Nöjesguiden Nr 3 2014 by Nojesguiden

STOCKHOLM • NR 3 • 2014 • SEDAN 1982

PÅ TURNÉ MED

48 timmar konst i NEW YORK ALEXANDRA PASCALIDOU: ”Jag säger ’god jul’ och folk rasar”

REBECCA & FIONA

SUZANNE OSTEN & ARDALAN ESMAILI Ett möte mellan en legendar och ett stjärnskott MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + SPEL + LITTERATUR Nöjesguiden • Slussplan 9 • 111 30 Stockholm • www.nojesguiden.se

INNEHÅLL | Nr 3, 2014

Chefredaktör AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Art Director MARTIN PETERSSON martin.petersson@nojesguiden.se AD-assistent DANIEL ERIKSSON daniel.eriksson@nojesguiden.se Redaktör Göteborg BJÖRN WERNER bjorn.werner@nojesguiden.se

Redaktör Malmö/Lund NICOLE BRIGGS nicole.briggs@nojesguiden.se Redaktör nojesguiden.se PARISA AMIRI parisa.amiri@nojesguiden.se

nojesguiden.se GRETA THURFJELL greta.thurfjell@nojesguiden.se Praktikanter HANNES LUNDBERG ANDERSSON Medverkande skribenter: Maina Arvas, Sara Berg, Isabelle Espinoza, Patrik Forshage, Michael Gill, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Adam Jansson, Hanna Johansson, Mattias Johansson, Anders Karnell, Sebastian Lindvall, Vendela Lundberg, Amanda Mann, Mona Masri, Carolina Oscarsson, Christoffer Reichenberg Andersson, Victor Schultz, Isabelle Ståhl, Pelle Tamleht, Alf Tumble

Fotografer: Skyler Greene, Morris Melander VD/Ansvarig utgivare FAJE GANI faje.gani@nojesguiden.se Produktionschef JOSEFIN LUNDGREN josefin.lundgren@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN

ALEXANDRA PASCALIDOU

Amat Levin har träffat huvudpersonen bakom årets hittills mest omtalade debattprogram. 18

TEATERMÖTE: SUZANNE OSTEN OCH ARDALAN ESMAILI En legendarisk teaterregissör och en ung skådespelarstjärna möts i den svenska urpremiären av Lammungarnas fest. Maina Arvas har träffat dem båda.

SÅ BLIR DU EN GAMER Nöjesguiden flög upp Hasan Ramic till speljournalisten Michael Gills LAN-palats i Umeå för en veckas bootcamp i den digitala underhållningens tecken.

48 TIMMAR FANTASI OCH VERKLIGHET I NEW YORK Vi skickade Anders Karnell till USA:s bästa stad för att djupdyka i en av världens konstmetropoler.

REBECCA & FIONA VILL REVOLUTIONERA Deras musik är ett politiskt manifest. De omvandlar champagne och höga klackar till vapen. Mona Masri har följt med Rebecca & Fiona på turné i Los Angeles.

1 & 6 MÖTER BJÖRN FRANTZÉN Med två stjärnor i Michelinguiden och en rad utmärkelser tar krögaren Björn Frantzén steget in i rutan som programledare för Frantzén styr upp. Döskalle & Mästerligt bjöd in sig själva på middag.

Webbchef PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se Säljare Stockholm JOHAN MAJER johan.majer@nojesguiden.se JOAKIM HAMPUS joakim.hampus@nojesguiden.se AYMAN QADRI ayman.qadri@nojesguiden.se Säljare Göteborg HENNING WIDEBERG hw@nojesguiden.se Säljare Malmö/Lund PETER MAGNUSSON peter.magnusson@nojesguiden.se Ekonomi JEANETTE RAMBERG ekonomi@nojesguiden.se Utgivare NÖJESGUIDEN HOLDING AB Tryckeri MITTMEDIA PRINT Distribution BUDCOMPANIETT AB, BRING AB, MALMÖ EUROPA TRADING AB Periodicitet: 10 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. STOCKHOLM Nöjesguiden Slussplan 9 111 30 Stockholm red@nojesguiden.se GÖTEBORG Nöjesguiden Bellmansgatan 1 411 28 Göteborg

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

MALMÖ Nöjesguiden Engelbrektsgatan 20 211 33 Malmö OMSLAGSBILD Foto: Skyler Greene

With super rich bass. Like, oil tycoon rich. Show your ears some love with soft, noise-isolating ear cushions and crystal clear sound. Check out the Philips Foldie at philips.com/headphones

Foldie Headphones

MEDARBETARE

AMAT LEVIN är chefredaktör på Nöjesguiden, bloggar på nojesguiden.se och flydde nyligen till Ghana för att komma undan den revanschlystna snön. I det här numret har han bland annat intervjuat Alexandra Pascalidou.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Han har förmodligen världens bästa smak.

PATRIK FORSHAGE har skrivit om musik i Nöjesguiden så länge vi kommer ihåg. I det här numret har han bland annat intervjuat Christoffer Sander om domedagsångest och barn.

ISABELLE STÅHL är Nöjesguidens litteraturredaktör och skriver i det här numret om en gränslös otrygghet.

MICHAEL GILL är frilansjournalist och en av Sveriges bästa spelskribenter. Just därför är han även Nöjesguidens spelredaktör. I det här numret undersöker han om det går att göra en gamer av någon som aldrig har spelat.

AMANDA MANN har pluggat mode- och genusvetenskap och är Nöjesguidens moderedaktör. I det här numret skriver hon om Rick Owens och verklighetens kroppar.

MONA MASRI är kulturjournalist och medarbetare i P1. Hon skriver regelbundet för DN, Sydsvenskan och Arena. Hon bor för tillfället i Los Angeles. Inför det här numret följde du med Rebecca & Fiona på turné i Los Angeles. Vad tar du med dig mest från den dagen? – Att systerskap i kombination med kul är en otrolig källa till kraft.

ADAM JANSSON pluggar till civilingenjör, tillbringar all sin lediga tid med att svepa internet efter ny musik och är skivskribent på Nöjesguiden. I det här numret recenserar han bland annat Niklas von Arnold och Rick Ross. ANDERS KARNELL, redaktionens transformer, har varit programledare på SVT, pratar i radio och är dessutom Nöjesguidens konstredaktör i Stockholm. Den här månadens har han utforskat konstens New York. Hur står den sig bland världens bästa konststäder? – Man kan säga att den är världens främsta konststad, eftersom alla åker dit. Framför allt är det den internationella konstmarknadens huvudstad. JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalist, pretentiös tv-spelsbloggare och megalomanisk skräpkulturskritiker. På nojesguiden.se bloggar han även om film och tv. I det här numret undrar han varför True Detective hatar kvinnor.

HANNA JOHANSSON är frilansskribent, brukar synas på rodeo.net och recenserar film i Nöjesguiden. I det här numret gillar hon Nånting måste gå sönder och är tveksam till Våtmarker.

SARA BERG är frilansjournalist, skriver mest om kultur och mat och är skivrecensent på Nöjesguiden. I det här numret uppmanar hon barer, kaféer och butiker att ta ansvar för sin ljudbild.

ISABELLE ESPINOZA frilansar för SVT Kulturnyheterna, jobbar som informatör på Sveriges Radio och är filmrecensent på Nöjesguiden. I det här numret skriver hon om den svenska gangsterfilmen Tommy.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på nojesguiden.se, dj och karaokefantast. I det här numret har han bland annat intervjuat bokaktuella Jenny Damberg.

SEBASTIAN LINDVALL är filmskribent på Nöjesguiden, skriver om film och tv på nojesguiden.se-bloggen Blog in, Blog Out och har i det här numret intervjuat Henrik Hellström och skrivit om hur motoraction är en homage till filmmediets rötter.

MATTIAS JOHANSSON är frilansskribent som bor med sambo och mops, han tillbringar våren med Dark Souls 2 och drömmer om att öppna sin egen izakaya. I det här numret gästar han Nöjesguiden med en krönika om nejsägarna som sätter stopp för bostadsbyggandet.

JOSEFIN LUNDGREN är produktionschef på Nöjesguiden. Hon red nyligen på sin första (av många, förhoppningsvis!) elefant i Thailand.

GRETA THURFJELL är webbreporter på nojesguiden.se och tycker att det är hög tid att sluta beskriva precis alla stråkar som ”Viva la Vida-stråkar”.

PARISA AMIRI bloggar, ägnar sitt liv åt tv-serier och är redaktör för nojesguiden.se. Hon stavade nyligen rätt på Zach Galifianakis på första försöket. VICTOR SCHULTZ är Nöjesguidens filmredaktör och fick i det här numret missnöjet att recensera 300: Rise of an Empire. MAINA ARVAS är Nöjesguidens scenredaktör i Stockholm och har i det här numret dubbelintervjuat Ardalan Esmaili och Suzanne Osten. Varför får man inte missa deras pjäs Lammungarnas fest? – Det korta svaret är att man inte bör missa något på Unga Klara. Ett längre svar hoppas jag att själva intervjun ger.

ALF TUMBLE gör musik och är Nöjesguidens dryckesredaktör. I det här numret ger han dig den ultimata guiden till glas. REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden. I det här numret om varför alla borde titta på Broad City.

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON har jobbat som dj, klubbarrangör och musikbokare och är skivskribent på Nöjesguiden. I det här numret gillar han Kassem Mosse men blir besviken på Skrillex.

CAROLINA OSCARSSON pluggar media, jobbar på en digitalt strategiföretag och är skivskribent på Nöjesguiden. I det här numret ger hon högsta betyg till NONONO.

HANNES LUNDBERG ANDERSSON praktiserar på Nöjesguiden och har i sitt första nummer jobbat med studentbilagan.

VENDELA LUNDBERG är Nöjesguidens klubbredaktör i Stockholm. I det här numret har hon intervjuat dj-gruppen Namaste.

CONVERSE 699:-

NEW BALANCE 799:-

NIKE 650:-

LACOSTE 999:-

THE BEST OF SHOE BRANDS

FRED PERRY 799:-

REEBOK 799:-

VANS 650:-

ADIDAS STAN SMITH 899:-

THE BEST OF SHOE BRANDS. IN STORE AND ONLINE. På Nilson Shoes har vi samlat de snyggaste skorna från de bästa varumärkena. Enligt oss. Och för att vara bäst räcker det inte att bara vara snygg. 25 år efter starten tar vi bara in skor och varumärken som klarar våra kvalitetskrav. Rätt skor gör din outfit komplett men ska även vara hållbara och sköna. Besök närmaste butik så hjälper vi dig att hitta skor som passar din stil och dina fötter. Eller handla direkt på nilsonshoes.com BRANDS SS 14: ADIDAS CLARKS CLOU CONVERSE DEPECHE DR MARTENS FRED PERRY GABOR MARCO TOZZI MOHEDA NEW BALANCE NIKE NILSON SHOES OSCARIA REEBOK RIEKER TAMARIS TEN POINTS VAGABOND VANS STORES: BIBLIOTEKSG. 3 BROMMA BLOCKS DROTTNINGG. 50-52 GALLERIAN NEDRE PLAN KUNGSG. 7 MOOD SERGELG. 27 SERGELS TORG 12 STOCKHOLM. FARSTA KFEM VÄLLINGBY KISTA GALLERIA NACKA FORUM SICKLA SKÄRHOLMEN C SOLLENTUNA C SOLNA C TÄBY. ONLINE: NILSONSHOES.COM

FACEBOOK.COM/NILSONSHOES

@NILSONSHOES

LEDARE

MYSTERIER FRAMFÖR NAZISM

n människa som försvinner spårlöst och aldrig hittas är en odiskutabel tragedi som lämnar ett vidöppet sår som aldrig slutar blöda hos familj och vänner. 239 människor som försvinner tillsammans med ett massivt flygplan är inte lika mycket en tragedi som det är ett science fiction-inspirerat mysterium. I alla fall om vi ska tro rapporteringen. För hittills har passagerarna, människorna som faktiskt är försvunna, ägnats otroligt lite medialt utrymme till förmån för det som i sammanhanget är ännu mer uppseendeväckande – att vi 2014 kan tappa bort ett helt flygplan. Det är som att världen är kollektivt förbluffad. Allt vi har lärt oss de senaste decennierna är hur liten världen är, hur globaliseringen har fört oss närmare varandra och hur de flesta av världens frågetecken redan är besvarade. Flight MH370 är som att få en örfil och en hink kallt vatten hälld över sig medan man sover – det är ett plötsligt uppvaknande och nedplockande på jorden för en mallig mänsklighet. Sannolikt är Flight MH370 det mest bisarra jag har tagit del av under mina 27 år. Och jag kan inte minnas sist jag såg så många vitt skilda människor uttrycka häpnad, frustration och chock över att vi, åtminstone i skrivande stund, inte har ett svar på vad som har hänt. Teorierna är många, från en oturlig brand ombord och en misslyckad undanmanöver följd av en krasch, till en komplicerad konspiration med en eller flera maktfaktorer involverade. Och frågetecknen likaså, från den malaysiska regeringens otydliga hantering av situationen, till det underliga i att ingen passagerare verkar ha försökt använda sin mobiltelefon innifrån planet. Men för varje dag som går ökar risken att vi aldrig kommer få ett svar och aldrig kommer kunna utesluta att planet helt enkelt har kraschat i vattnet och ligger på en havsbotten mänskligheten bara har utforskat fem-sex procent av.

”Det är mycket lättare att tappa bort sig i ändlösa teorier om ett spökplan än att konfrontera faktumet att nynazismen har gjort ett återtåg på öppen gata i Sverige.”

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

Utan att förringa det uppenbart tragiska i situationen kan jag inte sluta tänka på om vår fascination för Flight MH370 är ett resultat av att sådana här mysterier är en välkommen eskapism i en alldeles för grå, hård och verklighetsförankrad värld. Åtminstone tror jag att det är så för mig. Det är mycket lättare att tappa bort sig i ändlösa teorier om ett spökplan än att konfrontera faktumet att nynazismen har gjort ett återtåg på öppen gata i Sverige. Eller att ledarskribenter på våra största dagstidningar får betalt för att sparka nedåt och plocka poäng på de redan utsatta. Eller att det på allvar debatteras huruvida man ska få kalla ett uppenbart främlingsfientligt parti för just främlingsfientligt. Apropå dessa frågor har jag i det här numret intervjuat P1 Debatt-aktuella Alexandra Pascalidou. I Nöjesguiden #3 har vi även åkt på turné med Rebecca & Fiona, utforskat konstens New York och försökt göra gamer av någon som aldrig har spelat. Vi har dessutom intervjuat den legendariska regissören Suzanne Osten och den unge stjärnskådespelaren Ardalan Esmaili, pratat ångest och barn med Christoffer Sander och fortsatt vår bevakning av bostadskrisen genom att skriva om de nejsägare som sätter stopp för nya bostäder. I mitten av tidningen hittar ni även ett nytt nummer av Nöjesguidens studentbilaga. Trevlig läsning!

