Gunnar Leche – balkongdemokraten

I 30 år var Gunnar Leche Uppsalas stadsarkitekt som satte stor prägel på stadens arkitektur, med en funktionalism som lånat element från klassicismen. Och så skapade han en egen ”balkongfunkis”. – Min uppfattning är att Gunnar Leche var väldigt demokratisk. Alla lägenheter skulle ha bra läge i huset, oavsett storlek och från mitten av 1930-talet fick de dessutom egen balkong, säger Sten Bernhardsson, kulturdirektör i Uppsala, med stor kunskap om denne arkitekt.

av Gunilla Sthyr foto: Stewen Quigley

Bostadsområdena Tunabackar, Salabackar och Kungsängen, massor av hus i Fålhagen, Höganäs och Luthagen, Vaksalaskolan, Sverkerskolans annex, Uppsala stadsteater, gamla stadsbiblioteket, Saluhallen, Elisabethemmet, Fyrisbadet o.s.v. Listan över de byggnadsprojekt som Gunnar Leche ligger bakom kan göras lång, denne stadsarkitekt som under så lång tid som 30 år formade Uppsala som stad.

Sten Bernhardsson, Uppsalas kulturdirektör, har länge fascinerats av Gunnar Leche, han bor dessutom i ett Leche-hus vid Luthagsesplanaden. Huset är från 1939 och har fortfarande den ursprungliga färgsättningen med två nyanser av grönt, en färgskala som enligt Sten Bernhardsson lär vara Leches egen tolkning av funktionalismens färgsättning, vilken vanligtvis hade en ljusare färgskala.

Redan i trapphuset till bostadsrättsföreningen Neptunus 2, slås jag av det generösa utrymmet: Här går det lätt att baxa upp rejält stora möbler. Hissen ser supermodern ut i rostfritt stål och glas, men visar sig vara från huset begynnelse. Väl uppe på våningsplanet möts jag av en finurlig detalj: I mitten på golvet finns en gemensam ”dörrmatta”, nedsänkt i lagom nivå, för att skrapa smutsen av skorna innan de få stegen mot dörren.

Sten Bernhardsson är mycket välkomnande, och har ett jobb som förmodligen kräver en del representation, något som lägenheten inbjuder till. Ett par steg in i den rymliga hallen finner jag något så oväntat som en öppen spis – i hallen?

Fast nog kan det bidra till ökad trivsel, att mötas av en brasa en kylig vinterdag. Den öppna spisen i hallen är inte helt ovanlig i Leches större lägenheter, får jag veta.

Nyfiket undrar jag vad som är det bästa med att bo i ett Leche-hus? – Det som är utmärkande är de fina proportioner på rummen, att det är högt i tak, stora generösa fönster och en väldigt hög kvalitet på byggnadsmaterialet, säger Sten Bernhardsson. – Jag skulle vilja påstå att Gunnar Leche både var fast förankrad i traditionen och en sann modernist.

Han anammade ny teknik och material, hade en förkärlek för avancerad och många gånger för den tiden, ovanliga färgkombinationer. Han hittade också intressanta sätt att lösa problem, samtidigt som han återanvände det klassiska formspråket.

Flera byggnader i Uppsala ger fina exempel på hur han hämtade inspiration från Linneanum, Botaniska trädgården och Carolina Rediviva, som fönsterkransar och portalen på Vaksalaskolan. Han hämtade även inspiration från sina resor i världen, bland annat från USA, olika tekniska lösningar för hur man byggde hus på höjden.

År 1920, när Leche inleder sin bana som stadsarkitekt i Uppsala, råder stor bostadsbrist. Många bostäder är också ruffiga och i dåligt skick. Hans första uppgift blir att ta fram en ny stadsplan och för att råda bot på den mest akuta bostadsbristen börjar han bygga enkla, men väl inredda bostadslängor. Han planerar även för egnahem i området Kungsgärdet och lägenheter på höjden – de så kallade föreningshusen.

Sten Bernhardsson som bor i ett av dessa föreningshus, visar runt i den vackra våningen. Köket är nyrenoverat i funkisstil. Förutom den rostfria inredningen, rostfritt stål var man bra på i Sverige, så används italiensk Carrera-marmor, en vit exklusiv marmor som även Leche hade en förkärlek till, i väggplattor, bänk- och fönsterskivor samt andra detaljer. – Jag har rivit ut all köksinredning och sedan använt den gamla planlösningen för att återskapa det gamla köket på ett modernt och funktionellt sätt. Jag tycker att det andas funkis, säger Sten Bernhardsson.

En unik installation, som inte längre finns kvar, var diskbänken ”Spolo” – en tidig variant av diskmaskin, med en djup ho där man lade all disk för att sedan manuellt skölja igenom disken med hjälp av ett speciellt draghandtag. Den här tekniken, tror Sten Bernhardsson, introducerades av byggmästaren Anders Diös, som byggde många Leche-hus. Diös var intresserad av tekniska nymodigheter som han gärna plockade in i sina projekt. – Gunnar Leche och Anders Diös blev ett riktigt