JUBILEUMS E S S Ä E R
Plantskolan Farmakologen på Karolinska Institutet
Barbro Westerholm Essäist
Plantskolan Farmakologen på Karolinska Institutet
Några nedslag i minnesbanken Hösten 1953 var vi 53 förväntansfulla studenter, 16 kvinnor och 37 män, som började våra medicinska studier på anatomen på KI. Vi pluggade in hur kroppens alla delar såg ut och vad de hette. Vi stirrade i mikroskop och försökte förstå vad vi såg. Vi var en väldigt flitig kurs. De bästa av oss blev efter första året erbjudna att bli amanuenser på anatomen och histologen. Till dem hörde inte jag.
A. Sundvall, R. Tham och P. Sundelin byter fjädern som kraschade när B. Westerholm övningskörde ner i ett dike under A. Sundvalls inledning.
Sex av oss på kursen insåg när vi började på allkemin påföljande höst att vi behövde en bil för att transportera oss mellan föreläsningslokalerna som fanns på olika håll i stan. Sagt och gjort, vi köpte en Dodge årgång 1936 som förde oss runt i Stockholm men också till olika platser i Sverige. En tur gick i gåsatid till Skåne i tät dimma samtidigt som bilens lyse la av. Jag lärde mig dessutom köra bil på den fast det krävdes också ”riktiga” körlektioner och utbildade lärare för att jag skulle komma i mål. En havererad bakfjäder till följd av dikeskörning var ett av inslagen i undervisningen.
Amanuens och doktorand på farmakologen Nästa gemensamma drag var att vi sex nappade på en liten annons som Börje Uvnäs, nyutnämnd professor i farmakologi, satt upp på allkemins anslagstavla. I annonsen erbjöds medicinstudenter Börje Uvnäs att bli e.o. amanuenser på farmakologen trots att de inte gått kursen. Bakom annonsen låg Börjes insikt om att när studenterna kom till farmakologen den femte terminen så hade de som var intresserade av preklinisk forskning redan fångats upp på anatomen, histologen, kemikum och fysiologen. Övriga var svåra att locka till farmakologen för de kliniska studierna låg nu nära i tiden. De började med propedeuten den sjätte terminen och det var ju kliniker de flesta medicinstuderande ville bli. Vi sex sökte och blev till vår glädje antagna som e.o.amanuenser. Fem av oss skrev sedan våra avhandlingar där. Själv hade jag under första året på anatomen och histologen insett att man kunde lära sig en del på att vara amanuens, men jag ville göra något som låg närmre kliniken och det gjorde farmakologin. Jag hade också insett att med avhandlingsarbete i bagaget skulle möjligheterna att välja framtid öka. Jag anvisades att samarbeta med en doktorand som tyvärr misslyckades med sitt projekt och jag tillfrågades om jag i stället ville ingå i den grupp hos Börje som arbetade med mekanismerna bakom frisättning av histamin. Resten av det här kapitlet kommer att handla mycket
Barbro Westerholm sitter på andra raden och tredje från vänster
om Börje Uvnäs eftersom han var en så central person för mig under de år som la grunden till vad jag därefter gjort i livet. Börje var också en centralgestalt på Karolinska institutet, kreativ, nytänkande men inte helt okontroversiell. En frågeställning Börje arbetade med var varför man bränner sig på maneter och brännässlor. Vad händer i huden när man kommer i kontakt med dem. Kunde det vara så att det fanns ett histaminfrisättande ämne där. Forskningen kom att gälla maneterna. Vi åkte ner till västkusten för att fånga dem i stora mängder och ta vara på deras trådar. Börje körde oss dit och dän i sin bil överskridande varenda hastighetsgräns men vi mötte inga poliser och det skedde ingen olycka. Vi arbetade hårt under dessa besök men fick också avnjuta god mat och dryck. På institutionen fanns en assistent som extraherade det frisättande ämnet ur trå-
