BIZART #41

Omslagsbild Nr 41

YIN OCH YANG av Kateryna Komendant

Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion

Redaktion

E-post: redaktion@bizart.se

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley (stewen@bizart.se)

Redaktör: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se)

Redaktör Upptäck: Johanna Uddén (uppslag@bizart.se)

Layout: Lillemor Berg (lillemor@bizart.se)

Textredigering: Anna Jonson, ART ANNA (anna@artanna.se)

Annons

BIZART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala

Tel: 070-528 42 42

E-post: annons@bizart.se

Annonsansvarig: Stewen Quigley (stewen@bizart.se)

Kontakt: kontakt@bizart.se

Hemsida www.bizart.se

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan.

ISSN 1654-5370 2022 Riktpris 100 kr

Skribenter Nr 41

Magnus Alkarp

Lillemor Berg

Cari Hildebrand

Anna Jonson

Gunilla Sthyr Johanna Uddén

STEWEN QUIGLEY

MAGNUS ALKARP

JOHANNA UDDÉN

GUNILLA STHYR

LILLEMOR BERG

ANNA JONSON

CARI HILDEBRAND

INNEHÅLL

6 Kateryna Komendant och Galleri Wildstyle

Jonas Östberg Nilsson och den ruggiga tajmingen

Johan Skyttes 400 år gamla vision lever här

Planeten i dystopisk belysning. Författaren och poeten Jonas Gren

Gunnar Leche – balkongdemokraten

Magasin X – Sveriges största kontorshus i trä

Pionjären Betty Pettersson

Valkyrian från Holmsund Operasopranen Åsa Jäger

Vad har du för favoritkonst hemma?

Runa Krehla och ungdomarna

Upptäck rörelseglädjen tillsammans!

Vem du än är och vad du än vill träna, har vi något för dig. Inne, ute, och online.

Med oss kan du träna i fem lokaler. Ekeby, Fyrishov, Stallet, Ultuna och Väderkvarn.

Svårt att bestämma dig? Testa först!

Bli medlem för 100 kr och provträna hur mycket du vill under en hel vecka.

Varmt välkommen.

Friskis&Svettis Uppsala Ekeby | Fyrishov | Stallet | Ultuna | Väderkvarn friskissvettis.se/uppsala

KATERYNA KOMENDANT

och Galleri Wildstyle

av Anna Jonson

foto: Stewen Quigley Ryssland anfaller och hon förstår att hon inte kan stanna i staden längre. Kateryna tar dukarna från sina ramar, rullar ihop dem och flyr från Charkiv. Det blir en dramatisk resa genom Ukraina, vidare genom Polen och Kateryna landar till slut i Malmö, där hon nu bor. Hon är utbildad restauratör, vilket man tydligt kan se i hennes eget konstnärskap. Kateryna utforskar ofta olika kontraster, inte minst i människans natur. Jag träffar henne och galleristen Fredrik Lindström på Galleri Wildstyle.

https://www.instagram.com/komendantttt/

Det är verkligen helt overkliga scener Kateryna beskriver, när hon försökte ta sig till sin ateljé i Charkiv under brinnande anfall. Så svårt att förstå. Flera av målningarna blev fast i kriget och har med andras hjälp själva haft en dramatisk resa liknande Katerynas och det är fantastiskt att flera av dem nu hänger på väggarna här i galleri Wildstyle i Uppsala. När jag fascineras av hennes bestämdhet och mod att rädda sina målningar, så svarar hon: – Men de är mina barn och hårt jobb – jag har lagt ner min själ i dem. När jag ser varje målning här, så minns jag exakt hur jag kände mig och hur mina tankar gick när jag målade, så det var jätteviktigt för mig att få med mig dem när jag lämnade Charkiv.

Hotet har alltid funnits där från Ryssland, men aldrig att hon trodde att de verkligen skulle göra något så hemskt. Men, jo, så hemska var de, konstaterar hon med sorg.

Hon hade en vän i Malmö som hon kunde fly till. Där fick hon hjälp med att få tillgång till en ateljé. Hon fortsatte att måla och försökte hålla allt hemskt ifrån sig, men när allt hann i kapp henne, så slutade hon att måla ett bra tag. Men Kateryna kan inte föreställa sig

vad hon skulle ha tagit sig till om hon inte haft möjlighet att måla eller fått alla vänner hon nu har. Hennes familj är fortfarande kvar i Charkiv och hon har lite kontakt med dem, men en stor oro hänger konstant kvar inom henne. Hon skulle kunna återvända nu, men hon är orolig för vad som ska möta henne – hon vet att halva staden är borta.

– Nej, det är inte min stad längre, säger hon.

När Fredrik Lindström besökte SpringBeast 2022, street art- och grafittifestival i Stockholm, så såg han muralmålningar som helt stack ut från mängden.

– De skiljde sig från allt jag tidigare sett av urban konst, berättar Fredrik. Det blir så intressant när Kateryna inte kommer från grafittitraditionen, utan från den klassiska målarskolan och därifrån närmade sig street art. Det var så nytt och uppfriskande, tyckte jag. Och målningen i sig var helt fantastisk!

Kateryna berättar att hon började experimentera med street art för ungefär två år sedan i Charkiv. Fast det var olagligt, så lämnade hon sin varma, mysiga ateljé och gav sig ut på gatorna och använde sina klassiska skills till stora realistiska och psykedeliska motiv på husväggar och murar. Kateryna tycker att även subculture-artister i grunden måste kunna måla

Följ gärna Kateryna Komendant på sociala medier: KOMENDANTTTT

– det är inget för amatörer, menar hon. Hennes syfte har alltid varit att göra staden finare, inte förstöra den.

En av målningarna i galleriet för tankarna till ett porträtt målat av Rembrandt. Det är något med formatet, sättet att porträttera, ljuset och färgerna. Ändå är det inte ens i närheten i stil, men Kateryna blir glad över att kopplingen kan förstås. Det är bland annat på det här sättet som hon experimenterar med sin gedigna utbildning. Hon berättar att hon laborerat med episka klassiska motiv i Hangaren i Malmö tillsammans med Robbin Carlsson. Ett fruktbart samarbete som lett vidare till flera muralmålningar tillsammans. Ett av motiven i hangarmålningen var Rembrandts Medusa och blev även den första målningen efter det här stora arbetet. Målningen utförde Kateryna enligt klassiskt teknikmanér. Hon beskriver nöjt hur hon lyckades perfekt även med imitationen av hur penseldragen i gamla målningar ser ut på träpannå.

– Supercool, fyller Fredrik beundrande i. Den har en så fin antik finish att du skulle ha kunnat hitta den i ett skeppsvrak efter 400 år.

Jag undrar hur det kom sig att hon började med restaureringsutbildningen. Det var helt av eget intresse,

ler Kateryna, och hon är glad att familjen har stöttat henne hela vägen. Hon berättar skrattande att det finns en bild av henne som lycklig 3-åring med fullklottrade väggar hemma. Hon har alltid känt att det varit viktigt att lära sig hantverket från grunden och därifrån hitta sin egen stil.

– Och talang har hon verkligen! utbrister Fredrik. Katerynas motiv och stil har stor relevans idag i ljuset av krigssituationen och temat för den här utställningen på Wildstyle handlar om motsatta energier och kampen om en balans mellan gott och ont i världen, och även i oss själva.

– Mänsklighetens natur visas genom krig, den är otäck och våldsam. Men det finns också mycket vackert och hoppfullt i världen.

Galleri Wildstyle är ett konstgalleri med fokus på den moderna urbana konsten, som vill uppmärksamma de största namnen inom denna breda stil. Genom utställningarna vill galleriet främja nya, moderna kopplingar där ord som skicklighet, beundran, respekt och efterfrågan ska stå i centrum. Galleri Wildstyle vill skapa och bidra till en kreativ plats för en konstform i ständig rörelse skapad för nuet och för framtidens konstintresserade generation.

Grundaren och initiativtagaren Fredrik Lindström har under många år följt åtskilliga konstnärer inom street art, uppmärksammat deras tidiga arbeten från muralmålningar och sett deras teknik utvecklas inom den urbana konsten.

– Vi vill ge konstgenren respekt och lyfta dess anseende. Genom galleriets utställningar kan vi visa att urban konst hör hemma likväl i ett hem som på en restaurang eller i en lobby, precis som vilken annan typ av konst som helst, säger Fredrik.

Målsättningen är att inspirera och bygga broar inom konstvärlden, men också att uppmuntra konstintresset och inspirera konstnärer att skapa en ny, unik och kanske lite oväntad plattform. Konstens uppgift är att existera mot alla odds och den blir också vad betraktaren gör den till, menar Fredrik. Det banbrytande med urban konst är hur och att den förändras med tiden.

Wildstyle tillhandahåller även tjänsten MURAL som vill visa på den positiva sidan av muralkonst. Förutom att den är vacker och pampig, så är den dessutom en punkt av samhörighet för befolkningen. Vikten av muralkonst har visat sig vara otroligt viktig i många av världens kulturella huvudstäder, som New York, Paris och Köpenhamn.

– Vi på Wildstyle vill föra in denna känsla av kulturell styrka, navigation och samhörighet i vår vackra stad Uppsala, säger den engagerade galleristen.

Konsten och Uppsala förtjänar en plattform som uppmärksammar och satsar på den här typen av bildkonst, så håll för all del koll på detta grymma galleri på Kyrkogårdsgatan 23. ´

www.wildstyle.se

Fredrik Lindström. Foto: Stewen Quigley

Finns det fördelar med att verka både som regissör och skådespelare? Absolut, om man frågar Jonas Östergren Nilsson. När jag träffar honom i lilla foajén på Uppsala stadsteater förstår jag hur hans båda roller på ett nyfiket sätt utvecklar varandra. Men vårt samtal kommer snabbt in på det som uppfyller Jonas kanske mest just nu – uppsättningen Julius Caesar av Shakespeare.

Jonas Österberg Nilsson och den ruggiga tajmingen

av Anna Jonson foto: Stewen Quigley

Det ska gärna vara flera projekt i gång samtidigt också, för det ger både energi och input åt varandra. Att få kliva in i en roll i en annan regissörs universum, ett annat sätt att tänka och skapa, utvecklar honom både som skådespelare och regissör, menar han.

– Man måste göra det svåra lätt, det lätta vant och det vanta skönt, sa en gång skådespelaren Fredrik Gunnarsson till mig. Det går inte att hoppa över något steg och i början är allt svårt, till exempel en uppsättningsidé eller en text. Efter hand blir det lättare och lättare, så lätt att det blir vant och så infinner sig det stadium när man kan börja lira på riktigt, ler Jonas.

Varje verk silas genom den person som antingen regisserar eller gestaltar scenen, en ljussättare eller vem som helst, menar Jonas. På något sätt kan han själv uppleva, som när han läser Julius Caesar, att det finns en sanning där. Han ska inte tolka verket, resonerar han, hans uppgift är att plocka fram vad som är meningen i det, det som Shakespeare redan har bestämt. Även när han skriver pjäser själv, så försöker Jonas lägga så lite av sig själv på verket. Han förklarar

det abstrakta resonemanget med att med varje pjäsidé följer också en essentiell känsla av hur pjäsen ska skrivas. Vilken språkton som är den rätta för berättelsen och hur snabbt eller långsamt utvecklingen i dramat ska ske. Ju mindre han lägger in av sig själv i skrivprocessen, desto bättre blir verket. Hur gör han då för att hålla kvar vid sin grundidé i produktionen sedan?

– Utöver att jag har en vision, så blir den först detaljerad när andra kommer in i arbetet. Jag funderar på vilka som skulle gilla att vara i det universum som bygger på min grundläggande idé, säger Jonas. Nu senast var det med Kära Jelena och De förlorade hjältarnas land. Det är viktigt att dialogen är rak när jag ställer frågan om personen tror att hen skulle tända till på min idé, annars skulle det kunna vara helt förödande faktiskt. Sen utvecklar sig grundidén tillsammans ändå, eftersom jag väljer just dig för att du har nåt speciellt att ge till processen – inte för att du bara försöker göra som jag vill.

Att känna att ett gammalt verk även kan förmedla en aktuell fråga är instinktiv, menar Jonas. Många

pjäser kan gå förbi honom endast med frågan ”bra pjäs, men varför nu?”, medan han av andra kan drabbas hårt.

– Och där blir jag superintresserad, säger Jonas entusiastisk. Vad är det i den här uppsättningen som slår an hos mig? Det kanske även kan slå an hos andra? Den känslan var väldigt tydlig med Julius Caesar

Pjäsen Julius Caesar av Shakespeare har spelats endast ett fåtal gånger i Sverige sedan den översattes 1816. Dock är den betydligt mer populär i andra länder, intressant nog där det finns mycket korruption, politiskt kaos och – i tider av oro och krig, berättar Jonas.

– Och var befinner vi oss? frågar Jonas retoriskt och lutar sig fram. Den här pjäsen började plötsligt att vibrera – det var dags för den igen, konstaterar han.

Jonas sålde in idén till Petra Bryllander, chef på Uppsala stadsteater, och Julius Caesar planerades in i teaterns kommande program. Inte helt självklart, eftersom pjäsen är lite okänd för publiken. Shakespeare

förknippas mest med Hamlet, ett säkert publikkort. Men Petra var inte svårövertalad och Jonas tog sig an manuset för runt ett år sedan. En kuriosa här är att alla känner till citatet ”Även du, min Brutus (et tu Brute)” ur Julius Caesar: vilket har misstagits för ett historiskt faktum, men är påhittat av Shakespeare, säger Jonas leende.

– Möjligen sa Caesar ”även du mitt barn”, fortsätter han, men det mest troliga är att han inte sa någonting alls när han blev mördad. Jag kommer såklart att behålla Shakespeares idé och det säger så mycket om deras relation. Även Brutus, som stått honom så nära, sviker och förråder honom i det ögonblicket.

Jonas avslöjar att han har burit med sig pjäsen i tio års tid. Från början tyckte han mest att det var en bra pjäs och hade egentligen inga tankar på att sätta upp den. Under åren har Jonas sett tre olika uppsättningar av den och läst den många gånger, tills han hittade vad det var han själv ville ta fasta på. Bearbetningen sedan har varit helt nödvändigt, för originalet är extremt

Jennifer Amaka Pettersson med Jonas Östberg Nilsson

Aksel Morisse och Jennifer Amaka Pettersson

snårigt och innehåller väldigt många olika bifigurer, beskriver Jonas. Mängder av anspelningar som görs i originalpjäsen är kopplade både till den romerska mytologiska historien och till Shakespeares samtida politiska spel och poeter, och det blir onödigt svårbegripliga referenser för dagens publik.

Så här ser ofta processerna ut för Jonas, att verken får ligga och gro, för att sedan plockas upp och bearbetas – och ibland landa i en skrämmande tajming.

– Som när vi repade den ryska pjäsen Kära Jelena och bara två veckor innan premiären, så utbryter Rysslands anfallskrig mot Ukraina, Jonas tittar storögt på mig. Där hade vi grottat ner oss i rysk och sovjetisk historia, hur den har påverkat människor och tankarna kring öst och väst och nya generationer i Ryssland som längtar ut ur ett auktoritärt system – så kommer det här kriget! Jag har aldrig varit med om något så ruskigt

aktuellt och det blev obehagligt på riktigt! Jonas blir lite upprörd och berättar att rysktalande hörde av sig till teatern för att få tag på honom. Det fick de aldrig och det är fortfarande oklart i vilket syfte.

Citat ur ett par av flera liknande recensioner av uppsättningen Kära Jelena får visa att den ruggiga tajmingen inte bara uppfattades av ensemblen:

"En rå och intressant profetia om Rysslands öde där Putin väntar i kulisserna" (Dagens Nyheter)

"Kusligt aktuell pjäs” (Svenska Dagbladet)

– Nu har vi haft val i Sverige, säger Jonas och skrattar till apropå bra tajming, och Julius Caesar är både ett historiskt drama, men lika mycket ett varningens testamente från Shakespeare: ”Så här kan det gå, om vi människor inte ger akt på oss själva.”

Det är väldigt lätt hänt i historien, att delar av ett parlament börjar agera på egen hand, att en opinion

lätt vänds och kan styras, att kaos skapas och fake news sprids. Caesar mördas inte för vem han är, menar Jonas, utan för den han hade kunnat bli. Senatorerna fruktar att folket vill välja den populära och segerrika Caesar till ny regent och varnar för att han kommer att bli en ärelysten tyrann i samma stund som lagerkransen sätts på hans huvud. Därför väljer man att ”mörda ormen i dess skal, innan den kommer ut ur det och kan bita.”

– Det här är ju på helt lösa boliner, utbrister Jonas, men också så intressant med frågorna som Shakespeare ställer så skickligt, tycker jag – hade Caesar blivit tyrann? Gjorde dom rätt? Eller var dom bara maktlystna själva?

Med den här historien lyckas Shakespeare visa på en struktur där makt korrumperar och sätter i gång en våldskarusell som är väldigt svår att få stopp på. Det är lika delar parlamentariskt spel som gangstermetoder, där öga för öga och tand för tand gäller tills alla dör.

– Du förstår! säger Jonas med eftertryck. Det finns många parametrar i vår nutid, som strålar samman i den här pjäsen, som stormningen av Kapitolium till exempel. Jonas pekar på den tjocka manus-bibban

Julius Caesar: Och här har vi original-Kapitolium, säger han och ler stort.

