[Title will be auto-generated] by David Lagerlöf

Om barnsexturism/svenskars sexuella exploatering av barn i andra länder - brott som finns men inte syns och framför allt inte åtgärdas

Forskningsrapport på initiativ av ECPAT Sverige utförd av Christian Diesen och Eva Diesen, Juridiska Institutionen, Stockholms Universitet, 2008.

Innehåll 1. Förord av ECPAT Sverige 2. Forskningsrapport ”Sexualbrott utomlands med svensk anknytning” utförd av Christian Diesen och Eva Diesen, Juridiska Institutionen, Stockholms Universitet 3. Efterord av Christian Diesen 4. Konklusioner av ECPAT Sverige 5. Rekommendationer av ECPAT Sverige

Förord En global marknad Barns kroppar köps och säljs på en global marknad där efterfrågan styr utbud och pris. För rätt pris kan man ha särskilda önskemål om varans beskaffenhet såsom barnets ålder, utseende och kön. Särskilda önskemål om förfarande med kroppen kan också tillgodoses, t.ex. sadistiska inslag eller oskyddat samlag. Utbudet tillhandahålls av personer vars enda intresse är att tjäna pengar. Efterfrågan består av de personer som i vardagstal kallas sexköpare, dessa personer som tillhandahåller pengar för att få tillgång till barns kroppar i sexuella syften. Oavsett vilken typ av barnsexhandel det rör sig om, (dokumenterade övergrepp på barn, jur. s.k. barnpornografi, människohandel, barn i exploateringssituationer såsom tvångsprostitution, jur. s.k. barnprostitution eller barnsexturism), är det marknadskrafterna som styr. Marknaden är global och barns kroppar köps och säljs världen över, även i Sverige.

Osynlig efterfrågan Människohandel med barn har under senaste decenniet fått oerhört stor uppmärksamhet i media och hos makthavarna inte minst i Europa. Kraftansträngningar har gjort brottsområdet ’trafficking’ till ett begrepp som är känt för såväl filmbranschen som gemene man. Kanske kan den stora uppmärksamheten kring problemet förklaras av att offren inte sällan landar på det svenska folkhemmets tröskel och skakar om oss genom uppmärksamhet i media. Trasiga flickor och offer från utsatta områden porträtteras i kvällspress. Svensson förfäras av människohandlarnas grymhet och okänslighet över mänskligt värde. Människohandlarna hatas och betraktas som orsaken bakom handeln. Därvidlag stannar de allra flesta människors analys. Inte ens rättsväsendet gör en tillräcklig djup analys. Sexköpare får försiktiga dagsböter för sexköp av de trasiga offren, för något som närmast verkar betraktas av rättsväsendet som ”moraliska förseelser”. Kommunikation från rättsväsendet kan skickas till sexköparnas arbetsadresser, för att undgå pinsamheter på hemmafronten. Att det är svenska, vanliga pappor, farbröder, rörmokare, advokater, läkare, unga och gamla personer, som genom sina tusenlappar utgör drivkraften för hela industrin av exploatering av barns kroppar, går samhället inklusive makthavare, lagstiftare och rättsväsende tämligen obemärkt och ganska bekvämt förbi. På samma sätt går det även sexköparna förbi, som inte ser sig själva som den nödvändiga länken i

3 kedjan för att handeln över huvudtaget skall kunna existera. Skurkarna är och förblir sammanfattningsvis människohandlarna, som dessutom ofta inte är svenskar. Mot den bakgrunden är det inte förvånansvärt att svenskar som åker utomlands för att begå samma sexuella exploatering av barn, som mot barn vilka är offer för människohandel i Sverige, varken uppmärksammas, anmäls eller blir åtalade och än mindre döms. Barnsexturism utgör ett motsatt transporteringsförfarande jämfört med människohandel, där förövarna istället förflyttar sig till offren. Med barnsexturism menas: en person med hemvist i Sverige, som reser till ett annat land och där har sex med ett utländskt barn - ofta främmande eller utan anknytning till förövaren - med hemvist i utlandet, mot någon form av ersättning. Barnsexturism är ett fenomen som är lika osynligt, som efterfrågan i all barnsexhandel. Svenska myndigheter missar i sitt arbete mot organiserad brottslighet, att svenska skattade semesterpengar finansierar brottssyndikat, som profiterar på människohandel och barn som utnyttjas i prostitution.

Sverige – en fristad för resande sexförbrytare Sverige utgör 2008 en fristad för sexualbrottslingar som förgriper sig på barn i andra länder. Under årens lopp har ECPAT Sverige varit den enda organisationen i Sverige som pålyst frågan och enträget uppvaktat regeringen om problematiken. Detta trots att Sverige stod som värd för den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, 1996. I de tre handlingsplaner, för att motverka kommersiell sexuell exploatering av barn, som presenterats sedan dess, saknas rejäla insatser (ibland saknats helt) mot svenskar som begår sexualbrott mot barn utomlands. I en rundringning till riksdagsledamöter våren 2006 framkom att majoriteten av riksdagsledamöterna tyckte att Sverige borde ha en ledande position inom EU för att bekämpa barnsexturism. Trots denna inställning kan nämnas att Sveriges regering inte agerade när den franske turismministern Léon Bertrand 2005, på ett informellt ministermöte på Malta i oktober samma år, tog ett initiativ till att EU skulle agera mot barnsexturism. Det ”franska initiativet mot barnsexturism” togs upp vid en rad efterföljande EU-möten, men lades till slut ner pga att det inte fick stöd från något annat EU-land. Sverige hade här en ypperlig chans att visa sitt ansvar och engagemang för frågan och bidra till att barnsexturism kom upp på den europeiska dagordningen. Så blev dock inte fallet. I Näringsdepartementets rapport till EU, som skickades till Frankrike inom ramen för den faktainsamling som genomfördes i samband med att det franska initiativet, rapporterades följande från regeringen beträffande Sveriges regerings åtgärder på turismområdet:

"We have no new national initiatives in Sweden in the fight against child sex tourism since The Code of Conduct for the Protection of Children from Sexual Exploitation in Travel and Tourism (the Code) was initiated in April 1998 by ECPAT Sweden in cooperation with Scandinavian tour operators and the World Tourism Organization. As you certainly know you find all further information on www.thecode.org." ( E-post från Näringsdepartementet som inkom till ECPAT Sverige den 8 december 2006.)

4 ECPAT Sverige tog, som framgår av ovan citat, år 1997 initiativet till en uppförandekod för resebranschen, som nu implementeras av företag från hela världen och vars budskap når tiotals miljoner resenärer. Arbetet med ”Uppförandekoden” är ett helt frivilligt arbete, som resebranschen arbetat med under de senaste 10 åren och som sträcker sig långt utöver vad de enligt lag är förpliktigade att göra. Resebranschen kan dock inte ta över statens roll och ansvar i detta arbete. I en internationell jämförelse är det ingen överdrift att påstå att Sverige hamnar långt ner på listan vad gäller statliga åtgärder mot barnsexturism. Kanske är detta den mest bortglömda av allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som saknar svenskt statligt erkännande, förebyggande arbete, effektivt sanktionssystem och åtgärder för att tillvarata barns rättigheter.

Dags att agera Möjligen är det enklare att skänka pengar via bistånd till barnhem för utsatta flickor i utvecklingsvärlden än att våga se vari Sveriges främsta ansvar ligger i den globala barnsexhandeln. Om Sverige vill bibehålla ryktet om att vara bäst i klassen på barnrättsfrågor och inför Barnrättskommittén hävda Sverige att lever upp till Barnkonventionen med dess tilläggsprotokoll om försäljning av barn, krävs att Sverige omgående agerar mot barnsexturism och tar ansvar för svenskars sexualbrott utomlands. Att systematiskt tolerera svenskars sexuella exploatering av barn utomlands utgör en indirekt sanktionering av brottsligheten och är ett brott mot internationella åtaganden vad gäller barns rättigheter. Svenska regeringen måste öppna ögonen och ta ansvar för utländska barns rättigheter genom att inte bevara den straffrihet som råder för svenskars sexualbrott och exploatering av barn utomlands. ECPAT Sverige känner till dags dato endast till några fåtal fall av barnsexturism, trots att det har gått 46 år sedan införandet av en extraterritoriell lagstiftning, som möjliggör att lagföra svenskar för sexualbrott begångna utomlands. Ingen annan aktör i svenska samhället har heller föreslagit en annan siffra. Mot denna bakgrund uppdrog ECPAT Sverige till Stockholms Universitet att undersöka frågan närmare. De huvudsakliga syftena var två. För det första att se hur många anmälningar om sexuell exploatering i samband med resande som görs i Sverige, samt hur många som leder till åtal och därefter dom. Resultatet skulle bekräfta eller förändra ECPAT Sveriges kännedom om tillämpningen av den extraterritoriella lagstiftningen vad gäller denna typ av brott. Om resultaten visade på få anmälningar och fällande domar i enlighet med ECPAT Sveriges tes, var det andra syftet att närmare undersöka skälen för att kunna dra slutsatser i syfte att ge förslag till förbättringar. Nu håller du den första forskningsrapporten någonsin (i Sverige) i sitt slag på detta område i din hand. Den åskådliggör många brister och belyser vad som behöver åtgärdas omgående för att tillförsäkra barns rättigheter, även bortom de svenska gränserna. Den erbjuder således en unik möjlighet att åtgärda ett fruktansvärt brott mot barn i världen.

Stockholm, oktober 2008

Helena Karlén Generalsekreterare ECPAT Sverige

STOCKHOLMS UNIVERSITET Juridiska Institutionen

Delrapport från projektet ”Den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor och barn” (2005-2008)

SEXUALBROTT UTOMLANDS med svensk anknytning

Av Christian Diesen och Eva Diesen

Oktober 2008

Innehåll 1. Inledning 2. Utgångspunkter, metod och material 3. Juridiska förutsättningar och skäl till anmälan i Sverige 4. Brott mot vuxna 5. Brott mot barn 5.1. Våldtäkt mot bar 5.2. Övriga brott 5.3. Särskilt om barnsexturism 6. Lagföring 7. Vad gör svenska myndigheter vid anmälan om sexualbrott utomlands? 8. Sammanfattande kommentarer Bilaga: ärendeförteckning Efterord: Åtgärder för att förbättra arbetet mot barnsexturism

1. Inledning Denna rapport är en produkt inom projektet Den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor och barn, som bedrivs av Stockholms Universitet under 2005-2008 och finansieras av Brottsoffermyndigheten. Syftet med projektet, som är tvärvetenskapligt men har viss tonvikt på juridik, är att undersöka kvalitén på brottsutredningar om sexuella övergrepp och familjevåld. I fokus för projektets analyser ligger framför allt den s.k. sållningsprocessen, dvs. i att granska varför så få anmälda fall på övergreppsområdet leder till åtal och fällande dom, varför så många ärenden läggs ned. Som en del av projektarbetet ingår att utvärdera 2005 års sexualbrottslag1 och som en annan del att delta i ett komparativt EU-projekt (med 10 andra länder) rörande våldtäkt och våldtäktsutredningar (där man jämför 100 fall från varje land för att se skillnaderna i anmälningsbenägenhet och hantering av processen). I det svenska projektet har en mycket omfattande materialinsamling skett och i underlaget för analyserna ingår mer än 10.000 förundersökningar och över 1.000 domar. Resultaten av projektet presenteras i form av olika rapporter. En sådan, rörande skillnader mellan olika polisdistrikt i Stockholms län, av Eva Diesen utkom augusti 2008, i april 2009 planeras rapporten från EU-projektet (”Mapping attrition in rape cases across Europe”) att presenteras i Bryssel. Vid samma tidpunkt planeras även slutrapporten från fallanalyserna i Sverige (preliminär titel ”Övergrepp mot kvinnor och barn”) av Christian Diesen och Eva Diesen, att utkomma. I den beteendevetenskapliga delen av projektet, som leds av docent Frank Lindblad och där även docent Torun Lindholm ingår, är ett antal artiklar i internationella tidskrifter planerade. Vidare kommer projektet att resultera i två doktorsavhandlingar, en i juridik om barn som bevismedel (Katrin Lainpelto, Stockholms Universitet) och en i folkhälsovetenskap om våld mot kvinnor i nära relationer (Maria Scheffer Lindgren, Universitetet i Karlstad). Ur projektet emanerar dessutom ett 30-tal examensarbeten på juristlinjen vid Stockholms Universitet. På initiativ av ECPAT Sverige har projektets ärendematerial och analys utvidgats till att omfatta sexualbrott begångna utomlands. Trots att det under lång tid varit möjligt att lagföra personer för brott som begåtts utan Sverige är det ytterst sällan så sker och när det exempelvis gäller s.k. barnsexturism, dvs. våldtäkt/sexuellt utnyttjande av barn kände ECPAT endast till ett par åtalade fall under årens lopp. Samtidigt kan man av kriminalstatistiken utläsa att det till den svenska polisen görs minst 100 anmälningar per år av sexualbrott som skett utanför riket. Frågan var alltså: Vad handlar det om för brott? Hur stor del gäller sexuella övergrepp mot barn? Och varför blir det aldrig – eller ytterst sällan – några åtal när det gäller denna brottslighet? Ingen har, såvitt vi vet, undersökt detta tidigare. Här presenteras alltså för första gången en analys av sexualbrottslighet som begåtts utomlands, av eller mot personer med hemvist i Sverige.

Författarna av denna rapport har också deltagit i arbetet med Madeleine Leijonhufvuds förslag till ny våldtäktslag; ”Samtyckesutredningen – lagskydd för den sexuella integriteten”, som utkom i september 2008.

2. Utgångspunkter, metod och material I syfte att få svar på frågan om hur många ärenden med sexualbrott utomlands som anmäls, leder till förundersökning, åtal och dom inhämtades från BRÅ registerutdrag från åren 20042007 beträffande anmälningar i hela landet för brotten i 6 kap BrB (dvs. våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande, sexköp, koppleri m.fl.) och människohandel för sexuella ändamål samt barnpornografibrott. Detta resulterade i en lista på ca 400 anmälningar. Därefter beställdes ärendena in från landets polisdistrikt, sorterades efter vissa kriterier, sammanställdes och analyserades. Om det material som erhölls bör sägas att omfattningen har varierat: I en del distrikt (bl.a, i flera distrikt i Stockholm) har vi haft tillgång till hela akten eller fått kopia på hela förundersökningen, i resterande fall handlar det om RAR-utdrag2 med bl.a. anmälan och första förhör med målsäganden. I några distrikt har man maskerat målsägandens namn och ålder, men det har inte haft någon inverkan på statistiken eftersom vi åtminstone kunnat se om offret varit under eller över 15 år. I de fall, där utredningen av brottet framstått som särskilt intressant (främst då det handlat om utnyttjande av utländska barn), har ett från början begränsat material kompletterats genom efterbeställning av resterande delar och i en hel del ärenden har vi också varit i kontakt med utredande polis och/eller åklagare.

Det visade sig vid inventeringen att en del ärenden var dubbelanmälningar och att ganska många var felkodade (och av misstag hade betecknats som brott utomlands trots att de skett i Sverige3 eller av misstag kodats som sexualbrott), vilket innebar att den slutliga siffran för antalet anmälningar om sexualbrott utomlands 2004-2007 slutade på endast 322 ärenden. Dessa fördelade sig så mellan undersökningsåren så här:

Tabell 1: Polisanmälningar om sexualbrott utomlands fördelade per år Antal ärenden 2004

2005

2006

2007

totalt

322

Av dessa siffror kan man se att antalet är relativt konstant under perioden och att man skulle behöva en längre period för att kunna uttala sig om tendenser. På rent generella grunder kan man anta att ökningen är betydande om man går längre tillbaka i tiden, men då kopplas 2

Rationell anmälningsrutin, dvs. polisens dataregister för ärendehantering. Man skulle motsatsvis kunna anta att ett lika stort antal brott blivit felkodade som inrikes brott, trots att de begåtts utomlands, men så torde – enligt våra erfarenheter - mer sällan vara fallet. En reservation måste dock göras för brott via Internet, som de flesta poliser torde registrera som brott utomlands, men där det kan förekomma att de i stället kodats som inrikes brott. Det kan också finnas åtkomstskyddade ärenden, främst hos Rikskriminalen, som vi saknat tillgång till.

9 utvecklingen i första hand till svenskarnas ökande resande4 och till invandringen (dels i form av anmälningar om vad som hänt innan man kom till Sverige och dels i form brott man drabbats av vid återresor). Några tendenser beträffande sexualbrottsutvecklingen på området kan inte dras av detta material, även om man ser en klar ökning mellan 2004 och 2005. Eftersom det sker en nedgång året efter går det dock inte att dra några slutsatser, exempelvis att ändringen av sexualbrottslagen (då bl.a. våldtäkt mot barn blev en ny rubricering) inverkat på anmälningsfrekvensen (även om detta, precis som för inhemska brott, torde vara förklaringen till ökningen 2005). Vad man också kan konstatera är att bristen på ärenden rörande människohandel för sexuella ändamål – det finns endast 9 sådana ärenden trots att vi vet att det finns betydligt fler anmälda fall5 - visar att sådana anmälningar normalt kodas som brott begångna i Sverige. Skälet till detta är att sådana brott i regel uppdagas i form av koppleri som sker i Sverige. Därför kodas brottet vid anmälan som inrikes brott. Att man så småningom upptäcker att brottsligheten har initierats i ett annat land leder inte till någon omrubricering.6 Däremot förhåller det sig så att om någon begått flera sexuella övergrepp mot en familjemedlem och något av dessa skett utomlands, exempelvis under en semester i utlandet, registreras detta brott särskilt (dvs. som ett brott som begåtts utom riket). När det gäller den geografiska fördelningen i Sverige svarar storstäderna Stockholm och Göteborg för absolut och relativt fler anmälningar än övriga distrikt i landet (152 resp. 46 ärenden), motsvarande ca 60% av ärendena. En förklaring kan vara en högre andel invandrare i befolkningen (rörande t.ex. brott i hemlandet innan flykten/flytten eller vid återbesök), men en tydligare orsak är att resande utomlands ofta sker från storstäderna (inte minst i form av färjetrafik) och att anmälan sker vid återkomst till dessa destinationer. Därför är de få anmälningarnas i Skåne (13 st) förvånande. Rörelsen över gränsen är också huvudförklaringen till att exempelvis Värmlands och Dalarnas län (med fall i Norge) har fler ärenden än exempelvis Kalmar eller Västerbottens län.7 Det enda distrikt som annars utmärker sig, genom fler fall än andra län av motsvarande storlek, är Uppsala (med 18 ärenden). Beträffande brottsorten är de nordiska länderna vanligast. Därefter följer de vanliga turistmålen och sedan hemländer för flyktingar.

Numera gör svenskar ca 12 miljoner utlandsresor per år. De 6 fall där misstanken kvarstod efter viss utredning refereras under avsnitt 4. Totalt inkom det 21 anmälningar och skedde 2 åtal 2004, 29 (inget åtal) 2005, 44 (7) 2006 och 37 (11) 2007. Endast i den sistnämna uppgiften ingår (efter lagändring) enbart människohandel för sexuella ändamål. Se även om Internationella åklagarkamrarna i avsnitt 7. 6 Som kommer att framgå senare, se bl.a. avsnitt 8, är detta en korrekt utgångspunkt juridiskt-praktiskt, eftersom Sverige då tar ansvar för att utreda saken, men för den statistiska konsekvensen vore det bra om man också redovisade sådana ”blandade” fall som utrikes brott. 7 För förteckning av ärenden, se Bilaga I. 5

10 Tabell 2: Geografisk fördelning av anmälda sexualbrott utomlands I kategorin Asien ingår även Turkiet och Australien. Ryssland räknas däremot till Europa.

Norden utanför Sverige

103

Övriga Europa

126

Afrika

Asien

Amerika

Okänt

Totalt

322

Delar man upp brottsorterna för samtliga ärenden mellan Norden och övriga världen blir helhetsbilden denna: Av 322 ärenden handlar 103 (32%) om brott begångna i Norden och 215 (68%) om brott begångna utanför Norden. Går man närmare in i de olika grupperna finner man att Finland är mest frekvent i Norden och med 61 ärenden svarar för 57% av de nordiska och 18% av de totala ärendena. Bland länder utanför Norden kan det noteras att relativt många brott begåtts i Turkiet (24 st) och Spanien 15 st). Även Thailand förekommer relativt ofta (11 st). Däremot är det få fall från andra delar av Östeuropa än Ryssland och det är också få fall från Nordamerika och Nordafrika. Man kan också notera att det bara finns något enstaka ärende från Japan, Kina, Indien och Brasilien och inga alls från exempelvis Argentina, Kanada eller Mexico. Inte heller finns det några anmälningar från exempelvis Kambodja8 eller Dominikanska republiken, två länder som under perioden varit resmål för målinriktade barnsexturister. I definitionen av sexualbrott begångna utomlands ingår såväl brott vilka begåtts av personer med hemvist i Sverige som brott vilka riktats mot personer som vid anmälan har hemvist i Sverige. Någon närmare undersökning av hemvistförhållandet har inte skett, vilket betyder att det förhållande att brottet som begåtts utomlands har anmälts i Sverige har räckt som kriterium för uppfyllande av detta villkor. Det betyder att det inte bara är personer som är bosatta här (svenska medborgare, personer med uppehållstillstånd, asylsökande m.fl.) som uppfyller detta villkor, utan även personer på tillfälligt besök (turister, personer som besöker släktingar m.fl.). Den senare kategorin är liten, men kan ha viss betydelse när det gäller möjligheten till utredning, lagföring och ersättningar. Fördelningen mellan offer och förövare är också mycket ojämn: de allra flesta anmälningarna gäller personer i Sverige som utsatts för brott under vistelse i annat land, t.ex. en svensk kvinna som blivit våldtagen av okänd man under en semesterresa. I en hel del av dessa fall är också förövaren bosatt i Sverige, t.ex. när en familj rest utomlands tillsammans och ett barn under den vistelsen blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin far eller styvfar.

Ett fall från Kambodja, som inte ingår i statistiken (eftersom det handlagts av Rikskriminalen) finns dock ändå i vår undersökning, se 5.3.(referat) och 7.

11 Mycket få brottsanmälningar riktas mot svensk person för brott utomlands mot person som inte är bosatt här, t.ex. fall av barnsexturism.9 En uppdelning av offer och förövare efter hemvist i Sverige under de fyra undersökningsåren får följande resultat. Med ”offer” eller ”förövare” menas att endast offret resp. endast den misstänkte har svensk anknytning medan ”offer och förövare” anger att båda har sitt hemvist i Sverige:10

Tabell 3: Brottets personella anknytning till Sverige I denna tabell ingår inte 23 ärenden med barnpornografi där offrets hemvist är okänt. Vad uppställningen anger är huruvida endast offer eller förövare – eller båda – har hemvist i Sverige. I offerfallen saknar alltså förövaren svensk anknytning, se vidare tabell 7.

Offer

Offer och förövare

Förövare

Totalt

2004

2005

2006

2007

totalt

197

299

En närmare analys av andelsförhållandet mellan offer och förövare och anmälningarnas innehåll kommer att göras senare (se avsnitt 4 och 5). Här ska bara konstateras att i två tredjedelar (66%) av de gjorda anmälningarna 2004-2007 är det bara offret som har anknytning till Sverige. I en tredjedel av fallen har både offer och förövare hemvist i Sverige och bara i 5 (1,5%) av ärendena är det enbart förövaren som har hemvist här. Det betyder motsatsvis att det är mycket ovanligt att en svensk man blir anmäld för sexualbrott som han begått utomlands mot utländsk person exempelvis i form av sexköp av underårig under en semester. För utredningsmöjligheternas skull är det särskilt kategorin där både offer och förövare har hemvist i Sverige som är intressant. I den gruppen ingår 96 fall (32%) och det är särskilt bland dessa fall som svensk polis har goda möjligheter att själv vidta åtgärder som för utredningen framåt.11 Även om endera parten har hemvist i något annat nordiskt land finns det hyfsade utredningsmöjligheter. Av de anmälda sexualbrotten utomlands har 107 begåtts inom Norden, fördelade mellan Finland med 61 fall, Norge med 29, Danmark med 15 och 1 fall från Island. Det främsta intresset bakom den nu föreliggande undersökningen har just varit att utreda huruvida svenska mäns utnyttjande av utländska barn blir föremål för anmälan, utredning och lagföring i Sverige. I princip är svaret – som ska utvecklas vidare nedan, se avsnitten 4-7 – nej. Det finns alltså mycket få fall – endast 5 ärenden – där man anmält att en man med hemvist i 9

Se vidare 5.3. I ett antal fall med okänd förövare vet man inte var denne har sitt hemvist, men det har då antagits att denne är kopplad till brottsorten (och inte till Sverige). 11 Det är också i dessa fall som man vanligen inleder förundersökning, se vidare avsnitt 7. 10

12 Sverige för brott han misstänks ha begått utomlands mot person som inte också är bosatt här. Dessutom finns det, som framgår av nästa tabell, bara en mindre andel barn i anmälningarna och mycket få av dessa rör barnoffer utan hemvist i Sverige. Totalt utgörs barnfallen av 93 ärenden, barnpornografi inräknat, och fördelningen mellan svenska barn och utländska framgår av tabell nedan.

Tabell 4: Fördelningen mellan svenska och utländska barn i anmälningarna Med barn menas i denna uppställning personer under 15 år. Till skillnad från i tabell 3 och 4 ingår barnpornografibrott i redovisningen. Med svenskt barn menas person med hemvist i Sverige när brottet skedde (vilket således innebär att barn inom kategorin ”Utländskt barn” kan ha hemvist här vid anmälan).

Svenskt barn Utländskt barn Barn totalt 2004

2005

2006

2007

totalt

Andelen offer under 15 år i anmälningarna om sexualbrott utomlands under 2004-2007 är 29%. Här kan vidare noteras att antalet utsatta barn är ungefär detsamma under alla fyra undersökningsåren och att en majoritet av fallen rör svenska barn. Räknar man bort de totalt 23 fallen med utländsk barnpornografi blir fördelningen ännu tydligare. I de återstående fallen med utländska barn som utsatts för övergrepp utomlands, 15 ärenden, handlar det företrädesvis om att övergreppen uppdagats sedan barnen (och vanligtvis även familjen, inklusive den misstänkte förövaren) kommit till Sverige som flyktingar. Endast i 3 fall (bortsett från barnpornografibrotten) handlar det om brott mot okända utländska barn på utrikes ort. Motsatsvis innebär andelen barn att ca 71% av ärendena rör offer över 15 år. Brott mot den kategori som fortfarande utgör barn i Barnkonventionens mening, dvs. i åldersgruppen 15 till 17 år, uppgår till 37 fall, vilket innebär att barnen (enligt denna definition) totalt uppgår till 130 stycken.12 Då blir fördelningen mellan barn och vuxna 40% barn (under 18 år) och 60% vuxna. Beträffande brottens art och natur är det en mycket stor spännvidd i undersökningens ärenden, från erbjudanden om barnporr via e-mail och anonyma SMS-meddelanden med sexuella grovheter till gruppvåldtäkter av tonåringar och upprepade sexuella övergrepp mot små barn under lång tid. En uppställning av brotten i olika kategorier ger följande resultat:

Se vidare avsnitt 4 och 5 om skillnader mellan olika ålderskategorier.

13 Tabell 5: Uppdelning i ärenden efter brott I tabellen räknas sexuellt tvång, försök till våldtäkt och sexuellt utnyttjande enligt BrB före 2005 som våldtäkt.

BROTT

Vuxen

15-17 år

Barn under 15 år totalt

Våldtäkt/sexuellt utnyttjande av underårig

146

223

sexuellt ofredande

barnpornografibrott

övrigt

totalt

192

322

I kategorin Övrigt finns ett antal fall med människohandel för sexuella ändamål (9 st) och ett antal fall (6 st) med mer udda rubriceringar (bl.a. försättande i nödläge och misshandel i form av könsstympning). Några kopplerifall finns dock inte i materialet. Som synes rör de flesta av anmälningarna grövre brott, framför allt våldtäkter. Detta är inte särskilt förvånande. Som diskuteras närmare nedan (se avsnitt 3) torde det i regel krävas brott av viss grovhet för att utrikes sexualbrott ska bli anmält. Vad som är särskilt slående med redovisningen i tabellen ovan är att anmälningarna i så hög grad, 223 fall av 322 dvs. 70%, handlar om våldtäkter. Skälen till detta – till att lindrigare sexualbrott anmäls mer sällan -kommer att diskuteras senare.

