Översättning:
Julia GillbergAv Karen McManus har tidigare utgivits på Gondol Förlag: En av oss ljuger 2021
En av oss står på tur 2022
Gondol Förlag är ett imprint inom Albert Bonniers Förlag.
ISBN 978-91-986170-6-1
Originalets titel: One of Us Is Back
© Karen M. McManus 2023
Översättning: Julia Gillberg
Omslag: Penguin Books UK, bearbetning av Ingrediensen AB
Tryck: ScandBook EU , 2023
Addy Prentiss
En av originalmedlemmarna i the Bayview Four, Café Contigo
Ashton Prentiss
Addys syster
Bronwyn Rojas
En av originalmedlemmarna i the Bayview Four, Maeves syster
Cooper Clay
En av originalmedlemmarna i the Bayview Four
Eli Kleinfelter
Advokat, Until Proven, Addys svåger
Emma Lawton
Phoebes syster, tidigare elev på Bayview High
Jake Riordan
Addys före detta pojkvän
Keely Soria
Coopers före detta flickvän
Knox Myers
En i Bayview-gänget, Until Proven
Kris Becker
Coopers pojkvän
Luis Santos
Maeves pojkvän, Café Contigo
Maeve Rojas
En i Bayview-gänget, Bronwyns syster
Nate Macauley
En av originalmedlemmarna i the Bayview Four
Phoebe Lawton
En i Bayview-gänget, Café Contigo
Simon Kelleher
Skaparen av skvallerappen About That
Vanessa Merriman
Tidigare elev på Bayview High
Addy
Måndag 22 juni
”Måste vi verkligen kolla på det här?”
Maeve höjer fjärrkontrollen och sedan ögonbrynen. Den dubbla utmaningen irriterar mig för hon vet mycket väl att ja, det måste vi. Det här är hela anledningen till att vi sitter bänkade framför tv:n en vacker sommardag.
”Du hade inte behövt bjuda hit mig”, påminner jag henne och rycker åt mig fjärrkontrollen innan hon hinner slänga den tvärs över rummet. Jag slår på tv:n och zappar mellan kanalerna tills jag hittar den jag letar efter. ”Jag hade det toppen hemma.”
”Du har det aldrig toppen efter att ha tittat på en av dessa”, inflikar Bronwyn från hörnet av en välstoppad soffa. Familjen Rojas tv-rum är en bra mycket bekvämare plats att se på tv än mitt vardagsrum, med den stora fördelen att det finns noll risk att mamma ska sticka in huvudet. Men jag hade glömt att den förhöjda tv-upplevelsen även kommer med en rejäl dos av mina vänners oro. Bronwyn kom hem från Yale över sommaren för ett par veckor sedan och började genast försöka ta kontroll över mitt liv som den bossiga storasyster jag redan har.
Men jag klagar inte. Jag har saknat att prata med henne i vår
gruppchatt Bayview Four, som vi verkligen borde döpa om nu när vi är nio personer: jag, Bronwyn, Nate Macauley, Maeve och hennes pojkvän Luis Santos, Cooper Clay och hans pojkvän Kris Becker, och Maeves skolkompisar Phoebe Lawton och Knox Myers, som också ska börja i fyran på Bayview High. Det är en väldigt parig gruppchatt, med undantag för mig och de två sistnämnda. Möjligen bara med undantag för mig, eftersom ingen riktigt köper att Phoebe och Knox bara är kompisar.
Kanske Bayview-gänget? Jag tar upp telefonen och ändrar gruppnamnet. Det ser helt rätt ut.
”Vem är den där snubben?” frågar Maeve och kisar mot tv:n. ”Ska han presentera …”
”Nej”, säger jag snabbt. ”Det där är inte Eastland High. Sändningen börjar klockan tre. Det där är … jag har faktiskt ingen aning om vad det är.”
”Ett kommunstyrelsemöte”, säger Bronwyn. Typiskt Bronwyn att ha koll på det – hon tittar antagligen på sådant för skojs skull. ”De ser ut att vara på väg att avsluta en budgetomröstning.”
”Så fascinerande. Men det har åtminstone betydelse.” Maeve lägger upp sina bara fötter på soffbordet lite väl aggressivt och grimaserar när hälarna slår emot marmorskivan. ”Det förtjänar åtminstone en plattform, vilket är mer än man kan säga om …”
”Det är en lokalkanal, Maeve”, avbryter jag henne. ”De är inte särskilt kräsna med vad de visar.”