darna och visade att det vid kontakt med mastceller frisattes histamin. Jag skulle bygga vidare på dessa iakttagelser men misslyckades med extraktionen. Jag slet i ett år med detta och kände mig djupt misslyckad. Jag fick byta spår. Ett antal år senare visade det sig att det hela var ett fall av forskningsfusk. Assistenten hade hittat på resultaten. När det upptäcktes blev uppsägningen omedelbar. Allt detta är preskriberat och kom aldrig till allmänhetens kännedom men var en viktig erfarenhet för mig när jag många år senare blev ordförande för utredningen God sed i forskningen. År 1959 när jag var nygift, väntade vårt första barn, och snart skulle ta min med. lic. kom jag fram till att jag skulle satsa på kliniken, farmakologi var nog inget för mig, men diskuterade det aldrig med Börje. Jag vikarierade på sommaren på Beckomberga sjukhus och sedan på medicinkliniken på Thorax på Karolinska sjukhuset och
trivdes utmärkt. Då meddelade Börje att universitetskanslern hade utlyst 30 extra doktorandstipendier som vi uppmanades söka om vi ville ha en framtid på farmakologen. Vid närmare eftertanke insåg jag att jag borde skjuta på kliniken och ta chansen och söka stipendium. Det skulle nog vara lättare att vara forskare och småbarnsmamma än kliniker, som dessutom var gift med en blivande kirurg som låg jour halva veckorna. Jag sökte således och var en av tio på farmakologen som fick stipendium. Att vi fick en tredjedel av stipendierna berodde sannolikt på att de var få som uppmärksammat utlysningen. Tiden som doktorand - ja den var som en sinuskurva med sina toppar och vågdalar. Börje som var min handledare var långa tider på resande fot så jag fick klara mig själv och hamnade av och till i återvändsgränder. När han var hemma fick han in mig på rätt spår men det var nog mycket tack vare övriga doktorander och forskare på institutionen som bidrog till att jag ändå kom i mål. Vi hade en stimulerande och fin sammanhållning på farmakologen. Genom att det fanns många gästforskare där fick vi en inblick i en internationell forskarvärld och lärde oss samtidigt att både tala och skriva engelska. Engelska var nämligen arbetsspråket. Och vi hade roligt tillsammans. Vi åt vår medhavda lunch tillsammans, inte sällan i labbet bredvid sövda djur, och diskussionerna kring olika forskningsfrågor var intensiva. På torsdagar hade vi seminarier som avslutades med ärtor och punsch. Vi hade ka-
las och jag minns särskilt julkalasen med nobelpristagare som tilldrog sig i ett av farmakologens laboratorier. Vid ett sådant julkalas tog glöggen eld där den stod i ett dragskåp med resultat att skåpet exploderade och glassplitter föll över oss alla inklusive nobelpristagaren. Bidragande till trivseln var också att vi fick hjälpa till att skrapa och måla den stora segelbåt Börje ägde tillsammans med ett par andra professorer. Vi fick följa med på seglatser. En gång skulle vi segla till Finland för att delta i en kongress men Lovisastormen la hinder i vägen. Vi fastnade på vägen och kom fram alldeles för sent för att kunna hålla våra föredrag. Vi var också drevkarlar vid Börjes älgjakter. Han var en mycket god jägare och hade härliga hundar som vi mötte dagligen på farmakologen. Vikten av att ha roligt på arbetsplatsen är något jag fört med mig senare i livet, inte minst under den stora omorganisationen av Socialstyrelsen i början av 1980-talet, då vardagen var tuff för medarbetarna. Hösten 1964 var det dags för disputation.
