9789132216589

JOHN FLANAGAN

Av författaren till SPEJARENS LÄRLING

PIRATERNA

DEL ETT Den nya Hägern

H1al log för sig själv medan Hägern mjukt skar fram genom vattnet. Skeppet höjdes och sänktes med eleganta rörelser på de små, jämna vågorna och skummet stod högt runt fören när det dök ned i vågdalarna.

Det kändes underbart att återigen känna den lätta vibrationen i rorkulten och det gungande däcket under fötterna. Han och hans besättning hade ägnat hela vintern åt att bygga den här nya Hägern, och han njöt av att vara tillbaka på sjön och föra befälet.

De var ute på sin sista provsegling av det nya fartyget och befann sig för tillfället utanför Sonderlands kust, en bra bit väster om Hallasholm.

”Hon är definitivt snabbare än den gamla Hägern”, sa Hal till Stig, som stod i närheten, med en blick mot seglets spända kurva.

Förstestyrmannen log. ”Det är helt väntat”, sa han. ”Vattenlinjen är ju två meter längre.”

Hal nickade. Den extra längden gjorde att fartyget kunde uppnå högre hastigheter i vattnet. Men han hade också haft tid att experimentera med seglens utformning – att forma dem och förstärka dem med fler sömmar så att de bildade en mjukare och mer effektiv kurva när vinden fyllde dem. Dessutom hade han ökat längden på mast och rår, vilket innebar att det nya fartyget kunde ha större segel.

På det stora hela var han nöjd med resultatet. Men det fanns en

sak som bekymrade honom lite, och detta var en av orsakerna till att de gett sig ut till havs – för att pröva skeppet under diverse olika förhållanden och se om hon kunde prestera optimalt.

”Gör er redo att gå över stag!” ropade han till Ulf och Wulf, som satt hukade midskepps vid skoten och fallen som kontrollerade seglen.

Wulf signalerade att de hört honom och var beredda.

”Stagvänd!” ropade Hal och lade om rodret så att fartyget lovade mot vindögat.

Tvillingbröderna släppte ned det nuvarande seglet på däck och hissade det motsatta när skeppet vände.

Där, tänkte Hal och anade en svag tvekan när fören svängde. Men skeppet hade tillräckligt hög hastighet och kraft för att ta sig igenom manövern, och efter bara några sekunder fylldes det nya seglet av ett svagt muller. All tvekan var borta och fartyget gick med bestämdhet in på den nya kursen. Ändå hade Hal märkt det. Han hade känt samma sak lite tidigare, när de seglat i en mjukare vind än den friska brisen som nu förde fram dem.

”Släpp ut skoten!”

Tvillingarna lossade lite på linorna som reglerade seglet, och den enorma tygduken böljade ut lite och tappade sin styva, hårda kurva. När trycket minskade sjönk hastigheten tills Hägern gled fram för babords halsar.

Hal väntade, medveten om Stigs vaksamma blick. Thorn betraktade honom också från sin plats vid kölfenan. Båda hans vänner visste vad han tänkte. De hade diskuterat saken tidigare samma dag när de gett sig ut på den här sista provseglatsen.

”Är hon fortfarande lovgirig?” frågade Stig lågt.

Hal nickade. ”Jag ska göra ett nytt försök”, svarade han innan han höjde rösten och varnade de två bröderna som skötte seglet. ”Vi byter bog igen!”

Wulf gjorde tecken att han och hans bror var beredda, och Hal delade ut ordern.

”Stagvänd!”

Han lade om rorkulten och fartyget började lova upp mot vinden. Men den här gången hade skeppet inte samma hastighet och kraft, så rörelsen var mer långsam och försiktig. Hal kände motståndet som fick skrovet att darra när fören svängde och försökte korsa vindögat men sedan gled tillbaka mot styrbord. Seglet darrade häftigt och tappade vinden, och Hägern vände sig slappt bort från svängen och stannade med fladdrande segel och lösa skot. Sedan började fören röra sig längre åt styrbord och vinden fick tag i seglet, och när Ulf och Wulf drog in skoten fylldes det på nytt. Skeppet stabiliserades och började långsamt glida tillbaka genom vattnet på sin ursprungliga lov.