Min röst är stadig trots att hjärtat bultar obekvämt hårt i bröstet, och jag slits mellan att önska att jag var ensam och att känna tacksamhet för att jag inte är det. Kommunmannen på tv:n förklarar mötet avslutat, bilden tonas ut och bakgrundsmusik spelas. Under ett ögonblick sitter Bronwyn, Maeve och jag tysta och lyssnar på vad som låter som en märkligt käck instrumentalversion av ”The Girl from Ipanema”.
Sedan dyker en halvfull skolaula upp i rutan med texten Eastland
High Schools sommarföreläsningsserie längst ner. Innan jag hinner reagera studsar Bronwyn upp ur sin soffa och slänger sig ner i min och ger mig en hård kram.
”Åh herregud, vad gör du?” muttrar jag och tappar telefonen mellan kuddarna.
”Du är inte ensam, Addy”, viskar Bronwyn med eftertryck. Lukten av gröna äpplen fyller näsborrarna – Bronwyns distinkta schampo, som hon har använt så länge jag har känt henne. Och antagligen mycket längre än så, eftersom Bronwyn är vanemänniskan personifierad. En gång när Nate var särskilt deppig över deras långdistansförhållande gav jag honom en flaska av schampot med en röd rosett runt. Han blev irriterad, vilket var hela poängen – det är alltid lika kul att slå hål på Nates superchilla fasad – men han behöll den.
”Jag märker det”, säger jag och spottar ut en hårslinga. Men sedan ger jag efter för kramen, eftersom jag faktiskt behöver den.
”God eftermiddag, Eastland High, och välkomna till årets första sommarföreläsning.” Mannen bakom podiet presenterar sig inte, antagligen för att det inte behövs – med största sannolikhet är han en lärare eller administratör. Någon med ansvar för att forma sinnena hos dessa tonåringar, som ser ut att vara tusen år yngre än jag känner mig, trots att jag fyllde nitton för bara några månader sedan.
”Kolla in pluggisarna. Det var skolavslutning för bara två veckor sedan och de är redan tillbaka”, säger Maeve medan mannen går vidare till det rektor Gupta brukade kalla för ”formalia” – alla lösryckta små tillkännagivanden som måste hinnas med innan ett skolrelaterat evenemang kan börja. ”Gamla goda Eastland High. Minns du när du stalkade Sam Barron på deras parkering, Bronwyn?”
”Jag stalkade honom inte”, säger Bronwyn, även om hon tekniskt sett gjorde det. Men det var ett nödvändigt ont. Att lösa mysteriet med Simon Kellehers död hängde på Sam – killen som Simon hade betalat för att skapa en distraktion när vi hade kvarsittning samma
dag som han dog. Det var den största och hemskaste händelsen som någonsin drabbat Bayview. Fram tills för några månader sedan, vill säga, när en Simon-copycat startade en dödlig sanning eller konsekvens-lek som nästan slutade med att vi sprängdes i luften på repetitionsmiddagen inför min systers bröllop.
Ibland undrar jag verkligen varför någon av oss bor kvar i Bayview.
”Jag förhörde honom lite bara”, fortsätter Bronwyn. ”Och det var tur det, annars …” Hon avbryter sig när tre telefoner surrar i kör.
”Bayview Four-gruppen går varm”, meddelar Maeve innan jag ens har hunnit sträcka mig efter mobilen.
”Jag tycker att vi borde döpa om den till Bayview-gänget”, säger jag.
”Inte mig emot”, svarar Maeve med en axelryckning. ”Kris hälsar att du ska hålla modet uppe, Addy. Och han undrar om du fortfarande är på våffelfrukost imorgon. Jag råkar också gilla våfflor, om det är relevant information för er. Luis skriver: Den där snubben kan dra åt helvete. Han menar inte Kris, förstås, utan …”
”Jag vet vem han menar”, säger jag, just som talaren på Eastland High höjer handen för att tysta det rastlösa tjattret som uppstått i publiken.
”Vi som anordnar Eastland Highs sommarföreläsningsserie förstår att det finns mycket annat som lockar en vacker junieftermiddag”, säger han. ”Det faktum att ni sitter här understryker vikten av dagens speciella ämne.”
”Inget speciellt med det”, fnyser Maeve och lägger håret bakom örat. Det har exakt samma bruna nyans som Bronwyns, även om Maeve nyligen klippte sitt i en söt, rufsig pagefrisyr. Eftersom Maeve kämpade mot leukemi i barndomen gick de första åren på high school åt till att försöka frigöra sig från Bronwyns skugga, och jag tror att hon äntligen lyckades när hon slutade härma sin systers typiska hästsvans.
”Sch”, väser Bronwyn innan hon till slut släpper taget om mig.