Det är dags att börja repa på pjäsen och hela ensemblen hoppar av iver att få sätta i gång. Stuntscenerna har man redan börjat öva på.

– Jag upplever att trots att språket är shakespeareianskt och på ett sätt poetiskt, så är den så psykologiserande och realistisk. Jag ville ta fasta på det – går det att göra Shakespeare realistisk, frågade jag mig.

Jonas redogör för förutsättningarna: Okej, vi är på stora scenen och jag vill komma nära, man ska kunna prata lågmält och inte gasta ut sina repliker till 600 personer.

För att få fram den rätta känslan har uppsättningen förmodligen de mest tekniskt avancerade lösningarna som någonsin gjorts på Uppsala stadsteater, enligt Jonas. Det är ett tekniskt nätverk av ljus, ljud och bild som ska fungera. Allt skräddarsytt för Julius Caesar. Samtidigt som publiken förhoppningsvis upplever en perfekt filmbild, så får man också se hur det går till. Genom att scenen byggs upp av ljudbilder och exempelvis en kuliss målad bara så mycket som syns i filmrutan, så kan vi berätta i många lager samtidigt,

Affischbild för JULIUS CAESAR med Axel Morisse. Foto: Carl Thorborg

Backstage vid fotosession för JULIUS CAESAr. Foto: Maria Lilja

förklarar Jonas lurigt. Och kostymerna är samtida, lägger han till och skrattar.

– Nu får du mycket avslöjat här!

Enligt Jonas ligger vi i Sverige lite efter många andra länder vad gäller den här scentekniken. Problemet är att det är väldigt dyra investeringar för att lägga tekniken på en acceptabel nivå, men svenska teaterinstitutioner har börjat inse den enorma potential detta ger i nya scenuttryck. En viktig aspekt i en sådan här megasatsning är att man känner sig trygg med sina sceniska samarbeten, förklarar Jonas.

Efter fem år på Uppsala stadsteater känner han att teamet tillsammans har uppnått ett sätt att samarbeta som möjliggör ett sådant här svårt och utmanande projekt. Ljussättaren kommer till exempel att vara tvungen att sitta i scenografin tillsammans med filmfotografen. Alla är väldigt entusiastiska inför hela det nya greppet. Jonas berättar om reaktionerna när han först presenterade idéerna:

– WOW! Vad kul! (kort paus) GUD vad svårt! Skratt.

– Det brukar vara väldigt bra, när man får både ett ja som samtidigt upplevs som en utmaning. Man ser hur kugghjulen bara rasslar till och det finns en hunger att få sätta i gång och förverkliga visionen.

Men detta är viktigt också för teatern, poängterar Jonas. Det här har vi aldrig gjort och därför ska vi göra det! Och det är jätteroligt att kunna presentera en titel som är så sällan spelad och inte ett dugg belastad med konventionella förväntningar.

Jonas själv åker ofta till Norge för att se på teater, som är ett mycket inspirerande teaterland, tycker han. Som inbjuden var han med och startade teaterkompaniet Pilot, som gjorde dansteaterföreställningar utan ord men med mycket koreografi och som spelades runt om i Norge. Han har alltid varit involverad i många olika projekt både i Sverige och Norge, och till det skrivit en hel del själv. Man kan fråga sig hur den ekvationen gått ihop egentligen.

– Varför ska man inte jobba när man har kul, är Jonas enkla svar. Man måste passa på medan inspirationen flödar! ´

JONAS HELT KORT

Utbildad till skådespelare vid Teaterhögskolan i Malmö 2009–2012 och är sedan fem år husregissör vid Uppsala stadsteater, där han bland annat gjort egna versioner av Cyrano, Karl-Bertil Jonssons julafton och Den talangfulle Mr Ripley.

Han slog igenom som regissör med Främlingen av Albert Camus på Kulturhuset stadsteatern 2015. Våren 2019 fortsatte han sitt utforskande av Camus författarskap, då med pjäsen Missförståndet på Borås stadsteater.

Som skådespelare gjorde han under spelåret 2013–2014 flera roller på Malmö stadsteater, däribland sköna Helena i En midsommarnattsdröm i regi av Anna Bergmann. Dessförinnan har Jonas bland annat gjort roller som Per i Lycko-Pers resa på Strindbergs Intima teater, Biskopen av Lyon i Juliette av Markis de Sade på Turteatern 2011, Werther i Den unge Werthers lidanden på Stockholm stadsteater, Meursault i den uppmärksammade Främlingen – som han också dramatiserade och regisserade och som även blev radioteater, och Axel i Kamraterna på Uppsala stadsteater.

Parallellt med arbetet på institutionsteater har Jonas drivit flera fria grupper, både i Sverige och Norge. Han har gjort ett flertal dramatiseringar av kända verk, men skriver även originalmanus – däribland Svea Rikes lag, som publicerades i sin helhet i Teatertidningen 2017, och De förlorade hjältarnas land, som han satte upp på Uppsala stadsteater. Utöver detta har Jonas även gjort flertalet scenografier –några av dem till Uppsala stadsteater.

Upplev en värld av livs levande musik av högsta klass. Välkommen till en ny spännande musikvår med Musik i Uppland i Uppsala Konsert & Kongress.

Konsertkarusellen

Turné i länet 26/1—3/2 Linnékvintetten Som på räls — vart är vi på väg? 7—17/2 Lise&Gertrud Tack för Din musik: Eva Dahlgren och Marie Fredriksson 18—26/3

Trio X och världsgitarristen Ulf Wakenius 13—20/4 Kristin Amparo & Lilla Trion Som havets ängar Tider och platser: www.musikiuppland.se

22/1

Unknown Heavens

Uppsala Kammarsolister

Gäst: Marko Ylönen, cello Musik av Mendelssohn och Rautavaara

28/1

Trio X 20 år!

Gäster: Georg Jojje Wadenius, Svante Henryson, Meta Roos, Bengan Janson, Jeanette Köhn, Dan Laurin, Claes Janson och sångare ur OD

9/3

Orkestern i fokus Uppsala Kammarorkester Jessica Cottis, dirigent 20/4

Ungt stjärnskott Uppsala Kammarorkester

Olari Elts, dirigent Hans Christian Aavik, violin

5/1

Trettondagsafton Operapärlor

Uppsala Kammarorkester Pier Giorgio Morandi, dirigent Ida Falk Winland, sopran Airam Hernández, tenor

Carte Blanche

15/4, 3/6

Trio X och hemliga gäster Restaurangen UKK I samarbete med Musikens Hus Vänner och Uppsala Konsert & Kongress

Johan Skyttes 400 år gamla visioner lever vidare här

av Lillemor Berg foto: Stewen Quigley

Skytteanum med sin fina båge över Valvgatan och Atterbomska huset i vinkel bredvid, vars svarta port gömmer en stor trädgård mitt i hjärtat av Uppsala, inbjuder till fantasier om historiska hemligheter och gamla glömda skatter.

Michal Grahn, som är forskare i statsvetenskap och ceremonimästare för Skytteanska priset*, väntar på trappan upp till Skytteanums entré och välkomnar oss att stiga in i Uppsalas allra finaste signaturhus.

Första anhalten på rundturen i huset är ett stort seminarierum på bottenplanet. Bokkhyllor klär väggarna hela vägen upp mot det höga taket. Rummet domineras av ett ovalt konferensbord modell större.

– Det är en kopia av bord som funnits eller kanske fortfarande finns i riksdagens utskottsrum, inte så gammalt, kanske 50 år, tror Michal Grahn.

Lokalen luktar gammalt papper, förväntat och inte alls oangenämt.

Vid första anblicken av interiören infinner sig en viss besvikelse. En aning ruffigt är det samlade intrycket. Inredningen spretar; daterade institutionsmöbler i gulnande träslag, soffgrupp i 1800-talsstuk, moderna kontorsstolar och datorer, en grön kakelugn, genuin och nött av ålder, men fungerande enligt Michal Grahn. Här och där kan man upptäcka spår av husets medeltida ursprung under lagren av sentida tillskott och ”påbättringar”.

Skytteanum har anor från 1300-talet och är ett av få medeltida hus som fortfarande finns kvar i Uppsala. 1622, för 400 år sedan, donerade riksrådet och universitetskanslern Johan Skytte (1577–1645) medel för att inrätta en professur i vältalighet och politik med säte i fastigheten, där han också bodde med sin fru.

Det var i början av Sveriges stormaktstid. Skytte ansåg att Sverige saknade en hel klass av lämpliga statstjänstemän och diplomater som kunde spegla Sveriges ökade betydelse i Europa. I hans samtid var det fler som definierade liknande problem, bland annat Oxenstierna, som ansåg att Sverige behövde en moderniserad förvaltningsstruktur.

– För att utverka makt och inflytande krävdes att statsmän kunde uttrycka sig väl på latin, den tidens diplomatiska språk. Det krävdes också kunskaper i politisk filosofi och om hur stater och statlig makt fungerar, berättar Michal Grahn.

Den skytteanska professuren har ett speciellt anseende, eftersom den anses vara den äldsta professuren i världen i statskunskap. Den 400-åriga traditionen är obruten. Den som innehar den skytteanska professuren bor av hävd i husets första våning, så även den nuvarande, den första kvinnan i ämbetet, Li Bennich-Björkman. I Skytteanum bedrivs forskning och undervisning och hålls seminarier, då som nu. Studier i statskunskap och statsvetenskap är

också idag en vanlig och lämplig ingång till arbeten inom statliga strukturer.

– Men det är ingen yrkesutbildning utan enbart en akademisk disciplin, inriktad på forskning, påpekar Michal Grahn.

Vi pustar uppför stentrapporna. På andra våningen är det lågt i tak. Förr bodde studenter i det som numera är små kontor och seminarierum.

– På Skyttes tid och sådär hundra år framåt var antalet studenter begränsat till ett 10-tal privilegierade unga män med ekonomiska resurser. Undervisningen ägde rum på vindsvåningen en trappa upp. Idag är det ungefär 600 studenter som läser stadsvetenskap, så all undervisning får inte plats i huset utan sker också i andra lokaler.

En serie oljemålningar i storformat av skytteanska professorer trängs i ett litet seminarierum av salongskarraktär. På en hylla längs en av väggarna står

rad på rad med riksdagsmotioner från 30-talet.

– De har förmodligen dumpats här efter en utstädning i riksdagskansliet, tror Michal Grahn.

I övrigt, möbler och inventarier från olika epoker verkar liksom ditsatta på måfå, utan så mycket tanke på inredningsestetik. Här och där ligger någon gammal tidskrift, som om tiden stått stilla sedan den släppts där efter läsning. En bjärt blåmålad stol, klädd med läderdyna i nyskick, ser misstänkt antik ut, trots sin förklädnad. Är den en kvarglömd relik från 1600-talet som någon klåfingrig har förbarmat sig över?

Tapetmotiv (hand?)målade direkt på stenväggar i vissa små rum verkar genuint antika där de står fond mot datorer på skavda skrivbord. De forna trägolvens breda plankor skymtar fram här och var, men är i vissa små rum dolda av heltäckande vinylmattor i obestämd gråton. Takplank, patinerade av ålderdom, i vissa passager vittnar om husets ursprungliga skick.

På vindsvåningen ligger en stor ljus sal med vitmenade stenväggar. Tvärgående balkar bryter av den höga takhöjden. Rummet känns svalt. En stor y-formad skorsten klyver salen, så den värmde nog när det bedrevs undervisning här på Skyttes tid. Michal Grahn berättar att han hade sin doktorandutbildning i salen för inte så länge sedan. Från två små fönster har man en härlig utsikt över den stora inhängnade trädgården. Man blir glad åt synen, att denna väl tilltagna oas mitt i stan fått vara kvar. Men Michal Grahn levererar då en chockerande upplysning.

– I slutet på 60-talet fanns det långtgående planer på att bygga hus på tomten.

– Men det satte Stellan Mörner stopp för, fortsätter han och förklarar hur det ligger till med Skytteanums status och förvaltning.

Den Skytteanska donationen är privat egendom och huvudmannaskapet innehas av Skyttes ättlingar.

Släkten Mörner är den fjärde grenen av den grevliga ätten Mörner, som är ättlingar till Skytte och därmed hans arvtagare. Arvingarna är enligt stadgarna ålagda att förvalta och försvara donationen. Konstnären Stellan Mörner hade ett starkt mandat att avstyra byggnation i trädgården, eftersom han var patronus när byggplanerna aktualiserades. Hans son, Nils Axel Mörner, instiftade senare donationen som en stiftelse.

– Trots att Johan Skytte var kansler för Uppsala universitet, ville han att donationen skulle förbli en fristående och självständig institution. Den är alltså inte kopplad till Uppsala universitet, även om statsvetenskap är en disciplin inom universitetet. Donationen betalade förr lönen för professuren, men det ändrades på 70-talet. Sedan dess står universitetet för de anställdas löner. Men donationen i sig är fortfarande fristående som privat egendom.

Man inser att Skytte var framsynt. Vad hade hänt

med hans hus och hans trädgård om donationen i ett tidigt skede gått över i offentlig förvaltning? Hade spåren av medeltidens miljö då varit bortrenoverade och trädgården bortbyggd? Sedan 1968 är Skytteanum, Atterbomska huset och även den stora trädgården, tack och lov, byggnadsminnesmärken.

Skytteanum är ett spännande hus, som inte påminner det minsta om hur man föreställer sig en lärdomsinstitution. Man får lust att snoka i alla vrår. Vem vet vad man kan hitta, kanske ett kvarglömt vinförråd från förra århundradet under lager av damm

i det grottlika källarplanet? Huset känns trots sin aktningsvärda ålder mer levande än musealt. En arbets- och studieplats med mysfaktor? Absolut. Men jo, Skytteanum ser ut att behöva en pietetsfull och försiktig renovering. Det känns till exempel inte alls rätt med smutsgrå vinylgolv.

För tillfället finns det dock mer akuta problem att ta itu med. Professorsbostaden är säkert en genuin och vacker miljö, men där får vi inte komma in på grund av byggarbeten. Utifrån syns en stor fuktfläck tränga ut ur fasaden. En massiv vattenläcka, som kunde ha förstört hela huset, åtgärdas.

– Det var ett rör som exploderade inne i väggen och risken var stor att fukten skulle sprida sig i hela huset, men det ser ut som att insatserna ska lyckas, hoppas Michal Grahn.

Man drar en lättnadens suck. Den moderna världen kan vara en farlig plats för gamla kära hus. ´

Michal Grahn

FAKTA

Skytteanums äldsta delar är från 1300- eller 1400-talen, Huset tillhörde den krans av byggnader som uppfördes runt domkyrkan, avsedda som ämbetshus åt domkyrkans katolska prelater. Vid reformationen överläts Skytteanum åt kronan.

På Skytteanums fasad finns ett antal smidda ankarslutar i form av bokstäver: H J S F R och F M N T G Det är begynnelsebokstäver till: Herr Johan Skytte Friherre Riksråd – Fru Maria Nääf Till Grönsöö.

Atterbomska huset är ursprungligen uppfört som brygg- och bagarstuga 1782. Här bodde 1807–1810 Per Daniel Amadeus Atterbom (1790–1855), professor i teoretisk filosofi och skald.

1622 – universitetskanslern och riksrådet Johan Skytte instiftade en professur i vältalighet och politik med säte i Skytteanum. 1625 – Johan Skytte köpte tomten där Skytteanum, Atterbomska huset och kringliggande trädgård ligger och inrättade sin ämbetsbostad i huset på valvgatan.

Skytteanska priset instiftades av Skytteanska stiftelsen 1994. Det är det internationellt största och mest prestigefyllda priset inom statsvetenskapen med en prissumman på 500 000 kr. Priset delas årligen ut vid en ceremoni till den forskare i världen som enligt stiftelsens lämnat det viktigaste bidraget till den statsvetenskapliga forskningen. Många av pristagarna har varit Amerikaner.

Uppsalas första studentnation var inrymd i Skytteanum. Den bildades före universitetets nationsindelning på 1640-talet och var ett förbund av unga adelsmän, grundat av Gustaf II Adolfs halvbror, Carl Carlsson Gyllenhielm.

28/4 Mnozil Brass

PHOENIX

En världens främsta mässingsensembler, österrikiska septetten Mnozil Brass, gästar med en repertoar från klassisk musik via tysk schlager till pop och jazz. I showen Phoenix reser de sig ur askan efter pandemin, lite äldre och klokare – kanske lite mer allvarsamma – men med livsglädjen, skratten och musikaliteten i behåll.

Med stöd av Musikens Hus Vänner

20/5

Angélique Kidjo

UKK x SELAM

Angélique Kidjo, född i Benin 1960, slog igenom hos den breda publiken 1994 med världshiten Agolo. Med sin särpräglade röst i fokus, de västafrikanska rötterna som fundament och influenser från jazz, soul, latin och pop fortsätter hon att skapa musik som inte känner några gränser.