Stig skakade bekymrat på huvudet. ”Det gamla skeppet skulle inte ha misslyckats så där med vändningen.”

Hal ryckte på axlarna. Han var ganska säker på att han visste vad som orsakade problemet, och det skulle bli lätt att åtgärda.

”Fören ligger för lågt i vattnet. Den gör motstånd när vi vänder”, förklarade han för Stig. ”Den behöver bara justeras lite.”

Han ropade till Ingvar och Jesper, som suttit på huk och betraktat händelseförloppet från babord roddarbänkar, några meter akter om masten.

”Flytta tillbaka tunnan en meter”, beordrade han, och de två vännerna skyndade sig upp på det upphöjda mittdäcket där en tjugoliters vattentunna stod på mittlinjen där Hal ritat upp en rad halvmetersmarkeringar.

De drog tillbaka tunnan en bit längs kritlinjen, ställde den på märket som Hal indikerat och ägnade några sekunder åt att placera den perfekt. När Hal sa en meter så menade han inte en dryg meter eller nittio centimeter, det visste de. Han menade en meter.

När de var säkra på att tunnan stod korrekt vände sig Jesper och signalerade detta till Hal innan de återvände till roddarbänken med blickarna fästa vid den unge skirlen vid styråran.

Hal nickade. ”Det borde bli bra”, sa han lågt till Stig.

Den vattenfyllda tunnan vägde tjugo kilo. När den flyttades närmare aktern höjdes fören en aning. Hal lovade upp mot vinden.

Ulf och Wulf började av ren vana skota och optimera seglet, men han ropade åt dem att sluta. Han ville att fartyget skulle ha låg hastighet och kraft så att han tydligt märkte om hans lilla justering förbättrat Hägerns svarsförmåga.

Han kastade en blick på seglet och vindkompassen. Seglet var fullt och buktade lätt. Vinden blåste över babord bog.

”Gör er redo!” varnade han besättningen. ”Stagvänd!”

Han lade om rorkulten och bogen svängde mot vinden. Den här gången kände han ingen tvekan i fartyget när det korsade vindögat. Fören fortsatte att svänga mjukt och kontrollerat medan seglet darrade och kollapsade. Sedan tog Ulf och Wulf ned det och skickade upp styrbord segel i stället.

Ett bekant muller – BOOOOM! – hördes när seglet fylldes och tvillingarna drog in skoten för att få till en stadig, spänd kurva. Hägern pilade framåt på sin nya lov och fick upp farten. Hal tillät sig själv ett belåtet litet leende.

”Vi provar igen!” ropade han och de upprepade manövern. De lät hastigheten avta och svängde sedan fartyget mot styrbord genom vindögat.

Och än en gång gick det utan problem. Skeppet gled mjukt in på den nya loven och fick upp farten. Hals leende blev större när han rörde rorkulten lätt från ena sidan till den andra. Han njöt lika mycket som alltid av de svaga darrningarna som spred sig från rorkulten till hans händer – darrningar som talade om för honom att skeppet var en levande varelse snarare än en livlös konstruktion av timmer, rep och segel. Fartyget var hans, redo att mjukt och elegant lyda hans minsta vink. Hastigheten byggdes gradvis upp och skeppet började kränga något åt styrbord när tvillingarna höll seglet spänt.

”Lossa lite!” ropade Hal, och skeppet lade sig upprätt igen.

Fören skar genom vattnet som en jättelik kniv så att skummet

yrde högt på sidorna. Ingen hade trott det, men när seglen släpptes lite så att skeppet rätades upp minskade motståndet i vattnet och fartyget rörde sig snabbare och planade med fören högt.

Det var en upplyftande känsla, men det var en sak som fattades. På den gamla Hägern fanns det någon brist eller defekt i skrovet eller kölfenan som orsakade en lätt vibration i fartyget när hon reste sig på det här sättet. Det fick en sorts surrande ljud att spridas genom skrovet.

Trots att det berodde på ett fel i konstruktionen hade Hal alltid gillat det. Nu när skrovet inte vibrerade på samma sätt insåg han att han saknade det. Han undrade om det fanns något sätt att införliva samma ljud i det nya fartygets skrov och köl. Han bestämde sig för att experimentera med det när de återvände till Hallasholm.