Chefredaktör AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Twitter: @amatlevin

ST NB MÚS

6( $ , + FD 6JD 3 < >5 3 O PLF 0 %QR

HW ] < Y L W N OOH QRNR 7HFK

M BQSJ GSF

$1 + 4 = 1 , EF 6QG P 7 D '8&O6FNZ W%KOPSV N8QGHUJURX QSJM

6 WHV ] D P O 6RX

B MÚS

( . : $ (MBTHPXOH + 2 0 VTJD SXUU 3XUS 1 . 62( 0 0 %PER[ ] 3XU BQSJM ' 8 + GSF %RR WXOD H % , ] . +/0 $ 7 6 ) JO $.$ /(15PO #FSM2%

U TUHV ] $&2&$% 0 $ G SJM SF 41GHUJURXQ BQ V H S J Ú M ' P 8Q

),, , + 6 B EVC D6UW\ 2 * 081 IH4VDWLSYVDCO ODXQFK S BQSJM RRN UPS 2XWO . 5 $ ' SBJTFS /5 ( )7#& 1BSUZ BQSJM $ 5 GSF $ $PPOF % < '$ (5 1 3 , 2 2 2 0 MVU 6%$ & C [ S 0$;*&-%4 ) 0FDVVLYH ] 7 6WKO

' 6XLW NH\ Q R 0

SJM BQ MÚS

' c + ' O #FSMJO 5Z PQJB , % TU ' $ < PSUVHBM

2 & %FDFOU 17ULSXGLXP 1 $ %5NB .BKER OP ] < 0 ] BQSJM GSF TUF (G N 4J HEDVWLDQ P 4 6 LB 2 5 #VSB ' $ 7 PDPPO 6DJ,R 0$ VT $ E &KLF .JO G ] .OXE RXQ

UJU QGH 8 P 6WKO

SJM BQ MÚS

& 0 $ 1TF '. 6Q,G , 0 $ , 3JO HOO\ 6RX 67 %

6 ; CPZ UHZ ] %LJ QSJM E ) O V B & < P T U L O 4 P 6+ %JHJUBQMH ] % % ] 0 GVPO U DUFD R F 6XJ JUJ 5H F &E D O J B G S Q UJPO 6L D S O O X B 3FWPMV ) V W H H 7PEL P O P Q OUJOH 5FDI R L W F QH QSFTF Q R Q & D L V V X 5 7KH 6ODNWKXVHW 6ODNWKXVJDWDQ Ⓣ *OREHQ ² VHQW IDFHERRN FRP VODNWKXVHW

BREV Hallå där! Jag heter Robert och jag är en utfattig, hemlös, jävel sedan tolv år. Jag säljer ”faktum” i gallerian, Kungsportsavenyn 28, i Göteborg. Där som Coop Konsum är lokaliserat. Det var helvete vilket bra nummer ni har presterat om den svenska bostadskrisen!!! Jag propagerar allt vad jag orkar för att folk skall ta med sig ett EX av eran tidning och läsa. Nu börjar tidningarna ta slut, så fyll på snabbt som bara FAN, så skall jag se till så ingen lämnar stället utan att ta med sig ett EX!! Jag har alltid varit av den uppfattningen att ”Nöjesguiden” har bestått av 99% skit, men nu, har ni jävlar annamannat fått en ”lidnersk knäpp” så att ni överträffar både ”faktum” och ”Situation Stockholm” tillhopa!!!!!” Fyll på med tidningar och det snabbt som blixten!!! ... jag sköter hand om ”distributionen” och handhavandet av buntarna! Robert Andersson

Vi får in ett stort berg av läsarbrev varje månad, men bli inte avskräckt – det finns en chans att vi väljer att svara på just ditt. Vill du få samma kick som när man vinner ett par miljoner på Triss? Ta chansen och skicka ett brev till… Nöjesguidens redaktion Slussplan 9 111 30 Stockholm … eller mejla: red@nojesguiden.se

Hej Robert Tack, tack och åter tack för dina fina ord. Vi lassade på med fler tidningar, hoppas att de gick åt! Björn Werner, redaktör Göteborg Blå är den varmaste färgen.

Tack för ett fantastikt skarpt o initierat nummer! Särkilt Victor Shultz artikel. Äntligen någon som inte stämmer in i hyllningskören om Blå är den varmaste! Tack!!!!!! Lisa Asp-Onsjö

Kommentarer på Isabella Espinozas recension av Her, publicerad i Nöjesguiden #2, 2014.

Hej Amat, Bra om bostadskrisen i nya numret! Ville bara applådera det. Bästa, Jens Stenberg

Men va?! En ledsen hen till Her, en av årtiondets bästa filmer! Jag trodde bara att folk som min kollega, som tycker att Jason Statham är receptet på en bra film, kunde tycka att det inte händer något i Her. Det händer ju massor i dess händelselöshet! Lyssna inte på det här alla recensionsläsare, Her är fantastisk. Tomas

Hej Jens, Fan, vad kul att du gillade det. Tack! Amat Levin, chefredaktör

Herregud vilken recension. Har ni ens sett filmen? Vic

Vi tackar så mycket! Redaktionen

Tomas: Jag var i och för sig tvungen att googla Statham, förmodligen på grund av en helt arbiträr mental förträngningsmekanism som gåtfullt nog gått ut över just denna outplånliga aktör, ursäkta, men nu när jag åter har koll på hans gärning inom filmen vill jag gärna ta ett glas med din kollega. Vic: Tackar! Vilken film då? Isabelle Espinoza

Her.

Kommentarer på Amat Levins blogginlägg ”Om kritiken och varför Rummet behövs”, publicerat den 23 mars 2014.

Problemet är: Om man vill att diskussionerna ska leda till något konkret, då måste vi ha en principiell diskussion. Och om vi har en principiell diskussion, då blir allas åsikt lika viktig – oavsett personliga upplevelser – eftersom det är principen som gäller. Har själv inget alls emot t.ex. Rummet och tror det kan vara bra för de som vill prata, eller de som vill lyssna. Men jag förväntar mig inte att något viktigt kommer ur det, pga. ovanstående. Mathias Ledaren visar ju att Rummet verkligen fyller sitt syfte. DN:s ledarsida visar också än en gång hur verklighetsfrånvänd den är med sin helsvenska redaktion med gammelborgerlig agenda. Undrar om Kjöller som kvinna också anser att diverse kvinnoforum är ”offerforum”? Who Can Hellstream 8

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

FOTO: CARL A ORREGO VELIZ

Mathias: Klart vi – som i alla- måste ha en diskussion och dialog. Att du däremot antar att det inte kommer något viktigt ur det för att alla måste ha en dialog visar på 1) Att du troligtvis tillhör en priviligerad grupp som inte känner något behov av att samtal med mnskor som likt dig blir/är utsatta 2) Att du inte förstår att Rummet och andra liknande forum faktiskt kan stärka individer och grupper- för hur kan du annars inte förvänta dig att

”något viktigt” kommer ur dessa forum? Vad tror du händer i forumen? Har du öht läst artikeln ovan eller är du för dialog utan att lyssna på/läsa andras åsikter? Jag citerar från ovanstående artikel med betoning på sista meningen Att det i den kontexten för en gångs skull upprättas en plats, som Rummet, där dörrarna är vidöppna, där vi kan utbyta erfarenheter och diskutera vad vi kan göra för att förbättra situationen är därför någonting att applådera. Inte

något att raljera kring.” Förstår du nu? Doris Tack! Var så arg, känns bättre nu. Hon är verkligen bara osmaklig, ovärdig och riktigt jävla dum i huvudet :) Du e bäst dock så!! Maxime Så jävla bra skrivet Amat!! JJ

MENINGEN MED LIVET ALEX & SIGGE LIFELINE I SAMARBETE MED VILLMAN PRODUKTION PRESENTERAR

REGI PETER SETTMAN

SCHULMAN

EKLUND

PREMIÄR ONSDAG 8 OKTOBER På CIRKUS

SPELAS HÖSTEN 2014 - BILJETTER: CIRKUS BILJETTKASSA 08-660 10 20 TICNET.SE SAMT LIFELINE.SE

PÅ GÅNG | STOCKHOLM

APRIL

Inklämd mellan arenamånaderna mars och maj hittar vi april. Med vemodig kvalitet och svenska debuter låter den oss välkomna våren med rysande tårar och pollenchocker.

Fievel + Dream Lake Pet Sounds Bar

Debaser Medis

Sun Kil Moon Debaser Strand

Anders Wendin

Hopsin

Debaser Strand

Nalen

Debaser Strand

Dark Horses

Highasakite

Hurula Debaser Strand

Ison & Fille Debaser Medis

King Krule Debaser Strand

Lykke Li Berns

Valborgsmässoafton

1 HUR OFTA BESÖKER DU ETT UTESTÄLLE (krog, bar eller motsvarande)?

Bra recensioner: 79 % Typ av kök eller restaurangkoncept: 75 % Atmosfär och inredning: 69 % VAD ÄR VIKTIGAST FÖR Priset: 54 % DIG NÄR DU SKA VÄLJA Hög andel ekologiska råvaror: 18 % EN HELT NY RESTAURANG Hög andel närproducerade råvaror: 18 % ATT ÄTA MIDDAG PÅ? Välkänd krögare eller kedja: 15 % (Det gick att Restaurangens utbud av drycker: 10 % svara fler än ett Hälsosamt: 10 % alternativ) Tydlig information om råvarornas ursprung: 9 % Tydlig information om näringsinnehåll: 1 % Går aldrig ut och äter på restaurang: 1 % Inget av ovanstående: 1 %

3 gånger i veckan eller oftare: 17 % 1–2 gånger i veckan: 60 % 1–2 gånger i månaden: 19 % 1–2 gånger per kvartal: 3 % Någon eller några gånger per år: 1 % Aldrig: 0 %

BRUKAR DU DRICKA ALKOHOL NÄR DU GÅR UT?

Varje gång jag går ut: 39 % Oftast: 50 % Ibland: 7 % Sällan: 3 % Aldrig: 1 %

VILKA ÄR DE VIKTIGASTE FAKTORERNA FÖR DIG NÄR DU VÄLJER BLAND VARORNA? (Det gick att svara på fler än ett alternativ)

BRUKAR DU UPPLEVA EN FÖRVÄNTAN FRÅN DITT SÄLLSKAP OM ATT DU SKA DRICKA?

HAR DIN KÖTTKONSUMTION FÖRÄNDRATS UNDER DET SENASTE ÅRET?

5 6

I VILKEN ELLER VILKA AV FÖLJANDE BUTIKSTYPER BRUKAR DU GÖRA DINA INKÖP? (Det gick att svara på fler än ett alternativ)

Nej, inte nämnvärt: 47 % Ja, jag äter mindre kött: 48 % Ja, jag äter mer kött: 5 %

Ja, alltid: 11 % Ja, oftast: 41 % Ibland: 27 % Nej, sällan: 13 % Nej, aldrig: 6 % Vet inte: 2 %

Nöjesguiden frågar

MAT & DRYCK

”JAG HAR FÖRTROENDE FÖR DEN MAT SOM FINNS ATT KÖPA I LIVSMEDELSBUTIKER”

Instämmer: 48 %

Varken eller: 24 %

Kvartersbutik (t. ex. Coop Konsum): 73 % Större matbutik: (t. ex. Ica Kvantum): 42 % Lågpriskedja (t. ex. PrisXtra): 34 % Stormarknad (t. ex. Ica Maxi): 30 % Delikatessaffär eller specialbutik: 29 % Saluhall: 16 % Servicebutik (t. ex. 7-Eleven): 14 % Matbutik på nätet: 5 % Gårdsbutik: 3 %

Instämmer inte: 28 %

Pris: 74 % Smak: 68 % Råvaror/ingredienser: 63 % Ekologiskt: 60 % Hälsosamt: 39 % Svenskt ursprung: 33 % Fritt från tillsatser: 30 % Närproducerat: 29 % Bekvämlighet (snabbt, enkelt): 17 % Visst märke: 16 % Nyckelhålsmärkt: 9 % Förpackningen: 9 % Inget av ovanstående: 1 %

För tredje gången har Nöjesguiden genomfört trendundersökningen Storstadsbarometern, denna gång i samarbete med Ungdomsbarometern. Nu var temat mat och dryck och ni var cirka 1 200 som deltog. Nästan hälften av er har börjat äta mindre kött under det senaste året, 39 procent dricker varje gång ni går ut och för 79 procent av er är bra recensioner viktiga när ni väljer en ny restaurang att äta på. nojesguiden.se/storstadsbarometern

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

HANNE KJÖLLER

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

PÅ GÅNG BÄST JUST NU KROG Matbordet Södra Blasieholmshamnen 6

Lilla Ego Västmannagatan 69

Nook Åsögatan 176

KONST NUG GSB, Bondegatan 70, till och med den 25 april

The Drawing Room

TIDENS ANDA Det vi pratar om mest just nu!

Stene Projects, Brunnsgatan 21B, till och med den 27 april

KONSERT

MUSIK

5 KROG

4 KLUBB

2 FILM

1. Nynazismens återtåg Först exploderade det i Kärrtorp. Sedan i Malmö. Det är nittiotal igen. Det är jävligt obehagligt igen.

Magasin 3, till och med den 8 juni

Hanna Sjöstrand

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR

2. MH370 – det försvunna planet Hur är det tänkt att vi ska kunna sova?

KROG Mathias Dahlgrens senaste satsning har gett oss en helig treenighet.

KLUBB Jenny & Vänner har blivit klubb tillsammans med The Baby Steps och producentduon Up To No Good.

KLUBB Jin & Lam Marabouparken, Löfströmsvägen 8 i Sundbyberg, den 26 april, 20 år

KONSERT

Namn: okänt Marie Laveau, Hornsgatan 66 & Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1

Angelo’s Bar & Kök Angelo’s Bar & Kök, Vårbergsplan 29 (Vårberg)

BAR Häktet Hornsgatan 82

Tweed

3. Du måste gilla östeuropeisk mat Istället för ökad försvarsbudget: Kokat grisben, rödbetssoppa, koldolmar. Inte jättegott men just därför så fruktansvärt genuint och orört att det bara är en tidsfråga innan det slår. Var först ut att säga att du gjort din egen golonka, innan ryssen kommer.

4. Normcore Det är 2014. Alla alternativa klädstilar går att köpa på Weekday och alla du känner har redan varit i alla städer. Vad göra för att få edge när alla ska vara unika? Bli radikalt vanlig! Fleecetröja, vindjacka, ryggsäck, keps! Praktiska byxor och Gore-Tex-skor. Gilla McDonalds! Du är normcore!

Lilla Nygatan 5

Taverna Brillo Sturegatan 6

SCEN Rickard III Dramaten, till och med den 29 maj

Liv Strömquist tänker på dig!

5. IPA:n har gått för långt Av allt att döma tycker folk att IPA är en väldigt bra grej. Fine. Men när folk börjar fundera på att välja bort klassisk fulöl i vårfiskebåtarna och festivalsolstolarna har det gått för långt.

6. Barndomsbeskrivningsinflationen

Om Ison & Fille ens lyckas vara hälften så bra som de var på sin legendariska spelning på Strand för några år sedan, är det här ett måste.

FILM Ett par ljumna svenska filmer och kriminellt usla 300: Rise of an Empire håller oss borta från biograferna.

TV Vi kommer aldrig att lämna våra hem med både Game of Thrones och Mad Men på ingång.

MUSIK NONONO lever upp till hypen.

Djuplodande journalistik i all ära, men efter sex år med Filter, 113 avsnitt av podcasten Värvet, och lika många detaljrika barndomsbeskrivningar av svenska kändisar är det enda vi har lärt oss att alla är ungefär lika dumma när de är små.

Elverket, till och med den 17 maj

Mor och barn Fria Teatern, den 2–4 april

FILM Dallas Buyers Club 6 For Those in Peril 5 Nebraska 5

MUSIK NONONO – We Are Only What We Feel 6 Niklas von Arnold – Svenska 1 5 Kassem Mosse – Workshop 19 5

7. Sanningen om mänskligheten Skriv in ”jag tycker” följt av typ vilken bokstav som helst i Googles sökfält. Där hittar du internetmänsklighetens kärna. ”Jag tycker så synd om överklassen”, ”Jag tycker att jag är ful”. Skrämmande.

APRIL BESTÅR AV

8. Klassresa Press-Stop byter namn till Pressbyrån och förlorar en viss känsla av klass. Vi går till Press-Stop för att köpa tuffa magasin och till Pressbyrån för att köpa korv med bröd! Det är oceaner däremellan. (Butiken på Götgatan verkar visserligen få behålla sitt namn.)

9. Messias heter Kent Inför förra skivan höll Kent en presskonferens och släppte tre viner. Den här gången startar de en turnerande festival. Extremt deuskomplex eller djup självironi? Vi vet inte, vet de ens själva?

10. Att medvetet INTE gratta någon på Facebook Du ser namnet. Du ser födelsedagen. Du väljer att medvetet inte gratta. Du känner dig lite, lite nöjd efteråt. Visst? Bubblare: Selfie-förbud, Vladimir Putin, GB:s ”penisglass”, Instagram-kontot @svartkvinna.