”Vi på Eastland High vill inspirera er att drömma och åstadkomma stordåd, men vi vill också förbereda er på livets hårda verklighet”, fortsätter talaren. ”Besluten ni fattar som high school-elever kommer att forma er framtid under många år framöver, och ett felaktigt val kan leda till förödande konsekvenser.”
”Är det vad vi kallar det nu?” frågar Maeve. ”Ett felaktigt val ?”
”Jag svär vid Gud, Maeve …”, börjar Bronwyn.
”Tyst!” utbrister jag mycket högre och argare än jag hade tänkt, och Bronwyn och Maeve kniper genast igen. Det skulle ha gett mig dåligt samvete att rikta ilskan mot dem – ingen av dem förtjänar det – om jag inte hade känt mig alldeles stel av stress. För vilken minut som helst nu kommer jag att få se …
”Ingen vet det bättre än dagens gäst. Genom ett utbildningssamarbete med Kaliforniens kriminalvård är han här för att tala öppet med er om hur hans handlingar grusade en tidigare så ljus och lovande framtid. En applåd för dagens talare, intern på East Crenshaws ungdomsfängelse och tidigare elev på vår grannskola Bayview High – Jake Riordan.”
Bronwyn kramar min arm och Maeve drar häftigt efter andan, men utöver det har jag lyckats skrämma dem till ett ögonblicks tystnad. Inte för att det spelar någon roll; blodet bultar så hårt i öronen att jag ändå inte hade hört ett ord.
Jake Riordan.
Mitt ex. Mitt livs kärlek, en gång i tiden, när jag var för naiv och osäker för att genomskåda honom. Jag visste att han kunde vara svartsjuk, och om någon hade utmanat mig på den tiden –vilket ingen gjorde förutom min syster Ashton – skulle jag kanske ha erkänt att han var kontrollerande. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han som hämnd för att jag var otrogen skulle slå sig ihop med Simon och försöka sätta dit mig för mord, och sedan nästan döda mig när jag var på väg att avslöja honom.
Men åh, just det. Jake försökte inte döda mig på riktigt, enligt
hans mycket dyra advokat. Hon kallade det avsaknad av uppsåt och slängde in en mängd andra juridiska floskler till hans försvar, vilka i slutändan ledde till att han slapp prövas som vuxen.
Många kallade rättegången för en bluff, i synnerhet när den var över och Jake dömdes till ungdomsfängelse fram tills han fyllde tjugofem. Allt han hade gjort – inte bara mot mig och mina vänner, utan också mot Simon – resulterade i ynka sju och ett halvt år bakom galler. ”En uppvisning i privilegium!” vrålade tidningsrubrikerna och folk ordnade ett tiotal namninsamlingar som uppmanade domaren att döma till ett hårdare straff.
Men minnet är kort.
Jake har varit en exemplarisk fånge sedan domen föll, och i december förra året gjorde ett true crime-program ett porträtt på honom som, för att citera Bayview Blade, var ”förvånansvärt positivt”. Jake var ödmjuk. Han var ångerfull. Han var fast besluten att hjälpa andra ungdomar att inte begå samma misstag som han hade begått. Och sedan, knappt två veckor efter min systers bröllop i slutet av mars, fick pressen nys om den så kallade ”jurymedlemmen”.
Eller snarare om jurymedlemmens före detta flickvän – en kvinna som hävdade att denne hade skickat hundratals sms om Jakes rättegång till henne medan den pågick. Tydligen hade han hållit henne uppdaterad med en konstant ström av konfidentiell information och varit inne på nyhetssidor han var förbjuden att besöka. När skärmdumpar började publiceras på BuzzFeed fick jurymedlemmen panik, försökte radera sin internethistorik, ljög under ed och gav helt enkelt Jakes advokater den öppning de hade letat efter för att kräva en ny rättegång.
Jurymedlemmens riktiga namn är Marshall Whitfield, vilket hela internet fick reda på några veckor efter att nyheten hade läckt ut. Han blev doxad och tvungen att gå under jorden, och om det inte vore för att han hade slängt in en handgranat i mitt liv hade jag kanske tyckt synd om honom.
Jakes fall väntar på att tas upp på nytt, och under tiden har han påbörjat vad Maeve ironiskt kallar ”Jake Riordans rehabiliteringsturné”. Skolbesöken sänds inte alltid på tv, men när de gör det … tittar jag. Jag kan inte låta bli.
”Han ser hemsk ut”, säger Maeve och blänger på tv:n.
Dessvärre har hon fel. Jake ser äldre ut än nitton, men inte på ett dåligt sätt. Han är fortfarande snygg med sitt bruna, kortklippta hår och ögonen som lyser sommarhimmelsblå mot den alltför bleka hyn. Han tränar uppenbarligen mer än någonsin, och det syns, trots de formlösa khakikläderna han har på sig. Svaga applåder hörs när han närmar sig podiet med nedböjt huvud och händerna knäppta framför sig. Utan handbojor, förstås. Inte på ett skolbesök, även om de tre poliserna som sitter på fällstolar vid sidan av podiet är beväpnade och redo att ingripa om det skulle behövas.
