Skinkan 1981- 2001

Bok2001omslsid 1-2,4 01-05-29 11.08 Sida 1

20 års-jubileum, Skinnskatteberg 2–3 juni 2001

Elektronmusikfestivalen XX

Kultur & Fritid, Skinnskatteberg, Galleri Astley, EMS/Rikskonserter, Västmanlandsmusiken presenterar

Olle Kåks (1982)

Bok2001omslsid 1-2,4 01-05-29 11.08 Sida 2

PROGRAM

Lördag 2 juni

Söndag 3.6

13.00 Vernissage, Galleriet/Magasinet

12.00 Magasinet II, Galleri Astley

Jubileumsutställning med John Cage, Lars Gunnar Nordström, Henri Michaux, Jack Vanarsky, Tapies, Chillida m fl.

14.00 På Perrongen I, Galleri Astley Sten Hanson: Alejandro Vinao: Rolf Enström: Lothar Voigtländer: Tommy Zwedeberg: Paul Lansky: Åke Parmerud:

Skinkanvariationer Hendrix Haze Directions Maikäfer, Flieg Exmex Just more idle chatter Out of Sight

16.00 Magasinet I, Galleri Astley Nytt bildspel av Christian Bock och elektroakustisk performance av Frieder Butzmann och Thomas Kapielski

Opus I, film om festivalen av Anders Blomqvist och Åke Parmerud

13.00 Magasinet III, Galleri Astley Narrskeppet, film av och med Nya Kulturkvartetten

14.00 På Perrongen II, Galleri Astley Sten Hanson: Patrick Kosk: Erik Mikael Karlsson: Dennis Smalley: Bill Brunson: Paul Dolden: Anders Blomqvist: Folke Rabe:

Skinkanvariationer Der Raum Traum Interiors and Interplays Wind Chimes Inside Pandoras Box Below the Walls of Jerico Carpe Diem What??

18.00 Brukshotellet, Skinnskatteberg Jubileumsbuffé

20.00 Sporthallen I, Skinnskatteberg

FESTIVALFAKTA

Sten Hanson: Javier Alvarez:

Festivalansvarig och programbok (text): Ulf Stenberg Programbok (layout): Curt Lundberg Festivalstatistik: Amanda Stenberg Presentatör: Bosse Bergkvist Ljudregi: Anders Blomqvist Åke Parmerud Teknik: HALL-systemet, EMS/Rikskonserter Tryck: Grafiska Punkten,Växjö

Skinkanvariationer Acuerdos por diferencia Mercedes Goméz, harpa Bengt Emil Johnson: Night Chants Lars Gunnar Bodin: Kalas på Bob 2 (liveversion) (uppläsare: Lars Gunnar Bodin, Bengt Emil Johnson och Anne Pajunen-Lindman)

21.00 Sporthallen II, Skinnskatteberg SPOKE OCH TRANZISTORE.DK: drum n´bass, electronica, ambient, avantgarde, future jazz, video och visuals, dj:s och videosnubbar, dansant – minimalistiskt, dub och rare grooves!

Norbergsfestivalen gästspelar. Till ca 01.30!

22.30 Skolgården utanför sporthallen Stort elektroakustiskt jubileumsfyrverkeri!

Anders Blomqvist och Åke Parmerud.

Festivalpaket: 500 kr (Logi, mat och inträde) Information/anmälningar: 08/65819 90 0222/450 00 0222/321 20 Arrangörer och bidragsgivare: Kultur & Fritid, Galleri Astley, EMS/Rikskonserter, Västmanlandsmusiken Vi tackar Stockholms konserthus för lån av harpa och Norbergs kommun för samarbete kring festivalgästspel

Bok2001.ok 01-05-29 11.00 Sida 1

FIN

Bok2001.ok 01-05-29 11.00 Sida 2

J

ag minns tidiga biobesök och franska filmer som slutade med att det stod FIN på duken ... och att man för det mesta instämde men ibland tyckte tvärtom. Jag minns också en kille på första bänk som reste sig och gick när MGM:s rytande lejon visade sig. Den filmen hade han redan sett.

Allt har en början och ett slut, också elektronmusikfestivaler. Visserligen har festivalen slutat en gång tidigare, för tio år sedan, för att året därpå återuppstå, men denna gång är det nog slut på allvar. FIN, The End, Das Ende, Fine!

Tjugo år och tjugo festivaler, vem kunde tro det? Det är hur som helst lika viktigt att kunna sluta som att börja i tid. Ett koncept är inte vinnande hur länge som helst, omloppstiderna varierar. Skinkan-konceptet har hållit i tjugo år, tjugo fantastiska år, när världen kommit till Skinkan och Skinkan till världen. Jag minns när jag var i Toronto för att skaffa material till Kanadafestivalen 1990 och besökte kanadensiska radion. På bordet inne hos producenten för ny musik, Herr Jaeger, låg katalogerna från de senaste åren. Skinkan var inte obekant i Kanada.

HUR HAR DÅ KONCEPTET sett ut? Vi har fokuserat på ett land,

haft besök av tonsättare och musiker men också visat bildkonst från detsamma, eftersom själva navet i festivalen har varit samarbetet med Galleri Astley i Uttersberg. Tack Astley, Ruth, Anders, Elisabeth och Hans för det! Extra roligt (och som grädde på moset) är att vi tillsammans lyckats etablera världens första och, vad jag vet, enda ”akustikreservat” framför galleriet, vilket innebär att skogen i fonden inte får avverkas. Naturen har varit med på noterna och grupperat sig akustikvänligt.

Jag minns att idén till festivalen uppstod där, framför galleriet. Och en tanke som slog mig var: kan Astley ställa ut avancerad bildkonst så kan jag ställa ut avancerad ljudkonst. Och på den vägen är det, folk har kommit och återkommit, lyssnat, tittat och haft kul. Alla sorter: freaks och förstagångare, gamla och unga, kortväga och långväga. Det har varit lite av festivalens signum, att under avspända och föga uppsträckta former möta det främmande och nya, det som man inte visste att man tyckte om. En och annan fågel har tagit en extra sväng in över galleriområdet och svarat på högtalarnas elektroakustiska lockrop. Första året hade vi till och med en ”gräsklippare”

2

Status Limbus (1985)

(vanligt förekommande sommartid i hela landet) som Astley lyckades tala till rätta.

Minnet är fullt av händelser, ”flashbacks”. Jag minns t ex när Bengt Emil Johnson och jag pratade i radio inför en direktsändning av Michel Waisvisz live-performance på herrgårdsängen av ”The Hands”, där han spelade på ett slags elektroniska handskar med öppna strömkretsar. Vätan och smådugget hängde i luften, vilket skulle kunna leda till att inte bara elektroniken pajade, fick vi veta. Inget hände, tack och lov, men kallsvetten rann längs ryggraden.

Artisten levde farligt, men det har publiken också gjort.

Konstflygaren Pierre Holländer (bilden ovan) steg vid ett senare tillfälle rätt upp i skyn med sitt flygplan för att på lämplig höjd stänga av motorn och handlöst falla ner genom den rökpelare som bildats och på några hundra meters höjd, rakt över publiken, sätta på motorn igen och i en brant sväng försvinna ut över Nedre Vättern. Allt medan Mikael Strömberg rattade ut sin

Bok2001.ok 01-05-29 11.00 Sida 3

musik och kallsvetten återigen rann.

Men jag minns också Mauricio Kagels skratt som fick hela familjer att raskt lämna Brukshotellet, där vi firade av honom efter hans konserter, filmvisningar och seminarier. Stämningen var hög och alla på gott humör, inte minst Kagel själv. Han skrattade så att fönsterrutorna skallrade, vilket var för mycket för mången familjefader och familjemoder. Ungarna (inte minst våra egna) skrattade med av bara förskräckelsen.

Inte heller glömmer jag Phauss (Mikael von Hausswolff och Erik Pauser) videodrome i sporthallen, där publiken forslades runt i ett ”griståg” (ett nöjesfälttåg med vagnar i form av grisar), flankerat av jättelika videoskärmar med bilder från hela världen, tagna av Phauss under en minst sagt spektakulär jordenruntresa, samtidigt som levande höns pickade längs banvallarna. Somliga hamnade på vår balkong efteråt. Men det är en annan historia som dock fick ett lyckligt slut.

Narrskeppen avseglade, tre till antalet, med den glada

skeppar och kulturkvartetten på kommandobryggan. En saltstänkt mix av film, teater, performance, dada, elektronik och poetiskt uppsluppna ljudflöden i alla väderstreck. Navigare necesse est ...

En elektroakustisk fotbollsmatch, den första och förmodligen sista i sitt slag, ägde rum på fotbollsplanen vid galleriet mellan skinnskattebergslaget Knäppmora och västeråslaget Grimaldis (1–2). Sparkar, tacklingar och stolpskott förstärktes påpassligt av elektroakustiska ljudmixar och iställer för en ”hockey-orgel” i avbrotten hade vi en skönsjungande italiensk hjältetenor.

Ingen lär väl heller glömma den elektroakustiska performance-artisten Frieder Butzmann och hans assistent Thomas Kapielski (som på mångas begäran gör come-back vid årets festival) som bl a komprimerat Wagners väldiga Ring (17 timmar) först till 3 minuter och sedan till 3 sekunder och som slutkläm lät välta och därmed demolera ett skåp på scenen (Valhalls undergång, vårt skåp).

Stockhausen was here! Efter halvannat år av förberedelser, förtrytelser och förväntningar dök han upp med sin musicerande familj och tog oss alla – och vi var många – med storm. Festivalen hade, passsande nog, änglavakt och slutade i rena glädjeparoxysmerna. Trettio år hade gått sedan han senast var här.

Säkert inte betydelselöst för Polarprisjuryn.

Programstatistiken (se sid 40) är imponerande. Vi har speglat en genre i dess fulla bredd och djup, dess rötter och framåtblickar, dess egenheter och huvudfåror, dess blanformer och implosioner; allt har inte varit lika bra men mycket har varit förbaskat bra, och konstnärligt har de olika nationsflaggorna hissats i topp och friskt fläktat för vinden. Allmäntillståndet inom den elektroakustiska familjen får nog betraktas som gott.

Av de utländska beskickningar och ambassader i Stockholm som vi samarbetat med, det har blivit några stycken, vill jag helst minnas den mexikanska (de flesta har varit mycket samarbetsvilliga), vars ambassadör och ambassadsekreterare, ”sjuan” som vi kallade honom, inte bara var på plats utan hjälpte till med allt mellan himmel och jord, och den som jag helst vill glömma är den argentinska, som inte ens ville låna ut flaggan.

3

Bok2001.ok 01-05-29 11.00 Sida 4

TACKLISTAN FÖR DESSA TJUGO ÅR är natur-

ligtvis lång. Jag har redan tackat några. Ett självklart tack går till alla medverkande, tonsättare, musiker, konstnärer och till EMS, Rikskonserter, Västmanlandsmusiken, Skinnskattebergs kommun (Kultur& Fritidsnämnden), Sveriges Radio P2, Folkhögskolan och Skogsmästarskolan. Olle Kåks skall ha ett tack för den slitstarka affischstommen.

Anders och Åke (alla vet vilka jag menar) skall tackas för tekniken, vilket också gäller för Ingmar Olsson & Co som skötte den de första åren, förutom för att de (Anders och Åke alltså) tid efter annan levererat utmärkt musik till festivalen. Bengt Emil Johnson och Bosse Bergkvist har förpratat och introducerat med den äran. Curt Lundberg har layoutat och designat så att det stått härliga till. Och Christina, min fru, ska ha en stor kram för att hon i tjugo år lagat Sallad Nicoise och organiserat den traditionsenliga festen i hemmet, som brukar sluta fram på morgonkvisten, då tidningen anländer mitt i den sista något avslagna dispyten om vadan och varthän.

En lämplig slutbild: två trötta tonsättare vandrar bort i morgondiset längs Skänkvägen mot Folkhögskolan för några timmars vila innan det hela börjar igen. Som Chaplin i Moderna Tider (eller, för att sluttexten ska stämma, comme Charlot dans Les Temps Modernes).

FIN (instämmer) ULF STENBERG

Mauricio Kagel, Sporthallen (1988)

4

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 5

Christian Bock: Nytt stycke

Mercedes Goméz

Egentligen finns det inte så mycket att säga om det här stycket – ännu.

För vi befinner oss fortfarande när det här skrives i mörkrummet eller snarare i väntrummet, i den halvmörka studion. Processen liknar mycket det James Lord beskriver i sin bok ”Giacometti målar porträtt” (1986). Ljudbilden tar hela tiden form för att sedan åter försvinna.

Där den vertikala bildskärmen samtidigt är pannå och palett och musen pensel. Arbetet är blodigt och kräver sina offer, för det gäller enligt Ingmar Bergman att följa Faulkners kärva råd: Kill your darlings (tydligen numera gesunkenes Kulturgut, då jag ser – i en intervju med låtskrivaren åt Britney Spears – Max Martin använda talesättet). Men det hela är inte lika ödesdigert som hos Giacometti, enär det som suddas ut går att spara och återvinna.

Om man så vill befinner vi oss i ett laboratorium för akustisk alkemi, där det gäller att hitta de rätta grafiskt representerade ljudbitarna, som genom akustisk friktion fås att fatta eld i kontakten med varandra, likt tändstickan mot plånet. Men till skillnad från mitt förra stycke så handlar det här mer om kontamination än om interpolation.

När det gäller bildspelet som är avsett att beledsaga ljudet eller tvärtom, så har jag haft följande text av John Cage för ögonen: ”En gång när några av oss var på väg in till Boston, stannade vi vid en landsvägsrestaurang för att äta lunch. Nära ett hörnfönster stod ett bord varifrån vi alla hade utsikt mot en liten sjö, där folk simmade och dök. Det fanns speciella anordningar för att glida ner i vattnet. Inne i restaurangen stod en juke-box.

Någon stoppade i ett mynt. Jag lade märke till att musiken som strömmade fram ackompanjerade simmarna, fast de själva inte hörde det.” [Obestämdhet – ny aspekt på formen i instrumental och elektronisk musik, i Om Ingenting, 1966, s. 97] CHRISTIAN BOCK

Hon har varit här förut. 1995, då Mexico var gästnation, var hon här tillsammansmed en annan harpist, Lidia Tamayo. Idag är hon firad harpsolist med solokonserter lite varstans, inte bara i Mexico City där hon bor tillsammans med sin sambo, Bosse Bergkvist (!), och sina tvillingar. Hon undervisar också.

