9789174635539 by Smakprov Media AB

En mans Ă¤godel Peter Knagert

Tidigare utgivna böcker

Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna 2014, del I (Serien "Alfridas familj") En mans ägodel 2014, del I - (serien: "Kärleken och maktens vägar"), upplaga 1 Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen 2015, del II i serien Alfridas familj. Tillgång till mitt hjärta 2016 (del I i serien om bröderna Kearney)

Prolog En aprildag år 1165 hade Thormund Stenbock blivit kallad till kungen. Hans majestät satt på en tron framför det stora fönstret. Solen lyste upp den ståtliga salen med sina strålar. Thormund Stenbock tittade förvirrat på kung Greger Sunesson. Kungen hade varit mycket bestämd då han beordrade Stenbock att plötsligt gifta sig. - Du måste ha en arvinge käre frände! hade kungen bestämt framhållit. Kungen kände Thormund väl och visste att med belöning kom han längre än med vrede. - Skaffa dig en oskuldsfull kvinna och se till att du får en arvinge. Kungen sänkte rösten och viskade vidare: - Jag kommer att rikligen belöna dig om du lyder mig. Du kommer i sådana fall att vara min närmaste man tillade kungen. Thormund och kungen hade stridit sida vid sida i många år. Kungen var mycket imponerad av Thormunds stridskonst. Kungen ville att Thormund skulle umgås med hans familj. Kung Greger Sunesson hade själv blivit far så att det här med barn stod honom varmt om hjärtat. Många var de kvinnor som Thormund lägrat tänkte kungen men nu var det dags för hans undersåte att gifta sig och få arvingar. Kungen lade en vacker silverring på bordet.

Kungen tittade intensivt på sin undersåte och vätte läpparna. - Den här ringen ska du ge din maka, förkunnade han. Thormund såg storögt på ringen. Han hade verkligen inte väntat sig att få en sådan vacker ring av kungen. Thormund var också förbluffad över att kungen ansåg det vara hög tid att han skaffade sig en maka. Thormund andades häftigt och försökte att sansa sig för han hade stor respekt för kungen. Han trivdes egentligen med sitt vilda liv och hade ingen lust att skaffa sig en maka. - Vad säger du Thormund? frågade kungen. Hans blick utstrålade pondus och kungen visste att Thormund inte kunde neka honom. Thormund sträckte på sig och tittade på kungen. Han knäppte sina händer. - Jag tackar ers majestät och naturligtvis kommer jag att skaffa mig en maka om ni så önskar. Ni kommer att bli stolt över mig, avslutade Thormund med myndig röst. Thormund tog emot ringen. Han tittade på ringen, den blänkte i solljuset. Kungen nickade så att hans krona nästan ramlade av hans huvud. Thormund reste sig upp ur stolen och bugade sig vördnadsfullt inför kungen.

Kapitel 1 Det var i juni år 1165. I Hyssna socken gick Johanna Laurensdotter ner till vattnet. Hon befann sig vid en vacker och undanskymd badvik. Hon kände på vattnet, det var kallt men en stund senare hade hon doppat hela kroppen. Hon behöll dock stolt sitt huvud över vattenytan. Hon slöt ögonen och lät sig flyta med av vattnets rörelser. Johannas kläder låg på en stubbe uppe vid stranden. Det doftade av skog och ängar runt omkring henne. Hon såg på den ljusgröna vassen som majestätiskt stretade upp emot himlen. Hon lade märke till att skuggorna fanns där i vattnet eftersom träden på andra sidan sjön speglade sig ner i vattnet. Johanna såg på de ulliga molnen som sakta rörde sig förbi på sin färd däruppe på den blå himlen. En ormvråk kretsade uppe i skyn. En hare skuttade förbi på stigen ovanför badviken men annars var det alldeles tyst. Här vid sjön kunde hon verkligen vara ensam och få känna den ro hon behövde. Det var skönt att få komma ifrån familjen som alltid hittade något fel på det hon gjorde. Johanna tittade ned i vattnet och såg småfisk. Fiskarna simmade runt och emellan hennes ben. Oj vad det kittlade tänkte Johanna och skrattade till. Plötsligt knäcktes en gren som störde stillheten. Det prasslade också till uppe i skogen. Vad var det? tänkte

Johanna oroligt. När det fortsatte att prassla då kändes skogen med ens skrämmande, tyckte Johanna. Hon hörde dessutom skramlet ifrån vapen. Johanna funderade på alla de historier som far och mor hade förtäljt om män. Oroligt spejade hon upp emot den mörka skogen.