Men det behövs aldrig med Jake.
”Jag är här för att berätta om den värsta tiden i mitt liv”, säger han med låg, uppriktig röst, vilket är hur han alltid börjar. Och sedan, med händer som kramar kanten av podiet och blicken fäst vid eleverna framför sig, berättar han för dem om den värsta tiden i mitt.
Jake är smart. Han pratar mycket om socialt tryck, påverkan och tvång, som om han var en motvillig, aningslös medlöpare till Simon snarare än en ivrig konspiratör. Enligt honom själv minns han inte ens att han attackerade mig och Janae Vargas i skogen bakom hennes hus; det enda han ville, hävdade han under rättegången, var att vi skulle sluta hota honom. Att vi skulle sluta hota honom. Den strategin gick däremot inte hem särskilt väl hos allmänheten, så han är noga med att undvika ämnet under skolbesöken. Om någon nämner mig avfyrar han snabbt en monolog om hur hans dåliga beslut skadade alla. Särskilt honom själv.
I november har det gått två år sedan den där hemska kvällen i skogen. Mycket positivt har hänt sedan dess: jag har flyttat ihop med min syster, fått nya kompisar och tagit examen från high school. Jag
tog lite ledigt för att lista ut vad jag ville göra med mitt liv, och jag har bestämt mig för att jag vill jobba med undervisning i någon form. Förra månaden skaffade jag mitt livs första pass, så att Maeve och jag ska kunna åka till Peru i slutet av juli, där vi ska vara ledare på en sommarkurs i engelska. Efter det kommer jag att söka till college. Och trots att min pappa fortfarande är själva sinnebilden av en oengagerad förälder har han erbjudit sig att hjälpa mig med studieavgiften.
Nedräkningen till Jakes frigivning har alltid känts så lång att jag har kunnat intala mig att jag kommer att vara redo när det väl är dags – äldre och visare, uppslukad av ett så fullspäckat, viktigt liv att jag knappt kommer att märka att min intern till ex-pojkvän har släppts ut på gatorna igen.
Det hade inte slagit mig, förrän nyligen, att klockan kunde nollställas.
”Vad säger Eli om allt det här?” frågar Maeve när Jake fortsätter med sin inövade monolog. Min systers man leder en kostnadsfri advokatgrupp, så han är vår expert när det gäller allt brottsrelaterat. Även om vi, som Eli har påpekat för alla nio medlemmar i Bayview-gänget minst en gång, aldrig lyssnar på honom förrän det är för sent. ”Tror han att Jake kommer att få en ny rättegång? Eller att han kommer att släppas, eller …”
”Eli är upptagen med att tänka på vem som ska vikariera för honom under pappaledigheten”, påminner jag henne. Min syster Ashtons plötsliga graviditet – hon ska föda i november – är anledningen till att jag har flyttat hem till mamma igen. Mamma och jag har inte alltid kommit överens, men all uppståndelse kring barnet har gett oss något att prata om. Den senaste tiden har det i första hand kretsat kring att hitta ett mormors-namn som får henne att låta mindre gammal. Högst upp på listan just nu: Gigi, eftersom mamma inte vill överväga mitt förslag Insta Gram.
”Eli kan tänka på mer än två saker samtidigt”, säger Bronwyn. ”I synnerhet om du berättar för honom hur orolig du är.”
”Jag är inte orolig”, säger jag med blicken på tv:n. Men min röst hörs knappt eftersom jag biter mig så hårt i knogen.
Jake har avslutat sitt tal och tar nu emot frågor från publiken. En kille på raden längst fram säger: ”Hur är maten i fängelset?”
”Med ett ord? Hemsk”, svarar Jake med sådan perfekt tajming att alla skrattar.
”Får du träffa din mamma och pappa?” ropar en tjej. Kameran letar rätt på henne i publikhavet, och jag får syn på en annan tjejs kopparfärgade lockar bakom henne. Det ser nästan ut som … fast nej. Jag måste inbilla mig. Men när jag sneglar på Maeve ser jag att hon kisar mot tv:n med fundersam min.
”Inte så ofta som jag skulle vilja, men ja”, säger Jake. ”De har inte gett upp hoppet om mig, och deras stöd betyder oerhört mycket.
Jag hoppas kunna göra dem stolta igen en dag.”
”Jag kräks”, säger Maeve, men till och med hon låter lite mindre ironisk. Så bra är Jake Riordans rehabiliteringsturné.