Frieder Butzmann Elektroakustisk performance-artist från Berlin som var här 1994 tillsammans med sin assistent THOMAS KAPIELSKI. En kritiker skrev: ”Der Mann hat Humor – und das als Vertreter der ernsten elektronischen Musik”. Humor och musik, ja, det är ett sorgligt kapitel. Det finns inte mycket vid sidan av Spike Jones, Mauricio Kagel och vår egen Sten Hanson. Han föddes 1954, närmare bestämt, brukar han påpeka, dagen efter det att Rock around the Clock kom ut på skiva. Hans musikaliska mylla utgörs av DADA, Happenings, Fluxus, Cage, Stockhausen, Elektronik, Beatles, Satie, Sex Pistols m m.

Danish Ham Export: Porky and Fläsk DJ’s: från TRANZISTOR.DK är synonyma med Norbergfestival’s programyta. Det är ett norsk/dansk DJ-kollektiv som också driver webbradion med samma namn. I Skinskatteberg medverkar: DJ MIKKAS (no), breakbeats, rare grooves, nu-skool breaks, DJ FLOPTIKAL (no), electronica, ambient och minimalism, DJ LARS B (dk), funk, latin, house, downbeat, DJ RAY KREBBS (us) aka DJ ØSTERZ (dk) spelar minimalism, ambient, avant garde och rare grooves. Live: MISS NORWAY (no/dk) och SPOKE (dk) Visuals: FREDERIK HILMER & MICHAEL ØSTERZ (dk).

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 6

Chilida

Jack Vanarsky

20 år av bilder på Galleri Astley MYCKET AV DEN BÄSTA svenska och utländska konsten har passerat revy, och årets jubileumsutställning på Galleri Astley visar något av detta. En mängd stilar och uttryckssätt har tagit plats på väggarna.

Lars Gunnar Nordström, ”Nubben” kallad i vänkretsen, Finlands ledande konkretist, är förutom en utsökt bildkonstnär en storsamlare av jazzskivor (han har förmodligen Nordens största privatsamling, vilken jag hade förmånen att botanisera i för ett antal år sedan vid ett besök). Han utsågs till ”årets konstnär” under Helsingfors Festspel i mitten av 80-talet. En trogen utställare hos Astley.

John Cage, tonsättare och konstfilosof, har också gjort bilder, ofta poetiskt och sparsmakat anlagda i en högst egensinnig stilleben-anda. Eller expressivt tecknade trådmönster som täcker hela bildytan. Någonstans i bakgrunden kan man anan ett preparerat piano eller en japansk stenträdgård.

Henri Michaux, poeten som var en lika framstående bildkonstnär, laborerar med informella tecken och bläckplumpar i repetitiva mönster. Hans bildvärld liknar ingen annans, en solitärs avtryck i den verklighet som han tog avstånd från, i en hyll6

ning till det avsiktslösa icke-uttrycket. Som paradoxalt nog hamnar i rena självmotsägelsen. För visst händer det saker i hans bilder, liksom hos en annan svartmålare och förnekare: Samuel Beckett.

Jack Vanarsky bor i Paris, där han varit verksam sedan 60talet. Han har en egenhet som löper som en röd tråd i allt han gör. Motiven, vare sig det rör sig om bildkonst, skulpturer i jätteformat eller dekonstruerade möbler, skiktas eller skivas för att sedan sättas ihop igen, ungefär som om de dragits genom en sån där mockapär av ståltråd som man låter de hårdkokta äggen passera igenom. Han tillhör den bildkonstnärliga grenen av den litterära ”Oulipo-skolan”, som hyllar den självpålagda begränsningen som konstnärlig princip.

Tapies och Chilida är två världsberömda spanjorer som arbetar i vitt skilda stilar, den förstnämnde i en slags abstrakt expressionism med en genial förmåga till bilddramaturgi och mättad symbolism, den senare i en ytterst begränsad formvärld, nästan skulptural i sin enkelhet, där färgskalan tonats ned till svart och vitt, men med en påtaglighet och skärpa som etsar sig fast i betraktaren.

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 7

i backspegeln (bilder 1984-2000)

Nya Kulturkvartetten (1987)

i backspegeln (texter 1993-1997)

Hän mot en ljudkonst DET ÄR TUNNSÅTT med idébaserade skrifter om musik skrivna av svenska komponister eller kritiker. Någon motsvarighet till Carl Nielsens ”Levande musik” eller Stravinskijs ”Musikalisk poetik” finns egentligen inte, i vart fall inte med den estetiska skärpan. Fast å andra sidan någon Carl Nielsen ellen Igor Stravinskij har vi inte heller. Åren kring 1960 var turbulenta i det svenska musik- och kulturlivet. Den stora modernismdebatten – det var ju motigare för den samtida musiken än för de andra samtida konstformerna att vinna inträde på de olika offentliga arenorna – rasade i pressen under slutet av femtiotalet. Blomdahls ”Aniara” satte punkt för den, en klingande punkt. Hans körverk ”Anabase” hade varit startpunkten. Och mörkmännen försvann i kulisserna, grupperande om sig.

Jag har läst om en bok från denna tid, Carl-Olof Anderbergs ”Hän mot en ljudkonst”, utgiven på det numera tyvärr 7

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 8

Bandverkstad, Centralskolan: Mikael Strömberg med elever (1985)

ickeexisterande förlaget Cavefors. Carl-Olof Anderberg var tonsättare, pianist, dirigent och skribent – en betydelsefull kraft i det sydsvenska musiklivet. Idag tillhör det undantagsfallen att man får höra något av hans musik. ”Hän mot en ljudkonst” är en ytterst blandad kompott och vissa delar av den har tiden sprungit förbi eller kanske snarare, de lider av en viss överpedagogik. De gäller främst de historiska tillbakablickarna och en massa allmängods om den skapande processen. Däremot är det avslutande kapitlet, som också gett boken dess titel, en verklig pärla i svensk musikessäistik och fullt i klass med ovan nämnda herrars opus.

Här bränner det dessutom till; det märks att det är skrivet i ett nu. Språket lyfter och når ekvilibristiska höjder vad avser engagemang och optimistisk framtidstro. Så skriver en sann musikvän av den insiktsfulla och fördomsfria sorten!

Men visst har hans polemiska utfall mot tidens allmänna kulturförflackning och brist på konstkulturell resning giltighet också idag, även om kanske någon stöts bort av hans något

8

På perrongen

idealistiska språkbruk. Men jag tycker det håller. Somligt är bättre än annat, det bara är så, alldeles oavsett vad våra musikvetenskapare kommer fram till.

Och visst är det intressant att följa honom i hans resonemang om den musikaliska upplevelsens beståndsdelar. När han t ex polemiserar mot ”känslan” som den enda fattningsgåva som lyssnaren har att hålla sig till. Ett artonhundratalsmissfoster som fortfarande skapar problem, behavioristiska sådana, inte minst för lyssnarna själva – som i många fall diskvalificerar det som inte får godkänt av ”känslans” primalreaktioner. Det vackra är det känslosamma. Det endimensionella lyssnandet, eller vad vi ska kalla det, är en hämsko som vi måste komma till rätta med. Annars förtvinar musiklivet, åtminstone det konstmusikaliska.

Fullt så pessimistisk är inte Anderberg. ”Ingen tonkonst är avsedd att ensidigt alstra känslosamma reaktioner. All god musik måste passera en rätt omutlig förnuftspärr innan någon kultiverad emotionell utlösning överhuvud infinner sig. Om

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 9

Michel Waisvisz, STEIM lyssnar på seminarium i herrgårdssalongen (1987)

endast den primitiva känslan sattes i verksamhet skulle vi helt enkelt inte fatta något alls! Omvänt är en hundraprocentigt intellektuell musik ej tänkbar, då även den elementäraste klangverkan uppväcker emotioner av ena eller andra slaget.”

Fast han tilläger: ”Vår musikfostran brister emellertid i det mesta som rör förståelsen av tonkonsten som en homogen förening av förnufts- och känslofaktorer. Vi inriktas ej på att fånga känsloimpulserna under förnuftets renande medverkan; snarare kan man säga att vi nästan uppmanas att inte göra så!”

SÅ TILL SITUATIONEN kring 1960, till slutkapitlet.

Serialismen, tolvtonsmusiken, var på intet sätt ett passerat stadium då, och Carl-Olof Anderberg skriver ytterst upplysande om denna metod. Han synar dess rötter, estetiska och filosofiska förutsättningar och pretentioner. Han skriver: ”Schönbergs musikaliska intentioner var av påfallande individualistisk och demokratisk natur. Om samtliga tolv toner skulle vara likaberättigade, finge inte systemet verka som en kombination av

7+5 toner, en blandning av det diatoniska och pentatoniska förrådet (de vita respektive svarta pianotangenterna).” Och längre fram: ”Schönberg verkar liksom att med sitt system ha velat ge tonerna karaktären av spjutspetsar, ämnade att ”sticka hål” på det traditionella tonsystemets harmoniska bindväv, vilken stänger musiken ute från de stora, klangligt fria vidderna.

Oktavrummet måste sprängas och den europeiska musiken hjälpas ur sitt klangligt stagnerade dödläge.”

Anderberg diskuterar metoden på ett mycket nyanserat och långt ifrån dogmatiskt sätt. Den seriella tekniken kom ju att omfatta fler musikaliska parametrar än enbart tonhöjden. Och han utbrister avslutningsvis: ”Metoden är intet, resultatet allt!”

Han sätter dessutom in den i ett större sammanhang. ”I mångt och mycket korresponderar den seriella musikfilosofin och andra samtida organisationssystem. Cybernetik, automation, statistik och andra liknande discipliner är inte enbart prosaiska ingenjörstermer; innebörden i dem symboliserar mycket i vår tid som ligger vid sidan av den strikt praktiska tekniken.

9

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 10

Elektroakustisk cabare, Bengt Emil Johnson, t h (1991)

Kombinationen elektronik och tonkonst får t ex ses som en fullt logisk konsekvens i en elektroniskt medveten tidsålder.”

Och han skriver entusiastiskt om denna musikform som han anser vara ”vårt århundrades mest typiska bidrag till den västerländska musikodlingen”: ”Det tolvtoniga, kromatiska systemet – den västerländska tonkonstens magnifika triumf – var distanserat; man hade trängt genom halvtonsintervallens barriär och öppnat vägen för en oändlig, mikrotonal klangvärld.

Vårt århundrades moderna teknik hade visat sig duga till andra ändamål än de rent prosaiskt nyttobetonade!”

Vetenskapsmännen klyver atomen och utvinner energi och komponisterna klyver det tempererade heltonsområdet, det mellan två vita tangenter, i omkring 52 toner, ”av vilka var fjärde av örat kan urskiljas som ny intervallgräns”. Och samtidigt utvinner man en ny musikalisk energi.

Detta var i den elektroakustiska musikens barndom och den bandslöjdsteknik som då användes har genomgått stora förändringar, främst genom datorns inträde i kompositionsstu-

10

Aquariusensemblen spelar Stockhausen (1984)

dion. Men de rent estetiska och musikfilosofiska aspekterna (och problemen) är i stort sett desamma, likaså de fördomsfulla och fantasilösa positionerna hos musikformens belackare.

Det finns nämligen en fullt skönjbar och logisk utvecklingskedja från Bach, Beethoven, Liszt, Wagner, Mahler, Schönberg, Webern, Stockhausen och fram till Åke Parmerud. Kalla det gärna för en implusionskedja. Att utvidga genom att borra inåt.

Och sedan utifrån den rena sinustonen i princip bygga nya instrument för varje komposition, till skillnad från den ”traditionellt verksamme kompositören som måste acceptera och hålla till godo med instrumentens konstanta klangfärger. Den elekrtonmusikaliskt verksamme tonsättaren skapar sitt eget klangmaterial, griper själv in i naturen och utövar en klanglig suveränitet, helt okänd för andra tonsättare”. Med datorns hjälp har detta utvecklats nästan bortom det fattbaras gräns.

Musiken knyter an till utgångspunkten, kan man kanske säga, till sfärernas harmoni (en harmoni som knappast är begränsad till dur- och molltonaliteten).

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 11

Bjelkeborn Thomas: EX eller Ramundbergets tystnad, Bengt Andersson, gestaltning (1988)

Han vill inrätta särskilda elektronmusikaliska lokaler, i stil med biograferna, dit man kan gå för att lyssna och meditera.

Han kallar dem för ”kreativa paviljonger”. ”I dessa skulle besökaren kunna slå sig till ro i ett stort och akustiskt välavstämt rum och producera sin egen föreställning. Efter ett tillgängligt (valfritt) schema skulle hon eller han genom att pressa ner knappar (den konsten har detta århundrade lärt oss om inget annat) kunna framställa en simultan musik-bildkonst (klanger, polykrom eller svartvit film och mobil skulptur), passande individuellt varienrande önskemål. Besökaren övertar för en stund tonsättarens och bildskaparens roller och låter sin fantasi fritt flöda.”

Anderberg skriver visionärt om musikformens utvecklingsmöjligheter (av vilket en del senare realiserats) och avfärdar effektivt och elegant de ofta fåniga invändningar som gjorts och görs, om hur det fula och frånstötande fått breda ut sig på bekostnad av det ädla och sköna, om hur buller- och brusljuden emanciperat från en undanskymd plats i orkesterns batterihör-

na för att gå till attack mot den klassiskt fostrande skönhetskänslan och annat trams, ej sällan klätt i en pseudovetenskaplig dräkt. Musikvetenskapen har haft många tokstollar i sina led.

Han citerar Henry Miller apropå den ständigt återkommande frågan när människor ställs inför något icke tidigare hört, sett eller läst: ”Men är det musik? Säga vad man vill, men folk tycks få nippran av att inte kunna namnge och klassificera. Alltid fruktan, alltid panik inför det nya. Hör vi inte samma anskrin ifråga om de andra konstarterna? Men är det litteratur? Är det skulptur? Är det måleri? Uppenbarligen är det eller är det inte något av dessa ting. Med säkerhet är det inte rörmokeri, inte järnvägsbygge, inte loppspel. Om ni kan specificera allt vad en ny konstart eller konstform inte är, kommer ni till slut bra nära något som alltefter omständigheterna endera är musik, måleri, skulptur eller litteratur”. ”Hän mot en ljudkonst” är en varsam vägvisare och vägröjare som även trettio år efter sin tillkomst pekar rätt.

11

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 12

Werner Wolf Glaser, tonsättare (1985)

Att få syn på musiken ATT TA TEMPERATUREN på svensk elektroakustisk musik är inte

gjort i en handvändning, typ: stick in där bak och läs av. Bak och fram, upp och ner osv är för övrigt inga självklara och enkelt lokaliserbara begrepp i sammanhanget. Den svenska elektroakustiska scenen är splittrad eller mångfacetterad, hur man nu väljer att beskriva den. Liksom den internationella. Den elektroakustiska musiken är ju med sina knappa femtio år en nykomling i det konstmusikaliska boet, och någon självklar plats kan man väl inte påstå att den har, eftersom de värderingar som styr är focuserade på historien. De stora namnen och formerna. Samtiden har inte lätt att göra sig gällande i den närmast museala koloss (på lerfötter?) som är vårt musikliv, dvs den konstmusikaliska delen av det.

