barnsexturism och svenskars övergrepp utomlands
Svenska barnsexturister finns. Likaså förövare på tjänsteresa eller lokalt stationerade utomlands. Offren för övergreppen finns ofta i länder där förövarna räknar med att undgå straff. Dessa förövare och offer har glömts bort i den politiska debatten som enbart fokuserar på trafficking, människohandel i sexuella syften, där offer förs till Sverige för att säljas. De insatser som görs mot förövare utomlands står snarare frivilligorganisationer som ECPAT Sverige och delar av reseindustrin för. Trots bristande regeringsinitiativ har Sverige ett ansvar. Inte minst eftersom svenskars efterfrågan bidrar till att upprätthålla sexhandel med barn utomlands. Utan deras pengar skulle handeln inte överleva. Offren ses ofta med förakt och med en god portion rasism av köpare som har det bättre ställt. En flicka som i unga år blev tvingad till prostitution beskriver:
Foto: Lena Granefelt
”Det är sorgligt att tänka på att vi – de fattiga, barflickorna – är de mest påverkbara och föraktade. Men ännu sorgligare är att ni – utbildade, intellektuella och studenter – inte tycks inse att ni utgör en del av spelet. Och det allra sorgligaste är att de verkliga falskspelarna ofta samtidigt är de mest respekterade människorna i samhället.”
Växlande marknader 1995 uppmärksammades den så kallade ”66-åringen” stort i svenska medier. Mannen hade två år tidigare utnyttjat en 13-årig pojke på sin semester i Thailand. Rätten valde visserligen att tro på pojkens berättelse men gav samtidigt 66-åringen ett lägre straff med motiveringen att ”osäkerhet råder om han åsamkats någon nämnvärd skada” samt att mannen ”drabbats av betydande olägenheter och obehag till följd av den stora uppmärksamhet massmedia har ägnat fallet”. Endast ett fåtal svenskar har sedan dess dömts för barnsexhandel utomlands. Samtidigt får ECPAT Sverige rapporter om svenskar och andra skandinaver som förgriper sig på barn i mer utsatta delar av världen. I till exempel Gambia har sexturism varit ett påtagligt fenomen sedan de första organiserade semesterresorna från Skandinavien på 1960- och 70-talet. Landet är fattigt och ger vissa turister förutsättningar att leva ut sina sexuella fantasier. I kölvattnet av sexturismen har även barn blivit offer för sexhandeln. Gambia är långt ifrån det enda land dit förövare beger sig för att begå övergrepp på barn. Barnsexturisternas destinationer tycks ständigt växla, till stor del beroende på insatser från myndigheters sida och skarpare lagstiftning. Marknader uppstår då på annat håll, till exempel i ett grannland med svagare lagstiftning där polis och åklagare inte tar problemet på allvar. Förövare som av tradition rest till Thailand föredrar numera Kambodja eller söker sig till länder i Latinamerika eller Afrika. Andra söker sig snarare till våra grannländer österut. Gemensamt är att köparna söker platser där risken för straff är liten och barns kroppar säljs till ett billigt pris.
Förövarna ”Det är annorlunda här förstår du. Folk har inte samma fördomar som därhemma. Här är de verkligen frigjorda. Jag menar, titta hur trevligt de har det (…) Eftersom de lever i ett fattigt land har de flesta av de här barnen haft det svårt och det här ger dem en liten smakbit av det goda livet. Barnen älskar det. Det är bra. Man delar ut lite och hjälper dem som behöver.” Citat från en barnsexköpare i Thailand ur boken För nöjes skull.