En annan kille räcker upp handen och Jake höjer hakan åt hans håll. Gesten är så välbekant – det var så han hälsade på våra kompisar i korridoren på Bayview High, med armen hårt om mina axlar – att jag ryser. ”Om du kunde backa bandet, vad skulle du göra annorlunda?”
”Allt”, säger Jake utan att blinka. Han ser rakt in i kameran och jag ryggar tillbaka som om han just klivit in i rummet.
Där är den.
Den jag har väntat på – anledningen till att jag fortsätter tortera mig genom att kolla på allt det här. Jag vill inte se den, samtidigt kan jag inte blunda för att den finns där. Glimten i Jakes ögon. Den han inte klarar av att dölja under en hel frågestund, hur mycket han än anstränger sig. Glimten som speglar all den ilska han låtsas att han inte längre känner. Som säger: Jag ångrar det inte.
Som säger: Vad skulle jag göra annorlunda?
Jag skulle inte åka fast.
Phoebe
Måndag 22 juni
Jag sjunker djupare ner i sätet och önskar att jag hade tänkt på att ta med en luvtröja, trots att det är tjugofem grader varmt ute och att aulan på Eastland High School inte har någon luftkonditionering. Jag visste att det kanske skulle finnas kameror här, men ungdomarna som trycker längst bak som jag brukar inte vara de som ställer frågor.
Jag vet att Addy kollar på de här grejerna. Vad ska jag säga om hon får syn på mig? Hur ska jag förklara … det här?
Bara förneka det, Phoebe. Förneka, förneka, förneka. Du är bra på det.
”Finns det fler frågor?” Mannen som presenterade Jake Riordan reser sig från den främre raden och går och ställer sig bakom honom. ”Vi har tid för en till.”
Ångrar du dig verkligen?
Skulle du kunna skada någon igen?
Hur blev du sådan här?
De är frågorna jag behöver få svar på. Jag kan inte förmå mig att ställa dem, men jag fortsätter att hoppas att någon annan ska göra det.
Istället ropar en tjej: ”Blir det en ny rättegång?”
Jake sänker huvudet. ”Jag försöker att inte tänka på det”, säger
han. ”Det är bortom min kontroll. Jag försöker bara att leva på bästa sätt jag kan, en dag i taget.”
Jag granskar det lilla jag ser av hans ansikte och tänker: Snälla låt det vara sant
Precis som de flesta av mina klasskompisar var jag förälskad i Jake Riordan en gång i tiden. Han gick i trean och jag i ettan, och han och Addy var redan det populäraste paret på Bayview High.
Jag brukade se dem glida förbi i korridorerna och förundras över hur glamorösa och vuxna de verkade. När de gjorde slut efter Simon Kellehers död skäms jag över att min första tanke var: Kanske har jag en chans på honom nu. Jag hade ingen aning om hur olycklig Addy hade varit, eller vad Jake var kapabel till. Han dolde sin mörka sida oerhört väl. Många människor gör det.
Jag vet hur stressad Addy är, och jag önskar att jag kunde prata med henne om det – på riktigt prata om det, inte bara komma med tomma, lugnande ord. Men det kan jag inte. Jag frånsade mig den möjligheten i april, och den enda jag kan anförtro mig åt nu är min storasyster Emma. Som flyttade till en av våra mostrar i North Carolina direkt efter examen för två veckor sedan, och som lika gärna hade kunnat befinna sig på månen med tanke på hur sällan hon svarar på mina meddelanden.
Gjort är gjort, sa hon innan hon åkte. Vi hade våra anledningar.
”Förlåt att jag är så sen och tack så jätte, jättemycket!”
Jag är andfådd och orden snubblar ur munnen medan jag skyndar fram genom Café Contigo på väg mot Evie, en av de nya servitriserna som precis tar betalt för en hämtmatsbeställning vid kassan. Jag frågade om hon kunde ta första delen av mitt pass eftersom jag visste att jag inte skulle hinna tillbaka från Eastland i tid, men jag hade inte räknat med trafiken. Jag är mer än en timme sen och Evie, som har jobbat sedan caféet öppnade klockan tio i morse, har all rätt att vara irriterad.
Istället ger hon mig ett glatt leende. Jag önskar att Evie kunde tappa sin orubbligt positiva attityd på flaska och sälja den, för jag skulle definitivt köpa. ”Inga fara, Phoebe”, säger hon och räcker över en välfylld papperspåse till en av våra stamkunder. ”Jag sa åt dig att inte stressa.”