Nykomling... men överens om namnet blev man inte.

Elektronmusik, Musique concrete, Elektroakustisk musik, Musique acousmatique, Sonic Art, Tape music, Computer music etc.

12

Ilmar Laaban (1985)

Det råder en påtaglig språkförbistring kring det som fortsättningsvis i denna artikel kommer att kallas EAM (elektroakustisk musik), vilket det trots allt finns en viss samstämmighet kring, åtminstone i Norden. Men språkförbistringen går djupare än så, den rör själva musiken, som slits mellan en teknisk och estetisk begreppsapparat, av vilken den senare knappast prioriterats i det elektroakustiska umgänget, tonsättare, publik och kritik emellan. Det finns en olycklig apparatfixering som dessutom underförstår något i stil med: ”ju bättre apparater desto bättre musik”. Vilket naturligtvis är fel, det finns inga enkla samband i konstnärliga sammanhang. Jag är dessutom av den absoluta övertygelsen att det brådskar med att hitta ett språk som kan beskriva musiken i icke-tekniska termer. Också. För det är klart, att inåt – tonsättare emellan – behövs det tekniska.

Men utåt, mot omvärld och publik (och kritik) måste det till något annat. Något kommunikativt. Ett lyssnarperspektiv, örats vittnesmål så att säga. Jag är fullt medveten om det svåra i att överhuvud tala och skriva om musik. Musiken är ju, som alla

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 13

Bengt Emil Jonson och Åke Hodell (1989)

vet, en paradoxal konstform som utan att egentligen säga något kommunicerar perfekt.

Den elektroakustiska musiken kan kanske liknas vid bildkonsten – premisserna är likartade – men ögat har har lättare att orientera sig i helt abstrakta sammanhang än örat. Tidsfaktorn, det musikaliska rummet så att säga, spelar också in. Den visuella abstraktionen är samtidig och oföränderlig medan den klingande rör sig längs en tidsaxel och förändras hela tiden. ”Musiken är överallt och ingenstans”, som Carl Nielsen skrev.

Men likafullt, kanske detta språk kan bli en fri syntes av musikaliska, bildkonstnärliga, filmiska, teatrala och litterära skrivsätt och bilder, i en ambition att synliggöra det som inte går att synliggöra, för att låna rubriken från Åke Parmeruds senaste CD, ”Osynlig musik”.

Rum, tid, objekt, förflyttning, händelse, kontrast, gestik, fond, förgrund, dramaturgi, distans, klang, färg, struktur, tema, regi, förvandling, variation, bild, humor (sällsynt), kropp, gestalt, inzoomning, klipp, landskap, epik, poetik, idé, form,

Richard Kostelanetz (1988) – författare. Läs hans John Cage – An Anthology (Da Capo Press 1991)

parallellitet osv kan vara nyckelord i ett lyssnarperspektiv, i en närläsning av musiken, vart och ett med sin laddning och associationspotential. Örat är ditt och naturligtvis handlar det om subjektiva läsarter, någon objektiv bevisföring gives icke. EAM kritiseras ibland för att det inte finns några interpreter – men interpretern är du.

Ett skimrande glaspärlespel ÅKE PARMERUDS MUSIK har på senare år gått från klarhet till

klarhet, bokstavligt och bildlikt. Just nu är han inne i en fas som kan beskrivas i termer som just klarhet, renhet, distans, ja, rent av klassicism. Den rockmusikaliska bakgrunden, som hördes tydligt i tidigare verk, är nedtonad till förmån för elegant musikanteri, lekfull sofistikation och strukturellt raffinemang. En förförisk yta med många bottnar, om man så vill – en taktil musik, beröringsbar, ej utan dramatisk nerv. Ett skimrande glaspärlespel. Jag syftar på verk som ”Les Objets Obscurs”, ”Alias” och ”Jeux Imaginaires”.

13

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 14

Kroumataensemblen i sporthallen (1985)

”Mina damar och herrar, lyssna – till de dolda tingen!”

MUSIK SOM GÅTA, klingande labyrint. ”Lösningen: Det första är ett lås. Det andra är en stol. Det tredje är tjugotvå kulor av sten.

Det fjärde är rösten och språket, och de dolda tingens gåta är: Musiken.” Fyra gåtor, fyra metamorfoser.

Ord som beskriver musik som beskriver ord. Det språkliga fasar i det icke-språkliga, blir varandras bekräftelser. Ett imaginärt rum etableras, där tingens fysiska teater gestalar de akustiska egenskaper som vart och ett ruvar på. De löses upp, sprids och förs samman. Ljussättningen är klar och saklig.

Bildrummet är närmast surrealistskt med stolar, lås och stenkulor á la Dalis rinnande klockor – och visst kan man emellanåt häpna inför det innehåll som tingen töms på – men fullt så spektakulärt blir det aldrig. Ekonomi i uttrycket och stringens i formen håller ihop de fyra satserna i ”Les Objets Obscurs”. ”Alias” har också en text som utgångspunkt, en kärlekssång av John Dowland. Men stycket handlar om Gesualdo da Venosa, renässanstonsättaren som gått till historien inte bara

14

The Hafler trio (1991)

som tonsättare utan också som hustrumördare. ”Alias” försöker krypa in under skinnet på denna musik (denna epok) och syna dess inre organ. Med samma stilkänsla och lyhördhet för valörer och färgskiftningar som den amerikanske tonsättaren Paul Lansky visar prov på i sin hantering av några dikter av renässanspoeten Thomas Campion, iscensätter Åke Parmerud denna flash-back.

Tidsmaskinen är en smattrande jätteluta. Tonsättaren åkallas. ”Ake, Ake, Ake!” ekar det; och på så vis inbjuden att studera mysteriet på plats tar han sig in i palatsets skrymslen och hemliga gångar och bjuder på snapshots från ”the scene of the crime”. Det verkliga brottet (eller lösningen på mysteriet): underskön musik. ”Jeux Imaginaires” är just ett imaginärt spel, en kurragömmalek. Utgångspunkten är ett schackparti, men de förflyttningar som äger rum – ja, för den delen också förtätningar, förtunningar och förlöpningar – lyfter från det inrutade brädet med blixtens hastighet. Metronomen tickar ikapp med klockan,

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 15

Karlheinz Stockhausen: Sternklang, herrgårdsängen (1989)

tiden mäts ut med dova hammarslag. Virvlar, spiraler och strömmar suger in oss i spelets rasslande mekanik, tills det ofrånkomliga slutet kommer, då allt stannar och vår tid är ute.

Spelets regler är omutliga, också det imaginära spelets.

Mellan Gud och Djävul ÁKOS RÓZMANNS MUSIK liknar ingen annans. Vare sig till inne-

håll, längd eller konception. Ákos Rozmann är organist och den elektroakustiska studion, där han kontinuerligt vistats i över tjugo år, fungerar som ett slags förlängning och förstoring av detta i sig voluminösa instrument. För resor inåt och utåt, på spaning efter de energier som konstituerar våra liv – gott och ont, högt och lågt. Gud och Djävul.

Hans ”Bilder inför drömmen och döden” påbörjades på det tidiga sjuttiotalet; den tredje versionen, som ligger till grund för dessa reflexioner, är från 1990. Men han hittade tidigt sitt koncept och har varit det troget under alla år, vilket gör att det är ganska svårt att skilja en tidig och sen Rózmann åt. Det är

Elektroakustisk cabare, Galleri Astley (1991)

över 90 minuter långt, dvs som en normal spelfilm, och de scener som målas upp står inte de häftigaste aktionfilmer efter.

Om man i andra musikaliska sammanhang talar om ”minimalism” får man här snarats ta till begreppet ”maximalism”.

Det råa och brutala, expressivt nakna och aggressivt påträngande, paras med lugnare och mer eftersinnande partier, för att ögonblicket därefter störta ned i avgrunden i en våldsam kaskad av mikrohändelser. I en helvetesvandring värdig Dantes purgatorium. Eller som i Boschs vildsinta landskap med dess groteska organismer, där smådjävlarna biter varandra i svansen. Lägg örat till dessa bilder och ut strömmar Àkos Rozmanns musik.

Den är – inte minst i ”Bilder inför drömmen och döden” – att likna vid en jättefresk för örat. Med episk kraft berättar han om det som ingen egentligen vill höra; hans rapporter från drömmens och dödens inre och yttre regioner har en sådan påtaglig naturalism att vi reflexmässigt värjer oss – men öppna er och låt musiken skölja in och jag lovar att på andra sidan, 15

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 16

Fyrverkerimusik, Pär Hultgren, pyroteknik, Anders Blomqvist, musik (1985)

efter 90 minuters närstrid, har något hänt. Katharsis. Rening. ”Grymhetens teater” eller ”grymhetens musik”, musik på liv och död. Ja, varför ska den vara futtigare?

Samba och tango á la Hanson Sten Hanson är en upptågsmakare. Men inte bara det. På samma sätt som Àkos Rozmann är han skäligen unik i svenskt musikliv; ingen har som han förvaltat det dadaistiska och absurdistiska arvet, om nu detta låter sig förvaltas i musiken (humor är ju en bristvara inom konstmusiken). Från att ha varit en portalfigur inom den svenska ”uppfinningen”, text-ljud, en genre som inte fått några egentliga efterföljare på svensk botten, har han på sistone företagit resor i den musikaliska geografin, närmare bestämt till Sydamerika. Och visst har han textljud-konceptet med i bagaget.

Samba och tango a la Hanson, sålunda, och nog händer det att man får Mauricio Kagels ”Exotica” i tankarna när Sten Hanson far fram bland visselpipor, kossor, pirajor, trummor och

16

Mauricio Kagel och Kölner Ensemble für Neue Musik: Acustica (1988)

sambasångare i ”Suite Brasiliero”. Likaså i tangolåten ”La Ultima Palbra de Amor”. Men där Kagel är fantasifull etnograf är Hanson uppsluppen turist. Den förre återupptäcker, den senare återanvänder. Två förhållningssätt, båda väl fungerande. För det handlar i ingetdera fallet om parodi eller kulturell överlägsenhet utan om genuin kärlek till de klingande urkunderna, och vad är naturligare i ett kärleksförhållande än att synen blir lite förvrängd. Denna sanna kärleken är ju blind. Ej döv.

Azur ...

Erik Mikael Karlsson jagar det blå. Musikens blå. Kan förresten musik uttrycka färger, föreställa vitt, svart, blått och rött? Alltsedan (ja, kanske tidigare) Goethes färglära har det funnits föreställningar om ”sinestesier”, dvs överensstämmelser eller korrespondenser mellan musik och färg. Att blått låter på ett speciellt sätt t ex. Man kan naturligtvis tycka eller tro vad man vill om det, men fantasieggande är det, inte minst som konstnärlig arbetshypotes (och det är ett faktum att vissa människor

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 17

Jan W Morthenson, seminarium i herrgårdssalongen (1985)

får färgupplevelser av musik).

Erik Mikael Karlsson har arbetat mycket tillsammans med en annan tonsättare, Jens Hedman, och utgjort något så märkligt i musikhistorien som en tonsättar-duo. I ”La Disparition de L´Azur” står han däremot på egna ben.

Det finns ett tydligt berättande drag i hans musik, också i detta verk. Mot en dramatiskt stegrande fond, klangmatta, hörs steg och en dörr som öppnas ... ut mot det blå, får man förmoda. En röst deklamerar blåa ord. Stadsljud, fåglar, vatten osv klipps in. Konkreta ljud, men ljud som infattas och omfattas, löses upp och utvecklas på ett för berättelsen mycket medvetet sätt, dess dramaturgi är konstfullt utmejslad. Några enkla, igenkännbara signaler eller replipunkter för lyssnandet handlar det inte om, även om det lokaliserbara kan vara en viktig ingrediens också i elektroakustisk musik. Den konreta musiken, eller musik i denna tradition, och där hittar vi mycket av svensk EAM, kan påminna om collaget i bildkonsten eller montaget i filmkonsten. I sammanställningen, mötet, klippet blir 2 lika med

Barry Anderson i sin studio i London (1986).

3. En poetisk-musikalisk metod så god som någon, och ett verkningsfullt sätt att kalibrera in Det Blå. Berättelsens upplösta fokus.

Ett minnets fluidum Bo Rydberg är en handfast person. Hans musik likaså. I ”Chanson de la Feraille” och ”Lecon de choses”, verk med starka beröringspunkter, arbetar han med klart urskiljbara objekt, gestalter, kroppar, vilka han placerar på en lika klart urskiljbar scen, nästan som en regissör som sätter små kryss i golvet så att skådespelarna vet var de ska stå och hur de ska förflytta sig.

Där finns också en metronom eller ett ekolod (kanske befinner vi oss under vatten) som mäter och på sitt sätt dramatiserar tiden; den dimension som spelet och dess gestalter långsamt flyter fram i.

Det andra stycket är mer eller mindre en fortsättning på det första; huvudrollsinnehavaren är en annan, något rörligare och mer metallisk, men gestik och åtbörder är likartade. Eller 17

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 18

CM von Hausswolff säljer plattor, Galleri Astley (1987)

John Cage, utställning i Galleri Astley (1987)

utifrån ett helt annat perspektiv: en skulpturpark flyter förbi där vi sitter på havsbotten i den helglasade dykarklockan, med solljuset spelande långt ovanför våra huvuden. En värld av stum musik, ett minnets fluidum. Somligt verkar bekant, annat främmande. Som i Tarkovskijs film ”Stalker” där bäcken spolar förbi allsköns rekvisita från våra liv.

Fascination och äckel Bill Brunson lever i tiden. Hans verk ”Inside Pandoras Box” gör det i högsta grad, mer påtagligt än mycket annan EAM. Det gäller förövrigt också om andra stycken av honom. I tiden, i den massmediala och populärkulturella tiden. Den västerländska kulturens modus vivendi sedan ett tjugotal år, inte minst inom musiken. ”Inside Pandoras Box” är en lekfull och sprudlande konfrontation med dess myter, gester, språk, attribut, dialekter och slogans, en konfrontation som färgats lika mycket av fascination som av äckel, av ett slags hatkärlek. Brunson dansar fram på ”mammas gata” så att säga, han kan sina monster och madonnor.

