Paradisfåglarna by Adagio förlag

Av Laura Popa har tidigare utgivits: Som en meditativ chaconne, 2012 Berättelser om den musikaliska naturen, 2013 En annorlunda pianoafton på Waldemarsudde, 2013 A special piano evening at Waldemarsudde, 2013 Stories about musical nature, 2014 Rekviem för en romantiker, 2014

ADAGIO FÖRLAG info@adagioforlag.se www.adagioforlag.se

innehåll En ovanlig present ∙ 6 Botaniska trädgården ∙ 16 De sjungande träden ∙ 24 Guldnyckeln ∙ 32 Linnéskulpturen ∙ 36 En väldigt djup brunn ∙ 42 Pralinträdet ∙ 50 Sköldpaddornas hav ∙ 58 Paradisfåglarna ∙ 66 Världens karta ∙ 80 Om författaren ∙ 84

en ovanlig present Allt började med musikasken som jag fick i present av tant Mia, vår granne. Hon bor i Indien under vinterhalvåret och i Visby på somrarna. Medan hon är bortrest vattnar jag hennes blommor och matar katten Aria. I gengäld får jag massvis med choklad och spännande presenter. För några dagar sedan kom Mia hem till Visby, kramade mig som vanligt och virvlade med mig i danssteg genom vardagsrummet under Arias svartsjuka blickar. Sedan gav hon mig några chokladaskar och ett litet paket inslaget i silkespapper med krullsnöre på. Pappret var tunt och glittrigt med målade blå fjärilar och musiknoter. Inuti fanns en liten ask med snirkliga dekorationer. Asken såg ut som en liten skulptur av körsbärsträ. Varje gång jag öppnar asken händer någonting ma6

giskt. I den lilla trälådan finns blå fjärilar som dansar på en scen medan pianomusik sipprar ut. Ibland dyker en balettdansös upp på scenen iklädd en rosa klänning med pärlbroderad spets och glimmande stenar runt midjan. Hon rör sig i eleganta piruetter medan en pytteliten svan spelar harpa i strålkastarens ljus. Ibland förvandlas scenen till en grön äng full med vitsippor och ur asken strömmar fågelsång. Gömda i blommorna sitter små älvor och spelar blockflöjt. Det allra finaste är vita fåglar med silvriga vingar som dansar i månskenet. När fåglarna träder fram förvandlas den blå sammetsklädda scenen till safirgrönt hav och strålkastaren blir en fullmåne som glimmar på nattens himmel. Fåglarna badar i havet medan de sjunger förtrollande melodier. De dansar över vågtopparna och snurrar så snabbt med utbredda vingar att de liknar flammande eldklot. Med klatschande vingar landar de på sina långa ben och spänner ut stjärtfjädrarna som en solfjäder. Ur deras vingar sprudlar ett gnistregn av flammande färger. Det liknar regnbågsskimrande fyrverkerier. Mia säger att fåglarna heter Paradisfåglar. De kommer från en stjärnbild som heter Paradisfågeln. Den befinner sig långtifrån Jorden. Jag frågar alla mina kompisar om Paradisfåglarna med fyrverkerivingar men ingen har hört talas om dem. 7

Mamma tycker att Mia har livlig fantasi. Pappa, som är biologilärare, säger att paradisfåglar har en praktfull fjäderskrud och lever i Australien. Vid stranden i Visby, alldeles utanför ringmuren, finns ett teleskop. Med det skådar jag fåglarnas mörka konturer vid horisonten. Jag hoppas att Paradisfåglarna kommer att visa sig på riktigt en dag. Fiskmåsar, gråtrutar och fisktärnor ser jag ofta dansande över vågtopparna eller flygande i stora cirklar ovanför havet. Även änder och gäss som flyger i v-formationer kan jag se genom teleskopet. Men aldrig att jag upptäcker vita fåglar med fyrverkerivingar bland dem. Du kanske undrar hur en liten musikask kan innehålla så många saker. Det undrar jag också. Den är ju bara en liten ask i körsbärsträ som ryms i min ena hand. 8