Arbetsplats vid stranden
Avhandlingen hade titeln Frisättning av histamin och 5-hydroxytryptamin in vitro. En djurexperimentell studie. Jag var extra stressad därför att en forskningsassistent (den som långt senare visade sig ha forskningsfuskat med manettrådarna) hotade att extraopponera. Jag tog aldrig upp vederbörandes hot med Börje. Hade jag gjort det hade jag fått veta att också tidigare doktorander inom samma ämnesområde hade hotats men att hoten aldrig blivit verkställda. Rädslan påverkade mitt försvar negativt under förste opponentens disputationsdel. När sedan ingenting hände i pausen mellan förste och andre opponenten blev jag jättelättad och fungerade sedan bra men var naturligtvis arg över att jag låtit mig skrämmas så. Jag fick litet a på avhandlingen, de flesta på institutionen fick A. Jag var inte så glad då men idag, vid en titt i backspegeln, inser jag att betyget var rättvist. Avhandlingen var något av en ”trädgårdsarbetaravhandling” och inte särskilt originell. Den forskning jag gjort senare har varit av helt annan klass mycket beroende på att den ligger inom epidemiologin och det är epidemiologi som fängslar mig och att jag haft förmånen att samarbeta med världens främsta epidemiologer. Att vara epidemiolog är som att vara detektiv, att söka efter vem som är boven i dramat och inte minst viktigt, att hitta den rätta boven, inte alltid den man först misstänker. Börje gjorde något väldigt bra med var och en av oss när disputationen var över. Han förde ett vad man idag kallar planeringssamtal med oss om vår framtid. Till mig sa han att du inte ska sträva efter en karriär inom farmakologin. Du ska ta dig an uppgifter inom svensk läkemedelskontroll. Det är där du hör hemma. Det rådet grundade han på den bedömning han gjort av hur jag skött de olika extraknäck som jag haft för att klara ekonomin under studie- och doktorandtiden. Fast när han gav rådet var jag inställd på att bli kliniker,
helst allergolog, eftersom avhandlingen låg inom det området.
Extraknäcken För att få ekonomin att gå ihop var det nödvändigt att skaffa sig extrainkomster. Studiebidrag fanns inte, lån skulle man i den tidsandan helst undvika och doktorandstipendierna var snålt tilltagna. Mitt första extraknäck som medicinstuderande var vikariat som timlärare i olika stockholmsskolor. Det var dock svårt att få tiderna att gå ihop och vikariaten hade innehållsmässigt inte någon koppling till läkaryrket. Så jag bytte spår. Sommaren 1954 arbetade jag i stället som s.k. andningsassistent på Sundbybergs sjukhus där poliopatienter vårdades. Det var sista gången vi hade en polioepidemi i Sverige. Den skördade många offer inte minst bland jämnåriga. Livet kändes orättvist. Varför gick en del av oss fria från polion medan andra miste livet eller fick bestående funktionshinder. Min ”egen” patient hade dock en annan förlamning. Det var en kvinna med Guillain-Barrés syndrom. När jag kom till henne i början av juni kunde hon inte ens lyfta ögonlocken och låg i respirator. I augusti kunde hon ta sig hem för egen maskin. Det kändes som ett under vid jämförelse med hur det gick för de totalförlamade poliopatienterna. Därefter arbetade jag som vårdbiträde, laboratoriesköterska och barnmorska. Allt detta har jag haft nytta av senare i livet. Börje Uvnäs tyckte dock att den här typen av extraknäck inte låg i linje med vad en farmakolog borde arbeta med under doktorandtiden så han ordnade uppdrag åt oss inom läkemedelsområdet. För mig innebar det att jag fick överta Folke Sjöqvists förordnande som föredragande läkare i läkemedelsärenden vid Medicinalstyrelsen när Folke åkte på stipendieår i USA i september 1963. Det uppdraget blev avgörande för min framtid.