Med stöd av Musikens Hus Vänner

En del av Uppsala kommun Biljetter: ukk.se | 018-727 90 00  #uppsalakonsertkongress

21/5 Years of sound

Flöjtisten Magnus Lindgren komponerade Years of sound för Musikaliska akademiens 250-årsjubileum. Stycket, som nu är omskrivet, framförs här tillsammans med Martin Fröst, Nils Landgren, Malena Ernman och Uppsala Blåsarsymfoniker Det blir en flirt med allt från Vivaldi till Zappa, Bernstein och John Williams. En musikalisk grand slam! Med stöd av Musikens Hus Vänner

Den vanliga trenden verkar vara att konstnärer lämnar Uppsala för att etablera en större plattform i storstaden Stockholm. Författaren Jonas Gren har gjort tvärtom, lämnat huvudstaden för det lugnare Uppsala. Här cyklar han varje dag från bostaden i centrala stan till sitt hyrda arbetsrum i Ultuna. Det är en bra bit, men inget problem för Jonas, som i något yngre dar var elitidrottare med satsningar på både längdskidor och cykel.

Att bli författare var inget självklart val för Jonas Gren, så det blev först omvägen via journalistiken.

– Efter gymnasiet fanns tankarna där på att bli författare. Men det kändes inte som ett realistiskt yrkesval. Självförtroendet saknades också. Men journalist kunde vara ett alternativ, tänkte jag. Det ligger ju nära författandet och man får i alla fall skriva.

Planeten i dystopisk

Han jobbade som journalist några år, men kände sig inte helt tillfredsställd med yrkesvalet. Vid det laget hade han samlat på sig utkast och alster, som han aldrig ens försökt få utgivna. Beslutet att söka sig till en författarutbildning på Biskop-Arnö blev den islossning som han hade hoppats på.

– Utbildningen, och vad den innebar av konstruktiva diskussioner kring de texter man åstadkommit, gav mig ett nytt självförtroende. Det lärde mig att våga tro på att det jag skrev var bra nog att visa upp.

Vägvalet visade sig vara det rätta. Jonas Gren har sedan debuten kunnat ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

– Jag drar in en helt ok månadslön, men ganska lite kommer från försäljning av böcker. Författarfonder och stipendier står för en del, men jag skriver också artiklar

belysning

av Lillemor Berg foto: Stewen

Quigley

och blir inbjuden att medverka med uppläsningar i olika sammanhang. Det senare har skett ganska frekvent och beror mycket på ämnesvalet i mitt författarskap, att jag berör aktuella frågor.

Han är ordentligt påläst i klimat- och miljöfrågor. – Ja, det ger mer åt skrivande om man lärt sig något. Att förhålla sig korrekt till fakta ger ett slags logisk stadga åt fiktionen. Om sammanhanget som beskrivs inte hänger ihop eller har bäring på verkligheten, så skaver det.

Jonas Gren är en uppmärksammad och uppskattad poet, som sedan debuten med diktsamlingen Lantmäteriet (2014), bemötts med goda omdömen och fina recensioner för sitt breda register och sin förnyelse av naturlyriken. Grens perspektiv ser långt bortom den idylliska naturbilden, följer i spåren av klimatförändringar och miljöförstöring och blottar en sårig natur i civilisationens slagskugga. Ett genomgående tema i författarskapet handlar om planeten och vår dysfunktionella relation till den.

Det finns skäl att dra en linje mellan Gren och Harry Martinson, som ju är en slags tidig portalfigur för den civilisationskritiska naturlyriken i svensk litteraturhistoria. Men det ligger ett par generationer emellan de båda poeterna och deras respektive perspektiv. Idag står vi i den framtid som Martinsons Kassandra varnade för i Aniara. Jonas Grens lyrik kretsar kring samtidens akuta realitet med en planet som står vid yttersta randen till en klimatkollaps.

Antropocen kallas tidsåldern för människans herravälde och hybris, epoken av fossil förbränning, atomklyvning, massutrotning av andra arter och i förlängningen, förstörelsen av människans egen livsmiljö. Jonas Grens Antropocen. Dikt för en ny epok (2016) kan tolkas som ett farväl till naturens rikedom. I hans diktade landskap tecknas bilder av övergivna

städer, helt inbäddade i och övertagna av liv i form av mögel, alger, mikrober och slingrande växtlighet. Ett myller av organismer och djur lever i ruinerna efter människans forna överdåd av skrot. Men Antropocen handlar inte så mycket om vad människan förlorar, utan mer om hur hon själv går förlorad. Människan syns frånvarande, en art som lämnat scenen. Diktverket genomsyras av en insikt – livsformer kommer att kolonisera jorden ända tills den döende solen slukar planeten, men ingen varelse i denna livskraftiga värld kommer efter människans sorti att bevittna och besjunga den. Livet går vidare, men meningen går förlorad.

Författarskapet har en dystopisk klangbotten, men mörkret är långt ifrån kompakt. Man kan i många stycken uppfatta en tillit till livets obändiga kraft att ständigt anpassa sig till nya villkor. Och Jonas Gren ger inte intryck av att vara en alltigenom allvarstyngd person som gett upp hoppet.

– Jag är oroad, men inte deprimerad eller uppgiven. Den gamla klyschan gäller, så länge det finns liv så finns det hopp.

Den helt färska Kromosomparken (2022) är hans debut som romanförfattare. Romanen utspelar sig i Norrlands inland i en obestämd framtid. Bebyggelsen och samhällslivet ter sig inte alls annorlunda mot hur vi har det i nutiden. Huvudpersonen Ella åker omkring i en begagnad diesel- eller bensinbil och bor i ett gammalt hus på landet som värms upp av dyr el och vedkamin. Någon omställning av världens klimatpolitik har inte skett. Istället försöker man motverka den skenande uppvärmningen av jorden med storskaliga teknologiska lösningar. Där granskogen inte längre trivs finns stora arealer med reflektordukar, som ska mildra jordens uppvärmning genom att spegla bort solstrålarna.

– Jag skrev Kromosomparken med tanke på en

kommande backlash för klimatarbetet. Jag ville att den framtida världen i romanen skulle vara en förlängning av vår egen tid, där ingenting i vår livsstil egentligen har förändrats.

Klimatförändringarna är kännbara, somrarna är olidligt heta, vintrarna moddiga och blöta, varvat med dagar där blötsnön fryser till is, men den omgivande miljökatastrofen är ändå mer som en kuliss i berättelsen. Det är inte den besvärliga väderleken som står i fokus. Romanen handlar om hur människor hanterar tuffa livsvillkor, om relationer, sorg och förlust, om livet med funktionshinder och, inte minst, om anpassningsförmåga. Människor ger inte upp, häri ligger romanens ljusa budskap. Människor är hyggliga och hjälpsamma, de leker och älskar och strävar vidare tillsammans.

Romanens Ella har en genetisk sjukdom, som gör henne allt svagare och beroende av rullstol. Hon håller minnet levande av sin livsglada syster, som delade samma genetiska arv och dog ung efter ett kreativt men utsvävande liv. Systrarna stod varandra nära. Ella sörjer och möter många motgångar, men stretar samtidigt på med sin egen livslycka. Hennes kamp med rullstolen i snömodden och när den ska lastas in i och ut ur bilen är skildrad med insikt och precision.

– Jag har gjort mycket research om hur vardagen ser ut när man använder rullstol. Jag tog kontakt med en person, Mina Fagerlund, som kör elrullstol och har en Kia karneval med lift. Hon har hjälpt mig att faktakolla texterna. Läsare ska inte störa sig på detaljer som inte stämmer. Själv stör jag mig mycket på slarviga fakta i romaner.

Den tilltagande svagheten har tvingat Ella att lämna en internationell karriär som forskare för att utföra ett rutinjobb på en storskalig laboratorieanläggning där det odlas en speciell art av spindlar. Arbetsmiljön är stenhård, personalen övervakas och tidstuderas.

Om Jonas Gren

Född 1981 i Stockholm

Uppvuxen i Gävle

Skidgymnasium i Ulricehamn

Studier i litteraturvetenskap i Uppsala

Journalistutbildning på JMG i Göteborg

Skrivarskola på Biskops-Arnö

Lyrik

Mot denna sol (2013)

Blå blixt (2013)

Lantmäteriet (2014)

Överallt ska jag vara i centrum (2019)

Antropocen (2016. Nyutgåva 2021)

Dälden, där de blommar (2018) Tävlingsdräkten (2021)

Roman Kromosomparken (2022)

Medverkan i Glänta 1 (2017)

Världens kortaste antologi (2016) Trösta mig humlemor (2019)

Övrigt

Medverkar som skribent i bland annat Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Dagens Nyheter, 10TAL och Klimatmagasinet Effekt.

Medverkar som en av initiativtagarna vid konstcentret Ställbergs gruva i Bergslagen.

Medverkade 2018-2019 i föreställningen ”Nationalparken” (Riksteatern), av och med folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Ohlanders samt Hampus Norén.

De åläggs att hålla en viss takt, annars blir de obönhörligen av med jobbet.

– Ungefär som att jobba på Amazons lager. Tänker mig att framtidens arbetsliv kan utformas enligt den modellen, kommenterar Jonas.

Syftet med spindlarna är att skicka upp mängder av dem i stratosfären, som en reflekterande sköld mot solstrålarna. Ett biologiskt initiativ av geoengineering, som faktiskt inte alls upplevs som ren fantasi eller science fiction.

– Från början skrev jag utifrån en annan dramaturgi, men det blev platt och ointressant. Jag tänkte att jag måste skruva till det, men på ett sätt som ändå gör att det blir trovärdigt. Scenariot måste beskriva något som skulle kunna vara möjligt. Geoengineering är ett ämne som jag intresserat mig för och tänkte, att det kanske skulle kunna genomföras med någon biologisk metod. När jag sedan läste om ballongflykt bland spindlar föll allt på plats. Jag konsulterade forskare med koll på spindlar om vilken art som skulle vara bäst lämplig och hur man skulle kunna göra för att skicka upp dem i stratosfären. Fakta är, som sagt, viktigt och de flesta forskarna finns bara ett mejl bort.

På romanens baksidestext beskrivs Kromosomparken som ”en utopisk dystopi där det framtida livet packas in i ett reflekterande dis.” Men romanen är också en ömsint berättelse om människans bästa sidor, om generositet, lojalitet och driften att mot alla odds leva ett meningsfullt, socialt liv. En feelgood i en värld med apokalypsens horisont bakom diset.

Kromosomparken visar att Jonas Gren behärskar romankonsten lika väl som lyriken. Han har redan planer på en ny roman. Frågan är om han kommer att hålla fast vid temat planeten och miljön.

– Jag vill gärna skriva om något som ligger närmare mig själv och mina erfarenheter. Fast just nu kretsar mina tankar kring ljud. Inspirationen kommer bland annat från Peter Englunds Ljudets historia. Ljud ingår ju i hög grad i samspelet människa och miljö. Det känns spännande att försöka utforska det.

Jonas Gren äntrar sin cykel och far iväg till sitt skrivarkontor, en arbetsplats där risken för störningar eliminerats. Den enda linan till yttervärlden är en gammal telefon utan internet. Alltså inget surfande, utan full koncentration på nästa projekt. ´

VISITKORT

vår grafiska

meny

à la carte

Dela med dig av dina kontaktuppgifter på det överlägset snabbaste sättet.

ÅRSREDOVISNING

Redovisa resultat med stil och tryck din årsredovisning hos oss.

AFFISCHER

A4 eller A3-format. Berätta för hela stan om din konstutställning.

ROLLUPS

Standardformatet 85x200 cm eller 100x200 cm. Levereras i en praktisk förvaringsväska.

ANTECKNINGSBLOCK

För konferensdeltagarnas noteringar i A5-format. Lim eller spiralinbunden.

INBJUDNINGSKORT

Bjud in till bröllop 15x15 cm kort med guldtryck. Välj till ett matchande kuvert.

BOK

Bara fantasin sätter gränser. Kanske du vill trycka en Brand Book till ditt företag.

POSTER

Den oförglömliga solnedgången från i somras tryckt på 100x70 cm fotopapper.

Detta är bara en bråkdel av vårt grafiska smörgåsbord.

Du kan beställa liten eller stor portion, det kan vara fem stycken eller tusen.

nytt på menyn

GRAFISK FORMGIVNING

Skapa din logotyp och profil tillsammans med oss.

DIGITALA LÖSNINGAR

Vi hjälper dig med webbsida och webbutik.

KAMPANJ & EVENT

Låt oss komponera en kampanj eller ett event.

Nu breddar vi vårt erbjudande med en utökad meny för att snabbt och enkelt kunna hjälpa dig med budskap, grafisk form, förpacka ett event, sälja en produkt eller skapa ett engagemang. Kontakta oss för att få veta mer om hur vi kan hjälpa dig eller kom förbi på en fika i våra nya lokaler på Palmbladsgatan 7 i Uppsala.

Kph Print | Palmbladsgatan 7, 754 50 Uppsala | 018-781 81 00 | order@kph.se | kph.se

I 30 år var Gunnar Leche Uppsalas stadsarkitekt som satte stor prägel på stadens arkitektur, med en funktionalism som lånat element från klassicismen. Och så skapade han en egen ”balkongfunkis”. – Min uppfattning är att Gunnar Leche var väldigt demokratisk. Alla lägenheter skulle ha bra läge i huset, oavsett storlek och från mitten av 1930-talet fick de dessutom egen balkong, säger Sten Bernhardsson, kulturdirektör i Uppsala, med stor kunskap om denne arkitekt.

GUNNAR LECHE balkongdemokraten

av Gunilla Sthyr foto: Stewen Quigley

Bostadsområdena Tunabackar, Salabackar och Kungsängen, massor av hus i Fålhagen, Höganäs och Luthagen, Vaksalaskolan, Sverkerskolans annex, Uppsala stadsteater, gamla stadsbiblioteket, Saluhallen, Elisabethemmet, Fyrisbadet o.s.v. Listan över de byggnadsprojekt som Gunnar Leche ligger bakom kan göras lång, denne stadsarkitekt som under så lång tid som 30 år formade Uppsala som stad.

Sten Bernhardsson, Uppsalas kulturdirektör, har länge fascinerats av Gunnar Leche, han bor dessutom i ett Leche-hus vid Luthagsesplanaden. Huset är från 1939 och har fortfarande den ursprungliga färgsättningen med två nyanser av grönt, en färgskala som enligt Sten Bernhardsson lär vara Leches egen tolkning av funktionalismens färgsättning, vilken vanligtvis hade en ljusare färgskala.

Redan i trapphuset till bostadsrättsföreningen Neptunus 2, slås jag av det generösa utrymmet: Här går det lätt att baxa upp rejält stora möbler. Hissen ser supermodern ut i rostfritt stål och glas, men visar sig vara från huset begynnelse.

Väl uppe på våningsplanet möts jag av en finurlig detalj: I mitten på golvet finns en gemensam ”dörrmatta”, nedsänkt i lagom nivå, för att skrapa smutsen av skorna innan de få stegen mot dörren.

Sten Bernhardsson är mycket välkomnande, och har ett jobb som förmodligen kräver en del representation, något som lägenheten inbjuder till. Ett par steg in i den rymliga hallen finner jag något så oväntat som en öppen spis – i hallen?

Fast nog kan det bidra till ökad trivsel, att mötas av en brasa en kylig vinterdag. Den öppna spisen i hallen är inte helt ovanlig i Leches större lägenheter, får jag veta.

Nyfiket undrar jag vad som är det bästa med att bo i ett Leche-hus?

– Det som är utmärkande är de fina proportioner på rummen, att det är högt i tak, stora generösa fönster och en väldigt hög kvalitet på byggnadsmaterialet, säger Sten Bernhardsson.

– Jag skulle vilja påstå att Gunnar Leche både var fast förankrad i traditionen och en sann modernist.

Han anammade ny teknik och material, hade en förkärlek för avancerad och många gånger för den tiden, ovanliga färgkombinationer. Han hittade också intressanta sätt att lösa problem, samtidigt som han återanvände det klassiska formspråket.

Flera byggnader i Uppsala ger fina exempel på hur han hämtade inspiration från Linneanum, Botaniska trädgården och Carolina Rediviva, som fönsterkransar och portalen på Vaksalaskolan. Han hämtade även inspiration från sina resor i världen, bland annat från USA, olika tekniska lösningar för hur man byggde hus på höjden.

År 1920, när Leche inleder sin bana som stadsarkitekt i Uppsala, råder stor bostadsbrist. Många bostäder är också ruffiga och i dåligt skick. Hans första uppgift blir att ta fram en ny stadsplan och för att råda bot på den mest akuta bostadsbristen börjar han bygga enkla, men väl inredda bostadslängor. Han planerar även för egnahem i området Kungsgärdet och lägenheter på höjden – de så kallade föreningshusen.

Sten Bernhardsson som bor i ett av dessa föreningshus, visar runt i den vackra våningen. Köket är nyrenoverat i funkisstil. Förutom den rostfria inredningen, rostfritt stål var man bra på i Sverige, så används italiensk Carrera-marmor, en vit exklusiv marmor som även Leche hade en förkärlek till, i väggplattor, bänkoch fönsterskivor samt andra detaljer.

– Jag har rivit ut all köksinredning och sedan använt den gamla planlösningen för att återskapa det gamla köket på ett modernt och funktionellt sätt. Jag tycker att det andas funkis, säger Sten Bernhardsson.