”Hal?” sa Stig lågt.

Han återvände till nuet. Att plana så här var spännande, men det var också förenat med risker. Han var väldigt nära att förlora kontrollen över fartyget, som börjat gunga från sida till sida som om det ville meddela detta. Gungningarna blev allt häftigare.

Om det fortsatte för länge skulle krängningarna ta överhanden, och rorsmannen skulle alltid ligga steget efter. I ett sådant läge blev det omöjligt att ta kontroll över situationen. Rörelserna skulle bli allt snabbare och häftigare tills katastrofen var ett faktum och fartyget kapsejsade.

”Slacka seglet!” ropade han till tvillingarna, som snabbt släppte ut vinden ur seglet så att fartyget slutade plana och krängningarna avtog. Snart seglade Hägern fint och stillsamt över vattnet.

Stig skakade på huvudet. ”Den där känslan har jag aldrig gillat”, sa han.

Hal nickade. ”Sådan pendling kan bli extremt farlig.”

Thorn, som anade att experimentet var över, kom gående mot aktern för att ansluta sig till dem. Han pekade på tunnan på mittdäcket.

”Den gjorde jobbet”, konstaterade han. ”Men måste vi nu alltid segla med en vattentunna mitt på däck?”

Hal skakade på huvudet. ”Jag ska justera mastlutningen lite när vi kommer hem. Det kommer att förflytta tyngd akterut så att vi håller fören uppe.”

Thorn nickade. Han var en erfaren sjöman som visste hur ett skepp skulle kännas. Därför hade även han märkt att fartyget lutat lite för mycket under stagvändning i låg hastighet. Men den tekniska förmågan och kunskapen som krävdes för att åtgärda problemet saknade han. Sådant lämnade han glatt åt sin unge skirl.

”Om du säger det”, svarade han.

Stefan, som också märkt att de var färdiga med de experimentella manövrerna och att Hägern nu var på väg hem, återtog sin vanliga position i utkiksposten i masttoppen. Nu kunde de höra hans röst.

”Segel i sikte!” ropade han. ”Segel på babord sida!”

2

Alla ögon vändes dit hans utsträckta arm pekade, men från däck syntes ännu ingenting. Några sekunder senare korrigerade Stefan sin ursprungliga varning.

”Det är inte ett skepp, utan två! Som seglar nära varandra!” ropade han.

Hal och Stig utväxlade en hastig blick. Två skepp som följdes åt var ingen omöjlighet, men de flesta fartyg färdades ensamma. Att de seglade nära varandra var oroväckande.

Stig gick fram till styrbord brädgång, hoppade vigt upp på den och stödde sig med handen på ett stag. ”Jag ser dem!” ropade han precis samtidigt som Stefan fyllde i med fler detaljer.

”De har tagit ned seglen! De ligger bi!”

Hals hjärta slog fortare. Två närliggande fartyg som höll sig stilla i vattnet utan hissade segel kunde i regel bara betyda en sak. Stefans varning ”segel i sikte” betydde bara att han sett ett fartyg, men det här var något helt annat.

Stig bekräftade snabbt att så var fallet. ”De slåss!” ropade han.

”Det närmaste fartyget är angriparen. Hon har glidit upp bredvid det andra, och besättningen gör sig nu redo för äntring.”

Hal tittade ut över Hägern. Hans kamrater såg förväntansfullt på honom. ”Beväpna er”, beordrade han.

De skyndade ögonblickligen till roddarbänkarna, där hägrarna

förvarade sina personliga vapen. Hal gjorde tecken till Edvin när helaren dök upp med svärdet fäst vid midjan. Besättningens sköldar hängde utmed skeppets brädgångar.

”Ge mig mitt svärd”, bad Hal, och Edvin gick till aktern för att hämta Hals svärd från kistan med skirlens ägodelar. Hal tog svärdet och knäppte fast sitt vapenbälte ordentligt runt sin egen midja medan Edvin höll skeppet på kurs. Sedan tog han rorkulten igen och nickade till tack.

”Ulf! Wulf! Jag tänker ta henne så nära vinden det går!”