18

Här är det ingen tvekan om var vi befinner oss, hur vi ska hantera och tyda det klingande förloppet för att få syn på musiken, eftersom det snarare är den som fått syn på oss och gör allt för att inte släppa taget. Vilket naturligtvis är en synvilla, vi finns där enbart som förprogrammerade stimuli för vidare konsumtion. Vilket i sin tur faktiskt också är en synvilla, eftersom Brunson så suveränt byter masker, skiftar mellan identifikation och distansering. Ut och in i Pandoras ask. Men Du avgör. Du är interpreten.

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 19

Anders Blomqvist, ljudregi i stycke för två fotbollslag och liveelektronik (1996)

Konstmusik på efterkälken eller dumskallarnas sammansvärjning TANKEN SLÅR MIG efter att ha tittat på ett antal musikspeglar,

bildjournaler och Nike, vilka också kanske kan fungera som ett slags test på det allmänna tillståndet. Konstmusiken är ett mer eller mindre avslutat kapitel. Ett museum. Bildkonst är här och nu och vad händer sedan. Den sjuder av samtida aktivitet och experimentlusta. Konstmusiken (95% då och 5% nu) talar man till, bildkonsten (5% då och 95% nu) samtalar man med.

Varför? Har förnyelsekraften inom konstmusiken hamnat på efterkälken eller är detta bara exempel på tradition och ohejdad vana, slentrian och oförmåga i bevakningen? På dumskallarnas sammansvärjning? Eller finns det i sammanhanget avgörande skillnader mellan konstformerna?

Man blir lite osäker.

För det första, bildkonsten har inte några egentliga genrer, endast olika tekniker. Konstmusiken är bemängd med genrer

som dessutom bildar hierarkier, mer eller mindre uttalade.

Finast är opera, därefter kommer orkestermusik, kammarmusik och längst ned experimentell och elektroakustisk musik. Det förflutna är hur som helst finare än nuet. Detta är väl cementerat och avspeglar sig tydligt i penningaflöden, program- och repertoarpolitik.

En annan olikhet. Stafflikonst är idag långt ifrån något heltäckande begrepp. Stafflimusik, om begreppet tillfälligtvis låter sig transplanteras, är däremot i det närmaste heltäckande inom konstmusiken, dvs musik framställd på instrument (=penslar) som sett likadana ut i flera hundra år och som man avläser från ett papper. Instrumenten kan naturligtvis bete sig på ett nytt sätt och avvika från traditionella mönster. Men man är kvar inom ramarna. På staffliet.

Inom bildkonsten är medlen idag oerhört varierande, materialen likaså. Ramen är sprängd. Avgränsningsförsök är dömda att misslyckas. Eller: det är oftast utanför ramarna som det intressanta händer, ibland mycket långt utanför.

19

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 20

Bourges, Frankrike: Trygve Nordwall, Bo Rydberg och Ulf Stenberg (1986)

Konstmusiken då? Finns det någon aktivitet utanför ramarna?

Det går i vart fall knappast att upptäcka i dessa sammanhang (musikspeglar och Nike). Konstmusiken är inte med på resan, har inget att säga om vägval och omgivning. Konstmusiken som samtidskommentar eller kommentar övehuvud är en icke-fråga. Den är klassisk, höjd över vardagen. Man hör den på avstånd, i en backspegel. Eller så hör man den inte alls.

Detta är måhända en vrångbild, inte av mediasammanhangen utan av verkligheten. Den samtida tonsättaren finns!

Han eller hon vill bli avlyssnad här och nu, tål att konfronteras med samma frågor som man ställer till bilden och bildkonstnären, alldeles oavsett om tonsättaren befinner sig innanför eller utanför ramarna, använder ”pensel” eller inte. Men om till och med den samtida ”stafflitonsättaren” saknas – eller i undantagsfall fungerar som krydda – i detta samtal så är förhållandet än värre med den som lämnat staffliet. Jag tänker på den elektroakustiske tonsättaren/ljudkonstmakaren eller på den

20

mer konceptuellt verksamme ljudletaren och komponisten, där avgränsningen till andra konstområden inte självklart låter sig göras.

Här hamnar emellertid samtalet lätt, om det överhuvud förs, i ofruktbara polariteter som musik och icke-musik, ljud och oljud, där örat till skillnad från ögat, om man jämför med motsvarande begrepp, har mycket bestämda uppfattningar. Är trögare, mer konservativt. Fast öronen – som ögonen – är vända framåt.

Det medvetet provokativa beteendet och den tydliga positioneringen utanför ramarna, där avgränsningsproblematiken är en del i det konstnärliga konceptet, är knappast främmande för tonsättare/ljudkonstmakare idag. Staffan Mossenmark: ”Bildkonstens regler, former och beteenden känner jag mig befryndad med mer än vad jag gör med tonkonst.” Och CM Hausswolff: ”För mig är konsten att kunna använda sig av alla medier en nödvändighet ... Ifrån den grunden kan jag sedan förhålla mig till vilket media som helst och kan välja, utifrån till-

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 21

Position Alpha, live i sporthallen (1984)

gången, vilken teknik jag vill använda mig av. En konstnär ska inte behöva klamra sig fast i en teknik ...”.

Eller med ett exempel från bildkonsten. Så här skriver Lars O Ericsson: ”Av Dan Wolgers har jag bland annat lärt mig att konst inte primärt handlar om vare sig genrer, material, teknik eller materiella ting, utan om ett kreativt förhållningssätt som i Wolgers fall dessutom rätt mycket liknar en livshållning. Vad som helst – en ”stöld”, en trasig leksak, en vigselring, en bilnyckel eller en dom i tingsrätten – kan bli konst ifall de transformeras av ett kreativt motstånd, som vägrar att enbart ta dem för vad de synes vara. Verkligheten är elastisk och Wolgers är en mästare i att påvisa dess plasticitet (och ambivalens). Att han dessutom lyckas med detta genom att använda sig av både humor och tragikomik gör inte hans insats mindre betydelsefull.”

Gräns- och ingenmansländerna börjar befolkas, också av musik- och ljudfolk, och kanske detta kan sätta fart på den teoretiska och kritiska diskussionen, på frågandet och svarandet.

Göran Freese, ljudhabitué

Som i stort sett är icke-existerande i dag, om man jämför med bildsidan, där textmassan, inte minst i dagspressen, är betydande. Den specifika vikten likaså.

Det är naturligtvis också problematiskt att upprätthålla genrer och hierarkier i en musik- och ljudvärld som dagens. Jag tänker på det stora omlandet, på konstmusikens förhållande till annan musik som rock och pop, som för övrigt inte har några som helst problem med samtidigheten. Någon musikgraffiti är emellertid svår att upptäcka, bortsett från en och annan bergssprängare. Också detta omland och denna genreindelning/rangordning – i seriöst och icke-seriöst – är bildkonsten befriad från. Den har man gjort upp med en gång för alla.

Dessutom: det finns inte längre ett socialt rum med tydliga musikaliska hemhörigheter och identiteter. Rummet är kakafoniskt, på alla sätt och vis, och vi rör oss obehindrat mellan genrerna och hierarkierna, vilka likafullt försvaras av ett i det närmaste ritualiserat och formaliserat konstmusikliv. Vilket istället 21

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 22

Japanskt gästspel (1993)

behöver öppnare landskap och vidgade vyer. Sound and Space.

Förändringens vindar är på gång men avsätter knappast några tydliga spår. Det kräver annorlunda attityder och penningaflöden. Uppdatering på alla håll och kanter! Och det brådskar om den samtida tonkonsten/ljudkonsten någonsin ska kunna hamna i meningsfulla samtal om här och nu och sedan.

22

Elektroakustisk fotboll (1996)

Frihet, jämlikhet och broderskap VÅREN 1994 INBJÖD Musikaliska Akademien till två dagars seminarium kring begreppen ljud och oljud, vilket kanske är något förvånande. Många tror väl att Musikaliska Akademien enbart sysslar med ljud i meningen välljud. Oljudet har hittills knappast haft akademisk status, i vart fall inte i musikaliska sammanhang. Det är lite av kusinen från landet.

Hur som helst var det minnesvärda dagar, vad jag kan komma ihåg så här ett par år senare. Nu föreligger också en dokumentation av seminariet att friska upp minnet med och ett manifest, betittlat Manifest för en bättre ljudmiljö, vilket är ett lysande aktstycke, värt att följas till punkt och pricka.

I båda fallen är det sannerligen inget fel på ambitionerna och varför skulle det vara det. Medicinska, juridiska, akustiska, estetiska, miljömässiga och sociala aspekter på fenomenen ljud och oljud penetreras ingående av en rad experter; jag tänker inte i denna anmälan gå in på allt detta utan koncentrerar mig

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 23

Mats Lindström och Kent Tankreds ljudpryttlar (1998)

på själva ljudet och inte minst kusinen från landet, oljudet, och dessas förutsättningar, tystnaden, och gör det utifrån rent estetiska frågeställningar, musikaliska om man så vill.

Det finns en hel del att hämta i dokumentationen – som för övrigt heter: Svenska ljudlandskap, om hörseln, bullret och tystnaden – utifrån detta perspektiv. Varför den inte heter Ljud och Oljud som seminariet, kan man ju undra över. Det är rakare och bättre.

Naturligtvis är det i någon mening att avvika från själva tanken med seminariet och dokumentationen, som ju handlar om att vidga perspektivet och lämna det strikt musikaliska frågeställningarna kring ljudet och oljudet och gå ut på stan eller i naturen och lyssna till omvärlden. Hur låter det moderna samhället? Är det så som musikjournalisten Mikael Strömberg påstår att Tallin går i g-moll och Göteborg i A-dur? Och vem har inte förfasat sig över fläktar, trafik, rulltrappor, snöskotrar och gräsklippare?

Ljudslummen är förvisso påfrestande och våra ljudbeteen-

den i mångt och mycket asociala! Mycket väsen för ingenting, skulle man kunna säga. Eller för vår bekvämlighet, som journalisten Ludvig Rasmusson skriver. Rätten till tystnad är ingen självklar rätt, i vart fall inte enligt lagboken. Apparater avgör när det bullrar, inte människor. Bli tålig som dessa eller lär dig blunda med öronen sålunda. Kanske det måste till en ljudombudsman som bevakar våra intressen? Vilka nu de är? Den bullriga ljudkommersen kommer vi knappast ifrån, men kanske den kan ges acceptablare gränsvärden. Det moderna samhället låter illa, helt enkelt, eller är det så att vi lyssnar fel? Har vi blivit ljudmoralister? Vad skulle John Cage – denne vidöppne ljudletare – ha sagt?

Vilket osökt leder oss tillbaka till utgångspunkten. Ljudet, oljudet och tystnaden.

Tonen är en bestämd form av ljud och dessutom musikens primat, därefter kommer det fria ljudet och oljudet. Detta är hierarkien som styr och ställer. Tonen frambringas med fördel av den mänskliga rösten, därefter av instrumenten, som sett 23

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 24

Stockhausen-utställningen, Magasinet, Galleri Astley (2000)

likadana ut i flera hundra år. Ljudet och oljudet – vad nu skillnaden dem emellan egentligen består i; kanske i att det ena är ett önskat och det andra ett oönskat ljud – är relativa senkomlingar i det musikaliska boet.

Visserligen tog de scenen i besittning med buller och bång när det under tiotalet begav sig hos futuristen Luigi Russolo och hans ”bullerorkester”. Sedan bullrade det vidare via Edgar Varese fram till elektronmusikens födelse i slutet av fyrtiotalet och den sofistikerade ljudkonst som följde. Men fortfarande har den instrumentala tonen tolkningsföreträde framför det fria ljudet. Den är liksom finare, av tradition och ohejdad vana så att säga.

Denna interna, musikaliska segregation borde naturligtvis idag vara historia blott, men så är det inte. Tonen regerar, även om det råder fredlig samexistens. Och samexistera skall och bör de naturligtvis, men på lika villkor. Dessa interna hierarkier och genrer har ju bildkonsten gjort upp med för länge sedan.

Där råder någorlunda lika villkor mellan uttrycksätt och tekni-

24

ker. Oljefärgen styr inte och ställer längre, äger inte tolkningsföreträde eller primat; inte heller snickras det ramar till allting.

Somligt hamnar utanför ramarna, ibland mycket långt utanför och är inte sämre för det.

Musiklivet är trögare, mer ovilligt till förändring, om det sedan beror på att örat är konservativare än ögat vet jag inte. Öppnare öron och vidgade perspektiv är hur som helst av nöden, och stöd och hjälp när det gäller att förändra attityder och lyssnarmodi, som det heter, står att finna i dokumentationen, inte minst från Ola Stockfelt, musikforskare i Göteborg, som uppehåller sig mycket i gränsladet mellan musik och ljud och tystnad.

Vad sägs t ex om dessa formuleringar: ”Om musiken är poesin är ljudmiljön prosan. Om musiken är orden, är ljudmiljön kroppsspråket. Om musiken är arian, är ljudmiljön recitativet – som för handlingen framåt”.

Fredlig samexistens, javisst, den ena är ju en förutsättning för den andre.

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 25

Människan är alltings mått, som försokraterna uttryckte det. Men Människan har inte kapacitet att vara maskin. Vi hör inte vibrationer, utan betydelser. Det vi kan höra kan vi inte mäta, som Ola Stockfelst uttrycker det. Gestaltpsykologins lärosatser transplanterade till ljudens värld sålunda. Vi tolkar, skapar mening och betydelser även i det betydelselösa. Språket letar sig alltid in, går inte att stänga ute. Om det hittar fram, får tag i något väsentligt kan vara en smaksak. Det pågår.

Nollställa oss, kan vi inte. Eller som författaren formulerar det: ”Vi kan aldrig bli lika bra som ett tekniskt mätinstrument på att vara just ett tekniskt mätinstrument”.

Och vidare: ”Tystnaderna kan aldrig mätas. Det finns många sorters tystnader. Det enda som någon apparatur kan ge ett mått på är den relativa avsaknad av ljud som t ex kan kallas amplitudminimum, men det måttet behöver inte ha något alls att göra med upplevd tystand. Den skriande tystnaden mitt i dånet, avsaknaden eller närvaron av urskiljbara specifika för-

väntade och önskade ljud, kan inte bedömas annat än av det subjekt som förväntar och önskar dessa ljud. Tystnaderna skapas av lyssnare, i lyssnare, som betydelser.”

Man kan naturligtvis säga detsamma om ljuden. De skapas av lyssnare, i lyssnare, som betydelser. Och för den delen också om tonerna, även om en viss förprogrammering finns i själva de system som de ingår i, den musikaliska grammatiken så att säga. Vi lyssnar utifrån musikaliska koder, nedärvda och tillägnade, låt vara att vi för det mesta kommer fram till olika saker.

