5 frågor till
krönikan En svensk Vulkan-pizza
Under mina första år i utlandet saknade jag svensk mat förfärligt mycket. Jag kunde nästintill hallucinera om mammas gräddiga såser, Skogaholmslimpor, inlagda sillar, gravad lax och så en sak till – svenska pizzor. Faktum är att jag under en väldigt lång tid brukade lägga in en beställning redan på Gatwick när min mamma ringde och undrade vad jag önskade att äta vid min ankomst. Så höll det på i några år tills jag tyvärr utvecklade en vetekänslighet och var därmed tvungen att sluta äta dessa läckerheter. Men jag drömmer fortfarande om svenska pizzor och deras exotiska pålägg såsom bearnaisesås, fläskfile, kebabkött, jordnötter, kyckling och bananer. Och så vitkålsalladen förstås. Den efterlyste jag när jag gick till pizzerior i England under mitt första år. Pizzerior i Sverige har som tradition att skapa svulstiga kreationer och när jag introducerar dessa till mina utländska vänner blir reaktionerna blandade. En australisk ex-pojkvän blev så förtjust att han gick upp flera byxstorlekar då vi en gång i tiden bodde granne med, enligt min mening, Stockholms bästa pizzeria Piccollo Angelo i Hornstull. Pizzorna var stora som dasslock och alla ingredienser du kunde drömma om fanns tillgängliga. Däremot var en italiensk partner inte lika imponerad utan skrattade så hånfullt åt våra pizzor så att jag nästan blev stött! Alldeles nyligen fick Vulkan-pizzan från Nya Gul & Blå i Piteå internationell uppmärksamhet. Med skinka, bacon, salami, oxfilé och pommes frites, färska grönsaker, bearnaisesås och vitlöksdressing i botten och med en fantasifull form med uppvikta kanter som skapar små skålar för de olika fyllningarna, har den blivit en succé, svenskarna vallfärdar för att få provsmaka denna skapelse. Sedan en gäst laddat upp en bild på Vulkan-pizzan 88
på Instagram har den spridit sig som en löpeld på nätet. Daily Mail skrev nyligen om det svenska pizzzafenomenet med fokus på just Vulkan-pizzan. I kommentarsfältet gör britter vår så kallade ”hjärtattackspizza” till åtlöje. Det fanns också ett stort antal kommentarer från anglo-svenskar som backar upp våra pizzor med nationell stolthet. Och när den svenska bloggaren Johan Kugelman avslöjade våra pizzavanor på Huffington Posts hemsida för en tid sedan blev frågeställningen om Sverige har den äckligaste pizzan i världen. Bloggare runtom i världen försökte sig på djupare analyer; Kanske representerar pizzaparlören en oas av individualism, en liten ventil för det totalt gränslösa personliga valet? Men vad är egentligen typiskt svensk mat? Viktigt är att påminna sig om dess ursprung. Vad som är svenskt ändras hela tiden. Extra viktigt är det att påminna sig om detta idag, när främlingsfientliga grupper försöker lägga beslag på svenskheten – som är ett komplicerat och föränderligt begrepp och som ofta bygger på känslor och vaga föreställningar. Det är fint att vara stolt över sitt kulturella arv, och sitt lands traditionella mat. Men arvet ändras hela tiden. Traditioner är inte så självklara som man kan tro. De är lika mycket känslor och mer eller mindre påhittade föreställningar som fakta. Våra traditionella maträtter är till exempel betydligt yngre än vad man kan tro. Sjömansbiff, våra kryddiga söta sillinläggningar, Biff Lindström och traditionen att äta dillkokta kräftor kom först på 1800-talet. Och vad pizzorna anbelangar så var det Västeråsrestaurangen Sjöhagen som började servera pizza redan 1947 för de italienska Asea-arbetarna. Nästa steg var 1968, då krögaren Bengt Wedholm lanserade en pizzadel i sin Östermalmsrestaurang Östergök. Året därpå blev Pizzeria Piazza Opera på