Som föredragande läkare på Medicinalstyrelsen När jag kom till Medicinalstyrelsen 1963 fanns Åke Liljestrand där som föredragande läkare i läkemedelsärenden tillsammans med apotekaren Curt Sundin som ansvarade för apotekarfrågor. Vi tre delade rum men det blev inte mycket av samtal oss emellan, de båda andra var helt absorberade av att svara på en rad frågor JO ställt till Medicinalstyrelsen med anledning av neurosedynkatastrofen. Min uppgift var att fullfölja Folke Sjöqvists insatser att sanera bland licenspreparaten som främst utgjordes av en flora av medel av naturläkemedelskaraktär som läkare ville förskriva till sina paFolke Sjöqvist tienter på recept. En annan uppgift var att revidera listan över kostnadsfria läkemedel samt att bedöma fall där ett läkemedel misstänktes ha bidragit till trafikolycka. Mina ärenden tilldrog sig inte något större intresse utan det var risken för oupptäckta biverkningar som var i fokus. I USA hade man redan i slutet av 1950-talet börjat bygga upp ett system för inrapportering av misstänkta biverkningar och någon - jag minns inte vem - kläckte idén att vi i Sverige också borde ha ett. Generaldirektören Arthur Engel tillsatte en grupp med Börje som ordförande och mig som sekreterare med uppdrag att ge förslag till ett svenskt läkemedelsbiverkningsrapporteringssystem. Åke Liljestrand var också delaktig i det här arbetet. Läkemedelsbiverkningsrapporteringen föds Arthur Engel följde vår utredning om läkemedelsbiverkningsrapporteringen noga och föreslog vid Världshälsoorganisatio-
nens generalförsamlig i maj 1964 att medlemsländerna borde inrätta system för allvarliga eller misstänkta nya biverkningar. Följande vår, när jag var nydisputerad och snart skulle föda vårt tredje barn och planerade att gå över till klinisk tjänstgöring, kom Engel med erbjudandet att bygga upp den svenska läkemedelsbiverkningsrapporteringen. Då blev det som det blev flera gånger senare i livet för mig, att jag sköt upp att tanken på att bli kliniker därför att det erbjudna uppdraget var jourfritt och därmed lättare att förena med barn och övrigt familjeliv. Rapporteringen skulle börja den 1 september 1965 med Börje Uvnäs som ordförande och mig som verkställande ledamot i den nyinrättade Läkemedelsbiverkningsnämnden. I augusti samma år fick jag åka till England för att studera hur man lagt upp den engelska biverkningsrapporteringen som inletts året innan. Där möttes jag av deras sekreterare Bill Ingman som blev svårt polioskadad i epidemin 1954 men återfått funktionen i den ena armen och delvis i den andra. Han blev en av de ledande epidemiologerna inom området och reste kors och tvärs i världen i sin rullstol. Han lärde mig liksom Börje att inga problem är för svåra för att övervinnas. Med den begränsade muskelkraft Bill hade kvar skrev han både maskin och byggde växthus, renoverade en 1300-talsbyggnad, tog hand om min resväska och körde bil. Hans bok Feeling Boetter Doctor? (2006) är mycket läsvärd om man vill reflektera över hur man möter motgångar, hur man bevarar sin integritet och alltid försöker söka sanningen trots att man lever med ett mycket svårt funktionshinder. I september 1965 upptäcktes att riksdagen inte godkänt inrättandet av läkemedelsbiverkningsnämnden. Medicinalstyrelsens tjänstemän ansåg därför att man inte kunde betala ut någon lön om mig. Att arbeta utan lön med minst 100 procents arbetstid för att få det hela att fungera var
ingen drömsits för mig med tre barn och barnflicka hemma. Min mans lön täckte inte våra utgifter. Skulle jag arbeta gratis? Börje ordnade då att jag fick vikariera som lärare i klinisk farmakologi i Uppsala mot löfte att jag också skulle få behålla lönen från Medicinalstyrelsen om den kom. Det innebar att föreläsa tillsammans med professor Erik Ask-Upmark som var en fruktad lärare inom medicinen. Det var ett vikariat ingen annan ville åta sig. Ingen drömsits det heller för med honom hade jag bråkat om hans förskrivningar av licenspreparatet Cernilton. Någon dokumentation fanns nämligen inte för pollenbehandling vid prostatit och myastenia gravis som var de indikationer Ask-Upmark ansåg att Cernilton var verksamt för.
Jag fick stöd av professor Axel IngelmanSundberg, och det var han som öppnade dörren för beslutet.
Så småningom kom riksdagsbeslutet och pengarna från Medicinalstyrelsen. Mycket välkommet tillskott i kassan för en trebarnsfamilj som hade att leva med både progressiv beskattning och sambeskattning.