Författaren igen: ”Ljud är alltid berättelser. Om ett avsett ljud når avsedd lyssnare och den berättelse som den som skapar ljuden avser liknar den berättelse som lyssnaren skapar, har kommunikationen fungerat”.

Gott och väl. Men när händer detta, och är det så att avsändaren har full koll på sina egna berättelser, på ljudens språkliga potentialer, om det inte handlar om så enkla berättelser som ljudet från ett bilhorn, vilket berättar att här kommer en plåtlåda på fyra hjul och att du bör flytta på dig eller ta dig i akt. Här 25

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 26

No Fun at All, Sporthallen (1999)

är det naturligtvis viktigt att kommunikationen fungerar. Att berättelserna överensstämmer.

I konstnärliga sammanhang händer detta sällan. ”Musiken är de medvetet och stilfullt formade ljuden som är avsedda att göras och höras med någon form av självvärde. De flesta ljud i ljudmiljön har tillkommit av andra orsaker”, skriver Ola Stockfelt.

Musik är hantverk, formande. Tonerna går att lokalisera; ljudkällan är etablerad och välkänd. Någon spelar eller sjunger.

Celloklangen går inte att ta miste på. Den elektroakustiska musiken däremot laborerar inte med några begripliga ljudkällor; ljuden går inte att lokalisera, vilket i någon mening ligger den i fatet. Obegripligt egentligen varför. Det har ju inte med själva saken, dvs ljuden och de berättelser de skapar, att göra.

När Marcel Duchamp ställde ut sin flasktorkare, skakade det till i konstvärlden. För ett ögonblick upphävdes tyngdlagen.

Fotfästet var borta. Allt kan vara konst och alla vägar till densamma är lika giltiga, tycktes Duchamp vilja säga. Konst är inte

26

Bosse Bergkvist, presentatör (1999)

hantverk, formande. Konst är seende. Blicken avgör.

Någon Duchamp har inte funnits inom musiken, möjligtvis med undantag för John Cage, och den tyngdlag som han upphävde inom konsten är knappast upphävd inom musiken. Musik är fortfarande hantverk, formande. Det lokaliserbara är bättre än det icke-lokaliserbara.

De fria ljuden och oljuden hotar denna tingens ordning; de ifrågasätter hantverket, formandet. Att de fria ljuden och oljuden förutsätter en annan typ av färdighet och kunnande av mer övergripande slag hjälper inte. Hantverket kräver lokaliserbara ljud, kroppsligt relaterade ljudprocesser. Den elektroakustiska musiken och den idébaserade ljudkonsten erbjuder inte detta, vilket naturligtvis år en av poängerna.

Live-elektronik och improviserad ljudkonst går hantverket något tillmötes, men man anar en viss skepsis bakom de väluppfostrade applåderna.

Jag tycker det är hög tid att kräva frihet, jämlikhet och broderskap också inom musik- och ljudkonsten. Det konstnärliga

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 27

Tonsättaren Roger Doyle i sin studio i Dublin, Irland (1999)

värdet – det enda intressanta i sammanhanget – är inte avhängigt vare sig det ena eller det andra. Tonen, ljudet, oljudet och tystnaden äro bröder. Amen.

Filmörat DEN INTERNATIONELLA ELEKTRONMUSIKFESTIVALEN i Bourges har uppnått den ärevördiga åldern av 26 år, vilket faktiskt innebär att den är hälften så gammal som genren själv. Med andra ord en betydande institution i dessa sammanhang. Den inrymmer också en pristävling där di svenske haft stora framgångar.

Sedan ett par år finns dessutom en akademie knuten till festivalen, där det är tänkt att för genren viktiga spörsmål skall avhandlas. Ledamöter är etablerade tonsättare, av vilka flera varit festivalen trogna genom åren, och detta är naturligtvis gott och väl; det trista är att sammankomsterna, där man redovisar sina ”papers”, sker bakom lyckta dörrar och utesluter den övriga festivalpubliken, som mycket väl skulle få plats i den sal där mötena äger rum. Större är den inte. En redan ganska sluten tillställning sluter sig än mer, sålunda, vilket knappast är bra för genren. Men, som någon sa, detta får skrivas på det franska kontot. Här gillar man sånt.

27

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 28

Javier Alvarez gör Temazcal för maracas och band på perrongen 1986.

Hur som helst, nu föreligger den första dokumentationen av de tillslutnas mödor, betitlad ”Estetik och elektroakustisk musik”, vilket var ämnet för förra årets sammankomst. Det är en dubbelspråkig publikation, engelska och franska.

Naturligtvis är det ett viktigt spörsmål, kanske det viktigaste, och paradoxalt nog det mest försummade. Och det är med uppskruvade förväntningar som man tar sig an skriften. Den ofta apparat- och teknikfixerade diskussionen behöver en motvikt av mer estetiskt slag. Inte bara Hur? utan också Varför och Vad? Så mycket klokare blir man emellertid inte, det är bidragen för disparata för, och så mycket Varför? och Vad? är det inte heller, vilket om inte annat visar behovet av att ytterligare fördjupa sig i detta för genren kanske livsavgörande ämne – dvs, att hitta ett begripligt språk att analysera och beskriva och värdera musiken eller ljudkonsten med, vad man nu föredrar. Fast visst finns det intressanta uppslag.

28

Wolfgang Fuchs & Georg Katzer live i Magasinet (1990)

En nödvändig utgångspunkt för ett vidare resonemang är förstås själva definitionen av genren. Vad är elektroakustisk musik? Här några exempel ur skriften: Att göra elektroakustisk musik är att göra musik som inte går att göra på något annat sätt; en ganska tilltalande, lätt truistisk definition, tycker jag, även om själva informationsvärdet i den inte direkt imponerar. Lite av cirkelbevis kanske. Ett annat.

Musik gjord i tonsättarens öron med elektroniska instrument för lyssnarens öron. En kanske mer informationsrik definition, men den haltar också. Osv; den korta, kärnfulla och informationstäta definitionen är inte lätt att formulera, liksom dess dito för musik överhuvud.

Luciano Berio har emellertid kommit den senare ganska nära, tycker jag, med denna formulering. Musik är det man lyssnar till med avsikt att lyssna till musik.

Nåväl, låt oss lämna definitionerna och krypa närmare inpå den elektroakustiska musiken.

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 29

Galleristen Astley Nyhlén och konstnären Ernst Neizvestny (1985)

Gerald Bennet, knuten till det schweiziska centret för datormusik, menar att en av svårigheterna med den elektroakustiska musiken är att den saknar abstrakt representation i form av notation, partitur etc, vilket i sin tur har omöjliggjort tillkomsten av analytiska verktyg liknande dem inom den noterade musiken. Musiken finns bara i e t t medium så att säga, det klingande. Den akademiska, och kanske också den kritiska, diskursen kräver musik på papper för att bli tagen på allvar.

Gerald Bennet talar till och med om den orala elektroakustiska kulturen.

Detta får hur som helst konsekvenser. Både för komponerandet och det estetiska samtalet. Notationen, eller det fixerade mellanledet, gör ju att man kan hejda och backa i tiden och dessutom arbeta i den på ett annat sätt än om man bara kan tänka och bearbeta det klingande materialet som ljud. För en instrumentaltonsättare är mellanledet ett led som i sig genererar musikaliska ideer och processer, icke-akustiskt så att säga.

Totempålen i cederträ huggs av Don Yeomas (1990). Står idag i utställningsparken.

Den elektroakustiske tonsättaren arbetar direkt i och med det ljudande materialet. Tätare och kanske med mindre distans.

Det innebär, som Gerald Bennet uttrycker det, att den elektroakustiska musiken enbart existerar i nuet; den har inget förflutet, vilket naturligtvis är ett drastiskt påstående, men han förtydligar sig med att säga att genren snarare saknar egentliga verktyg att konstruera ett förflutet med, och detta, kan man tillägga, försvårar självklart också det estetiska samtalet. Referenser och beskrivningar blir mer eller mindre privata och musiken verkar tillkomma ganska slumpartat utan någon tydlig, intern och gemensam historia att förhålla sig till.

Denna historia finns förstås, men Bennets poäng är att den fördunklas, blir mindre tydlig genom att mellanledet/notationen saknas. Och så kanske det är, åtminstone ställer den elektroakustiska musiken andra och förmodligen större krav på den som vill teckna denna historia och göra den tydlig och gemensam. Också det ett arbete som väntar på att bli utfört.

Den elektroakustiska musiken kan ju liknas vid bildkonsten.

29

Bok2001.ok 01-05-29 11.01 Sida 30

Stationshuset, Galleri Astley (1995)

Interpreten saknas eller så är det lyssnaren som är interpret.

Men ögat har lättare att orientera sig i helt abstrakta sammanhang än örat. Som jag tidigare sagt, tidsfaktorn – det musikaliska rummet – spelar också in. Den visuella abstraktionen är samtidig och oföränderlig, medan den klingande abstraktionen rör sig längs en tidsaxel och förändras hela tiden.

De elektroakustiska verken – de klingande abstraktionerna – rör sig dessutom längs en större tidsaxel utan tydliga konturer. Den historiska kroppen unflyr oss. Vi tycks sväva fritt utan fotfäste.

Eller finns det likheter med andra konstformer, förutom bildkonsten, som gör att vi lättare kan få syn på abstraktionerna? Jag tror det. Relationen mellan elektroakustisk musik och instrumentalmusik påminner t ex en hel del om den mellan film och teater.

Filmen föddes ju ur teatern. Dessutom kom den att till en början fungera som en förmedlande teknik för densamma. Den möttes också med ett visst förakt från teaterhåll. Broadway gil-

30

lade inte Hollywood, helt enkelt. Teater ansågs vara finare. Teatern är rumsligt fixerad med publiken i fasta stolar. Det mesta som händer går att identifiera och lokalisera, och skådespelarna talar och rör sig som man förväntar sig att människor talar och rör sig. Inget fysikaliskt eller rumsligt konstigt äger rum.

Detta är den generella modellen, avvikelser finns naturligtvis.

Samma sak med instrumentalmusiken. Den klingar i ett urskiljbart, entydigt rum, och instrumenten uppför sig fysikaliskt begripligt, lokaliserbart. Vi känner igen dem. Den dramatiska texten har ersatts av partituret.

Den elektroakustiska musiken föddes ur instrumentalmusiken. Bandspelaren kom också att fungera som en förmedlande teknik för instrumentalmusiken, dvs som ett sätt att magasinera densamma för vidare befordran till radio och grammofonskiva.

Filmen bröt sig ut ur rummet och satte vingar på publikens fåtöljer. Med klipptekniken sker blixtsnabba förflyttningar i tid och rum och något helt nytt och artskilt från teatern skapas. En ny konstform föds, idag erkänd som 1900-talets stora innova-

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 31

Christian Bock: Klippt Hyland för fyra Tandbergbandspelare (1991)

tion på den visuella sidan. På ett liknande sätt förhåller det sig med den elektroakustiska bandmusiken, den enda egentliga musikakustiska innovation som detta sekel känner.

Med klippteknik och ljudbearbetningsapparatur har den rumsliga och tydligt lokaliserbara ljudmiljön bytts ut mot en abstrakt och fysikaliskt inte alltid skönjbar. Det endimensionella rummet har ersatts av det flerdimensionella. Den instrumentala tonen har fått sällskap av ljudet, på samma sätt som rösten och ordet fick sällskap av filmens egen rekvisita. Rummets, tidens och fysikens lagar ersattes av den fria fantasins. Filmen är också fix och färdig på samma sätt som det elektroakustiska bandstycket. Kanske likheterna är tydligast i den konstnärligt experimentella kortfilmen och dokumentärfilmen.

Men elektroakustisk musik betraktas fortfarande som ”teater”, dvs den sorterar in under samma begrepp som instrumentalmusiken och har inte som filmen uppnått artegen status.

Som ljudkonst.

Kanske är det så att 1948 föddes en ny akustisk konstform, nämligen den elektroakustiska? Ljudkonsten! Öronfilmen!

I så fall får naturligtvis detta betydelse för vokabulär och terminologi, och för det estetiska samtalet. Men framförallt så behöver man inte ha dåligt samvete för att man inte är instrumentalmusik eller överproblematisera skillnader i analytiska verktyg. Det handlar istället om möjligheter, nya möjligheter, låt vara av betydande svårighetsgrad.

Christian Clozier, Bourges-generalen, noterar en annan intressant skillnad. Han menar att den elektroakustiska musiken är den enda riktningen inom samtida musik som är helt autentisk, eftersom den är så nära knuten till den tekniska utvecklingen i så måtto att instrumentariet förändras hela tiden, medan traditionella instrument är just traditionella och har stannat i utvecklingen. Här finns ytterligare en parallell till filmen.

Detta kan kopplas till en iakttagelse av Michael Obst, tysk tonsättare, av vad han kallar ”ljudets erosion” inom den 31

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 32

Nya Kulturkvartetten, Fuzzy och Folke Rabe i Narrskeppet del 1

elektroakustiska musiken, dvs att omloppstiden för orginella ljud och klanger är snabbare än inom instrumentalmusiken och han menar att det finns en kvalitativ skillnad mellan de båda ljudvärldarna; den musikaliska potentialen är större i det enskilda instrumentala ljudet. Detta, tycker jag, är fullt logiskt och en viktig skillnad (som också har med andra faktorer än själva ljudet att göra); å andra sidan är det elektroakustiska och konkreta ljudspektrat så mycket större, även om det just finns en paradoxal flyktighet i själva mediet; tidens tand är mer skoningslös.

Den kanadensiske tonsättaren Barry Truax fördjupar sig på ett intressant sätt i det konkreta ljudspektrat, hur man kan komponera med den omgivande ljudvärlden och vilka problem man möter i just mångfalden, när man rör sig i ljudlandskapet och så att säga filmar av det. Det konkreta ljudmaterialet tvingar också fram ett annat förhållningssätt i lyssnaren, man lyssnar inte enbart ”musikaliskt”. Kanske också ”filmiskt”?

32

Bengt Emil Jonson, Kerstin Ståhl och Lars-Gunnar Bodin (1985)

Jag har här bara krafsat lite i det estetiska problemkomplex som är förknippat med den elektroakustiska musiken och naturligtvis finns det mycket mer att hämta ur skriften än det jag lyckats antyda. Det är hur som helst ett område som fordrar större uppmärksamhet; det estetiska samtalet är helt enkelt livsavgörande för genren.

Men skulle det vara så att någon mot förmodan finner denna sysselsättning onyttig finns det visdomsord att hämta hos vår egen Sten Hanson, en av bidragsgivarna. ”Kanske jag fortsätter att komponera därför att enligt Homo Ludens så är det viktigare att syssla med onyttiga ting än med nyttiga. Det är nämligen det som skiljer människan (Man) från odjuret (Beast)”.