Riddaren Sten Långe stod med sina hirdmän och spejade ut bland skogstopparna över dalen. Sten höll sin stridhammare i handen. Med en hammare kunde Sten kasta långt när han satt på hästryggen. En stridshammare hade ett kort skaft och ett huvud med en pik åt ena hållet samt ett yxblad åt det andra. Fäst vid hans höft satt också ett svärd. Sten var klädd i en brynjedräkt. Ovanpå sin brynjedräkt hade han en röd tunika. På hans tunika fanns ett riddarmärke i form av två lejon. Han drog sin hand genom det långa och svarta håret. Sedan satte han på sig sin hjälm. Utanpå hans kläder hade han en röd mantel. Hans kropp var stark och muskulös. Sten var en stolt riddare som alltid gick med huvudet högt. Sten hade nyss avslutat sin stridsresa för kung Greger Sunesson då de tillsammans med andra riddare hade drabbat samman med Valdemar och Karl Sunesson. Det sades att Valdemar och Karl var son till Amund den äldres son Johan. Även Gregers far hette Johan och

därmed skulle Valdemar och Karl alltså vara hans halvbröder. De hade vunnit sin senaste stridsresa tänkte Sten tacksamt och han kände hur tröttheten övermannade honom. Vid anfallet hade båda sidor inlett striden genom att störta emot varandra till häst. Stens hirdmän hade slagit ner vassa pålar i marken för att skada motståndarnas hästar och hindra deras framfart. Sten ansåg att hans hirdmän var överlägsna fienden med svärd både till fots och häst. Han tittade sig sömnigt omkring då han stod på berget över badviken. Den senaste tiden hade de inte fått mycket sömn. Han pillade sig tankfullt på sin mustasch. Plötsligt fick han se något ovanligt och böjde sig ut över kanten på berget för att se bättre. Därnere under berget uppenbarade sig för honom den ljuvligaste varelse han sett. En vacker kvinna låg ogenerat och flöt i sjön. Även uppe ifrån berget såg Sten att hon var naken. Det här måste vara hans lyckodag, tänkte Sten. Han ville genast ta sig så fort som möjligt ner till kvinnan. Han kände hur han reagerade instinktivt och kände sin lust. Sten räknade snabbt ut att han först skulle behöva rida på bergsplatån ett stycke framöver för att sedan komma ner längre fram och därefter gå tillbaka en bit i terrängen. Där han och riddarna stod var det alldeles för brant för att ta sig ner oskadd, konstaterade han. Sten puttade till sin frände Andreas:

- Hon är min! sa Sten upphetsat med sin bullrande röst och pekade på kvinnan i sjön. Andreas nickade bifall. De svingade sig skyndsamt upp på sina hästar. Sten beordrade sina hirdmän att slå läger längre fram på andra sidan sjön. Sten och Andreas hästar klampade iväg med hög fart på bergsplatån. Hästarna flåsade medan de bar sina riddare framåt. Väl framme hoppade de av sina hästar i farten och började med smygande steg ta sig ner för branten. Deras vapen skramlade där de gick tillbaka emot badviken. När Johanna upptäckte dem insåg hon att hennes kläder låg för långt borta uppe på stranden. Med fasa väntade hon i vattnet och spejade. Hon huttrade. Sten nådde den lilla stranden först. Det var en badvik med fin sand noterade han. Runtom badviken fanns det stora stenar och ovanför stod berget magnifikt och blickade nedåt på honom. Sten gav kvinnan ett bländande leende och såg uppmärksamt på henne. - Ska jag hjälpa fröken upp ur badet? frågade han spefullt. Andreas och Sten skrattade båda muntert. Deras skratt ekade ut över sjön. Johanna blev ännu mer illa till mods och sa: - Ge mig mina kläder! krävde hon. Johanna försökte att göra sin röst så auktoritär som möjligt. - Nja sa Sten roat du får allt hämta dem själv sa han roat. Johanna ilsknade till. Trodde han att hon var rädd

