidare frågor att ställa denna tid när detta Italien har inpassats i Europaunionen och de kommunistiska partier i Italien och Frankrike vilka tycktes mig överväldigande stora när jag där som tjugoåring upplevde dem direkt efter andra världskriget nu har fallit samman som suffléer man petat i. MOT DE HITLERTYSKA ockupanterna

förde de italienska och de franska kommunisterna ett framgångsrikt folkkrig och var avgörande för sina nationers frihet. Men ledda av Togliatti och Thorez lämnade de från sig vapnen och undvek att ta kamp om makten 1944/45. Det var som 1922 och 1933! (Senare skulle mot detta oppositionella kommunister som André Marty anklagas och uteslutas.) I detta kan man säga att partierna lydigt följde Moskvas tillfälliga utrikespolitik – liksom de indiska kommunisterna till sin egen motsvarande förlamning och sitt politiska misslyckande gjorde 1942 under Quit India-kampanjen och 1951 avblåsningen av Telenga-kampen (1946–1951). Den följsamheten var inte oundvikligen nödvändig. Tito 1944, Mao 1945, Castro 1959 gjorde annorlunda. Också detta bör utredas utan skygglappar! Historien är inte skriven i någon stor bok därovan! Det finns mycket att diskutera och undersöka. ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Assange – åklagaren måste bryta dödläget

TEXT per boström

helsea (tidigare Bradley) Manning dömdes i augusti 2013 till 35 års fängelse av en amerikansk militärdomstol för att ha läckt ett stort antal dokument till Wikileaks. Julian Assange framstod som Wikileaks ledare. Jag behöver inte orda så mycket till denna tidnings läsare om den stora betydelse som avslöjandena har haft eller om hur grymt Manning behandlats. En brottsutredning mot Assange pågår fortfarande i USA. Han skulle där riskera ett oerhört strängt straff för sin medverkan i avslöjandena. Misstankar om brott – även om den misstänkte är en hjälte – måste naturligtvis utredas enligt svensk lag.

ÅKLAGAREN DRIVER en förundersökning som rör händelser i augusti 2010. Assange har förnekat de gärningar som åklagaren misstänker. Enligt Assange ställde han sig till åklagarens förfogande för förhör under hösten 2010. Enligt åklagaren stämmer inte detta. I november 2010 fick åklagaren Assange häktad i dennes frånvaro och utfärdade en så kallad europeisk arresteringsorder. Den skulle tvinga Storbritannien, där han då befann sig, att gripa honom och skicka honom till Sverige. Assange överklagade saken ända upp till Storbritanniens högsta domstol, the Supreme Court. Det blev klart att han förlorat i juni 2012. Då begärde han och fick politisk asyl på ecuadorianska ambassaden i London, där han suttit sedan dess. Ambassaden bevakas dygnet runt av polis. Assange blir gripen och skickad till häkte i Sverige om han lämnar byggnaden. Han fruktar att det fib 46

leder till utvisning till USA med stor risk för minst livstidsstraff. Det går inte att säga att han saknar fog för sin oro. Den svenska regeringen, som skall handlägga en begäran om utlämning till USA, kan inte lova något. Man kan konstatera att utredningen av sakfrågorna i praktiken har stått stilla i snart fyra år. Detta är oacceptabelt. Både för Assange, målsägandena och Sveriges rykte som rättsstat. Man måste fråga sig om dödläget beror på att det är något stort fel på svensk lagstiftning? Undertecknad tror inte det. De lagregler i Rättegångsbalken om förundersökning som är aktuella genomsyras av skyndsamhetskravet i 23:4: ”Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.” ASSANGE HAR MEDDELAT att han gärna

låter sig förhöras där han sitter instängd på ambassaden. Åklagaren har inte velat göra detta. På deras hemsida kan man läsa: ”Sammantaget bedömer åklagaren att ansökningar om att få bistånd med ett eller flera förhör med Assange i London inte skulle föra ärendet framåt.” Hur det inte skulle föra utredningen framåt att höra också den misstänktes version är svårt att begripa för undertecknad. En JO-anmälan mot åklagaren lämnades in i april 2014 av Brita Sundberg-Weitman men föranledde ingen åtgärd. Även f d kammaråklagare Rolf Hillegren har reagerat och i SvD 12 januari 2014 deklarerat att ”riksåklagaren bör på eget initiativ (ex officio)

upphäva beslutet om återupptagande av förundersökningen, häva häktningsbeslutet och återkalla arresteringsordern.” (JO anmälningen och länk till Hillegrens artikel finns på FiB-juristernas hemsida tffr.org) Om häktningen upphävdes skulle åklagaren tvingas att agera. Den 24 juni 2014 begärde Assange omprövning av Stockholms tingsrätts häktningsbeslut. (Advokaternas inlaga finns också utlagd på FiB-juristernas hemsida.) STOCKHOLMS TINGSRÄTT beslutade 16 juli 2014 att Assange fortsättningsvis ska vara häktad. Skälen för beslutet angavs mycket formellt och summariskt. Dock kunde man uppfatta att tingsrätten gjort en avvägning mellan skälen för fortsatt häktning (flyktfara!) och de olägenheter som häktningen medför för Assange. Tingsrätten ville inte räkna den genom häktningen och arresteringsordern påtvingade fångenskapen på ambassaden till olägenheterna eftersom han ”frivilligt” sökt asyl där. Tingsrätten beslut kommer sannolikt att överklagas. Oavsett detta måste åklagaren agera och föra förundersökningen framåt. Advokaterna Thomas Olsson och Per E Samuelson skriver i SvD 13 juli: ”Precis som vi yrkat i snart fyra år kvarstår vårt krav på att förundersökningen kompletteras med Assanges version. Vi och vår klient står till förfogande för ett sådant förhör. Allt åklagaren behöver göra är att kontakta oss.” ■ ■

Per Boström. Jurist i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org

Medlem. Trogne FiB-medarbetaren Mare Toomingas syster har avlidit i cancer. Här är Mares dedikation till sin syster.

Till min älskade syster Jeanette Lii Jag drömde blott förtroligt var och stundens doft på vingar bar blott evighet är nu vart ögonblick är du TORVALD TORVALDSON …

Så öppnades, till slut dörren till landet bortom drömmarna, där doften från mandelträden hugsvalar de sorgsna och näktergalar spelar dig till sömns och lidandets tid är över. OKÄND FÖRFATTARE

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSFOTOGRAFI:

Oda Hodlekve

MEDARBETARE:

Oda Lystrup Hodlekve, Peo Österholm, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Magnus Zackariasson, Carl Krantz, Britta Ring, Lisa Forsberg, Joakim Medin, Pierre Gilly, Eva Wernlid, Per Wichmann, Lars Drake, Lucas De Vivo, Lars-Gunnar Liljestrand, Gunnar Olofsson, Joacim Blomqvist, Margareta Zetterström, Rolf Andersson, Ingemar Folke, Agneta Willans, Charlie Aronsson, Jan Bergsten, Pia Karlsson, Kjell Martinsson, Christer Lundgren, Stefan Estby, Kjersti Bosdotter, Hans Isaksson, Max Gustafson, Jan Myrdal, Per Boström, Hans Lindström

Prenumerera!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera Nästa nummer kommer 9 oktober. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Joacim Blomqvist, Oda

Hodlekve, Johanna Lundqvist, Britta Ring, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48