Gainomax-Russian: 19% Att åka longboard: 1 % Frustration över det försvunna planet: 50 % Ryssen kommer-skräck: 10 % Idiotiska DN-ledare: 20 %

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

GÄSTKRÖNIKA | BOSTADSKRISEN

”BYGG GÄRNA, MEN INTE HÄR” Valpögda bostadsrättsägare, Sveriges dyraste lera och fula parkeringshus. När de som redan har bostad låser sina områden, kastar nyckeln och mumlar ”bygg någon annanstans” lämnas Sveriges unga med frågan var ”någon annanstans” egentligen ligger. Text: MATTIAS JOHANSSON

ndra hand, tredje hand, fjärde hand, kanske ingen hand. Vrid och vänd på det hur du vill, faktum kvarstår, det ser tufft ut på storstädernas bostadsmarknader. Våra unga är som vanligt värst utsatta. De har varken miljoner att hosta upp och har heller inte – på grund av sitt åldershandikapp – haft möjlighet att stå i bostadskö sedan 1973. Som det ser ut nu verkar bostadsrättsmarknaden mest vara en spelplan för maktfullkomliga riskkapitalister. Och de som sitter på en hyresrätt är i full färd med att smida lömska planer för hur den ska gå i arv till eventuella barnbarnsbarn. Vågar någon ens viska ”bygg lite nytt inne i stan” organiseras omedelbart protestgrupper och tidningarna fylls av klagande medelålder. ”Men barnen då? Barnen för guds skull!”, ”Grönområden!” och ”Kan de inte bygga någon annanstans?”, snyftar valpögda bostadsrättsägare fram till lokalmedia när de intervjuas under en lummig ek i den ”hotade” parkleken med sockersöta Emma, 2, i famnen. Okej, vi fattar, not in your backyard. Lika lätt som det är att förstå ”not in my backyard”-folket, lika svårt är det att sympatisera med dem. Det fungerar helt enkelt inte att å ena sidan prata sig varm om sitt engagemang för unga och å andra sidan stå högröd i ansiktet, med en protestlista och en fyndig skylt (som copy-kompisen fnulat ihop), och protestera när kommunen vill bygga studentlägenheter som riskerar att sno en halvtimme av balkongens kvällssol. Tyvärr är det väl bara att köpa läget, NIMBY-sarna vägrar att se sig som en del av problemet. De vill ju allt och alla väl, bara inte just på deras gata. Alltså återstår bara att ”bygga någon annanstans”. Var ligger då någon annanstans? Så långt bort som möjligt, menar

”Det fungerar inte att å ena sidan prata sig varm om sitt engagemang för unga och å andra sidan stå högröd i ansiktet och protestera när kommunen vill bygga studentlägenheter som riskerar att sno en halvtimme av balkongens kvällssol.”

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

vissa. Mycket närmre än vad du tror, anser jag. Alla städer har de där oförklarliga landbitarna som knappt används. Ta Stockholm, vi har Ladugårdsgärdet. Råkar jag irra mig dit ekar det alltid tomt sånär som på ett par hundägare. Där står jag då alltså, med fem minuter till tunnelbanan på en i stort sett outnyttjad leråker. Fundera på vad bara en kvadratmeter av leran är värd, ur en monetär såväl som social aspekt. Hisnande. Ändå möts alla mina planer för Gärdet med skepsis. Meningar som ”Nja, det händer säkert något där, emellanåt”, ”Cirkus Scott då? Och hundarna?” eller ”Spontanfotboll” antas mota bort min byggiver. Nej, nej, nej och nej. Även om så Cirkus Scott haft uppvisningar 24/7, året om, eller alla tre Stockholmsklubbar haft användning av lerträning är det viktigare att unga kan bo, leva och frodas. Jag gissar att även Göteborg och Malmö har den här typen av platser. Som finns för att de alltid funnits och som är tabu att ens tänka på att förändra. Sextiotalets betongbyggen lämnade ett sår som vägrar läka i vår folksjäl. För framtidens skull måste vi knyta näven, glömma fula parkeringshus och förstörda innerstäder och kasta tärningen igen. Det är liksom helt orimligt att 27-åringar ska tvingas bo ”hemma” för att vi är rädda för fula hus. Mitt Gärdet skulle vara en levande stadsdel. En bilfri myllrande idyll med plats för sena nätter, folkliv och en högre ljudvolym. Fasader byggda mot gatan, lokaler med stora fönster nedtill, där småföretag och butiker var välkomna. Tills vidare, släng upp lite byggfuttar och starta inflyttningen. Inte värdigt boende, säger du. Hur värdigt är det att blåsa ut 30 ljus på flickrummet tillsammans med mamma och pappa, undrar jag. Ditt unga område ser kanske helt annorlunda ut, en kulturhusidyll mitt i Malmö eller varför inte ett nytt Shoreditch i Lilla London? Allt är okej så länge vi är överens om att bygga. Och till dig som står med namnlistan och skylten redo – det kanske är dags att du flyttar ”någon annanstans”. X Mattias Johansson är frilansskribent boende i Stockholm.

FÖR ATT BLI VUXEN MÅSTE MAN FÅ LAGA SIN EGEN MAT. Att flytta hemifrån är en viktig del av livet. Och just nu längtar 289 000 unga vuxna efter att få göra det. Sätt fart på byggandet på FLERHEM.NU

NÖJESGUIDEN

Alexandra Pascalidou

”JAG SÄGER ’GOD JUL’ OCH FOLK RASAR” Premiäravsnittet av Alexandra Pascalidous P1 Debatt frammanade en av årets hittills mest laddade diskussioner. Amat Levin har träffat henne för att prata partiskhet, vithetsnormer och likheterna mellan främlingsfientliga vågor. Text: AMAT LEVIN

i går om varandra inne på Rival i Stockholm och när jag till slut får syn på Alexandra Pascalidou tar hon sig för pannan. Hon säger att hon hittills har haft en usel dag och att morgonen inleddes med ett bråk med en chef. Men hätska diskussioner är ingenting hon är ovan vid. P1 Debatt är ett livesänt radioprogram som ämnar lyfta de mest brinnande frågorna inför valet och redan i efterdyningarna av första avsnittet i februari, med temat ”Hur mycket rasism tål Sverige?”, handlade diskussionerna om Pascalidous uppmärksammande av en vithetsnorm och, enligt vissa, partiskhet. Men att programmet skulle väcka starka reaktioner kom inte som någon överraskning. – Amat, jag säger ”god jul” och folk rasar. Så jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var beredd. Jag är så van, och genuint häpen, av att jag väcker sådana känslor hos vissa. Men jag är också uppriktigt förvånad av att det pågår något slags skyttegravskrig där högern försöker klämma in en i ett vänsterhörn vad man än säger. På ledarsidor har de påstått att jag har avslöjat mig som vänster, för att jag frågade en deltagare (Alice Teodorescu, reds. anm.) om hennes vithet låg till grund för hennes förnekande av rasism. Men det är fan den bästa frågan jag har ställt på länge, för om man förnekar rasismen måste man börja med att se sig själv i spegeln.

Kände du att kritiken du fick på första avsnittet var befogad?

– Jag ångrar att jag kallade henne vacker. För det var en överdrift, så vacker är hon inte. Nej, jag skämtar, det var en subjektiv beskrivning, men faktum kvarstår – enligt statistik har vackra människor lättare att lyckas. Och framför allt, det är ett program för radio där jag även beskrev de andra deltagarna i panelen av respekt för lyssnarna. Istället menar Pascalidou att hon ångrar att hon i sin överambition hade bjudit in 25 gäster. – Ingen hann säga särskilt mycket. I det andra programmet hade vi tolv gäster, men det kändes ändå som att tiden inte räckte till. I nästa program vill man nästan bara ha två personer som i en och en halv timme verkligen får diskutera och vrida och vända. Egentligen är det samtalet som verkligen får ta tid jag längtar efter. Men det kommer att bli bra – P1 Debatt startade som en varm, härlig, spretande diskussion präglad av en naturlig mångfald, men formatet är inte satt. Vi testar oss fram. Vad tror du det är i diskussionen om en vithetsnorm som gör folk så upprörda?

– För att det ifrågasätter normen i en tid där normen för första gången på allvar känner sig hotad. För 20 år sedan var det bara jag och någon annan blatte, men nu finns vi bland ståuppkomiker, journalister, dokumentärfilmare – vi är allt fler människor som har börjat ta plats med våra berättelser och har kunnat gå från objekt till subjekt. Vi är inte längre bara med i Efterlyst, vi kan vara programledare också. Jag tror att det finns en rädsla även bland de som inte kallar sig rasister eller xenofober och som skulle identifiera sig som invandrarvänliga. De vill inte dela med sig av makten. 14

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

man per automatik som partisk. Och jag har redogjort det här för längesen, jag är lojal mot den fattiga arbetarklassen som simmar motströms. Det är en känslomässig förpliktelse jag inte kan förneka. Och att vara opartisk är inte helt oproblematiskt i sig. – Jag tycker att det är så trist att man inte får säga sanningen i det här landet, haha. Att man inte får kalla ett parti främlingsfientligt när det driver en främlingsfientlig politik. Men samtidigt gör vi det lätt för oss när vi reducerar rasismen till att bara handla om Sverigedemokraterna. Rasismen finns inhyst hos alla partier – det är inte så att alla andra partier skulle fronta ett antirasistiskt tåg eller är föredömen för sin antirasistiska praktik. Kolla på facken och alla maktpositioner, det kryllar inte direkt av blattar i styrelserna. Och nu snackar jag inte om att man ska släpa dit lata blattar som inte gör något, men det finns så otroligt många högpresterande människor med invandrarbakgrund som är en resurs med sin kulturkompetens, språkkunskaper, omvärldsanalys och andra konkurrensfördelar i en globaliserad marknadsekonomi. Var är de någonstans? När man skriver om sådana här frågor brukar ens inbox bli full av rasistiska mejl och hatkommentarer. Jag antar att även din är det?

Men det är även många med invandrarbakgrund som vänder sig emot diskussioner om att vithet innebär privilegier.

– Människor som säger det de förväntas säga, som gör strategiska avvägningar och smeker medhårs har alltid funnits. Människor som sätter sitt eget bästa framför alla andra och som inte känner någon lojalitet eller empati mot andra än de själva, även om det gäller deras egen familj. Det handlar om en anständighet och medmänsklighet. Jag har gjort en klassresa, blivit medelklass och har råd att åka på semester. Jag uppfostrar ett barn som får allt jag inte fick. Men jag har fortfarande ont i hjärtat för alla de som jag växte upp med som inte kan ge sina barn det de önskar. Pascalidou säger att alla inte delar samma inställning. – Vissa känner ett behov av att särskilja sig från den här mörka massan som vissa väljer att kalla blattar eller babbar för att själva framstå som bättre, starkare, smartare. Det är en överlevnadsstrategi som sedan kläs i ideologiska termer som liberalism och individualism eller vad det nu kallas. Ofta används invandrare som slagträ i de här frågorna, precis som att kvinnor ibland används i kritik mot feminismen för att de kan komma undan med att säga hårresande saker. Vad kommer nästa program att handla om?

– Det är så lustigt för jag är jättekär och har en kille som är helt fantastisk. Han har inte bott i Sverige på tio år, har jobbat med något helt annat och har inte haft något med den här världen att göra. Han börjar gråta när han ser vissa brev och det är först då jag förstår hur allvarligt det är. Jag har ju fått det där i 20 år och kan känna ”men det där var ju ett snällt brev, det stod ju bara att jag var en zigenarhora”. Jag har blivit avtrubbad.

”Jag har ju fått det där i 20 år och kan känna ’men det där var ju ett snällt brev, det stod ju bara att jag var en zigenarhora’. Jag har blivit avtrubbad.” Men Pascalidou erkänner att hon kan bli ”jävligt rädd”, trots att hon, enligt sig själv, framstår som kaxig. – Och jag döljer inte att jag under de här 20 åren ibland har valt att skriva helt oförargliga krönikor för att slippa väcka det där hatet. En gång skrev jag en krönika om varför jag älskar orkidéer – inget att förfäras över – men givetvis tolkades det här av vissa som en symbolisk hyllning till mångfalden.

– Skolan! Det är också en hjärtefråga. Egentligen skär jämställdhet och rasism igenom alla frågor som kommer att tas upp. Den svenska skolan är så segregerad, det är avgrundsdjupa skillnader. Men vi kommer också att ta upp friskolesystemet, lärarlönerna och varför Sverige rasar i alla undersökningar. Pascalidou säger att de i P1 Debatt har ”portat politiker”, eftersom de ändå får så mycket utrymme, och att hon är trött på politikerkandidater som använder sig av plakatpolitiska slagord de ändå inte håller. – Istället bjuder jag in läxhjälpare, min gamla mattelärare från Rinkeby, skolverksexperter, forskare, lärare, avhoppade elever – en salig blandning. Jag vill att lyssnarna, tittarna och de som närvarar ska få sig några rejäla tankeställare och en oberoende, opartisk grund för att sedan kunna rösta. Målet är att det ska vara färre ledarskribenter och åsiktsproffs och fler människor med egna erfarenheter från skolan, vården eller den stora valfråga vi debatterar.

ALEXANDRA PASCALIDOU HAR behandlat frågor om främlingsfientlighet länge. Redan 1995 började hon som 25-åring programleda Mosaik på SVT, ett program som brukade beskrivas som ett ”mångkulturellt magasin”. Hennes liv förändrades kraftigt när hon tog plats i rutan. – Jag fick en lön som var högre än båda mina föräldrars tillsammans. De hade städat Sverige i 20 år, men så kom jag och tjänade mer med min första lön. Det var en märklig situation och ställde hela maktbalansen på huvudet.

Nu när du gör ett program i public service, vad anser du om kravet på opartiskhet?

Bodde du fortfarande hemma när du började programleda?

– Sådana som jag och du kommer alltid att bli betraktade som partiska. När SVT vid millennieskiftet frågade vad jag ville göra och jag sa ”jag vill bli nyhetsreporter”, svarade de ”nja, du är lite för mycket invandrare.” De menade att jag skulle ha mina lojaliteter där. Sedan handlar det också om att jag är kvinna, för när en kvinna uppmärksammar orättvisor stämplas det som gnäll, medan det om en man gör samma sak pratas om pondus och rättvisepatos. Enligt Pascalidou spelar även hennes förortsmentalitet in. – Det är fortfarande väldigt mycket Rinkeby över mig. Har man ett sätt som inte är mainstream enligt den mediala medelklassens oskrivna regler upplevs

– Ja. Första lönen använde jag för att köpa en väska till min mamma på NK. Du vet, vi brukade ju aldrig vara där. Tre år senare hittade jag den oöppnad i en kartong. ”Var ska jag använda den i Rinkeby?”, sa hon när jag hittade den. Det var så sorgligt på något sätt. Mosaik förändrade mitt liv, men det spädde också på min utsatthet. För helt plötsligt var jag väldigt utlämnad och sårbar. På redaktionen sa de att de skulle backa upp mig, men det gjorde de inte. När jag blev mordhotad av nazister sparkade de mig för att de blev rädda. Hon beskriver jobbet på Mosaik och slutet av nittiotalet som en stor prövning. – Du förstår inte hur mycket jag har fått höra under min tid. På ett redaktionsmöte för en välgörenhetsgala

Hur handskas du med det hat du får? Du nämnde att du har blivit avtrubbad?

– Ja, ett sätt är att bara stänga av, men det är inte så bra eftersom det hinner ikapp en. Samtidigt får man inte glömma att jag mest får kärlek och uppskattning. Men jag har mina flykter och åker utomlands väldigt ofta. Det är ett sätt att kunna andas, annars hade jag aldrig orkat.

föreslog jag att vi skulle ha med The Latin Kings och fick höra ”men vi kan ju inte ha med negrer i programmet” som svar. Jag var med på den tiden då det inte ens i de här välformulerade maktboningarna var tabubelagt med sånt här. När jag satt i invandringspolitiska kommittén, med fem gamla gubbar, frågade de mig ”är alla invandrartjejer oskulder?” och ”är ni omskurna?”. Det var en sån jävla sorglig och ensam tid. Det var bara att försöka tänka ”vi vinner till slut”. Får du fortfarande mordhot?

– Jag får hot då och då. Som frilansjournalist är det svårt, för vem ska jag vända mig till? Min mamma? Hon är den sista som ska få höra det eftersom hon inte har kunnat sova på tio år. Men jag försöker att inte ta det på så stort allvar, förutom när det är riktigt illa och då polisanmäler jag det. Sist var i juni då det var svenska och grekiska nazister som samarbetade. Men det lades ned, så det känns ju också lite meningslöst. Du nämnde att du har skrivit krönikor om orkidéer för att slippa de värsta reaktionerna. Har du någon gång funderat på att byta bana helt och hållet?

– Varje dag. Jag kämpar alltid i motvind och funderar ibland på hur det skulle vara att istället hålla med de som har makt. Men det här är alldeles för viktigt för mig, det här är min mission, vision och passion. Men du sadlade om en aning efter OS i Aten då du åkte till Grekland och jobbade som programledare i två och ett halvt år. Skulle du säga att det var ett mer okontroversiellt arbete?