Tvillingarna nickade och böjde sig ned för att ta hand om skoten. De två fartygen låg i en sådan riktning att det var nästintill omöjligt för Hägern att närma sig snabbt – nästan rakt mot vinden. Hal lade långsamt om rodret så att skeppet vändes mot vinden tills seglet började fladdra utmed den främre kanten. Sedan lät han henne falla tillbaka en aning medan Ulf och Wulf justerade seglet.

Thorn styrde återigen stegen över däck för att rådgöra med sin skirl. Han var skeppets stridsbefälhavare och skulle som sådan leda stormningen av fiendens däck. Han hade tagit av sig träkroken han vanligtvis hade på armen och höll nu på att spänna fast sin massiva armklubba. Han såg frågande på Hal med höjda ögonbryn, redo att höra vad den unge mannen hade att säga. Han hade stort förtroende för Hals omdöme och sjömanskap.

”Vi lär nå fram till dem på två långa lovar”, sa Hal som svar på den outtalade frågan. ”Vi äntrar från aktern, över styrbord sida.”

Den väderbitne krigaren nickade. Det var precis vad han hade väntat sig. Han såg på Stig, som hade hoppat ned från babord brädgång och nu svingade sin yxa lite på prov.

”Redo?” frågade Thorn.

Stig flinade mot honom. ”Visa vägen”, sa han och följde efter Thorn när denne gick mot fören. De andra i besättningen klev

åt sidan för att göra plats för de två krigarna som skulle leda äntringsaktionen. Jesper, Stefan och Ingvar skulle följa efter dem och sedan var det Edvins tur. De sista som bordade det andra skeppet

skulle bli Ulf och Wulf, de stannade så länge som möjligt på sina platser vid seglet.

Hal själv skulle stå kvar vid rodret så länge han inte behövdes i striden på det andra skeppet.

Bredvid honom på däcket låg Kloff med hakan på sina utsträckta tassar. Hennes blick pilade hit och dit när hon betraktade besättningsmedlemmarnas förberedelser. När de intog sina platser och fattade sina vapen började en dov morrning djupt nere i hennes strupe. Hon visste vad som väntade. Hon hade sett det förut.

”Stilla”, varnade Hal. ”Du stannar här.”

Hunden svarade med en annan morrning.

Det var inte enbart på grund av sitt sinne för rättvisa som Hal bestämt sig för att ingripa i striden. För några år sedan hade Erak skrivit kontrakt och avtal med de andra länderna runt Stormhavet och gjort Skandia och hennes mäktiga örlogsflotta till farledernas väktare. Efter en lång historia av plundring ville skandierna nu använda sina vargskepp till att få slut på sjöröveriet och skydda köpmännen så att de kunde uträtta sina affärer i lugn och ro.

Om Hal såg ett handelsfartyg angripas av pirater var det hans plikt att komma till undsättning samt sänka eller konfiskera piratskeppet.

”Gör er redo för äntring!” varnade han. ”Stagvänd!”

Nu när skeppets tyngdpunkt hade justerats tvekade hon inte längre när hon passerade vindögat med full kraft. Fören gled mjukt genom vinden. Styrbord segel gled ned samtidigt som babord segel snabbt hissades upp. Det böljade, fylldes med vind och stabiliserades när tvillingarna skotade och positionerade det.

Fartyget tappade naturligtvis lite fart vid manövern, men efter bara tjugo meter på den nya loven hade det återhämtat sig och var nu på väg snett mot striden i hög hastighet. Hal uppfattade något som rörde sig på babordsidans roddarbänkar och såg Lydia klättra upp på däck och närma sig honom. Hon slängde kogret med pilar över vänster axel och hade sin atlatl hängande från bältet.

Hon skulle delta i den stundande striden på avstånd. Hon var inte utrustad eller tränad för närstrid, även om hon i nödfall effektivt kunde försvara sig. I stället höll hon sig i bakgrunden och såg till att hägrarna hade ryggen fri genom att slå ut farliga fiender med sina välriktade pilar.

”De har inte sett oss än”, konstaterade hon.