”Det var fullpackat hos läkaren”, mumlar jag och hittar ett förkläde under disken och knyter det runt midjan. Sedan fiskar jag upp en snodd ur fickan och sätter slarvigt upp håret i en hästsvans. Alla hårtestar tar sig inte igenom snodden, men skitsamma – hastighet är avgörande just nu. ”Okej, jag är redo. Du kan gå.”
”Andas, Phoebe. Ta något att dricka. Och kanske en titt på ditt hår i spegeln också, innan du börjar servera så där”, säger Evie med ett flin och drar lätt i sin egen blonderade fläta.
”Vadå, då?” säger jag just som Luis Santos, Maeves pojkvän, kommer ut från köket, tvärstannar och börjar skratta.
”Snyggt horn”, säger han.
”Åh Gud”, muttrar jag när jag får en skymt av mig själv i spegeln på den bortre väggen. På något sätt har jag fått mig själv att se ut som en galen enhörning. Jag drar ut snodden och grinar illa när några hårstrån följer med innan jag sjunker ner på en stol bakom kassan. ”Jag är hopplös. Är din mamma sur för att jag är sen igen?”
”Hon är inte här. Det är pappa idag”, säger Luis och jag drar en lättnadens suck. Jag gillar båda Luis föräldrar, men mr Santos är en mycket mer avslappnad chef. ”Vi har knappt något att göra ändå. Det är för fint väder. På tal om det.” Hans leende blir bredare när dörrklockan plingar och Maeve kliver in och vinkar till oss med båda händerna medan hon korsar caféet. ”Det är signalen att dagen är slut för min del. Maeve och jag har stora planer. Hej, snygging.”
”Hej”, säger Maeve lite mindre entusiastiskt än vanligt, trots att hon och Luis smälter ihop i en kyss. Jag vänder mig om och önskar att det inte skulle hugga till av svartsjuka vid anblicken av det lyckliga paret. Det är ditt eget val att inte vara en del av ett, påminner
jag mig, men det hjälper inte. Mestadels för att det inte känns som ett val.
”Du cyklade hit, eller hur?” säger Luis förväntansfullt.
”På sätt och vis”, säger Maeve och drar tån på sin sneaker över klinkergolvet. Luis höjer på ögonbrynen och hon tillägger: ”Fast mest promenerade jag.” Han suckar och hon fortsätter: ”Förlåt, men jag förstår faktiskt inte varför jag måste bli bättre på att cykla när du gör ett utmärkt jobb för oss båda.”
”Du kan inte sitta på mitt styre för alltid”, säger Luis.
”Varför inte?” kontrar Maeve. ”Det är inte som att jag kommer att växa ur det.”
”Ska ni ut på cykeltur igen?” frågar Evie och döljer ett leende. Luis köpte en cykel till Maeve för några veckor sedan, fast besluten att kompensera för att hon aldrig lärde sig cykla mellan cancerbehandlingarna som barn, men det går långsammare än han hade räknat med. Maeves cykelstil går mer ut på att hon gränslar-och-går med cykeln, eller bara rakt av promenerar och harmset rullar den bredvid sig.
”Det kommer att gå jättebra”, säger Luis med vad som framstår som ogrundad optimism.
Maeve himlar med ögonen och vänder sig sedan mot mig utan att släppa taget om hans midja. ”Phoebe, en så konstig grej hände.
Jag tittade på Jakes skolbesök tidigare …”
Luis leende försvinner. ”Den snubben kan dra åt helvete”, morrar han. Det finns få saker som kan rubba Luis avslappnade attityd, men hans före detta polare är en av dem.
”Jag vet.” Maeve trycker lugnande hans arm innan hon ser på mig igen. ”Jag såg en tjej i publiken med exakt likadant hår som du, och …” Mitt hjärta sjunker när blicken far över mitt glittriga linne, som knappast är utformat för att passera obemärkt förbi. ”Tröja.”
”Va? Gud vad konstigt”, säger jag och sysselsätter mig med att sätta upp håret i en mindre skrattretande hästsvans. ”Jag hade tänkt
titta, men det drog ut på tiden hos läkaren. Hur är det med Addy?”
Jag avskyr att ljuga för Maeve, men jag skulle avsky det ännu mer om hon visste vad jag ljög om.
”Som vanligt”, svarar Maeve. Hon ser ut att vara på väg att säga mer, men avbryter sig när dörrklockan plingar igen och en välbekant figur kommer in på caféet.
”Owen! Läget, kompis?” frågar Luis när min lillebror som inte är så liten längre går fram till kassan. ”Men shit, har du växt ännu en decimeter?”
”Nej”, muttrar Owen, för han har varit typiskt humorlös på sistone.
”Din beställning står på disken”, säger Evie. Hon behöver inte tillägga: Huset bjuder, eftersom mr Santos aldrig låter min bror betala.