Läkemedelsindustrin var till en början skeptisk till biverkningsrapporteringen men blev alltmer positiv och samarbetsvillig. Den kritik jag fick var att jag inte hann med att hantera all den information som kom in. När de upptäckte att jag inte ens hade en egen sekreterare som kunde diarieföra all post, slicka 11 000 kuvert med biverkningsmeddelanden till läkarkåren etc. så erbjöd de mig pengar till sekreterarhjälp Inför det ”hotet” beslöt Engel om viss förstärkning. Biverkningsnämnden måste ju kunna arbeta utan att göra sig beroende av läkemedelsindustrin.
Biverkningsrapporteringen präglades till en början av rapporter om p-pillerbiverkningar. P-pillren hade ju godkänts som p-piller 1964. Godkännandet är ett av Medicinalstyrelsens beslut som jag A. Ingelman-Sundberg är mest stolt över. Kvinnor fick en frihet att välja när de skulle föda barn som de inte haft tidigare. Det här var under en tid då vi hade en gammal restriktiv abortlag och då det fanns kvinnor som tog livet av sig när de fann att de var oönskat gravida. Beslutet togs trots ett kompakt manligt motstånd med Ask-Upmark i spetsen. Skälet var att jag fått veta att pillren börjat säljas på svarta marknaden. I det läget ansåg jag att det var bättre att kvinnorna fick medlen förskrivna av läkare än att köpa dem svart.
P-pillerrapporterna blev utgångspunkt för svenska epidemiologiska studier. Vi fick också möjlighet att samarbeta i internationella projekt där världens främsta epidemiologer deltog och som lärde mig vad epidemiologi är. Jag vill påstå att vi genom den rapportering vi fick igång och de läkemedelsepidemiologiska studier vi genomförde lyckades identifiera och förebygga en rad läkemedelsskador. Vi drog t.ex. in de långverkande sulfapreparaten, metamizol, zimeldin och p-piller med hög östrogendos.
Medicinalstyrelsen ( 1 8 7 7 1967) var njugg med lokaler. Mitt och så småningom Medicalstyrelsen som ett frimärke tre medarbetares arbetsrum var ett 15 kvadratmeter stort laboratorium med dragskåp och en korridorstump där den fjärde medarbetaren satt. Jag fick låna Åke Liljestrands rum när han inte var där för att kunna arbeta mera ostört. Medicinalstyrelsens
lokalansvariga kom så småningom på inspektion, chefen bokstavligen ramlade ut ur rummet och när han gick mumlade an att man kanske borde kontakta Byggnadsstyrelsen. Tillgång till anständiga lokaler kändes väldigt avlägset. Vid samma tidpunkt avled professor Göran Liljestrand, Börje Uvnäs företrädare. Han hade emeritusrum på farmakologen. Börje var väl insatt i mina lokalproblem och meddelade att om jag Göran Liljestrand hann in i Göran Liljestrands efterlämnade lokaler innan Folke Sjöqvist tog hand om dem så skulle jag få dem. Jag gick raka spåret till mina medarbetare, vi packade omgående allt i våra två tillgängliga bilar, körde grejorna till farmakologen och flyttade in. Vi vittjade farmakologens källare och fann en del avlagda kontorsmöbler som vi kunde använda. En del av våra handlingar förvarade vi i en koffert jag ärvt av min mormor. Medicinalstyrelsens tjänstemän var djupt bekymrade. Så här fick man ju inte göra och hur skulle man kunna ordna statliga gardiner med tre kronor på till de här rummen som tillhörde en annan myndighet. Vi blev kvar i flera år men utan Börjes dialog med styrelsen hade det nog inte gått. Farmakologen tog nämligen ingen hyra av Medicinalstyrelsen och det underlättade. Jag tror att farmakologen hade nytta av läkemedelsbiverkningsnämnden under de år vi ”bodde” där liksom vi av dem. Närheten till forskare, gästforskare och studenter var positiv. Jag fick föreläsa om läkemedelsbiverkningsnämndens arbete. Jag fick delta i internationella epidemiologiska studier som publicerades i tidskrifter som the Landet och British Medical Journal. Medierna visade verksamheten stort in-
tresse.