för honom. Hon fnös föraktfullt emot honom. Med elegans och värdighet gick hon långsamt upp ur vattnet. Johanna höll huvudet högt och stirrade Sten i ögonen. Han kände hur hennes blick naglade sig fast och något kändes inne i hans hjärta. Hans hjärta galopperade. Han såg hur hon med en stolthet och beslutsamma steg tog sig upp ur badet. Sten såg först hennes stora bröst och drog efter andan. Hans blick vandrade sedan nerför hennes kropp. Sten gick henne till mötes och då hon sträckte sig efter sina kläder hindrade han henne med en snabb gest. - Här ta min mantel? sa han och svepte den om henne med en snabb rörelse. Johanna flämtade till men blev glad av att kunna skyla sig anständigt. - Sätt dig ned sa Sten i myndig ton och pekade på en stubbe. Johanna satte sig ner och höll manteln hårt omkring sig. - Vem är du? sa Sten intresserat. Han tittade på hennes blå ögon och det långa bruna håret. Hennes näsa var rak och det var en värdighet runt henne som han tyckte om. - Jag heter Johanna Laurensdotter sa hon. Johanna tittade in i hans bruna och ömsinta ögon. Sten ryggade till då hon uttalade sitt namn. - Är ni den Johanna Laurensdotter? sa han dumt. Hans leende var plötsligt borta och hade ersatts med en blick av fasa.

- Ja vem skulle jag annars vara? sa Johanna irriterat. Vad menade karln med sina frågor? tänkte hon ilsket. Sten räckte sin hand till Johanna som tog den. - Mitt namn är Sten Långe sa han. Jag är glad att få träffa er sa han avmätt. Hans frände Andreas sträckte också fram sin hand och sa: - Mitt namn är Andreas Bagge sa han och log vänligt. Andreas hade ljust axellångt hår och han var smal. Johanna noterade att båda männen bar liknande tunikor. Stens tankar irrade hit och dit. Var hon den Johanna Laurensdotter som skulle gifta sig med Thormund Stenbock som i folkmun kallades för Dräparen? Inte tänkte han ta hans kvinna även om hon var naken. Sten tittade på Andreas och förstod att han ännu inte hade förstått. Därför sa han: - Andreas detta är alltså Johanna Laurensdotter. Du vet hennes far Laurens Jägerhorn som är god vän med Thormund Stenbock. Han betonade ordet vän och tittade intensivt på sin vän. Andreas uppfattade budskapet och satte sig en bit därifrån. Det här kunde bli farligt men nåväl då fick de genast ge sig därifrån, tänkte Andreas oroligt. Var hon alltså tänkt att bli Thormunds brud? funderade de båda männen samtidigt. De gned sina händer och försökte låta bli att titta för mycket på Johanna.

Hon funderade på om dessa män var sådana som våldförde sig på flickor? Hon stod naken inunder en mantel påminde hon sig. Hennes familj skulle skämmas för henne om de visste att hon nästan var naken nu. Johannas familj ansåg att hon bara var till besvär. Rask och kvick i tanken var hon inte heller, brukade hennes mor Hanna vasst påpeka. Fadern betonade alltid hur de fick skämmas för henne. Mer än en gång hade hon fått smaka riset. Det här verkade bli en sådan gång då hon skulle få stryk för sitt uppförande tänkte hon bistert. - Ni bör skyndsamt ta på er fröken sa Sten med ömhet i rösten. Han räckte henne undersärken. Johanna tog den skyndsamt och i det samma ramlade den röda manteln ned till marken och hela hennes kropp skymtade till igen. Fastän Sten just hade sett hennes kropp, gick det som en stöt igenom honom igen. Hon var fulländad med fylliga höfter. Stens blick följde med i rörelsen då hennes bröst gungade när hon böjde sig framåt och tog upp särken. Johanna drog på sig sin undersärk. Hennes bröstvårtor som ännu inte hade torkat avtecknade sig emot det vita tyget. Sten kände hur hans kropp återigen reagerade. Han påminde sig strängt om att så där fick han absolut inte reagera inför henne. Hon var Thormunds brud. Det var hennes oskuld som han vitt och brett hade skrutit med över hela bygden. Johanna Laurensdotter - jaha det var Thormunds oskuld,