3. Juridiska förutsättningar och skäl till anmälan i Sverige Ett brott ska normalt utredas och lagföras på den plats där brottet har begåtts. Denna territorialprincip och forumregel gäller i princip överallt i världen. För svenskt nationellt vidkommande innebär detta att ett brott som begåtts på viss ort utreds av polisen i det distrikt som orten tillhör och att ärendet tillhör den åklagarkammare och den domstol som har brottets kommun som upptagningsområde. Från denna huvudregel finns ett antal undantag: Utredningen kan överflyttas till ett polisdistrikt som redan håller på med en annan utredning mot samma person (RB 19:1 st 2), den tilltalade kan i vissa fall ha möjlighet att få brottet prövat i sin ”hemdomstol” (RB 19:1 st 3) m.m. När det gäller brott som begåtts utomlands gäller också som absolut huvudregel att brottet ska utredas och lagföras där brottet skedde, oavsett vilken nationalitet eller hemvist offer och förövare har. Om en våldtäkt begås i Turkiet ska den alltså lagföras där, även om både offer och förövare eller endera skulle råka vara bosatt i Sverige. Från denna huvudregel finns dock en mängd undantag av olika slag och för olika skeden av processen. När undantagen kommer i fråga, och man i Sverige alltså låter pröva ett brott som begåtts utomlands, är det svensk straffrätt och dess påföljder som, med vissa undantag, tillämpas. Om ett brott ska kunna prövas i ett annat land än där det begicks krävs ett fungerande internationellt samarbete. Man måste kunna lita på den utländska polisens utredning,

14 säkerställa bevisning (exempelvis genom bevisupptagning i utländsk domstol) och se till att eventuell misstänkt eller målsägande i landet där brottet begicks står till förfogande. Handlar det om att föra över en misstänkt till Sverige blir det alltså normalt fråga om utlämning (eller att tillämpa EU:s arresteringsorder), vilket kräver särskilda legala förutsättningar i form av konventionsstöd och/eller (multi- eller bilaterala) avtal länderna emellan. Det mest ingående samarbetet för svenskt vidkommande finns inom Norden, där det enligt ett samarbetsavtal mellan åklagarmyndigheterna finns möjlighet att i Sverige lagföra ett brott som begåtts i annat nordiskt land, om den misstänkte är bosatt här och brottet även är straffbart där. Om ärendet överförs hit tillämpas svensk straff- och processrätt. Avtalet är inte bara tillämpligt på nordiska medborgare utan kan även användas för utlänningar med hemvist i Sverige som begått ett brott i ett annat nordiskt land. Samarbetet gäller också verkställighet av straff inom Norden, vilket betyder att om brottet lagförs i det land där det skedde och en påföljd utdöms av domstol i det landet, kan verkställigheten (t.ex. av fängelsestraffet) ske i det land där den dömde är bosatt. Inom Europa finns en motsvarande överenskommelse i den s.k. lagföringskonventionen, enligt vilken det ska vara möjligt att förlägga en brottmålsrättegång i det land där det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som mest ändamålsenligt. I sådana fall sker en begäran om överförande av lagföring från en stat (som vill ha ärendet, förmodligen för att den misstänkte är bosatt där) till en annan (där brottet begicks). Konventionen innebär också att en europeisk stat kan begära lagföring i en annan, exempelvis i Sverige, för brott som begåtts i det landet (i fall där den misstänkte befinner sig här). Alternativet i det sistnämnda fallet är utlämning. Vid sidan av lagföringskonventionen finns också en brottmålsdomskonvention och den s.k. överförandekonventionen (gällande även USA och Kanada) som innebär att påföljd som utdömts i visst land efter överenskommelse länderna emellan kan avtjänas i hemlandet. När det gäller möjligheterna att lagföra brott som begåtts utom Sverige regleras detta i BrB 2 kap. För det första gäller som huvudregel att den som då ska lagföras ska vara svensk medborgare eller ha hemvist i riket, men den kan även tillämpas mot utlänningar som befinner sig här om på brottet kan följa strängare påföljd än sex månaders fängelse. Normalt gäller för lagföring att handlandet ska vara straffbart även på brottsorten och att man inte får döma till strängare straff än vad som skulle ha gällt där (BrB 2:1 st 2 och 3), men den begränsningen gäller sedan 2005 inte för sexualbrott mot barn (personer under 18 år, BrB 2:1 st 5). Om en person redan blivit lagförd i landet där det misstänkt brottliga handlandet skedde, får man inte åtala honom på nytt i Sverige om han frikänts eller förklarats skyldig utan påföljd (BrB 2:5a) såvida inte det lindrigaste straffet för brottet enligt svensk lag är minst fyra års fängelse. En person som exempelvis blivit friad i brottslandet för grov våldtäkt mot en svensk skulle alltså, åtminstone teoretiskt, kunna bli åtalad på nytt i Sverige. Sammantaget betyder dessa bestämmelser att om en svensk kvinna blir våldtagen i Spanien är det den spanska polisen som ska utreda brottet. Det är spansk åklagare som ska åtala och det är spansk domstol som ska döma. Om kvinnan behöver vara tillgänglig vid rättegången för att där avge sin utsaga, måste hon resa dit, såvida man inte kan klara av förhöret via länk, telefon eller bevisupptagning vid domstol i Sverige. Om den spanske förövaren däremot skulle resa till Sverige finns det möjlighet att gripa, anhålla och häkta honom för att därefter ställa honom inför svensk domstol och döma honom efter svensk lag.13 Om, för att ta ytterligare ett exempel, en svensk man gör sig skyldig till sexuella övergrepp mot barn i Filippinerna, är det filippinsk polis, åklagare och domstol som ska ta hand om utredning och lagföring. För det fall den 13

Dock inte till strängare straff än vad som gäller för brottet i Spanien.

15 svenske förövaren inte frihetsberövas utan ges möjlighet att resa hem, blir det antingen frågan om att utlämna honom tillbaka till Filippinerna eller att eventuellt åtala honom i Sverige i stället. Eftersom Sverige inte utlämnar svenska medborgare14 återstår alternativet med åtal i Sverige. Men eftersom svensk polis och åklagare inte har tillgång till förundersökningen, till målsägande och vittnen, är förutsättningarna för det alternativet för närvarande mycket små. Skulle det vara möjligt att säkra bevisning, exempelvis genom erkännande eller målsägandeförhör på video (eller förhör vid domstol i Filippinerna), skulle lagföring vara praktiskt möjlig, men det kräver ett nära och långtgående samarbetet på det internationella planet. I det enda fall med barnsexturism som fått medial uppmärksamhet i Sverige, fallet med ”66-åringen” i Thailand 1993, var det frivilligorganisationer som säkerställde den då 14-årige målsägandens närvaro vid rättegången i Sverige. Med pojkens utsaga som huvudbevis dömdes mannen till tre månaders fängelse (1995).15

Eftersom den absoluta huvudregeln således är att brott ska anmälas och utredas i det land där det begås och eftersom det inte finns någon obligatorisk koppling till svenska UD (och heller ingen statistik på de kontakter som sker mellan gripna/angripna svenskar och UD) vet vi inte i vilken utsträckning personer med hemvist i Sverige utsätts för eller begår brott utomlands. Men det betyder också att brott utomlands som blir anmälda i Sverige bara torde utgöra en liten andel av de totalt anmälda brotten. Hur många dessa i utlandet anmälda brott, med svensk förövare eller svenskt offer, finns det emellertid inga uppgifter om eftersom övriga länder inte har någon rapporteringsskyldighet (eller rapporteringsrutin) till Sverige.16 Dessutom kan man anta att mörkertalet, dvs. andelen brott som aldrig anmäls, är betydande. Redan för inhemsk brottslighet ligger mörkertalen för exempelvis grövre sexualbrott som våldtäkt på 80-90%17 och det finns goda skäl – bl.a. misstro mot den lokala polisen och vistelsens kortvarighet - att anta att anmälningsbenägenheten är ännu mycket lägre om brottet sker utomlands. Frågan är varför en anmälan över huvud taget sker i Sverige, annat än i rena, tydliga undantagsfall. Man skulle kunna tänka sig att anmälningarna begränsade till fall där gärningsmannen befinner sig i Sverige (vanligen har sitt hemvist här i landet) och att det är den konkreta möjligheten att gripa och åtala honom som varit avgörande för anmälan. Så är också fallet i ca en tredjedel (32%) av anmälningarna under 2004-2007. Tabell 6: Misstänkta förövare efter hemvist Svenskt hemvist

Utländskt hemvist

totalt

2004

2005

2006

2007

totalt

108

214

322

Lag (1957:668) om utlämning för brott. Stockholms tingsrätt B 2553-93. 16 Se vidare avsnitt 7 (under UD). 17 BRÅ Rapport 2008:13. 15

16 Som framgår av uppställningen är det en mycket stor del eller 66% av anmälningarna som rör misstänkta förövare som inte finns i landet utan förmodligen är kvar där brottet skedde. I många fall rör det sig också om okända, oidentifierade personer. Och i många fall har polisanmälan även skett i brottslandet (vilket alltså innebär att anmälan skett dubbelt). Endast i 108 fall har svensk polis haft en realistisk möjlighet att själva utreda det misstänkta brottet. Den fråga man också bör ställa sig är varför brottet blivit anmält i Sverige. Skälen till att man ändå, trots att anmälan har skett eller borde ha skett på brottsorten, anmäler i Sverige är, enligt vad som kan utläsas av handlingarna i ett stort antal ärenden (men långt ifrån alla), följande: a) I en hel del fall har målsäganden blivit uppmanad av den lokala polisen att anmäla brottet även vid återkomsten till hemlandet. Varför denna instruktion har givits är oklart, men man kan tänka sig att det sker för att kontrollera anmälningens seriositet, eller för att få en officiell kontakt med svensk polis under den fortsatta utredningen, eventuellt i förhoppning om att utredningen ska övertas av svenska myndigheter, eller för att man från den lokala polisens sida velat lindra målsägandens oro (eller förväntningar) genom att förespegla ett internationellt samarbete i ärendet. b) I andra fall är det målsäganden eller en vårdnadshavare för barn som utsatts som vill driva på ärendet. Man har inte hört något från polisen eller åklagaren på brottsorten, får ingen information om utredningen, vet inte om någon är misstänkt eller gripen och vill att svenska myndigheter ska engagera sig i fallet. Ytterligare ett motiv till dessa anmälningar kan vara att man misstror den lokala polisens vilja eller förmåga att lösa fallet och att målsäganden tror och hoppas att påstötningar från Sverige kan sätta ett visst tryck på de lokala utredarna (eller att kontakten åtminstone ger information om vad som händer i ärendet). c) En viktigare anledning till anmälan i Sverige (än att man som brottsoffer vill förstärka en redan gjord anmälan i utlandet) är att man blivit dåligt bemött av utländsk polis. Detta gäller särskilt på turistorter vid Medelhavet och i Sydostasien och framför allt vid våldtäktsanmälningar. Svenska poliser brukar inte sällan anklagas för att ha en misstrogen attityd mot kvinnor som anmäler våldtäkter. Men då handlar det vanligtvis om våldtäkter utan skador som anmäls sent och misstron kanske oftast visas i form av en uttalad pessimism när det gäller möjligheten att bevisa något övergrepp. Hos den lokala polisen på en utländsk semesterort kan våldtäktsoffret drabbas av att få avge sin berättelse till manliga poliser, som öppet menar att hon får skylla sig själv och klart markerar att man inte kommer göra något för att söka efter någon misstänkt. Den enda intressanta frågan tycks vara att få bekräftat att kvinnan var berusad. Och då ska man ha klart för sig att dessa anmälningar ofta handlar om överfalls- och gruppvåldtäkter. Det händer på dessa orter att en våldtagen kvinna tvingas stå i en öppen lokal, vid receptionsdisken, och berätta sin historia bland andra besökande på polisstationen och inför en grupp av rökande och kaffedrickande polismän, som öppet raljerar över hennes berättelse och lika öppet deklarerar att hon borde ha insett att hon kunde bli våldtagen om hon var berusad eller lättklädd.

I flera fall har man rentav vägrat att ta emot en anmälan. Om det beror på en motvilja mot offren, att man exempelvis föraktar våldtagna kvinnor, eller på en motvilja mot att ”göra brottet officiellt”, att det exempelvis kan dra ned ortens renommé, är svårt att veta, men den negativa attityden till anmälarna är mycket vanlig .

17 En ung kvinna som våldtogs i Spanien försökte göra anmälan på en polisstation, men förvägrades detta. Hon gav sig dock inte utan sökte upp en annan station och där visade det sig att man var beredd att upprätta en anmälan och sätta igång med viss utredning.

d) Ett ytterligare skäl till att anmälan sker i Sverige kan vara att målsäganden har möjlighet (eller tror sig ha möjlighet) att utfå försäkringsersättning (ur exempelvis hem- eller reseförsäkring). Förutsättningen för att kunna få exempelvis överfallsersättning är att en polisanmälan skett – och har någon sådan inte ingivits på den utländska brottsorten måste anmälan göras i Sverige. Möjligheterna att få ut ersättning för överfall utomlands är givetvis begränsade om någon anmälan inte skett på brottsorten, eftersom svensk polis sällan har förutsättningar att utreda fallet (eller ens konstatera att ett brott har begåtts). I några ärenden i vår undersökning har kvinnor som våldtagits utomlands transporterats hem på försäkringsbolagets bekostnad och sedan vid hemkomsten blivit undersökta på våldtäktsmottagning (- i de fallen hade dock polisanmälan gjorts även på brottsorten).

Det finns även möjligheter att få brottsskadersättning för personskada och kränkning från Brottsoffermyndigheten om man utsatts för brott utomlands. Förutsättningen är att man som målsägande har hemvist i Sverige och att det kan anses rimligt att skadan ersätts av svenska statsmedel.18 Så anses inte vara fallet om brottet och den skadelidande har endast ringa anknytning till Sverige.19 Ytterligare en förutsättning är att skadan inte kan betalas av förövaren eller genom försäkring. Det förstnämnda villkoret innebär dock att man som brottsoffer kan få ersättning även om någon aldrig grips för brottet utan förblir okänd. I sådana fall är det Brottsoffermyndigheten som bedömer huruvida ett (ersättningsberättigande) brott kan anses ha skett, vilket normalt torde förutsätta att det finns en brottsutredning i landet där brottet skedde. En sådan utredning kan ju initieras till följd av svensk polisanmälan, men i praktiken torde det vara mycket ovanligt utanför Norden.20 e) I en stor del av fallen är det rimligen inte möjligheten att åstadkomma en meningsfull polisutredning och än mindre en realistisk förhoppning att någon ska dömas för brottet som ligger bakom anmälan – man anmäler för sin egen skull och för att göra övergreppet man utsatts för till ett offentligt faktum (eller åtminstone en siffra i statistiken). Här handlar det framför allt om vuxna kvinnor som efter kortare eller längre tid – ibland efter 10, 20, 30 år – anmäler att de, någonstans i världen, blev utsatta för sexuella övergrepp i barndomen eller våldtogs i ungdomen. Den psykologiska bakgrunden ska inte diskuteras närmare här, men företeelsen visar hur djupa spår sexuella övergrepp lämnar: Förr eller senare i livet uppkommer hos många offer ett behov av att erkänna, för sig själv och andra, vad man verkligen blev utsatt för och att det har påverkat ens fortsatta liv. Anmälan är en viktig manifestation även om det är för sent, av praktiska skäl eller på grund av preskription, att sätta igång en brottsutredning. f) I de allra flesta fall, ca 90% av ärendena i materialet, är det målsäganden själv (eller barnets vårdnadshavare) som gör anmälan. I de resterande 10% har ärendet initierats genom anmälan från en tredjeman, vanligen en myndighetsperson eller en

Sedan 2005 finns det också en europeisk brottsskadeersättning inom EU, som innebär att ersättningsfrågan då överlämnas till motsvarande myndighet i det land där brottet begicks och att den eventuella ersättningen betalas av det landet. Ansökan sker dock till den svenska Brottsoffermyndigheten, Brottsskadelagen 18-19§§. 19 Brottsskadelagen 1§. Beträffande Brottsoffermyndighetens praxis kan nämnas att även offer för trafficking har tillerkänts ersättning (på mellan 75 och 125.000 kr). 20 Se vidare avsnitt 7.

18 släkting/bekant till offret.21 När det gäller sexuella övergrepp mot barn är det framför allt sociala myndigheter som ligger bakom anmälan och vanligen handlar det då om att det under en socialutredning (rörande LVU, fosterhemsplacering, vårdnadstvist eller liknande) framkommit uppgifter som ger anledning att misstänka att barnet blivit sexuellt utnyttjat (vanligen av förälder, styvförälder eller släkting) i hemlandet, innan ankomsten till Sverige. När det gäller våldtäkter mot vuxna är det mer sällsynt med utomståendes anmälningar, men när det förekommer är det oftast föräldrar eller väninnor till offret som gör anmälan. Det gemensamma mönstret för de anmälningar som är gjorda av andra än målsäganden själv är att brottet aldrig blev anmält när det begicks, dvs. på den utländska brottsorten, utan blev uppdagat eller yppat först i Sverige. Då är den naturliga gången att anmälan sker i Sverige, inte i landet där brottet skedde. g) Ett tjugotal anmälningar till polisdistrikten har tillkommit genom överlämning från utländsk polismyndighet. När en sådan överlämning sker, exempelvis med stöd av det nordiska åklagarsamarbetet, upprättas en anmälan i Sverige när akten med den utländska anmälan och den lokala polisens påbörjade utredning har översänts. Nästan samtliga av de överlämnade ärendena under perioden kommer från Finland (och nästan hälften av dessa från Åland) och vad som kännetecknar dessa ärenden är att det nästan uteslutande handlar om sexualbrott mot vuxna på någon av Finlandsfärjorna. Skälet till överlämningen kan vara att brottet kan ha begåtts i Sverige (dvs. på svenskt vatten), men den huvudsakliga anledningen består i att både gärningsman och offer har hemvist i Sverige och att det således är mest praktiskt att bedriva utredningen här (även om brottet skulle ha begåtts i Finland). Om dessa överlämningar bör vidare sägas att det handlar om inledda förundersökningar med skäligen misstänkt (ibland gripen, anhållen eller häktad) person och att den överlämnade utredningen ofta innehåller såväl förhör med parter och vittnen som protokoll från tekniska/medicinska undersökningar (rapekitundersökningar, blodprov etc.). Man överlämnar tydligen inte fall med vaga anmälningar eller okända gärningsmän. Det är också denna kategori anmälningar av sexualbrott utomlands som oftast leder till åtal. Sammanfattningsvis: Den svenska polisen får alltså varje år in något hundratal anmälningar om sexualbrott begångna utomlands. De flesta av dessa anmälda brott kan inte utredas i Sverige eftersom brottsplats och antingen förövare eller offer befinner sig utomlands. Undantag gäller misstanke om övergrepp där såväl förövare och offer har hemvist i Sverige. Så är, se tabell 3 ovan, fallet i ca en tredjedel av ärendena. För att komma till åtal i sådana fall, exempelvis när det gäller övergrepp mot barn inom en familj eller våldtäkt inom ett äktenskap, krävs i regel erkännande eller god stödbevisning. Denna stödbevisning kan vara svår att åstadkomma när brottet begicks utomlands och det innebär i praktiken att i de flesta fall som anmäls behöver svenska poliser och åklagare ha hjälp av kollegor på den utländska brottsorten för att kunna utreda och eventuellt lagföra. Instrument och goda verktyg för detta samarbete finns, åtminstone inom Europa, men frågan är om och hur de utnyttjas. Till den frågan ska vi återkomma (i kapitel 7) när lagföringsstatistiken analyserats (kapitel 6). Först ska vi emellertid ge en närmare bild av den anmälda brottsligheten, dels när det gäller brott mot vuxna (kapitel 4), dels när det gäller brott mot barn (kapitel 5).

I några få fall är det bekanta till förövaren som anmäler.

4. Brott mot vuxna Sexualbrotten mot vuxna22 utomlands består i huvudsak av två brott, nämligen sexuellt ofredande och våldtäkt. I vissa av våldtäktsfallen rör det sig om försök. Dessutom finns det några fall av sexuellt tvång. Förutom dessa finns bland anmälningarna några fall av människohandel, men, som tidigare sagts, kategoriseras dessa brott vanligtvis som brott begångna i Sverige (och ingår därför inte, annat än undantagsvis, i vårt material). Våldtäkter och våldtäktsförsök är de vanligaste brotten mot personer över 15 år och utgör 174 fall vilket motsvarar 54 % av de totalt 229 ärendena med offer 15 år och äldre. I fyra av ärendena är det män som har blivit våldtagna av män, i resten av ärendena om kvinnor som våldtagits av män. Åldern på offren varierar mellan 15 och 95 år23 men medianåldern är så låg som 20 år. I de flesta fall är våldtäkten relaterad till semesterresa utomlands och förövaren är okänd24, men det finns också relativt många våldtäkter inom relation.

Tabell 8: Förhållandet mellan kända och okända förövare vid våldtäkt mot personer över 15 år utomlands Känd

Okänd

totalt

Norden

Övriga

128

Totalt

107

174

Av ovanstående uppställning kan man, som kunde förväntas, utläsa att våldtäkter av okända är vanligare än våldtäkter med till namnet kända förövare. Andelen är ungefär densamma inom som utanför Norden. När gärningsmannen är känd handlar det antingen om en person som kvinnan har eller haft en relation med eller om någon i bekantskapskretsen. I några få fall handlar det om släktingar. När gärningsmannen är okänd handlar det i några fall om dating-våldtäkter, men i de allra flesta fall, särskilt utanför Norden, rör det sig om överfallsvåldtäkter. Om dessa våldtäkter bör vidare sägas att de upptar en oproportionerligt stor del av anmälningarna. Bland våldtäkter som anmäls i Sverige brukar ca 10-13% utgöras av överfall25 - här är andelen över 40%. Denna höga andel tyder, för det första, på att mörkertalet för våldtäkter utomlands är högre än för våldtäkter inom landet. Det är, mer drastiskt uttryckt, överfallsvåldtäkter som de svenska kvinnorna anmäler (såvida våldtäkten inte skett inom en relation som har svensk anknytning).

Dessutom finns det i kategorin överfallsvåldtäkter också ett betydande antal gruppvåldtäkter, 22

I detta avsnitt definieras vuxna som personer över 15 år. Bland anmälningarna finns ett fall, där en 95-årig kvinna utsattes för ett våldtäktsförsök under semester på Rhodos. 24 Med okänd menas i detta sammanhang att målsäganden vid anmälan inte känner till namnet på förövaren. 25 BRÅ 2008:13 s.53, andelen har minskat under senare år. 23

20 en andel som är högre än för anmäld våldtäktsbrottlighet inom riket.26 När det däremot gäller dating- och uppraggningsvåldtäkter (och den relativa bristen på sådana fall i vår undersökning) kan man anta att kvinnorna själva inte anser det vara någon idé att anmäla (kanske för att de anser sig att de har sig själva att skylla eller i vart fall att polisen kommer att anse det och att utredningsmöjligheterna torde vara små). För det andra tyder den höga andelen överfall på att det faktiskt finns en betydande risk för unga tjejer att bli överfallna och våldtagna när de är ensamma (och berusade) på en semesterort. Den typiska överfallsvåldtäkten i materialet sker utanför ett diskotek eller en bar, på stranden om natten, och kvinnan är ung, ensam och berusad. Förövarens signalement är ofta så vagt att någon verklig efterspaning inte kommer till stånd, endast i undantagsfall lyckas polisen hitta våldtäktsmannen. Men så mycket kan ändå sägas om dennes identitet att det faktiskt är mer sällan som man ska söka honom hos lokalbefolkningen; de flesta förövare tycks också vara turister eller tillfällighetsarbetare på semesterorten (vilket alltså betyder att förövaren kan vara svensk). De farligaste semesterorterna när det gäller våldtäktsrisk tycks, enligt detta material, vara Sunny Beach, (Bulgarien), Antalya (Turkiet) samt Kreta och Kos (Grekland), men dessa orters andelar i statistiken hänger helt enkelt samman med att mycket av den svenska tonårsturismen går till dessa platser. Granskar man de våldtäktsfall som gäller förövare som kvinnan nyss har träffat är finlandsfärjorna den vanligaste brottsplatsen. I materialet finns det 46 färjerelaterade våldtäkter, vilket utgör 26% av samtliga våldtäktsfall (med offer över 15 år), och de flesta handlar om kryssningar till Åland. Den vanligast förekommande båten är M/S Cinderella. Lägger man därtill de 10-tal fall av anmälda sexuella ofredanden som skett på finlandsbåtarna måste man otvivelaktigt dra slutsatsen att dessa kryssningar är en uppenbar riskmiljö för unga kvinnor. Ser man till de anmälda våldtäkter som skett inom relation (eller med bekant förövare) finns också vissa mönster. Ett sådant är att vissa relationer har spruckit under semestern och resulterat i våldtäkt från mannens sida. Våldtäkter då svenska kvinnor rest med sina barn för att de ska få träffa sin far i dennes hemland förekommer också i ett flertal fall. Ett annat mönster (om än i mer begränsad omfattning) är att några unga tjejer som gett sig i väg utomlands på inbjudan av en man som de träffat på Internet (eller i något annat sammanhang utan tidigare sexuell kontakt), har blivit våldtagna vid denna resa. Slutligen bör det noteras att det i våldtäktsmaterialet finns fyra fall med utvecklingsstörda offer över 15 år, fall som straffrättsligt torde rubriceras som sexuellt utnyttjande. I två av fallen handlar det om förövare som anförtrotts en beskyddande roll för den utvecklingsstörde (god man resp. vårdare) och som grovt missbrukat sitt förtroende under en gemensam semester. Att det lindrigare brottet sexuellt ofredande förekommer så pass ofta i anmälningarna (41 fall i ålderskategorin personer över 15 år) kan tyckas något förvånande. Eftersom det på goda grunder kan antas att mycket få sexuella ofredanden blir polisanmälda när båda parter har varit berusade och särskilt när det skett ”utomlands” framstår det som något märkligt att det finns så pass många anmälningar, 18 stycken, från finlandsfärjorna. Förklaringen torde vara att det finns möjlighet att vända sig polis/vaktpersonal på båten (för att sedan fullfölja

I begreppet ”gruppvåldtäkter” ingår även andra fall med multipla gärningsmän, t.ex. då flera män utnyttjar en redlöst berusad tjej på en fest, men några sådana fall ingår inte i vårt material. Andelen gruppvåldtäkter av anmälda våldtäkter totalt (inrikes och utrikes) 2006 uppgick till ca 18% (BRÅ Rapport 2008:13 s.55), men var alltså något högre i utrikesdelen.

21 med polisanmälan) och att vissa då gör det. Anmälningarna skulle sannolikt vara färre om polisanmälan måste göras på polisstation efter hemkomsten. På motsvarande sätt är det föga sannolikt att en svensk kvinna gör en anmälan till den lokala polisen på en semesterort om det bara handlar om ett sexuellt ofredande (och inte om våldtäktsförsök)27 – och lika osannolikt är det att hon skulle göra det vid hemkomsten (särskilt om förövaren inte är svensk). I den mån så ändå sker handlar det vanligen om att kvinnan blivit rånad och att gärningsmannen i samband med detta rån också tafsat på henne.28 För att anmälan ska ske i andra fall när det handlat om tafsande torde krävas att handlandet framstått som särskilt kränkande. Så var exempelvis fallet med den 24-åriga kvinna, på väg till Turkiet på semester, som på grund av sin mycket starka flygrädsla blev inbjuden att sitta i cockpit. Där passade piloten på att smeka henne på brösten och resten av kroppen medan andrepiloten, förutom att styra planet, satt och flinade.