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 33

Stephen Montague, seminarium i herrgårdssalongen (1986)

Idén blir en maskin som styr konsten TIDENS TECKEN ÄR KNAPPAST långsamheten eller för att tala

med författaren Milan Kundera. ”Snabbheten är ett slags extas som den tekniska revolutionen har skänkt människan. I motsats till motorcyklisten är löparen hela tiden närvarande i sin kropp, han måste hela tiden tänka på sina blåsor, sin anfåddhet; när han springer känner han sin vikt, sin ålder, han är som aldrig förr medveten om sig själv och sin livstid. Allt förändras när människan överlåter möjligheten till snabbhet åt en maskin: från och med då har hennes kropp inte längre något med spelet att göra, utan hon ger sig hän åt en snabbhet som är okroppslig, imateriell, ren snabbhet, snabbhet som sådan, extatisk snabbhet.”

Så långt Milan Kundera. Notera tiden skulle man kunna säga, vilket också är titeln på en nyutkommen bok på Bo Ejebys förlag, utgiven i samarbete med Musikaliska Akademien, som ligger till grund för följande resonemang tillsammans med Konsthögskolans nya skriftserie Kairos.

Karlheinz Stockhausen, Sporthallen (2000)

En ovidkommande association kanske men ordet Kairos, som betyder kritisk vändpunkt, får mig att tänka på Woody Allens film Kairos röda ros som är en lek med illusioner, verklighetens och filmens, där gränsen mellan de båda till och med upphävs. Dess kritiska vändpunkt inträffar när skådepelaren i filmen-i-filmen kliver ner från filmduken och möter skådespelaren i filmen, dvs den film vi tittar på. Dagens konst och musik/ljudkonst sysslar också med detta upphävande av illusioner. Verket och verkligheten, konstnären och mottagaren är inte längre entydiga begrepp, även om de i någon mån fortfarande förutsätter varann.

Eller som hos Peter Greenaway, aktuell med sin magiska och ytterst märkliga film The Pillow Book, där gränsen mellan text och kropp suddas ut och där det liniära bildberättandet interfolieras med ett simultant. Han förutskickar till och med i en intervju i SvD filmmediets snara övergång i rent interaktiva förhållningssätt och i en friare fokusering på de enskildheter som tillsammans konstituerar filmen som självständig konstart.

33

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 34

Tyra (1999)

Bild, ljud och text. Film som intermedia och medial mötesplats.

En, om man så vill, teoretisk utgångspunkt eller förutsättning för dessa reflektioner kring förändringar och uppbrott är det estetiska system som konsoliderades på sjuttonhundratalet, Konstarternas moderna system, som beskrivs i en numera klassisk text från femtiotalet av Paul Oskar Kristeller och som ingår i nr 2 i Kairos-serien. Detta system – kodifieringen av de sk sköna konsterna – får idag sina törnar, vilket upptar mycket av det samtida konstfilosoferandet (på sätt och vis en parallell till vad som hänt inom politikens och ideologins sfär, där de stora systemens tid också är förbi). Konstbegreppet har hur som helst ett identitetsproblem idag.

Sven-Olov Wallenstein kommer in på detta i nr 1 av skriftserien och i antologin Notera tiden. Hans text i den förra, som heter Det utvidgade fältet, är dock betydligt intressantare än den ganska tröttande Adorno-exegetik som han består oss med i den senare. Adorno kommer man tydligen inte förbi Modernismens reduktionistiska projekt inom bildkonsten har

34

Installation, galleriet (1998)

påtagliga likheter med skådespelaren som lämnar bioduken och träder ut i verkligheten. Aktionen (abstraktionen) har tvingats fram mot ytan för att till slut lämna det perspektiviska, illusionistiska bildrummet för det verkliga och övergå i något annat, lämpligen kallat det postmodernistiska projektet. Wallenstein gör en utomordentligt intressant och inträngande genomgång av utvecklingen från högmodernism till konceptualism.

Kanske finns det en parallell på musiksidan i den perspektiviska och måleriska tonen som tvingas fram mot ytan och där övergår i, möter det perspektivlösa, faktiska ljudet för att slutligen materialiseras i det fristående objektet. Den självgående maskinen. Det naturgivna ställs mot det industriella.

Idén blir en maskin som styr konsten, säger den amerikanske konceptkonstnären Sol LeWitt.

I båda fallen handlar det om att lämna de konstituerande och definierande rummen (museerna, gallerierna och konsertsalarna) och ompositionera sig, kroppslöst och med extatisk snabbhet.

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 35

Möte med Crash-ensemblen i Dublin (1999)

Denna ompositionering bryter idag med det genrespecifika, det är inte lika längre viktigt eller självklart att en målning, en film, en text, ett musikstycke etc är just det och inget annat eller att genrespecialisterna – dvs utövarna – enbart sysslar med sina egna genrer; den konceptuella konsten eller det konceptuella förhållningssättet har gjort rent hus med detta.

I och med konceptkonsten rör vi oss emellertid mot verk som i sista hand kan bestå uteslutande av sin intention, av deklarationer, proklamationer, vilket med full kraft öppnar en sekelgammal konflikt mellan text och bild, mellan det skrivna och det visuella, skriver Wallenstein.

Och man kan tilläga att den lika sekelgamla konflikten eller motsättningen mellan språk och musik får en infallsrik genomlysning av Erik Wallrup i antologin, vars text mynnar ut i en lovsång till själva lyssnandet. Lyssnandet som konst.

Det är inte heller längre viktigt att konstverket genomsyras av orginalets, det unikas idé, och att upphovsmannen är upp-

hovsman till allt. Konceptet styr. Jag tänker på en orginell tanke om det icke-orginella inom litteraturen, en parallell till Duchamps ”readymade” som skulle kunna kallas ”alreadymade”. Det är den geniale irländske författaren Flann O´Brien som framför den i sin debutbok, ”Sanning är ett udda tal”. Egentligen är det en av hans figurer som gör det.

Han förordar ett slags litterärt återbruk av typer och formuleringar för att slippa uppfinna hjulet på nytt i varje roman.

Personerna borde vara utbytbara mellan den ena boken och den andra. Hela massan av existerande litteratur borde betraktas som ett limbo, från vilket omdömesgilla författare kunde hämta de personer de behövde och skapa enbart när de inte lyckades hitta en lämplig, redan befintlig, marionett .. De flesta författare ödar sin tid med att säga sådant som redan sagts – och i allmänhet sagts mycket bättre ... E n början och e t t slut på en bok var någonting jag inte kunde godta.

Dessutom: Det var odemokratiskt att tvinga gestalterna att vara likformigt goda eller dåliga eller fattiga och rika. Var och 35

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 36

Karlheinz Stockhausen dirigerar radioorkestern i Rom (60-tal)

en borde tillåtas ett privatliv, självbestämmande och en anständig levnadsstandard.

Längre fram i boken förekommer åtskilliga protester från romanfigurernas sida mot de levnadsvillkor som författaren föreskriver.

Dennis Potter, den lika geniale TV-dramatikern som säkert låtit sig influeras av Flann 0´Brien, låter helt följdriktigt personerna i en av sina romaner göra uppror mot författaren. Något som fullt ut kan jämföras med att lämna den film man har en roll i och byta fiktion så att säga.

Ett annat exempel är de rörliga spelmatriser som den återigen aktuelle Öyvind Fahlström laborerar med i sina bilder.

Fritt översatt: konsten och konstnären sätter igång processer som inte låter sig kontrolleras och som i många fall lever sina egna liv, avskiljda från och rent av på tvärs mot upphovsmannen.

Konstarternas moderna system, som refererats till tidigare, förutsätter naturligtvis att upphovsmännen är suveräna och att

36

Christian Bock: The Washington trails (1997)

dylika uppror slås ned i tid.

Fast Kristeller själv, uttolkaren av detta system, är inte lika kategorisk.

Tendensen bland vissa samtida filosofer att betrakta Konst och den estetiska sfären som en genomgripande aspekt av mänsklig erfarenhet snarare än som det specifika området för de konventionella sköna konsterna undergräver också det senare begreppet i dess traditionella form. Alla dessa ideer är fortfarande flytande och illa definierade, och det är svårt att se hur de kommer att modifiera eller undergräva de sköna konsternas och estetikens traditionella status. Dessa samtida förändringar kan likväl öppna våra ögon för en förståelse av det historiska ursprunget och begränsningen hos de sköna konsternas moderna system.

Men mycket har hänt sen femtiotalet. Och, som sagt, långsamheten är inte tidens tecken.

Teddy Hultberg gör i sitt bidrag i antologin Notera Tiden, kallat ”That Noise Called Music”, en ytterst matig genomgång

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 37

Entré Sporthallen (1998)

av ljudbegreppets snabba förvandlingar utifrån musikaliska, ljudkonstnärliga såväl som etermediala aspekter. En lika välskriven som välargumenterad grundtext i ämnet (som dock, vad jag förtsått av författaren, endast är ett embryo till en fullskalig bok i ämnet, vilket i sin tur verkligen är något att se fram emot).

Han inleder med ett citat av Paul Valery som har en direkt anknytning till Kristellers resonemang tidigare.

Varken materien, rummet eller tiden har sedan tjugo år sett ut som de brukat sedan urminnes tider. Man måste förutsätta att nyheter av den storleksordningen kommer att förändra hela tekniken på konsternas område, vilket i sin tur kommer att återverka i form av nya uppfinningar, så att vi till slut kanske får uppleva den mest fabulösa förvandligen av själva begreppet konst.

Den tekniska revolution som också Milan Kundera pratar om har ätit sig in i konstbegreppet och till och med slukat dess kärna, själva orginalet, för att sedan spotta ut reproduktionen,

Lokal affischtavla i Färna (2000)

den massfabricerade kopian eller som Teddy Hultberg formulerar det.

Den industriella reproduktionen – med de mekaniskt återgivna bilderna, musiken och ljuden – frigjorde de nödvändiga byggstenarna för en konst, där själva frågeställningen om vad som är orginal och reproduktion förlorar sin mening.

Det handlar mycket om radio och radiokonst, om dess tekniska och historiska förutsättningar, om Ars Acustica och Hörspel, den artegna ljudkonst som idag mer eller mindre satts på undantag i ljudradion men som likafullt ruvar på stora möjligheter. Det undgår ingen som tar del av Hultbergs text.

Den elektroakustiska musiken däremot, vars historiska och estetiska röttter också friläggs, vilka har tydliga beröringspunkter med den artegna radiokonstens utveckling, befinner sig i ett dilemma, menar han.

Den har stannat kvar och låtit sig institutionaliserats som ett separat område av konstmusiken, i en egen fålla och fälla.

Den experimentella perioden är mer eller mindre överstö37

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 38

Michel Waisvisz: Touch Monkeys, live på herrgårdsängen (1987)

kad och det rena har segrat över det orena. Man putsar vidare på sin förträfflighet. Detsamma gäller i än högre grad för instrumentalmusiken. Det finns en räddning, dock.

I det praktiska lyssnandet kan vi höra att det är i de mer gränsöverskridande verken – som vetter mot och inkluderar spår av den akustiska omvärldens alla språk och ljud – som vi finner den intressanta och utvecklingsbara delen av högtalarkonsten.

Det orena, sålunda, blandningen, gränsöverskridandet, och utifrån det ars-acustica-perspektiv som Hultberg anlägger förefaller detta vara rimligt och kanske också fruktbart, det avgörs naturligtvis av de enskilda verken – eller för att tala ett mer samtida, mindre verkcentrerat språk: av kvaliteten på de kommunikative processer som sätts igång – och inte av definitioner och teorier. I konstnärlig praxis.

Ett intressant exempel på detta är det samarbete som etablerats mellan komponisten Erik Mikael Karlsson och skribenten Fredrik Ekman där text och ljud sammanlänkas på delvis

38

nya premisser (”akustisk film” kallar de det för) bortom det rent programmatiska och hitom det strikt musikaliska, i en förening som bygger på, för att låna en formulering av Erik Wallrup, att låta lyssnandet föregå skrivandet.

Men visst har mycket hamnat i stå, stelnat i klichéer och gester som känns föga utvecklingsbara. Det handlar likafullt om ett öppnare koncept än instrumentalmusikbegreppets och om att ta in omvärlden inte bara akustiskt, som ljud, utan också som rum, verkligt och virtuellt, kroppsligt och okroppsligt. Som text och betydelse. Om att lämna fållor och fällor och ge sig i kast med den extatiska snabbheten.

Ulf Stenberg (Texterna har stått att läsa i Nutida Musik och gått att lyssna på i P2:s Nyläst)

Bok2001.ok 01-05-29 11.02 Sida 39

Das Kölner Ensemble für Neue Musik: Christoph Caskel, Wilhelm Bruck, Theodor Ross samt Mauricio Kagel (andre fr h).

Kathinka Paasver, Karlheinz Stockhausen och Suzanne Stephens (2000).