En unik installation, som inte längre finns kvar, var diskbänken ”Spolo” – en tidig variant av diskmaskin, med en djup ho där man lade all disk för att sedan manuellt skölja igenom disken med hjälp av ett speciellt draghandtag. Den här tekniken, tror Sten Bernhardsson, introducerades av byggmästaren Anders Diös, som byggde många Leche-hus. Diös var intresserad av tekniska nymodigheter som han gärna plockade in i sina projekt.

– Gunnar Leche och Anders Diös blev ett riktigt

radarpar och deras samarbete blev oerhört lyckosamt för hela Uppsala. De jobbade så nära varann, att det ibland är svårt att veta vem av dem som kom på idén till de nymodigheter som installerades i husen.

Leche använde nästan uteslutande tegel från Uppsala – här fanns många tegelbruk vid den tiden. Betong, som byggnadsmaterial, hade annars fått genomslag i landet efter Stockholmsutställningen 1930. Men tegel påverkar hus positivt, bland annat genom de tjockare väggarna som ger en behaglig inomhustemperatur, oavsett årstid, och som också bidrar till stora artikulerade fönsternischer. Leche byggde dessutom sina hus med dubbla bjälklag. Däremellan lade han byggmästarfyllning, det vill säga allt möjligt skräp, som ljudisolerade väldigt bra mellan våningsplanen.

Det är tydligt att Leche lade den mesta ytan på bostads- och sällskapsutrymmen. Badrum och kök är däremot ofta trånga.

– Vissa lägenheter kan ha en del prång, som jag kallar ”Leche-prång”. Det var något av en specialité hos Leche, att i prången slår alla dörrar mot varandra. Det kan förstås vara lite besvärande, säger Sten Bernhardsson och skrattar.

– Men bor man i ett sådant här hus, så tycker jag att man har en skyldighet att vårda och bevara arkitekturen så långt det är möjligt. Vill man däremot ha en öppen planlösning så kanske inte en bostad som denna passar. Bland det bästa med lägenheten är att du kan plocka in nästan vilken inredning som helst, gammalt eller nytt, och det harmonierar med hela rummet.

I de mer påkostade husen använde Leche natursten i trapphusen och till viss del även inne i lägenheterna. Kolmårdsmarmor, den grågröna marmor som bryts i Kolmården, var mycket populär på 1930-talet, liksom svensk svart granit. Ofta gjorde man en poäng av att husen endast var byggda av svenskt material.

Gunnar Leche bodde själv bostadsrättsföreningen Esplanaden och från Sten Bernhardssons vardagsrumsfönster ser man rakt in i de höga fönstren i burspråket,

ett husparti som kulturdirektören liknar vid en kommandobrygga på ett stort linjefartyg. Leches eget sov- och arbetsrum påminner om en kajuta, en hytt omgärdad av bokhyllor och skåp från golv till tak. Det sägs att han jobbade för jämnan.

En anledning till att Gunnar Leches föreningshus blev så populära var att samtliga byggdes med gediget material av hög kvalitet och alltid med stor omsorg om detaljerna. De första husen i Uppsala, av Leches produktion, byggdes för närmare hundra år sedan. Vaksalaskolan stod klar 1927 och trots hårt slitage, är det ett bra exempel på god hållbarhet.

På 1920-talet hade flerfamiljshusen gemensamma balkonger, vädringsbalkonger som man nådde från trapphuset. I och med Stockholmsutställningen 1930 blev balkong något som folk gärna ville ha, även i enkla bostäder. Många arkitekter trevade efter hur dessa skulle utformas.

– Gunnar Leche utformade en egen balkongestetik, säger Sten Bernhardsson och visar de två balkongerna i hans lägenhet, bland annat en generös hörnbalkong med rundade hörn och gröna räcken i olika nivåer. Leche såg inga klasskillnader när det gällde balkonger, utan ville från 1930-talet att alla lägenheter skulle ha egen balkong. Tidens tanke var att släppa in ljus och luft som var välgörande för människors hälsa.

De största lägenheterna i bostadsrättsföreningarna Esplanaden och Börjegårdarna kunde till och med ha tre balkonger och längs med Börjegatan excellererar Leche i antalet balkonger, där även den minsta lägenhet fått en ”halv” balkong.

– Min uppfattning är att Gunnar Leche är väldigt demokratisk. Han bygger olika stora lägenheter utifrån betalningsförmåga, javisst – men det finns inget dåligt läge i hans planering. De stora lägenheterna har generösa bostadsrum och bra planlösning, men de minsta lägenheterna är oftast placerade så att även de får ett attraktivt ljust läge. Du kan jämföra med exempelvis Gärdet i Stockholm, där stora lägenheter har prioriterats och de små trycks in där det finns plats över. Gunnar Leche planerade så att alla lägenheter

i huset skulle ha bra läge, säger Sten Berhardsson.

Bredvid köket i Sten Bernhardssons lägenhet ligger jungfrukammaren. Att ha en jungfru eller hembiträde, som också bodde i lägenheten, var vanligt hos dem som hade råd med en stor lägenhet.

Sten Bernhardsson berättar att 1930 är året då det fanns flest registrerade hembiträden i Sverige. Efter krigsslutet 1945 blir det allt ovanligare.

I ett stort hem på den tiden var det husmodern, det vill säga hustrun till mannen i familjen, som styrde och ställde. Husmodern skulle ha koll på hemmet, ekonomin och sköta all representation. Att avlägga visit var viktigt i denna samhällsklass och det var en procedur med sina egna regler, vilket skulle respekteras. I denna lägenhet har det funnits en ringledning som gick från samtliga rum och hembiträdets uppgift var att, förutom de ordinarie hemsysslorna, även sköta denna rumsservice.

– Jag tycker det är jättespännande med dessa hembiträdeshistorier och minst lika viktigt att berätta om livet i huset som att berätta om husens arkitektur och funktion. Allt hänger ihop, menar Bernhardsson.

Han håller därför på att samla material till ett eget projekt, vilket ska resultera i en skrift om stadsbebyggelsens utveckling i Luthagen. Fokus kommer att ligga på samarbetet mellan byggmästaren Anders Diös och Gunnar Leche samt de största föreningshusen i området, men han vill också lyfta fram livet i och mellan husen samt de tekniska innovationerna i fastigheterna.

Han ser flera paralleller mellan mellankrigstiden och dagens samhälle:

– I det borgerliga hemmet användes bostaden även som arbetsplats och för representation och idag ser vi samma tendens; den som har möjlighet förlägger delar av sin arbetstid i bostaden.

– Och under mellankrigstiden så levererade man varor till bostaden via bud och borgerligheten hade hjälp med att sköta hemmet. På samma sätt ser vi idag, hur hushållsnära tjänster och handel via internet underlättar vardagen för den som har råd.

På frågan om Gunnar Leche fått för lite erkännande för sina insatser i Uppsala, svarar Sten Bernhardsson:

– Jag tycker snarast att han har fått den uppmärksamhet han förtjänar och på senare tid överskuggat andra verkligt intressanta arkitekter i Uppsala som verkade under mitten av 1900-talet.

– Jag skulle gärna se att exempelvis byggnadsingenjören Simon Lindsjö, som ritade både föreningshus och villor av verkligt hög kvalitet under mellankrigstiden, fick ett större erkännande eller arkitekten Sten Hummel-Gumaelius, som vid samma tid välkomnade nya arkitektoniska lösningar och den senaste tekniken i de fastigheter han ritade i Uppsala.

– Eller varför inte Eskil Sundahl – som visserligen endast ritade ett studentboende som han uppförde 1936 i Uppsala – ”Klosettpalatset”, men det mest funktionalistiska av alla! ´

Uppsala konstmuseum

Okkyung Lee

Upptäck vårens konserter

Det händer mycket på Uppsala konstmuseum i vår. Förutom alla utställningar, panelsamtal, familjeaktiviteter och guidade visningar, så erbjuder vi en rad spännande konserter. En eklektisk mix av artister med vitt skilda uttryck och bakgrunder, kommer att inta museet under våren.

Så oavsett om du vill upptäcka något nytt, uppleva kreativitetens kraft eller bara uppskatta en kväll med nära och kära i trevlig slottsmiljö så är du hjärtligt välkommen till Uppsala konstmuseum.

26 januari: Backengrillen (Refused med Mats Gustafsson)

Tungviktsmöte från Umeå. Delar av det legendariska hardcore-bandet Refused möter den legendariska jazz-saxofonisten Mats Gustafsson. En brutal, vacker och nyskapande upplevelse full av energi utlovas.

18 februari: Solidarity Songs

Kvartetten Solidarity songs bjuder på antifascistiska verk från 30- och 40-talets Europa. Musiken präglas av berättelser om kampen, kriget, exilen och inte minst pengarna. Texter av Bertolt Brecht och musik av Hanns Eisler.

2 mars: Sofia Jernberg & Fatima Moallim

Sofia Jernberg är en svensk jazzsångare och kompositör, som bryter ny mark i området mellan jazz och konstmusik. Fatima Moallim är en självlärd bild- och performancekonstnär, född i Moskva och verksam i Stockholm.

30 mars: Okkyung Lee

Okkyung Lee är en cellist och kompositör som rör sig obehindrat mellan olika genres som jazz, klassiskt, noise och traditionell musik från hennes hemland Sydkorea och har skapat ett distinkt och eget uttryck som gett avtryck och lett till uppmärksamhet världen över.

27 april: Svenska

folkjazzkvartetten

Svenska folkjazzkvartetten bjuder på rått, vemodigt och vackert sväng som blandar både jazz och svensk folkmusik. Inspirationen från John Coltrane och Albert Ayler liksom Gössa Anders och Hjort Anders lyser igenom i deras kraftfulla uttryck.

Se hela programmet och priser på uppsalakonstmuseum.se/kalendarium

Doften av trä är påtaglig när man kliver in i entrén till Magasin X, Sveriges största kontorshus med en stomme av trä. Här, inte långt från resecentrum i Uppsala, har det byggts mycket under senare år och Magasin X har utmärkt sig genom att bli en förebild inom hållbart byggande. Visionen är att flytta gränserna för hur man kan sänka klimatavtrycket för ett bygge.

Magasin X

Sveriges största kontorshus av trä

– Det har varit ganska mycket experimenterande för att hitta en bra kombination av att bygga ett så hållbart hus som möjligt och samtidigt se till att det blir bra arkitektur, det vill säga en gedigen, vacker och långsiktigt användbar byggnad, säger Anders Tväråna, White arkitekter, som har ritat huset.

– För att kunna bygga ett så här stort hus i trä, måste man ha ordentlig koll på vad man gör, för det är ganska många saker som blir annorlunda; till exempel måste pelarna som håller hela konstruktionen stå närmare varandra – fler fasta punkter, vilket betyder att rumsplaneringen också blir annorlunda. Akustiken uppför sig också annorlunda i trä jämfört med ett hus i betong.

Konstruktionen är mycket påtaglig med pelare, X-formade vindkryss och kraftiga balkar i limträ. Särskild uppmärksamhet får den hängande trappan av limträ, mitt i byggnaden, en trappa som skapar en gemensam väg för alla hyresgäster i huset och där man

följsamt glider nedför med hjälp av det rundade träräcket. Inte något särskilt ovanligt räcke, enligt Anders Tväråna, men det ger lite nostalgiska vibbar.

Förutom stommen i huset, så består hisschakt, trapphus och många väggar av limträ, där de små träbitarna antingen limmats åt samma håll eller korslimmats, som i bjälklagen, för att ge bättre stabilitet åt golv och tak. Här har man använt mycket stora träskivor på 3 x 16 meter.

En fjäder i hatten för arkitektbyrån och det nya huset är att man nyligen fick ta emot Uppsala kommuns arkitekturpris 2022.

– Ja, det känns förstås väldigt roligt att byggnaden vinner årets arkitekturpris, säger Anders Tväråna.

Ett utdrag från motiveringen: ”En i stadsväven skickligt inplacerad och väl gestaltad byggnad. Utan åthävor tar den plats centralt i Uppsala med vackra fasader i trä och glimmande skiffersten och med väl infogade solpaneler. Den mörka årstiden lyser huset

av Gunilla Sthyr foto: Måns Berg

milt och varmt som en lykta.” ”Byggnaden är förebildlig för framtida kontorsbyggnader både genom sin yttre gestalt, inre organisation och materialbehandling.”

Och det finns en tydlig mission hos White arkitekter, det står att läsa på deras hemsida; det är att med arkitekturens kraft driva omställningen till ett hållbart liv.

Arkitektbyrån beskriver sin vision i Färdplan 2030, att alla projekteringsuppdrag år 2030 ska vara klimatneutrala eller ännu bättre; att klimatpåverkan av allt material som används ska vara hälften så mycket jämfört med 2023 och att verksamhetens utsläpp av koldioxid ska vara hälften av vad det var 2018.

Möjligheten att minska klimatpåverkan är störst i ett tidigt skede av ett byggprojekt och därför menar man att det är nödvändigt att planera långsiktigt: för cirkularitet, ekologisk mångfald, hälsa och en hållbar

livsstil samt för att hantera klimatförändringarna och att försöka bevara och transformera istället för att bygga nytt.

– Tyvärr har det varit mer populärt att riva byggnader istället för att bevara och renovera. Jag skulle nog önska ett större intresse både hos arkitekter och byggherrar för att bygga hållbart. Men för en byggherre så är det alltid kostnaden och avkastningen som styr vad som byggs, säger Anders Tväråna.

Att bygga helt klimatneutralt är svårt, även om det är dithän man borde sträva, så långt det går.

– Det är ju fullt möjligt att bygga ett på pappret hållbart hus, men som kanske visar sig vara jättedåligt i längden ifråga om design, planlösning, konstruktion och material, reflekterar han.

Bara genom att använda trä, istället för betong, i husets stomme, så har man minskat koldioxidpåverkan

från stommen med så mycket som tre fjärdedelar. Sverige har en stor produktion av trä som exporteras till stor del eller används till annat än till rena trähus, även om man skulle kunna tycka att det vore ett klimatsmart val för byggnation.

Men trä utvändigt kräver mer underhåll än andra material, så även om Magasin X:s hela insida doftar trä, så ser utsidan lite annorlunda ut. Det är endast bottenvåningen som har en fasad av trä, i övrigt är fasaden klädd med skifferplattor i skiftande nyanser, som glänser vackert mellan de stora fönstren, som i sig är iögonfallande.

– Skiffer är vackert, underhållsfritt och har dessutom mycket lågt klimatavtryck, det vill säga det belastar inte miljön lika mycket som andra material, ens när det bryts.

Ytterligare en sak som utmärker byggnaden är den energieffektivisering som eftersträvats. Anders Tväråna berättar att byggherren Vasakronan tidigt varit bra på att utveckla energieffektiva hus och att det också var i den andan som arkitektbyrån fick uppdraget att utreda

om det skulle gå att bygga ett stort kontorshus i trä, något Anders Tväråna glad för.

För att kunna ta fram en optimal plan för hur byggnaden skulle kunna spara energi, så krävdes experimenterande i nära samarbete med olika kompetenser: VVS-konsulter och olika experter inom glas, energiberäkningar och geolagring.

De stora fönstren på Magasin X är till exempel 40 procent färre på södra sidan, solsidan, jämfört med övriga sidor, vilket minskar det direkta inflödet av ljus in i kontorsbyggnaden.

– Det är få moderna hus som tar sådan hänsyn till norr – söderläge, som vi gjort. Ta till exempel stora byggnader med helglasade kontor, där man förutom att man ser varenda kabelhärva på golvnivå, inte tar så stor hänsyn till hur jobbigt det kan bli med direkt solljus. Då krävs ofta mycket solskydd, säger Anders Tväråna.

I gengäld finns uppsatt på byggnadens södra fasad, 550 kvadratmeter solpaneler, plus att hela taket består av solpaneler.

Den energi som utvinns ur solcellerna lagras i en batteribank och tillsammans med bergvärmesystemet som byggnadens försetts med, så skapas en bra balans av temperatur och ventilation under hela året. Det betyder att man till stora delar är självförsörjande ifråga om energi och totalt har låga energikostnader för huset.

På frågan om det generellt är svårare att bygga kontor än lägenheter svarar Anders Tväråna:

– Nej egentligen inte. Principerna för kontorsbygge kom till redan i slutet av 1800-talet och dessa principer följer vi fortfarande; som exempelvis att det ska vara bra dagsljus och en kärna av teknisk funktionalitet. Men idag vill arbetsgivaren att kontoren ska vara mer flexibla – precis som i den här byggnaden, där det inte finns några egna arbetsrum. Praktiskt, eftersom man då inte behöver bygga om när man anställer eller när folk slutar.

– God arkitektur är hållbar i sig, konstaterar han. ´

Fakta Magasin X

• Kontorsbyggnad med sju våningar

• Yta: 16 600 kvadratmeter

• Projekttid: 2019–2022

• Fick Uppsala kommuns arkitekturpris 2022

Mission – White arkitekter: ”Att med arkitekturens kraft driva omställningen till ett hållbart liv.”

Pionjären Betty

Det talas om glastaket som en osynlig gränsspärr för kvinnors ambitioner. Men för inte så väldigt länge sedan var kvinnors rörelsefrihet rent explicit kringskuren av både sociala och juridiska förbud. Kvinnorollen då var som en syrefri bunker av betong under glastaket. Omyndig, utan rösträtt och rätt till utbildning, i praktiken belagd med yrkesförbud och möjligheter att försörja sig själv.