En hel del av anmälningarna för sexuellt ofredande rör verbala sådana som skett via brev, e-mail, SMS eller telefon. Det handlar då om män, ofta anonyma (men ibland f.d. partners), som från utlandet kontaktar en svensk kvinna med grova sexuella förslag eller trakasserar henne med sexuella tillmälen. De anmälda brott mot vuxna som inte avser våldtäkt (eller försök), sexuellt tvång eller sexuellt ofredande har anknytning till sexhandel. I några fall handlar det om kvinnor som rekryterats, bortförts eller sålts för att tjänstgöra som sexslavar i ett annat land (än Sverige).29 Anledningen till att brottet anmälts i Sverige är helt enkelt att kvinnan nu kommit hit, som flykting eller som turist, och bestämt sig för att avslöja vad hon har för bakgrund. I några fall är det Migrationsverket som gör anmälan sedan förhållandena framkommit under asylutredningen, i andra fall är det kvinnan själv som vill försöka sätta dit sin hallick eller sina människohandlare. Och i ett fall (i Göteborg) har ärendet initierats som koppleriutredning, men när misstankarna utvidgats till människohandel har man (vilket är ovanligt) startat en separat förundersökning om detta. Även om underlaget alltså inte alls är heltäckande för brottsligheten i fråga (utan således bara upptar de fall som kodats som utlandsbrott) finns det anledning att kort referera dessa fall av människohandel för sexuella ändamål:30 Det första fallet rör människohandel för sexuella ändamål och är från Göteborg 2005, där en 22-årig kvinna från Kosovo konstateras vara offer för trafficking. Fallet ledde till åtal och domar mot tre albanska huvudmän för människohandel, koppleri och våldtäkt. En av männen var transportör och de andra två hallickar i Sverige. Dessutom åtalades och dömdes tre svenska män för köp av sexuella tjänster av kvinnan.31 I den delen kodades brotten som inrikes brott, men under utredningen framkom också att två andra män från Kosovo hade hållit kvinnan fångad i en lägenhet i Pristina och tvingat henne att sälja sexuella tjänster där innan transporten till Sverige. Dessa två män, som antogs vara kvar i Kosovo, anhölls i sin frånvaro för människorov och människohandel. Därmed hindrades männen åtminstone från att komma till Sverige, 27

En illustration till detta förhållande är att det bara förekommer ett enda fall av blottning i hela undersökningsmaterialet (annars brukar anmälningar mot blottare utgöra en relativt stor andel av anmälningarna för sexuellt ofredande). 28 Som tidigare nämnts är polisanmälan oftast en förutsättning för försäkringsersättning, se avsnitt 3. 29 Har prostitutionen skett i Sverige anses människohandeln/koppleriet inte som brott i utlandet, se ovan avsnitt 2. 30 I 2 av de totalt 8 anmälda fallen med människohandel kunde inget sexuellt ändamål visas. 31 Mål B 2557-05 i Hovrätten för Västra Sverige.

men någon möjlighet att få dem utlämnade ansågs inte finnas och sedermera lades förundersökningen ned i ”Kosovo- delen”.32 Det andra fallet rör en 19-årig kvinna från ett afrikanskt land som anmäler att hon av en landsman tvingades till London som 14-åring för att sälja sex och att hon först genom att resa till Sverige kunnat lämna verksamheten. Hallicken var namngiven och ärendet överlämnades till internationella åklagarkammaren, som dock lade ned utredningen utan närmare åtgärder. Detta framstår som lättvindigt, med tanke på att det borde gå att upprätta ett fungerande samarbete med engelsk polis. Det tredje fallet handlar om en kvinna från Armenien, som av sin fd man tvingats att rekrytera unga kvinnor till sexhandeln i Moskva. Även här överlämnades ärendet till internationella åklagarkammaren, som lade ned efter ca två månader med motiveringen att ”de utredningsåtgärder som vidtagits inte lett till att någon skäligen kan misstänkas för brott”. Denna motivering framstår som märklig. Mannen var ju känd och uppgifterna från målsäganden (i flera långa förhör) är så konkreta att de rimligen borde räcka för skälig misstanke. Snarare förhöll det sig väl så att då mannen var kvar i Ryssland såg man från svenskt håll ingen möjlighet att komma vidare med utredningen. Det fjärde fallet avser en 25-årig kvinna, som i Somalia såldes av sina föräldrar till en man i 30-årsåldern, som tog henne till Ungern och tvingade henne sälja sexuella tjänster där, innan hon efter ett år lyckades fly till Sverige. Någon möjlighet att utreda fallet härifrån ansågs inte föreligga. Det femte fallet handlar om en 22-årig kvinna från Ulan Bator i Mongoliet som i samband med asylutredning berättar att hon tagits till Sverige för att sälja sex, men aldrig kommit igång med detta utan hamnat på en flyktingförläggning i Norrland. Vilka som legat bakom detta arrangemang – det finns vaga uppgifter om en grupp kineser i Stockholm – kommer dock inte fram under polisutredningen, som läggs ned efter två månader. Det sjätte fallet rör en 27-årig kvinna från Albanien som påträffas med att sälja sexuella tjänster på Malmskillnadsgatan. Hon plockas upp för att man ska kontrollera om hon har uppehållstillstånd, varvid hon förklarar att hon bjudits till Sverige av en albansk man som tagit hennes pass och tvingat henne att sälja sex på gatan. Den misstänkte hallicken kan dock inte identifieras eller spåras upp och även målsägandens identitet är oklar. Under några dagar blir kvinnan tagen i förvar av Migrationsverket i avvaktan på utredning om människohandel för sexuella ändamål, men släpps därifrån, varpå polisen på nytt hittar henne på Malmskillnadsgatan. Då tar hon tillbaka påståendet om en hallick och ärendet läggs ned. Ett fall av lite annorlunda karaktär, där det i utredningen i och för sig inte framkommer något konkret som ger misstanke om sexuellt utnyttjande men där omständigheterna ändå är bestickande (och utredningen sker under rubriken ”människohandel”), handlar om ett gift par i Mellansverige, svensk man och thailändsk kvinna, som adopterat en flicka från 32

Åklagare i detta ärende var Thomas Ahlstrand, känd för att i ett senare traffickingmål (med Ryssland som basland, mål B 3065-07 i Hovrätten för Västra Sverige) ha yrkat fängelse för sexköpare i ärendet och i två av dessa fall ha erhållit villkorlig dom och höga böter (dvs. en påföljd som är strängare än normalt) eftersom köparna utnyttjat en kvinna som uppenbart varit offer för människohandel.

23 Thailand. När flickan kommit i 17-årsåldern åker familjen till Thailand och lämnar tillbaka henne till sina biologiska föräldrar! Anmälan uppkommer sedan dottern inte kommit tillbaka till gymnasiet efter jullovet och skolpersonal hört av sig till polisen då man ansåg pappans uppgift om att flickan frivilligt stannat kvar i Thailand märklig. Efter kontakt med flickan per telefon framkom att hon blivit kvarlämnad mot sin vilja, men också att hennes kusin (adopterad av moderns syster och svensk man) drabbats av samma öde. Så småningom återbördas flickorna till Sverige, socialtjänsten kopplas in och polisutredningarna läggs ned med hänvisning till RB 23:4a, dvs. att man inte har resurser att utreda detta brott. Eftersom en sådan motivering bygger på förutsättningen att det ”kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter” (eller åtalsunderlåtelse) framstår detta beslut som högst tveksamt.

5. Brott mot barn Av de 322 ärendena i vår undersökning handlar 93 eller 29% om brott mot barn under 15 år. I många fall handlar det, precis som i motsvarande inhemska ärenden, om upprepade övergrepp under lång tid. Vad som också är typiskt för grövre sexualbrott mot barn inom relation är att de i regel uppdagas och anmäls i efterhand (när övergreppen har upphört, vanligen genom att barnet skiljts från förövaren). Ytterligare 37 ärenden eller 11% av det totala materialet avser barn mellan 15 och 17 år och i den kategorin handlar det främst om enstaka våldtäkter.

6.1. Våldtäkt mot barn Även om vi generellt utgår från barnkonventionens barnbegrepp (under 18 år) finns det vid analys av våldtäktsbrottet ändå skäl att skilja mellan barn över och under 15 år. I tonårsgruppen handlar det huvudsakligen om sexuella övergrepp av obekanta eller nyligen bekanta, medan det i barngruppen främst handlar om sexuella övergrepp utförda av närstående. Av de totalt 130 ärendena med brott mot underåriga rör det sig om brott mot personer mellan 15 och 17 år i 37 av fallen (rörande totalt 42 barn). Nästan samtliga fall (28 av 37) handlar om våldtäkter.33 13 av dessa våldtäkter är överfallsvåldtäkter, utförda av okända män, under semesterresor. I den delen är mönstret detsamma som för yngre kvinnor (18-25 år) och i många fall handlar det om utnyttjande av hjälplöst tillstånd på grund av berusning. Tre av fallen har skett på färja mellan Sverige och annat nordiskt land medan de övriga ärendena, handlar om överfall av okänd man under semester (i länder som England, Spanien, Grekland, England, Thailand och Filippinerna). Nio av våldtäktsbrotten mot barn i kategorin 15-17 år består av våldtäkter av bekanta eller inom relation och till skillnad från i vuxengruppen handlar det då inte om partners utan i de flesta fall om familjemedlemmar och släktingar. Våldtäkterna av familjemedlemmar eller bekanta har vanligen skett i samband med semesterresor eller, beträffande invandrare, under återresor till hemlandet. I familjefallen är det i 4 fall en biologisk far som är den 33

Övriga brott redovisas i nästa avsnitt.

24 utpekade förövaren, i de övriga 2 fallen styvfar. Mer ytligt bekanta som förövare förekommer i 3 fall: Det första är ett fall med en 17-årig flicka som blir medlurad på en resa till Norge med sin väninnas far, i tron att väninnan skulle med, och sedan sexuellt utnyttjad. Det andra fallet handlar om en 17-årig pojke som blivit våldtagen av en 57-årig bekant man som tagit med honom på en fiskeresa och den utredningen leder så småningom till åtal. Det sista fallet rör en 16-årig flicka som träffat en albansk kille under en semester i Grekland och ett halvår därefter blivit hembjuden till honom i Albanien tillsammans med sin mamma. Där blir hon våldtagen. De tre sistnämnda fallen är de enda inom ålderskategorin, där ersättning – i form av att förövaren bjuder på resa – förekommer.34 När det gäller barnen under 15 år (93 fall) handlar det, precis som i den förra kategorin, företrädesvis om grova sexuella övergrepp, sådana som idag (efter lagändringen 2005) rubriceras som våldtäkt mot barn. En del av dessa ärenden, nämligen de med brottsoffer i de lägre tonåren (10 fall), är av samma karaktär som i den äldre tonårskategorin, dvs. handlar om en separat händelse, en enstaka våldtäkt utförd av en okänd eller en närstående. Där finns bl.a. ett fall med en 13-årig flicka som blivit våldtagen av fyra unga män under en vistelse i Thailand. Flickan är uppvuxen i Sverige, men bodde med sin far i Thailand när hon blev utsatt för denna gruppvåldtäkt. Männen, samtliga i övre tonåren, greps av thailändsk polis och dömdes för brottet. Flickan bodde kvar i Thailand ytterligare några år, men mådde så dåligt av det inträffade att hon och fadern sedan flyttade hem och efter att hon börjat i terapi i Sverige, tre år efter våldtäkten, gjordes anmälan även i Sverige. Eftersom rättssaken redan var avslutad i Thailand är orsaken till denna anmälan oklar, men förmodligen hade den med rehabiliteringen (psykiskt eller försäkringsmässigt) att göra. Några svenska utredningsåtgärder vidtas inte. Bland våldtäktsfallen i gruppen unga tonåringar finns också en mobbad pojke, 14 år, som våldtagits analt med en flaska av några jämnåriga kamrater på ett konfirmationsläger i Frankrike. På grund av förövarnas låga ålder – bara en av de misstänkta tycks ha varit straffmyndig – blev det inga straffrättsliga följder av detta övergrepp.35 Inte heller i något av de övriga fallen blev det några åtal. I hälften av dessa övriga fall, där det handlade om våldtäkter i samband med nöjesliv under semester, var gärningsmannen okänd eller inte identifierbar. I den andra hälften av ärendena, där våldtäkten skett under besök utomlands hos en släkting (och där förövaren var far, styvfar eller farbror/morbror), har bevisproblemen ansetts för stora för att polisen skulle kunna komma någon vart i utredningen. Går man till den yngsta ålderskategorin, barn mellan 2 och 12 år, består den av totalt 33 fall. Bland dessa finns det en hel del fall som anmälts i efterhand, ibland efter mycket lång tid. I vissa av dessa ärenden handlar det om ett enstaka övergrepp. Där finns bl.a. ett ärende med en mor som anmäler att hennes nu 23-åriga dotter vid 3 års ålder blev våldtagen av en svensk bekant man under en vistelse i Holland. Anmälan görs sedan dottern fått psykiska problem (som modern tydligen förknippar med detta övergrepp). Även om brottet inte skulle vara preskriberat finns det knappast några utredningsmöjligheter 20 år efter händelsen. Ett liknande fall handlar om en 14-årig flicka som gjort ett självmordsförsök. I samband med terapin efter detta framkommer att hennes

En allmän erfarenhet från genomgångar av förundersökningar i sexualbrottsärenden med underåriga offer är att utredande polis ofta försummar att ta upp frågan om någon ersättning lämnats. 35 Trots att brottet skedde 2005 avslutades inte förundersökningen förrän 2008. Något åklagarbeslut i ärendet framgår inte av akten.

25 far förgrep sig på henne sexuellt när hon var 8 år och reste med honom i Kina. Även i ett par andra ärenden har anmälan skett efter terapi. Här finns också ett fall med en 7-årig flicka som blivit våldtagen av en 14-årig norsk kusin och en 10-årig flicka som misstänks ha blivit våldtagen under en semesterresa som hennes familj och två andra familjer gjort till Danmark. Den misstänkte förövaren är präst. Ett annat upprörande fall gäller det yngsta barnet av alla i undersökningen, en liten flicka på 2,5 år, misstänks – på grund av underlivsskada och andra symtom - ha blivit våldtagen under en resa till släktingar i Syrien. Utredningen läggs ned genast med motiveringen ”ej brott”. De nyss refererade fallen skiljer sig dock från majoriteten av fall med sexuella övergrepp mot mindre barn (2-12 år). Till skillnad från vad som var fallet i de flesta ärenden med äldre offer, handlar övergreppen mot yngre barn ofta om seriella övergrepp av närstående, vilket betyder att dessa övergrepp pågått under längre tid. I 20 av de ärenden som handlar om våldtäkt mot barn finns det misstankar om att det rört sig om upprepade övergrepp. Även här är det frekvent förekommande att polisanmälan sker lång tid efter att övergreppen upphört. I ett fall anmäler en 33-årig kvinna att hon blev sexuellt utnyttjad som barn då hon var 8-10 år och bodde i Kuwait, i ett annat fall anmäler en 27-årig kvinna att hon som 8-åring i Grekland blev utsatt för upprepade anala våldtäkter och i ett tredje fall är det en 36-årig kvinna från Finland som anmäler att hon blev våldtagen som femåring, dvs. för 31 år sedan. Här finns också en 40-årig man, som kommer till polisen i sällskap med sin fru för att anmäla att han, när han var 16-17 år och arbetade som jungman på en lastbåt i trafik mellan en hamn i Norrland och hamnar i Tyskland, blev regelbundet våldtagen av en annan besättningsman. Först nu, över 20 år senare och när mannen blivit varse att upplevelserna givit honom ett psykiskt trauma, sker alltså anmälan – trots att det inte finns någon möjlighet att fälla någon gärningsman. I vissa fall finner man i samband med andra utredningar (hos sociala myndigheter, BUP eller hälso- och sjukvården) att det finns indikationer på att ett barn blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp innan ankomsten till Sverige. Det handlar alltså då om barn som kommit till Sverige som invandrare (med eller utan hela familjen) eller som adopterade. Anmälan kan, förutom via myndigheterna, ha kommit till polisen genom någon vårdnadshavare. Här finns bland annat ett ärende med en 8-årig adopterad flicka från exJugoslavien, där man konstaterar att flickan utsatts för upprepade våldtäkter av äldre pojkar på det barnhem, som hon vistades på innan hon hämtades till Sverige. Här sker ett visst samarbete länderna emellan som leder till att barnhemmet blir ”spärrat”.36 I ett annat fall anmäler socialtjänsten att två små pojkar, nu 5 och 6 år, utnyttjats sexuellt av båda sina föräldrar under den tid familjen bodde i Gambia. Något åtal mot föräldrarna blir det inte, på grund av bevissvårigheter, men pojkarna omhändertas med stöd av LVU och familjehemsplaceras. I ett annat fall är det Astrid Lindgrens barnsjukhus som anmäler misstanke om att en flicka i 5-årsåldern utsatts för sexuella övergrepp av en släkting vid familjens besök i Saudi-Arabien. Polisen får fram en bra berättelse om övergreppen, men ärendet läggs ned då ”förutsättningar för internationell rättshjälp saknas”. Ett fall har en särskild uppkomsthistoria. I ett Stockholmsärende från 2007 med fortfarande pågående förundersökning anmäler en mamma att hennes dotter, när hon var 6 år, utsattes för sexuella övergrepp (minst en våldtäkt) av sin farbror i Bolivia. Anmälan sker nu flera år senare när farbrodern kommit till Sverige på 36

Vad som menas med detta uttryck – om hemmet har stängts eller om man bara stoppat adoptioner därifrån framgår inte av utredningen.

26 besök. När man ska ta in honom för förhör har han gått under jorden, förmodligen inte på grund av brottsmisstanken, utan då han planerar att stanna i Sverige fast hans visum gått ut. En efterlysning finns hos gränspolisen men har ännu inte givit något resultat – och kommer nog inte att göra det heller eftersom mannen tydligen tänker stanna här. Man frågar sig varför polisen inte gått ut med en vanlig efterlysning.

Ett annat mönster som förekommer frekvent i åldersgruppen är att barn misstänks ha blivit sexuellt utnyttjade av sin utomlands boende (svenske eller utländske) far då denne utövar sin umgängesrätt efter skilsmässa. Brott under sådana omständigheter finns rapporterade från alla delar av världen, men Norge och Finland dominerar. I flera av fallen, där mamman med hemvist i Sverige gör anmälan, anser polisen att misstankarna är så vaga att man inte bryr sig om att höra barnet (och än mindre gör något för att komma i kontakt med den misstänkte). Nedläggning sker mer eller mindre rutinmässigt. En annan variant som inte ovanlig är att barnet, under besök eller tillfällig vistelse i det forna hemlandet, blir utsatt för upprepade övergrepp av en manlig släkting, vanligen en farbror eller morbror. Även här är Norge och Finland de vanligaste länderna, men det finns också ett flertal fall från Mellanöstern. Av redogörelsen ovan framgår att de flesta av de misstänkta gärningsmännen är närstående till barnet, att det är relativt ovanligt med okända förövare och att det i så fall oftast handlar om enstaka övergrepp. Det finns dock några fall där upprepade våldtäkter mot barn begåtts av från början obekanta män som byggt upp en relation till barnet för att sedan utnyttja det. Här finns bl.a. det uppmärksammade fallet med fritidsledaren i Norrtälje som under lång tid utnyttjade flera unga pojkar sexuellt, anmäldes för 20 grova våldtäkter mot barn och senare dömdes till sju års fängelse. Att fallet är med i vår undersökning beror på att övergreppen mot en av pojkarna skedde i en sommarstuga på Åland. Ett annat fall rör en 14-årig flicka som under längre tid varit ”flickvän” till den tio år äldre ledaren för ett kriminellt ungdomsgäng i Norge. Ett mer udda fall är den 22-årige svensken, som efter en längre vistelse i sina föräldrars hemland Chile återvänder till Sverige med en 14-årig flicka, som kort därefter föder deras gemensamma barn. Trots att bevisen är ovedersägliga blir det inget åtal med hänvisning till straffrihetsregeln i BrB 6:14 (att det ”är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet”). Om man nu sammanställer resultaten rörande våldtäkter mot barn framträder mönstren tydligare: Tabell 8: Våldtäkter mot personer under 18 år efter relation till förövaren I denna tabell redovisas antal barn, inte antal ärenden (totalt 77 i denna kategori), dvs. det förekommer flera barn, oftast syskon, i vissa ärenden (särskilt i den yngsta åldersgruppen). Upprepat avser endast misstanke om flera brott mot samma barn beträffande närstående.

okänd/ bekant

närstående varav upprepat

totalt

Offer 1-12 år

Offer 13-15 år

Offer 15-17 år

Totalt

27 De äldre barnen (15-17 år) utsätts huvudsakligen för överfallsvåldtäkter eller andra våldtäkter av obekanta vuxna och skiljer sig inte i det avseendet från vuxna offer. När det däremot gäller barn i de lägre tonåren (13-15 år) är det företrädesvis närstående, företrädesvis biologiska fäder, som är förövare. Av utredningarna att döma rör det sig om en enstaka våldtäkt, vanligtvis förövad under semester med släktingen ifråga. Beträffande de minsta barnen rör det sig i huvudsak om upprepade övergrepp förövade av närstående. Övergreppen kan i vissa fall ha pågått under flera år och börjat i mycket låg ålder. Det minsta barnet i undersökningen är 2,5 år och det finns totalt 11 barn i förskoleåldern. I sju av dessa fall har övergreppen skett i hemlandet innan barnen kommit till Sverige som flyktingar (ofta med förövaren kvar i familjen) och uppdagats i samband med utredningar i Sverige. I andra fall har övergreppen inletts utomlands och fortsatt i Sverige. Och i åter andra fall har övergreppen skett under semesterresor och återbesök i tidigare hemland. Vad som också skiljer barnvåldtäkterna från vuxenvåldtäkterna är att förövaren i mycket högre utsträckning har hemvist i Sverige. Av de misstänkta för våldtäkt mot vuxen var det bara 12 % som hade hemvist här,37 för dem som misstänktes för sexualbrott mot barn under 18 år utomlands är siffran 35%. Därför kan det i detta sammanhang vara mer intressant att se på de misstänkta förövarnas ursprung. Efter att ha konstaterat att det bara finns 3 fall med kombinationen svensk förövare-barn utan hemvist i landet kan man göra en uppställning för att illustrera i vilken grad våldtäkterna mot barn med hemvist i Sverige begåtts av förövare med svenskt ursprung.

Tabell 9: Den våldtäktsmisstänktes ursprung vid våldtäkt mot personer under 18 år Om hemvist inte är känt har det ansetts vara detsamma som brottsortens.

Sverige

Övriga Norden

Övriga världen

totalt

Offer 1-12 år

Offer 12-14 år

Offer 15-17 år

Totalt

Av sammanställningen ovan kan man bl.a. utläsa att de nordiska förövarna är i majoritet, vilket alltså betyder att det vanligaste är att det är fäder (eller andra släktingar) bosatta i övriga nordiska länder (i första hand Norge och i andra hand Finland) som begår övergreppen. Ser man närmare på anmälningarna mot svenska misstänkta finner man att i 10 av fallen är de misstänkta övergreppen begångna av svensk man bosatt utomlands. Övergreppen har då vanligen skett då barnet varit på (mer eller mindre) tillfälligt besök hos denne. Detsamma gäller i hög utsträckning fallen med misstänkt förövare utanför Norden: I ungefär hälften av fallen i den yngsta gruppen handlar det om att barnen utsatts under tillfälligt besök hos sin far eller andra släktingar i faderns hemland. I den andra hälften handlar det om övergrepp i hemlandet som uppdagats efter att familjen kommit till Sverige. 37

Förmodligen är andelen betydligt större (minst ca 20%) eftersom en stor del okända förövare på färjorna torde ha svenskt hemvist.

28 Inte i något av våldtäktsfallen finns det uppgifter om att sexuella tjänster från personer under 18 år erhållits genom betalning, däremot förekommer det i ett dussintal fall uppgift om att förövaren bjudit på/organiserat utlandsresan.

5.2. Övriga brott Våldtäkter mot barn upptar över hälften av sexualbrotten mot barn (under 18 år) utomlands (77 av 130 fall). Bland de övriga anmälda brotten i 6 kap. BrB är sexuellt ofredande det vanligaste och förekommer i 23 ärenden. I endast ett fall handlar det om att barn blivit utsatt för en blottare (och här gällde det en 5-årig svensk flicka under resa i Spanien) och i ett annat fall har en far låtit en 12-årig pojke se honom masturbera på ett hotellrum i Thailand. I ett par fall handlar det om sexuella ofredanden per telefon eller datorkommunikation. I ett sådant fall var det en 17-årig flicka som agerade sexuellt inför sin webcam på uppmaning av pojkvännen som hon trodde hon hade kontakt med via sin dator. Det visade sig emellertid att det inte var pojkvännen, utan förmodligen en utländsk kompis till honom, som hon hade kontakt med.

De övriga fallen av sexuellt ofredande gäller olika former av kroppslig beröring, antingen på Finlandsbåt eller av utrikes bosatt släkting under besök hos denne. I några av de senare fallen är det möjligt att ett annat, grövre brott har skett, men rubriceringen vid anmälan har varit sexuellt ofredande (och inget av fallen har gått vidare till åtal). Till fallen under rubriken sexuellt ofredande måste också (under den aktuella perioden38) räknas ett fall, där en 10-årig flicka utsatts för grooming av 23-årig man på webbsajten kamrat.com. Där är det dock lite oklart varför anmälan kodats som utrikes brott.39 Om ofredandebrotten mot barn bör sägas detsamma som motsvarande brott mot vuxna, nämligen att det torde vara mycket ovanligt – och kräva särskilda omständigheter (exempelvis att barnet upplevt det hela som mycket obehagligt) – att anmälan sker, särskilt om brottet skett utomlands. Ännu mycket större är mörkertalet när det gäller barnpornografi. Egentligen handlar ju denna brottslighet om dokumenterade övergrepp på barn, vilket i sin tur borde innebära att varje anmälan om att barnpornografiska bilder förekommer på en viss hemsida på Internet borde betraktas som en brottsanmälan mot den förövare som förekommer på bild och mot fotografen. Om hemsidan är utländsk kan man också anta att det handlar om utrikes brott. Sådan anmälan inriktas dock på barnpornografibrottet, dvs. på innehav och spridning av övergreppsbilder, och om uppgifterna gäller spridning via utländsk hemsida blir det också rubricerat som utrikes brott. Normalt upprättas dock ingen anmälan, utan uppgiften om hemsidan betraktas som ett ”tips”.40 En anmälan blir dock upprättad om det finns en avsändare, dvs. i fall där en svensk mottagare blivit erbjuden barnpornografi per mejl från utlandet. I undersökningen finns 12 sådana fall.41 De flesta av dessa erbjudanden kommer från Ryssland och det gemensamma för många av dessa anmälningar (från 2005 och framåt) är att de är undertecknade av samma person/alias med uppmaning om att 38

Lagändring utredd av förre RÅ Fredrik Wersäll, ”Vuxnas kontakter med barn i sexuella syften”, Ds 2007:13. Förmodligen är skälet endast att brottet skett via Internet. 40 ECPAT:s hotline, dit allmänheten kan anmäla barnporrsajter, ledde 2007 till 6.474 tips till RPS:s barnpornografigrupp. 41 De övriga 11 fallen är av ”tipskaraktär”, men har ändå lett till upptagande av anmälan (förmodligen för att tillfredsställa anmälaren). 39

29 mottagaren ska höra av sig. Förmodligen är det många svenskar som fått denna mejl (eller motsvarande), men bara ett fåtal har vänt sig till polisen för att göra anmälan. Vad som eventuellt är gemensamt för dessa anmälare går inte att säga (mer än att medelåldern är relativt hög), men man kan anta att det handlar om personer som känner sig särskilt kränkta av att få ett dylikt erbjudande. Så kan exempelvis antas vara fallet med medlemmarna i en lokalavdelning av Sveriges Yngre Läkares Förening, som 2006 erhöll detta mejl från Ryssland med ”exklusivt” erbjudande om barnpornografi och gjorde kollektiv anmälan. Det finns även andra ärenden än mejlerbjudanden som avser barnpornografi. Ett fall rör en 9-årig flicka som genom oskyldiga badfotografier tagna av hennes far blir exponerad på norsk hemsida med länkar till barnpornografi. I ett annat fall blir svensk polis underrättad av sina kollegor i Spanien om att en svensk medborgare (med spanskt namn) bosatt i Mellansverige lagt upp barnpornografi på en spansk hemsida. Och i ett tredje fall grips en 43-årig man på Kastrup i Köpenhamn med innehav av barnpornografi. Filmade sexuella övergrepp mot barn förekommer också i ett sällsynt upprörande fall, som ingår i de ovan redovisade våldtäktsfallen. Det visar sig nämligen att ett av de mest uppmärksammade sexförbrytarfallen i Latinamerika har svensk anknytning. En äkta par i Ecuador, Jorge och Concepcion Burdet42, båda 43 år, lockade till sig barnoffer genom en musikskoleverksamhet i sitt hem. Barnen, mellan 2 och 14 år, både pojkar och flickor, bjöds på pizza och juice som preparerats med marijuana och kokain, och vissa av dem våldtogs av mannen medan hustrun filmade övergreppen. När man gick igenom övergreppsfilmerna hittade man också en våldtäkt på tremånaders flicka som polisen sedan lyckades identifiera. När brotten uppdagades 2002, sedan en 4-årig flicka börjat berätta, visade sig att bortåt 50 barn hade drogrester i blodet. I sex fall som fanns dokumenterade, bl.a. övergreppet på babyn, blev det två år senare (2004) fällande domar för våldtäkt mot barn (och för medhjälp därtill från hustrun) med en sammanlagd strafftid på 155 år för mannen. Efterspelet i Sverige består av att en ecuadoriansk man anmäler att hans barn, 3 och 7 år, har blivit våldtagna av Burdet. Hans sambo, barnets mor, som sedan 1,5 år återförenats med honom i Sverige (men nu ska separera igen), är syster till Burdets hustru Concepcion. Enligt mannen vet sambon att deras barn tillhörde offren, att övergreppen är filmade och kan ha lagts ut på Internet. Förundersökning inleds, men läggs ned av internationella åklagarkammaren. Mamman förnekar vid förhör vetskap om övergrepp, barnen har heller inte berättat något. Det brott som sambon/mamman skulle kunna dömas för i Sverige är underlåtenhet att anmäla våldtäkt mot barn (BrB 6:15 st 2), men det är ytterst sällan som denna möjlighet används (allraminst mot vårdnadshavare) och det är därför inte särskilt förvånande att ärendet lades ned.43 Slutligen finns det ett par fall där anmälan handlar om flickor som misstänks ha blivit utsatta för övergrepp vid besök i sitt hemland, men där det är oklart vari övergreppet bestått. I det ena fallet handlar det om en 16-årig flicka från Kongo Kinshasa som kan ha blivit utsatt för könsstympning under sommarvistelse i hemlandet, i det andra om en 17-årig flicka som av familjen blivit kvarlämnad hos släktingar i Iran (brottsrubricering: försättande i nödläge).

Vi namnger dem eftersom fallet är så allmänt känt i Amerika, fullt jämförbart med fallet Dutroux i Europa. Eftersom det handlar om sexualbrott mot barn torde någon dubbel straffbarhet inte krävas, men lagföring i Sverige skulle förutsätta att underlåtenheten skett här (eftersom bristande anmälan inte är med i BrB 2:2 st. 4).