Huvuddelen av bilderna i denna återblick har fotograferats av Curt Lundberg

39

BokII.ok 01-05-29 11.06 Sida 40

20 år av artister, konst och musik 1982: Finland Zwedberg, Tommy Davidov, Joe Sirén, Pekka Appleton, Jon

Exmex Orchestration I & II Beröringen Sweet dreams of Miss Pamela Beach Keskinen, Kari Reverse Osmosis Enström, Rolf Slutförbannelse Sjöland, Thomas Infinit Variations Grippe, Ragnar Orchestra Reich, Steve Work in Progress – My Name Is – Ensemble Portrait Johnson, Bengt Emil Night Chants Lindgren, Pär Rummet Westerinen, Marja Half Syntetic Boxtrot Parmerud, Åke Out of Sight Vinao, Alejandro Go Eliasson, Anders Disegno Stevenson Kjell Inge (klarinett) Brunson, William Tapestry II Bodin, Lars Gunnar Enbart för Kerstin Ståhl Kerstin (sopran) Mellnäs, Arne Reflessiones Lanzky, Paul Sex Fantasier Franzén, Olov Tjuolta Ståhl Kerstin (sopran) Risset, Jean Claude Songes Kåks, Olle Utställning, Galleriet Englund, Lasse Utställning, Galleriet

1983: Polen Hillborg, Anders Zwedberg, Tommy Bodin, Lars Gunnar Ungvary, Tamas Druckman, Jacob L'Alma, Beate

40

Rite of passage Duett Primary Structures Ite, Missa Est Delize Contente Che Ystads Blåsarkvintett Algotsson Gerry (fagott)

Schaeffer, Pierre

Etude aux chemins du fer Szeremeta, Ryszard Points 1 & 2 Hansson, Sten Humlans flykt – variationer Zivkovic, Zagorka Extention no 1 Bock, Christian Klippt Hyland Obst, Michael Ye-na-je Mazurek, Bohdan From a Note Book McNabb, Michael Love in the Asylum Mandolini, Ricardo Circulus Fosforentes Enström, Rolf Myr (bildspel) Vaggione, Horacio Octour Parmerud Åke Epilog (bildspel) Patkowski Josef Seminarium Röder, Klaus Mr Frankensteins babies Laaban, Ilmar Chien d'absolu Laaban, Ilmar Rot seul élu est or Blomqvist, Anders Carpe Diem Bock, Christian Bosse i bitar Smalley, Dennis Vortex Laaban, Ilmar Nordström, Lars-Gunnar Utställning, Galleriet

1984: Frankrike Parmerud, Åke Appelton, Jon Teuscher, Christian Zwedberg, Tommy Position Alpha Harris, Ross Dufvenmark, Mats Shimazu, Takehito Blomqvist, Anders /Josef, Doukkali Rehnqvist, Karin Lindgren, Pär Lindblad, Rune

Krén Kamuela Ludus Poenalis Hanging (live i Sporthallen) Spirals Variationer Zytoplasma Jaguar revisited (bildspel) Musik från vårt eget klimat Öppningar (bildspel) Alla Luna op 179

(bildspel) Amirkhanian, C Andas Enström, Rolf Fractal (bildspel) Risset, Jean-Claude Seminarium om fransk elektroakustisk musik Ungvary, Tamas L'aube des Flammes Logothetis, Anestis Wellenformen Appelton, Jon Boom scha boom Bodin, Lars Gunnar Memoires du temps d’avant la destructions De Leeuw, Ton Mountains Stockhausen, K Am Himmel wandre ich (Indianerlieder) Stockhausen, K Für kommende Zeiten Aquarius-ensemblen Twice A Man (live i Sporthallen) Viñao, Alejandro Hendrix Haze Michaux, Henri Utställning, Galleriet Lyth, Harald Utställning, Galleriet

1985: Sverige Blomqvist, Anders

Fyrverkerimusik i Skinnskatteberg ’85 Pyrotekniker: Hultgren Pär Nya Kulturkvart.

Narrskeppet Lindgren, Pär Houdinism Chowning, John Phonë Bodin, Lars Gunnar Anima Bo Bergkvist (flöjt) Lundén, Peter Meson My Bergkvist, Bo Stycke för flöjt och band Clarke, Michael Uppvaknande Rozman, Akos 2 stationer Mandolini, Ricardo Andrómeda Kroumata Davidovsky, Mario Synchronism No 5 Kroumata Karkoff, Ingvar Rytmer Kroumata Parmerud, Åke Yán

BokII.ok 01-05-29 11.06 Sida 41

Bach, J S Morthenson, Jan W Olson, Lars Kaufmann, Dieter Welin, Karl Erik Bodin, Lars Gunnar Welin, Karl Erik Morthenson, Jan W Waters, Simon Hanson, Sten Johnson, Bengt Emil Mitterer, Wolfgang Rydberg Bo Cage, John Nilsson, Leo Reggio, Godfrey & Glass, Philip

Kroumata Passacaglia i c-moll Welin Karl Erik (orgel) Some of these...

Welin Karl Erik (orgel) Chaconne (1984) Welin Karl Erik (orgel) Gefängnisse (orgel) + band My world is your world (orgel) + band Seminarium Dangerous Liaisons Ur ”John Carters Songbook” nr 6 Night Chants II Ståhl Kerstin (sopran) Fractal II Expo Aria con Fontana Mix Ståhl, Kerstin (sopran) Sonata Infernale

Koyaanisqatsi (konsert för film och orkester) Englund, Lars Utställning, Galleriet Ohlin ,Kjell Utställning, Galleriet Kirschenbaum, B Utställning, Galleriet Kurahara, Ted Utställning, Galleriet Weil, Susan Utställning, Galleriet Vennum, Kurahara J Utställning, Galleriet Tankred, Kent Utställning, Sporthallen Wirén, Dan Utställning, Sporthallen

1986: Storbritannien Anderson, Barry Clarke, Michael Alvarez, Javier Ungvary, Tamas Viñao, Alejandro

Fanfar Soundings Luz Caterpilar för piano och band Akmel II Tripel concerto för cello, piano, flöjt, live elektronik och band Rondin, Mats (cello) Jacobs, Marianne (piano) Thiwong, Terje (flöjt)

Hansson, Sten & Morrow, Charlie

Musique Mongolfier (inställt) Alvarez, Javier Temazcal för maracas och band Katzer, Georg Steinelied Anderson, Barry Stycke för trombon och band Montague, Stephen Paramell IV för trombon och band Appelton, Jon Oskuldens sång Parmerud, Åke Maze Alvarez Javier (maracas) Eriksson Jörgen (trombon) Celon, John Possible Orchestras (at the 21st harmonic) Grippe, Ragnar The Room för röst och band Rabe, Folke Cyklon Harrison, Jon Pair Unpair Vaggione, Horacio Fractal Montague, Stephen Seminarium om Elektroakustisk musik i Storbritannien Wishart, Trevor Annas magic gardens Rydberg, Bo & Lundén, Peter Emmerson, Simon

Dearden, Ian Souster, Tim Rozmann, Akos Dowland, John

Rosseter, Philip

Moreley, Thomas

Campian, Thomas

Instant Modules for computer Time Past IV för sopran och band Ståhl Kerstin (sopran) Kinesis Driftwood Cortege Figurer Ståhl Kerstin (sopran) Rydberg Göran (tembalo) Ståhl Kerstin (sopran) Rydberg Göran (tembalo) Ståhl Kerstin (sopran) Rydberg Göran (tembalo) Ståhl Kerstin (sopran) Rydberg Göran

Neizvestny, Ernst Hultén, C O

(tembalo) Utställning, Galleriet Utställning, Galleriet

1987: USA Austin, Larry

Sonata Concertante Scholz Kristine (piano) Morthenson, Jan W Diaphonia Scholz Kristine (piano) Albright, William Sphaera Scholz Kristine (piano) Världsmuséet Nya Kulturkvartetten Waisvisz, Michel Touch Monkeys Blomqvist, Anders & Parmerud, Åke Termik för två synthesizerspelare Austin, Larry Seminarium herrgården Parmerud, Åke Repulse Hellström, Sten Olof WET Lansky, Paul Idle chatter Blomqvist, Anders Lag Brunson, Bill Too pooped to pomp Cage, John Essay Dolden, Paul Veils Bedford, David Eighteen bricks left on April 21 Jeverud, Johan Det ligger feta kvinno händer över mitt liv Sørensen, Bent Les Tuchins Feiler, Dror Ni är döda Åkerlund, Lars Strupens följder Strindberg, Henrik Midsommar – Till Ronny Landins minne Åstrand Anders (slagverk) Holdar Karin (sopran) Hjerth Michael & Åkerlund Lars (elgitarrer) Bylund Jonas & Nilsson Ivo (trombon) Olofsson Mats & Wahllöf (violincello) Willén Niklas (dirigent) Strindberg Henrik (tekniker) 41

BokII.ok 01-05-29 11.06 Sida 42

Enström, Rolf Tjidjag och Tjidjagaise Amirkhanian, CharlesGold and spirit Lilja, Efva - - eho- - (vem som än) Henriksson Annette (dans) Dodge, Charles The Waves Ståhl Kerstin (sopran) Lilja, Efva Anna Rage, ett solo ur vanan Henriksson Annette (dans) Hanson, Sten Wienerlieder Ståhl Kerstin (sopran) Pauser, Erik & Hausswolff, C M PHAUSS PRODROME No.II Lindwall, Christer Points Zwedberg, Tommy Bavarde Katzer, Georg Le mécanique et les agents de l'erosion Ungvary, Tamas Gypsy childrens dance Movitz, Ira Jubilum Clozier Christian Cage, John Utställning, Galleriet Reuterswärd, Utställning, Galleriet Carl Fredrik

Frenning, Magnus Pignon, Paul Kang, Sukhi Karpen, Richard Maria Serra Luis Nilsson, P A Barriere, Françoise Levine, Josh

Kagel, Mauricio Kagel, Mauricio Kagel, Mauricio Kagel, Mauricio Kagel, Mauricio Kagel, Mauricio

Tysk konst idag: Immendorff Penck Beuys, Joseph

and Time Grind Z Mosaico Eclipse Quinteto Reminiscencias Hollow man Chant de consonnes Första pris i klassen för elektrokustisk musik i festivalen i Bourges, Frankrike 1987 Seminarium, herrgården Match – för tre spelare (film) Hallelujah (film) MM 51 (film) Un chien Andalou (film) Acustica Das Kölner Ensemble für Neue Musik

Utställning, Galleriet

1988: Tyskland

1989: Spanien

Fredriksson, Magnus Fanfar konkret Stockhausen, Karlheinz Telemusik Wyatt, Scott A Circulation (video) Obst, Michael Kristallwelt III Bjelkeborn, Thomas EX eller Ramindbergets tystnad Andersson Bengt (gestaltning) Appleton, Jon Homenagé á Milanés Wyatt, Scott A Real Ilusion (video) Vaggione, Horacio TAR Morthenson, Jan W Silence XX Nybro ljudcenter AB (laserteknik) Lansky, Paul Just-more-idle-chatter Pengilly, Sylvia Dimensions of Space

Schottstaedt, Bill

42

Polonio, Eduardo Berenguer José, Manuel Maria Serra, Luis Berenguer, José Manuel Levin-Richter, A

New Music Liberation Army Quenca La Perla Estranya (för diabilder) Quinteto Remini scencias El Ponent Excessiu Secuencia V Berenguer, José Manuel (gitarr) Casas, Damia & Griera, Mercé (dataprogram) Amigo, Leopold, Berenguer José, M

Enström, RolfThomas, Hellsing Åstrand, Hans

Stockhausen, Karlheinz

Luftreflex/Luftskalle (band/bildspel) Seminarium kring spansk elektroakustisk musik

Sternklang Aquariusensemblen Chillida, Eduardo Utställning, Galleriet Lundén, Peter Living Structures Hodell, Åke Spirit of Estacy, Racing Car Opera Brncic, Gabriel Ciudad Encantada Brunson, William Exile and Life Close to the Horizon Rueda, Jesus Voyager Poulard, Gabriel La memoire des pierres Strömberg, Mikael Status Limbus (ljud och datorgenere rad "luftkoreografi") Holländer Pierre (konstflyg) Tjörneryd Hans (rökskulpturer) Hellström, Sten Olof Of the Lip Berenguer José, Manuel Improvissaciones II Berenguer José Manuel (gitarr) Voigtlaender, Lothar Maikäfer, Flieg Hodell, Åke 110 Volt Buddha Kröpfl, Fransisco Quenca, presagio de pajáros Bjelkeborn, Thomas & Selander, Marie ENAD Selander Marie (sång) Mandolini, Richardo Micro Reflexiones Hauksson, Thorsten Chantouria Parmerud, Åke Stringquartet Smalley, Dennis Wind Chimes Hodell, Åke Mr Smith in Rhodesia Kröpfl, Francisco Orillas Rydberg, Bo Cadena Levin-Richter, Andrés Homenaje a Zinovieff

BokII.ok 01-05-29 11.07 Sida 43

1990: Canada Hambræus, Bengt Mirrors Truax, Barry Tongues of Angles Truax, Barry Beauty And The Beast Truax, Barry The wings Of Nike Truax, Barry Solar Ellipse Harvey, Jonathan Ricercare una melodia Cherney, Lawrence (oboe) Britten, Benjamin Six Metamorphoses After Orvid, Op 49 Cherney, Lawrence (oboe) Goldberg, Theo (datorgrafik) Parmerud, Åke & Blomquist, Anders Opus 1(film) Narrskeppet del 1 Nya Kulturkvartetten Riopelle, Jean Paul Utställning, Galleriet Reid, Bill Utställning, Galleriet Sandell, Sten (liveelektronik) Brunson, William Exile and Life Close to the Horizon Bodin, Lars Gunnar Dizkus III Truax, Barry Riverrun Parmerud, Åke Alias D'Escrivan, Julio Salto Mortal Pennycook, Bruce The desert speaks Spiteri Vivienne (cembalo) Keane, David Turbo Toccata för MIDI-cembalo, dator och liveelektronik Volet, Stéphane Nytt verk för MIDIcembalo och live elektronik Coulombo SaintMarcoux, Micheline Miroirs Hambræus, Bengt Capriccio I Brady, Timothy Doubling for cembalo och elektronik Spiteri Vivienne (cembalo) Pritchard, Bob Postcards from Our Futures Pritchard Barbara (piano) Feldman, Barbara The I and Thou

Eagle, David

Smith, Linda

Narrskeppet del 2&3 Truax, Barry Fuchs, Wolfgang & Katzer, Georg Westerkramp, Hildegard Miran, Julien Hellström, Sten Olof Jubard, Phillippe Dolden, Paul

Pritchard Barbara (piano) Polares Pritchard Barbara (piano) Zart Pritchard Barbara (piano) Nya Kulturkvartetten Seminarium Konsert Cricket voice Allo! C'est moi-ca va?

Flugan II Dokumentaire Caught in an Octagon of Unaccustomed Light

1991: Italien Francesconi, Luca Blomqvist, Anders /Doukkali, Josef Rydberg, Bo

Seguire le tracce

Sincere (bildspel) Illuminated bodies Pettersson Jörgen (saxofon) Bodin, Lars Gunnar Divertimento for Dalle Torstensson, Klas Solo för bassaxofon ur triptyken Licks and Brains, första delen Pettersson Jörgen (saxofon) Johnson, Bengt Emil Parmerud, Åke Blomqvist, Anders Ståhl, Kerstin Elektroakustisk Kabaré med fyrverkerier Adami, Valerio De Maria, Nicola Melloni, Melana Utställning, Galleriet Dolden, Paul Behind the walls of Jerico Rózmann, Akos Orgelstycke nr6/ nocturne i silver och

dans Ur "The Chinese four seasons" Enström, Rolf Skisser från Berlin Dashow, James Sequence Symbols Stroppa, Marco Hidinefte, Soit l'autre face de Traiettoria Donatoni, Franco Åse (AlgoII) Andersson Magnus (gitarr) 1984Enhamre Åse sång) Berio, Luciano Sequenza Andersson Magnus (gitarr) Minciacchi, Diego Nytt stycke för gitarr och band Andersson Magnus (gitarr) Giulian, Giuseppe Erinnerung Andersson Magnus (gitarr) Nono, Luigi ...sofferte onde serene...