Läkemedelsverket
Samtidigt som vi fick uppmärksamhet för det vi gjorde med anledning av de anmälningar vi fick in, blev relationen till Statens farmacevtiska laboratorium som sorterade under Medicinalstyrelsen frostig. Det fanns, som jag ser det idag, en avund där mot vår uppmärksammade och växande verksamhet. Och 1971 införlivades biverkningsnämnden i den nybildade läkemedelsavdelningen med minskade resurser trots att det borde ha varit tvärtom. Det påverkade tidvis rekryteringen men problemet var övergående. Sedan läkemedelsavdelningen, sedermera Läkemedelsverket, 1976 flyttat till Uppsala har verksamheten fått ökade resurser och präglats av hög kompetens. Idag betraktas Sverige som ett av de världsledande länderna på området. Några ord om det internationella samarbetet på biverkningsområdet är också på sin plats. Det första mötet om internationellt samarbete om biverkningsrapportering ägde rum hösten 1964 i Genève. Där deltog Åke Liljestrand. Därefter deltog jag från november 1965 i de regelbundna möten WHO ordnade. Jag kände först mindervärdeskomplex, kom med ett 50-tal rapporter överförda till nålkort till mötet 1965 medan USA och England hade tusentals anmälningar som dessutom datalagrade. Men komplexet försvann när företrädarna för de här båda länderna såg potentialen i det svenska materialet. Vi hade personnummerbaserade register som gav unika möjligheter till fall-kontrollstudier. Och tack vare våra personnummer kunde vi hitta patienterna igen och intervjua dem. Vi fick vara med och ”leka med de stora
elefanterna” på området. Vi deltog t.ex. i de studier som visade riskerna med p-piller med höga östrogendoser och att risken för p-pillerblodpropp var högre bland kvinnor tillhörande blodgrupp A än bland dem med O. Jag tror att det var Sveriges goda rykte i det här sammanhanget som bidrog till att WHO:s läkemedelsbiverkningsrapportering så småningom lokaliserades till Uppsala.
djuravdelning dels blivit för trång, dels för nedgången för att erbjuda försöksdjuren en bra livsmiljö. Byggnadsstyrelsen, då ansvarig för statens lokaler, sa nej till nybyggnad av djuravdelning. Då köpte Börje ett antal cirkusvagnar som placerades på grässlänten utanför farmakologen och där försöksdjuren fick sin boning. Det dröjde inte länge förrän beslut togs om byggnation av ny djuravdelning.
Vikten av att lära av andras ledarskap
Göran Liljestrand var en annan viktig person på farmakologen som underströk att man inte fick glömma privatlivet i vad man än företar sig. När det blåser motvind så är familjen det man har kvar och familjen ska man vara rädd om. Inte minst som GD för socialstyrelsen och som politiker har jag fått uppleva hur sant det är. När det stormar försvinner många av dem man trott var ens vänner. Då är familjen oerhört viktig för att man ska repa mot och komma tillbaka igen.
Cirkusvagn vid Farmakologen på KI
Börje Uvnäs var en av mina första chefer. Han blev en väldigt viktig person för mig i sin egenskap som professor och chef för farmakologen, som ordförande i läkemedelsbiverkningsnämnden och senare som ledamot av Läkemedelsnämnden där jag 1971 blev sekreterare. När jag själv senare blev chef och inte hade erfarenhet av chefskap listade jag vilka positiva och negativa egenskaper mina dittillsvarande chefer uppvisat. Jag fann då att Börje var den som fick mest plus i kanten. Det är Börjes positiva sidor jag försökt tillämpa även om jag inte alltid lyckats. Han kritiserade sina medarbetare i enrum men försvarade dem utåt . Han bjöd på utmaningar, han berömde oss när vi lyckats och tog ansvar för våra misslyckanden och tröstade oss. Han visade att inga problem är för svåra för att kunna lösas. Han visade civilkurage och drog sig inte för att ta obehagliga, men nödvändiga beslut. Som exempel kan nämnas när farmakologens
Vikten av vetenskaplig skolning Senare i livet har jag insett vilket värde det har när man arbetar inom myndigheter och företag eller i politiken att ha disputerat Socialstyrelsen och opponerat på avhandlingar. Att lära sig skriva, att kunna tolka data, att kunna se svagheter och styrkor i olika underlag är ovärderligt för att rätt kunna tolka och använda det andra skrivit. Att känna den akademiska världen inifrån är också en tillgång. Vid ett tillfälle på Socialstyrelsen mötte vi ett hälsoproblem som måste tacklas. Dokumentationen fanns i tre A-4-pärmar. Tillfrågat vetenskapligt råd begärde sex månaders lön för att gå igenom materialet. De pengarna hade vi inte, det rådde anställningsstopp i myndigheten. Jag tog hem pärmarna över en trettonhelg och fann att materialet be-
Tidig bild av professor Göran Liljestrand och en okänd försökpersonVikten av vetenskaplig skolning
stod av en ganska så gammal avhandling, resten var artiklar i massmedier. Vi klarade sedan av genomgången på egen hand i myndigheten. Slutord Det här kapitlet bygger på det underlag som jag i januari 2002 skickade till Börje Uvnäs som avsåg att tillsammans med annan dokumentation skriva ett kapitel till denna jubileumsbok. Tyvärr avled Börje innan det arbetet var slutfört. Mitt avsnitt är därför inte kompletterat med vad andra farmakologer minns från sin tid på farmakologen på KI.