– Gud ja! Det var bara när jag uppmärksammade rasismen i Grekland i ett program som folk blev upprörda. Dagen efter skrev tidningarna ”Pascalidou är förvirrad och tror att hon är i Sverige – i Grekland finns ingen rasism”. Men när jag gjorde nöjesprogram fanns inget utrymme för sånt. Och det var så kul, jag var så jävla snygg, hade perfekt smink och fantastiska kläder. Men livet kändes så tomt och jag kände mig plötsligt så ytlig. En dag, nedanför min lägenhet, som hade fönster mot Akropolis och havet, pågick det en antirasistisk festival och jag var inte inbjuden. Du hade blivit en av dem ”där uppe”?

– Precis. Mina vänner tyckte att jag var störd, men jag ville ner dit och identifierade mig mycket mer med dem. På festivalens andra dag gick jag ner och frågade hur jag kunde hjälpa och de var helt chockade av att en känd grek brydde sig om rasismen. Men det är det jag brinner för. Apropå den grekiska rasismen – det nazistiska partiet Gyllene gryning har ju tagit plats i parlamentet. Ser du några likheter med utvecklingen i Sverige?

– Absolut. Det fanns ett parti som Sverigedemokraterna i Grekland som hette LAOS och när det av olika skäl brakade ihop ökade Gyllene gryning, som dittills bara hade varit en källarföreteelse. Och på samma sätt fungerar det här. Nationalistiska högerpartier som Sverigedemokraterna odlar och vattnar den främlingsfientliga retoriken och skapar en grogrund för de mest extrema. Du som har uppmärksammat de här frågorna i två decennier – ser du några skillnader på idag och sist vi hade en främlingsfientlig våg i Sverige i början på nittiotalet?

– Det är mycket mer partipolitiskt polariserat nu och jag upplevde inte att det på den tiden pågick ett sådant skyttegravskrig mellan höger och vänster. Det hoppingivande är att mångfalden faktiskt har ökat. Nöjesguiden är ett utmärkt bevis på detta. Annars är jag lika deprimerad när det gäller polisen och på hur lite allvar Säpo tar sådana här frågor.

FOTO: MIA CARLSSON/SVERIGES TELEVISION

”Hade våldet utövats av sådana som såg ut som dig hade man pratat om terroristvarning. Man hade kollektiviserat och pratat om vad det är för fel på invandrarkulturen. Men nu har jag inte sett en enda analys om nazisternas klassbakgrund eller kultur – ingenting!”

På vilket sätt?

– Det är fortfarande så att man väldigt gärna vill reducera nazistiskt våld till att handla om ”bråk”. Kalla inte nazism för det. Vi har ju pratat om det här i 20 år och ibland kan jag gå tillbaka till mina gamla krönikor och tänka ”jag skulle kunna ge ut alla igen”. Det är lite pinsamt att vi inte har lärt oss av historien. Hade det våldet utövats av sådana som såg ut som dig hade man pratat om terroristvarning. Man hade kollektiviserat och pratat om vad det är för fel på invandrarkulturen. Men nu har jag inte sett en enda analys om nazisternas klassbakgrund eller kultur – ingenting! Du är programledare, journalist, författare, moderator, föreläsare…

– Och jag har slagits för varenda millimeter jag har erövrat. Men det är fortfarande så att jag trots de där titlarna kan presenteras som ”invandrarkändisen”. Vad är det ens för något? Jag har verkligen kämpat för allt

och den största ynnesten är att jag får formulera det jag kämpar för. Och jag gör det i Metro sedan mer än tio år, vilket är jätteviktigt för mig för jag vet att det är allt ifrån SFI-klasser som klipper ut och jobbar med mina krönikor på svenskalektionerna, till de som inte har råd med en prenumeration som läser den tidningen. Sedan är det väldigt roligt att få komma in i de akademiska rummen genom P1, som är ett helt annat forum. MEN DET FINNS fortfarande mer hon vill åstadkomma

och pröva på. – Jag vill jättegärna göra mer tv och hade gärna gjort mer dokumentärer. Men det är inte så lätt att få göra det. Helst av allt skulle jag vilja göra typ Nyhetsmorgon. Jag skulle göra ett helt vanligt nyhetsprogram där jag

kunde brodera in de här frågorna alldeles naturligt i ett nyhetsflöde. När Nöjesguiden för flera år sedan frågade mig om vad jag drömde om att få göra i framtiden sa jag ”nyhetsankare”. Jag tror att jag menade att de här frågorna jag tar upp har nyhetsvärde och att såna som vi också ska få jobba med nyheter. Är det fortfarande en dröm?

– Vet du, journalistiken håller ju på att nedmonteras fullkomligt, nyheterna utgörs allt mer av telegram och får ta allt mindre tid. Så jag vet inte. Jag skulle vilja vara med och leda de samtal som verkligen betyder något i olika former och jag vill göra det för en bred publik. X P1 Debatt sänds första söndagen i månaden. Nästa gång är den 6 april från Kulturhuset i Stockholm. Inträdet är gratis. NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

”Det finns så mycket charm i det här landet, men en massa svårigheter och problem också. Det har blivit mer relevant att ta upp det när jag sjunger på svenska. När man sjunger på engelska blir det mer en mimik av en amerikansk eller engelsk kultur.” FOTO: FREDRIK WANNERSTEDT

NIKLAS VON ARNOLD LÄMNAR UT SIG Han har bytt språk och hoppat mellan två världar. På sin första skiva på svenska är Niklas von Arnold redo att både bli politisk och avsäga sig soulstämpeln. Text: CAROLINA OSCARSSON

lbumet Svenska 1 är Niklas första på modersmålet. Namnet syftar till hans yrkesroll vid sidan av musiken – som andraspråkslärare i svenska. Han håller på att lära sig hur Skype fungerar, säger han, och tillägger att hans yngsta son springer runt lite i bakgrunden om jag skulle höra något som låter. Han har bytt bort engelskan för att känna på utmaningen och utlämnandet av sig själv. ”Det blir så ärligt på svenska”, säger han genom skärmen. Hela skapandeprocessen har blivit annorlunda inför Svenska 1. Niklas vill distansera sig från sin soulstämpel så mycket det bara går och har därför kastat om mycket. När han pratar om de nya förutsättningar han jobbat under blir han exalterad. – Musiken var lite av en bisyssla innan, men i somras åkte jag ut till en stuga i Stockholms skärgård tillsammans med min familj och bara skrev.

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

Hans son har tröttat på att vara nere på golvet och vill komma upp i knät framför datorn. Vi vinkar till varandra genom kameran. Han heter Edvin, berättar Niklas och ser lycklig ut när han ser på sin son. Det spelar ingen roll att Edvin inte verkar vara på sitt bästa humör. – Jag har märkt att det är en fördel att inte bara vara nerskitad i musiken jämt, säger Niklas när jag frågar om hans perioder utan den. Att inte bara sitta och gräva och försöka lyckas hela tiden, utan ha två världar att hoppa mellan. Det är en sådan lyx att kunna vara i den ena världen och sedan gå tillbaka till den andra. Jag tror att artister överlag behöver testa på det mer. Jag tror att det är därför jag är så nöjd med den här skivan, jag fick längta efter att sitta ner och bara spy ur mig allt som bubblade inuti. Tiden i skärgården blev som en terapisession på en och en halv månad.

Vi får avbryta samtalet en stund då hans son behöver lite uppmärksamhet. När Niklas ringer upp igen står han och gungar honom i famnen framför datorn. I låten Just det tar Niklas upp könsroller, och kvinnohatet i Sverige. Han blev medveten om orättvisor tidigt. Han har alltid haft starka kvinnor runt sig så det har varit en självklarhet, berättar han. – Det finns så mycket charm i det här landet, men en massa svårigheter och problem också. Det har blivit mer relevant att ta upp det när jag sjunger på svenska. När man sjunger på engelska blir det mer en mimik av en amerikansk eller engelsk kultur. När Niklas var 13–14 år och ville handla folköl föddes en längtan efter att bli vuxen. Den har fortfarande inte riktigt släppt taget om honom, trots en åldersnoja som har börjat smyga sig på. Han vill inte hamna i sina föräldrars sits och göra samma misstag de gjorde med sina egna barn. – Jag tror att vissa kan ha det betydligt värre än vad jag har med åldersnojan. För min del blev det ingen Ferrari utan Svenska 1 istället, skrattar han. Niklas har släppt på sin skapandeintegritet genom att ta in en extern producent, han har bytt språk och blivit politisk i sina texter. Han har blivit personlig och utlämnande, som han ville. Svenska 1 är hans avståndstagande från soulen han växt upp med, från facket han placerats i och från det faktum att han kanske är lite vuxen trots allt. I framtiden planerar han att fortsätta på svenska – länken mellan hans världar. Det kan dröja ett och ett halvt år, det kan dröja fem. Niklas vet inte än. Men vi kan vänta oss Svenska 2, och kanske Svenska 3 också. När vi avslutar vårt samtal är Niklas son alldeles lugn igen, och jag tänker att Niklas kanske inte hoppar mellan två världar i sitt liv, utan tre. X Svenska 1 släpps i början av april och recenseras på sida 50.

TRANSFORM TODAY Dagens offentliga konst är allt som oftast statisk och monumental. Och gubbig. Under våren kommer vi utmana den offentliga konsten och undersöka hur den kan bli relevant och dynamisk för oss som faktiskt rör sig i staden. Två kreatörer kommer därför att skapa ett konstverk för det publika rummet med inspiration från samtidens digitala, dynamiska och progressiva samhälle. Kreatörernas uppgift är att konstverket på ett eller annat sätt ska interagera med data insamlat ifrån staden och oss som lever i den. Det färdiga verket kommer att presenteras under en storslagen premiärfest senare i vår, och därefter vara tillgängligt för allmänheten – precis som offentlig konst ska vara. Transform Today görs i samarbete med Absolut, som sedan 1985 har verkat nära konsten genom samarbeten med konstnärer som Andy Warhol, Ettore Sottsass, David Shrigley och Dan Wolgers. Hela processen kring Transform Today kommer under våren att kunna följas i realtid på nöjesguiden.se.

Teatermöte:

SUZANNE OSTEN och ARDALAN ESMAILI En legendarisk teaterregissör och en ung skådespelarstjärna möts i den svenska urpremiären av surrealistiska Lammungarnas fest på Unga Klara i Stockholm. Maina Arvas träffade Suzanne Osten och Ardalan Esmaili för en bit teaterhistoria och en lektion i vikten av att stå emot rädslan. Text: MAINA ARVAS

Tröstar jag dig nu? för fyra år sedan, men första gången var i en pjäs om anorexi för över 30 år sedan, En ren flicka. De är en bit Unga Klara-historia. Tröstar jag dig nu? var succéuppsättningen som vann Nöjesguidens Stockholmspris 2009 för att det var ”årets scenupplevelse och en trösterik teaterterapi vi inte visste att vi behövde. Kärlek och respekt, kaffe och katharsis”, som motiveringen löd. När En ren flicka hade premiär 1980 hade Osten redan drivit Unga Klara i fem år. Före det, på 1970-talet, regisserade och skrev hon pjäser på Stockholms stadsteater, som den feministiska klassikern Jösses, flickor!. Och före det, i slutet på 1960-talet, grundade hon Sveriges första frigrupp, Fickteatern (”Vi hade bara med oss det som fick plats i en bil, och så åkte vi runt”). I SOMMAR LÄMNAR Suzanne Osten över den konstnärliga ledningen

alande hundar, huvudlösa hönor och dansande lammungar. De syns visserligen inte till när jag kliver över det stora öppna scengolvet inne på Unga Klara, teatern som öppnar sig som en jättelik grotta en bit innanför ingången från Sergels Torg, i botten på Kulturhuset Stadsteatern. Men att de finns där någonstans råder det ingen tvekan om av stämningen i rummet att döma. Några hästar i naturlig storlek signalerar att jag har kommit rätt. Det slamras, bankas och byggs. Samtidigt hörs svaga toner av smekande eller prövande stråkar. Brädor, tejp, strålkastare. Lösa dörrar utan omgivande väggar, klara för att springas igenom eller runtom. Mitt i allt en jättelik kristallkrona (tacksamt lånad från Dramaten, det här är en stor teater med små resurser), och under den en legendarisk teaterregissör och en skådespelarstjärna i vardande. De sitter avslappnade mitt i scenbygget, båda med samma barnsliga glitter i ögonen när de ser ut över platsen som just nu blir till för deras historia. Suzanne Osten gör sin sista uppsättning på scenen hon skapade för snart 40 år sedan, den avantgardescen för unga som har gjort svensk barn- och ungdomsteater berömd i världen och höjt genrens status. Skådespelaren Ardalan Esmaili gör sin första uppsättning med Osten som regissör. – Jag ville att Ardalan skulle få jobba med mig. Det är väl min enda riktigt malliga inställning, att jag kan tycka att den eller den skåde-spelaren ska få chansen att uppleva mig som regissör någon gång. Eftersom jag jobbar på ett speciellt sätt, säger Osten med självklar-heten hos en som vet sitt värde utan att ens behöva tänka på det. Hon pekar mot ett par jättestora hundhuvuden på en hylla bakom oss. – Det är nog tredje gången jag använder de där. De var med i

”De vill bara ta på en och känna att man är riktig! Tuffa ungdomar som går förbi och låtsas råka komma åt en med handen.”

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

av Unga Klara till regissörerna Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff. Men först en grande finale, alltså: den svenska urpremiären av Lammungarnas fest, pjäsen som den surrealistiska konstnären Leonora Carrington skrev när hon var 23 år gammal, under både ett personligt sammanbrott och andra världskrigets utbrott. Det är ett suggestivt drömspel om kvinnlig vrede och passion. Utöver hundar, hönor och lammungar finns där också en varulv. – Jag är till hälften människa, till hälften varg, säger Ardalan Esmaili. Min roll representerar den mörka sidan, det luciferianska, en frestelse som är det vilda. Jag kan avslöja att jag får väldigt bra smink från maskavdelningen. Ardalan Esmaili är nyexaminerad (2012 års avgångsklass på Stockholms Dramatiska Högskolas skådespelarprogram). Men han är inte ny på Unga Klara: han har spelat den egna monologen [Utan titel] här, och roller i både pjäsen Marisol och Alejandro Leiva Wengers

och framförde den på engelska. Juryn satt och tittade konstigt på mig. Jag hade tagit med mig en servett och satt fast den på bröstet för att markera att det var restaurangscenen. Sedan imiterade jag Al Pacino: ”You bunch of fucking assholes …” Här börjar inte bara Osten och jag, utan även Esmaili själv, att kikna av skratt. Om teaterjuryn på Fridhems folkhögskola också hade lust att göra det lyckades de i alla fall hålla sig. – Och så kom jag in! Min lärare Morgan Andersson måste ha sett någonting i mig. Eller så tänkte han bara ”Oj oj, vi måste ta hand om den här killen och lära honom något. Han är ju helt vilsen.” Och vilsen var han, i alla fall i början av skoltiden. – Jag flyttade alltså från Norrland till Fridhems folkhögskola i Svalöv, en sverigedemokratby i Skåne. Kommunfullmäktige var sverigedemokrat. Som tur var träffade jag skådespelaren Pablo Leiva Wenger. Han började också där samtidigt, vi hamnade i samma lägenhet, och han måste ha känt sig precis som jag för när jag kom där med mina väskor kom han emot mig och bara kramade mig. Varför är högkvalitativ barn- och ungdomsteater viktig?