Köparna är orsaken till varför det finns en marknad för sexuella tjänster med barn under 18 år. Utan deras pengar skulle inte barn rekryteras till sexindustrin. Verksamheten fortsätter så länge den är lönsam. Lite förenklat kan barnsexbrottslingar delas in i två kategorier: ”tillfällighetsförövare” och ”preferensförövare”. Tillfällighetsförövare utgör den stora gruppen. De hyser ingen egentlig sexuell preferens för barn men kan tänka sig att ha sex med en minderårig för att han eller hon är moraliskt och sexuellt urskillningslös och vill ”experimentera” med en ung partner. Den typen av förövare kan frestas att utnyttja barn då de befinner sig i situationer där vanliga hämningar känns frånvarande och ett barn finns till hands. Det kan röra sig om en engångsföreteelse under en semestervecka, men kan också utvecklas till ett långvarigt mönster av upprepade övergrepp. Tillfällighetsförövarna tar mer sällan risken att begå sexuella övergrepp på barn i hemlandet. Det största antalet är vanliga turister, affärsmän, militärer, biståndsarbetare, anställda inom turismindustrin, fredsbevarande styrkor m fl. Inte sällan försvarar tillfällighetsförövarna övergreppen med att: ”jag trodde hon var myndig”, ”jag gjorde faktiskt henne en tjänst eftersom jag gav henne mat och pengar” eller ”jag hade tagit några glas för mycket och tänkte inte klart”. Andra tror att risken för HIV är mindre ju yngre barnet är, vilket snarare är tvärtom. Preferensförövare, eller pedofiler, har en uttalad sexuell dragning till barn som ofta inte ens kommit in i puberteten. Deras antal är mindre än tillfällighetsförövarnas men kan potentiellt utnyttja ett betydligt större antal barn. De har ofta en stark sexuell drivkraft och kan, förutom övergreppet, utsätta sina offer för grovt kränkande behandling, ibland med sadistiska inslag. Preferensförövarna försvarar sig med att de vill ”hjälpa” utsatta barn och deras familjer ekonomiskt och att sex mellan barn och vuxna är något ”naturligt”.
Offren Det finns en mängd olika sätt att få kontakt med barn i sexuella syften. En metod som används är att etablera vänskapsrelation med en familj och erbjuda sponsring av barnens skolgång. En gambisk flicka som kontaktats av en ”vit man” berättar om ett besök hos honom: ”...han var äldre än min far och sa att han ville sponsra min skolgång och gav mig böcker och pennor. Han sa åt mig att komma förbi igen, vilket jag gjorde, men denna gång frågade han mig om jag hade pojkvän och om han fick kyssa mig. Jag skyndade iväg och sa åt honom att han inte borde göra så.” I andra fall är det personer ur lokalbefolkningen som förser förövare med offer. Det kan gälla hotellpersonal eller säkerhetsvakter som tjänar extra på sådana kontakter där barnen tas med upp till köparens rum. Taxichaufförer fungerar ibland som mellanhand mellan hallick och köpare mot ett pris. Även Internet används för att komma i kontakt med hallickar eller mellanhänder innan resan äger rum. Turister som en gång utnyttjat dessa personers ”tjänster” berättar ofta för likasinnade i hemlandet hur det gått till. På så sätt vet många barnsexturister hur de ska gå till väga redan när de anländer. Sexturister som fått bra kontakt med en familj kan erbjuda familjens barn att besöka hans hemland. Barnet blir under besöket utsatt för ytterligare övergrepp men kommer tillbaka med nya västerländska kläder. Många barn i fattiga länder har som högsta önskan att få åka till Europa, vilket förstärks av offrets lyxiga yttre vid hemvändandet. Drömmen om att själv få göra samma resa medverkar till att barn lättare blir offer. Ibland har barnhem eller liknande inrättningar fungerat som ett sätt för förövare att få tillgång till barn. Övergreppen kan ske av ”hjälparbetare”, men tidvis är förövarna samma personer som etablerat inrättningen.