Ve den som inte visste sin plats.

Det är svårt att föreställa sig den frustration varje kunskapstörstande och kreativ kvinna måste ha plågats av innan emanciperande reformer kom till stånd. Någon snabb process var det inte heller. Och även när juridiska hinder för utbildning och arbete togs bort, så var det få kvinnor som lyckades slå sig fria från det sociala trycket och orka ta den förnedrande repression som ett "frigjort" beteende ofta bemöttes med.

Man tänker sig att kvinnor från välbärgade familjer med liberala traditioner hade bäst förutsättningar för

att inta täten i frigörelseprocessen. Det är en sanning med modifikation. Betty Pettersson, född 1838 i Visby, var inte en av dem. Men trots det en modig pionjär av rang.

Att hon bara vågade.

Betty Pettersson måste ha haft ett exceptionellt gott läshuvud, eftersom hon redan som liten flicka fick gå i privatskola, trots att hon inte kom från en välbärgad överklassfamilj. Hennes pappa var sadelmakare.

Efter privatstudierna erbjöds inte många yrkesval för Betty Pettersson. Hon tog arbete som guvernant. Det var vad hon sysslade med fram till 1870. Då var hon drygt 30 år och en chans hade uppenbarat sig. Årtalet 1870 är viktigt. Då fick kvinnor rätten att avlägga studentexamen. Något år senare blev Betty Pettersson den första kvinnan i Sverige att ta studenten. Flickskolor hade inte rätt att utfärda studentexamen, så hon avlade examina som privatist vid pojkläroverket Nya Elementarskolan i Stockholm.

Ett av endast två bevarade porträtt på Betty Pettersson (t.v.). På Campus Gotland har en studentlounge fått Betty Petterssons namn (ö.mitten) och entrén till Betty Pettersson Hus är prydd med hennes porträtt i dörrglaset. Plaketten sitter på Betty Petterssons barndomshem, Adelsgatan 35 i Visby, som ses t.h. Byggnaden kallas Visby hantverkshus. Olika slags hantverkare har disponerat byggnaden sedan 1700-talet. En av dem var Bettys far, som bedrev sadelmakeri.

Pettersson

Men en studentexamen var inte nog för Betty. Hon ville raskt studera vidare vid Uppsala universitet inom området humanoria och språk, på den tiden manligt kodade områden som förbjöd kvinnor tillträde. Betty Pettersson lät sig inte stoppas. Hon skrev till kungen och begärde dispens. Och lyckades.

1872 skrev hon in sig vid Uppsala universitet, en ensam kvinnlig student i en hop av drygt 1 500 manliga studiekamrater. Det är inte alls osannolikt att hon hamnade i en miljö av raljerande misogyni. Nationslivet blev hon utestängd ifrån. På studentnationerna sjöngs en visa med refrängen ”och därför jag väcker motion, att ej fröken Betty tas in i nation”.

Hur kändes det?

En sak är säker – den kvinnan måste ha drivits av en obändig målmedvetenhet.

Utesluten ur det sociala nationslivet kunde Betty Pettersson inte göra annat än att koncentrera sig fullt ut på studierna. Betty studerade bland annat litteratur, nordiska språk, latin, grekiska, historia, statistik, geologi, astronomi, kemi, matematik, botanik och zoologi. Som så många efterföljande kvinnor med ambitioner behövde hon sannolikt göra ifrån sig minst dubbelt så bra som sina manliga medstudenter för att ha minsta chans till en karriär.

Betty Pettersson var murbräckan som forcerade en kompakt barriär. 1875 blev hon den första kvinnan i Sverige att ta filosofie kandidatexamen vid Uppsala universitet. Som pionjär banade hon vägen för andra studiebegåvade kvinnor. Efter prejudikatet Betty Petterssons öppnade nämligen universitetet dörrarna för kvinnliga studenter inom i stort sett alla områden, utom vissa högre studier i teologi och juridik.

Hon skulle krossa motståndet ännu en gång, men det fodrades en skrivelse till kungen igen. Hon begärde tillstånd att som kvinna få undervisa på ett läroverk för pojkar, Östra Real i Stockholm. Hon lyckades få

av Lillemor Berg

dispens den här gången också. Ännu en pionjärbedrift.

Det finns mycket lite information om Betty Petterssons liv och gärning. Banan som läroverksadjunkt blev inte så lång. Hon dog i lungtuberkulos 1885, fyrtiosju år gammal. Betty Pettersson lär emellertid ha varit en högt uppskattad och omtyckt pedagog, men hennes pionjärgärningar har inte uppmärksammats officiellt förrän i senare tider. En minnestavla kom på plats på Östra Real 1955. Kulturnämnden i Visby fick en minnestavla på plats vid huset där hon växte upp 1977. Det dröjde till 1990 innan det restes en minnesvård vid hennes grav på Stockholms norra begravningsplats.

I år, 150 år efter att Betty Pettersson blev Sveriges första kvinnliga universitetsstudent, hyllades hon av Uppsala universitet med ett jubileumsprogram. Man önskar att hon fått ta del av universitetets senfärdiga uppskattning som payback för all mobbing hon fick utstå när hon trädde in genom portarna 1872. ´

Minnesmärke på Stockholms norra begravningsplats av konstnären Kristina Bergqvist-Selder.

Valkyrian från Holmsund

av Cari Hildebrand

porträttfoton: Stewen Quigley

OperasOpranen Åsa Jäger, årets solist i Jul på Slottet med Allmänna Sången, känner väl livets berg- och dalbana. Hon stod och skurade en toalett när hon fick besked om att hon oväntat fått huvudrollen som Brünnhilde i Richard Wagners Valkyrian på Landestheater Coburg. Från pandemins totala ökenvandring kom plötsligt allt på en gång: Wagner, Brünnhilde och Tysklandsdebut samtidigt! Genombrottet och de entusiastiska recensionerna visar att det tyska operahuset gjorde helt rätt som vågade satsa på den okända svenskan. Nu väntar fler stora roller, såväl i Tyskland som i Sverige.

Scenbilden från Coburg. Åsa Jäger som Brünnhilde och motspelaren Michael Lion som Wotatan. Foto: Annemone Taake

Åsa Jäger

Att satsa på en professionell karriär som operasångare är nog bland det tuffaste man kan ge sig på. Det krävs inte bara avsevärd talang, utan också lång utbildning, ständigt arbete med sångpedagoger och dyra resor till tävlingar och provsjungningar. Du behöver ett starkt psyke för att orka med den mördande konkurrensen i en bransch där du ständigt blir bedömd, inte bara för dina sångprestationer utan även för ditt utseende. Dessutom bör du ha en god portion tur.

Sopranen Åsa Jäger har en unikt kraftfull röst som kan vara både en välsignelse och en förbannelse i början av en karriär. Fördelen är att konkurrensen minskar, då inte många sångare har en röst naturligt lämpad för stora dramatiska roller hos operatungviktare som Wagner och Verdi. Nackdelen är att den typen av roller är ganska få och operahusen vågar sällan ge dem till en sångare utan erfarenhet.

– Karriären förväntas gå i trappsteg, där man ska göra vissa roller på vägen uppåt i karriären, men vad rösten klarar är ju högst individuellt. Jag har ständigt fått höra ”sjung svagare”, nu får jag äntligen sjunga ut! säger Åsa.

Det var inte en trappa Åsa behövde, utan ett modigt operahus och en dirigent som trodde så mycket på henne att de gav henne chansen att hoppa direkt till toppen. Att göra sin Wagner-debut som Brünnhilde, en av operakonstens stora roller, hör sannerligen inte till vanligheterna.

Även om genombrottet kom plötsligt så var startsträckan lång. Åsa Jäger växte upp i Holmsund utanför Umeå. Hennes pappa var tenor i Norrlandsoperans kör och Åsa fick ofta följa med på repetitioner, vilket grundlade hennes fascination för opera redan i

tioårsåldern. Efter gymnasiet och två år med klassisk sång på folkhögskola i Piteå gick hon en femårig utbildning till sångpedagog på Musikhögskolan i Örebro. Men med sångframträdandena på fritiden växte sig insikten allt starkare att det var operasångare hon ville bli. Efter ytterligare ett år på folkhögskola i Vadstena kom hon in på Operahögskolan i Stockholm.

2015 var ett bra år, minns Åsa. Hon tog sin masterexamen och tilldelades såväl Wagnersällskapets Bayreuth-stipendium som Anders Walls Girestastipendium.

– Det betydde obeskrivligt mycket, berättar hon. Jag hade studerat i sammanlagt tolv år. Tack vare det generösa Giresta-stipendiet fick jag äntligen lite vila från de ekonomiska bekymren och kunde satsa på min karriär. Stipendierna är ju också en viktig kvalitetsstämpel i branschen.

Efter denna topp kom dalarna. Hon deltog i provsjungningar med magert resultat, trots framgångar i internationella sångtävlingar och semifinalplats i såväl tyska Wagnerstimmen och Meistersinger von Nürnberg som den danska Lauritz Melchior-tävlingen. Det var svårt att få roller i Åsas speciella röstfack och självförtroendet sjönk. Hon jobbade i en klädbutik för att klara försörjningen.

Några operaengagemang blev det ändå. 2017 sjöng hon rollen som Gud i uruppförandet av Joel Engströms Om människan på Folkoperan och 2019 var hon mamman i Hans och Greta på Norrlandsoperan. En möjlighet att besöka Mats Knutsson, repetitör på Wiener Staatsoper, verkade lovande men då slog pandemin till. Musiklivet tvärdog liksom möjligheterna till konsertintäkter och resor och Åsa började jobba på ett kafé i Vadstena.

Men i bakgrunden rörde det på sig. En pianist som ackompanjerat Åsa i den danska sångtävlingen kontaktade en operaagent med uppmaningen:

”Du måste lyssna på den här!” Det ledde till att Åsa fick en etablerad agent och våren 2021 kunde åka på audition för rollen som Brünnhilde i Coburg.

– Det var läskigt kort varsel och jag hade inte sjungit på mer än ett år, berättar Åsa. Nu måste jag snabbt studera in tio sidor Wagner och ta mig till Coburg, trots pandemirestriktioner.

Under provsjungningen fick hon bland annat sjunga de välkända ”Hojotoho”-ropen och Åsa sjöng det för fullt fem gånger innan någon sade ”hon får förstås bara markera”. Det innebär att man sparar på rösten genom att sjunga svagare eller gå ner en oktav på de höga tonerna. Åsa fick ett gott intryck av det lilla operahuset och särskilt dirigentens pedagogiska sätt att vägleda henne.

En dag när Åsa stod och skurade kaféets toalett ringde agenten. Hon hade fått rollen!

– Jag gick ut och satte mig på trappan och grät,

Åsa Jäger erhöll ett stipendium av Giresta Kyrkas Musikstiftelse 2015.

Varje år sedan 1981 delar Anders Walls Stiftelser ut ett stort antal stipendier för att stödja unga människor som visar prov på entreprenörsanda och kreativitet. Några stipendier är riktade till unga musikbegåvningar. Musikstipendierna delas ut av Giresta Kyrkas Musikstiftelse samt av Confidencen, Ullrikdals Slottsteater, vars verksamheter stöds av Anders Walls stiftelser. De väl tilltagna stipendierna ger möjligheter till förkovring och satsningar och betyder mycket för många unga begåvningars fortsatta karriärer.

berättar hon. Jag var så lycklig och samtidigt fullkomligt skräckslagen. Mitt livs roll! Hur skulle jag klara av denna enorma uppgift?

Hon fick börja med att lära sig repetera. Åsa trodde nämligen att hon måste visa sig på styva linan precis hela tiden, vilket gjorde henne både hes och olycklig. Den erfarna operasångerskan Hillevi Martinpelto gav henne ett gott råd: ”Sjung ut en gång per dag. Ingen orkar höra någon gasta Brünnhilde i åtta timmar.” Åsa tog också hjälp av en mental coach för att hantera den enorma stressen och prestationsångesten.

Den 18 april 2022 hade Valkyrian premiär i Coburg. Åsa hade bestämt sig för att inte läsa några recensioner. Hennes mamma och sambo fick agera filter och bara skicka henne det hon skulle klara av att läsa, men snart stod det klart att alla recensioner var fyllda av superlativer. Man prisade hennes vokala elegans och verbala tydlighet, hennes dynamiska röstomfång

och tonsäkerhet på höjden, hennes gripande och dramatiskt ärliga rolltolkning.

– Det var inte bara i lokaltidningen, utan även i viktiga publikationer som Opernwelt, vars recensent till och med nominerade mig till ”Årets unga stjärnskott”. Då blev jag faktiskt lite mallig, skrattar hon.

I somras dök det oväntat upp en artikel i tidskriften The New Yorker signerad den kände musikkritikern och Wagner-experten Alex Ross. Han hade rest runt till några av Tysklands mindre operahus för att få en uppfattning om bredden i ”det tyska operaparadiset” och han gillade särskilt en viss Brünnhilde i Coburg: ”Kvällens vokala sensation var den unga svenska sopranen Åsa Jäger, som sjöng Brünnhilde med klar ton, skarp diktion och smittande lust. Den här uppsättningen innebär inte bara Jägers tyska debut, utan också hennes Wagner-debut. Jag tror att hon längre fram i sin karriär kommer att minnas Coburg med särskild glädje, som platsen där hennes stjärna steg upp.”

Det finns något nästan magiskt över Åsa Jägers genombrott som Brünnhilde. Hon blev Wagnerfrälst redan 2006, då Ringen-cykeln sattes upp på Stockholmsoperan i regi av Staffan Valdemar Holm. Allt var utsålt, men på trappan utanför Operan lyckades Åsa komma över en svindyr biljett till Valkyrian på en plats med skymd sikt. – Under den känslosamma slutscenen mellan Brünnhilde och hennes far

Wotan grät jag så jag trodde jag skulle tuppa av, berättar hon. Det var det vackraste och mest berörande jag hade upplevt! Och just den scenen fick jag spela upp under provsjungningen i Coburg.

I januari återvänder Åsa till Landestheater för att börja repetera nästa Brünnhilde-roll i Siegfried, den tredje operan i Wagners Ringen, och längre fram väntar en viktig rolldebut i Sverige, men närmast reser hon till Vietnam för luciasång på uppdrag av svenska ambassaden i Hanoi.

Hon ser också med stor förväntan fram emot att få vara solist i Allmänna Sångens julkonserter på Uppsala slott och i Västerlövsta kyrka i Heby i advent.

När Valkyrian från Holmsund river av ”Gören portarna höga” lär det fläkta rejält i Rikssalen, så håll i hatten, upplänningar! ´

Vad har du för favoritkonst hemma?

Stewen Quigley, fotograf

Utan titel av Carita Sirén

Olja på duk

Den här målningen köpte jag redan 2002 och den hänger ovanför tv-soffan i vårt hem. Jag tycker om den för att den skapar lugn och harmoni. Det är två kor

som står och sakta idisslar samtidigt som världens elände kablas ut i tv:s nyhetsrapportering från en alltför bråkig värld.

Johanna Hästö, konstnär Utan titel av H-berg Olja på pannå

På Röda Korset i Hedemora hittade jag den här målningen. Jag föreställer mig att den är gjord av någon som försökt sitt allra bästa att få till det, med varierad penselföring och noggrant blandade färger. Vattnets rörelse och vassens blänk i detsamma, himlens skiftningar. Det syns så tydligt att den som målat verkligen ansträngt sitt seende. När min blick följer strandlinjen ser jag att personen upptäckt viktiga saker om perspektiv. Vad ligger framför respektive bakom varandra, högt eller lågt? Och samtidigt blir gränsen för personens seende synlig i byggnaderna vars perspektiv inte "stämmer", alltså givet att gestaltningen är tänkt som naturalistisk. Jag tror inte att det är fråga om någon utstuderad naivism. Var byggnaderna helt enkelt svårare eller inte lika intressanta att avbilda? Fanns det en gräns för målarens uthållighet? Eller är det kanske mer okej att låta dessa vara "tecken"? Jag gillar att inte veta om det är ett barn eller en vuxen som målat, att spekulera om bildens tillkomst, få vara förbryllad utan utsikt mot att bli mer upplyst. Det är en fin bild, som jag aldrig tröttnar på. Kanske hänger det samman med att jag är omåttligt intresserad av även mitt eget seendes gränser, hur vår blick fungerar och vad den

präglas av. Sedan något år tillbaka har jag bestämt mig för att i regel sluta titta på min bild medan jag tecknar just för att åkalla det där tillståndet av att behöva göra mitt allra bästa utan möjlighet till kontroll över resultatet.

Mikaela Mosca, rektor Stiftelsen Gluntens Montessoriskola Kärlek av Angelica Wiik Litografi

Det här konstverket fick jag i födelsedagspresent 2014. Jag tycker om att det är så starka färger och det är ett motiv som är personligt för mig. Delfiner har alltid varit ett favoritdjur och jag tycker att det här motivet handlar om ”kärlek på lika villkor” fast här mellan djur och människa. Det perspektivet tilltalar mig mycket.