”Tack”, säger han med samma monotona tonfall och tar hämtmaten utan att ens snegla åt mitt håll. Maeve fångar min blick med ett beklagande leende, typ: Han är tretton, vad kan man göra? Jag tvingar mig själv att le tillbaka, trots att det vänder sig i magen när Owen släntrar ut genom dörren och låter den slå igen bakom sig.
”Bra snack, Owen”, säger Luis och Maeve boxar till honom på axeln.
För nästan tre månader sedan, när Owen fortfarande var tolv år, fick jag och Emma reda på att han hade låtsas vara Emma – som hade låtsas vara mig – på nätet och chattat med en kille som dragit in Emma i en gemensam hämndplan. Killen, Jared Jackson, lovade att ordna så att min före detta pojkvän Brandon Weber fick betala för att han hade orsakat gaffeltrucksolyckan som dödade vår pappa tre år tidigare. I gengäld skulle Emma hjälpa Jared att hämnas på Addys svåger Eli, som hade sett till att Jareds korrupta snut till brorsa hamnade i fängelse. Emma fick kalla fötter och drog sig ur – men Owen gick in och höll igång pakten i hennes ställe.
Sedan dog Brandon i vad alla trodde var en olycka, under sanning
eller konsekvens-leken som Jared hade startat. När Owen abrupt slutade svara bestämde sig Jared för att ta saken i egna händer och gömma en bomb på repetitionsmiddagen före Elis bröllop. Om Knox och Maeve inte hade hindrat honom kunde alla på restaurangen ha dött. Istället greps Jared och angav snabbt mig som sin medbrottsling. Emma, som blivit inlagd på sjukhus efter flera veckor av skuldtyngt drickande, erkände att det i själva verket varit hon som använt mitt namn. Men vi förstod inte att Owen var inblandad förrän vi fick läsa chatthistoriken mellan honom och Jared och såg ett ord som Owen hade stavat fel på inför sin rättstavningstävling: bizar istället för bisarr.
I det ögonblicket – sittande vid köksbordet tillsammans med mamma och Emmas advokat – slöt jag och min syster en tyst överenskommelse om att hålla den detaljen för oss själva. Jag kunde inte föreställa mig något annat, för när man läste meddelandena som Owen hade skrivit till Jared efter Brandons död var det uppenbart att han inte hade förstått vad han gjorde. Min snälla, oskyldiga, sörjande lillebror ville aldrig att Brandon skulle bli skadad.
Men nästan direkt efteråt började tvivel sippra in. Jag visste att jag inte kunde berätta det för någon – särskilt inte för Maeve eller Knox, som hade riskerat sina liv för att stoppa Jared – och efter Emmas flytt fick hemligheten mig att känna mig så isolerad. Owen fyllde tretton några dagar senare och blev lång och tjurig över vad som kändes som en natt, och jag kunde inte sluta tänka på att han var lika gammal som Brandon hade varit när han av misstag dödade pappa. Och på att Brandon kanske fortfarande hade levt om han någonsin tvingats ta ansvar för det.
Så nu ljuger jag för mina vänner, halvstalkar Jake Riordan och skriver nattliga meddelanden till min syster som jag inte vågar skicka:
Tänk om Owen kommer att bli en ny Brandon?
Eller en ny Jake?
Tror du att vi gjorde fel?
Tycker du att vi borde berätta det för någon?
När jag väl har jobbat klart och hjälpt mr Santos att stänga vet jag att jag borde köra raka vägen hem. Klockan är nästan elva, jag är helt slut och börjar jobba tidigt imorgon. Men när vägen som leder till vårt hus delar sig svänger jag åt motsatt håll.
Jag kan inte hejda mig. Medvetet eller ej har jag sett fram emot det här hela dagen.
När jag kommer fram till ett välbekant hus parkerar jag på uppfarten men slinker förbi ytterdörren och fortsätter runt knuten istället. Där svingar jag mig upp i ett träd och klättrar tills jag befinner mig i höjd med en utskjutande del av taket, som jag försiktigt kliver upp på. Framför mig syns ett fönster, och det öppnas lätt när jag rycker i det. Jag klämmer mig in genom utrymmet och önskar att det var lite större så att jag slapp se så osmidig ut.
Till slut landar jag på trägolvet, borstar av händerna och stänger fönstret efter mig innan jag vänder mig in mot rummet.
”Du vet väl att du bara kan ringa på?” säger Knox.
Han ligger på sängen med säkert fem kuddar uppallade bakom ryggen och datorn i knät, så sömndrucken att jag är rätt säker på att han låg och slumrade innan jag kom. Mitt hjärta bultar snabbare samtidigt som en del av dagens spänning släpper, och jag tar stöd mot byrån medan jag drar av mig mina sneakers.