5.3. Särskilt om barnsexturism Med barnsexturism menas här att en person reser till ett annat land, vanligen mindre utvecklat, för att där ha sex med ett vanligtvis främmande barn mot någon form av ersättning. Den resande behöver inte vara turist för att uppfylla kriteriet utan kan lika gärna vara affärsresande och det är heller inte alls givet att det handlar om en pedofil utan är oftare en man som köper sexuella tjänster av en person som är under 18 år. Eftersom ca 8% av alla svenska män någon gång har betalt för sex44 och större delen, 71%, av dessa tjänster numera köps utanför Sverige kan man uppskatta att svenskar köper sex utomlands i 20-25.000 fall om året. Eftersom en betydande del av sexsäljarna – i utvecklingsländerna närmare hälften – är under 18 år,45 kan man, vid det rimliga antagandet att åtminstone vart femte köp sker inom denna ålderskategori, därmed också misstänka att svenska män begår mellan 4.000 och 5.000 sexualbrott mot underåriga varje år. Av dessa kanske så mycket som en tiondel utgör våldtäkter mot barn, dvs. samlag eller motsvarande med personer under 15 år. När man reflekterar över dessa siffror bör man ha i åtanke att bara en mindre del av dessa brott begås av pedofiler, av personer som har en sexuell dragning till barn. De allra flesta är ”tillfällighetsförbrytare”, dvs. män som – medvetna eller inte om säljarens ålder - köper sexuella tjänster av personer under 18 resp. under 15 år. Uppskattningen av årlig frekvens är mycket vansklig att göra, men man bör ha i åtanke att det finns ca 3,75 miljoner män i Sverige över 15 år, att de flesta reser utomlands åtminstone någon gång om året (och att nästan samtliga torde ha gjort det inom en 10-årsperiod), att även om en stor del av de deklarerade sexköparna inte gjort sina köp inom de senaste 10 åren kompenseras detta bortfall av de män som köpt sex utomlands vid flera tillfällen inom perioden46, att sexköpslagen (och andra attitydförändrande åtgärder) å ena sidan tycks ha minskat antalet totala sexköp från svenska mäns sida,47 men å andra sidan att en betydligt högre andel av de sexköp som nu görs av svenska män sker på orter utomlands där medelåldern bland säljarna är låg. I det sammanhanget bör man ha klart för sig att medelåldern för sexsäljande kvinnors debut ligger på ca 14 år i iländer48 och kan antas vara ännu lägre i u-länder49 samt att medelåldern för sexköpare också är relativt låg.50 Det kan emellertid, på grund av den levande debatten i Sverige, tänkas att svenska män är mer restriktiva än många andra med att utnyttja synbarligen underåriga. Några internationella vittnesbörd om att svenska män, på orter med stort utbud av sexuella tjänster, skiljer sig från andra genom att de avstår från sexköp, finns dock

J.Kuosmanen i ”Prostitutionen i Norden”, NIKK (Nordiska Rådet) ANP 2008:739. Medianåldern bland populationer av prostituerade kvinnor i västvärlden, exempelvis i USA, ligger enligt olika forskarrapporter mellan 25 och 30 år. Några motsvarande undersökningar har vi inte funnit när det gäller utvecklingsländer, men det kan på goda grunder antas att medianåldern där är betydligt lägre. Eftersom man också vet att de yngre i dessa länder tvingas sälja sina tjänster mer frekvent (och i regel har 100-1500 kunder per år, 2008 TIP Report) och att sexsäljande pojkar nästan regelmässigt är under 18 år, kan bortemot hälften av dessa sexköp avse barn under 18 år. Här räknar vi dock endast med att 20% av de utländska sexköpen sker från denna ålderskategori. 46 I en undersökning 1996 (S-A.Månsson i ”Om sexuallivet i Sverige 1996”, Folkhälsoinstitutet 1998:11) var medianen 2 sexköp per person, i undersökningen från 2008 (Kuosmanen) hade 68% av sexköparna köpt sex 2-20 gånger och 12% mer än 20 gånger. Det totala antalet sexköp kan alltså ha ökat även om sexköparna blivit färre. 47 Månssons undersökning visade 13,6 % och Prostitutionsutredningen 1981 uppskattade andelen till ca 20% (”Prostitution – Beskrivning, analys, förslag till åtgärder” s.482). Enligt Kuosmanens nya undersökning är det dock bara 20% av de tillfrågade som tror att sexköpslagen medfört att svenska mäns sexköp totalt har minskat, ANP 2008:739 s.30, och det kan ju förhålla sig så att förbudet medför att färre är beredda att i en undersökning medge sitt handlande när det nu utgör ett lagbrott. 48 Se Silbert-Pines (1981), Höigard&Finstad (1992) och Farley (2003). 49 Antalet barn som exploateras sexuellt i världen per år beräknas, enligt både ILO och UNICEF, att uppgå till bortåt 2 miljoner per år. En stor del av dessa finns i Sydostasien. Se även den amerikanska regeringens årliga rapport Trafficking in Persons (TIP). 50 Se t.ex. M.Hester & N.Westmarland (England 2004) 45

31 inte.51 Vad som skulle kunna tala emot ett minskat intresse - och rentav för ett ökande intresse när det gäller barn – är att uppemot 50.000 försök per dygn från svenskar att nå barnporrsajter blockeras (i ett samarbete mellan ECPAT, Rikskriminalen och Internetleverantörerna). Till bilden hör också att av ca 1.000 tillfrågade svenskar som turistat utanför Europa hade, enligt en TEMO-undersökning 2007, 10% observerat misstänkt sexuellt utnyttjande av barn under utlandsvistelsen.52 Att det finns efterfrågan på sexuella tjänster av barn även i Sverige visas dessutom av det förhållande att 1,4 % av 18-åringarna uppger sig ha sålt sex vid något tillfälle.53 Slutligen bör sägas att något som komplicerar uppskattningen ytterligare är att man inte kan göra den vanliga kriminologiska vägningen mellan prevalens och incidens, dvs. ha anmälningar som grund för bedömningar av mörkertalet.54

Den nu gjorda uppskattningen av sexualbrott utomlands, i form av köp av sexuella tjänster av personer under 18 år, är gjord med försiktighet. Den bygger dock på flera osäkra led och om vi antar att förbudet mot barnpornografi, resebranschens upplysningsverksamhet, den levande debatten om barnsex, trafficking och prostitution medfört en så tydlig attitydförändring att svenska män är mer återhållsamma än andra med att utnyttja underåriga, bör det nedre måttet i det ovan angivna intervallet tas till utgångspunkt: Även om det numera bara skulle vara 1 svensk man av 100 som utomlands köper sex av person under 18 år betyder det ändå att det handlar om ca 3-4.000 köp av sexuella tjänster från underåriga per år. Och även om den eventuella minskningen skulle vara ännu större handlar det i vart fall om ett mycket vanligt brott, särskilt som de flesta som köper sex gör det mer än en gång. Att begå detta brott framstår som i det närmaste riskfritt. Det är ytterst sällan som någon utländsk sexturist blir gripen av den lokala polisen och det är nästan ingen som riskerar att bli anmäld efter hemkomsten.55 Det finns fyra fall av misstänkt kommersiell sexuell exploatering av barn – med misstänkta svenska förövare och/eller offer - i anmälningarna från perioden 2004 till 2007:56 Det första fallet är ett ”klassiskt” fall av barnsexturism (2007) och handlar om en svensk man i 60-årsåldern, som tillbringar en stor del av sin tid i Thailand och Kambodja. En frivilligorganisation i Kambodja upptäcker att mannen söker kontakt med unga pojkar och tipsar polisens sambandsman i Bangkok. En förundersökning inleds och sambandsmannen söker, tillsammans med en kambodjansk polis och en representant för 51

Däremot bör man ha i åtanke att den största andelen sexköpare i exempelvis Sydostasien består av inhemska män, i Thailand beräknas 95% av den manliga befolkningen över 21 år ha besökt en bordell, P.Handley ”Catch if catch can”, Far East Econ. Rew 1992. 52 TEMO Synnove 2007. 53 C.G. Svedin & G. Priebe ”Selling Sex in a Population Based Study of High Schoool Seniors in Sweden, Arch Sex Behav 36 (2007). Se även ECPAT-rapporten ”Kommersiell sexuell exploatering av barn i Sverige”, (reviderad upplaga 2005). Det sker också ett 50-tal polisanmälningar per år rörande köp av sexuell tjänst av barn i Sverige (2004 -39, 2005 -59, 2006 -49 och 2007 -67 anmälningar). 54 Om svårigheterna att göra uppskattningar på annan basis än fältundersökningar, se T.Steinfatt, S.Baker & A.Beesey ”Measuring the Number of Trafficked Women in Cambodia:2002”, Univ. Of Hawaii 2002. Om svårigheten att jämföra olika undersökningar om prostitutionens omfattning, se M-L Skilbrei ”Hva er det med tall? i NIKK Magasin 2-2008. 55 Hur ofta sådana gripanden sker finns det inga samlade uppgifter om, endast enstaka uppgifter från enstaka år och länder. En viss bild av polisingripanden i Sydostasien kan man dock få genom ASEAN Child-Sex Tourism Review, där frivilligorganisationen Childwise redovisar de tips till deras hotline (om misstänkt barnsexturism) i respektive land som lett till gripande; i Thailand ledde 585 tips bara till gripande i 2% av fallen, i Burma däremot ledde samtliga 10 tips till arrestering (2006). Ett välkänt förhållande i vissa turistländer är att många som grips frisläpps mot muta, böter eller borgen. Om enstaka fall, se J.Seabrook ”Ingen fristad” (ECPAT 2001). Se vidare avsnitt 6 om lagföring. 56 Som tidigare påpekats kan det finnas ytterligare fall hos RKP som vi av sekretesskäl inte haft åtkomst till.

32 frivilligorganisationen, att få de misstänkta offren bland pojkarna på stranden, att berätta om eventuella övergrepp. Två av dessa, 13 och 14 år gamla, har enligt en tredje pojke berättat att mannen bjudit in dem till sitt rum på ett Guest house och utnyttjat dem. Uppgifterna är relativt detaljerade: Mannen har lekt olika sexlekar och duschat med dem, kysst deras könsorgan etc. Uppgiftslämnaren, som är 12 år, säger att han själv fått en mobiltelefon av mannen, men att han aldrig följt med upp på mannens rum. När den utsända ”utredningsgruppen” därefter får kontakt med de andra två pojkarna vill de, trots mjuka övertalningsförsök, inte berätta eller bekräfta något. 18 månader senare lägger förundersökningsledaren, en åklagare vid internationella åklagarkammaren, ned fallet på grund av bristande bevisning. Den misstänkte mannen hörs aldrig, än mindre delges han misstanke om brott. Frivilligorganisation i Kambodja lär dock inte ha släppt intresset för mannen, särskilt inte som det framkommit att han har gjort framstötar för att få adoptera en kambodjansk pojke. Det andra fallet handlar om att rektorn för en gymnasieskola i Uppsala per brev anmäler att 3-4 lärare misstänks ha köpt sexuella tjänster av kenyaner under en studieresa (delvis finansierad av Sida) med elever till Mombasa, Kenya (2004). Rektorn har fått uppgifterna från elever som deltagit i resan och varit upprörda över lärarnas beteende: En av lärarna, en gift 5-barnsfar och medlem i Livets ord, har haft ett förhållande med en kenyansk kvinna och under fler dygn bott hos henne. Mannen säger till sitt försvar att det handlat om en förälskelse, inte om köp av sex. Den andra läraren, en kvinna i 60-årsåldern, har av eleverna setts hand i hand med en kenyansk yngling utanför hotellet. Hon hävdar att hon är vän till pojken och hans familj sedan tidigare besök i landet. Den tredje läraren, en man i 50årsåldern, har tagit upp en sexsäljande kvinna på sitt hotellrum en natt och har ingen förståelse alls för att detta över huvud taget ifrågasätts. Det är särskilt två elever som varit angelägna att påtala dessa beteenden och det framkommer under polisens utredning att de också filmat den kenyanska kvinnans besök på lärarens hotellrum. Innan polisen hinner ta del av dessa bevis lägger dock åklagaren ned fallet med motiveringen att bevisen inte är tillgängliga och att det inte finns förutsättningar för internationell rättshjälp. I stället publiceras (de då maskerade) bilderna i Aftonbladet. Om detta ärende kan sägas att sexköpsbrott (BrB 6:11) kräver dubbel straffbarhet och alltså inte kan bestraffas om brottet skett i Kenya och att detsamma gäller köp av sexuella tjänster av personer mellan 15 och 18 år (BrB 6:9, köp av sexuell tjänst av barn under 18 år, är inte heller uppräknat bland undantagen från kravet på dubbel straffbarhet i BrB 2:2). Åklagaren gjorde alltså, upprörande nog, rätt som inte utredde vidare. Någon klar misstanke om att sexsäljarna skulle ha varit under 16 år fanns inte (även om pojken torde ha varit under 18). Detta fall visar tydligt att en reform är viktig på lagstiftningssidan, nämligen att upphäva kravet på dubbel straffbarhet när det gäller köp av sexuell handling av barn (BrB 6:9). När det gäller kravet på straffbarhet i landet där brottet begåtts måste man beakta den s.k. lovlighetsåldern: Om sexuellt umgänge är förbjudet före viss ålder i det landet torde kravet på dubbel straffbarhet vara uppfyllt även om detta umgänge är tillåtet i Sverige så länge det inte sker mot ersättning. I Kenya – liksom i Norge, England, Belgien, Schweiz och de flesta stater i USA – är lovlighetsåldern 16 år.57 Det betyder alltså att om samlag med en 15-åring ovillkorligen är att anse som våldtäkt i ett visst land, men detta skett ”med samtycke” mot ersättning kan man i Sverige åtala för köp av sexuell handling av barn

I Bolivia och på Cypern är den 17 år, i Egypten och Vietnam 18 år. Å andra sidan är den bara 12 år i Chile och i Pakistan finns ingen åldergräns alls (2005, se vidare www.ageofconsent.com).

33 Det tredje fallet bygger på ett mejl från en privatperson i Sverige vars dotter och fd fru bor i Brasilien. Anmälaren anklagar en namngiven bekant, svensk krogägare i Brasilien, för att ha utnyttjat den 9-åriga dottern under en resa och tillägger att den misstänkte mannen, 46 år, ”skrutit med” att han brukar åka till Thailand och köpa sex med småflickor. Ärendet kommer först till Rikskriminalen och sedan till Västerortspolisen i Stockholm, som kontaktar anmälaren och sedan brasiliansk polis. Det visar sig då att brottet är anmält även i Brasilien och att man där tar allvarligt på anklagelsen. En omfattade utredning görs i Brasilien, där flickan förhörs både av polis och intervjuats av psykoterapeut, medan svensk polis hör anmälaren/pappan. Den brasilianska utredningen (som skickas till Sverige på portugisiska) visar att den misstänkte har ofredat flickan sexuellt. Den brasilianska polisen har haft honom under spaning redan tidigare på grund av hans böjelse för småflickor - han är ökänd för att ta unga flickor till sin restaurang - och mannen misstänks även för ekonomiska oegentligheter. Det intressanta med detta ärende är inte bara att den brasilianska polisen gör en utredning som i kvalitet klart överträffar vad svensk polis och åklagare vanligen skulle åstadkomma på motsvarande uppgifter, utan också att samarbetet mellan polis i Sverige och Brasilien – i undantaget som bekräftar regeln - fungerar så väl, trots avståndet och trots att utredningen produceras på portugisiska (och måste översättas). Det fjärde fallet handlar om en thailändsk flicka som utnyttjats sexuellt som 12-årig i Sverige, där hon bott med sin thailändska mor och svenske styvfar. Flickan får av detta svåra psykosociala problem och socialnämnden fattar beslut om att hon ska omhändertas enligt LVU. I det läget flyttar flickan och mamman tillbaka till Thailand och kort därefter skickar den nu 14-åriga flickan ett mejl till en killkompis i Sverige och säger att hon nu ”jobbar som hora”. Socialförvaltningen får kännedom om detta och anmäler fallet till polisen. Förhör med mejlmottagaren (som fått instruktionen av flickan att förstöra mejlet) ger vid handen att han fått intrycket att flickans sexuella tjänster förmedlas av en svensk, varvid misstankar riktas mot styvfadern. 10 månader senare, utan att man fått kontakt med flickan, lägger åklagare vid internationella åklagarkammaren lägger ned ärendet med motiveringen ”ej brott”. Denna motivering framstår som mycket märklig, även om man i någon mån kan förstå utredningssvårigheterna när flickan finns i Thailand. Man hade dock en adress i Bangkok. Här borde ha funnits en självklar uppgift för polisens sambandsman i Thailand både polisiärt och humanitärt; att försöka söka upp flickan och hjälpa henne – och se om hon eventuellt skulle vara beredd att medverka till utredning mot sina sexköpare (om det nu stämmer det hon säger i sitt mejl). Samtidigt måste man förstå om hon skulle vara ytterligt besviken på Sverige. Det finns ytterligare ett fall som varit under utredning under perioden, men där anmälan skett i slutet av 2003 (och därför inte återfinns i våra listor från BRÅ över anmälningar): Fallet utgör en utlöpare på en internationell brottsutredning rörande ett barnhem i Bolivia, som drevs av en norsk missionär. Sedan det visat sig att denne utnyttjade barnen på hemmet sexuellt och dömts för detta, framkom det att även andra män inbjudits dit för att utnyttja barnen, att barnhemsverksamheten närmast var en täckmantel för en exklusiv bordell med unga pojkar. En av dem som misstänktes för att ha utnyttjat barnhemmets sexuella tjänster var en äldre svensk missionär från södra Sverige. Förundersökning inleddes och ett av offren, en då 14-årig pojke, togs till Sverige under 2005 (på bekostnad av samfundet i fråga) och förhördes. Mannen delgavs misstanke och försvarare förordnades, men den misstänkte avled hösten 2006 innan åtalet blev prövat i domstol. (I samma ärende lagfördes och dömdes män i Norge, Storbritannien och Nederländerna).

Som en sammanfattning av (de 5) ärendena med barnsexturism bör för det första noteras att bara en av anmälningarna anmälan har gjorts av någon utomstående: I Kenyafallet är det några engagerade och modiga gymnasieelever som inte vill tiga om vad de upplevt. I tre av fallen handlar det om att frivilligorganisationer eller sociala myndigheter ingriper och

34 anmäler. Och i Brasilienfallet är det en vårdnadshavare som ”lägger till” en misstanke om barnsexturism i sin anmälan gällande övergrepp mot dottern. Detta visar att det tydligen finns ett stort motstånd från privatpersoner att anmäla misstänkt kommersiell sexuell exploatering av barn. Tvekan är förståelig: Vem vill tillbringa delar av en semesterdag i förhör (med tolk) på en lokal polisstation och dessutom riskera repressalier från en utpekad – särskilt som man saknar konkreta bevis för det sexuella handlandet? Bristen på anmälningar – i snitt bara en anmälan per år – och bristen på lagföringar – inte ett enda åtal under perioden – visar att det krävs nya strategier för att bekämpa denna form av grov brottslighet. Barnens skydd kräver ett större engagemang.

6. Lagföring I redovisningen av ärendena ovan (kap. 4 och 5 för vuxna resp. för barn som offer) kan det synas som en brist att vi inte klargjort vad som hände med anmälningarna; om ärendet gick vidare till åtal och fällande dom eller inte. Skälet till att sådana uppgifter bara förekommer i vissa enstaka fall är enkel: I de allra flesta fall hände ingenting av polisiär betydelse, åtminstone inte i Sverige.58 Om det blev en utredning utomlands finns det sällan någon återkoppling av information till svensk polis eller åklagare. Om förundersökning inleddes i Sverige, vilket främst blir fallet när båda parter har hemvist här, lades ärendet ned, efter kortare eller längre tid och oftast utan några verkliga utredningsåtgärder (som att försöka förhöra den misstänkte) vidtagits. Vanligen sker nedläggningen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, vilket oftast betyder att man ansett bevissvårigheterna för stora. Vad som är ett tydligt tecken på bristande utredningskvalitet är just detta att åklagarna lägger ned förundersökningar på felaktiga grunder; man motiverar med ”ej brott” i fall där brott med stor sannolikhet begåtts, med ”förutsättningar för internationell rättshjälp saknas” utan att ha undersökt detta och med ”brott kan ej styrkas” när man inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att kunna dra någon slutsats om bevisningen. Att lägga ned för snabbt – inte i fråga om tid, men utan att ha gjort tillräckligt för att utreda misstanken - är en ”rutin” som gäller alla sexualbrott, dvs. även brott som begåtts i Sverige. Men sållningen är – av delvis förklarliga skäl - ännu mycket kraftigare när det gäller brotten som begås utomlands. Någon brottsplatsundersökning kan ju inte göras från Sverige. Totalt anmäldes under perioden 2004-2007 ca 45.000 sexualbrott (inom de undersökta kategorierna). Av dessa var det ca 400 eller ungefär 1 % av sexualbrotten som begicks utomlands.59 Ser man närmare på brott mot barn under 15 år är anmäldes ca 15.000 brott under perioden60 och av dessa begicks ca 150 eller - även i den kategorin - ca 1 % utomlands. Det är således bara en bråkdel av sexualbrotten mot barn som begås utomlands, om man ska döma av statistiken. I själva verket är, som framgått tidigare, huvudskälet till de relativt sett61 fåtaliga anmälningarna principen att ett brott ska lagföras där det begåtts, vilket alltså betyder att brott som begås utomlands ska anmälas där. 58

Egentligen ger ordet ”polisiär” felaktiga associationer i sammanhanget: Många av de polismän som möter offren är upprörda och engagerade och skulle gärna försöka utreda närmare – det är åklagarna som sätter stopp. 59 Jämförelsen är inte helt kongruent eftersom anmälningar kan avse flera brott medan vår undersökning räknar antal ärenden. Vi har alltså 322 ärenden i vår undersökning, men eftersom en hel del ärenden, främst när det gäller mindre barn, handlar om upprepade övergrepp (= flera brott i ärendet), uppskattas antalet brott till ca 450. 60 Statistik från BRÅ, här bör noteras att det verkliga antalet är högre eftersom vissa former av sexuellt ofredande (bl.a. blottning) inte särredovisas efter ålder. 61 En generell orsak till låg anmälningsfrekvens är låg anmälningsbenägenhet (mörkertalet).

När det gäller uppklaringen av sexualbrott är den, på grund av bl.a. bevissvårigheterna, låg. Generellt sett gäller under de senaste 10 åren att den nationella lagföringsfrekvensen för sexualbrott mot barn ligger mellan 10 och 15%, vilket alltså betyder att 85-90% av fallen aldrig leder till åtal (eller till strafföreläggande/åtalsunderlåtelse).62 I många ärenden kommer man aldrig ens till det första steget mot åtal, nämligen till den punkt då man i utredningen har en skäligen misstänkt för brottet.63 Skälet till detta är antingen att förövaren förblir okänd eller att anmälarens uppgifter anses för vaga, bevisningen för svag och/eller utredningsmöjligheterna för små. Vid utredning av brott inom landet har vi i annat sammanhang konstaterat att man från polis och åklagares sida är förvånansvärt restriktiv med att kalla misstänkt till förhör med mindre än att denne är skäligen misstänkt.64 Man undervärderar ofta målsägandens utsaga och kommer därmed inte upp i den misstankegrad som krävs för att kalla någon till förhör och delge honom misstanke om brott. Det finns all anledning att tro att denna restriktivitet – på grund av de praktiska utredningssvårigheterna – är ännu mycket större när det gäller sexualbrott utomlands. Någon närmare utredning finns f.n. inte om den s.k. sållningsprocessen i ärenden om sexualbrott mot barn,65 men av BRÅ:s statistik kan man åtminstone utläsa vilken grad ärendena nått fram till skälig misstanke. Av den framgår att 3.799 personer under perioden 2004-2007 (fördelade med 858, 979, 979 och 991 per år) blev ansedda som skäligen misstänkta för sexualbrott mot barn (inklusive våldtäkt av person under 18 år).66 Av dessa var det bara 24 som misstänktes för sådana sexualbrott utomlands. Detta betyder alltså att bara 0,6 % av de skäligen misstänkta hade begått brotten utomlands. Eftersom sexualbrotten mot barn utomlands i anmälningarna utgjorde 1 % innebär detta alltså att det är extremt få av dessa fall som ens når den första tröskeln i utredningen. Mer konkret betyder siffrorna att de allra flesta som anmäls för brott mot barn utomlands inte ens får reda på att de kan misstänkas för brottet. I ungefär hälften av ärendena med skäligen misstänkta hade det misstänkta brottet begåtts inom Norden och andra hälften i resten av världen.67 Det vanligaste brottet var våldtäkt mot person under 18 år och där dominerade Norden. I den brottskategorin kunde också förmärkas en betydande ökning under 2006-2007 jämfört med åren innan. Sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande var de två övriga brott för vilka det förekom skäligen misstänkta, däremot saknades sådana under perioden 2004-2007 när det gällde människohandel för sexuella ändamål och koppleri i vårt material. Samtliga misstänkta utom en var man och åldern varierade men de flesta fanns inom kategorin under 30 år.

För sexualbrott som begås inom landet kan man göra uppskattningen att i något mer än hälften av de ärenden där man kommer upp till skälig misstanke kommer förundersökningen ändå inte vidare utan läggs ned, vanligtvis för att bevisen inte räcker. Detsamma gäller sexualbrott som begås utomlands; något mindre än hälften av de ärenden, där man har en skäligen misstänkt, går vidare till lagföring. Resten av fallen nedläggs. 62

Relationstalet avser förhållandet ärenden/åtal (och inte anmälda brott/åtalspunkter, då frekvensen blir något högre beroende på att åtal för sexualbrott mot barn ofta avser upprepade brott mot samma barn). 63 Det är vid den tidpunkten i förundersökningen som åklagare inträder som förundersökningsledare och då en misstänkt kan få offentlig försvarare förordnad. 64 Se Eva Diesen ”Rapport om familjevåld och sexuella övergrepp – en jämförelse mellan polisdistrikten i Stockholms län” (2008). Ett skäl är att man inte vill anklaga någon för sexualbrott med mindre än att denne har en försvarare vid sin sida, ett annat skäl är att man utgår ifrån att den misstänkte kommer att förneka. 65 Sådant arbete pågår dock inom vårt projekt och kommer att redovisas bl.a. i en kommande doktorsavhandling av Katrin Lainpelto. 66 Under perioden 2000-2003 var antalet 22, vilket alltså betyder att andelen är relativt konstant. Någon större skillnad mellan olika år under 2000-talet föreligger inte heller. 67 Den senare andelen ökade under slutet av perioden (2006-2007).

36 Vanligen sker detta med motiveringen att brott inte kan styrkas, men några fall nedläggs på grund av preskription (och i något fall för att den misstänkte avlidit eller lämnat Sverige). Totalt sett lagfördes 3.816 personer för sexualbrott under perioden 2004-2007 (på basis av totalt 46.840 brott), men av dessa var det bara ett 30-tal som hade begått brottet utomlands. Det är således ungefär samma relation, ca 1%, mellan inrikes och utrikes brott när det gäller anmälningar och lagföringar som för sexualbrott i allmänhet.68 Vad den allmänna statistiken därmed säger är alltså att om man väl når skälig misstanke i ett utrikes ärende är oddsen för åtal nästan lika bra (ca 8%) som för inrikes ärenden (ca 11%). 69 På sätt och vis är det förvånande att lagföringen ändå är så pass hög för utrikes brott eftersom åtal normalt ska ske utomlands, men förklaringen ligger framför allt i det nordiska samarbetet. Genom detta samarbete blir det ändå en del åtal för våldtäkter som begåtts i Finland eller Norge. När det gäller sexualbrott mot barn som begåtts utomlands är dock statistiken inte alls lika positiv jämfört med inhemska ärenden. Det visar sig nämligen att de utrikes fall i vårt material som lett till lagföring till större delen utgörs av brott mot vuxna. Av de 24 fall där det fanns en skäligen misstänkt för brott mot barn (under 18 år) var det bara i 4 ärenden det blev åtal.70 Detta motsvarar en åtalsfrekvens om 3% när man jämför antal anmälningar (130 st) med antal åtal. Och ser man närmare på de fall som ledde till åtal finner man också att det enbart gäller brott i de nordiska grannländerna och att både offer och förövare fanns i Sverige under utredningen. Dessutom bör man notera att av de fyra åtalen rörde tre sexuellt ofredande och bara en våldtäkt mot barn. Det första åtalet avser det redan nämnda fallet med en fritidsledare i Norrtälje som åtalades (2006) för en rad övergrepp mot unga pojkar och dömdes till 7 års fängelse för dessa (varav alltså ett av övergreppen, mot en pojke i 12-årsåldern, skett på Åland). Det andra fallet (Stockholm 2006) rör en 11-årig flicka som på en färja till Tallinn delar hytt med sin far och dennes bekant. Båda männen är berusade och när pappan somnat gör den andre mannen sexuella närmanden mot flickan, pappan vaknar och bevittnar detta. Brottet skulle kunna betecknas som försök till våldtäkt mot barn, men åtalet sker för sexuellt ofredande. Det tredje fallet är från Sörmland (2004) och handlar om en 10-årig flicka som vid ett tillfälle, under en vistelse i sin mormors sommarhus i Finland, utsatts för sexuellt utnyttjande av underårig. Möjligen hade detta brott, även om det inte rörde sig om samlag, rubricerats som våldtäkt mot barn om det skett ett år senare (efter ändringen av sexualbrottslagen). Förövare är den 75-årige styvmorfadern, som liksom flickans familj är bosatt i Sverige. Det fjärde åtalet (Stockholm 2006) gäller en 12-årig flicka som blivit sexuellt ofredad av en 40-årig man på en Finlandsfärja. Både offer och förövare har hemvist i Sverige.