Susanna Schumacher, digital producent och delprojekt-ledare Uppsala slottshistoriska Baren av LG Lundberg Grafiskt blad

Längst ner står det "Grattis ingeniören! 24-5-72" För ett par år sedan hittade jag den här på Återbruket. Den påminner om en miljö jag trivs att vistas i även utan sällskap men också att vara en aktiv del i med umgänge, fest och dryck. Att bara vara i rummet och insupa atmosfären på egen hand. Så som jag i slutet av varje år sitter när jag summerar det som varit, och skriver ner mina mål för det kommande. Musik och sorl, skratt, vemod, högljudda och lågmälda samtal omkring. Eller ibland bara ensamhet, tystnad och dimmat ljus över tomma bord som brukar vara fyllt av allt det andra. Vanligen gillar jag more is more. Men den här är liksom så anspråkslös att den nästan smälter in i väggen. Och så är det nåt mäktigt med valv. Och att undera över vem "ingeniören" är eller var...

Rolf Anderzon, kulturentreprenör och fotograf Han som blödde av Alva Willemark Oljemålning från 2010

Jag fick den här målningen av konstnären för ungefär tio år sedan. Jag gillar den mycket för det realistiska uttrycket och dess vardagsnära motivval. Stilen och motivet påminner mig lite om Ola Billgrens utsnitt ur livet. Jag tycker mycket om den och att konstnären är min dotter gör ju inte saken sämre.

Lillemor Berg, skribent Kabinettet Stureplan av Olle Strandberg Olja på duk

Tavlan är målad av Olle Strandberg (1938–2000), konstnär, grafiker och sjökapten. På 60-talet köpte han en tremastad segelskuta tillsammans med två andra konstnärer, Kaj Engdahl och Bengt Grandin, som de inredde till ateljé och utställningslokal. Fartyget, Meta av Byxelkrok, användes vid inspelningen av Jan Troells Utvandrarna. Min syster hade ett långt förhållande med Olle Strandberg på 70-talet och hon var med under hela filminspelningen på Meta. Det är hennes händer som vecklar upp ett paket med ruttet kött med maskar i filmen. Liv Ullman vägrade nämligen. Min syster berättade många roliga historier om inspelningtiden. Det verkade vara ett glatt gäng med skådespelare. Festerna var många och ingen spottade i glaset precis. Under däck på Meta förvarades en del tavlor, bland annat den här. Ingen optimal miljö, tjärvatten har runnit längs duken. Min syster tog hand om tavlan. Den låg i flera år i mina föräldrars källare i Halmstad medan min äventyrliga syster for runt i världen och senare bosatte sig i norra Spanien. När jag flyttade till Uppsala tog jag tavlan med mig. Den är kul och Olle berättade om historien bakom motivet. Han hade upplevt situationen, att kissenödig ha uppsökt den offentliga toaletten på Stureplan en julafton, men mötts av en arg gubbe i luckan som vägrade släppa in honom. Tavlan kommer jag alltid att behålla. Den minner mig om min syster, som dog 2011, och en tid i hennes liv som var den lyckligaste. Hon behöll kontakten med Olle Strandberg i alla år. Vi var på hans 60-årsfest ett par år innan han drunknade under en regatta på Åland. Jag tyckte mycket om honom, en bohem som ärvt en jättelägenhet i Stockholm full av antikviteter och som skämdes över att vara stenrik.

Johanna Uddén, curator och konstskribent Baderska med glass av Leo Park Olja på duk

Jag fick ett konstpedagogiskt pris och bestämde mig för att köpa konst för pengarna. Jag hade följt Leo Park sedan han gick ut Konstfack 2019. Så när han hade sin första soloshow på Galleri Steinsland-Berliner 2021 köpte jag den här. Det första som slår en är att man får kvinnans fantastiska kön rakt i ansiktet. Det går helt enkelt inte att väja undan. Glassen vid knäet är som ett ymnighetshorn där det väller ut smält glass, eller är det kanske sperma? Om man tittar noga på bröstvårtorna är de som små strutar med jordgubbsglass. Fötterna och händerna är kubistiskt kantiga och man kan inte

riktigt skilja ut vad som är vad. Kvinnan ligger på en klippa vid ett hav – Medelhavet! – och olivträdets grenar slingrar sig ovanför henne. Hon lutar det ansiktslösa huvudet bakåt, uppåt. För mig är den här målningen full av symbolik, både uttalad och dold. Jag blir utmanad när jag tittar på den. Konstnärens sätt att hantera former påminner mig om Picasso, den konstnär som jag är väldigt präglad på sedan jag var barn. Det är kanske den igenkänningen i kombination med mystik som gör att jag fullkomligt älskar den här målningen! ´

Uppsala kommun har en tradition av att samverka och vårda relationen med civilsamhället. Det säger Runa Krehla, utvecklingsledare på Kulturförvaltningen för barn och ungdomars fria tid. När hon började sin tjänst här för sju år sedan, så var en aktiv verksamhet för barn och ungdomar historiskt redan satt i system och kommer så att förbli – oavsett politisk styrning, tror hon.

Runa Krehla och ungdomarna

av Anna Jonson foto: Stewen Quigley

Vi träffas i Leopardens fantastiskt mysiga lokaler på Svartbäcksgatan, vars verksamhet är en av dem som kommunen stöttar. Runa gillar verkligen sitt jobb, som går ut på att stötta och utveckla kultur- och fritidsverksamhet för barn- och ungdomar i hela kommunen. Just nu är det faktiskt svårt för henne att se vad annars hon skulle kunna arbeta med, som skulle kännas lika meningsfullt. Och roligt, lägger hon till.

När Runa sökte tjänsten på Uppsala kommun 2015 hade hon redan många års erfarenhet av kultur- och fritidsfrågor i Knivsta kommun. Även i Knivsta arbetade hon med ungdomsverksamhet och föreningsbidrag. I dagens tjänst är en viktig målsättning att se till att det finns barn- och ungdomsverksamhet med en bredd av aktiviteter att välja på och att de är tillgängliga för alla. En meningsfull fritid för barn och ungdomar är så viktig för deras utveckling. Det stärker självförtroendet och ökar deras delaktighet och engagemang i samhället. Just det är även en väldigt betydelsefull aspekt för samhället i stort – det ökar jämlikheten och förståelsen för andra och andra delar av samhället som är olika ens egen.

Kulturförvaltningen fokuserar mycket på socioekonomiskt utsatta områden, där man ser att deltagandet i föreningslivet är lägre än i andra stadsdelar. En viktig del i arbetet är att jobba kompensatoriskt, det vill säga att skapa aktiviteter med låga trösklar för större tillgänglighet, så att barn som av olika anledningar inte deltar kan fångas upp. Det kan lösas genom verksamhet nära skolan eller där man bor och genom aktiviteter som är gratis.

– Politiken har sedan länge varit tydlig med att prioritera och skapa meningsfull fritid i direkt anslutning till skolan, säger Runa, just för att försöka fånga upp de barn som annars går hem och sen av olika anledningar inte lämnar hemmet igen förrän nästa skoldag.

Genom att det finns många föreningar som vill bedriva verksamheter för en målgrupp som kanske inte naturligt hittar till en fritidsaktivitet, så upplever Runa att arbetet med barns och ungdomars fria tid hela tiden går framåt och utvecklas.

Arbetet med tillgängliga aktiviteter gäller förstås likaväl i staden och tätorter som för ungdomarna ute

på landsbygden, poängterar Runa. Alla ska med. I flera av tätorterna på landsbygden finns det både bibliotek och fritidsgård samt aktiva idrottsföreningar. För att främja att barn och ungdomar även hittar kulturaktiviteter, så har politikerna satsat på Kulturis de senaste åren – i direkt anslutning till skoltid kan eleverna gå vidare till exempelvis dans, musik och teater.

En annan viktig målgrupp att nå är barn och unga med funktionsnedsättning. Där har kommunen en bra samverkan med Fyrisgården, som med bidrag från kommunen ansvarar för nätverket och hemsidan Fritid för alla, där man kan söka på verksamheter anpassade för målgruppen. Fyrisgården har också egen öppen fritidsverksamhet för unga med funktionsnedsättning.

Oktober är en handläggningstid av ansökningar för föreningsbidrag, vilket för Runa betyder mycket fokus på dialog med föreningarna och med kollegorna på Kulturförvaltningen för att bolla exempelvis vilka verksamheter som kan passa vilka stadsdelar. I sin roll på Kulturförvaltningens stab är Runa ganska ensam, men inom Kulturförvaltningen finns det många som jobbar med barns och ungas fritid, till exempel Fritid Uppsala som driver de kommunala fritidsgårdarna och fritidsklubbarna, alla biblioteken och Uppsala Kulturskola. Så det mesta i Runas arbete handlar om samverkan – mellan dessa och alla andra aktiva och potentiella verksamheter i hela stan och på landsbygden.

Många verksamheter som Kulturförvaltningen stöttar har funnits i många år och genom samverkan har de utvecklats utifrån föränderliga omständigheter och förutsättningar. Dagens Leoparden är sprunget ur KFUM Hornet från början, det vill säga för 50 år sedan, som sedan blev Vox och idag det allra högst levande och aktiva Leoparden på Svartbäcksgatan. I centrum finns även Ungdomens Hus och Café Genomfarten, som alla har många år på nacken och som fortfarande är aktiva. De fångar upp olika grupper

av ungdomar och kompletterar varandra. De samarbetar även med varandra. På Ungdomens Hus, som är ett helt ungdomsdrivet kulturhus, styr ungdomarna själva över verksamheten. Det är något unikt, menar Runa, men även de andra mötesplatserna arbetar aktivt med ungdomars inflytande, kreativitet och engagemang. Hon lyfter också Kubik Uppsala, som är en digital evenemangskalender där föreningar och andra verksamheter kan synliggöra aktiviteter för barn och unga 0–25 år. Förutom att den gör stor nytta för att nå ut till alla i Uppsala, så är den även ett bra verktyg för Runa att få en överblick om vad som erbjuds i Uppsala och vad som kanske saknas.

– Fast tyvärr har vi mest nått ut till föräldrar inför loven, men målgruppen för Kubik Uppsala är ju egentligen barn, ungdomar och unga vuxna upp till 25 år, säger Runa. Vi skulle behöva nå ut bättre till ungdomar, fortsätter hon och man förstår att här finns en klurig nöt att knäcka.

Det annonseras i olika sociala mediekanaler och affischeras på skolor, fritidsgårdar och bibliotek, och i och med en uppdatering av Kubik Uppsala, så är den nu mycket enklare och smartare att använda, berättar Runa nöjt.

Vad gäller den närmaste framtiden tror Runa att Uppsalas kommunpolitiker kommer att hålla kvar intentionen att främja ungas fritid och att hennes uppgifter kan fortsätta som vanligt.

Uppsala är en unik kommun, berättar hon, med ett så generöst bidragssystem för den här typen av verksamhet med öppen fritidsverksamhet för barn och ungdomar i föreningsregi. Det kan vara stort och långsiktigt, som jag redan nämnt, men också mindre verksamheter som exempelvis nattfotboll, öppen dansverksamhet med mycket mera.

Uppsala kommun har de senaste åren utvecklat en fördjupad samverkan med flera föreningar där man gemensamt har ingått en överenskommelse om idéburet offentligt partnerskap (IOP). Tillsammans i dialog

kommer man överens om ett behov där föreningen kan erbjuda en lösning. Ett exempel är det IOP Kulturnämnden tillsammans med idrotts- och fritidsnämnden och Äldrenämnden ingått med Idrottens organisation RF-SISU Uppland, med fokus på att fånga upp barn, ungdomar och äldre som idag inte har hittat till en aktivitet. Ett annat exempel är IOP:t med KFUM Uppsala som innehåller verksamheten Leoparden, Gottsunda fritidsklubb och fritidsgård och Alnäs lägergård. IOP:erna har tecknats på 4 år. Genom att sätta samverkan i längre perspektiv, så får alla parter lite lugn i att hinna landa och genomföra på ett bra sätt.

– För det har vi lärt oss, att tiden går fort, skrattar Runa. Det är mycket dialog med en öppen och positiv process direkt med föreningarna och det är så roligt att

se vilken nytta föreningsbidragen gör i verksamheterna. Den här samverkan som har växt fram mellan nämnderna i kommunen kring de här frågorna har ytterligare stärkt den sedan länge samstämmiga idén om meningsfull fritid för barn och ungdomar i Uppsala, säger Runa nöjt.

Avslutningsvis talade vi om att barn och unga borde ha en given plats i det spännande arbetet inför Kulturhuvudstadsåret 2029. Ingen konkret plan finns i dagsläget, men möte med projektledaren och kollegan Patric Kiraly är på gång.

– Det är ju ungdomarna som ska leva och verka mellan de här linjerna*, så jag hoppas att vi kan definiera det perspektivet inom kort, säger den målinriktade Uppsala barns och ungdomars ambassadör leende. ´

* Between the lines är en konferens och diskussion om Uppsala kommuns ansökan om europeiskt kulturhuvudstadsår 2029 och ett idéprogram för ett stadsbyggnadsexpo samma år. Den centrala frågan är hur kulturen kan vara en drivande kraft i nuvarande stadsutveckling med höga ambitioner för klimatmässig, miljömässig och social hållbarhet.

Bjud in till fest!

Med passion och kärlek för mathantverk skapar vi ständigt nya smakupplevelser för våra gäster. Vår inspiration hämtar vi runt om i världen, och med svenska råvaror som grund. I över 25 år har vi förgyllt fester och event i Stockholm och Uppsala. Välkommen till en cateringupplevelse med Cajsas Kök!

Stipendiearbetet inifrån

STIFTELSEN ANNA-LISA THOMSON TILL MINNE AV JOHANNA UDDÉN

Sedan några år tillbaka sitter jag i styrelsen för Stiftelsen Anna-Lisa Thomson till minne. Stiftelsen delar ut stipendier till kvinnliga avgångselever på masternivå vid landets konsthögskolor. I stipendiet ingår en summa pengar och stipendiaterna får visa sin konst i en eftertraktad samlingsutställning på Uppsala konstmuseum. Stipendiet går inte att söka utan det är vi ledamöter i styrelsen som utser mottagare. Det är ett hedervärt och roligt uppdrag! Ett stipendium som trillar in precis när man gått ut skolan, kan ha avgörande betydelse för det fortsatta konstnärskapet.

Vi gör urvalet utifrån konsthögskolornas avgångsutställningar som brukar visas under ett par veckor i slutet av maj, början av juni. Det finns fem konsthögskolor: Kungliga Konsthögskolan och Konstfack i Stockholm, Konsthögskolan i Malmö, Konsthögskolan vid Umeå Universitet och HDK-Valand – Högskolan för konst och design – i Göteborg. Tillsammans bestämmer vi vilka som ska åka till vilka skolor. Stockholm är nära så dit åker vi alla. I år åkte jag till Umeå och Malmö. Jag har inte varit i Göteborg ännu, tiden har inte räckt till. Nästa år kanske?

I Umeå brukar avgångsutställningen visas på Bildmuseet, som för övrigt gör mig grymt avundsjuk med sin vackra och samtida look. Bildmuseet är ritat av Henning Larsen Architects i samarbete med White och uppfördes 2012 som en publik del i Konstnärligt Campus, där bland annat konsthögskolan ingår.

Konsthögskolan i Malmö är inrymd i Båghallarna som tidigare var ett bussgarage. Här visar både bachelor och master sina avgångsprojekt samtidigt i sina egna ateljéer. Högskolan har också två externa visningsrum där avgångseleverna från masterprogrammet visar upp sina projekt mer separat.

Konstfack är alltid roligt! Det är mycket publik och många, många utställare. De har flera olika program

som visar upp sig parallellt. Utställningen brukar visas i Konstfacks egna lokaler på Telefonplan och är liksom alla avgångsutställningar, öppen för allmänheten och gratis.

På Konstakademien på Fredsgatan visar eleverna från Kungliga Konsthögskolan sina projekt. Det är stora traditionstyngda utställningssalar som kan vara svåra att ställa ut i och som skiljer sig mycket från skolans egna lokaler på Skeppsholmen. I år var avgångsutställningen väldigt väl kuraterad, både kvalitet, experimentlusta och lekfullhet rymdes här. Vi är sju personer i styrelsen och vi går antingen var för sig eller i sällskap. Själv vill jag inte riktigt bli påverkad av att dela upplevelsen med någon annan. Det funkar bäst för min bedömning att vara ensam och hinna reflektera. Jag har också valt att försöka vara inkognito, för att inte bli påverkad av eventuella studenter eller lärare på plats.

I utställningarna fotar vi mycket, antecknar och läser noga texter och kataloger. När alla utställningar bevakats samlas vi för årets mest spännande möte. Bland de omkring sextio elever som vi har djupstuderat plockar vi fram dem som vi tycker har varit intressantast. Vi visar varandra bilder och argumenterar för och emot. Ibland får man ge sig, men det går förvånansvärt bra att enas kring vilka som ska få stipendiet.

Efter vårt möte skriver vi febrilt motiveringar som vi bollar med varandra och sedan mejlar ordförande ut det glada beskedet till de utvalda. På grund av att corona hindrat oss från att göra rättvisa bedömningar har vi inte delat ut pengar på två år. I år delar vi därför ut en större summa och till fler stipendiater. Sex stipendiater får 75 000 kronor var som delas ut vid öppningen av utställningen på Uppsala konstmuseum (10 december–22 januari).