Mia säger att Indien är ett förtrollat land. Där finns många magiska saker att köpa. Flygande mattor är inte alls ovanliga i Indien. Men det visste du ju om redan. Efter skolan promenerar jag en stund vid stranden och lyssnar till vågskvalpet. Sedan går jag i botaniska trädgården och kollar upp mina favoritträd. På väg hem passerar jag Mias persikofärgade hus. Det är klätt med rosor som vårt hus och har orangemålade fönsterkarmar. Hon vinklar glatt från fönstret och bjuder in mig på en kopp te. Aria ålar ner ur fåtöljen och viftar med öronen så fort hon får syn på mig. Med sina gråfärgade ögon tittar hon på mig genom en glipa mellan gardinerna. Sedan kryper hon tillbaka in under fåtöljen. Efter en stund smyger hon ut ur rummet men stannar vid dörröppningen och krafsar. Jag tror att hon lyssnar på oss. Ibland låter hon mig stryka hennes lena päls. Mia gör te av alla möjliga kryddväxter och blommor. Jag tycker att hennes maskroste smakar riktigt bittert men hon säger att det är bra för magen. – Naturen är ett enda stort apotek, kära Elvira, men de flesta människor har glömt bort det. För några hundra år sedan kokade kvinnorna ihop växter och gjorde salvor och naturmedicin. – Varför slutade man? – Naturmedicinen har gått förlorad. Men traditionen 9

finns bevarad i några länder. Det finns fortfarande naturläkare i några länder. – Varför finns det en örtagård och medicinalväxter i vår botaniska trädgård om ingen använder dem? – För många hundra år sedan odlade man botaniska trädgårdar som plantskolor för undervisning av trädgårdselever. Nuförtiden är botaniska trädgårdar vackra och rogivande naturplatser. När jag är förkyld får jag alltid en kopp fläderblomste av Mia och förkylningen försvinner snabbare. Fläderblomste smakar mycket godare än maskroste. Om jag har ont i magen kokar hon kamomillte åt mig. Det lugnar magen, säger hon.

– Vad har du lärt dig i skolan idag? frågar Mia. Vi sitter vid köksbordet och sörplar njutningsfullt på 10

varsitt blåbärste och knapprar på hembakade havrekakor. Solen håller på att gå ner och fyller rummet med skymningsljus. Vardagsrummets blekgula väggar får en guld ton och lyser upp de snirkliga möblerna och fotografierna på väggen. Avlånga skuggor leker fantasilekar på de skimrande väggarna. – Jag tycker att det är rätt tråkigt i skolan och hemläxorna ännu tråkigare. Att sjunga och läsa böcker är roligt men allt annat är tråkigt. – Vad är det du säger, kära Elvira? Det är klart att det roligt att gå i skolan och lära sig saker. När jag var barn gick jag bara två år i skolan, berättar Mia medan hon smuttar på sitt te. Jag lärde mig läsa och skriva. Sedan blev det inga fler läxor. Men jag ville så gärna lära mig mer. Mia tystnar och tittar på de gulnade fotografierna på väggen medan hon tar en klunk te. Bilderna är inramade prydligt med guldramar. Fotografierna föreställer hennes familj: föräldrarna på fisktorget, en flicka med en katt i famnen och bilder på barn som badar i havet. Bilderna är svart-vita och lite suddiga. – Vad gjorde du sedan? frågar jag. – Jag arbetade och bidrog till familjens försörjning, säger Mia utan att släppa fotografierna med blicken. Min far var fiskare. Vi barn hjälpte till och gick med mor till marknaden. Där sålde vi fisken. Klockan tre på 11