Statistikuppgifterna från BRÅ. Se dock nedan not 60. 70 Eftersom lagföringsuppgifterna hänför sig till 2007 kan ytterligare något åtal kan ha skett under 2008 (för ärende som anmälts 2007). I sammanhanget måste det framhållas att BRÅ:s statistik när det gäller uppklaring, i detta fall genom lagföring, är katastrofalt opålitlig – något som vi är medvetna om sedan tidigare undersökningar. Enligt de statistikuppgifter vi erhållit från BRÅ skulle de ha funnits 8 åtal med barn under 18 år som offer under perioden 2004-2007, men bara 3 var korrekta! De övriga 5 ärendena var felkodade och rörde inte sexualbrott eller hade inte begåtts utomlands. Däremot hade man missat 1 annat åtal. Totalt var ca 20% av anmälningarna felkodade eller dubbelförda och i denna felaktiga population fanns alltså huvuddelen av åtalen. (Detta betyder att även uppgifterna ovan om skäligen misstänkta bör tas med viss reservation; förmodligen är de för höga). 69

37 Huruvida det skett ytterligare åtal utomlands i våra undersökta fall, exempelvis efter utredning i våra grannländer, har vi tyvärr inga uppgifter om. Vad som under alla förhållanden är mycket tydligt är att det är ytterligt sällsynt med åtal i Sverige för sexualbrott mot barn när brottet skett utomlands. Det blir aldrig åtal om offret/barnet finns i utlandet. Om brottet skett i Norden och både förövaren och barnet finns i Sverige kan det i enstaka undantagsfall, i snitt ett ärende per år, hända att brottet blir beivrat, men i det stora hela blir sexualbrott utomlands mot barn aldrig uppklarade. Sammantaget betyder detta att när det gäller sexualbrott mot barn (under 18 år) begångna utomlands är lagföringsfrekvensen mycket låg. 97% av ärendena läggs ned, vilket innebär att uppklaringen i form av åtal (och ev. strafförelägganden) är ännu mycket lägre än för motsvarande brott som begås inom riket. Denna skillnad kan bara delvis förklaras med att brottsplatsens belägenhet utomlands medför större utredningsproblem. Särskilt när det gäller barnärenden med svenska offer innebär kopplingen till utlandet sällan någon skillnad i utredningsförutsättningarna (eftersom både offer och misstänkt förövare i allmänhet finns tillgänglig för svensk polis). Det oerhört mycket sämre utredningsresultatet för utrikes brott torde i dessa fall snarare bero på att brottsplatsens belägenhet ger ärendet ytterligare en komplicerande faktor och att nedläggningsbenägenheten därför ökar i proportion till hur mycket extra besvär detta förhållande kan förväntas skapa. Det finns många exempel i undersökningen på fall som uppenbart borde ha drivits vidare: På barnsidan återfinns bl.a. fallet med en 14-årig flicka som sexuellt ofredats flera gånger av sin far under en semesterresa till Frankrike och Spanien (Stockholm 2005). Flickans utförliga berättelse tyder på att pappan är psykiskt störd, men ärendet nedläggs utan att han blir förhörd. Detsamma gäller fallet med en 15-årig flicka som (Stockholm 2006) anmäler en något äldre bekant svensk kille för att ha våldtagit henne på Kreta. Trots att berättelsen är detaljerad och både offer och misstänkt finns i Sverige blir han aldrig kallad till förhör utan ärendet läggs ned. Inte heller vidtas några åtgärder, exempelvis att söka få till stånd förhör med den misstänkte, i de relativt frekventa fall då barn misstänks ha blivit utsatta för övergrepp av sina fäder i samband med ferieumgänge. Detta gäller vare sig den misstänkte bor i Sverige, övriga Norden eller någon annanstans i världen och vanligtvis får denne inte ens reda på att han blivit anmäld. På vuxensidan finns det också gott om fall där man som utomstående förundras över hur nedläggning kunnat ske utan att några egentliga utredningsåtgärder vidtagits. Ett fall (från Stockholm) visar att det går att samarbeta med utländska brottsutredare om man bara anstränger sig. Det handlar om två 18-åriga väninnor som blivit våldtagna av två italienska turister under en semester på Kanarieöarna. Efter förhör med endast en målsägande lägger åklagaren ned fallet med den häpnadsväckande motiveringen ”målsäganden har inte beskrivit någon brottslig gärning”. Flickornas föräldrar, som är personer med hög social status, begär dock i samråd med Citypolisens familjevåldsenhet överprövning av nedläggningsbeslutet, och skriver att motiveringen enligt polisen var felaktig och kränkande för tjejerna. Åklagarnas Utvecklingscentrum (UC) i Göteborg, beslutar på grund av de bristfälliga utredningsåtgärderna, att förundersökningen ska återupptas. När så skett tar Citypolisen kontakt med polisens nordiska samarbetsman i Las Palmas och vissa seriösa utredningsåtgärder vidtas. Ärendet måste dock, efter ett år, läggas ned på nytt sedan det blivit ett oöverstigligt problem att brottsplatsen är i ett land, offren i ett annat och de misstänkta i ett tredje.

38 Det mest skandalösa fallet i vår utredning rör emellertid en man med pakistansk bakgrund som är svensk medborgare och har hemvist här. Hans pakistanska hustru som är kvar i Pakistan, skriver via svensk bekant ett brev till Rikskriminalen, avdelningen för hedersmord. Hon beskriver i sitt brev att hon under några års tid har utsatts för våld och övergrepp av sin man. Detta har skett i Pakistan och hon beskriver i detalj hur övergreppen gått till och bifogar fotografier där man ser att hon har omfattande skador i ansiktet. Brevet översändes till Länskriminalen i Stockholm och en anmälan om mordförsök, grov misshandel, grov våldtäkt m.m. upprättas. Några av de grymma våldshandlingar den narkotikamissbrukande mannen utsatt henne för är: hälla olja över henne och försökt bränna henne levande, kasta syra i hennes ansikte, försökt strypa henne, låsa in henne och försökt svälta henne till döds, brutit flera av hennes ben och slagit ut flera av hennes tänder, våldtagit henne systematiskt, särskilt analt, tvingat henne att se på när han våldtog en hund och därefter våldtagit henne med orden ”du är inte mer värd än en hund” (den stackars hunden misshandlade han sedan till döds) m.m.(som om inte det vore nog). Den utsatta kvinnan vädjar om hjälp från svenska myndigheter i det långa brevet och skriver att mannen är förmögen och inflytelserik i Pakistan, medan hon är ”en fattig kvinna i ett fanatiskt mansdominerat land där det är lättare att döda en kvinna än att döda en insekt”. Länskriminalpolisen inleder förundersökning i Sverige och Internationella åklagarkammaren i Stockholm tar över utredningen. Efter kontakter mellan Justitiedepartementet, UD och svenska ambassaden i Islamabad beställer svenske konsuln en rättsutredning, om pakistansk rätt och dubbel straffbarhet beträffande de olika brotten, genom en lokal advokat i Pakistan. Den misstänkte mannen, folkbokförd på en adress i en av Stockholms södra förorter, tas aldrig in på förhör och utredningen kommer att avslutas utan att mannen ens får reda på att han är misstänkt i Sverige för brott mot sin hustru i Pakistan. Det hela slutar nämligen med att Internationella åklagarkammaren, med ändring av Länskriminalens beslut, fattar beslut om att inte inleda förundersökning med motiveringen: ”Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Brottet har begåtts utomlands och bevisning finns inte tillgänglig här”. Förutom att detta torde vara formellt felaktigt (eftersom förundersökning redan pågått i nästan två år) är det oerhört upprörande att man sviker denna extremt utsatta kvinna, mannens identitet och adress är ju känd. Frågan är om inte de svenska myndigheternas underlåtenhet att agera utgör en kränkning av denna kvinnas mänskliga rättigheter. Om hon inte får någon rättvisa i Pakistan har hon ingen annan väg till upprättelse än genom brottsutredning i Sverige.71

7. Vad gör svensk polis vid anmälan om sexualbrott utomlands? När ett brott anmäls till polisen – och det också finns ”anledning att anta” att ett brott har förövats – inleds en förundersökning i syfte att utreda detta brott och, om bevisen räcker, lagföra gärningsmannen. Förundersökningens mål är alltså att utgöra underlag för en åtalsprövning. Om man under utredningens gång (vilket i praktiken kan vara på ett mycket

Mer om fallet i nästa avsnitt.

39 tidigt stadium om den misstänkte förövaren är identifierad) finner någon som är ”skäligen misstänkt” för brottet går åklagaren in som förundersökningsledare och ansvarar för hur utredningen bedrivs. Kommer man under förundersökningens lopp fram till att det inte har skett något brott, att gärningsmannen inte är straffmyndig, att brottet är preskriberat eller att bevisen inte räcker för att komma vidare läggs förundersökningen ned. Detta är inget slutgiltigt beslut utan innebär bara att man inte längre arbetar med utredningen – skulle det komma fram nya uppgifter kan utredningen när som helst återupptas (så länge brottet inte är preskriberat). Om man däremot slutför utredningen framställs ett förundersökningsprotokoll som utgör underlag för åklagarens åtalsprövning. Finner åklagaren att man på objektiva grunder kan emotse en fällande dom finns det ”tillräckliga skäl” för åtal och ärendet förs till domstol (såvida man inte kan avsluta det genom strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse). Precis samma rutiner gäller i princip för anmälningar om brott begångna utomlands. I praktiken blir dock utredningen annorlunda i sådana fall. När en sådan anmälan inkommer blir den första frågan: Har brottet anmälts, utretts och lagförts i det land där brottet skedde? Om inte – varför inte? För att få svar på den frågan behöver man upplysningar av anmälaren/målsäganden och/eller rättsvårdande myndigheter i den utländska staten. Det senare förutsätter att man har adekvata kontakter. Här kunde man tänka sig att det fanns välutvecklade kontakter mellan svensk polis och UD, Europol eller Interpol, men utländska ärenden är så ovanliga hos lokal polis att några sådana kontaktnät knappast finns uppbyggda. I stället kan man vid behov vända sig till Rikskriminalen eller Internationella åklagarkammaren, som tar kontakterna på nationell nivå. Det händer även att man kontaktar UD eller Justitiedepartementet för att få råd. Vad som, enligt en korrekt rutin, händer efter att en anmälningsmottagande polis fått klart för sig att brottet skett utomlands och att man därför, normalt sett, inte ska utreda brottet i Sverige, är att man upprättar en anmälan (eller hjälper målsäganden att upprätta en anmälan) och att denna skickas till brottslandet via Interpol. Någon svensk förundersökning inleds inte och svensk (polis eller åklagare) följer, normalt sett, inte heller upp ärendet. Undantag från denna ”passivitet” gäller för det första – men ganska sällan – om ärendet handlar om en person med hemvist i Sverige som misstänks för ett brott mot en person bosatt i landet där brottet begåtts. I sådana fall kan svensk polis (exempelvis via Internationella åklagarkammaren) få uppdrag att utföra vissa utredningsåtgärder, som att hålla förhör med den misstänkte. I andra fall med svensk misstänkt, som är svensk medborgare och inte kan utlämnas, måste utredningen bedrivas i Sverige med hjälp av utländsk myndighet. Ligger brottsorten långt bort, utanför Europa (och USA), uppfattas uppgiften ofta som omöjlig även om brottet är grovt. Ett exempel på ett sådant fall är det i föregående avsnitt beskrivna fallet med mannen från Pakistan. Efter att polisen inlett förundersökning anlitar man, med hjälp av konsulatet i Islamabad, en pakistansk advokat för att göra en rättsutredning om pakistansk lag när det gäller övergrepp mot kvinnor. När man fått denna utredning uppstår en tvist mellan Internationella åklagarkammaren och Justitiedepartementet om vem som ska betala advokatens faktura om futtiga 400 US dollar. Dessa myndigheter bollar fakturan fram och tillbaka och sänder slutligen tillbaka räkningen till Länskriminalpolisen med frågan om de är ”villiga att stå för detta som en utredningskostnad”.

Det andra – betydligt mer frekventa – undantaget handlar om situationen då både offer och förövare är bosatta i Sverige. Att brottet skedde utomlands är en ”tillfällighet” och skedde exempelvis när familjen var på semester utomlands. I sådana fall har de flesta polisdistrikt som rutin att inleda förundersökning och försöka utreda brottet. I många av de fallen kan det också förhålla sig så att man misstänker en serie övergrepp, exempelvis sexuellt

40 utnyttjande av ett barn, och att vissa, kanske flertalet av dessa, skett i Sverige. Då kan man också anta att man försöker fokusera på de övergrepp som är lättast att bevisa (vilket sällan torde vara de utrikes begångna). Eftersom kopplingen till utlandet innebär särskilda svårigheter har flera polisdistrikt som rutin att föra upp ärendet på regional nivå och låta länskriminalen hålla i de utredningar som har utrikes inslag. Annars har länskriminalen uppgiften att samla in utredningar som växer, berör flera distrikt eller visar sig ha internationell anknytning, samt narkotikaärenden (oavsett storlek). I en del ärenden där den misstänkte eller offret finns utomlands krävs mer kvalificerade insatser för att kunna åstadkomma ett fungerande internationellt samarbete och därför finns det anledning att se lite närmare på de organisationer som kan medverka vid, eller ta över, utredningen: Rikskriminalpolisen (RKP), som är en avdelning inom Rikspolisstyrelsen (RPS), blir involverad i brottsutredningar, när brott och utredningar är speciellt omfattande och komplicerade. Det handlar då om allvarlig brottslighet, ofta med internationella kopplingar. Detta betyder att man inom enheten för internationellt polissamarbete också har ett nära samarbete med Interpol och Europol. På sexualbrottssidan handlar det bl.a. om att utreda, samordna och organisera tillslag mot internationella nätverk, som exempelvis sysslar med människohandel för sexuella ändamål. Sådana internationella aktioner, exempelvis Sleipner 2004, har medfört att ett stort antal personer i olika länder blivit gripna för innehav av barnpornografi.72 På RKP finns också inom gruppen för IT-brott en s.k. Barnpornografigrupp (Gruppen mot sexuella övergrepp mot barn), som har till uppgift att understödja länspolisdistriktens utredningar om den typen av brottslighet och att samla information (bilder) från den del av den brottsliga verksamheten som sker via Internet i syfte att – i internationellt samarbete – söka spåra utsatta barn och förövare. Dessutom ger man information till Internetleverantörerna om vilka barnporrsajter som ska blockeras.73 De utredningar på basis av tips som initierats av RKP (eller av Interpol/Europol) finns inte med i BRÅ:s anmälningsstatistik. Däremot finns det fem ärenden, som på grund av sin karaktär, hamnat hos RKP initialt och lett till inledande av förundersökningar.74 Ett av dessa fall är det tidigare refererade fallet med barnsexturisten i Kambodja.75 Det första av de övriga fallen rör en man från Irak, dömd i Sverige för sexualbrott, där det i samband med en datakörning inför frigivningen visar sig att han är efterlyst av FBI för sexuella övergrepp mot barn i USA. Det andra fallet handlar om en man, i media känd som ”tandläkaren”, som ”vykortsbombar” polismyndigheten, justitiedepartementet m.fl. med krav på att sexuella handlingar med barn och barnpornografi ska avkriminaliseras. Det tredje fallet är av liknande karaktär och handlar om en polisanmälan mot en hemsida (med ”pedofil” i namnet), där man tycks uppmana andra att begå sexuella övergrepp mot barn. Ärendet läggs ned med motiveringen ”ej brott”. Det fjärde och sista fallet är en anmälan från Internetsajten Piratebay sedan man där funnit att någon lagt ut barnpornografi för fildelning. Internationella åklagarkammare finns på tre platser i landet – Stockholm, Göteborg och Malmö – och handlägger ärenden med grov organiserad brottslighet, främst internationell 72

I Sverige greps 118 personer i denna razzia. Trots att det gått 4 år sedan operationen är det hittills bara ett fåtal domar som blivit följden, fortfarande står ett 30-tal förundersökningar öppna. 73 Numera har man även till uppgift att understödja länens utredningar gällande barnsexturism. 74 Dessa fall redovisas inte i statistiken över de 322 fallen. 75 Se 5.3.

41 sådan. (I undantagsfall handhar kamrarna även sådan brottslighet då verksamheten bedrivs enbart i Sverige). Huruvida ett ärende är intressant ur internationell synvinkel bedöms i samverkan med RKP, som alltså är den del av polisorganisationen man normalt samarbetar med. Denna bedömning sker i det s.k. Operativa rådet som leds från RPS. De internationella åklagarkamrarna handlägger också frågor om internationell rättshjälp (dvs. samarbete i brottsutredningar) i EU-länder utanför Norden.76 Till den delen av verksamheten hör också att handha ärenden där det kan bli fråga om att tillämpa den europeiska arresteringsordern och det gäller både då svenska myndigheter vill ha någon person i utlandet förd till Sverige och då något EU-land önskar att en person som befinner sig i Sverige ska arresteras. Beträffande misstänkta sexualbrott är det framför allt när det handlar om människohandel för sexuella ändamål, med kvinnor som förs till Sverige för att sälja sex, eller om pedofilnätverk och internationella barnpornografihärvor som kamrarna blir involverade. Under perioden 2004-2007 hade kammaren i Stockholm 77 ärenden rörande sexualbrott.77 I nästan samtliga dessa ärenden handlade det om ett flertal misstänkta och ett flertal brott (vanligen koppleri, människohandel och sexköp). Totalt utreddes 385 enskilda brott och av dessa ledde 169, dvs 43%, till åtal, vilket måste anses som ett mycket gott resultat. Samtidigt är det notabelt att 23 av de anmälda brotten riktats mot barn under 15 år och när det gällde dessa barnfall blev det inte ett enda åtal under 4-årsperioden. Ett problem med kamrarna och deras samarbete med RPS är att båda dessa organisationer är inriktade inte i första hand på internationell brottslighet i allmänhet utan på organiserad internationell brottslighet. Man har alltså som ambition att komma åt internationella brottsyndikat och liknande gränsöverskridande brottslig verksamhet. Sådan finns det gott om på sexualbrottsområdet, när det exempelvis gäller människohandel för sexuella ändamål, pedofilnätverk eller barnpornografi på betaltjänster på Internet. Problemet är de fall som inte har sådana dimensioner: Risken är att ”enstaka” sexövergrepp mot barn prioriteras bort. Å ena sidan skickas ärenden till RPS eller IÅK från lokal polis- eller åklagarmyndighet i vetskap att det är där kompetensen och de internationella kontakterna finns, å andra sidan väljer dessa organ bort fall som saknar ”syndikatprägel”. I stället för att då skicka tillbaka ärendet lägger man från IÅK ned det (och skyller på bevissvårigheter trots att man inte börjat utreda fallet ordentligt). Sådana exempel finns det minst ett dussin i vår undersökning. Polisens sambandsmän finns på ett antal på platser i världen, bl.a. i Thailand. Sambandskontoret i Bangkok startade för 30 år sedan och i början besattes kontoret av en svensk polisman. Sedermera utökades kontoret med ytterligare en svensk polisman och sen mitten av nittiotalet så delar Danmark och Sverige på arbetet, d.v.s. en dansk och en svensk polisman är stationerade här. Kontoret ingår i PTN-samarbetet (Polis/Tull/Norden) och sambandsmännen representerar således både polis och tull från hela Norden gentemot det landet man är stationerad och ev. "sidoackrediterad" till. Bangkokkontoret har förutom Thailand inom sitt ansvarsområde Laos, Kambodja, Vietnam och Filippinerna. Från början fokuserade "kontoret" på narkotikakriminalitet och sambandsmännen var då specialiserade inom detta brottsområde, men numera är även resande sexualbrottsförövare en prioriterad verksamhet och poliser med allmänt bred erfarenhet kan komma ifråga för uppgiften. Sambandsmannens roll är att samverka med den nationella polisen så att insatser för brottsbekämpning och utredning kan göras även från svensk sida. Sambandsmannen träffar samarbetspartnern och lägger fram vad man önskar få gjort och i samförstånd jobbas en 76

Gäller den internationella hjälpen samarbete utanför Norden och EU måste ansökan göras hos Justitiedepartementet. 77 Några av dessa ärenden ingår i vårt material, men, som klargjorts redan tidigare, kodas de flesta brott rörande människohandel för sexuella ändamål som inrikes brott (och ingår då alltså inte i vårt underlag).

42 plan fram för hur man ska nå målet, genom informationsutbyte m.m. De aktiva insatserna, spaning eller vad det nu kan innebära, utförs dock alltid av den nationella polisen, i Thailands fall med Royal Thai Police (som har en särskild avdelning för brott mot kvinnor och barn). Huruvida insatserna är effektiva i brottsförebyggande syfte och det gäller brottsbekämpning av typen narkotikasmuggling har vi ingen information om, men det är slående att verksamheten mot sexualbrottslighet under de senaste åren inte resulterat i något enda gripande av svensk sexturist. Och detta trots att man är medveten om att den förekommer och var den förekommer. Ett skäl till detta torde vara att den sexsäljande verksamheten är så organiserad att de tonåriga offren inte medverkar till någon utredning och att man svårligen kan lyckas att ta kunder på bar gärning. Utrikesdepartementet (UD) representerar Sveriges och svenska medborgares intressen utomlands. I detta sammanhang är det värt att ägna viss uppmärksamhet åt UD:s åtgärder för de svenskar som drabbas av brott eller grips för brott i andra länder. Någon rapporteringsplikt från nationell polis till svensk ambassad finns inte,78 vare sig när det gäller offer eller förövare, utan det blir i första hand när den svenske medborgaren begär hjälp av något slag – med hemresekostnad, försvarare, tolk, kontakter etc. – som ambassaden (eller konsulatet) får kännedom om brottet. Det betyder i sin tur att det heller finns någon statistik över hur många svenskar som utsätts för brott, exempelvis sexualbrott, utomlands och heller ingen uppgift om hur många svenskar som grips, häktas, åtalas och döms för sexualbrott utomlands. Totalt är det varje år ca 200 svenskar gripna för brott som kontaktar svenska ambassaden/konsultatet för att få hjälp, men bara ett fåtal av dessa är arresterade för sexualbrott. Detta kan, enligt tjänstemän på UD, tyda på att man just när det gäller misstänkta sexualbrott vill undvika kontakt och därmed eventuell följande offentlighet. När det gäller brottsoffer är det också relativt få som begär konsulär hjälp, men de ärenden som inkommer föranleder ibland ganska omfattande åtgärder (hjälp med sjukhusbesök, hemresa, tolkning, stöd m.m.). I det sammanhanget bör uppmärksammas att Rättshjälplagens 21 och 22 §§ ger offer för sexualbrott utomlands rätt till sådant stöd på statens bekostnad79 och att detta stöd även innefattar kostnader och biträde för det fall målsäganden måste resa tillbaka till brottslandet för att vittna. Dessutom har UD utfärdat särskilda direktiv om att prioritera stöd åt svenskar som drabbats av brott utomlands. Slutligen kan behovet av internationellt samarbete vid en brottsutredning bli ett ärende för Justitiedepartementet. Om den internationella rättshjälpen ska ske i ett land utanför Norden eller EU måste åtgärden gå via departementet. Den åklagare (vanligen vid den internationella åklagarkammaren) som vill upprätta ett samband med utländska kollegor måste alltså göra en ansökan hos ”Centralmyndigheten” (departementet). Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete (BIRS) översätter handlingarna i ärendet och skickar ansökan till centralmyndigheten i den stat som man vill ha samarbete med. I vissa undantagsfall måste regeringen besluta om att samarbete, men i övriga fall är departementets uppgift huvudsakligen att vara en förmedlande länk - någon granskning av de legala eller praktiska förutsättningarna att åstadkomma ett samarbete sker normalt inte. Däremot sker ofta ett samråd mellan handläggarna på departementet och åklagarna om de reella möjligheterna att få till stånd ett samarbete och negativa erfarenheter från tidigare

Enligt Wienkonventionen ska den som grips för brott ha rätt att kontakta sin ambassad inom 24 timmar, men vissa länder har bilaterala avtal om att ambassaden ska underrättas. Exempelvis har USA sådana avtal med bl.a. Storbritannien, Ryssland och Kina, men också med länder som Georgien, Kuwait och Sierra Leone. 79 Såvida inte dessa kostnader täcks av egen försäkring.

43 kontaktförsök utgör inte sällan grund för att inte ansöka (eller inte fullfölja ansökan). Via centralmyndigheten i Sverige går också utländska åklagares (eller domstolars) ansökningar om hjälp från svenska brottsutredare (om brottsutredningen pågår utanför Norden och EU). I dessa fall bedömer departementet om förutsättningarna för rättslig hjälp är uppfyllda och om så är fallet förmedlas uppgiften till lämplig åklagare (eller domstol). En del sådana ansökningar förekommer på sexualbrottsområdet, bl.a. rörande svenska kvinnor som våldtagits i Turkiet. Sammanfattningsvis innebär huvudregeln att brott ska utredas och lagföras där de begåtts att man inte ska inleda någon förundersökning i Sverige. Den svenska polisen ska i stället – om anmälan inte redan skett på brottsorten – uppta en anmälan och skicka den (via Interpol) till det aktuella landet. Behövs det utredning även i Sverige ska svensk polis och åklagare bistå den utländska brottsutredande myndigheten. Risken med denna rutin är att den leder till passivitet, att man väntar på eventuella propåer från utlandet. Undantag gäller om både offer och förövare har hemvist i riket. Då är det naturliga och korrekta att inleda förundersökning i Sverige, men förutsättningen för att den utredningen ska kunna leda till lagföring – om förövaren inte erkänner eller det finns bildbevis - är ofta att man har hjälp av den lokala polisen på brottsorten utomlands. Och det samarbetet är fortfarande för outvecklat. Den (särskilt bland åklagare) vanliga slutsatsen att det är för svårt att etablera samarbete med utländsk polis dras ofta på grundval om fördomar och farhågor om problem som inte alltid behöver finnas. Visserligen har man i många fall erfarenheter av att det brister i kommunikation, att man inte får svar från den utländska myndigheten eller att det tar orimlig tid att få önskade uppgifter, men vi ser i vår undersökning exempel på goda våldtäktsutredningar, inte bara i andra europeiska länder utan även i exempelvis Turkiet och Thailand, utredningar som lett till att våldtäkter av svenska kvinnor lett till domar mot inhemska förövare. Att utgå ifrån att samarbetet kommer att bli ofruktbart är i dagens globaliserade värld en helt felaktig attityd.