Stipendiater 2022

THERESE BÜLOW

Konsthögskolan i Malmö

För sin eleganta installation där vi kliver in i en utstakad bana kantad av historiskt inspirerad textil och skulpturer i aluminium och tvål. Vägen genom livet tycks tvehågsen där kyla, exakthet och osårbarhet ställs mot liv, lekfullhet och förgänglighet.

CHRISTINE DAHL HELWEG-LARSEN

Kungliga Konsthögskolan, Stockholm

För sina multisensoriska installationer där kropp, teknologi och ekologi vävs samman. Hennes verk leder tankarna till livets kretslopp och tillvarons grundläggande premisser. Inre vänds utåt och det osynliga visualiseras.

SARA EKHOLM ERIKSSON

Kungliga Konsthögskolan, Stockholm

För sin tankeväckande och vackra installation där stenblock med fossiler, koraller och sipprande vatten tycks bära på en berättelse från en ödesmättad framtid. Genom en känslig kombination av vetenskap och poesi kan verket få oss att se förgänglighet ur ett nytt perspektiv, jorden ropar efter räddning.

ELINA ERIKSSON

Kungliga Konsthögskolan, Stockholm

För sitt sensuella och esoteriska måleri i en genomgående blek färgskala. Naturen såväl som symboler och inre bilder målas fram i ett modernistiskt manér som i kombination med ömsint skulptur och enkla stenteckningar sänder oss gåtfulla budskap från en annan tid och en annan värld.

Edit Sihlberg

Elina Eriksson

Sara Ekholm Eriksson

Therese Bülow

Christine Dahl Helweg-Larsen

MAJA LINDBERG SCHWANER

Högskolan för Design och Konsthantverk, Göteborgs universitet

För att hon på ett egenartat sätt – sprött, romantiskt och mörkt – gestaltat drömmen om ett liv i naturens avskildhet.

EDIT SIHLBERG

Kungliga Konsthögskolan, Stockholm

För ett lustfyllt måleri med ett spännande spel mellan opaka ytor, speglingar och transparens. Variationen av motiv och format hålls ihop av ett tydligt eget uttryck och en hemlighetsfull stämning.

Stiftelsen tillkom efter konstnären Anna-Lisa Thomsons bortgång (1905–1952). Det var hennes önskan att hennes kvarlåtenskap skulle bilda en fond för uppmuntran och stöd till kvinnliga konstnärer för deras utbildning och förkovran. Bakgrunden var att hon själv fått flera stipendier, något som hade betytt mycket för henne. Anna-Lisa Thomson var verksam som formgivare på Upsala-Ekeby under närmare tjugo år.

Maja Lindberg Schwaner. Foto: David Eng

Fakta

snille och charm

alltså, Svante Pääbo, årets nobelpristagare i fysiologi eller medicin. En lysande forskare, som uppenbarligen drivs av ett mycket lustfyllt förhållande till sitt egenhändigt skapade forskningsfält, paleogenomik, men som också lyckas förmedla rönen på ett personligt och framförallt begripligt sätt, bland annat i boken Neandertalmänniskan: på spaning efter försvunna gener. Boken beskriver en spännande forskningsresa, som handlar om ett ämne som rör oss alla, kan intressera alla och som alla kan ta till sig, hur vårt genetiska arv inkorporerar DNA från de försvunna neandertalarna.

På alla kontinenter, utom Afrika, bär dagens människor med sig gener från neandertalarna. 1–4 procent av arvsmassan hos den nu levande populationen i Europa och Asien kommer från

av lillemor berg

neandertalare. Så trösterikt att veta att vår kusinart inte utplånats helt från jordens yta, utan att deras arv lever vidare i oss, på gott och ont.

Pääbos forskning visar hur gener från våra utdöda släktingar, neandertalare och denisova, påverkar vår fysiologi idag. Ett exempel är genen EPAS1, som ger fördelar vid vistelse på hög höjd och som är vanlig hos människor i Tibet. En annan genvariant från neandertalarna har betydelse för vårt immunförsvar. För något år sedan uppmärksammades att den genvarianten innebär 20 procent lägre risk för allvarlig, intensivvårdskrävande covid-19.

Svante Pääbo hade redan långt innan nobelpriskommitténs tillkännagivande en kändisstatus i Sverige som är få forskare förunnad. 2014 medverkade han i programmet Sommar i SR P1 där han berättade

Svante Pääbo med en neandertalskalle. Foto: Frank Vinken

entusiasmerande om sin forskning, men också om uppväxten i Bagarmossen med sin ensamstående mamma, som kom till Sverige som flykting från Estland under Sovjetunionens ockupation. Han nämner ofta sin mamma Karin med uppenbar beundran och har i flera sammanhang berättat om hennes resa.

Karin Pääbo hamnade först i Kalmar som städare, sedan som servitris i Lund. Under tiden lärde hon sig svenska, läste in gymnasiet och började studera botanik, kemi och zoologi på universitetet. Det var i Lund hon inledde ett förhållande med en gift man och blev med barn. Pappa till Svante Pääbo är Sune Bergström, professor och nobelpristagare i fysiologi eller medicin, precis som sin utomäktenskapliga son.

Det är lätt att känna sympati för Pääbos charmiga och positiva framtoning. Den lättsamma öppenheten gäller allt, också erfarenheten att i unga år upptäcka sin läggning som bisexuell. Ingenting, som för många andra skulle kunna kännas svårt, orättvist eller ledsamt, syns inverka på Svante Pääbos ljusa och nyfikna livshorisont. Inte ens att hans pappa, den berömda professorn, hade en annan familj på Östermalm och som Svante därför bara fick umgås med i smyg på lördagarna.

Svante Pääbo känns lite som en kär gammal bekant och man gläds av många skäl till hans utmärkelse. Han

har varit knuten till Max Planck-institutet i decennier, men det var vid Uppsala universitet karriären började. Det räknas. Han inledde med att studera vid humanistiska fakulteten vid Uppsala universitet i ämnena historia, egyptologi och ryska. Men efter några år skiftade han till studier i medicin. 1981 påbörjade han doktorandstudier på virus vid institutionen för cellforskning och disputerade vid Uppsala universitet 1986. Sedan blev det forskning i diverse discipliner på en internationell arena, som Zurich, University of California, Berkley, München.

1997 fick han tillsammans med tre andra kollegor i uppdrag att bygga upp verksamheten för evolutionär antropologi vid det nystartade Max Planck-institutet i Leipzig, och är sedan dess direktor för institutets avdelning för evolutionär genetik. Men han har återvänt till Sverige några gånger, bland annat som gästprofessor vid Uppsala universitet åren 2003–2015.

Så Uppsala har fog för att känna lite extra stolthet nu när Svante Pääbo blivit ännu en av Uppsala universitets många alumner som fått nobelpriset. ´

FAKTA

Svante Pääbo (f. 1955) är specialiserad på evolutionär genitik och evolutionär antropologi. Hans banbrytande forskningsmetoder har gett upphov till ett helt nytt forskningsfält – paleogenomik.

Svante Pääbo har med sitt team utvecklat en metod, eller ett rigoröst system, som innebär en mycket effektivare sekvensering än som tidigare var möjlig, i en miljö med minimal risk för kontaminering.

År 2010 lyckades Svante Pääbo och hans medarbetare kartlägga neandertalarnas hela arvsmassa. Bedriften gjorde det möjligt att i detalj studera likheter och olikheter med homo sapiens.

Svante Pääbo har gjort ytterligare en stor upptäckt: Tack vare ett 40 000 år gammalt lillfingerben från Denisovagrottan i Sibirien upptäcktes en tidigare okänd människotyp som nu kallas denisova. Nutida människor i bland annat Sydostasien bär på upp till sex procent denisova-dna.

Uppsala har fog för att känna lite extra stolthet

nu när Svante Pääbo blivit ännu en av Uppsala universitets många alumner som fått nobelpriset.

ANDY Collins

Jag möter upp en välklädd man som för med sig en härlig energi in till BIZART. ”Hej! Andy Collins”, presenterar han sig leende och sträcker fram handen. En del av er kanske känner igen honom som DJ Mr C och har dansat loss på någon av hans olika spelningar runt om i stan, men nu ska vi få veta lite mer om musiksajten Scandinavian soul och passionen bakom.

Förhoppningsvis också om några spännande idéer kring ett Uppsala med mycket mer soul – ett rykte som nått oss…

Scandinavian Soul

Så, Andy Collins, en uppsalabo sedan 2005 – hur hamnade han här? I grunden är han en inbiten Londoner.

– Ja, det är verkligen nåt med energin i storstaden, säger Andy gillande, och jag trivdes verkligen med mitt liv! fortsätter han entusiastiskt och beskriver en skön tillvaro: bra jobb, kläder som var ett stort intresse och han hade full koll på Mens wear i Londons seconhandbutiker, shopping, hängde på pubar med vänner, lyssnade på musik och hans familj fanns omkring honom. Han och brodern DJ:ade ibland och hade riktigt roliga jobb tillsammans, berättar han.

Så en dag på en pub dyker en svenska upp som fångar Andys uppmärksamhet. Det var ömsesidigt och tio bra år följde med ett Londonliv tillsammans. Hon var reseledare och kunde allt om huvudstaden, så hon lärde Andy allt det han inte redan kunde och Andy visade henne hans London med helt andra platser än

de som fanns i guideboken. Det var mycket fokus på kultur och mat. Andys föräldrar kommer från Barbados, så en hel del kultur och matkultur därifrån tog plats i deras liv. Så kom dagen då paret skulle bli tre och när det kom till för- och nackdelar med att växa upp i London vs Sverige, så var det helt enkelt för mycket som hamnade på Sveriges plus-sida och därmed togs beslutet att flytta till Uppsala.

– Jag älskade London, men argumenten gick inte att överklaga, skrattar Andy. De hade dessutom varit en hel del i Sverige under tiden tillsammans och Andy gillade landet.

Så blir Andy allvarlig. Han tänker tillbaka på hur tufft det var i början när han kom till Sverige. Bara att lära sig ett nytt språk när man är 35 år. Andys professionella bakgrund är som grafisk formgivare. Han har jobbat mycket med reklam och copy och var redan från början väldigt angelägen om att lära sig

av Anna Jonson foto: Stewen Quigley

det svenska språket ordentligt, för att så småningom försöka få ett arbete inom reklam. Han gick på SFI, var hemma med dottern, hade inga vänner och kunde inte förstå någonting. Det var en väldigt tuff tid, minns han.

– Och ingen öl heller! Det fanns två ölsorter att välja på här i Sverige på den tiden, skrattar han. Det är stor skillnad idag, som tur är.

Det tuffaste har varit att komma underfund med den svenska kulturen. Det är något med bemötanden från svenskar, som skapat många funderingar hos Andy – till exempel att man undviker ögonkontakt när man möts eller att man inte inkluderas som ny medarbetare i fikarummet på en arbetsplats. Vad betyder det? Vad gör det med en människa? Vilka människor gör så? Är det den svenska kulturen? Är det rasism?

– En sån person ville jag inte bli. Jag gillar folk, jag gillar allt i livet, utbrister Andy och berättar att han var riktigt nere ett tag och tänkte att Sverige inte var nåt för honom.

Efter hand kände Andy samtidigt att han började få grepp om språket ändå, vilket han glatt konstaterade när han plötsligt kunde förstå och skratta åt saker som sades på TV eller när han ledigt kunde prata med personen i kassan när han handlade. Han hade ett litet

Vision av hur det kan se ut i framtiden, en containerlösning. Övre bilden är en illustration av Andy Collins. Den nedre tillhör Patrik Kiraly

Andy Collins och Patric Kiraly, som projektleder Uppsala kommuns förberedande arbete med ansökan om att bli Kulturhuvudstadsår 2029

kompisgäng inflyttade från England, som träffades ibland och kunde utbyta erfarenheter om tuffa utmaningar i Sverige och gotta sig i saknaden av London. I parentes avslöjar han att han idag inte alls är sugen på att flytta tillbaka – dels på grund av Brexit, dels för att han inte längre känner igen ”sitt” London.

Efter den deppiga tiden i början och ingen bra hjälp från Arbetsförmedlingen, så tog Andy saken i egna händer och började lära sig webdesign hemma, utöver sin utbildning i grafisk formgivning. Som ett lärprojekt skapade han Urban Life med fokus på afro-svensk kultur, events och tips om praktiska saker. Tillsammans med frilansjournalisten Christian Hofverberg gjorde han reportage om CinemaAfrika, olika event och från Uppsala Reggaefestival. Det här öppnade för kontakter med likasinnade människor, musiker, fans och personer från hela världen, som kom med öppna sinnen och med härlig input. Andy fann äntligen ett forum där han trivdes.

När han en dag satt och pratade med Stevie Nii-Adu Mensah berättade Stevie att soulartister i Sverige hade svårt att få gig och att många gav upp och i stället sökte lyckan i USA. Eftersom Stevie gillade Andys arbete med Urban Life, så föreslog han att de kanske kunde göra något tillsammans och nämnde prövande begreppet Scandinavian Soul. Andy tände på idén och kollade upp vilka soulartister som fanns i Sverige och Skandinavien. På Myspace, poängterar han och skrattar, eftersom han tycker att det avslöjar hur pass länge sedan det alltså är.

– För mig betydde – betyder – soul så mycket, förklarar Andy. För att göra en soul-låt, så måste det komma inifrån dig och vara autentiskt.

Det är alltså sällan hits som soulartister levererar och därför behövdes ett forum som kunde samla artisterna, sprida musiken till likasinnade och skriva recensioner vid spelningar och skivsläpp. Det fanns heller inte någon samordning kring soul i resten av Norden. Soulartister i världsklass behövde

uppmärksammas på ett gemensamt forum. För Andy kändes projektet helt rätt och han byggde hemsidan Scandinaviansoul.com. Sidan lanserades 2012 och har växt sedan dess.

På den supersnygga sidan hittar man nyheter om soul och soulartister, presentationer i text, bild och videos, recensioner. Här finns förmedling av artister och info om kommande events. En viss del av verksamheten har varit fysisk, som exempelvis Cream i Stockholm och Soul Juice i Orangeriet i Stockholm, då olika soulartister uppträdde under flera veckor.

– Det var så bra, berättar Andy med värme.

Men under pandemin låg alla sådana projekt på is förstås. Det är också så att scener generellt för livemusik har blivit färre.

– Det är ett problem för oss alla, menar Andy, när kulturscenerna försvinner. Arrangörerna har bara velat engagera kända artister, för att få det att gå ihop. Då väljs massor med bra musik och artister bort, plus att scener behövs för up-coming artister.

En annan utmaning är att det är nästan obefintliga samarbeten mellan olika genrer, upplever Andy, vilket skulle kunna vara en winwin för att nå ut till en bredare publik.

Scandinavian Soul är ingen kassako direkt. Arbetet med hemsidan är ideellt och det är tufft att få ekonomin att gå ihop, säger Andy. Han driver förvisso ett eget designföretag 68-design, men drygar ut kassan med andra jobb. Tidigare har han DJ:at en hel del, med fokus på soul förstås. Men det är verkligen ingen brist på passion hos Andy.

– Jag älskar musik och genom Scandinavian Soul vill jag utforska allt inom den nischen, säger han med glöd (faktiskt). Jag vet att arrangörer har koll på hemsidan, för att upptäcka nya artister och sidan har många fans som vill diskutera och ha tips om ny musik.

Det är nu Andy avslöjar lite om en vision han har. Allt är i sin linda och det är lite hemligt, poängterar han, fast han har svårt att hålla sig. Kontakter har

tagits och han har fått god respons av de som Andy hittills har bollat med och presenterat idéerna för. Andy tar ett samlande andetag och släpper ändå en ”teaser”:

– Scandinavian Soul behöver ett hem – det är mitt mål. Ett ställe dit man kan komma och uppleva vad Scandinavian Soul är live, säger Andy och fortsätter:

– Jag vill väcka Uppsala och skapa ett nightlife, där folk går runt och upptäcker olika ställen med musik, konst och mat (och öl). Det ska skapas ett sug att komma tillbaka för att upptäcka fler ställen i det här kulturkvarteret, som redan från början har karaktär, rätt känsla och själ, nästan lite rufft, resonerar visionären.

En tuff utmaning i Uppsala som har rivit så många fina kvarter, men Andy ser ett stort behov och samtidigt en lika stor potential i Uppsala som skulle kunna utvecklas. Under åren har Andy haft många andra idéer. Ensam på sin kammare har han ringt Uppsala

kommuns växel för att ha någon att bolla med, men där har det oftast stannat. Otroligt frustrerande för honom, när man inte vet hur man kan nå fram till rätt person.

Hur som helst, med idén om ett kulturkvarter kopplades han vidare till Patric Kiraly på Kulturförvaltningen, som projektleder Uppsala kommuns förberedande arbete med ansökan om att bli Kulturhuvudstadsår 2029. Andy upplevde att de direkt fick en bra kontakt och att de hade en levande diskussion kring idéerna. Han känner att han har 100 procent stöd att gå vidare. Andy berättar också att samma idé om kulturkvarter håller på att ta form i flera andra städer. Han går i gång ordentligt på det här och skulle nog kunna avslöja mer, men vi stannar där och har i stället full koll på detta otroligt spännande projekt framöver.