morgonen fångade jag krabbor på stranden. Medan mor sålde krabborna på torget gick jag till skolan. Jag vara bara fem år gammal då. – Hur många syskon har du? – Vi var sex barn: två flickor och fyra pojkar. – Jobbade du varje dag? – Javisst! Det var andra tider då. Alla fattiga barn jobbade. Även idag jobbar många barn i Indien. – Varför det? – Många familjer har det knapert. – Kan ingen hjälpa dem? – Ibland är det svårt att bryta ur fattigdom. – Jag vill också jobba men i Sverige får man inte jobba innan man fyller fjorton. – Det ska du vara glad för. Då hinner du fundera på vad du vill syssla med när du blir stor. – Det vet jag redan. Jag ska bli trädgårdsmästare och ta hand om botaniska trädgården i Visby. Mia ler och tittar roat på mig. Med händerna virrar hon sitt flätade grå hår runt huvudet i varv på varv till en prydlig knut. – Visste du vad du skulle bli när du var barn? frågar jag. – Jag drömde om att blir naturläkare. Mina föräldrar var analfabeter men de ville göra det möjligt för sina barn att studera och få ett bättre liv. 12

– Vad betyder analfabeter? – Det betyder att man inte kan läsa och skriva. Mina föräldrar gick aldrig i skolan. Jag blåser på teet för att få det att svalna. Blåbärste passar utmärkt med havrekakor. – Blev du naturläkare till slut? frågar jag nyfiket. – Jo, det blev jag. Och när jag studerade på universitetet träffade jag min framtida man som var från Sverige. Vi gifte oss och flyttade hit. Men som du vet gick Oskar bort för ett tag sedan nu. Jag minns att Mia gillade att promenera på stranden med sin man, en lång och spinkig man. Han skojade jämt med oss barn. De letade ofta efter vackra stenar på stranden. Mia tror att stenarna har hemliga budskap men jag hör ingenting när jag sätter dem vid örat. – Hur gammal är du Mia? frågar jag. Mia är mörkhyad och hennes ansikte är fårat men hon ser ungdomlig ut eftersom hon skrattar så ofta. Hennes snövita hår når ned till marken och hänger i vågiga ridåer på ömse sidor om ansiktet. Men för det mesta är håret uppsatt i en prydlig knut. Hennes ögon är mörka som svarta mullbär och rösten mild och lätt beslöjad. Mia är lång och smal och rör sig långsamt och smidigt. När hon skuttar omkring i trädgården med en svängande kjol och vattnar sina pioner eller krattar löv ser hon ut som ett stort barn. Mia verkar tidlös och sam13

tidigt minst hundra år gammal. Jag gillar när hon flätar sina armar kring min midja och dansar med mig runt, runt i rummet. När hon dansar glider hon över golvet som en katt och hennes ögon glimrar av glädje. Alla barn i Visby gillar henne men hon gillar mig mest eftersom jag vattnar hennes blommor och matar hennes katt medan hon är i Indien. Mia säger att hon är lika gammal som jorden och att alla människor lever för evigt precis som träden, blommorna och stjärnorna. När vi sitter på hennes blomsterprydda veranda, vaggar hon av och an i gungstolen hummande och trallande. Ibland glömmer hon bort att jag är där. Hon dåsar till och hennes stålbågade glasögon brukar halka ner på nästippen. Då och då vaknar hon och skjuter upp glasögonen igen med lillfingret. Hennes hår letar sig fram ur silverkammarna och hänger i slingor kring ansiktet. Hon ser lycklig ut. Ibland spelar Mia på sitt gamla piano med gulnade tangenter. Då känns det som att hela huset fylls av skimrande ljus. Väggarna och golvet vibrerar och den gamla porslinservisen i vitrinskåpet klirrar på musiken medan ljuset dansar i strimmor över pianot. 14

Mias händer flyger snabbt över klaviaturen och försvinner. Tonerna stormar fram. Men när fingrarna rör sig lätt och graciöst som fjärilar känns musiken melodisk och vacker.

Jag gillar pianomusik, särskilt när den serveras till en stor portion chokladtårta.

om författaren laura popa

är bosatt i Göteborg och är verksam som poet, författare och konstnär. Hon har tidigare gett ut två barnböcker ”Berättelser om den musikaliska naturen” och ”En annorlunda pianoafton på Waldemarsudde”. Hennes författarskap omfattar även skönlitteratur för vuxna. Tidigare har Laura Popa arbetat som grundskolelärare och jurist. Hon kommer ursprungligen från Rumänien och bor i Sverige sedan år 2000. Hennes böcker är en hyllning till musiken och den besjälade naturen.