8. Sammanfattande kommentarer Mycket få brott som begås utomlands av eller mot svenskar blir föremål för brottsutredning. Detta gäller inte minst sexualbrott. Den främsta orsaken till detta är det stora mörkertalet, dvs. att brottsoffret av ett eller annat skäl inte anmäler händelsen, och den allmänt låga anmälningsbenägenheten torde minska ytterligare just av det faktum att brottet skett utanför Sverige. En nästan lika viktig faktor utgörs emellertid av det förhållande att ett brott, som allmän och internationellt vedertagen straffrättslig princip, som absolut huvudregel ska anmälas, utredas och lagföras i det land där brott begicks. Detta betyder alltså att brott utomlands inte heller bör anmälas i Sverige utan på den ort där brottet begicks. Ändå kommer varje år ett hundratal sexualbrott till den svenska polisens kännedom genom anmälan i Sverige. Vad den svenska polisen då, också som huvudregel, ska göra – och även vanligtvis gör – är att upprätta en anmälan och via Interpol skicka den till brottslandet. Sedan tar det landet över utredningen och i bästa fall sker utredningen i samarbete mellan de båda ländernas polis- och åklagarmyndigheter. Tyvärr är det internationella samarbetet, bortsett från Norden, så outvecklat att denna rutin sällan fungerar. Man ser från polis och åklagarhåll, varken här eller där, några realistiska möjligheter att göra en vettig utredning när brottsplatsen finns på ett ställe och förövaren på

44 ett annat. Mer krasst betyder detta att en svensk som begår brott utomlands har stora möjligheter att gå fri om han eller honom inte blir frihetsberövad och hålls kvar på brottsorten i avvaktan på rättegång. Detta sker dock bara om brottet är av viss grovhet (enligt polisen i brottslandet) och bevisningen redan från början stark. I sällsynta undantagsfall kan bevisningen i sexualbrottsärenden, exempelvis genom bilddokumenterade övergrepp mot barn, vara så stark att man från svensk sida har möjlighet att driva ärendet till åtal utan närmare bistånd från utländska myndigheter. Det finns dock ytterligt få exempel på sådana ärenden. Mycket anmärkningsvärt är att det under perioden bara finns fyra anmälningar om misstänkt barnsexturism och inte ett enda åtal. Slutsatsen måste bli att den som blir varse eller misstänker att ett övergrepp har skett mot ett barn utomlands, exempelvis när någon köpt sexuella tjänster av ett barn i Thailand, inte ser det som lönt att anmäla. Vad orsakerna till detta kan vara – att man inte vill bli inblandad, att man ändå inte har några handfasta bevis, att man inte tror att den lokala polisen gör något och att det verkar meningslöst att anmäla i Sverige etc. – är inte något som ska diskuteras i detta sammanhang. Här ska bara konstateras att det är ett uppenbart problem att ett så grovt brott som det som i Sverige kallas våldtäkt mot barn i praktiken är straffritt om övergreppet sker utanför Norden. Den viktigaste slutsatsen när det gäller sexualbrott mot offer utomlands är att det internationella samarbetet måste utvecklas och förbättras. Utan ett fungerande polis- och åklagarsamarbete mellan olika länder kommer sexturismen att fortsätta florera och, i den mån man tar krafttag på vissa platser i världen, kommer den bara att flytta sig till andra. För att komma till rätta med företeelsen krävs alltså samordnade internationella åtgärder, så att den lokala polisen överallt tvingas att bekämpa och utreda denna brottslighet. Man ska heller inte tro att skulden för det bristande samarbete ligger på den utländska parten, att vi i Sverige har en god beredskap och organisation för att utreda utrikes brott men att den utländska polisen saknar kompetens att hjälpa till. Att problemet ligger på den tilltänkta samarbetsparten kan vara fallet om det handlar om lokal polis i ett u-land, men i övriga fall kan det lika gärna vara på den svenska sidan som det inte fungerar. Handlar det utrikes ärendet om ett isolerat fall – och inte om organiserad brottslighet – finns det inga fungerande rutiner och inget fungerande hjälporgan för svensk polis. Om det förhåller sig så, vilket är fallet i 32% av de undersökta ärendena, att både offer och misstänkt (till namnet känd) förövare finns i Sverige bör förundersökning också ske här trots att brott skett utomlands. Så sker också i de flesta anmälda fall. Undantagsvis förekommer det också att utländsk polis, företrädesvis i Norden, överlämnar ett ärende till svensk polis, av det skälet att den misstänkte har hemvist här. Det förhållande att brottsplatsen finns utrikes är sällan av avgörande betydelse för bevismöjligheterna, eftersom parternas utsagor ofta utgör den centrala bevisningen i sexualbrottsfall. Här handlar det alltså om att svensk polis måste genomföra ett antal förhör med berörda personer och söka eventuell stödbevisning för målsägandens berättelse. För dessa utredningar gäller samma svårigheter och brister som för sexualbrott som begåtts inom riket. Eftersom det är ytterligt sällsynt med erkännanden (om den misstänkte inte är överbevisad) hamnar man ofta i en ord-mot-ordsituation, som gör det svårt att komma till åtal. Därför läggs också 85-90% av sexualbrottsärendena ned. Denna andel nedläggningar är lägre för sexualbrott som begåtts utomlands. I den utsträckning åtal sker handlar det i huvudsak om våldtäkter mot vuxna och är ett resultat av ett gott samarbete med något av de övriga nordiska länderna. När misstanken däremot gäller sexualbrott mot barn är dock åtalsfrekvensen 4-5 gånger sämre än för motsvarande inhemska brott. Trots att brottsplatsen i sig ofta är mindre relevant för detta brotts utredande blir det praktiskt tagit inga åtal alls

45 när det gäller barn som utsatts för övergrepp utomlands, inte ens när övergreppen skett inom familjen och/eller en del av övergreppen också skett i Sverige. De brister som finns generellt när det gäller sexualbrottsutredningar gäller också de utländska fallen och är ännu tydligare när det gäller dessa: Trots att en anmälan tycks ha god substans och den misstänkte är anträffbar lägger man i många fall ned förundersökningen utan att höra den misstänkte. Möjligheterna att nå åtal bedöms vara alltför små och man utgår ifrån att ingen är beredd att erkänna ett sexualbrott, allraminst mot ett barn. I de fall utredningen ändå leder till kompletta förhör lägger man ofta ned utredningen utan vidare utredningsåtgärder, trots att målsägandeutsagan är trovärdig och framstår som tillförlitlig. Många nedläggningar är dåligt eller felaktigt motiverade. I många fall läggs utredningen ned mot motiveringen ”brott kan ej styrkas” trots att det ser ut att finnas tillräcklig bevisning, i andra fall med motiveringen ”att fortsatt utredning inte kan antas medföra att någon blir skäligen misstänkt för brottet” trots att man inte utfört mycket näraliggande utredningsåtgärder eller trots att det finns en misstänkt och i åter andra fall kan man säga ”ej brott” om anmälningar som definitivt uppfyller det kriteriet. Det saknas också rutiner för att återuppta förundersökningar i de fall man konstaterat att förövaren finns kvar i brottslandet. I många fall, och det gäller framför allt med släktingar som förövare, kommer den misstänkte så småningom till Sverige på besök. Då skulle det kunna vara möjligt att ta in honom på förhör, men svensk polis har vanligtvis inte kännedom om att det finns en misstanke: Alltför sällan sker någon (internationell) efterlysning och något fungerande ”spaningsregister” för utländska besökare tycks inte heller finnas. Den viktigaste slutsatsen när det gäller sexualbrott som är utredningsbara i Sverige är att den utrikes belägna brottsplatsen inte bör vara ett hinder för utredning och lagföring. I många fall kan man komma till åtal utan närmare utredning av själva brottsplatsen. Om man ändå behöver sådan utredning måste man från svenska utredares sida skaffa sig kanaler för att effektuera det polis- och åklagarsamarbete som finns i internationella överenskommelser. Skulle det då förhålla sig så att den lokala polisen på en viss utländsk ort vägrar att samarbeta, gäller det att lyfta upp ärendet på en högre nationell nivå. Detta kräver resurser – som inte finns idag. Sedan gäller det att, precis som i inhemska fall, åtgärda de brister som består i otillräcklig kompetens när det gäller övergreppsproblematik, bristande resurser, utredningsmässig pessimism, för tidigt nedlagda förundersökningar och fördomar vid bevisvärderingen.

BILAGA: ÄRENDEFÖRTECKNING Med fetstil markerade fall i förteckningen har refererats i texten. Stockholm City 1. 2.

49-årig kvinna våldtagen av okänd man på Estlandsfärja (2006) 18-årig kvinna våldtagen och rånad av två män, förmodligen nordiska turister, under semesterresa i Alanya, Turkiet (2006) 3. 23-årig asylsökande kvinna våldtagen i Kurdistan, kvinnan flydde från sin blivande make för att hon inte längre var oskuld. Polisanmälan i Sverige sker i samband med självmordsförsök (2006, förundersökning inleds ej då brottet skett utomlands) 4. 49-årig kvinna våldtagen av okänd man på Finlandsfärja (2006) 5. 45-årig kvinna våldtagen i Lyon, Frankrike (2007, utredning sker där, men svensk polis anmäler att man kan bistå med utredning, ärendet läggs dock ned) 6. 53-årig man våldtagen och rånad av okänd man under semesterresa till Istanbul, Turkiet (2006) 7. 16-årig flicka med turkiskt ursprung sexuellt ofredad per telefon av man i Turkiet, som hon tidigare träffat där (2006, förundersökning inleds ej) 8. 16-årig flicka sexuellt utnyttjad av bekant svensk kille under semester på Gran Canaria, Spanien (2005, ärendet lades ned) 9. Medelålders kvinna anmäler barnporrsajt på Internet som hon hamnat på med annat sökord (2005, ärendet överlämnas som tips till barnpornografigruppen på RKP) 10. 37-årig kvinna våldtagen av två okända män under semester i Gambia (2004) 11. 16-årig flicka våldtagen av okänd man i Sunny Beach, Bulgarien, medan två kompisar till mannen höll vakt. (2006, anmälan gjord även på plats, rättsintyg erhölls, men det ärende som inleds också i Sverige läggs ned) 12. 66-årig kvinna våldtagen av okänd man på Finlandsfärja (2006) 13. Två kvinnor, 20 och 44 år, anmäler våldtäkt resp. försök till våldtäkt på Finlandsfärja (2005, utländsk gärningsman identifieras och ärendet går till åtal) 14. 20-årig kvinna anmäler våldtäkt på Estlandsfärja, den misstänkte tillhör samma ressällskap men gör samtyckesinvändning och utredningen läggs ned (2006) 15. Anhörig anmäler att 22-årig kvinna utsatts för grov våldtäkt i Australien, men målsäganden vill inte medverka i utredningen (2005, ingen förundersökning inleds) 16. 19-årig kvinna sexuellt ofredad på semesterresa i Turkiet, försök att anmäla brottet där misslyckades (2005) 17. 21-årig kvinna sexuellt ofredad av litauisk man på Estlandsfärja (2005, nedlagt) 18. 45-årig kvinna anmäler en litauisk man för våldtäktsförsök på Estlandsfärja, vittnen ingriper och mannen grips (2005, ärendet går till åtal?) 19. 28-årig kvinna anmäler att hon blivit drogad och våldtagen på Finlandsfärja, drogtest negativt och ärendet läggs ned (2005) 20. 27-årig kvinna av kurdiskt ursprung anmäler att hon blivit våldtagen av svensk man på Finlandsfärja, mannen gör samtyckesinvändning (2005) 21. 22-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök av finsk man på Finlandsfärja (2005) 22. 37-årig berusad kvinna vaknar med neddragna byxor i korridor på Finlandsfärja och misstänker att hon blivit våldtagen, SKL finner inga spår och ärendet läggs ned (2005) 23. Två 15-åriga flickor i sällskap sexuellt ofredade av berusad rysk man på Finlandsfärja (2005, nedlagt pga bristande uppsåt) 24. 38-årig kvinna vaknar naken på ett hotellrum i Thailand, har blivit drogad, våldtagen och bestulen. Bemöts illa av thailändsk polis och gör anmälan även i Sverige, men den utredningen läggs ned (2005) 25. 14-årig flicka sexuellt ofredad av sin psykiskt störde far under semester i Spanien (2005, nedlagt) 26. Medelålders man anmäler barnporrsajt på Internet från Ryssland (2004) 27. 16-årig pojke sexuellt ofredad av homosexuell servitör på Finlandsfärja (2004) 28. 44-årig man sexuellt ofredad av rysk man på Finlandsfärja (2005)

47 29. 31-årig finsk kvinna våldtagen av indisk man på Finlandsfärja (2004) 30. 18-årig man sexuellt ofredad och rånad av två okända tyska män under skolresa till Berlin, Tyskland (2007) 31. 22-årig kvinna i hjälplöst tillstånd anmäler att hon blivit våldtagen av två okända män på Finlandsfärja, SKL hittar dock inga spår (2007) 32. 27-årig kvinna från Albanien som prostituerar sig på Malmskillnadsgatan misstänks vara offer för människohandel för sexuella ändamål (2007, ärendet nedlagt, kvinnan en tid tagen i förvar av MIV men därefter släppt) 33. 34-årig kvinna misstänker att hon blivit drogad och våldtagen av okända två män på Finlandsfärja, SKL hittar dock inga spår (2007, stora likheter med fall 31) 34. 15-årig flicka våldtagen i Grekland av bekant till hennes grekiske far, polisen hjälper målsäganden att upprätta anmälan i Grekland och förklarar sig behjälplig med eventuella förhör i Sverige (2007) 35. 21-årig kvinna våldtagen på Finlandsfärja, spår finns men gärningsmannen okänd (2007) 36. 25-årig kvinna våldtagen av afrikansk man under semester på Mallorca, Spanien (2007) 37. 18-årig kvinna våldtagen av två okända mån under semester i Alanya, Turkiet (2007) 38. 22-årig svensk kvinna våldtagen av turkisk man under besök hos bekanta i Turkiet (2007, nedlagt då målsäganden inte längre vill medverka) 39. 21-årig kvinna våldtagen av två män på Finlandsfärja, männen identifieras men nekar, kvinnan har minnesluckor och stödbevisning saknas (2007, nedlagt) 40. 25-årig kvinna sexuellt ofredad av ”afrikansk man” på Finlandsfärja (2007) 41. 16-årig flicka på språkresa i England våldtagen av tre okända svarta män (2004, nedlagt) 42. Äldre man anmäler barnporr från USA, som han fått via ett mejl där man uppmanat honom att lämna sin kontokortsuppgifter (2004) 43. Pakistansk kvinna anmäler sin man, svensk medborgare med pakistanskt ursprung och med hemvist i Sverige, för grov kvinnofridskränkning, våldtäkter och mordförsök (2005, förundersökning inleds av polis men beslutet upphävs av åklagare) 44. 29-årig kvinna med vissa psykiska problem våldtagen av två utpekade män på Finlandsfärja, männen gör samtyckesinvändning (2006, nedlagt) 45. 33-årig kvinna anmäler olaga frihetsberövande (inlåst i en hytt) och våldtäktsförsök av manlig släkting på Finlandsfärja (2006) 46. 19-årig kvinna våldtagen på Finlandsfärja av man som hon haft frivilligt sex med tidigare (2006, nedlagt) 47. 15-årig flicka våldtagen av något äldre bekant svensk kille på Kreta, Grekland (2006, nedlagt) 48. 11-årig flicka sexuellt ofredad (ev. våldtäktsförsök) av berusad bekant till hennes far som delar hytt med dem på Estlandsfärja. (2006, åtal väcks) 49. 24-årig heterosexuell man i hjälpklöst tillstånd våldtagen av homosexuell bekant man på Finlandsfärja (2007, åtal väcks?) 50. Tre 14-årig flickor i sällskap på Finlandsfärja bjuds på alkohol av tre svenska män i 30-årsåldern, flickorna blir berusade och hånglar med männen samtidigt som de hela tiden filmas av en av männen, men något övergrepp sker inte eftersom vakterna ingriper (2007, nedlagt) 51. 16-årig flicka anmäler att hon utsatts för sexuella övergrepp av en bekant till hennes far i Estland när hon var i 9-årsåldern, men att hon också utnyttjades senare av sin morfar i Belgien, berättelsen framkom under socialutredning (2007, nedlagt) 52. 28-årig kvinna i hjälplöst tillstånd våldtagen på Finlandsfärja, mannen identifieras men gör samtyckesinvändning (2007, nedlagt) 53. 23-årig kvinna anmäler att hon som 17-åring blev våldtagen av en bekant man när hon befann sig i USA (brottet skedde 2001, men anmäldes 2007) 54. Två 18-åriga kvinnor våldtagna av två italienska män under semester på Gran Canaria, Spanien (2007, ärendet läggs ned men återupptas efter överprövning, varefter det läggs ned igen sedan nordiska polisens sambandsman i Spanien inte funnit några möjligheter att driva utredningen vidare där) 55. 22-årig kvinna i hjälplöst tillstånd våldtagen på Finlandsfärja, rättskemiska hittar spår av droger (2007, nedlagt) 56. 20-årig kvinna våldtagen av identifierad dansk man under semesterresa i Gambia (2007, ärendet skickas vidare för utredning av Rikspolitiet i Danmark, svensk kontaktpolis utses) 57. Nu 37-årig man anmäler att han då han var mellan 10 och 15 år utnyttjades sexuellt av sin far i Norge (och att detsamma gällde hans två bröder), (2007, trots att fallet torde vara preskriberat tas kontakt med norsk polis) 58. Nu 20-årig man med indiskt ursprung anmäler att han, då han var 9-12 år, utnyttjades sexuellt av sin äldre bror då familjen bodde i Indien (2007) 59. 18-årig kvinna sexuellt ofredad av tre jämnåriga män på Estlandsfärja (2007)

60. 56-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök av okänd man på Finlandsfärja (2006) 61. 21-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök av två män på vespa i Milano, Italien, där hon jobbar som modell (2006, anmälan gjort även i Italien) 62. 10-årig pojke utsatt för sexuella ofredanden i telefon från man i Tyskland (2004) 63. 20-årig kvinna våldtagen av finsk man hon träffat på båten till Finland, mannen gör samtyckesinvändning (2004, nedlagt) 64. Kvinna anmäler barnporr med okänt ursprung som hon fått i mejl till sin arbetsplats (2004) 65. 28-årig kvinna våldtagen av holländsk man under semester i Turkiet, mannen gripen och häktad (2004, utredningen fortsattes i Turkiet och kan ha lett till fällande dom) 66. 20-årig kvinna våldtagen i Syrien under besök hos sin moster, den misstänkte äldre man bekant till familjen (2004) 67. 28-årig kvinna sexuellt ofredad per telefon från okänd man på Korsika, Frankrike (2004) Söderort 68. 42-årig kvinna sexuellt ofredad per brev från sin fd man i Turkiet (2004) 69. 28-årig kvinna våldtagen av bekant under besök hos denne i Amsterdam, Nederländerna (2005) 70. 15-årig flicka sexuellt utnyttjad av familjemedlem under vistelse i Australien (2005) 71. 37-årig kvinna sexuellt ofredad på MS Cinderella, Finland (2005) 72. 20-årig kvinna våldtagen av två män under besök hos vänner i Tel Aviv, Israel (2005) 73. 18-årig kvinna våldtagen på Åland, Finland (2005, ärendet överförs till Sverige) 74. Anmälan om barnpornografi via fildelningsprogrammet Linewire (2005) 75. 33-årig kvinna anmäler att hon blev sexuellt utnyttjad som barn då hon bodde i Kuwait (anmälan 2006, brotten skedde 1986-88 då kvinnan var 8-10 år) 76. 38-årig kvinna, bosatt i London, anmäler att hon misshandlats och våldtagits av sin sambo, England (2006) 77. 35-årig kvinnan utsatt för sexuellt tvång på MS Cinderella, Finland (2006, ärendet överflyttat till Sverige) 78. 36-årig kvinna anmäler att hon blev sexuellt utnyttjad av sin morbror i Finland då hon var 5 år (brottet anmält 2006, men hände 1975, dvs. 31 år tidigare) 79. 32-årig kvinna våldtagen i hjälplöst tillstånd på Kreta, Grekland (2006) 80. 21-årig kvinna sexuellt ofredad och drogad på Finlandsbåt, Finland (2007) 81. 26-årig kvinna våldtagen av sambo på Nordirland (2007) 82. 12-årig flicka utsatt för sexuellt ofredande av 40-årig man på MS Cinderella, Finland, även 2 andra flickor (10 och 18 år) utsatta för samma man (2006, ärendet överflyttas till Sverige) 83. Under utredning av grov kvinnofridskränkning framkommer att mannen också våldtagit den 43-åriga kvinnan under semester i Bulgarien (2007)

Västerort 84. Astrid Lindgrens barnsjukhus anmäler att 10-årig flicka misstänks ha blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin farbror under vistelse i Saudiarabien (2007, särskild företrädare för barn utses) 85. 14-årig flicka misstänks ha blivit utsatt för våldtäkt av sin farbror när hon var 6 år och bodde i Bolivia (anmält 2007). 86. 24-årig kvinna sexuellt ofredad på Silja Line, Finland (2004) 87. 21-årig kvinna sexuellt ofredad på Cinderella, Finland (2004) 88. 23-årig kvinna sexuellt ofredad på Silja line, Finland (2004) 89. Transportföretag anmäler att ett paket från Japan utan adressat öppnats, varvid man funnit bilder på nakna kvinnor där en man står över henne med kniv och gaffel (2004) 90. 20-årig kvinna våldtagen av hotellgäst under semester i Agia Napa, Cypern (2004) 91. 24-årig kvinna anmäler att hon blivit sexuellt ofredad av piloten på en charterresa till Turkiet, på grund av sin flygrädsla fick hon sitta i cockpit varvid piloten började tafsa på henne (2004) 92. 16-årig flicka sexuellt utnyttjad under besök hos familjen i Kongo Kinshasa (2004, möjligen föreligger misstanke om kvinnlig omskärelse) 93. 17-årig flicka sexuellt ofredad på Silja Line, Finland (2005) 94. 21-årig kvinna våldtagen av okänd spanjor i 35-årsåldern under resa till Kanarieöarna, Spanien (2005) 95. 23-årig kvinna våldtagen av två okända ryssar under semester i Alicante, Spanien (2005) 96. 25-årig kvinna våldtagen i Turkiet, mannen gripen och dömd i Turkiet (2005, oklart varför anmälan sker även i Sverige)

49 97. 13-årig flicka våldtagen av 4 unga män i Thailand, männen gripna och dömda. Flickan, som är uppvuxen i Sverige bodde med sin far i Thailand, men flyttade åter till Sverige efter våldtäkten (anmälan 2006 sedan flickan, nu 16 år, börjat i terapi, våldtäkten skedde 2003) 98. 26-årig kvinna våldtagen av sin man under semester i Nederländerna (2006) 99. En manlig bekant anmäler en svensk 55-årig för att ha utnyttjat hans 10-åriga dotter sexuellt under en resa till Brasilien och för att skryta med att han åker till Thailand för att utnyttja småflickor sexuellt (2007, anmälan kom ursprungligen till RPS, men överfördes till Västerort) 100. 25-årig kvinna anmäler att en somalisk man köpt henne av hennes föräldrar och sedan fört henne till Ungern, där hon utbjudits som prostituerad under 9-10 månader 2005 (anmält 2006) 101. 35-årig kvinna våldtagen på Cinderella, Finland (2006, två misstänkta förhörda på Åland) 102. 28-årig kvinna våldtagen och rånad under pistolhot av okänd man i Rio Caribe, Venezuela (2007) 103. 20-årig kvinna våldtagen av okänd man i Larnaca på Cypern (2007) 104. 23-årig kvinna sexuellt ofredad på Cinderella, Finland (2007) 105. 21-årig kvinna sexuellt ofredad/våldtagen av kurskamrat på polishögskolan under resa till Finland (2007, förundersökningen läggs ned då brott inte kan styrkas, trots vittnen). 106. 20-årig kvinna våldtagen av sin fästman under resa till Istanbul, Turkiet (2007) Norrort 107. Mor anmäler att hennes nu 23 åriga dotter för 20 år sedan blev utsatt för sexuellt övergrepp av en svensk man i Nederländerna (brottet inträffade 1984, men anmädes 2004) 108. 19-årig kvinna våldtagen av okänd man på stranden på Kos, Grekland (2003, anmäls 2004) 109. 16-årig flicka kvarlämnad i Iran mot sin vilja efter besök hos delar av familjen, misstanke om att hon kan utnyttjas sexuellt (brottsrubricering: försättande i nödläge, 2004) 110. 36-årig man rånad och sexuellt utnyttjad i samband med kidnappning i Iran (2005) 111. 17-årig flicka våldtagen av okänd man i Manila, Filippinerna (2005) 112. 20-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök av okänd man i Barcelona, Spanien (2005) 113. 21-årig kvinna utsatt för sexuellt tvång och utpressad att ställa upp på grova porrbilder på hotell på Åland, Finland, av fotograf som lockat henne med provfotografering för modelljobb. (2006) 114. 39-årig kvinna våldtagen av bekant i Maidstone, England (2007) 115. 24-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök på Silja Line, Finland (2007) 116. 23-årig psykiskt störd kvinna våldtagen av sin gode man på resa med Cinderella, Finland (2007) 117. 13-årig flicka utsatt för misshandel och eventuellt sexuellt ofredande av sin far under besök hos denne i Spanien (2007) Nacka 118. 17-årig flicka våldtagen av jämnårig på Ålandskryssning med Cinderella, Finland (2006) 119. Anmälan om barnpornografi i mail från Arkansas, USA (2005) 120. Kvinna i 30-årsåldern våldtagen av man med kniv på diskotek i Tunisien (2005) 121. Kvinna i 20-årsåldern våldtagen av två svenska män under semester på Zakynthos, Grekland (2006) 122. Kvinna i 20-årsåldern våldtagen av okänd på semester på Rhodos, Grekland (2006) 123. Anmälan om erbjudande om barnporr från liljeber@delphi.com (2005) 124. Kvinna i 30-årsåldern våldtagen av bekant under bröllopsresa i Jordanien (2005) 125. Kvinna i 20-årsåldern våldtagen under vistelse som au pair i North Carolina, USA (2006) (Distriktet har maskerat ålder på offer över 18 år)

Roslagen 126. 15-årig flicka våldtagen av okänd man i 30-årsåldern på bussresa med sin mor i Skottland (2004) 127. 19-årig kvinna våldtagen av 57-årig lärare (folkhögskola) på färjan Vana Tallinn, Estland (2005) 128. Handikappomsorgen anmäler att handikappad 47-årig man utnyttjats sexuellt av 54-årig man, dels i hemmet, dels under resa till Rhodos, Grekland (2005) 129. 30-årig kvinna sexuellt ofredad på färjan Cinderella, Finland (2005) 130. 19-årig kvinna som studerar i Kalifornien, USA har blivit våldtagen av två svenskar (2005) 131. 20-åring sexuellt ofredad/våldtagen på Silja Festival, Finland (2005) 132. 40-årig kvinna anmäler att en man från Egypten, som hon haft chattkontakt med, skickat porrbilder med hennes ansikte inklippt (2005) 133. 47-årig man som misstänks för många våldtäkter mot unga pojkar misstänks ha utfört en av dessa i en sommarstuga på Åland, Finland (2006, mannen åtalas och fälls)

50 134. 23-årig kvinna sexuellt ofredad på Ålandsfärja, Finland (2006, mannen grips på båten och åtalas senare) 135. 36-årig kvinna nerdrogad och våldtagen på hotell på Rhodos, Grekland (2007) 136. 65-årig kvinna anmäler att hon 1986 blev våldtagen på en konferens i Rom, Italien (anmält 2007, dvs. 31 år efter händelsen) Södertörn 137. 31-årig kvinna våldtagen av sin man under gemensamt besök i Libanon (2006) 138. 35-årig kvinna sexuellt ofredad på färja till Estland (2005) 139. 20-årig kvinna våldtagen i Thailand då hon liftar på moped till utsiktsplats, gärningsmannen identifierad och efterlyst av thailändsk polis, men ej gripen, målsäganden förd till Sverige genom SOS Alarm (2006) 140. 53-årig man anmäler att han fått barnpornografi per mail från Ryssland (2005) 141. 20-årig kvinna sexuellt ofredad på Silja Festival till Finland (2007) 142. 23-årig kvinna sexuellt ofredad på Ålandskryssning med Birka Princess, Finland (2006) 143. I samband med annan utredning framkommer att en svensk man med ursprung från Chile under besök i hemlandet fått barn med en 14-årig flicka som han tagit till Sverige (2005) 144. 34-årig kvinna våldtagen och rånad i Marmaris, Turkiet (2005) 145. 38-årig man från Kenya våldtagen och rånad vid besök i hemlandet, överfallet skedde av okända män i en djurpark och de drog även ut hans guldtand (2004) 146. I samband med att 14-årig flicka gjort ett självmordsförsök framkommer att hennes far förgripit sig på henne sexuellt under en resa till Kina när hon var 8 år (brottet skedde 2001, men anmäldes 2007) 147. Socialtjänsten anmäler att två små bröder, 5 och 6 år, misstänks ha blivit sexuellt utnyttjade av sina föräldrar när familjen bodde i Gambia (2004, bröderna nu LVU-ade och fosterhemsplacerade) Södertälje 148. 30-årig kvinna misshandlad, sexuellt ofredad och eventuellt våldtagen av granne/pojkvän under gemensam semester till Alicante, Spanien, anmälan tillkommer när paret bråkar på flygplatsen vid hemkomsten (2004) 149. Polismyndigheten på Åland överlämnar påbörjat ärende om försök till våldtäkt på MS Cinderella, Finland, mot kvinna i 20-årsåldern (2004) 150. 13-årig flicka sexuellt ofredad på MS Cinderella, Finland (2005) Västra Götaland 151. 13-årig flicka våldtagen av sin farbror vid besök i Norge (2007) 152. 29-årig kvinna våldtagen av arbetskamrat vid tjänsteresa till Danmark (2007) 153. 19-årig kvinna våldtagen under semester i Alanya, Turkiet (2007) 154. 5-årig flicka utsatt för sexuella övergrepp vid besök hos sin far i Norge (2003, den misstänkte är samtidigt åtalad för sexuella ofredanden av minderåriga pojkar i Norge) 155. Två albanska män misstänks ha fört en 22-årig kvinna från Kosovo till Sverige och här låtit henne sälja sexuella tjänster (2005) 156. 15-årig flicka våldtagen av äldre svensk kille på färja mellan Göteborg och Kristiansand, Norge (2004) 157. 23-årig kvinna sexuellt utnyttjad som au pair i USA (2004, brottet skedde två år tidigare) 158. 22-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök i Aix-en-Provence, Frankrike (2001, anmält 2004) 159. 21-årig kvinna våldtagen under semester i Alanya, Turkiet (2004) 160. 13-årig flicka analt våldtagen av sin morbror i Köpenhamn, Danmark (2003, anmält 2004) 161. 25-årig kvinna utsatt för sexuellt ofredande på färja till Fredrikshamn, Danmark (2004) 162. 22-årig kvinna våldtagen på Las Palmas, Spanien (2004, kvinnan berättar inget närmare, men anmälan gjord av researrangören, vilket medför att polisen möter upp vid ankomsten till Landvetter) 163. 43-årig kvinna våldtagen i sin bostad i Trevoux, Frankrike, av man bosatt i Sverige (2004) 164. Svensk kvinna bosatt i England misstänker att hennes fd sambo utsatt hennes 11-åriga dotter för sexuella övergrepp i Northampton, England, (2004) 165. 31-årig kvinna våldtagen av två mån i Köpenhamn, Danmark (2005) 166. 19-årig kvinna nu bosatt i Sverige anmäler att hon (av utpekad hallick) tvingats sälja sex från hon var 14 år i England (ärendet överlämnat till internationella åklagarkammaren, 2005) 167. Misstanke om att 8-årig flicka utsatts för sexuella övergrepp vid vistelse hos sin far i USA (2005) 168. 16-årig flicka utsatt för sexuella övergrepp av sin far under besök i Beirut, Libanon (2005, flickan lever nu i skyddat boende) 169. Förståndshandikappad 19-årig flicka sexuellt utnyttjad på campingplats i Italien (2005)