Jag känner själv att det här är precis vad Uppsala behöver, så jag önskar att Andy får fortsatt bra uppbackning, så att han lyckas genomföra detta. När jag frågar om han har tid med några andra projekt, så skrattar han hjärtligt.

– Det är lite follow your dreams! Jag får så många idéer, som jag testar om de håller eller om jag måste lämna dem, skrattar han. Sedan stannar han upp, funderar lite och återknyter till den första känslan han hade när han kom till Sverige.

– Vi måste bli bättre på att se och vilja varandra väl. Min riktiga ambition, säger han sakta och ser på mig, det är att sprida glädje och värme. Jag försöker ”vinna” en person i taget, avslutar han och bjussar igen på sitt charmiga leende.

Ja, mig har han vunnit i alla fall. ´

Upptäck Scandinaviansoul.com och Scandinavian Soul Music Awards https://scandinaviansoul.com/scandinavian-soulmusicawards/

cæsar julius

Den blodiga jakten på tronen av William Shakespeare blir i Jonas Ö Nilssons bearbetning en samtida berättelse där teater och livefilm möts. I historien om världens mest kända mord vänder vännerna vapen mot varandra.

Vision för Gottsunda centrum

av Gunilla Sthyr foto: Stewen Quigley

Idrott, mat och kultur – tre utvecklingsområden med målet att driva en positiv och hållbar utveckling på plats. Det är visionen för fastighetsbolaget Hemmaplan, som vill utveckla Gottsunda centrum. Agendan är redan full av aktiviteter.

– Vi vill vara en samverkande kraft för att stärka områdets utveckling och jobba för att Gottsunda centrum ska bli en central mötesplats med mat, idrott och kultur i fokus. Vi strävar också efter att skapa en miljö där alla ska känna sig inkluderade: föreningar, näringsidkare, boende och besökare. Det är vår långsiktiga strategi i arbetet mot ett hållbart samhälle, säger Cecilia Safaee, VD för fastighetsbolaget Hemmaplan.

Hemmaplan, som ägs av Bonnier Fastigheter och Brunswick Real Estate, startade sin verksamhet i juli 2021. Målet för bolaget är att investera i och utveckla centrumfastigheter i stadsdelar med socioekonomiska utmaningar. Hemmaplan äger också 50 procent i Rosengård centrum i Malmö, tillsammans med Trianon.

När det gäller Uppsala kommuns försäljning av Gottsunda centrum, har det varit många turer. Kommunfullmäktiges ordförande Erik Pelling (s) uttryckte i ett pressmeddelande att kommunen slutligen hittat en köpare ”som är beredd att ta ansvar för Gottsundas utveckling på ett sätt som både är trovärdigt och ligger i linje med våra högt ställda krav”. Köparen var Fastighets AB Hemmaplan, som betalade 515 miljoner kronor för affären.

Men beslutet om försäljningen överklagades av vänsterpartiet i kommunen, till förvaltningsrätten. Nyligen meddelade dock rätten att det inte fanns någon grund för överklagandet och den 31 oktober tog alltså Hemmaplan över ägandeskapet.

– En privat aktör som köper ett område som har stora socioekonomiska utmaningar; vad vill ni uppnå med affären?

– Vår majoritetsägare, Bonnier Fastigheter, har uttryckt en genuin oro över samhällsutvecklingen i Sverige och hur den i förlängningen påverkar demokratin i landet. Det handlar om segregation och människors möjligheter att kunna delta i vårt samhälle,

med olika förutsättningar. Ofta pratar man om hållbarhet utifrån ett miljöperspektiv, men vi vill lyfta en social och ekonomisk hållbarhet, säger Cecilia Safaee och fortsätter:

– En del fastighetsägare har som mål att göra en ”positiv förflyttning” av ett område, något som oftast innebär att människorna, som bor och verkar där, plockas bort efter att området upprustats. Vi vill göra precis tvärtom – det vill säga skapa förutsättningar för människor att göra en positiv förflyttning i sitt eget liv och involvera dem i deras egen boendemiljö.

Cecilia Safaee kommer själv inte från fastighetsbranschen och har aldrig jobbat med fastigheter. Beslutet att tillsätta henne som VD var därför inte helt okontroversiellt. Men hon har andra kvaliteter: är en prisad social entreprenör som bland annat grundat den internationella stiftelsen Futebol dá Força Foundation, som engagerar närmare 30 000 tjejer i 30 länder, med syfte att stärka tjejers rättigheter och möjligheter genom beteendeförändring med fotboll som katalysator.

Cecilia Safaee, vd för Hemmaplan

Kollaget visar Gottsunda KonstKalas, arrangerat av Konstfrämjandet Uppland. Fr v uppifrån verk av Petra Hultman, Jesper Bror Palmqvist, Lisa Jonasson, Susanne Johansson, Heidi Edström.

Cecilia Safaee känner stort engagemang inför uppgiften att utveckla Gottsunda centrum till en trygg plats för människor som bor och är verksamma i området – alla ska kunna växa upp och utvecklas med lika möjligheter.

Hemmaplans ambition är bland annat att skapa fler mötesplatser, satsa på lokala entreprenörer och erbjuda ett bredare mat- och restaurangutbud för ett mer levande centrum.

Det finns många utmaningar men också förslag på lösningar. Bland annat så vill man skapa bättre förutsättningar för arbetsmarknaden genom att erbjuda ett lärlingsprogram, med lärling- och praktikplatser till arbetslösa unga inom Gottsunda centrum. Här pågår redan kontakter med det lokala näringslivet.

För att tillvarata den potential av goda idéer som finns, så har Hemmaplan startat en inkubator i egen regi, där lokala entreprenörer får hjälp med affärsutveckling och att skapa en hållbar och lönsam affär. Andra man vill lyfta är mammor som bor i området och utrikesfödda äldre män. Sistnämnda grupp vill man försöka involvera i de aktiviteter som planeras, som ett slags vuxenstöd.

– Vi känner till att det finns en grupp unga män med kopplingar till kriminell brottslighet som uppehåller sig i och omkring Gottsunda centrum. En utmaning blir därför att skapa aktiviteter som även involverar dem, säger Cecilia Safaee och tillägger att säkerheten givetvis kommer att prioriteras för att alla ska kunna känna sig trygga i Gottsunda centrum.

Ett tioårigt samarbetsavtal med Uppsala kommun innebär också att deras närvaro i området kommer vara hög även fortsättningsvis.

Efter att Hemmaplan övertog Gottsunda centrum så fick många aktiviteter en rivstart. Under Gottsundadagen ställde olika lokala föreningar upp och sålde smakprov på hemlagad mat från olika kulturer. Nyligen hade Gottsunda konstnärsgille en utställning och Konstfrämjandet Uppland arrangerade samtidskonstfestivalen KonstKalas i Gottsunda centrum. En pop-up butik med kläder, accessoarer och heminredning har

redan öppnat. Det planeras för en julmarknad och för en karriärmässa för unga vuxna.

– Vi har verkligen blivit välkomnade av människorna här i Gottsunda. Flera har redan hört av sig och vill ha hjälp att dra igång någon aktivitet och det känns väldigt roligt, säger Cecilia Safaee. ´

FAKTA

Gottsunda centrum byggdes 1974. Lokalytan idag är 29 000 kvadratmeter.  Centrumet innehåller 70 hyresgäster; butiker, restauranger, bibliotek, vårdcentral, tandläkare med mera. I köpet ingår centrumbyggnaden, västra parkeringen samt vårdcentralbyggnaden. Hyresbostäderna omfattas inte av försäljningen, då de ägs och förvaltas av Uppsalahem.

100 år på Wik

År 2023 firar Region Uppsala 100 år på Wik och med det vill vi bjuda in till en folkfest som pågår under hela året. Scanna in QR-koden för att ta del av alla aktiviteter under jubileumsåret.

konst

med artificiell intelligens (ingen ko på isen)

av Magnus Alkarp

Så vitt vi nu vet har jorden – planeten som vi bor på – drabbats av fem större massutrotningar. Den sjätte, den som började lite försiktigt för ca 55 000 år sedan, pågår för fullt. Under senare år har det emellertid dykt upp ett nytt hot som varken har med CO2 eller andra växthusgaser att göra – hotet från Artificiell Intelligens. Den kan nämligen bli så intelligent att den börjar att fatta självständiga beslut utan att berätta det för oss, vilket förr eller senare kommer att leda till insikten om hur mycket bättre jorden skulle må utan människor, varpå AI fattar det logiska beslutet att förgöra oss en gång för alla – så att naturen kan bli naturlig igen.

Det är inte särskilt överraskande att folk är en aning skeptiska mot AI, men ingen gång är motståndet hårdare än när vi diskuterar begreppet AI-konst. Undergången är nära, ropar de. Nu behövs det snart inga konstnärer!

Frågan är varför mina konstnärsvänner inte är särskilt oroliga.

Det var för att göra AI mer mänskligt – och kanske därmed undvika massutrotningen – som forskargruppen bakom OpenAI rullade igång webbsiten DALL·E. Det var aldrig menat som ett konstprojekt. Avsikten var aldrig att producera ”konst”, utan för att lära avancerade AI-system att se och förstå människan och hennes värld.

Man bestämde sig för att låta användarna stå för inlärningen och eftersom ingenting kan vara mer mänskligt än att föreställa sig saker, bestämde de sig för att försöka omvandla språk till bildobjekt. Genom att kombinera begrepp, attribut och stilar kan DALL·E skapa originella, realistiska bilder och konst från en textbeskrivning. Allt användaren behöver göra är att ge nätverket skriftliga instruktioner.

Och jag måste medge att jag fastnade direkt. Inledningsvis ville humoristen inom mig se hur

DALL·E gestaltar Da Vincis Mona Lisa som ett mellanstadiebarn med kritor eller hur Johannes Vermeers Flicka med örhänge skulle se ut om man bytte ut flickan mot en havsutter, men i takt med att DALL·E blev allt bättre, väcktes den svagaste strängen på min artistiska lyra till liv.

De senaste veckorna har jag terroriserat de yrkesverksamma konstnärerna i vänskapskretsen och bett dem att testa DALL·E. Trots att det först gick rysningar genom dem, tystnade kritiken snabbt. De konstaterade med skräckblandad förtjusning att den så kallade AI-stödda konsten är under konstnärlig utveckling. Den kan aldrig ersätta det som vi i traditionell mening avser med begreppet konst, snarare kommer den med tiden att etableras som en konstart i sig.

Därför är det ingen ko på isen.

Jag hoppas att jag är lika tolerant som dem när den första AI-romanen publiceras. ´

med johanna uddén

KONSTLINJEN PÅ WIK

Efter omstarten av konstutbildningen på Region Uppsala Folkhögskola vill regionen förnya och modernisera konstutbildningen. Skolan ska utvecklas i takt med omvärlden och följa skeenden inom konstområdet. Sedan i våras finns ett omvärldsråd som fungerar som ett stöd i utvecklingen av skolan. De blir skolans länk till konstfältet och till högre konstutbildningar. Den input som rådet ger ska i förlängningen ge kursdeltagarna kunskap om andra konstutbildningar och förbereda dem för ett konstnärligt yrkesliv. I omvärldsrådet ingår Sara Edström, konstnär och ordförande i KRO, Jenny Sunesson, konstnär och lektor på Stockholms Konstnärliga Högskola, Mourad Kouri, konstnär, Chun Lee Wang Gurt, konstnär och tidigare rektor på Grafikskolan, Anna Clarén, fotograf och lärare på Nordens fotoskola Biskops Arnö samt Sebastian Johans, konstkritiker.

En annan del av utvecklingen är att de deltagare som nu går fördjupningsåret, år 2, på konstlinjen fått lyxen att ha egna mentorer. Efter ett Open call utsågs fyra mentorer som har 2–4 adepter var. Mentorerna ska dela med sig av sina erfarenheter och samtidigt stötta blivande kollegor både i deras skapande och i deras eventuella framtida yrke. Mentorerna är yrkesverksamma konstnärer och har förankring i länets konstfält. Årets mentorer är Mattias Bäcklin, Johanna Hästö, Maria Friberg och Stuart Mayes.

K TVÅ

Katalin Varga har sålt Katalin (inom familjen) och öppnat sitt eget ställe. K två har fått epitetet vinbar och ligger i gången mellan Katalin och Regionens Hus. Här serveras mat och bättre viner, men man arrangerar också olika events som konserter och andra uppträdanden.

Wik, konstlinjen. Fotograf: Stewen Quigley

K TVÅ. Foto: Johanna Gorecka

DIMENSIONER

Södra Åstråket följer Fyrisån från Islandsbron i norr till Vindbron i söder. På båda sidor om ån anläggs nya grönområden, bryggor och däck. Kommunen satsar stort på den offentliga konsten längs stråket. Genom att anlägga ett stråk med konstverk längs ån kommer området få en varierad karaktär med en blandning av avkoppling och aktivitet. Konstnärerna som fått uppdraget ska utgå från värden som hållbar stadsutveckling, innovation och forskning. Carl Boutard är först ut och har skapat verket Dimensioner som består av tre skulpturer som är placerade vid bryggorna intill Kap. Under skissarbetet har konstnären fördjupat sig i strängteorin, monismen och buddhismen för att koppla ihop platsen, materien och vår närvaro. Jag uppskattar verkligen Carl Boutards verk och tycker det är fantastiskt hur han gått in i olika vetenskapliga och filosofiska idéer för att få inspiration och komma fram till dessa former. Vi behöver inte förstå något av det för att uppskatta konstverket. Jag tycker att det ropar till oss – se mig, hör mig, säg något, gör något!

UPPSALA KONST OCH KULTURARV

I somras lanserade Uppsala kommun en gratis app med guidade vandringar bland Uppsalas konst och kulturarv. Appen är användarvänlig och tydlig, och det finns en digital karta där du ser var du själv befinner dig i förhållande till de olika objekten. Med hjälp av appens avsnitt om kulturhistoria får du veta mer om till exempel slottets omgivningar och stadens sjukhushistoria. Här får man också lära känna Uppsalaprofiler som kämpat för fred och frihet.

I konstavsnittets åtta vandringar finns berättelser om alltifrån konsten i stadshuset till Näckens polska och Den tionde skorstenen. Även tillfälliga projekt såsom Allt ljus på Uppsala, ryms här.

DIMENSIONER. Foto: Stewen Quigley

SPRAKTEATERN

På Salagatan i närheten av Vaksala torg ligger Uppsalas nyaste scen som Teater Aros skapade förra året. Även Studieförbundet Bilda och Bananteatern var med från start. Tillsammans har de skapat inte bara en scen utan också en plats för gemenskap. Det är en plats där professionella och amatörer kan mötas och får möjlighet att arbeta tillsammans. I huset pågår ständigt pedagogiska projekt samtidigt som professionella produktioner repeterar.

Håll ögonen öppna inför vinterns mångspråkiga Pelle Svanslös-musikal.

WALMSTEDSKA KULTURKVARTERET

För några år sedan började kommunen med en omfattande renovering av byggnaderna i Walmstedska kulturkvarteret. I uthuslängan finns sedan två år tillbaka Uppsala Konstnärsklubb med Galleri 1 och Galleri 2 plus extra utrymme för klubben att arbeta i. I Å-huset, där konstnärsklubben tidigare höll till, finns Uppsala författarsällskap. Att samla så många kulturskapare i samma kvarter är lysande. Här händer nya saker hela tiden –kulturfestival, författarstafett, poesiscen, julmarknad, utomhusutställningar mm.

Från föreställningen HYSTERIA. Fotograf: Gabriel Granberg.

Här finns plats för evenemang av olika slag, konstutställningar, mingel, föreläsningar, bokreleaser... Lokalen är flexibel med utrustning som hängskenor för tavlor, högtalaranläggning med mikrofon, ståbord, bardisk, kyl och frys. En mindre scen kan anordnas och stolar för 50 bekväma sittplatser finns tillgängliga

bizartpodden.podbean.com Här kan du hitta över 70 poddar och videopoddar. Följ oss!

SPEGELMANNEN

Tidernas största journalistbluff

Av & regi: Viktor Tjerneld

Spelas december–januari

FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA

Vinterns familjeföreställning

Av H.C. Andersen & Ylva Mårtens

Regi & koreografi: Benke Rydman Spelas december–februari

JULIUS CAESAR

Världens mest kända mord

Av William Shakespeare

Bearbetning och regi: Jonas Ö Nilsson Spelas januari–mars

FÖRVANDLINGEN

Magiska saga för barn från 8 år

Av Anna Höglund

Bearbetning & regi: Py Huss-Wallin Spelas februari–mars

UTKANTSSVERIGE

Skratta år eländet!

Av Åsa Asptjärn & Gertrud Larsson

Regi: Magnus Berg Spelas februari–mars

OLOFOLOF

En kabaré om att tänka rätt stort (och fritt)

Av Anders Lundin & Hans Marklund

Regi: Hans Marklund Spelas mars–maj

BRA DÄR!

En hiphop-historia

Av Aki, Dajanko & Sai från Labyrint

Regi: Affe Ashkar Spelas april–maj

DE FÖRLORADE HJÄLTARNAS LAND

Om Andréexpeditionen

Av & regi: Jonas Ö Nilsson Spelas april–maj

Berör bortom föreställningen