Författarna förra året. Det är dock första gången som han är inne i regissören Suzanne Ostens kaos, som hon själv uttrycker det – ett kaos där skådespelarna är aktiva med egna idéer, provpubliken kommer in tidigt och regelbundet i processen, och hela teamet drivs av samma vilja att undersöka teaterkonsten kollektivt. Det är oväntat drabbande att se Osten och Esmaili sitta och prata tillsammans om vad teater är. Det finns en sådan påtaglig förtjusning och ömsesidig respekt mellan den äldre kvinnliga regissören och den yngre manliga skådespelaren. Deras kontakt började med en kris. – Jag fick ett väldigt stöd från Unga Klara i en jobbig tid under min skolgång. Suzanne och teatern stod upp bakom mig redan innan de ens hade sett föreställningen. FÖRESTÄLLNINGEN VAR DEN som senare blev monologen [Utan titel]. När Ardalan Esmaili skulle göra sitt examensprojekt, där eleverna fick fria händer att skapa en egen uppsättning, skrev han pjäsen The Assassination of Jimmie Åkesson. Men skolan censurerade titeln. Då valde Esmaili att inte spela den alls, och i stället låta insikten om att man faktiskt kan bli censurerad även i Sverige inspirera till en helt annan pjäs, om hans familjs flykt från censurens och krigets Iran. – Det stödet vi kom med var att arrangera en diskussion med alla berörda från skolan om det som hänt, förklarar Osten. Jag vill alltid diskutera allting. Vi är fegare på teatern än vad vi behöver vara. I min fantasi ser jag Ardalan springa över skolgården efter en rektor som inte svarar på frågor. Och det är för mig en sinnebild av Sverige och svenskt kulturliv. Det finns väldigt mycket byråkrati i vägen. Ingen pratar och alla är rädda. Den rädslan vill jag alltid bekämpa genom att diskutera. Och det kanske är lättare att föra den diskussionen här på vår teater som är helt fri. För Esmaili blev det som en fortsatt utbildning att komma till Unga Klara. – Det handlar om synen på konsten, det är högt i tak och alla har en röst på den här teatern, säger han. Vi hade ingen relation innan det här hände, Unga Klara hade inte behövt ta upp det. Men de gjorde det. För mig var det bara: ”Wow, här kommer det en teater som vågar stå upp, prata, problematisera!” – Jag vill inte framhålla mig som hjälte, jag är bara nyfiken på vad vi är så rädda för, fortsätter Osten. Jag har hållit på med agitation och diskussion i hela mitt liv. Jag har själv blivit utkastad från den där skolan en gång på grund av en skandal. Och jag har ju haft konflikter med min ledning på Stockholms stadsteater, som Unga Klara tidigare hörde till, som ledde till att jag blev av med min teater och fick bygga upp den igen som en fri scen. Unga Klara har blivit radikalare av detta.

– Ungdomar möter så mycket på tv och i samhället som är så … fejk, funderar Esmaili. Det blir mer och mer bullshit, mindre och mindre äkta. Teater här är här och nu, vi pratar om angelägna saker där ungdomarna får vara med och tänka kritiskt och reflektera. När de ser något som de kan relatera till märks det direkt. De kommer fram efteråt och vill känna på en. Vill de känna på dig?

– Ja, de vill bara ta på en och känna att man är riktig! Tuffa ungdomar som går förbi och låtsas råka komma åt en med handen liksom. Andra kommer fram och vill bara prata. Att det blir så handlar om att de är i en ålder då det inte var så länge sedan som de själva

”Jag hade tagit med mig en servett och satt fast den på bröstet för att markera att det var restaurangscenen. Sedan imiterade jag Al Pacino: ’You bunch of fucking assholes…’”

ARDALAN ESMAILI BERÄTTAR om hur

han som ung inte hade någon aning om vad teater var (”I Skellefteå där jag växte upp kände jag och mina vänner oss inte som en del av kulturen eller ännu mindre teatern”) men blev övertalad av en kompis att söka teaterlinjen på Fridhems folkhögskola. – När det kom tillbaka papper från skolan trodde jag att jag hade kommit in. Men min kompis förklarade att ”nej, nu ska du söka med en monolog”. Så jag tog en scen ur filmen Scarface och åkte dit Foto: SARA P BORGSTRÖM

lekte. Det är ganska nyligen som den lekande sidan har trubbats av eller ersatts av annat. Jag minns själv när de där stora tankarna om livet och döden kom, samtidigt som det inte var så länge sedan som leken var där. Så kommer de hit till teatern där vi pratar om livet och döden, men med samma lekfullhet som de nyss själva hade som barn, och kanske längtar tillbaka till. Hans regissör sitter bara tyst och lyssnar, uppenbart imponerad av analysen. Är Suzanne Osten färdig med Unga Klara, och kommer hennes snart 40-åriga skapelse att kunna gå vidare själv med nya krafter? Vi får väl se under 2014, men det här samtalet tyder i alla fall på det. Klara, färdiga, gå. X Leonora Carringtons pjäs Lammungarnas fest får premiär på Unga Klara i Stockholm den 29 mars. Regissör är Suzanne Osten och utöver Ardalan Esmaili medverkar skådespelarna Malin Cederbladh, Victor Criado, Gustav Deinoff, Maja Embrink, Nidhal Fares, Ulrika Nilsson och Maria Sundbom. NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

SÅ BLIR DU EN GAMER Hur gör en egentligen för att bli gamer? Nöjesguiden flög upp Hasan Ramic till vår spelredaktör Michael Gills LAN-palats i Umeå för en veckas bootcamp i den digitala underhållningens tecken. Vad som följde var sju dagars rent vansinne. Text: MICHAEL GILL

u har säkert varit där själv. Kring middagsbordet eller på bussen. Just utanför ett hetsigt samtal om en digital eskapism du aldrig riktigt förstått dig på. Där sitter du – den enda som inte har nått end game i World of Warcraft, aldrig skjutit ett headshot i Call of Duty eller byggt din egen version av SoFo i Minecraft. Vad är egentligen lösningen? Att bli gamer själv, så klart. ”Hur blir jag en gamer?”. Det händer att jag får frågan, även om mina icke-spelande vänner oftast drar en rant om hur lite tid de har och hur fast de skulle bli om de bara försökte. Svaret på frågan är inte helt enkel. Och risken är förstås stor att du, direkt efter att du tagit det ambitiösa första steget, drunknar i utbudet. Under de dryga 60 år som det har funnits någon slags digitala spel har det ju släppts åtminstone ett par värda titlar. Så var ska en börja? Journalisten Hasan Ramic anmälde sig som frivilligt testsubjekt och fick flyga upp till Umeå.

DET FÖRSTA SOM måste göras är att identifiera vem den blivande

gamern egentligen är. I Hasans fall gjorde vi en förstudie där saker som motorik, smak, tålamod samt koffeinupptag under långa nattsessioner testades och uppmättes. Hasan spelade en del när han var yngre, men släppte det helt när han på riktigt upptäckte musiken. På senare år har han dock rört sig i närliggande nördintressen som sci-fi-romaner och serietidningar. Förstudien låg till grund för hur det slutgiltiga testet utformades – vilka spel som valdes och vilka kontrollmetoder som användes, till exempel. Serietidningspeppen gjorde att spel som The Wolf Among Us (baserad på Fables) och Arkham Asylum (Batman!) kändes självklara. Själva huvudtestet utfördes sedan under en veckas tid. Under dessa sju dagar fick testsubjektet spela åtta olika spel (från början planerat till sju, men subjektet hade ett vetokort att spela ut). Med varje spel kom ett par olika utmaningar som kunde variera från att klara ett visst antal banor eller skjuta ett visst antal headshots till att uppleva en kärlekshistoria eller spöa testledaren i svärdsslagsmål. Fredagens utmaning var utformad för att visa de sociala aspekterna av spelandet.

”Att konvertera en mobilspelare till en som aktivt köper en apparat som enbart är till för spel, det är en nöt som hela spelbranschen jobbar för att knäcka.”

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

DET BLEV SNABBT tydligt att en spelanalfabet sällan övertygas med snabb och avancerad spelmekanik. Enkla kontroller (mus och tangentbord var uteslutet), långsamt till medelhögt tempo och stort fokus på berättande var tre gemensamma variabler för de spel som gav högst utslag på Hasan. Både The Wolf Among Us och Tomb Raider är ganska hårt regisserade och linjära upplevelser. Inte helt olikt att se en film eller läsa en bok – det krävs bara lite mer interaktion för att ta sig framåt. Här identifierades också det kanske bästa tipset för den som vill bli en gamer: ta inte ett för långt steg ifrån din comfort zone. För Hasan innebar det actionfyllda serietidningsmatinéer med höga produktionsvärden. Smarta och smala indiespel gick fett bort. Det gjorde mig lite besviken, men samtidigt borde jag kanske inte ha förväntat mig annat. Har du precis börjat intressera dig för att äta mat dyker du ju inte på ädelosten direkt, liksom. DET FÖRSTA DU måste fråga dig innan du ger dig in i ett liknande projekt är: vill jag verkligen bli en gamer? Spelandet är en extrem materialsport. Visst går det att spela på mobilen också, men för att bli en dedikerad spelare kommer du att behöva lägga ut en rejäl summa pengar. Konsoler, speldatorer, tv-apparater och handkontroller måste köpas innan du kan etablera en korrekt gamervardag. Och så var det ju det där med tiden också. Spelen Hasan fastnade för brukar ta ungefär 10-15 timmar att klara för en van spelare. Men många spel är betydligt längre. En gamer får vara beredd att kompromissa med både plånbok och fritid. EFTER TESTETS SJU dagar är det tydligt att Hasan har alla förutsätt-

ningar för att bli en gamer. En gamer med ganska svennig spelsmak, men ändå. Det finns bara ett hinder. Ett stort. Chanserna att han ska lägga ut pengar för att köpa en dedikerad spelmaskin är väldigt små. Att spela på mobil och surfplatta funkar bara så långt. Att konvertera en mobilspelare till en som aktivt köper en apparat som enbart är till för spel, det är en nöt som hela spelbranschen jobbar för att knäcka. När Hasan efter de sju dagarna fått testa sina vingar som gamer är risken alltså överhängande att han återvänder till sin dancehallvardag igen. Men kanske har ett litet frö såtts. Kanske kommer han en dag att inse att han verkligen vill bli en gamer. Då finns det inget som kan stoppa honom. För den som vill detaljstudera testveckan ytterligare finns filmklipp på twitch.tv/MFGill.

DAGBOKSBLÄNKARE 6

MÅNDAG

TISDAG

ONSDAG

The Wolf Among Us

Portal

Tomb Raider

PC Premiärutmaningen landade på The Wolf Among Us, ett äventyrsspel som handlar om sagofigurer bortom alla barnsliga kulisser – och istället placerade i en mordisk noirhistoria. Spelet är långsamt med fokus på utforskande och dialog, och Hasan köper det med hull och hår. En fullträff redan första dagen.

PC Plattforms- och pusselspelet Portal ställer nya krav på testsubjektet. Hopp måste tajmas, siktet måste vara precist och hjärnan måste hänga med. Svårighetsgraden ökar rejält från premiärutmaningen, men Hasan lyckas ändå nästan. Han diskas dock efter att ha fuskkollat en playthrough på YouTube.

PS4 Det står tidigt klart att matinéaction (med övervåldstendenser) är precis vad Hasan tränger. Hasan ÄR Lara Croft i denna Lost-doftande Uncharted-kopia. Han svingar genom djungler och automateldar skurkar. Utmaningen klaras med bravur, trots att Hasan (som straff för fuskandet dagen innan) tvingas spela i pälsmössa.

OMDÖME: Med beröm godkänt. Hasan klarar dubbelt så mycket som han fått i uppdrag.

OMDÖME: Diskvalificerad. Hasan är millimeter från guldstjärna, men misslyckas – trots att han fuskar.

OMDÖME: Väl godkänt. Hasan har svårt att lägga ifrån sig spelet.

TORSDAG

FREDAG

LÖRDAG

Papers, Please/Hotline Miami Batman: Arkham Asylum

Samurai Gunn/Nidhogg

PC Smarta indiespel är inget som funkar på Hasan, det märks efter 40 extremt spända minuter med flyktingpolitiska Papers, Please. Hasan spelar ut sitt enda vetokort och får byta till Hotline Miami – ett snabbt och oförlåtande actionspel. Veckans i särklass svåraste spel – särskilt när han till en början försöker spela med mus och tangentbord.

PC Lördag betydde multiplayer-party i glada vänners lag. Här varvade vi Samurai Gunn (ett spel om samurajer med pistoler) med Nidhogg (som handlar om drakar och svärdsfäktning), två tävlingsinriktade indiespel. Resultatet var fantastiskt. Hasan ömsom skrattade, ömsom skrek könsord. Toppbetyg på inlevelseförmågan med andra ord.

OMDÖME: Diskvalificerad. Hasan kämpar med hårda förutsättningar men misslyckas. Återigen trots fusk.

PC Serietidningshjältar och knappmosaraction passar Hasan som hand i läderhandske. I slagsmål med Arkhamfängelsets värsta fångar finns det inget som kan stoppa honom. Det digitala lokalsinnet lämnar dock mycket att önska – och förvirringen är stundtals total.

OMDÖME: Utmaningen visade sig snabbt orimlig, dagen tas därför ej med i sammanfattningen.

OMDÖME: Godkänt! Hasan lyckades slå testledaren i en Samurai Gunn-match.

UPPFÖLJNINGSINTERVJU MED HASAN, TRE VECKOR SENARE Hur var din upplevelse av Gamerveckan? – Gamerveckan var totalmys med en gnutta ansvar. Det är i sådana här lägen jag är tacksam för att jag jobbar med det jag gör. Vuxen man som spelar tv-spel en hel vecka och kallar det ”jobb”. Fantastiskt! I övrigt blev jag överraskad av hur mycket tålamod jag faktiskt uppvisade. Det blev ju

katastrof där med Papers, Please, men i övrigt var jag amazed att jag kunde sitta i tre timmar framför Tomb Raider utan att ens tänka på Twitter. Har du fortsatt vara en gamer? – Tyvärr inte. Jag äger ingen konsol och ingen PC så det har varit dåligt med spelande för min del. Jag hade Bejeweled

installerat i telefonen under några intensiva dagar häromveckan dock. Och så spelade jag Red Dead Redemption i en timme hos min polare Mahmoud häromdagen. Det visade sig också vara något jag skulle kunna tänka mig att fortsätta med.

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

djupare analys av den. Jag fick i alla fall noll support från den filmen!

DÖDSHJÄLPENS VACKRA TRÖST Fem år efter debuten med Man tänker sitt och Broder Daniel Forever är Henrik Hellström tillbaka i biosalongerna. För Sebastian Lindvall berättar han om delade filmupplevelser och att hitta den rätta blicken. Text: SEBASTIAN LINDVALL

följer Marianne (Evabritt Strandberg), en äldre kvinna döende i cancer, som besöker en mobil klinik i Tyskland för att välkomna döden med experimentell behandling. Vilken inställning har du till dödshjälp?

– Det är svårt. Det är ett tecken av vår tid, tycker jag. Jag har ingen inställning till det på det viset, men det är klart att det sätter igång tankar om det egna valet. I din artikel om döden på Augmented Society (Svenska Filminstitutets plattform för att belysa samhällsfrågor med film), beskriver du The Quiet Roar som ”en kontrast till en dödsförnekande kultur med fokus på konsumtion och framgång”.

– Den är väl det. Jag kan uppleva att det är ett impopulärt ämne i olika sammanhang. Man ska fundera på liv och lycka, lycka och liv. Det är som om en färg saknas. Blått, blått, blått, blått, blått, blått, blått… Kommer det in lite rött blir det så mycket starkare, någon slags realitet. Om man försöker sudda bort den blir det så orimligt.

Henrik Hellström på inspelning.

Samma år släpptes deras dokumentär Broder Daniel Forever. Båda växte upp i den halländska staden som slog upp tält på svensk filmmark i samband med Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg, umgängeskretsens publika genombrott (”vi var ju ett stort gäng som höll på med olika former av berättande”). DET INTROSPEKTIVA DRAMAT The Quiet Roar är

Hellströms och Wenzels senaste samarbete – och den här gången står den förre som ensam regissör. Filmen NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

tycks sträva efter, även så när diskussionen närmar sig filmmediets egenart. – Vad kan man göra? Jo, man kan titta, komma extremt nära, titta på en blick. I en tidig textsnutt jag hade i en bok när projektet började står det att ”en enda blick kan göra en kärlekshistoria”. Och det var målet, att hitta den blicken. Det är en stark, men sorgsen blick man finner hos Evabritt Strandberg. Efter genombrottet i Bo Widerbergs Kärlek 65 från 1965 samarbetade hon med bland andra Jean-Luc Godard och Vilgot Sjöman, men har sedan dess tackat nej till flera filmroller. 70 år gammal gör hon comeback som den döende minnesresenären Marianne. Varför tackade hon ja?

– Vårt möte, tror jag. Eller, så har hon beskrivit det. Vi fick en sådan fin kontakt. Det låter ju helt jävla platt, men så var det. Hennes närhet... Det finns liksom ingenting emellan.

ag slår mig ner med Henrik Hellström på en balkongterrass som värmts upp av vårens första soltimmar. Vi är där för att ta varsin cigarett, men blir kvar utomhus hela intervjun. – Man tänker sitt slutar i underjorden, i någon slags rumlande kaotisk frigörelse. Kommer den här ta vid där? Fan, man vill ju ändå vara tillsammans med människor! Ensam är inte skönt. Jag vill lyfta upp det ovan jord, säger han. År 2009 kom långfilmsdebuten Man tänker sitt, regisserad ihop med filmens fotograf Fredrik Wenzel.