51 170. 27-årig kvinnas utsatt för våldtäktsförsök i Alanya, Turkiet (2005) 171. Två pojkar, 5 och 8 år, misstänks av socialtjänsten ha utnyttjats sexuellt av släkting i Finland (2005) 172. Anmälan om barnpornografi erhållen per e-mmejl från Ryssland (2005) 173. Två bröder, nu 9 och 10 år, upprepat utsatta för orala våldtäkter av kända gärningsmän (ej närmare angivna) i Norge (2005) 174. 21-årig kvinna våldtagen på färjan till Kiel, Tyskland (2005) 175. 7-årig flicka våldtagen av 14-årig pojke i bekantskapskretsen vid vistelse i Norge (2005) 176. 18-årig kvinna sexuellt ofredad på oljetanker, Norge (2005) 177. Socialtjänsten anmäler att 15-årig flicka misstänks vara sexuellt utnyttjad av sin far som är bosatt i Spanien (2006) 178. 10-årig flicka utsatt för våldtäkt mot barn under resa till Danmark med två kamrater och deras föräldrar (2006, den misstänkte är präst) 179. 27-årig kvinna anmäler efter terapi att hon utsattes för flera anala våldtäkter 1987 då hon bodde i Grekland (2006) 180. 15-årig flicka våldtagen av sin far bosatt i Italien (2005, anmält ett år senare) 181. 9- och 10-åriga bröder utsatta för anala våldtäkter av tonårsbekant (pappas sambos son) i Norge (2005) 182. Socialtjänsten anmäler att 5-årig flicka kan ha utsatts sexuellt vid vistelse i Norge (2004) 183. 45-årig kvinna våldtagen av okänd under semester i Sunny Beach, Bulgarien (2006) 184. 21-årig kvinna anmäler man i Norge för att under MSN-chat ha börjat prata om sex med barn (2006) 185. 23-årig kvinna utsatt för sexuellt ofredande på hotell i Fredrikshamn, Danmark (2006) 186. 19-årig kvinna våldtagen i Köpenhamn, Danmark (2007) 187. 19-årig kvinna anmäler att hon som barn, mellan 1993 och 1996, blev sexuellt utnyttjad av sin far, då familjen bodde på Irland (2007) 188. 13-årig flicka sexuellt ofredad genom mobilsamtal (på svenska och engelska) från Turkiet (2007) 189. 27-årig kvinna våldtagen av en man i ressällskapet i en fjällstuga i Norge (2007) 190. 58-årig kvinna anmäler att hon under äktenskapet blev våldtagen ett tjugotal gånger i Norge (2007) 191. 43-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök av okänd i Barcelona, Spanien (2007) 192. 17-årig kvinna våldtagen i hjälplöst tillstånd av dansk man på Kreta, Grekland (2007) 193. 22-årig kvinna våldtagen av ”healare” på festival utanför Hamburg, Tyskland (2007) 194. 18-årig kvinna våldtagen av svensk man i en trappuppgång på Mallorca, Spanien (2007) 195. 95-årig kvinna (!) utsatt för våldtäktsförsök på Rhodos, Grekland (2007) Skåne 196. 2-årig flicka misstänks ha blivit utsatt för sexuellt övergrepp när familjen var i Syrien på semester (2007) 197. 43-årig man grips på Kastrup, Danmark, med innehav av barnpornografi (2007) 198. Bilder av 17-årig flicka utlagda på Internet, hon trodde det var pojkvännen hon hade kontakt med via MSA (2007, rapporterat som utrikes pga Internet) 199. 14-årig flicka rapporteras ha blivit våldtagen av sin styvfar för 3 år sedan i Spanien (2007, nedlagt ”brott kan ej styrkas”) 200. 12-årig pojke utsatt för sexuellt ofredande när hans far masturberat i hans närvaro vid vistelse i Thailand (2007) 201. 5-årig flicka utsatt för blottare i Spanien (2005) 202. Far anmäler att hans 14-åriga dotter blivit våldtagen som 7-åring av släkting (som numera också bor i Sverige) i tidigare hemlandet Libanon (2006) 203. Kommunen anmäler att det under terapi framkommit att nu 18-årig flicka blivit analt våldtagen av sin styvfar under en semester i Spanien då hon var 8 år gammal (2006) 204. 3 syskon, två flickor på 7 och 10 år samt en pojke på 7 år, uppger vid terapi att de blivit sexuellt utnyttjade av sin far vid vistelse i Österrike (2005) 205. 16-årig flicka våldtagen på färjeterminalen i Helsingör, Danmark (2005) 206. 17-årig flicka våldtagen av okänd man under vistelse i Kroatien (2005) 207. 12-årig flicka sexuellt ofredad av pojkar på Tivoli i Köpenhamn, Danmark (2005) 208. 15-årig pojke utsatt för sexuellt utnyttjande/våldtäkt (analt med flaska) av jämnåriga vid konfirmationresa till Taizé, Frankrike (2005) Hallands län 209. 36-årig kvinna våldtagen under knivhot av thailändsk män i Phuket, Thailand (2005) 210. 26-årig man våldtagen av annan man i Valla Nassi, Indien (1998, anmält 2005)

52 211. 43-årig kvinna våldtagen av fd man (argentinsk) vid besök i Bolivia för att hämta sin (gemensamma) dotter (2005) 212. Nu 37-årig man utnyttjades sexuellt av sin fosterfar under åren 1985-88, med början under semester i Spanien (anmält 2007) 213. 25-årig kvinna våldtagen under semester i Palma Nova, Spanien (2007, en utpekad misstänkt greps av spansk polis men släpptes efter ett dygn). Jönköpings län 214. Socialtjänsten anmäler att nu 20-årig man fyra år tidigare utsatts för sexuella övergrepp av sin far i Spanien (2004) 215. Två 23-åriga kvinnor våldtagna under semester i Marmaris, Turkiet (2005) 216. Anmälan om barnpornografierbjudande erbjuden per mail från Ryssland (2005) 217. Anmälan om barnpornografi erbjuden per mail från Ryssland (2005) 218. Anmälan om barnpornografi erbjuden per mail från Ryssland (2006) 219. Anmälan om barnpornografi erbjuden per mail från Ryssland (2006, det gemensamma för dessa anmälningar är att de är undertecknade av samma alias). 220. Fd särbo i Spanien anmäls för våldtäkt i samband med att kvinnan besökt mannen med gemensamma barn (2006) 221. 19-årig kvinna våldtagen på hotellrum av två män i Florens, Italien (2006) 222. 30-årig man anmäler att han under sin uppväxt, mellan 3 och 11 års ålder, blev sexuellt utnyttjad av sin far i Iran (2007) 223. 58-årig kvinna anmäler att hon blev våldtagen i Danmark 1981 (2007). Kalmar län 224. 47-årig armenisk kvinna tvingades betjäna sin mans vänner sexuellt och att rekrytera unga kvinnor till sexhandel innan hon flydde till Sverige från Ryssland (2006, överlämnat till Internationella åklagarkammaren som lade ned) 225. Anmälan om barnpornografi erhållet per mail med ursprung Ryssland (2006) Kronobergs län 226. 47-årig man anmäler sin fd sambo i Finland för falsk tillvitelse om sexuella övergrepp mot dotter och uppger att en morbror till dottern är den skyldige (2004) 227. 16-årig pojke misstänkts för våldtäkt av 14-årig kusin (flicka) under familjevistelse i Danmark (2007) (Ytterligare 7 fall, med offer över 18 år, finns i distriktet, men har inte lämnats ut).

Örebro län 228. Bror till 20-årig kvinna från Kosovo anmäler att hon blivit våldtagen av sin man (också från Kosovo) under vistelse i Tyskland. 229. 26-årig kvinna med funktionshinder sexuellt utnyttjad av dansbandsmusiker i Norge (2000, anmält 2004) 230. 10-årig flicka utsatt för grooming av 23-årig man på kamrat.com (2004, kodad som utrikes brott pga utländsk server) 231. 10-årig flicka sexuellt utnyttjad av sin far i Tyskland (2005). 232. 21-årig kvinna våldtagen under semesterresa i Laos (2005) 233. 9-årig flicka våldtagen i Kurdistan (2006, närmare uppgifter, exempelvis om misstänkt saknas) 234. 16-årig flicka utsatt för sexuellt utnyttjande av sin far under semester i Grekland (2006) 235. 40-årig kvinna våldtagen av turist på samma hotell under semester i Egypten (2007) 236. 13-årig pojke sexuellt ofredad av 21-årig kusin under resa i Norge (2007) Östergötland 237. Socialtjänsten i Linköping anmäler svensk man för koppleri med 14-årig thailändsk flicka i Bangkok, Thailand (2006, ärendet går till Internationella åklagarkammaren som lägger ned).

53 238. Pappa anmäler att hans sambo (båda från Equador) haft kännedom om att hans barn, 3 och 7 år, blivit våldtagna av sambons svåger medan hennes syster filmade våldtäkten i Equador (2002, anmält 2004, nedlagt). 239. Anmälan om barnpornografi på en domän från Österrike (2004) 240. 30-årig kvinna våldtagen under semesterresa i Australien (2004, ärendet utreds av polisen där) 241. 18-årig kvinna våldtagen av svensk man i samband med beach party på Cypern (2005) 242. 24-årig kvinna neddrogad och våldtagen av okänd man i Barcelona, Spanien (2005) 243. Anmälan om barnpornografi via e-mail från Ryssland (2006) 244. 23-årig kvinna våldtagen av flera män på strandpromenad i Puerto del Polenca i Spanien (2006) 245. 19-årig kvinna våldtagen av hotellanställd under semester i Alanya Turkiet (2006) Gotland 246. Barnpornografi per mail från avsändare i England (2004) Södermanlands län 247. 5-årig flicka utsatt för sexuellt ofredande/utnyttjande av sin styvmorfar i Finland (2003). 248. 24-årig kvinna våldtagen på Viking line Finland (2005). 249. 25-årig man våldtagen på Viking line Finland (2005). 250. 29-årig man sexuellt ofredad per mail från Jugoslavien (2005) 251. 47-årig kvinnan sexuellt ofredad på Ryan Air-flight till England (2006) 252. Nu 14-årig flicka har utsatts för sexuella övergrepp sedan 7-årsåldern av sin far i Norge (anmält 2006). 253. 18-årig kvinna våldtagen utanför dansrestaurang i Bulgarien (2006) 254. 34-årig kvinnan utsatt för våldtäktsförsök på baksidan av en bar på Sunny Beach, Bulgarien (2007).

Uppsala län 255. 19-årig kvinna våldtagen av albansk man på strand i Kos, Grekland (2000, anmält 2004) 256. 42-årig kvinna sexuellt ofredad av kollega på konferensresa till Kreta, Grekland (2004) 257. 51-årig kvinna utsatt för våldtäktsförsök och rån i Lanzarote, Spanien (2005) 258. 14-årig flicka utsatt för sexuellt ofredande av morfar i Finland (2005) 259. 18-årig flicka från Thailand lämnas tillbaka till sina biologiska föräldrar av sina svenska adoptivföräldrar (svensk far och thailändsk mor) (2006, ej misstänkt sexualbrott i anmälan) 260. 16-årig flicka utsatt för våldtäktsförsök av flera män på ön Lesbos i Grekland (2005) 261. 19-årig kvinna våldtagen vid besök av bekant i Leeds, England (2005) 262. 28-kvinna våldtagen utanför restaurang av okänd man vid semester i Alanya, Turkiet (2006) 263. 19-årig kvinna våldtagen av okänd man på nattklubbstoalett vid semester i Alanya, Turkiet (2006) 264. Anmälan om barnpornografi per mail från Ryssland (2006) 265. 38-årig (manodepressiv) kvinna våldtagen av Internetbekant man i Barcelona, Spanien (2006) 266. 24-årig kvinna våldtagen av namngiven isländsk man vid besök på Island (2007) 267. 16-årig flicka våldtagen av albansk man hon träffat på semesterresa till Grekland vid besök (tillsammans med sin mamma) hos denne i Albanien (2007) 268. 29-årig kvinna utsatt för sexuella ofredanden av sin hyresvärd i London, England (2007) 269. 47-årig kvinna våldtagen i samband med en anställningsintervju i Österrike (2006) 270. 10-årig rysk pojke utsatt för sexuellt ofredande av sin far vid båtresa till Finland (2004) 271. Man från Bosnien som fått avslag på asylansökan anmäler tre personer för människosmuggling innan han avvisas (2004, ej sexuella ändamål). 272. Gymnasieskola anmäler att lärare kan ha köpt sexuella tjänster under studieresa till Mombasa, Kenya (2004)

Värmlands län 273. 20-årig kvinna sexuellt ofredad och bestulen på sin handväska i Paris, Frankrike (2004) 274. 50-årig kvinna blir sexuellt ofredad genom telefonsamtal från Bosnien (2004) 275. 17-årig flicka sexuellt utnyttjad av pappan till väninna som hon åkt till Norge med i tron att väninnan skulle med (2006) 276. 27-årig kvinna våldtagen under semester i Puerto Rico (2007)

54 277. 31-årig kvinna våldtagen på hotell i Norge (2002, anmält 2005 sedan den misstänkte tagit ny kontakt) 278. 20-årig kvinna sexuellt utnyttjad av sin brittiske far, på besök hos denne i England (2006) 279. 56-årig kvinna våldtagen i guldsmedsaffär i Varna, Bulgarien (2007) 280. 16-årig flicka våldtagen (hjälplöst tillstånd pga berusning) vid fest i Norge (2005) 281. 6-årig flicka sexuellt ofredad/utnyttjad av sin norske far vid umgänge efter skilsmässa (1999, anmält 2006). 282. 9-årig flicka exponerad på norsk hemsida med länkar till barnpornografi, Norge Västmanlands län 283. 44-årig kvinna har anmält att hon fått barnpornografi via e-mail från England (2005) 284. Spansk polis konstaterar att en svensk (med spanskt namn) bosatt i Köping lagt upp barnpornografi på en hemsida i Spanien. (Polisen i Västerås får anmälan av RKP) (2004). 285. 8-årig adopterad flicka från ex-Jugoslavien misstänkt ha blivit utsatt för sexuella övergrepp (grov våldtäkter) av äldre pojkar på det barnhem hon hämtades från. Enligt uppgift från målsägandens mor har man nu ”spärrat” barnhemmet och en polisutredning pågår i landet (2006). 286. 33-årig kvinna våldtagen av sin f.d. (engelske) man i England (2007). Gävleborgs län 287. 44-årig kvinna våldtagen av sin partner på semester i Bosnien (2004) 288. 13-årig flicka har ofredats/utnyttjats sexuellt under 4 år av sin styvfar i Norge (2004) 289. 18-årig kvinna våldtagen av två män då hon besökte en tatuerarstudio i Alanya, Turkiet (2004) 290. Migrationsverket anmäler att en 22-årig kvinna från Mongoliet tycks vara offer för misstänkt människohandel för sexuella ändamål (2004, ärendet läggs ned efter två månader). 291. 20-årig man utsatt för sexuellt ofredande av man på Silja Line Finland (2005) 292. Migrationsverket anmäler att 35-årig kvinna från Afrika blivit tvingad att sälja sex under sin tid som flykting i Italien (2005). 293. 31-årig kvinna sexuellt ofredad av läkare i Tyskland (2005) 294. Anmälan om barnpornografi på Internetsajten piratebay (2007)

Dalarna 295. 14-årig flicka våldtagen på Finlandsbåt, Finland (2004, man gripen på båten) 296. 22-årig kvinna våldtagen under semester på Malta (2006) 297. 19-årig kvinna våldtagen på Vikingline, Finland (2007) 298. 36-årig kvinna våldtagen av svensk man i ressällskapet under resa i Argentina (2005) 299. Under utredningen av fall 4 framkommer även misstankar om en våldtäkt mot en 41-årig kvinna 2001 i Malaga, Spanien (2005) 300. 31-årig man anmäler att han 1981-84, då han var 5-9 år, utnyttjades sexuellt av en släkting i Norge (2007) 301. 27-årig kvinna våldtagen på Finlandsbåt, Finland (2007) 302. 19-årig kvinna våldtagen av tre män under besök hos släktingar i Turkiet (2007) 303. 20-årig kvinna anmäler att hon blev sexuellt utnyttjad av sin styvfar i Finland när hon var 10 år (2007) Jämtlands län 304. 53-årig kvinna våldtagen av okänd man under semester i Tunisien (2007) 305. Socialtjänsten anmäler att 9-årig flicka blivit sexuellt utnyttjad av sin far i Norge (2006, mannen tidigare åtalad för samma typ av brott mot dottern, men frikänd i tingsrätten. Flickan omhändertas enligt LVU, brottsutredningen läggs ned) 306. 12-årig flicka misstänks ha blivit utsatt för sexuella övergrepp av man i 20-årsåldern vid besök i Norge och övergreppen ska ha filmats, vid förhör ändrar hon uppgiften till att förövaren var 14 år (2006) 307. 17-årig pojke utsatt för sexuella övergrepp av 53-årig man under fiskeresa till Norge (2004)

55 Västernorrlands län 308. 15-årig flicka våldtagen av afrikansk hotellanställd i 25-årsåldern i samband med gemensamt besök på disko på Teneriffa, Spanien (2004, anmält efter ett halvår av flickans far) 309. 40-årig man anmäler att han blev utsatt för upprepade sexuella övergrepp av en besättningsman då han som 17-årig var jungman på en båt som gick mellan en Norrlandshamn och Lübeck, Tyskland (2005, händelserna inträffade 1982, dvs. 23 år tidigare) 310. Två systrar, 21 och 23 år, kvinna anmäler sin styvfar för misshandel och sexuellt ofredande under en period på 90-talet då de levde tillsammans i Norge (2006, de sexuella ofredandena skedde före 2003) 311. Socialnämnden anmäler att en 14-årig flicka blivit våldtagen av ledaren för ett kriminellt gäng som hon umgåtts med i Norge (2006) 312. 15-årig flicka med thailändskt ursprung uppger i samband med ett polisbesök på skola att hon blev våldtagen vid 4 års ålder då hon bodde i Thailand, oklart vem förövaren varit (2006, händelsen inträffade 1995) 313. 20-årig kvinna våldtagen av okänd på Roskildefestivalen, Danmark (2006, händelsen skedde ett år tidigare) 314. 58-årig kvinna, svensk medborgare men med sydostasiatiskt ursprung, misstänkt för människosmuggling, utredningen visar dock inga sexuella ändamål (2007) Västerbottens län 315. Medlemmar i Sveriges Yngre Läkares Förening har erhållit mail med ”exklusivt” erbjudande om barnpornografi från Ryssland (2006) 316. Yngre kvinna våldtagen av namngiven engelsk man i Koh Pha-Ngan, Thailand (2007) 317. Pojke två gånger våldtagen och under hela uppväxten sexuellt utnyttjad av styvfar och misshandlad av mor i Colombia innan familjen flyttade till Sverige (2004, anmält 2007 av socialtjänsten, som flyttar pojken till fosterfamilj) Norrbottens län 318. 19-årig kvinna sexuellt ofredad i Torneå, Finland (2006) 319. 21-årig kvinna våldtagen av okänd man vid semester i Marmaris, Turkiet (2006) 320. 20-årig kvinna sexuellt ofredad av svensk man vid resa till Vail, USA (2004, anmält 2007) 321. 21-årig kvinna tvingad att medverka i norsk porrfilm, lockad till Oslo med löfte om modelljobb och utpressad med att behöva betala utlägg med 11.000 kronor och hemresa om hon inte ställde upp, Norge (2007) 322. 14-årig flicka utsatt för sexuellt ofredande av sin styvfar vid besök i Tyskland (2007)

EFTERORD: Åtgärder för att effektivisera bekämpandet av barnsexturism Uppdragsgivare för detta delprojekt inom ”Den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor och barn” har varit den ideella organisationen ECPAT Sverige. ECPAT:s huvudsakliga syfte var att pejla om den bild och uppfattning man haft om situationen med svenskar som åker utomlands och köper sex av barn - nämligen att det är en ouppmärksammad fråga och ett oprioriterat brottsområde - är korrekt. ECPAT har vidare haft som syfte att få reda på om organisationens arbete mot barnsexturism har givit något resultat alls i form av polisanmälningar och lagföringar av svenskar som begått övergrepp mot barn utomlands, exempelvis köpt sexuella tjänster av barn under en semester. Eftersom man redan visste att det blivit få åtal för sådana brott kunde man misstänka att det fanns ett stort antal anmälningar varje år som inte ledde någonstans på grund av bevis- och samarbetssvårigheter. Nu visade undersökningen att det knappast alls sker några anmälningar mot svenska barnsexturister. Detta beror inte på att sådana brott inte utförs av svenskar, tvärtom sker detta i förskräckande omfattning (även om det är svårt att uppskatta frekvensen mer exakt). Men det är alltså nästan ingen som åker fast. Det sexuella utnyttjandet av underåriga är i praktiken straffritt, om det sker utomlands. I det sammanhanget är det på sin plats att understryka att sexualbrott utomlands är mycket svårbevisade, särskilt om det är fråga om sexköp inom ramen för en organiserad verksamhet. Offren, de utnyttjade barnen, kan sällan förmås att medverka och sexhandeln med unga organiseras i sådana former att det är svårt att ta någon på bar gärning. Inte minst är det svårt att avgöra åldern på offren. Det är egentligen bara när förövaren dokumenterar övergreppen – vilket i och för sig inte är ovanligt – och om man hittar offret som det kan finnas goda bevismöjligheter. Även om den lokala polisen har lag, resurser och ambitioner att bekämpa sexualbrott mot barn – vilket långtifrån alltid är fallet – är arbetet förenat med stora svårigheter när det gäller bevissäkring. Till dessa bevissvårigheter kommer sedan svårigheten att utreda brottet när den ena parten, offret, finns i ett land och den misstänkte förövaren i ett annat, dvs. återvänt till sitt hemland. Sker inget frihetsberövande på plats är det mycket sannolikt att förövaren kommer undan. Även om den nationella lagstiftningen, som i Sverige, ger en teoretisk möjlighet att lagföra det utrikes brottet även här, tycks det alltså vara mycket svårt att tillämpa den i praktiken. Den lagstiftning som gör det möjligt att i Sverige lagföra utrikes sexualbrott mot barn kan möjligen ha en avskräckande effekt, men är idag inget fungerande vapen mot barnsexturism.80 Men så svårt som den svenska statistiken ger uttryck för, dvs. att det tycks vara omöjligt att lagföra svenskar som begår sexualbrott mot utländska barn, behöver det inte vara. I andra länder, som USA,81 Australien,82 Nederländerna, Schweiz, Tyskland, Belgien och även Norge, har man varit mer framgångsrika. Även om man där bara kommit åt en bråkdel av förövarna 80

Samma slutsats har dragits i England, se ”The end of the line for child exploitation”, ECPAT UK (2006). Under perioden 2000-2003 lagfördes 12 amerikaner för barnsexturismbrott och (efter en lagändring där man inte längre kräver dubbel straffbarhet) 2004-2007 38 stycken. I hälften av de totalt 50 fallen fallen blev det 2-10 års fängelse, i 34% av fallen ännu strängare straff, M.Mattar (kommentar till US Government TIP Report 2008). Intressant i sammanhanget är att Mattar, docent vid Johns Hopkins Universitetet, berömmer den svenska sexköpslagen men samtidigt kritiserar de svenska lagarna mot barnsexturism för att vara ineffektiva. 82 Australien har haft minst 25 inhemska lagföringar för barnsexturism sedan 2000. 81

57 har tydligen det internationella polissamarbetet fungerat bättre där än det gjort för svenska myndigheter. Hur detta kommer sig borde bli föremål för utredning, liksom den tillhörande frågan om svenska turister skiljer sig från andra (i attityder och efterfrågan) när det gäller sexköp utomlands. Även polisiära rutiner och legal praxis i de öviga nordiska länderna borde undersökas och en jämförelse göras med hur den extraterritoriella lagstiftningen fungerar på andra rättsområden, exempelvis beträffande narkotikabrott. När det gäller de verktyg som finns i Sverige för att bekämpa denna brottlighet är det inte i första hand lagarna det är fel på. På lagstiftningssidan är den stora bristen idag att sexköp utomlands inte är straffbart i Sverige, inte ens när säljaren är mellan 15 och 18 år (utan bara när han/hon är under 15). Här finns en lucka som måste täppas till.83 I övrigt handlar det om hur lagarna tillämpas. Utanför Norden finns ännu inget fungerande samarbete när det gäller enstaka sexualbrott begångna utomlands. Handlar misstanken om misstänkt organiserad brottslighet kan Rikspolisstyrelsen och de internationella åklagarkammarna driva utredningen, men om ärendet gäller ett enskilt övergrepp finns det inget svenskt organ som effektivt kan hjälpa de lokala polis- och åklagarmyndigheterna med det internationella samarbetet. När ett sådant ärende, utan ”syndikatstämpel”, idag tas över av RPS eller internationell åklagarkammare innebär det nästan alltid att ärendet dör – det finns inget intresse (eller mandat) att driva enskilda fall till åtal. Man tycks inte vara villig att tolka sin behörighet så långt som inse att sexhandel med barn på en turistort oftast är en organiserad brottslighet som också är gränsöverskridande även om den bara bedrivs lokalt, nämligen i så måtto att de flesta kunderna kommer utrikes ifrån. Dessutom är det är inte ovanligt att barn som befinner sig i sexindustrin är hämtade från annat håll för att möta efterfrågan från resenärer på sex med barn. Thailand är ett sådant exempel – många barn traffickeras från grannländer till välbesökta turistorter för att tillfredsställa resande sexturister, och givetvis också den lokala efterfrågan. Att inte spåra upp och lagföra personer som köper sex av barn, och således ge straffrihet i praktiken, är ett indirekt stöd till global organiserad brottslighet. Att enbart tolka organiserad brottslighet genom ”syndikatperspektivet” är en synnerligen snäv tolkning av det globala problemet.84 Till de internationella åklagarkamrarnas uppgifter hör visserligen också, förutom att bekämpa internationell brottslighet, att sköta den internationella rättshjälpen, dvs. upprätta ett samarbete med utländsk part när svenska brottsutredande myndigheter behöver hjälp i utlandet (eller då andra länder behöver hjälp härifrån). I fall med enstaka offer eller med en brottsplats långt ifrån Sverige konstaterar man emellertid regelmässigt att ”förutsättningar för internationell rättshjälp saknas”. Huruvida det är de legala eller praktiska och resursmässiga förutsättningarna man då syftar på är oklart (och förmodligen varierande), men det tycks vara helt klart att resurserna är otillräckliga. Antingen skulle det därför behövas något nytt centralt organ (med polis, åklagare och UD-personal) som kunde bistå de lokala polis- och åklagarmyndigheterna när det handlar om enskilda sexualbrott utomlands. Fokus skulle ligga på att i samarbete med lokal polis åstadkomma bevissäkring. Att skaffa fler sambandsmän, och kanske även sambandsmän på åklagarsidan, skulle kunna vara ett alternativ eller komplement. Eller också måste åklagarkamrarna ges bättre möjligheter, genom riktade ekonomiska medel och direktiv om vidgade arbetsuppgifter, att fullgöra sin rättshjälpsfunktion. Resurserna handlar inte bara om personalförstärkningar utan även om en budget som tillåter resor till brottslandet för utredare och resor till Sverige för offren (om så skulle visa sig nödvändigt), översättningar, 83

Jfr förslaget till sexköpslag i Norge, fn ute på remiss, som innehåller en sådan bestämmelse. Eftersom det ofta kan vara svårt att bevisa sexsäljarens ålder (över eller under 18 år) måste man överväga om det inte är nödvändigt att ta bort kravet på dubbel straffbarhet för alla sexköp. 84 Samma snäva perspektiv på problemet uppvisas av det förhållande att det är Socialdepartementet som handlägger frågan om barnsexturism. Regeringen presenterade 2008 en handlingsplan mot sexuell exploatering av barn (S2008.002) De åtgärder som utlovas i handlingsplanen avser dock inte ökad lagföring av barnsexturister.

58 rättsutredningar om utländsk rätt och upprättandet av databaser med fullständig information om lagstiftning, avtal, praxis och kontaktpersoner etc. i andra länder. För att kunna åstadkomma en fungerande brottsbekämpning när det gäller barnsexturism krävs också utbildningsinsatser. Framför allt borde dessa inriktas på befattningshavare som är eller kan tänkas bli operativa på området (på UD, inom polisen och åklagarmyndigheten), men för att skapa bättre grund för arbetet på sikt är det minst lika viktigt att obligatoriska inslag om denna typ av brott kommer in i den grundläggande utbildningen för dessa professioner, dvs. på UD:s aspirantutbildning, på Polishögskolan o.s.v. En förutsättning för att mer specialiserade operationella kunskaper ska göra faktisk nytta torde dock vara att det finns en viss baskunskap om problematiken och därför bör denna fråga uppmärksammas särskilt även i grundutbildningen för jurister, socionomer och på turismutbildningar. I det internationella samarbetet för att bekämpa barnsexturism krävs samordning när det gäller lagstiftning, strikt tillämpning av Barnkonventionens definition av barn som personer under 18 år, extraterritoriell lagstiftning i alla länder (kombinerade med bilaterala utlämningsavtal), utökad användning av EU:s arresteringsorder när det gäller brott i Europa och mer utvecklade internationella databaser för identifiering av offer och förövare.85 Dessutom borde Sverige överväga bilaterala avtal om rapportering av brott till ambassad. Det behövs också en samsyn när det gäller adekvata spanings- och utredningsåtgärder. När det gäller bevissäkringen av sexualbrott utomlands i de situationer där offret/barnet befinner sig kvar i brottslandet medan förövaren har återvänt till hemlandet, är det viktigt att man försöker utnyttja alla tänkbara tekniska hjälpmedel i utredningen. Barnet ska exempelvis inte behöva resa till Sverige för att vittna i en rättegång, utan det bör vara fullt tillräckligt att ta upp förhör per video (eller ännu hellre via videolänk). Vidare bör förövaren, även om misstaken är vag, alltid förhöras till följd av anmälan och vid skälig misstanke utsättas för tvångsmedel som husrannsakan och beslag. Möjligheten till erkännande eller till att hitta dokumenterade övergrepp i mobilkamera eller i dator ska inte underskattas. Här råder i Sverige det praktiska hindret att det kan ta upp till två år i ett icke prioriterat ärende att få en hårddisk genomgången – och att man därför ofta underlåter denna näraliggande utredningsåtgärd. Över huvud taget kan man inte komma ifrån intrycket att sexualbrott mot barn – trots att ”alla” anser att det rör sig om vidriga brott – inte är någon prioriterad brottstyp i Sverige. Inställningen från brottsutredande myndigheter är ofta att det är för svårt att nå resultat i dessa fall. Rör det sig också om barn utomlands framstår utredningsläget i regel som helt hopplöst och man ger upp innan man börjat. Till viss del handlar denna pessimism om att man inte anser sig ha resurser att utreda på ett meningsfullt sätt, att utredningar som ska genomföras i internationellt samarbete blir för tungrodda och tar för lång tid. Boten mot detta är ökade resurser i kombination med mer kunskap, förändringar i system och rutiner som gör att kunskapen förvaltas, och att denna kunskap också förs vidare till internationella samarbetspartners samtidigt som man tar till sig utländska erfarenheter. Sverige har mycket att bidra med internationellt när det gäller skydd för barnet i processen (med målsägandebiträde, särskild företrädare för barn, snabb och skonsam process etc.), men är ineffektivt när det gäller utredningar rörande barn som utsatts för sexualbrott, både inrikes och utrikes. För att stävja den kommersiella sexuella exploateringen av barn är det av yttersta vikt att man på olika sätt kan stoppa tillgången till barnpornografi på Internet - något som utan tvivel är en grogrund till efterfrågan – men också att man visar att svenska mäns utnyttjande av barn utomlands de facto kan straffas, antingen på brottsorten eller i Sverige. Ur preventionssynpunkt 85

För ännu fler slutsatser om behovet av och förslag till internationellt samarbete på området, se V. Muntarbhorn ”Extraterritorial Criminal Laws against Child Sexual Exploitation”, Unicef 1998.