Vad gör Sverige? Barnsexturism är ett problem där regeringen knappt kunnat presentera några konkreta åtgärder. Hittills har fokus enbart varit trafficking, dvs. människohandel i sexuella syften, där offer förs till Sverige. Annat är det med flera andra länder. Till exempel har Storbritannien etablerat samarbete med myndigheter
på flera resmål i syfte att underlätta åtal mot brittiska förövare. Under 2005 tog Frankrikes turismminister ett EU-initiativ till arbete mot barnsexturism. Syftet var att skapa en arbetsgrupp av representanter från EUländerna för gemensamma åtgärder. Förhoppningarna på Sverige som ett land med ett starkt engagemang för barnrättsfrågor har varit höga, inte minst till bakgrund av Sveriges värdskap för första Världskongressen mot barnsexhandel 1996. Tyvärr gav Sverige ingen respons på initiativet, som nu lagts ner. Sedan flera år är det dessutom obligatoriskt med undervisning om barnsexturism vid alla turismutbildningar i Frankrike. Schweiz har särskilda polisiära sambandsmän på plats i Thailand och Brasilien med sexualbrott mot barn begångna av egna landsmän som extra bevakningsområde. I USA betonade 2004 dåvarande utrikesministern Colin Powell i ett officiellt dokument att det egna landet har ett ansvar för att identifiera och lagföra medborgare som reser utomlands och köper sex av barn. I till exempel Kambodja har ställningstagandet resulterat i samarbete mellan amerikanska ambassaden och lokala barnrättsorganisationer samt polis, vilket lett till flera domar mot amerikanska barnsexturister. Visserligen finns en extraterritoriell lagstiftning som gör att svenskar i flera fall kan dömas i Sverige för brott utomlands. Men trots att lagstiftningen funnits sedan 1962 har den endast använts vid ett fåtal tillfällen mot fall av barnsexhandel.
Vad gör ECPAT? ECPAT International etablerades 1990 som en tillfällig kampanj för att motverka barnsexturism i Thailand, Sri Lanka, Filippinerna och Taiwan. Idag finns ECPATorganisationer i 76 länder som arbetar långsiktigt mot all form av barnsexhandel. ECPAT Sverige syftar till att försvåra för svenskar som bidrar till den globala barnsexhandeln. Det görs främst genom opinionsbildning och påverkansarbete gentemot riksdag, regering och andra makthavare.
Exempel på ECPAT Sveriges arbete är Uppförandekoden för researrangörer mot barnsexturism. Flertalet stora charterbolag har skrivit under koden och förbinder sig att bland annat utbilda personal, ställa krav på hotell på resmålen och anmäla misstänkt barnsexhandel. Koden är internationellt erkänd och har antagits av researrangörer, hotellkedjor och branschorganisationer i 30 länder. Via ECPAT Hotline går det att anmäla misstänkt barnsexturism och trafficking via ett formulär på webben: www.ecpathotline.se. Anmälningarna vidarebefordras till polisen. Detta har finansierats av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.
En del turister, affärsresenärer, utlandsstationerade svenskar m fl begår övergrepp på barn utomlands. Deras efterfrågan skapar en marknad där hallickar förser köpare med barn och ungdomar. Ju mer pengar hallickarna kan tjäna, desto fler unga offer rekryteras in i verksamheten. Övergreppen sker på många platser i världen där förövarna lätt undgår straff och barns kroppar säljs till ett billigt pris. I denna skrift får du veta mer om förövarna, offren och Sveriges uteblivna insatser för att motverka svenskars övergrepp utomlands. ECPAT Sverige arbetar sedan 1996 mot alla former av barnsexhandel: barnpornografi, trafficking och barnsexturism. ECPATorganisationer finns i 76 länder.
ECPAT Sverige Nybrokajen 7, 3 tr 111 48 Stockholm Telefon: 08-611 99 34 Fax: 08-611 34 99 Hemsida: www.ecpat.se E-post: info@ecpat.se Plusgiro: 90 34 34-9 BANKGIRO: 903-4349 ECPAT Hotline för rapportering av misstänkt barnsexturism, trafficking eller barnpornografi på Internet: www.ecpathotline.se