INTIMITET PRÄGLAR DEN idealbild som Hellström

Hur kändes det att presentera idén för någon som åldersmässigt befinner sig närmare döden än vad du själv gör?

– Det var det första vi pratade om. Tankar om det, var hon fann sig i förhållande till det och sin omgivning. Det finns som en bottenströmning i filmen, någon sorts ultimat förutsättning som var nödvändig för den här filmen. Som jag förstått det säger de att när man fyller 40, det är först då som man förstår att man faktiskt ska dö. Och hur gammal är du…?

– Jag är 39 i ytterligare några veckor.

”NÄR MAN FYLLER 40, DET ÄR FÖRST DÅ SOM MAN FÖRSTÅR ATT MAN FAKTISKT SKA DÖ.”

VÄRLDSPREMIÄREN ÄGDE RUM på Rotterdams

MARIANNES PSILOCYBIN-BEHANDLING (det aktiva

filmfestival i en stor IMAX-salong, följd av en frågestund där flera i publiken delade med sig av sina drömmar. – Det spännande i en salong är att man delar upplevelsen. Där sitter andra människor, man hör varandra, man känner varandras närvaro och får dela det med verket. Det tycker jag är en väldigt fin möjlighet.

ämnet i hallucinogena svampar) bjuder på vackra visualiseringar, men är i själva verket verklighetsinspirerad. – I det specifika fallet jag läste om var det mot dödsångest för dödssjuka. Det här var en person som hade fått sin tid utmätt och gått över tiden. ”Ska vi ha en middag nästa vecka?” ”Fan, jag vet inte, jag ska ju inte leva…” Men så tog hon behandlingen och upplevde en acceptans. Behandlingen har även använts i USA för att få folk att sluta röka. När vi avslutar den timslånga intervjun har vi båda just fimpat vår fjärde cigarett. På väg därifrån öppnar jag mitt andra paket, får syn på dödsetiketten och välkomnar förstrött den röda glöden. Det krävs disciplin för att nöja sig med en enfärgad tillvaro. X

Går man miste om något om man ser din film i hemmiljö?

– Nej, absolut inte, det är en helt annan upplevelse om folk tittar på en dator med hörlurar. Det är också en väldig närhet, men ett mer enskilt möte. Filmtittande i hemmet kan tillhandahålla filtar för en orolig själ, men självklart finns också skräckexempel. Hellström berättar om en flickvän som gjorde slut med honom och somnade direkt efteråt. För honom gav uppbrottet en försmak av helvetet. – Jag kunde absolut inte sova, så jag gick upp och slog på tv:n. Och så var det en film som heter Hellboy på tv. Har du sett den? Jag vet inte, du kanske har en

The Quit Roar har premiär den 11 april och recenseras på sida 49. Den 11 mars fyllde Henrik Hellström 40 år.

SCANDIC GRAND CENTRAL KUNGSGATAN 70

13 MAJ 22.00

31 MARS 22.00

4 APRIL 22.00

FRI ENTRÃ&#x2030;

ANGEL OLSEN (US)

5 APRIL 22.00

20 MAJ 22.00

AKIINE ANDREW BELLE (US)

24 MAJ 22.00

SLAUGHTER BEACH (DK)

WHITE HINTERLAND (US)

JOHAN NETZ 28/3, 11/4, 25/4, 9/5, 16/5: 16.00 â&#x20AC;&#x201C; 21.30 MISSDJ 28/3, 26/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 NANNA OLASDOTTER 29/3, 3/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 MARTINA MYRSELL 2/4, 14/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 ALF TUMBLE 3/4, 10/4, 17/4, 24/4, 1/5, 8/5, 15/5: 17.30 â&#x20AC;&#x201C; 21.30 OPOLOPO 3/4, 10/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 ULMOX 4/4, 2/5, 17/5: 16.00 â&#x20AC;&#x201C; 21.30 LUDDE MYRSELL 4/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 FESTIVALRYKTEN 5/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 PAUPAU 9/4, 7/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 BLACK SANTA 10/4, 8/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 GREAT SHAKES 11/4, 16/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 CHIA IMAM 12/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 KOOL DJ DUST 16/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 (PREL) ARESTÃ&#x2026;L/RUSIAK 17/4, 15/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 GÃ&#x2013;RAN GÃ&#x2013;RDIS HENRIKSSON 23/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 PAPPA DANTE 24/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 JEJO 25/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 MYGGAN MED VÃ&#x201E;NNER 30/4: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 MICHAEL PHILLIPS 1/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 VIET-NAAM 2/5: 21.30 â&#x20AC;&#x201C; 02.00 SWINGKID 9/5 21.30-02.00

YELLOW OSTRICH(US)

JAZZ VARJE TORSDAG 18 â&#x20AC;&#x201C; 22

GRAND CENTRAL TRIO CONCEPT MED THOMAS WINGREN

facebook.com/scandicgrandcentral | #scandicgrandcentral | scandichotels.se/grandcentral | grandacoustic.com 6&+2, $QQRQVB6*&B1|MHVJXLGHQB15 B LQGG

48 TIMMAR

FANTASI OCH VERKLIGHET I NEW YORK Hippa fester, shopping i överflöd och mat i världsklass – New York bjuder på allt. Men när vi skickade vår konstredaktör Anders Karnell till USA:s bästa stad gjorde vi det för att han skulle djupdyka i en av världens främsta konstmetropoler. Text: ANDERS KARNELL

on tittar vänligt på mig medan hon tar en tugga på sin burrito. Sedan svarar hon ”Nej, det var inte en sell-out”. Hon fortsätter ”Vogue saknar all verklighetskontakt, så att ha Lena Dunham på omslaget var väl ett sätt för dem att försöka låtsas som att de har det…” Hon ler stort och vänligt. Jag har tagit mig till texmexrestaurangen Lobo Cobble Hill i Brooklyn min sista kväll i New York. Värdpar för kalaset är den unge galleristen Steven och hans sambo Sarah, som är konstnär. ”Vi går hit alldeles för ofta”, skrattar Sarah. Och jag kan förstå varför. Det här är texmex-stället som svenska hipsterkvarter skulle drömma om. Nachosarna är hemmafriterade, salsan handrörd och deras pulled pork och chicken faller isär bara man tittar på den. Medan jag mumsar vidare på min chimichanga fortsätter Janet mittemot sitt resonemang om Lena Dunham. ”Jag kollar fortfarande på Girls, men karaktärerna har blivit ihåliga. Det hände när hon förstod att hon var en stjärna… Det var i och med det där ’Sexit’avsnittet, där hade hon förstått att hon var stor.” Janet ser själv ut som en av Girls-tjejerna, bor i Brooklyn och jobbar som konstskribent. Hon har det som krävs för att få fälla domen och för att jag ska tro på det.

TIDIGARE PÅ DAGEN besökte jag New Museum och hann få mig en

pratstund med deras chief-curator, Massimiliano Gioni, en italienare som byggt sin karriär i Berlin och Milano innan han flyttade till New York. Han talar med den där italienska brytningen som gör att jag tror att han snart ska berätta vad nästa kollektion handlar om. Istället erbjuder han mig en guidad visning av den tillfälliga utställningen. Medan vi väntar på hissen informerar han mig om att det knappt finns några konsthallar i staden och att det är något som New Museum försöker vara. En plats som snabbt kan reagera på vad som händer på konstscenen. Något europeiskt. Konsthallen New Museum är liten med New York-mått mätt, men naggande god. Efter att ha vandrat genom långa labyrinter av rum på de stora museerna känns det här behagligt, intimt och smart. Varje våningsplan är ett rum, och just den här utställningen upptar tre våningar. På den översta har konstnären skapat en alla-får-måla-verkstad. Jag får lust att kavla upp ärmarna, slänga på mig en vit rock och gå loss, men eftersom jag är där med museets konstnärlige chef tänker jag att det får vänta. Väggarna målas över varje vecka, och det hela börjar om. När jag är där är väggarna gula och blå i solidaritet med Ukraina. På de två våningarna under visas det som den polske konstnären

”På den översta har konstnären skapat en alla-fårmåla-verkstad. Väggarna målas över varje vecka, och det hela börjar om. När jag är där är väggarna gula och blå i solidaritet med Ukraina.”

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

vanligtvis gör. Och det är dockor. Vi som är uppvuxna med dockfilm istället för Scooby Doo känner snabbt igen oss och trivs (eller börjar hoppfullt leta efter närmaste monster). Massimiliano berättar att han har ett stort personligt intresse för dockan och det den står för. Något som bara är ett skal och som vi sedan fyller med liv. TILLBAKA PÅ RESTAURANGEN i Brooklyn berättar jag om utställningen, men ingen runt bordet har sett den. Jag passar då på att tipsa om den lilla installationen av årets Turnerpristagare Laure Prouvost på samma ställe (känns alltid så bra att få tipsa infödda om något i deras egen stad. Det är förresten ett tips för Sverige också.) Men så kommer vi in på ämnet karriär. Något som alla är besatta av. Sarah säger, ”Jo, egentligen skulle man väl göra som Linda Yablonsky om man vill komma någonstans”. Linda Yablonsky är konstidskriften Artforums legendariska sett-och-hört-redaktör, som bor på Chelsea Hotel och enligt uppgift inte har sovit sedan 1986. Det sägs att hon har varit på alla vernissager som finns. ”Säga hej då till sitt liv och bara ägna sig åt jobb och karriär”, fortsätter Sarah uppgivet. Innan jag hinner säga att droger inte är lösningen för att förbättra karriären föreslår Steven efterfest hemma hos dem. ”Jag hoppas porren inte ligger framme”, skämtar han. ”Så retro!”, tänker jag, eftersom det skulle betyda att de faktiskt köper tidningar och dvd:er. Medan vi går till den nattöppna vinhandeln berättar Steven hur mycket området har förändrats sedan de flyttade dit. ”De brukade ha skottsäkra glas och en liten lucka med mikrofon när man ville handla efter klockan åtta på kvällen. Nu erbjuder de avsmakningskvällar med tilltugg i avslappnad miljö.” Och av ren tur har jag inte sett en enda svensk eller hört svenska. Dagen innan hade jag inte samma tur. PÅ VÄG FRÅN New Yorks stadsmuseum och en fin utställning om graffitins ursprung i staden valde jag att promenera en bit längs Madison Avenue. Medan jag funderade på hur omöjlig en sådan utställning skulle vara i Sverige ringer min telefon. Snål som jag är har jag bestämt mig för att inte svara oavsett vem det är. Jag tittar ner och ser att det är ett New York-nummer. Konstigt. Det måste vara telemarketing, tänker jag. En stund senare kommer ett sms: ”Var det dig jag såg på Madison Avenue? Jag satt i en taxi och tyckte att det var du!” Det är en kompis hemifrån. Jag blir både glad och irriterad. Jag är i världens häftigaste stad och vill ha den ifred! När jag promenerar vidare längs avenyn, i höjd med Tom Fords flaggskeppsbutik, hör jag ett svenskt par samtala om hur härligt det är att äntligen vara tillbaka i stan. Vafan. Det här är Madde, Sofi Fahrman och Henrik Lundqvists fel. Ända sedan Sofi sprang runt med en take-away-latte och Henke körde runt i sin ”mördade” (det vill säga mattlackerade) bil har varenda kotte bestämt sig för att New York är något för dem. Missen de (och jag) gör är att vi då tänker Manhattan, och det är inte för alla. Det är för dyrt. Jag svarar på sms:et att jag är i stan, men att jag är upptagen.

VILKEN STADSDEL HAR BÄST GALLERIER? 1. Upper East Side är tråkigt. 2. Chelsea är det som gäller. 3. SoHo och Tribeca överraskar ibland. 4. Brooklyn är ballt.

SÅ ÖVERLEVER DU ETT GALLERIBESÖK

Kanske kan vi äta brunch innan jag åker tillbaka. För den kvällen ska jag på middag och vill hinna till The Kitchen innan dess. ”Let’s do it!” lyder svaret. Jag letar fort upp en tunnelbanestation och sätter mig på ett tåg i riktning downtown. I ena hörnet av vagnen sover en hemlös man och genom urinångorna återfår jag tron på att jag är i New York istället för ett jättestort, amerikanskt Alingsås. När jag kommit ner till 24:e gatan går jag av och befinner mig mitt i Chelsea, stadens gallerimecka. Här ligger gallerierna som alla tjänar ”de 200”, den exklusiva listan av de tvåhundra rikaste konstsamlarna i staden. Här har gallerister som Gagosian, David Zwirner och Marian Goodman egna byggnader och gör utställningar som konkurrerar med Museum of Modern Art och Guggenheim. Där ligger också The Kitchen, den äldsta icke-vinstdrivande avantgardescenen för nya konstnärskap. Den öppnade 1971 och har idag blivit en institution. Det var bland annat här Cindy Sherman först visade sina berömda Film Stills. Jag är där för att se Luke Stettners utställning. För att prata i inredningstidningsspråk är det stilrent och mycket likt design. Men när en designbänk är gjord i corian är 1. Williamsburg i Brooklyn har blivit varje Stettners bänk gjord av sin pappas aska. svensk hipsters dröm, men nu har ett smart Hela hans liv är nermalt eller omstöpt i litet fotogalleri precis öppnat. Intimt till minimalistisk form och utställd. Det ska överkomliga priser. bli kul att träffa honom senare på Simon/Neuman2 Gallery, 540 Driggs Avenue kvällen.

1. Det är bara att gå in. 2. Var dig själv. Var artig. 3. Om det inte funkar, var arty (färgstarka kläder, toapapper som scarf, knasiga glasögon). 4. Personen bakom disken förväntar sig inte att du köper något. 5. Du står inte på listan av samlare. 6. Hen är pressad av massor av jobb. 7. Hen har en lön som ett vårdbiträde. 8. Var nyfiken och fråga om konsten. 9. Om du blir negativt bemött, se punkter 5–7. 10. Gå till nästa galleri.

TRE GALLERIER ATT BESÖKA

2. Dorothy slog ihop sina skor och var tillbaka i Kansas. Precis den där känslan av att vara hemma vilar över det här unga galleriet. Kansas Gallery, 59 Franklin Street

3. Galleriet där Jay Z spelade in videon till Picasso, Baby, men snälla fråga inte om det när du besöker denna superstjärna till galleri. Pace Gallery, 534 & 508-510 West 25th Street

MEN FÖRST SKA jag på middag med Ted, en gallerist som har varit med förr och nu har ett par internationella stjärnor i sitt stall. Det betyder inte att han kan ta det lugnt, men det ger honom en viss avspändhet. Han har bestämt att vi ska ses på The Odeon nere i Tribeca. En klassisk konstrestaurang där det alltid

pågår en vernissagemiddag i ett hörn. Det ser ut som en amerikansk fantasi om en fransk bistro. ”Jag älskar belysningen”, myser Ted och lutar sig tillbaka medan han kastar ett öga runt lokalen. ”Här inne är man alltid till sin fördel. Jag tror att jag ska ha alla mina möten här framöver!” Han har rätt för det är som om alla Instagram-filter hade gruppsex och precis fått en orgasm. Det persikofärgade ljuset slätar ut och förskönar till och med den surmulna marulken på min tallrik. Jag vill också ha mina möten här, tänker jag, samtidigt som Ted njuter av pilgrimsmusslorna han beställt. Medan vi skvallrar på om konstvärlden glömmer jag tiden och måste kasta mig i en taxi för att hinna till kvällens andra evenemang. Jag och Ted delar en taxi mot Uptown. Efter att ha hoppat ur bilen står jag framför Gramercy Park Hotel, ett lyxhotell drivet av Ian Schrager som har gjort sig känd som ursprungsägaren av Studio 54. Det är också ett gammalt vattenhål för konsteliten. Luke och hans kollega Boru vinkar till mig att komma in. ”Vi ska till Rose Bar!”, säger de bestämt. Idag är hotellets stora bar ett vardagsrum för de som vill se och synas, och poppis för efterfester i samband med Fashion Week. Nu är jag i Sex and the City, för det är svårt att inte bli förförd när en jazztrio spelar Blue Velvet framför den gigantiska eldstaden när vi kommer in. Människorna är vackra och drinkarna starka. Och på väggarna hänger modern konsthistoria i storformat. Dessutom är möblerna formgivna av konstnären Julian Schnabel som sadlade om till filmregissör och endast ger intervjuer liggande. Det är en dröm. Men toalettlogistiken kunde ha varit bättre. Fint och fräscht (så klart) men en enda lång kö eftersom det är unisexbås. Vid ett tillfälle tröttnade en av gästerna och bestämde sig för att ta en joint för att det tog så lång tid. Eller för att inte vakna upp ur drömmen. På efterfesten i Brooklyn skrattar Janet när jag säger att Girls är Sex and the City för fula. ”Det är en fantasi”, säger hon sedan, ”och Girls är verkligheten”. Jag är glad att jag har hunnit med båda. X NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

BILFILMER MER ÄN BARA MOTORPORR Finns det något annat än märken och hästkrafter bakom bilfilmerna? Matar de ett mänskligt behov av eskapism? Sebastian Lindvall har åkt genom tiden för att lära mer. Text: SEBASTIAN LINDVALL

Eyeshade® 1984

är Paul Walker dog den 30 november 2013 var det många som ville hävda att bilolyckan var ett perfekt exempel på ödets ironi. Att det inte ens var Walker som satt bakom ratten i den brinnande bilen, en Porsche Carrera GT ägd och körd av tidigare racerbilsföraren Roger Rodas, spelade mindre roll. Här gällde det att spä på med tändvätska på mytologin och få person att smälta ihop med persona, tills man ur askan kunde urskilja en James Dean-gestalt för 2000-talet. Den desperata mytbildningen väckte till och med uppsåt till brott, när två unga män greps efter att ha stulit vrakdelar från bogserbilen som städat upp olycksplatsen. Strax efter Walkers död blev den stora frågan hur inspelningen av Fast & Furious 7 skulle slutföras utan filmens stjärna. Antagligen var det inte bara fansen som var oroliga, om man ser till att serien spelat in drygt 2,3 miljarder dollar på bio runtom i världen och således blivit Universal Pictures mest framgångsrika franchise någonsin. Inte skulle väl döden stå i vägen för seriens framtid? Uppenbarligen inte, nu när manuset reviderats och inspelningarna planeras att återupptas i april.