Hal blickade uppmärksamt på de två fartygen som låg fastklamrade vid varandra. Besättningarna var ett kämpande myller i fören på handelsfartyget – en farkost med bred botten och stora lastutrymmen men bristfällig manövrerbarhet. Lydia hade rätt. Sjörövarna var fullt upptagna med sitt byte, och besättningen på handelsfartyget hade dragit sig tillbaka till fören där de nu kämpade för att hålla inkräktarna stången. Ingen av de kämpande sidorna hade sett det lilla skandiska fartyget närma sig.

”Låt oss hoppas att de inte märker något förrän det är för sent … för dem”, svarade Hal. Kloff morrade på nytt, och Hal tittade ned för att tysta hunden med en varnande gest. Det sista de nu behövde var att Kloff avslöjade dem genom att börja skälla högt.

”Lugn, gumman”, sa han varnande och Kloff sänkte ned hakan mot tassarna igen medan hon gnydde och knorrade frustrerat.

”Dags att gå över stag igen”, sa Hal och bedömde deras hastighet och vinkel med ögonen. Han ville att Hägern skulle glida in bredvid piratskeppet på styrbord sida. Med varningen han precis gett Kloff i åtanke visslade han lågt till Wulf och Ulf innan han med handen signalerade att de skulle stagvända och lade om rorkulten igen.

Det lilla fartyget svängde mjukt och accelererade mot de två skeppen. Hal kunde nu se att de hölls ihop av rep med änterhakar som kastats över från piratskeppet för att snärja bytet.

”Vilka är de?” frågade Lydia.

”De ser ut som iberier”, svarade Hal, som förmodade att hon menade piraterna. ”De har ögon på bogen.”

Han hade lagt märke till den detaljen under den förra loven.

Iberierna målade ögon längst fram på sina fartyg. Det var en tradition som hängde ihop med gammal vidskepelse. Deras förfäder hade ansett att fartygen med hjälp av dessa ögon fick lättare att se och hitta i okända farvatten. Hal skakade bistert på huvudet. Av alla sjöfararnationer som Erak ursprungligen kontaktat hade Iberion varit den minst villiga att betala för den skandiska flottans beskydd. Det berodde på att iberierna var mycket mer intresserade av sjöröveri än de andra.

Nu närmade sig Hägern. Det var bara fyrtio meter kvar. Han ville inte ramma det iberiska skeppet i full hastighet och ropade till Ulf och Wulf: ”Ta ned seglet!”

Seglet gled ned i en vårdslös hög när tvillingarna släppte det, och fartyget började genast tappa fart. Hal såg att hans bedömning var nästan perfekt när Hägern gled fram bredvid piratskeppet, nuddade det andra skeppets sida och saktade in.

Jesper och Stefan svingade linor med krokar över relingen och började dra de två fartygen närmare varandra. Samtidigt vände sig Thorn mot de väntande krigarna och lät höra sitt gamla välbeprövade stridsrop:

”På dem!”

Han hoppade vigt upp på Hägerns reling och sedan vidare upp på piratskeppet medan han svingade sin kraftiga klubba i små bågar på jakt efter ett mål. Stig kom ett halvt steg efter och rörde sig snett åt vänster med stridsyxan redo. Sedan kom resten av besättningsmedlemmarna, som alla ropade sina egna versioner av Thorns vrål.

De svärmade över det iberiska fartygets däck. Hela besättningen befann sig ombord på handelsfartyget, vilket förklarade varför Hägern kunnat närma sig obemärkt. På bara några sekunder hade de tjutande skandierna korsat det tomma däcket och hoppat vidare ned på handelsfartyget.

Det var inte förrän de nästan var framme vid piraterna som de slutligen upptäcktes.

I många år har Skandierna haft kontroll över Stormhavet och sett till att farvattnen är trygga från sjörövare. Men plötsligt slår fienden till och saboterar stora delar av den skandiska flottan och stjäl skeppet Vargvinden.

Broderbandet Hägrarna ger sig av för att hämnas, men snart upptäcker de att piraterna använder skeppet för att plundra byar längs kusten och ge Skandierna skulden. Då förstår Hal och hans besättning att uppdraget är mycket större och farligare än de först trodde …

Piraterna är den nionde boken i Broderband – en spännande serie av författaren till den omåttligt populära Spejarens lärling.