Ex Novo Maderna, Bruno Musica su due dimensioni Ex Novo Sciarrino, Salvatore Lo spazio inverso Ex Novo Stroppa, Marco Traiettoria Ex Novo Ambrosini, Claudio De vulgari eloquentia Ex Novo PHAUSS Nothing But The Thruth – After match Duncan, Joe Kick Bilting, Ulf & Karkowski, Zbigniew For Me And For My Gods Guds söner (Elggren, Leif & Tankered, Kent) Betaeckning The Hafler Trio The Golden Hammer Bernardini, Nicola Seminarium Brunson, William Inside Pandoras Box Lupone, Michelangelo Incanto Tadini, Michele

43

BokII.ok 01-05-29 11.07 Sida 44

Di Scipio, Agostino Ikon Bandstycken från: Tempo Reale, Florens, Studio Centro Rierche Musicali, Rom, AGON, Milano,

1992: Holland Sierhuis, Jan Lataster, Ger Alechinsky, Pierre Koolen, Frans Guilette, Ray Barlow, Clarence

Utställning, Galleriet Utställning, Galleriet Utställning, Galleriet Utställning, Galleriet Hommage à Pollock FLXXXs: a Time And Attention Study (also called His Master's Voice) with Fugue on The Name Cage After No.5 Of Six Fugues On the Name BACH By Robert Schumann Jeverud, Johan Själavård för vuxna Parmerud, Åke Les Objets Obscurs Hommage à Pierre Schaeffer Örn, Hasse Mirrors Örn Hasse (slagverk) Mandolini, Ricardo Andrómeda Örn Hasse (slagverk) Örn, Hasse Electric Metal moitions Jarvinen, Arthur The Door That Doesn'y Open Örn Hasse (slagverk) Nørgård, Per I Ching Örn Hasse (slagverk) Alberts, Armeno Remoniscence de la musique concrète Waisvisz, Michel The Scream Lines Parmegiani, Bernard Execisme Waisvisz, Michel Songs from The Hands Alvarez, Javier Mambo a la Braque Hellström, Sten Olof Wake Mutsaerts, Sonya Keboard live Mutsaerts Sonya (keboard) Zanesi, Christian Stop! L'horizon

44

1993: Japan Phauss/The Hafler Trio,

ScanCon Morgonövning Wingate Mark Ode to the SouthFacing Form Saariaho, Kaija Journey Miwa, Masahiro Dithyrambe Sandell, Sten Between the pipes Iwataka, Toru Breath Hellström, Sten Olof Nytt verk Ishijima, Akemi Urskogen Anonymus Muyoh, Icchoh Yatsuhashi, Kengyo Midare Nakao, Tozan Iwa Shimizu Yoshizawa, Kengyo Chidori no Kyoku Yoshizawa, Tadao Haru no gotoku Phauss/The Hafler Kvällsövning Ueno, Masatoshi ...m.u.II Shimazu, Takehito From Origin Point Kuwahara, Yasuo Icchoh Issei Nanatsuya, Hiroshi Music for Shakuhachi and Tsuzumi Kimura, Mari ECCO III Noda, Ryo Solostycke Rydberg, Bo LINK Parmerud, Åke Retur Olofsson, Kent Nytt verk Stockholms saxofonkvartett Feiler, Dror Anvil and Parachutes Phauss/The Hafler Nattövning Strindberg, Henrik Hjärtats slag Stockholms saxofon kvartett, Petterson Mikael (flöjt) Lindwall, Christer Cut Up Reich, Steve Vermont Counterpoint Petterson Mikael (flöjt) Samuelsson, Mari Signal Lansky, Paul The Sound of Two Hands Fredrics, Howard The Raven's Kiss Yuasa, Joji Bandstycke Kimura, Mari U (The Cormorant) Kimura Mari (violin)

Nancarrow, Conlon

Toccata Kimura Mari (violin) Rai, Takayuki From Three Unknown Spaces del:1 Takanaka, Yasuhiro Memories of the Universe II Rai, Takayuki From Three Unknown Spaces del:2 Uehara, Kazuo Oriental Fantasia Rai, Takayuki From Three Unknown Spaces del:3

1994: Island Gudmunssson, Sigurdur, Hauksdóttir, Valgerdur Eiriksdóttir, Karólina Kosk, Patrik

ERR", Utställning, Galleriet Beställningverk Der Raum Traum (der Najade) Der Panische Hund

Butzman, Frieder Karlsson, Erik Mikael & Hedman, Jens Anchoring Arrows Olafsson, Kjartan Resonance Parmerud, Åke Jeu Imaginaire Hansson, Sten Suite Brasiliera Fridriksson, Fridrik T & Grimsson, Lárus G Hringurinn (videoinstallation) Eiriksson, Tórólfur Mar Fridriksson, R H Andar Petursson, Helgi Nytt verk Hauksson, Thorstein Flettúr Mossenmark, Staffan No Mercy Caspar, Hayott Performance I Butzmann, Frieder & Kapielski, Thomas Performance II Blöndal, Jóhannsson Samstirni Rydberg, Bo Lecon des choses Windgate, Mark La nuit sauvage Söderberg, Jonas Reciever Butzmann, Frieder Arbeitslied III Blomqvist, Anders Delta A

BokII.ok 01-05-29 11.07 Sida 45

1995: Mexico Alvarez, Javier Seminarium Sjölande,r Waldemar Toledo, Fransisco Tamayo, Rufino Blanco, Mono Utställning, Galleriet Alvarez, Javier Ouverture Nilsson Ivo (trombon) Alvarez, Javier Temazcal Parmerud, Åke Renaissance Alvarez Javier, Mambo Vinco Berenguer José, Manuel Mu Rojo, Vicente Voces Soto Millán, Eduardo Aamanita Gomez Mercedes & Tamayo Lidia (harpa) Medina, Roberto Ila Gomez Mercedes & Tamayo Lidia (harpa) Feldman, Bernardo Onirica Gomez Mercedes & Tamayo Lidia (harpa) Marques, Arturo Son a Tamayo Gomez Mercedes & Tamayo Lidia (harpa) Alvarez, Javier Acuerdos por diferencia Gomez Mercedes & Tamayo Lidia (harpa) Marques, Arturo Reencuentros Gomez Mercedes & Tamayo Lidia (harpa) Zepeda, Antonio Espejo del Dia y de la Noche Zepeda Antonio (350 kg instrument) The Mexican Connection: 1. Introduction 2. The Streets of Mexico 3. "Subterranean chase" 4. The Street 5. "Interior family portrait"

6. The Street 7. "Arithmetic of the sun" 8. End of transmission Campos, Alejandro (alt sax) Gallardo, Ricardo (Bongos) Nilsson, Ivo Trilogi: Lunga per resprirazione Nilsson, Ivo (trombon) Kagel, Mauricio ATEM Mono Blanco Morales, Roberto Agfua Deramada Hanson, Sten La ultima palabra de amor Russek, Antonio Ohtzalan Grippe, Ragnar L'Archer Coupe L'Air en Deux Enriques, Manuel Movil II Uijlenhoet, René Wedge Zwedberg, Tommy Exmex Estrada, Julio Eua´on

1996: Italien Russolo, Luigi Ceccarelli, Luigi Cardi, Mauro Pappalardo, Emanuele Carl, Robert Prati, Walter Sclesi Giacinto

Fanfar Birds Per II, Tetro dei documenti Sulle ali dil rispiro Towards the Crest Wir II Preghoera per un´ombra

Gifariello Ciardi, Fabio Altre Tracce Nicolau, Davide Strassenmusik Bellini, Luciano Voci Giri, Maurizio Mapping Gifariello Ciardi, Fabio Seminarium Hedås, Kim Nytt verk Blomqvist, Anders & Parmerud, Åke Fyrverkerimusik Elektroakustisk fotboll mellan Knäppmora och Grimaldis

Adami Utställning, Galleriet Andreoni, Roberto Beställningsverk Karlsson, Erik Mikael & Ekman, Fredrik Tiden är en maskerad dröm Tessadrelli, Luca Beställningsverk Ekman, Rasmus Turnover Parmerud, Åke Grains of voices Tedde, Giorgio Austro Pappalardo, Emanuele Oltre Romitelle, Fausto Seascape Garau, Lucio Canoni Di Scipio, Agostino 4 Variations on the Rythm of the Wind Berio, Luciano Gesti Pisati, Maurizio The Running Solo Pollitano Antonio (blockflöjt och band) Cifariello, Ciardi Fabio Giochi e Finzioni Lindal Anna (violin) Canonici Corrado (kontrabas) Cipriani, Alessandro In Memory of a Recorder Lindal Anna (violin) Canonici Corrado (kontrabas) Boschetto, FrancescoTrasumanar Lindal Anna (violin) Canonici Corrado (kontrabas) Nicholson, G So Low Finnissy, Mikael Sepevi Berio, Luciano Psy Scelsi, Giacinto Maknongan Gabbiani, C Contrabasso (solo?)

Xenakis, Iannis Theraps Canonici Corrado (kontrabas och band) Blomqvist, Anders Löpa varg Tutschku, Hans Die zerschlagene Stimme Kosk, Patrik & Enckel,l Agneta No Solution Palermo, Dario Tabacaria Dahlstedt, Palle Gummi 45

BokII.ok 01-05-29 11.07 Sida 46

Hanson, Sten Söderberg, Jonas & Eggeling, Viking

Pekkos Diagonalsynfonin

1997: Argentina Kröpfl, Francisco & Viñao, Alejandro Segui, Antonio, Le Parc, Julio Vanarsky, Jack Tango Duo Rios-Dominguez Hanson, Sten Kröpfl, Francisco Viñao, Alejandro Bock, Christian Iglesias-Rossi, Alejandro Schachter, Daniel Thorell, Patrik Viera, Julio Viñao, Alejandro Van Beethoven, Ludvig

Seminarium

Utställning, Galleriet

Piette Chemin de fer Winds GO The Washington Trials Angelus Seine sans e Ma Divertimento II Tango In Phrase & Fiction FLUX-kvartetten Grosse Fuge FLUX-kvartetten

Karlsson, Erik Mikael & Ekman, Fredrik Marionetten Hanson, Sten Pierre Chemin de fer Cetta, Pablo ...Que me hiciste mal...

Biffarella, Gonzalo Mestizaje Broberg, Jonas Conversation in Cadaqués Vaggione, Horacio Schall Voigtländer, Lothar Spring in Berlin Dal Farra, Ricardo Duo Gionni Dopo Belloc, Enrique Nytt verk

1998: Schweiz Kessler, Thomas Seminarium No Fun At All live i sporthallen Bergmark, Johannes Surrealistisk trapets- & ljudkonstnär 46

Söderberg, Jonas

Introduktion i elektroakustisk musik Sigurdteatern Ljud-Saftsalong Gretli und Heidi's Musikalische Jodelglück Ljud-Saftsalong Voice Crack live vid galleriet Lindström, Mats Ljud-Saftsalong Tankered, Kent Ljud-Saftsalong Spoerri, Daniel Utställning, Galleriet Hanson, Sten Das grosse Kuckucksuhr-Pinpong Rondo Holliger, Heinz Introitus Enström, Rolf Strange Spoerri, Bruno Hausmusik Broberg, Jonas Mirage Neukom, Martin Studie 8.1 Blomqvist, Anders Spårar 50-årsjubileum Hemlig klassiker Voigtländer, Lothar Atemlos Alpmusik på hackbräda (Schweizisk folkmusik från Appenzell) Almada, Daniel Linde The B.E.A.M. Buser, Markus Madrigal The B.E.A.M. Tedde, Giorgio Morite The B.E.A.M. Heiniger, Wolfgang Wassermusik The B.E.A.M. Holliger, Heinz Cardiophone The B.E.A.M. Kessler, Thomas Voice Control The B.E.A.M. Lindström, Mats & Tankred, Kent Ljudkonststellationer Voice Crack live i sporthallen Haladjian, David Fuggita, Sparita, Scomparsa Sundin, Paulina Li shin chuen Boesch, Rainer Schaeffer m’a dit Anderson, Scott Boing farwell Hedman, Jens Relief

1999: Irland Doyle, Roger Söderberg, Jonas

Seminarium Elektroakustisk musik för nybörjare Guy Barry, Holyrood Ensemble SON Johnstone, Fergus Rashad's word Ensemble SON Francesconi, Luca Animus Ensemble SON Blomqvist, Anders Tass Ensemble SON Doyle, Roger Shindstu Ensemble SON Irländsk grafik från Graphic Studio Gallery & Ljud installation från Crash-ensemblen Utställning, Galleriet Doyle, Roger Spirit Levels Hedelin, Fredrik Djungel Alcorn, Michael Patina Larsson, Lars Skägglossning Brunson, Bill Creature Comforts Cage, John Roaratorium (utdrag) Irländsk folkmusik Quilty, OhUiginn Brian (irländsk piper) Pendred Kevin (sång) Wolfe, Julia Lick The Crash Ensemble Browning, Zack Impact Addiction The Crash Ensemble Keaney, Michael Resilient Hope The Crash Ensemble Altena, Marten Tik The Crash Ensemble Glass, Philip Ik-ook The Crash Ensemble Doyle, Roger Under the Green Time The Crash Ensemble Browning, Zack Sole Injection The Crash Ensemble Dennehy, Donnacha Junk Box Fraud (med video) The Crash Ensemble Barry, Gerald Swinging Tripes and Trillibibkins

BokII.ok 01-05-29 11.07 Sida 47

The Crash Ensemble Stripsody The Crash Ensemble Deane, Raymond After Pieces The Crash Ensemble Reich, Steve New York Counterpoint The Crash Ensemble Dennehy, Donnacha Metropolis Mutabilis (med video) The Crash Ensemble Wishart, Trevor Two Woman Peters, Erik & Lakatos, Stefan Allt som ligger under snön är gratis Johansson, Pär Notes on Chinese Warfare Berio, Luciano

2000: Stockhausen Stockhausen: Karlheinz: Elektronische Studien I och II Gesang Der Jünglinge Kontakte Traum-Formel Telemusik Im Freundshaft Kathinka's Gesang Hymnen Bijou Aries Zodiac Oktophonie Tip-of-the-Tongue-Dance Upper-Lip-Dance The Little Harlequin Ave Suzanne Stephens, bassetthorn och klarinett Markus Stockhausen, trumpeter och piano Kathinka Paasver, flöjter Karlheinz Stockhausen, ljud- och ljusregi

47

BokII.ok 01-05-29 11.14 Sida 51

OLLE KÅKS URSPRUNGSBILD har alltsedan elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg startade varit en signatur för festivalen. Den har efter konstnärens anvisningar ändrat färg efter det land som varit gästnation på festivalen. På omslagets baksida finns alla programböcker avbildade. Festivalen tackar självklart konstnären för en ovanligt slitstark bild!

BokII.ok 01-05-29 11.14 Sida 52

/./