59 är det utomordentligt viktigt att svenska myndigheter lyckas visa att svensk barnsexturism inte kan utövas straffritt, att man får fram avskräckande exempel. Kraftfulla ansträngningar bör därför göras för att under de närmaste åren få fram anmälningar och lagföringar på området, lämpligen genom att man satsar ordentliga resurser på ett lokalt samarbete med polis och åklagare i vissa länder, som är mål för barnsexturister. Samtidigt är det viktigt att man ur strategisk synvinkel har fokus på efterfrågan och då inte intalar sig att lösningen ligger i att ”punktmarkera” ett antal män med pedofil läggning när de reser utomlands, utan att den vanligaste formen av sexuellt utnyttjande av barn sker vid ”impulsköp” av underårigas sexuella tjänster. Att det under de senaste fyra åren knappt skett några anmälningar alls när det gäller sexualbrott mot utländska barn beror inte på att svenskar inte begår sådana brott, utan på att det inte finns någon reell upptäcktsrisk. Konsekvensen är straffrihet för samtliga brottsformer som är del av beteckningen barnsexturism, och detta rimmar illa med Sveriges åtaganden enligt Barnkonventionen. Sammanfattningsvis borde den svenska regeringen (och/eller i förekommande fall berörda myndigheter själva) 1. tillsätta en utredning om svenskars sexköp utomlands, särskilt i form av barnsexturism, där man också undersöker effekterna av hittills gjorda insatser på området för att motverka denna exploatering, 2. kraftigt förstärka de internationella åklagarkamrarnas möjligheter att fullgöra sin funktion som förmedlare av internationell rättshjälp, så att insatser kan göras även i sådana fall där brottet inte ingår i organiserad brottslighet, 3. satsa öronmärkta medel för att bekämpa svensk barnsexturism genom att öka samarbetet med lokal polis och åklagare i länder utanför EU, i första hand på vissa turistorter, 4. slopa kravet på dubbel straffbarhet för köp av sexuell handling av barn, så att köp av sexuella tjänster utförda av 15-17-åringar kan bestraffas i Sverige, 5. verka för ett utvecklat internationellt samarbete för att bekämpa kommersiell exploatering av barn (i form av trafficking, barnsexturism och barnpornografi) och därvid särskilt fokusera på tekniska hjälpmedel (databaser, videokonferenser, blockering av hemsidor på Internet, stoppade av betalningsströmmar etc.) som verktyg för brottsutredning och brottsbekämpning.

Konklusioner Bakgrunden till initiativet som togs av ECPAT Sverige och som föranledde uppdraget till Stockholms Universitet, var att göra en grundlig sökning av information om hur många anmälningar, åtal och fällande domar som hänför sig till svenskars sexuella exploatering av barn utomlands. Vidare att förstå skälen till varför det finns så få fällande domar vad gäller denna brottslighet. Av primärt intresse har varit fall som rör ”barnsexturism”, dvs. en person med hemvist i Sverige, som reser till ett annat land och där har sex med ett utländskt barn - ofta främmande eller utan anknytning till förövaren - med hemvist i utlandet, mot någon form av ersättning. Med andra ord, fall som har ett kommersiellt inslag och där förövaren betalar för sexuell tillfredsställe av ett barn utomlands, oavsett om det rör sig om en person med ett uttalat sexuellt intresse för barn (ofta s.k. pedofiler) eller rör sig om en s.k. tillfällesförövare, vilket utgör den stora majoriteten av förövare i barnsexturismen. ”En äkta pedofil sitter inte vid gungorna i lekparken, luras inte med godispåse eller bortsprungen katt. Det är för farligt och kan väcka misstanke. Han knullar ytterst sällan i Sverige. ”86 Forskarna Christian Diesen och Eva L Diesen har gått igenom samtliga polisanmälningar under 2004-2007. Under den aktuella perioden anmäldes ca 45 000 sexualbrott, varav 15 000 hänförde sig till sexualbrott mot barn under 15 år. Ca 1 procent av anmälningarna rörde sexualbrott begångna utomlands.87 Av de 32288 anmälningar om sexualbrott utomlands (brotten i 6 kap BrB och människohandel för sexuella ändamål samt barnpornografibrott), som analyserats, kan konstateras att det förekommer fyra fall av kommersiell sexuell exploatering av barn. Av dessa fyra fall rör två fall anmälan om barnsexturism, enligt tidigare given definition. Mot bakgrund av att utredningen uppskattar att ca 4 000 till 5 000 sexköp av minderåriga sker utomlands varje år, bekräftas dessvärre den bild som ECPAT Sverige har haft under alla år, att det i praktiken är straffritt för svenska förövare att åka utomlands och exploatera utländska barn sexuellt. Det skall tilläggas att inget av de fyra fallen av kommersiell sexuell exploatering ledde till åtal. Många gånger hörs inte ens den misstänkte och den misstänkte nås inte ens om informationen om att han eller hon varit misstänkt, vilket bidrar ytterligare till den gängse uppfattningen om att det är riskfritt att utnyttja barn sexuellt utomlands. Vidare finns det inte heller någon information om hur många anmälningar som gjorts till lokalpolis i utlandet vad gäller sexualbrott mot barn begångna av svenskar, inte heller hur många av dessa som lett till åtal och fällande dom i gärningslandet. Sannolikheten att en anmälan om brott relaterat till barnsexturism skulle göras av offret själv, dvs. det exploaterade barnet, är högst osannolikt när det rör sig om kommersiell sexuell exploatering. Inkomsten från den sexuella exploateringen kan utgöra barnets eller familjens livsavgörande levebröd. Barnet kan också vara sålt till en hallick och har därmed i stort sett inga möjligheter att påverka sin egen situation.

Citat från ett brev skickat till ECPAT Sveriges ordförande under 2007. Samma statistik gäller för både barn som vuxna. 88 Det visade sig vid genomgången av anmälningarna att en del fall var felkodade och dubbletter, därav att antalet anmälningar inte motsvarar 1 %. 87

I majoriteten av fallen i denna forskningsutredning, som i huvudsak utgörs av svenska barn som utnyttjats i samband med utlandsvistelse, har anmälan skett av sociala myndigheter i Sverige. Av utredningen kan man således dra slutsatsen att för att det skall bli en anmälan om brott relaterat till barnsexturism, måste anmälan göras av en frivilligorganisation, som i fallet i Kambodja, eller av en person som undantagsvis känner offer eller förövare, som i fallet i Kenya. Vad gäller Kenya-fallet kan man visserligen fråga sig om eleverna skulle ha agerat på samma sätt om de hade rest privat, t.ex. om en av vännerna skulle ha köpt sexuella tjänster av en minderårig. Det mest sannolika är nog att anmälan skedde just för att det rörde sig om en situation där man ansåg att en lärare skall föregå med gott exempel. Man kan annars fråga sig varför inte fler anmälningar inkommer till polisen eller till exempelvis ECPAT Hotline vad gäller barnsexturism. Detta inte minst mot bakgrund av utredningens uppskattning av antalet sexköp av minderåriga årligen som uppgår i tusental. Vad den totala avsaknaden av anmälningar från enskilda individer t.ex. medresenärer beror på, är okänt. En förklaring kan vara att de inte har kännedom om att det är olagligt, att det går att anmäla på plats och än mindre att det går att anmäla i Sverige. Det framkom i den Temoundersökning som ECPAT Sverige lät genomföra 2007, att sex av tio svenskar trodde att svenskar kunde dömas i Sverige för sexualbrott begångna utomlands mot barn. Det framkom emellertid att nio av tio personer, som sett tecken på svenskars inblandning i barnsexturism, inte gjorde någonting, trots vetskapen om att det var möjligt att lagföra i Sverige. Slutsatsen torde således vara att gemene man helt enkelt inte vill bli inblandad. En annan teori kan också vara att man inte litar på lokal polis, inte känner till de olika anmälningskanalerna och att det känns lönlöst att anmäla i Sverige för att anmälan inte kommer att leda någonstans, i synnerhet om det rör sig om okända offer och förövare. I utredningen framkommer att åtalsfrekvens är 3 % vad gäller sexualbrott mot barn begångna utomlands. De aktuella fallen denna siffra baseras på, rörde brott i de nordiska grannländerna, där både offer och förövare fanns i Sverige under utredningen, och alltså inte typfallen av barnsexturism. Om inte de personer som kan anmäla, faktiskt anmäler lagbrott, kan brottet inte heller utredas oavsett om det rör sig om att anmäla i gärningslandet eller i Sverige. Skulle emellertid en anmälan upprättas i Sverige uppkommer då nya hinder. Det har redan konstaterats i andra studier att polis och åklagare är mycket restriktiva med att kalla misstänkta till förhör vid sexualbrott. Målsägandens utsaga utvärderas, de kan anses för vaga, bevisningen för svag och/eller utredningsmöjligheterna för små, vilket medför att den misstänkte inte ens kallas till förhör. Är brottsplatsen dessutom belägen utomlands ger det ärendet ytterligare en komplicerande faktor, vilket medför att benägenheten att lägga ned ökar i proportion till hur mycket extra besvär detta förhållande kan förväntas skapa. Det framkommer i utredningen att följande faktorer anses begränsa polisen och åklagarens benägenhet att utreda sexualbrott mot barn begångna utomlands:  ”Man ser från polis och åklagarhåll, varken här eller där, några realistiska möjligheter att göra en vettig utredning när brottsplatsen finns på ett ställe och förövaren på ett annat.”

 ”Den (särskilt bland åklagare) vanliga slutsatsen att det är för svårt att etablera samarbete med utländsk polis dras ofta på grundval om fördomar och farhågor om problem som inte alltid behöver finnas. Visserligen har man i många fall erfarenheter av att det brister i kommunikation, att man inte får svar från den utländska myndigheten eller att det tar orimlig tid att få önskade uppgifter, men vi ser i vår undersökning exempel på goda våldtäktsutredningar, inte bara i andra europeiska länder utan även i exempelvis Turkiet och Thailand, utredningar som lett till att våldtäkter av svenska kvinnor lett till domar mot inhemska förövare.”

Sammanfattningsvis kan konstateras att barnsexturism fram till idag har varit en icke existerande brottstyp. För svenskar som önskar utnyttja barn sexuellt har det varit fritt fram att åka utomlands med vetskapen om att risken att åka fast på plats är mycket liten. Dessutom är sannolikheten att den extraterritoriella lagstiftningen, som funnits i Sverige sedan 1962, skulle tillämpas för denna typ av brott nästintill obefintlig. Om det mot all förmodan skulle göras en anmälan i Sverige, är det i praktiken så gott som 100 % säkert att anmälan kommer att läggas ner, då det rör sig om en anmälan om ett brott framförallt utanför Norden men också utanför EU; då Sverige saknar såväl upparbetade polisära- som åklagarsamarbeten och rutiner för denna typ av brott, som bilaterala samarbetsavtal och avtal om internationell rättshjälp, som många gånger bara i sig, utgjort grund för att inte utreda en anmälan vidare. Dessutom föreligger samma problematik som för sexualbrott generellt, dvs. att brott läggs ner på alltför lösa grunder trots att anmälan har god substans och det är möjligt att höra den misstänkte. Mot bakgrund av utredningen resultat har ECPAT Sverige tagit fram ett antal förslag till åtgärder för att motverka svenskars sexuella exploatering av barn utomlands. Åtgärderna fokuserar primärt på att stärka det operativa arbetet, som så tydligt brister, men lämnar också en rad förslag på preventiva insatser, såväl långsiktiga som kortsiktiga. Det är oerhört viktigt att man inte nöjer sig med att konstatera att juridisk reform har ägt rum eller översyn av lagstiftning pågår; för att förverkliga barns rätt till skydd mot kommersiell sexuell exploatering krävs aktiva åtgärder, akut och omedelbart. Det är sedan länge hög tid att Sveriges regering tar sitt ansvar och uppfylla sina åtaganden enligt handlingsplanen från den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn (Stockholm, 1996), samt lever upp till Barnkonventionens och dess tilläggsprotokolls åtaganden om att skydda alla barn i hela världen, på ett sätt som inte innebär olika behandling av barn i andra länder. Rapporten och rekommendationerna innebär en möjlighet för regeringen och rättsväsendet att vidta konkreta åtgärder som kan förändra situationen och öka barns skydd.

Förslag till ytterligare åtgärder för att motverka svenskars sexuella exploatering av barn i andra länder

1. Tydligt agerande mot barnsexturism i regeringens arbete i Sverige och inom EU 2. Statlig utredning för kunskapsinhämtning 3. Slopat krav på dubbel straffbarhet och omvärdering av de kommersiella sexualbrotten mot barn 4. Utbildning och förändringar i rutiner hos rättsväsendet, utrikesförvaltningen samt näringsdepartementet. 5. Informationskampanjer riktade till allmänheten om att det är straffbart att begå sexualbrott mot barn utomlands 6. Obligatorisk undervisning på jurist-, socionom- och turismutbildningen samt för fredsbevarande styrkor 7. Tydliggörande av brottet i brottsstatistiken och utökad forskning 8. Utökat ansvar för resebranschen 9. Utökade vårdinsatser för potentiella och dömda sexualbrottsförövare

1. Tydligt agerande mot barnsexturism i regeringens arbete i Sverige och inom EU Uppdatera den Nationella Handlingsplanen mot Sexuell Exploatering av Barn med konkreta kraftfulla åtgärder mot barnsexturism, som adresserar frågan som en kränkning av barns rättigheter. Inför en 0-vision om svensk barnsexturism som målsättning. Att Sverige blir medlem i Världsturismorganisationen UNWTO och arbetsgruppen “Task Force to Protect Children from Sexual Exploitation in Tourism” Att Sverige driver frågan inom EU och verkar för ett rambeslut mot barnsexturism och för att EU antar en 0-vision mot efterfrågan. EU bör samverka med andra regionala initiativ mot barnsexturism. Årligt möte och rapport om arbetet mot barnsexturism i Europa, på liknande sätt som sker inom ASEAN och i Latinamerika. Att riksdagen, regeringen samt övriga myndigheter och statliga verk antar en policy mot barnsexhandel. Att samtliga flygbolag och hotell som riksdagen, regeringen samt övriga myndigheter och statliga verk kontrakterar, har antagit Uppförandekoden mot barnsexturism. Uppförandekoden skall vara ett kriterium vid upphandling. Att Justitiedepartementet upprättar bilaterala avtal med länder utanför EU vad gäller internationell rättshjälp och internationellt samarbete (Mutual Assistance Agreements).

2. Statlig utredning för kunskapsinhämtning Tillsätta en statlig utredning om svenskars sexualbrott mot barn utomlands med fokus på kommersiell sexuell exploatering av barn, dvs. sexuell exploatering av barn som inbegriper ersättning, bl.a. köp av sexuella tjänster av barn. Utredningen skall syfta till att få en heltäckande bild av problematiken med målsättning att kunna presentera lämpliga åtgärder för att motverka att svenskar sexuellt exploaterar barn i andra länder, dvs. som tar ansvar för att Sverige är ett sändarland av barnsexturister/resenärer som begår sexuell exploatering av barn. Utredningen bör inkludera men inte begränsas till:  Kunskap om förövarna: undersöka omfattningen, profil (nationalitet, ålder, kön, typ av förövare, återfall i brott), destinationsländer samt orter, rutter typiska för svenska barnsexturister, benägenhet/vana/frekvens av sexköpande i Sverige och utomlands av barn och vuxna, (inklusive en jämförelse), kopplingen till andra kommersiella sexualbrott såsom barnpornografibrott samt människohandel, men även sexualbrott utan kommersiellt inslag. Vidare hur Internet och ny teknologi har påverkat exploateringen (som informationskanal, möjlighet att beställa barn, realtidsexploatering via webbkameror osv.). Information om hur och när intresset för barn för sexuella ändamål initierades, (ej begränsat till pedofili), faktorer som gynnade företeelsen och underlättade exploateringen.  Komparativ kunskapsinhämtning för att jämföra erfarenheter och resultat av preventivt arbete och lagföring i minst ett tiotal länder (inklusive praxis; antal anmälningar, åtal och domar) där olika faktorer som kan spela en roll för en effektiv lagföring bör beaktas såsom de olika formerna av extraterritoriell lagstiftning – a) generell extraterritoriell lagstiftning, b) generell extraterritoriell lagstiftning inkluderat tillägg av sexualbrott, samt c) extraterritoriell lagstiftning specifikt för sexualbrott mot barn begångna utomlands. Även borgensförfarande bör ses över och möjligheten till utfärdande av nytt pass, samt metoder för att lösa problem som står i vägen för lagföring89. Vidare bör även en jämförelse med annan gränsöverskridande brottslighet göras, för att jämföra och utreda skillnader och vilka faktorer som kan ha betydelse i tillämpningen av den extraterritoriella lagstiftningen. Inventering av preventivt arbete som sker i många mottagarländer av barnsexturister på lokal, nationell och regional nivå, inklusive drivandet av anmälningshotlines, informationsutbyten inom rättsväsendet internationellt, inklusive mellan polis och åklagare, årliga regionala möten, regionala informationskampanjer mm. Information om antal anmälningar, åtal samt fällande domar, som rör svenskars sexuella exploatering av barn utomlands skall inhämtas från samtliga länder, förslagsvis inledas med de vanligaste länderna svenskar semestrar i samt från länder som anses särskilt utsatta av barnsexturism.  Kunskap om organisatörerna bakom handeln i syfte att kunna bidra till preventiva insatser: kartlägga hur stor del av handeln som styrs av den organiserade brottsligheten, grupperingar, internationella, nationella, regionala, involvering i annan kriminell verksamhet och legal verksamhet, kopplingar till andra kommersiella sexualbrott såsom 89

I FNs Barnrättskommittés senaste rapport, Concluding observations, om Sveriges implementering av FN: s Barnkonvention, daterad 30 mars, 2005, understryks att Sverige måste förbjuda utfärdande av nya pass för personer som blivit friade mot borgen: 44 (d) Strengthen the legislation allowing the prosecution of Swedish citizens involved in sexual exploitation of children abroad, including by prohibiting the reissuance of passports for persons freed after posting bail.

65 barnpornografi och människohandel, marknadsföring, korruptionsmisstankar, mönster, länder och orter, samt utvärdera effekter av preventivt arbete.

3. Slopa kravet på dubbel straffbarhet och omvärdering av de kommersiella sexualbrotten mot barn För att leva upp till de åtagandena enligt internationella instrument90 att sanktionera och lagföra alla former av sexuell exploatering av barn, bör samtliga kvarstående krav på dubbel straffbarhet vad gäller sexualbrott mot barn och närliggande brott tas bort omgående. Det gäller primärt Brottsbalken 6 kap 9 § köp av sexuell handling av barn, Brottsbalken 16 kap.10 a § barnpornografibrottet, Brottsbalken 4 kap. 1a § människohandelsbrottet samt koppleri i Brottsbalken 6 kap 12 §. I samband med översynen av sexualbrottslagstiftningen bör det även övervägas att betrakta de kommersiella sexualbrotten som artbrott, för att markera dess allvar och som konsekvens därav bör brotten sanktioneras betydligt stängare än idag där bötesstraffen är en högst olämplig påföljd. Förslagsvis kan inom ramen för översyn av sexköpslagen frågorna om effektiv påföljd för sexköp tas i beaktande, i synnerhet då sexköpslagen används för att sanktionera sexköp av offer i människohandel, som är minderåriga.

4. Utbildning och förändringar i rutiner hos rättsväsendet, utrikesförvaltningen samt näringsdepartementet Polisen Polisens sambandsmän Obligatorisk återkommande utbildning om kommersiell sexuell exploatering av barn med särskilt fokus på barnsexturism för samtliga sambandsmän. Utökat antal sambandsmän utanför Europa, främst i de turistorter dit svenskar vanligtvis reser. Uttryckligt i instruktioner till sambansmännen att barnsexturism är ett prioriterat brott Inrättande av fler anmälnings-hotlines (motsvarande den i Bangkok) i de länder med stationerad svensk sambandsman Uttalad strävan att ovan prioritering även skall gälla för övriga nordiska sambandsmän Utökat informationsutbyte mellan sambandsmännen vad gäller barnsexturism och Gruppen mot sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi. Utökat informationsutbyte med sambandsmän från andra länder. Gruppen mot sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi Uttryckligt mandat att vara nationell koordinator för brottsområdet barnsexturism Tydliga instruktioner om att upprätta direkta kontakter med polismyndigheter i turistorter dit svenskar vanligtvis reser och länder/orter, som anses särskilt drabbade av barnsexturism, 90

Barnkonventionen, Tilläggsprotokollet till Barnkonventionen om försäljning av barn, barnprostitution, och barnpornografi, (i synnerhet artikel 3.3.), Palermoprotokollet, Europarådskonventionen om sexuella övergrepp och sexuell exploatering m.fl.

66 i syfte att upprätta samarbetsavtal för att upprätta rutiner för hur barnsexturism (och relaterade brottslighet) skall hanteras, samt att verka för rapporteringsskyldighet vad gäller alla anmälningar, som rör svenskar som begår sexualbrott mot barn utomlands. En nationell koordinator/mottagare av anmälningar av barnsexturism Framtagande av utbildningsplan och samarbete kring handlingsplan för sambandspolisen och personal vid ambassader och konsulat vid fall av misstänkt barnsexturism Obligatorisk kunskap om barnsexturism på de årliga konferenserna om barnpornografi riktade till poliser som arbetar med detta brott lokalt och även på samtliga utbildningsinsatser som berör människohandel. Medverkan i utbildning av domare, åklagare och poliser för att synliggöra Rikskriminalpolisens arbete mot sexuella övergrepp mot barn på Internet, liksom mot sexualbrott mot barn utomlands Utarbetande av en årlig nationell rapport om barnsexturism i likhet med lägesrapporten om människohandel, som tas fram av Rikskriminalpolisen.

Åklagarmyndigheten Upprättande av direktkontakter med Riksåklagaren i de länder dit svenskar vanligtvis reser och länder som anses särskilt drabbade av barnsexturism, i syfte att etablera samarbetsavtal, skapa rutiner och handlingsplaner, vid anmälan av denna typ av brott. Riksåklagaren skall verka för rapporteringsskyldighet till den svenska internationella åklagarkammaren vad gäller alla anmälningar som rör svenskar som begår sexualbrott mot barn utomlands samt att i så hög utsträckning det är möjligt verka för att alla förhör rörande sexualbrott mot barn begångna utomlands på utrikesort videofilmas, i syfte att säkerställa bevisningen, om ärendet skulle prövas på nytt i Sverige. Utbildning om barnsexturism görs obligatorisk för alla åklagare vid internationella åklagarkammaren Öronmärkning av medel för att kunna driva ärenden av denna typ som är mycket kostsamma, pga. utlandsresor, översättning av dokument, tolkar etc. Utse åklagare med specialistkompetens om barnsexturism Uttryckligt mandat för Utvecklingscentrum i Göteborg att aktivt bevaka brottstypen barnsexturism.

Domstolsverket Kunskap om barnsexhandel bör vara obligatorisk för samtliga domare. Sakkunniga bör förordnas i barnsexturism mål. Genom lämplig reglering (lag eller etisk kod) tillse att domare inklusive nämndemän som någon gång är dömda för sexualbrott själva, inte får döma i sexualbrott mot barn.

Utrikesförvaltningen Obligatorisk kunskap om barnsexhandel med särskild fokus på barnsexturism på aspirantutbildningen Förordnande av en ”ambassadör” för barnsexturismfrågor

67 Tydlig kommunikation på UD:s hemsida om att det är förbjudet att utnyttja barn sexuellt utomlands samt information om lokala/nationella hotlines tips och rutiner vid misstanke om brott. Upprättande av handlingsplaner för rutiner vid misstänkta fall av barnsexturism Varje ambassad eller konsulat bör ha en hotline för mottagande av tips om misstänkta fall av barnsexturism, likt den som finns i Thailand. Rapporteringsmöjligheten bör även utvidgas till att ta emot tips som skickas via mobiltelefon såsom SMS/MMS Rapporteringsskyldighet för samtliga konsulat och ambassader att rapportera alla svenskar som anmäls, åtalas, döms för denna typ av brott. Detsamma gäller svenskar som släpps fria mot borgen. Vid utfärdandet av nya pass i utlandet bör kontroll göras om anmälan föreligger

Näringsdepartementet (ansvarig myndighet för turismfrågor) Obligatorisk kunskap om barnsexhandel med särskild fokus på barnsexturism för personer som ansvarar för turismfrågor. Utvidga definitionen av arbetet med turismfrågor till att inkludera sändande turism, däribland barnsexturism Införa statistik över sändande turism samt påbörja kunskapsinhämtning om vad som skall anses (o)hållbart resande och hur alternativ till detta kan stödjas Utarbeta strategidokument för hur regeringen åstadkommer hållbart resande Driva frågorna inom relevanta organ och arbetsgrupper inom EU, OECD och FN NUTEK ges i uppdrag att samla in fakta om effekterna av svenskars utlandsresande

5. Informationsinsatser riktade till allmänheten om att det är straffbart att begå sexualbrott mot barn utomlands Informationskampanjer om företeelsen och de skador som kommersiell sexuell exploatering av barn åsamkar; att det är olagligt att begå dessa brott utomlands, att lagföring kan ske i Sverige trots att handlingen inte är brottslig i gärningslandet samt att man skall rapportera sexualbrott som begås i utlandet av svenska medborgare. Ovannämnda information skall finnas tydligt på samtliga utrikes flygplatser, båtterminaler och vaccinationscentraler i Sverige. Konsumentverket skall ha en lista på de resebolag som arbetar med ECPAT Sveriges Uppförandekod mot barnsexturism.

6. Obligatorisk undervisning på jurist-, socionom- samt tursimsutbildningarna samt för fredsbevarande styrkor Införa undervisning om dessa brott på grundutbildningen för polis, åklagar och domare Inkludera undervisning om dessa brott på juridik-, turism- samt socionomutbildningen Inkludera obligatorisk undervisning om barnsexhandel för fredsbevarande styrkor, som en del av förberedande utbildningsinsatser inför utlandsstationeringen. Tydliga instruktioner om hantering och rutiner vid förekomst av att en person i fredsbevarande styrkorna har haft kännedom om sexuell exploatering, men inte anmält, samt verka för nolltolerans av dessa former av brott inom svenska fredsbevarande styrkor.

7. Tydliggörande av brottet i brottsstatistiken och utökad forskning BRÅ Brottsstatistik bör tas fram som möjliggör: - Differentierad information om sexualbrott som begås av svenskar mot barn utomlands, vilken måste vara tillräckligt detaljerad för att man ska kunna se mönster i exploateringen och brottsutvecklingen. - Brottskodning tas fram som möjliggör sådan informations- och statistikinsamling som krävs för att följa brottsutvecklingen samt som krävs för att det ska framgå om barn exploaterats kommersiellt (mot ersättning) även i Sverige men främst utomlands. En nationell kartläggning vad avser anmälningar, åtal och domar för sexualbrott mot barn begångna utomlands, s.k. barnsexturism, bör genomföras i samband med tillsättande av en statlig utredning.

8. Utökat ansvar för resebranschen Obligatorisk utbildning för samtliga personer som utbildas inom turism, hotell- och resebranschen om barnsexturism och CSR-frågor. Upplysningsplikt till resenärer om att det är förbjudet att utnyttja barn för sexuella ändamål utomlands, för personer som arbetar inom turism och resebranschen

9. Utökade vårdmöjligheter för potentiella och dömda sexualbrottsförövare Adekvat vård skall erbjudas i förebyggande syfte genom utökade möjligheter att få hjälp anonymt genom hotlines och jourtelefoner. Utökat antal öppna permanenta mottagningar specialiserade på förövare av sexualbrott, såsom Sexualmedicinskt Centrum, Huddinge Sjukhus. Långsiktig uppföljning efter fängelsevistelsen genom utökade möjligheter till att eftervård ges inom frivården och öppenvården. Möjliggöra en uppföljning genom kunskapsinsamling om hur rehabiliteringsåtgärder mm fungerar i ett långsiktigt perspektiv. Tillsätta resurser för att utöka kunskapen om sexualbrottsförövare inom vården Utreda möjligheterna att samtliga personer som döms för sexualbrott mot barn skall dömas till vårdföreskrift.