”Jag ville inte väcka dina föräldrar”, säger jag. ”Att klättra in genom fönstret får mig dessutom att känna mig som en tonåring i en film, vilket passar temat.” Jag går bort till sängen, lyfter upp det mörkblå täcket, glider ner bredvid honom och gosar in mig i den vita T-shirten som han alltid sover i, som en snuttefilt. ”Vilken står på tur?”
Knox knappar kort på tangenterna innan han vrider datorn mot mig. ”She’s All That”, säger han. Sedan skolavslutningen har vi plöjt en mängd klassiska ungdomsfilmer, och vi är äntligen framme vid nittiotalet. ”Jag tror att det är den där tjejen tar av sig glasögonen och blir balens drottning.”
”Hon släpper antagligen ut håret också”, säger jag och lutar huvudet mot hans axel och andas in doften av den citrusaktiga tvålen han använder.
”Livet var så enkelt på nittonhundratalet”, säger Knox. Jag väntar på att han ska trycka på play, men istället trummar han med fingrarna mot datorn så länge att jag tittar upp på honom med frågande min. ”Jo”, säger han och håller blicken fäst vid den pausade skärmen.
”Jag är glad att du kom – jag menar, inte för att jag någonsin inte är glad att du kommer, och det var ju knappast en överraskning eller så …”
”Knox”, säger jag och fingrar på kanten av hans täcke. ”Du svamlar.” Det är aldrig ett gott tecken.
”Ja. Förlåt.” Han fortsätter trumma medan jag granskar honom i profil och undrar hur det kan ha funnits en tid när jag inte tyckte att han var snygg. Hur kunde jag ha missat de kindbenen? ”Det är bara … jag ville bara säga att jag typ tycker att vi ska sluta göra det här.”
”Göra vadå?” Jag lyfter sårat huvudet från hans axel. ”Titta på film?”
”Nej, inte det. Det ska vi definitivt fortsätta med. Jag tänkte mer på …” Han gör en gest mot glipan som har uppstått mellan oss nu när jag sitter upp. ”Det här.” Jag stirrar på honom och han sväljer märkbart. ”Du. I min säng. Det är … för mycket.”
”För mycket vadå ?” frågar jag och drar täcket över mig som en sköld. ”Jag gör ingenting!”
”Nej. Det är det som är problemet.” Knox gnider sig i nacken. ”Phoebe, alltså, jag har full respekt för att du vill vara kompisar. Det är helt okej för mig, jag lovar. Jag hade aldrig förväntat mig något mer.”
Den enkla sanningen får det att hugga till i hjärtat. Knox och jag kysstes en gång, samma kväll som Ashton och Eli gifte sig, och jag trodde – hoppades – att det var början på något fantastiskt mellan
oss. Men sedan hände det med Owen. Jag kunde inte säga något till Knox, och jag kunde inte bli ihop med honom och samtidigt ljuga om något så viktigt. Så när han bjöd ut mig sa jag att jag tyckte att vi passade bättre som vänner. En del av mig är tacksam för hur snabbt och enkelt han svalde lögnen, men en större del av mig avskyr det.
”Men när du är så här nära … alltså, jag ligger inte här och trånar eller något”, säger Knox och kör in ännu en kniv i hjärtat. ”Det gör det lite svårt att hålla sig i kompiszonen, bara.”
Gör inte det, då. Orden kittlar på läpparna som jag vill trycka mot hans innan jag säger dem och sedan knuffa datorn åt sidan så att jag äntligen, äntligen kan dra av honom den där vita T-shirten.
Men det går förstås inte. Och han har förstås rätt, och jag borde ha fattat att min enda källa till tröst inte skulle hålla i sig. Jag har betett mig orättvist och Knox har visat en övermänsklig styrka som stått ut med det så länge. ”Jag fattar”, säger jag ihåligt och svingar benen över sängkanten. ”Inga problem.”
”Vi kan fortfarande kolla på film och allt det där”, säger Knox. ”Bara, du vet, på nedervåningen. Jag kan poppa popcorn om du vill?”
Åh Gud. Det finns inget jag är mindre sugen på än att stövla in i Knox vardagsrum, sitta och trycka på motsatt sida av soffan med en skål popcorn mellan oss och kolla på en film jag är helt ointresserad av, eftersom den enda anledningen till att jag kommer hit är för att vara nära honom. Men det vore taskigt att säga nej när han bara har varit ärlig, så jag tvingar fram ett leende och svarar: ”Låter toppen.”
Vad spelar en till lögn för roll?