konstaterade han. Sten hade gärna tagit hennes oskuld själv. Nu var det ett tag sedan han hade haft en kvinna. En suck undslapp honom följt av ett stön. Sten sträckte fram klänningen till Johanna. Hon tog den skyndsamt och drog den över särken. Sten slängde åter sin mantel över Johannas axlar. När hon fått på sig kläderna sa Sten: - Jag följer dig genom skogen för det är för farligt att gå ensam sa han. Johanna nickade trevande. Men kunde hon verkligen lita på honom? funderade hon ängsligt. Sten vände sig till Andreas: - Ge dig av till lägret så kommer jag strax, sa han barskt. Andreas nickade bifall och gick med beslutsamma steg tillbaka in i terrängen. Sten tog Johannas hand och de började att gå. Han tittade ned på henne när de gick. Det var något aristokratiskt över Johanna, filosoferade Sten. De gick över björnmossan som lyste så vackert med sina gröna stjärnor på marken och blandade sig med vitmossan som bildade små kullar på marken. För några dagar sedan hade Johanna plockat björnmossa och senare hade hon gjort en liten sopkvast av det, just på den platsen. Runt sopkvasten hade hon fäst ett band. Hon mindes hur nöjd hon varit över sitt hantverk. När de hade gått ett stycke utan att yttra ett enda ord, skyggade Johanna plötsligt till.

- En orm! skrek Johanna hysteriskt. Sten handlade blixtsnabbt och med ett enda hugg med svärdet låg ormen i två delar. Johanna tog sig åt sitt hjärta och var märkbart tagen. Johanna vacklade till och kände hur hon höll på att svimma. Sten förde henne emot en liten glänta, där det växte grå mossa. Han släppte ner henne där och sa: - Se så nu är allt bra igen Johanna! tröstade han henne. Men hon darrade och hackade tänder. Johanna frös så hon skakade. Sten såg det och han smekte henne lätt och viskade lugnande ord. Hennes huvud låg emot hans bröst. Hon hade ett sådant näpet ansikte tänkte Sten. Hon var så ung men ändå fanns där så mycket visdom i hennes blå ögon, tyckte han. Hon böjde sitt huvud bakåt och tittade upp på honom och han såg tillbaka på henne med en öm blick. Så kysste han henne snabbt. Hon ryggade inte undan inför hans läppar. Han kände sig som en fjäder som när som helst kunde skjutas iväg. Hans instinkt var att ta henne där på mossan. Han var förundrad över att hennes kropp var så lidelsefull, den krävde gensvar. Hon lade sin ena hand om hans nacke och drog honom närmare. Han kände hennes varma tunga mot sin och han stönade in i hennes mun. Han tog henne om midjan och drog henne närmare. Han kunde inte motstå henne även om han visste att det var fel. Han var förvånad över den smältande lust som for genom hans ådror. Han nafsade

henne i underläppen och hans fingrar kände hennes styva bröstvårtor genom klänningen. Hans tunga inledde en erotisk dans med hennes. Hon nafsade ivrigt i hans läppar och smakade honom. Deras ordlösa kommunikation var märklig, tänkte Sten förundrat. Han som annars var en glad man som alltid hade något skämtsamt att säga, satt där tyst och gravallvarlig. Det var som om han kände på sig att just detta minne var så sårbart och äkta. Hans hand kupade sig om hennes ena bröst och hon skälvde till. Han förstod att hon tyckte om hans beröring. Hans andra hand gick på upptäcktsfärd över hela hennes kropp. Hennes andhämtning blev kraftigare och han slöt henne intill sig. Detta var vansinne för det var Thormunds kvinna. Hon var oskuld och måste så förbli, tänkte Sten bestämt. Men han ville bara vara nära henne en stund. Men slutligen släppte han henne. Med ett stön reste han sig raskt ifrån henne och ställde sig upp på ostadiga fötter. Stens röst var hes och annorlunda tänkte Johanna. - Vi måste fortsätta vidare! Du måste genast hem! sade han irriterat. Johanna vaknade ur sitt rosa töcken och tittade förvirrat på honom. Varför hade han slutat att kyssa henne? Hans kyssar hade varit ljuvliga och hon ville ha mera. Var det möjligt att han faktiskt inte ville ha henne? funderade hon.