RadarLock™ 2014

T H E H E R I TA G E C O L L E CT I O N

TROTS ATT DET finns en stor publik som suktar efter nästa del i den framgångsrika filmserien har den haft svårt att få kritiker på fall. Men det finns en växande skara som tagit upp kampen mot synen på motordriven action som dumdristig massunderhållning. År 2009 myntade Andrew Tracy termen ”vulgar auteurism” i samband med en artikel om Michael Mann i Cinema Scope. Sedan dess har begreppet fått ett eget liv, som när Calum Marsh i fjol skrev en artikel i Village Voice om ”the Vulgar Auteurs”, de vulgära auteurerna. Som typexempel lyfte han fram Justin Lin som med sina uppföljare – The Fast and the Furious: Tokyo Drift, Fast & Furious, Fast Five och Fast & Furious 6 – blivit synonym med bilfilmer. Vulgarismen speglar en yngre kritikergenerations behov av att utvidga auteurbegreppet för att även omfatta mainstreamregissörer, att erkänna värdet i konst gjord för en masspublik och därigenom göra uppror mot tidigare generationers ignorans. Det hela liknar den forna auteurteorins förfäders upphöjningar i filmmagasinet Cahiers du Cinéma, då unga intellektuella förkastade det inhemska filmklimatet – en studiofilmtradition som klamrat sig fast vid litterära förlagor – och riktade strålkastaren mot Alfred Hitchcock, John Ford och andra konstnärskap i drömfabriken. MÅNGA AV DE vulgära auteurernas filmer kännetecknas av extrem

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

hastighet, allra mest märkbart när fordon står i centrum. Om man ser bakåt i filmhistorien finns farten inskriven i mediets själva DNA, likaså kan man där urskilja tendenserna som möjligen ligger till grund för kritikerföraktet mot motordriven action. ”Kinematografen kan tillfredsställa den mest fartälskande förare”, skrev den italienske filmteoretikern Ricciotto Canudo så tidigt som 1911 i en essä. Han lyfte fram hastigheten som den symboliska aspekten av filmens signifikativa element, metaforiskt ställd intill ”det våldsamma bullret från automobiler som ilar utanför, dag och natt i alla riktningar, i en oemotståndlig längtan att erövra nya platser”. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, innan den narrativa filmen hade hunnit formas, var det populärt med reseskildringar och ”phantom rides” – en slags simulator med kameror fästa längst fram på tåg. Tågresorna ledde allt längre bort från hemtrakterna och fångade exotiska platser som publiken tidigare inte besökt. Christian Hayes vid det brittiska filminstitutet, lyfter fram det som exempel på när en modern

Eyeshade® 1984

Frogskins® 1985

Paul Walker.

”Om man ser bakåt i filmhistorien finns farten inskriven i mediets själva DNA, likaså kan man där urskilja tendenserna som möjligen ligger till grund för kritikerföraktet mot motordriven action.”

RazorBlades® 1987

teknologi förundras över en annan. Vilket liknar fallet med motoraction. Bilfilmerna låter inte bara publiken uppleva hastighet, utan också nå platser som den inte tidigare besökt, samt få tillträde till förar- och passagerarsätet i dyra märkesbilar som den annars inte skulle ha råd med. Tidigare nämnda Calum Marsh lyfter fram hur Justin Lins filmer besöker massbebodda platser med ett levande outsiderperspektiv, en desorientering som märks av vare sig det gäller Japan (Tokyo Drift) eller Brasilien (Fast Five). Därtill noterar han hur filmernas ensembler omfamnar en för Hollywood ovanlig etnisk mångfald. FÖRSTA RACET I bioaktuella Need for Speed rivs av i närheten av en drive-in-bio, en trevlig sammanföring av de två fartsyskonen. Men det är inte förrän senare, efter att arbetarklassgrabben Tobey Marshall (Aaron Paul) ihop med sina mekanikervänner snickrat ihop en supermodell baserad på en historisk ritning, som släktträdet verkligen framträder. Säljpresentationen av bilen inleds med en hologramprojektion som föreställer en häst, vilket fungerar som en illustration av bilens hästkrafter såväl som en blinkning till fotografen Eadweard Muybrigdes historiska kameraexperiment, då han fastställde att en hästs rörelseschema befinner sig bortom människans perception. Bilen upptäcker världen i hög hastighet med mediet som tillgängliggör resan till priset av en biobiljett. Vulgär auteurism ger farten till publiken, men om du ändå bara ser två säten i bilen får vi väl anta att du inte har något hjärta. Om du däremot påstår dig vara cinefil, och trots detta inte ser hur motoraction är en homage till filmmediets rötter – då får vi väl anta att du inte har någon hjärna. X

T H E H E R I TA G E C O L L E CT I O N

Need For Speed recenseras på sida 48. NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

REBECCA & FIONA VILL REVOLUTIONERA Deras musik är ett politiskt manifest. De omvandlar champagne och höga klackar till vapen. Mona Masri har följt med Rebecca & Fiona på turné i Los Angeles. Text: MONA MASRI Foto: SKYLER GREENE

lltså mitt hjärta slår så hårt. Rebecca Scheja är stressad backstage på nattklubben Create i Los Angeles. Snart ska hon och Fiona FitzPatrick spela inför 1 500 personer på den viktigaste spelningen på USA-turnén ”Beauty Is Pain”. Runtomkring oss trängs amerikaner och svenskar, skivbolagsfolk, designers och marknadsföringssnubbar som säger ”hi babe” till främmande tjejer. På ett bord står sprit, vattenmelonshots och energidrycker uppradade. Utanför värmer dj-duon Nause upp dansgolvet. – Det är jättekul att så många är här men man har så lite energi att ta hand om folk, säger Rebecca. På gästlistan finns över 50 svenskar uppskrivna, från Filip & Fredrik till medlemmar ur Maskinen. – Men så fort vi är på scen är det bara soft, fortsätter Rebecca. Det är inte jobb för oss utan en fest.

–

FIONA KOMMER FRAM till oss, i handen har hon skräddarsydda outfits från en lokal designer. – Vi ska byta kläder, säger hon och visar upp en vit midjehög kjol och matchande magtröja. – Fan, jag vill verkligen ha på mig det här, jag känner mig så 28

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

bekväm, säger Rebecca och tittar ner på sin skotskrutiga kjol och rosa fuskpälsjacka. Medan de går iväg för att byta om ser jag designern i ett hörn med sin kompis. De highfivar. När Rebecca och Fiona kommer tillbaka är energin på topp, det är dags att gå ut på scen. – Are you ready for Rebecca & Fiona?! ropar en av killarna i Nause i mikrofonen. Publiken jublar och Rebecca & Fiona öppnar sitt set med en remix på Sebastian Ingrossos Reload. Konfetti regnar över dansgolvet. Det luktar gräs. Reload övergår i en ny låt. Festen är igång. Rebecca vänder sig om och drar upp tröjan och flashar för oss som står bakom dj-båset. Fiona greppar tag i mikrofonen. – We bring you dance music from the future! Längst fram vid scenen står två tjejer med tofsar i håret. De håller upp plakat med bilder på sina idoler. Rök pumpas ut över dansgolvet. Rebecca tänder en cigg på scen, en klassisk symbol för kvinnligt uppror. När tredje låten börjar spela är alla armar uppsträckta i luften. – JAG SPYDDE PRECIS, vi är så jävla bakfulla allihopa, säger Rebecca.

Dagen efter spelningen träffar jag duon i en lummig trädgård i hipsterstadsdelen Silverlake i östra Los Angeles. Killarna från Nause

är här, liksom duons turnéledare och ett par övriga vänner som ligger utspridda på dynor och återhämtar sig från nattens fest som slutade klockan sju på morgonen. – Spelningen var helt fantastisk, säger Rebecca. Vi hade extremt mycket kompisar här, vilket är ovanligt i USA. Det kändes som att vara hemma. FÖR TVÅ ÅR sedan kontaktades Rebecca & Fiona av

Kaskade, en av USA:s största dj:s. Han ville göra en låt med dem. Turn It Down blev en succé och duon åkte till andra sidan Atlanten för att turnera. I början spelade de på mindre nattklubbar där ingen visste vilka de var, men nattens spelning headlineade de, och inträdet var 33 dollar (över 200 kronor) för att se just Rebecca & Fiona. – Jag tror att vi behövs som akt, säger Rebecca. Vi fyller ett tomrum, både musikaliskt men också i själva artisteriet. På nya skivan Beauty Is Pain möter vi Rebecca & Fiona som en mer självklar duo. Som tidigare producerar, sjunger och skriver de i princip allt själva. Albumet är poppigare än debuten I Love You, Man och har ett åttiotalssound och många nittiotalsreferenser. Alla låtar utom två går i moll. – Vi ville ta in olika sorters genrer utan att göra en r’n’b-låt, en dubstep-låt och så vidare, säger Rebecca. Vi har vårt sound men ville jobba med olika tempon och ljudbilder, olika typer av texter. Att det ska vara varierande och spännande att lyssna på. Det är tre och ett halvt år sedan Rebecca & Fiona prydde Nöjesguidens omslag senast. Då hade de just släppt sin debutsingel Luminary Ones. – Vi är exakt likadana förutom att vi har blivit lite rikare och kaxigare, säger Rebecca. Och så har vi utvecklat en roligare klädstil. REBECCA & FIONA TRÄFFADES på en fest 2007 och möttes i ett stort

musikintresse. De började lyssna på musik ihop, skicka låtar till varandra, gå på konserter och festivaler tillsammans. Ett år senare började de dj:a och startade en musikblogg. 2010 fick de idén om en tv-serie om sig själva och utvecklade tillsammans med bästa kompisen Simon Yemane ett grundkoncept som han började filma. Idén pitchades till SVT och webb-tv-serien Rebecca & Fiona föddes i en tid då uttrycket ”it-girls” användes utan ironi. – Men tv-serien är ju också jätteregisserad, nästan allting är fejk, säger Fiona. – ”Ni hade ju inga pengar på kortet förra veckan när ni skulle köpa mjölk, kan ni iscensätta det igen för det är bra för serien” typ, fortsätter Rebecca. – Det jobbigaste av allt var att de ville framställa oss som ovänner när vi inte var det, de försökte få det att verka som att vi ”flyttade

isär” fast vi inte ens bodde ihop på riktigt, säger Fiona. Vi hade varit bestämda med att vi inte ville framställa fler konflikter mellan kvinnor, utan visa på ett aktivt systerskap. – Men det blev ju bra, och många gillade serien, fyller Rebecca i. Duons estetik är utmärkande och inspirerad av nittiotalet: en mix av Alicia Silverstones flickskolelook i filmen Clueless, nittiotalsduon Shampoo och kickersmode med Adidasbyxor och Buffaloskor, dunjackor i silver och brun läppenna till nudefärgat läppstift. De arbetar tätt ihop med Tommie X, som är creative director, ett

”VARFÖR SKULLE MAN INTE KUNNA DRICKA CHAMPAGNE FÖR ATT MAN ÄR SOCIALIST?” samarbete de beskriver som ”det bästa ever”. – Det känns inte som att vi har någon estetisk grundtanke, säger Tommie X som befinner sig i Sverige. När vi kollar på kläder tar vi bara det vi får en bra känsla av. Skorna är helt klart ett statement dock: bra blickfång, ger extra längd utan att förlora förmågan att röra sig eller vara bekväm. Han har även regisserat musikvideon till Candy Love, den första singeln från Beauty Is Pain, tillsammans med konstnären Josefin Hinders. – För att skapa en betraktarkänsla kollar de aldrig in i kameran, förutom i slutet av videon där de är sina egna regissörer, säger Tommie X som även regisserat musikvideon till Holler, som Rebecca & Fiona har skrivit med Markus Krunegård. Vi ville porträttera en sorts klaustrofobi som kan uppstå när man är kvinna i musikbranschen där allt kan bli väldigt utseendefixerat. Man ska få dansa och sjunga i en blond peruk om man vill, och om man inte vill ska ingen jävel säga något om det. – FÖRLÅT, JAG LA upp en sån fet bild från igår.

Fiona instagrammar på mobilen. Bilden är tagen från en höjd bakom duon och fångar dem när de spelar framför en extatisk publik upplyst av stroboskop. Bakom dem vajar två gigantiska svenska flaggor. – Så sjukt mäktig känsla att stå där med svenska flaggan, att det inte bara är nazisterna som får göra det. Jävla äckel, säger Fiona. EDM, electronic dance music, är en genre som vuxit sig allt större i USA de senaste åren. Många av genrens topproducenter, som Swedish House Mafia och Avicii, är svenskar, vilket Rebecca & Fiona tror även har gjort dem mer attraktiva som akt. – De har varit vidöppna för oss här, säger Rebecca. Musiken ni spelar på scen är ganska annorlunda från den man hör på era skivor.

– Vi älskar dansmusik jättemycket men när vi väl gör musik är det inte det som kommer ur oss, säger Fiona. – Men i och med att vi började dj:a och kastades in i dansmusikkulturen vill vi bibehålla den energin. Så det vi gör är att vi tar våra acapellor eller delar av vår musik och integrerar den med dansmusik, säger Rebecca. – Vi skulle gärna spela mer som band, och framföra våra låtar i originalutförande, säger Fiona. På nya skivan testar ni en ny typ av sång. I Cold Heart hörs till och med en wailning, vilket jag inte hört från er förut?

– Det är Duvchi som sjunger på Cold Heart! Vi dör för allt han gör, han är så fantastisk, säger Fiona. Vilken är största skillnaden mellan Beauty Is Pain och förra skivan?

– Förra är ett hopkok av massa olika låtar och det är skitkul för den talade jättemycket för oss då. Men vi har utvecklats och blivit bättre låtskrivare, säger Fiona. NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

”VI KOMMER ALDRIG ATT LÄMNA SVERIGE OCH VI KOMMER HELLER ALDRIG ATT GÖRA SOM ANDRA OCH SLUTA BETALA SKATT I SVERIGE.” – Det finns en naivitet som är fin och gör låtarna ännu mer sköra på förra skivan, säger Rebecca. I era texter återkommer ofta ord kopplade till krig och skottlossningar, ord som ”shotgun”, ”bullets” och på senaste skivan sjunger ni ”I’ll be your soldier” för att nämna några exempel.