Börje Uvnäs hade en vision att hans doktorander skulle spridas över Sverige och världen som metastaser och där föra vidare vad de lärt under sin tid på farmakologen. Och så blev det. Några blev kvar inom farmakologin, andra blev kliniska farmakologer, en del gick till läkemedelskontrollen, andra till industrin. Själv blev jag en metastas inom epidemiologisk forskning, administration och politik. Utan den start i livet och de utmaningar Börje Uvnäs bjöd mig på hade jag nog blivit kliniker någonstans i Sverige. Tack Börje för att det inte blev så utan att jag fick möjlighet att göra det jag sedan gjort.
Barbro Westerholm, Essäist Barbro Westerholm föddes 1933 i Stockholm, tog läkarexamen vid Karolinska Institutet 1959 och disputerade på farmakologen 1964 på avhandlingen Frisättning av histamin och 5-hydroxytryptamin in vitro. En djurexperimentell studie. Åren 1965-70 var hon verkställande ledamot av Läkemedelsbiverkningsnämnden och 1971-74 medicinalråd vid Socialstyrelsen.
pektive Apotekarsocieteten. Hon tilldelades av förra regeringen medaljen Illis Quorum.
Hon var åren 1974-79 verksam som medicinsk expert på Apoteksbolaget respektive 1979-85 som generaldirektör för Socialstyrelsen. 1985-88 arbetade hon som medicinsk chef för Apoteksbolaget. Mellan 1987 och 1988 var hon vice ordförande i WHOs styrelse.
Wrangelska palatset på Riddarholmen var Kungapalats efter slottet Tre Kronors brand. I f d slottsbageriet intill Kungshuset låg åren 1807-1843 Collegium Medicum och dess efterföljare Kongl. Sundhetskollegiet. År 1813 omvandlades Collegium Medicum till ett rent ämbetsverk.
Mellan 1988 och 1999 var Barbro Westerholm riksdagsledamot för folkpartiet liberalerna och hon sitter sedan valet 2006 i riksdagen för detta parti. Åren 1999-2005 var hon ordförande för Sveriges pensionärsförbund och åren 2002-2007 vice ordförande för AGE (Older People´s Platform), Bryssel. Barbro doktor Uppsala ledamot
Westerholm blev 2007 hedersvid farmaceutiska fakulteten, universitet, och hon är hedersav Svenska Läkaresällskapet res-
Intervjuare Eva Cederquist, sommaren 2008.
Läs mer om Socialstyrelsen, där Barbro Westerholm var generaldirektör 1979-85
Utbildningen bröts ut och kallades Karolinska mediko-kirurgiska institutet, som flyttade ut 1816. Sundhetskollegiets hus var alltså KIs allra första lokal. Huset innehöll inte bara sessionsrum utan också lokaler för de anatomiska och farmaceutiska institutionerna, en kirurgisk instrumentsamling, ett bibliotek samt en föreläsningssal för undervisning i barnförlossningskonsten.