– Vi är ju lite av en armé, vi vill vara en revolution, ett gäng starka människor som går ihop och gör världen bättre, förklarar Fiona. Det är såklart inte riktiga vapen vi menar utan vi vill beskriva vår kamp. – Vi har en armé mot oss, vi går ihop och är en armé mot dem, instämmer Rebecca. Det väldigt ofta ett ”vi” och ett ”dom” i era texter. Vilka är vi:et och vilka är dom:et?

– Vi:et är vi två men det handlar också om människor runt oss, våra kompisar och vänner, säger båda samtidigt. Jag tänkte att ni kanske menade er två och era fans.

– Alla som vill vara med, vi är väldigt inkluderande, säger Fiona. Vilka är dom:et då?

– Patriarkatet, svarar Fiona kvickt. – De som inte vill förstå, som inte vill samarbeta, de som inte förstår samhället, fortsätter Rebecca. – Patriarkatet, upprepar Fiona. Vad handlar nya singeln Candy Love om?

– Om en person som gillar att festa och synas och som, när det kommer till kritan, inte klarar av ett liv utan den typen av uppmärksamhet, förklarar Rebecca. I kombination med droger och alkohol kanske personen bara blir uppskattad i sina ”highs” och är därför ingen utan sitt missbruk. Men då kan man inte ha vänner eller en relation, för ingen orkar leva med en sådan person.

Man väljer ju själv vad man vill spendera pengar på. – Vi lever ändå i ett kapitalistiskt samhälle och kan tyvärr inte ställa oss utanför, vi måste vara deltagare, konstaterar Fiona. Dessutom känner vi att det finns ett starkt behov av vettiga kvinnliga förebilder som inte är tråkiga. Att man kan få vara rolig och smart på samma gång, att det inte ska vara antingen eller. Att man kan få leva ett liv som ibland är flärdfullt och ändå tro på allas lika värde och dela med sig och ta hand om varandra, att det faktiskt kan gå ihop. – Och vi skiter faktiskt i all kritik om vi ska vara ärliga, förutom den vi får från våra vänner och familjer, intygar Rebecca.

Det låter inte självbiografiskt, eftersom ni verkar ha en tight grupp av vänner och familj, och inte minst vänskapen till varandra?

Vilken är dagens viktigaste politiska fråga?

– Det handlar om något vi har upplevt, att folk tappar fotfästet, försäkrar Rebecca.

– Vi försörjer oss väl på vår musik, säger Rebecca. Vad betyder det?

Hur ser framtiden för Rebecca & Fiona ut?

– Vi är inte rika som Veronica Maggio eller Swedish House Mafia, men vi har bostäder och en medelinkomst. Vi är kulturarbetare, säger Fiona. – Vi har en helt vanlig lön, fortsätter Rebecca. Det har vi för att vi inte har något band med andra medlemmar och massa instrument. Det är bara vi och våra datorer, usb:n och hörlurar typ. Vad säger ni till de som påstår att ni är dåliga eller inga feminister för att ni har vad de kallar för ”bimbo-utseenden”?

– Det är helt idiotiskt. Den typen av kritik skulle aldrig finnas i ett jämlikt samhälle, säger Fiona. Hur ser ni på epitetet champagnesocialister?

– För oss är det positivt, det är jättemäktigt. Vi är gärna champagnesocialister, säger Fiona. – Vi gillar ju att kunna kombinera det, fortsätter Rebecca. Varför skulle man inte kunna dricka champagne för att man är socialist? NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

DET HÖGA STAKETET öppnas. Ännu en person släntrar in i trädgården

i Silverlake. – Oh my god, you look amazing! ropar Rebecca till personen. Senare under kvällen ska gruppen gå på konsert på ett tak i West Hollywood. – Men bara vi inte dricker ikväll, säger Rebecca som ännu inte hämtat sig.

Ni nämnde en scen i webb-tv-serien Rebecca & Fiona när Rebeccas köp på 202 kronor inte går igenom. Hur är det på den fronten nu?

– Det mest aktuella och mest panikartade är nazimen, särskilt efter nazistattacken i Malmö, svarar Fiona. Vi kan ju inte leva i ett samhälle som har så mycket hat och rasism. Sedan finns det jättemånga viktiga frågor för oss, men just nu är nazismen och rasismen det mest akuta.

– Vi skulle vilja bo i ett jättestort hus tillsammans, och ha barn tillsammans i ett stort kollektiv med en fet studio och stor trädgård och bara leva kollektivt, säger Fiona. Var någonstans finns det huset?

– Sverige. Vi kommer aldrig att lämna Sverige och vi kommer heller aldrig att göra som andra och sluta betala skatt i Sverige, fortsätter Fiona och skrattar. När ni är gamla och ser tillbaka på 2014 och den här perioden i era liv, vad tror ni att ni kommer se?

– Fy fan vad roligt vi hade. X Beauty Is Pain släpps den 29 april.

VI SĂ&#x2013;KER EN MEDIESĂ&#x201E;LJARE I STOCKHOLM Vi ser gĂ¤rna att du Ă¤r: En â&#x20AC;?streetsmartâ&#x20AC;? tjej eller kille 20-30 ĂĽr. En person som ser mĂśjligheter framfĂśr problem. En verbal person som har jĂ¤rnkoll pĂĽ Stockholm. Du sĂśker: En stentuff utmaning som krĂ¤ver bĂĽde svett och tĂĽrar. En â&#x20AC;?skolaâ&#x20AC;? inom fĂśrsĂ¤ljning, marknadsfĂśring och event. En lĂśn som du kan pĂĽverka med ditt sĂ¤ljresultat.

6SDUD WUH NYLWWRQ IULWW XQGHU SHULRGHQ IUnQ YDOIUL EXWLN FDIp HOOHU UHVWDXUDQJ L 6NUDSDQ

LĂ¤s mer om tjĂ¤nsten pĂĽ nojesguiden.se/jobbamedoss

0$56 Â˛ $35,/ 9lONRPPHQ WLOO OLYHWV JRGD 0DW RFK YnUPRGH 8QGHU WUH YHFNRU EMXGHU YL Sn VPDNSURYHU HUEMXGDQGHQ RFK XSS OHYHOVHU L PRGHWV RFK PDWHQV WHFNHQ

1RĹ´MHVJXLGHQB0RGH0DWB [ LQGG

DEN ALLVARSAMMA LEKEN Hans musik drar fram domedagsångest. Trots det är den inspelad med barn i tankarna. Patrik Forshage har träffat tveeggade Christoffer Sander. Text: PATRIK FORSHAGE

är vi ses på Moderna Museets restaurang på internationella kvinnodagen har det gått exakt tio år sedan första gången Nöjesguiden intervjuade Christopher Sander. Den gången hade [ingenting] just släppt sin debut-EP, och i deras replokal i skyddsrummet i Midsommarkransen i Stockholm var Christopher redan en komplex sammansmältning av djupaste allvar och infantil lekfullhet. – Är det verkligen så länge sedan? häpnar Christopher. Jag hade inte tänkt på att det är någon slags jubileumsår. Då var du först att intervjua mig. Och nu blir du… eh… Nej, risken att uppmärksamheten avstannar är liten. Efter att länge ha försökt dra i [ingenting] (”jag fick ge upp tanken på att vi skulle göra något nytt när batteristen drog ut med First Aid Kit och keyboardisten rullade iväg med Robyn på förbandsturné åt Coldplay”) insåg Christopher hösten 2012 att om det skulle bli någon skiva måste han göra den själv. Nu släpps hans andra soloalbum, Jorden var rund, och den kombination av allvarlig vardaglig innerlighet och mjuk organisk pop som finns där lär höra talas om sig under våren och sommaren. Allvaret har alltid funnits där, och kanske har det förstärkts av Christophers socionomstudier, av hans föräldraskap och av deltidsjobbet som kulturassistent i Allhelgonakyrkan. Där har han bland annat ordnat kulturevenemang som går långt utanför kyrkans förväntade konserter med klassisk musik. Förutom egna spelningar har han bjudit in folk som Anna von Hausswolff och Johan Borgert & Holy Madre, och ordnat filmkvällar där band spelat live till dokumentärfilmer. – Kyrkor måste våga vara rum med självförtroende gott nog att släppa in svarta får, resonerar han. Präster borde till exempel bjuda in högerextremister för att tala med dem i en miljö där männens kärlekslängtan går att åskådliggöra. Man kan ta inträde och låta det gå till EXIT.

”EN TERAPEUT JAG GICK TILL SA ATT JAG BORDE BÖRJA SKRIVA LITE SÄMRE LÅTAR IBLAND, FÖR ATT SLUTA TA LÅTSKRIVANDE PÅ SÅ STORT ALLVAR.” Men någonstans finns kanske en gräns? – Jag vet inte, jag frågade ÅÄÖ, det band som Jari Haapalainen har tillsammans med Nicolai Dunger bland andra, om inte de kunde tänka sig att spela i kyrkan. Det kunde de, men bara om de fick visa porrfilm under tiden. Det handlade visserligen inte om någon vanlig snabbproducerad exploateringsfilm, utan den feministpornografiska Dirty Diaries, och Christopher tog förslaget till den verksamhetsansvarige i kyrkan. – Han var helt lugn med det, och tyckte absolut att vi skulle köra. ”Men borde du inte fråga kyrkoherden också?”, undrade jag, och så fick vi samma omedelbara ja från honom också. Men typ dagen innan vi skulle gå ut med evenemanget var det andra som hade fått höra talas om det, och då drog de i handbromsen, precis innan. PÅ NÅGOT SÄTT är det passande att sitta i en kulturens högborg och tala med Christopher Sander om kyrkans roll och framtid i det dagliga livet. För ända sedan de tidiga inspelningarna med [ingenting] har hans musik och texter präglats av stort allvar. Men först vill inte 32

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

Christopher riktigt skriva under på den beskrivningen. – Folk har någon bild av att jag sitter hemma och skär mig i armarna och mår skitdåligt. Det var en bekant som sa till mig helt nyligen att ”det är alltid en domedagskänsla i din musik”. Men det stämmer ju inte. Jag tycker nog att jag försöker ha med många små humoristiska vinklingar i mina texter, som kanske blir tydligast i till exempel Satans högra hand eller Hunden på nya skivan. Men allvar utesluter inte humor eller leenden. Däremot finns i Christopher Sanders musik och texter inte tillstymmelse till vare sig urskuldande ironiska glidningar eller försök att desarmera de egna pretentionerna. Han har alltid talat med stor seriositet om såväl sin alltmer komplexa musik som sina texter (den sista [ingenting] -skivan beskrev han då som ”ett dramatiskt verk av rang”), han tvekar inte att använda kyrkorummet som konsertlokal, tar resolut ställning för F!:s politik samtidigt som han skriver med stor innerlighet om förälderns lycka och kärlek vid en alldaglig hämtning på förskolan. Och med en sådan definition av allvar är det lättare för Christopher att acceptera allvaret som sitt. – För mig har nog allvar i musik och konst alltid varit kopplat till de stora gesterna, Gud och djävulen och droger och död och sådant. Då var det väldigt skönt att skriva Oliver om att hämta på förskolan, som då alltså sjukt nog utgör en antites till det populärkulturella allvaret. Trots att barnen är det kanske viktigaste vi har i det verkliga livet. Och även om det där mörka – domedagskänslan – finns i hans sånger finns även andra stämningar. Men i hela sin samlade produktion finns bara en enda låt som är alltigenom okomplicerad, konstaterar Christopher. – Det är gamla Ge tillbaka det, som Maria Eriksson skrev till en Heikki-skiva och som vi vände på med bandet och gjorde till någon sorts upptempofolkpop. Jag har fått höra att det är min enda låt som inte är ens lite ledsen. På nya Jorden var rund finns ingen sådan. – Till och med Kokong är dubbelbottnad. Den skänker mycket hopp, samtidigt som den beskriver samma hopp som naivt. Vet du, en terapeut som jag gick till sa att jag borde börja skriva lite sämre låtar ibland, för att sluta ta låtskrivande på så stort allvar. Jag borde blaja mera, för att inte fastna. Visst är själva poängen med terapeuter att man ska pröva att följa deras råd, nickar jag uppmuntrande, och Christopher suckar. – Jo. Jag kanske borde det. Fast att skriva dåliga sånger skulle jag nog också ta på stort allvar, skrockar han. Dessutom tycker nog skitmånga som läser det här att jag redan har lyckats. BARA I DE berättelser han serverar journalister framstår Christopher

Sander som mindre allvarlig. – Vadå? Att jag skulle hitta på? Nej, nej. Jag är ingen storyteller. Tvärtom, jag gillar intervjuer, det är ett jävligt kul möte där man får chansen att försöka förstå sig själv. Lite som ett bra snack med taxichauffören. No offense. Så historierna om ursprunget till de covers av å ena sidan sånger från Astrid Lindgrens filmer (Kalle Teodor, Fattig bonddräng och Mors lilla lathund) och å andra sidan av psykedelisk Spacemen 3-rock på förra albumet Hej hå stämmer faktiskt? Att det kommer ur en nattlig dröm, där Christopher hittar just Spacemen 3-skivor hemma hos Astrid Lindgren och att hon förklarar det med att de delar hennes uttryckssätt? – Jag lovar. Det är sant. Fråga Astrid. Finns det en motsvarande grundidé bakom Jorden var rund?

– Det där stora och omvälvande, Gud och pappa, kulminerade på förra albumet. Nu ville jag försöka ta ned det, och låta det handla om

”PÅ FLASHBACK HAR JAG BLIVIT MOBBAD FÖR ATT JAG JOBBAR MED KVINNOR. VILKET SÄGER NÅGOT OM KVINNOFÖRAKT, OCH OM FÄLLORNA SOM FINNS OM EN VILL VARA FEMINIST SOM HETEROSEXUELL MAN.”

det lilla livet, om familj, vänner och om barn. Det finns barn i snart sagt varje text på skivan, påpekar jag. – Jo, jag märkte det. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på att jag är förälder nu. Man tänker mer på barnen och sig själv som liten. Jag säger att nämnda Oliver känns Pugh eller John Holm, Hunden har en fin sjuttiotalsgroove och Tuva Novotny-duetten Ljuvligt ljus snuddar nästan vid Gals and pals-groove under sin sista minut. – Vilka då, sa du? Tuva sa faktiskt nej till att sjunga outrot för att det lät som musikskolejam. Men jag bara: ”What? Det är ju mitt västafrikanska Pantha du prince-outro där jag och Jari leker med gafflar, pinnar och glas. Möjligen isländskt, men inget jävla musikskolejam”. Men han och producerande Jari Haapalainen hade ingen medveten ambition att knyta an till svenska inspelningstraditioner som de nämnda. – Jari sa att jag måste fixa skivbolag först, annars skulle jag inte ha råd att betala honom. Så det gjorde jag, och sedan sammanstrålande han och jag i Malmö en dag i somras. Jag förklarade att jag ville ha något som var mer rotat än förr, mindre indieknytnävar och mer Marvin Gaye och Mazzy Star, mer D’Angelo och Arthur Russell. Och i en del av det som Jari har producerat finns det en kylig distans, som jag har svårt för och som skiljer sig från intimiteten och värmen som

finns i hans egna projekt, som Bear Quartet och Heikki. Jag sa åt honom att han skulle göra sin mest sentimentala skiva någonsin. SENTIMENTALITET ÄR BARA en av stämningarna som Andreas Söderström manar fram med ett gitarrspel som är så vackert att man nästan slutar andas, och Nicolai Dunger bidrar med sin röst på skivan. Dessutom fortsätter Christopher att samarbeta med några av Sveriges starkaste kvinnliga röster, den här gången även Rebecka Törnqvist. – Man jobbar ju med de man gillar, och jag vill nog egentligen bara ha andras röster, liksom casta en skiva. Men att man poängterar att jag jobbar med kvinnor? Som om det vore något särskilt med det? Jag vet inte, jag och Anna Järvinen har gillat varandras grejer jättelänge. Samma med Sibille Attar, jag älskade Tourettes, bandet hon var med i. Men visst, på Flashback har jag blivit mobbad för att jag jobbar med kvinnor. Vilket säger något om kvinnoförakt, och om fällorna som finns om en vill vara feminist som heterosexuell man. Nästa skiva ska jag bara göra med kvinnor – som mitt alias Candy från The Bruised Springsteens, bandet jag hade med Sverrir Gudnason. Det allvaret kan ingen feltolka. Tror jag. X Jorden var rund (Parlophone/Warner) finns ute nu och recenseras på sida 50. NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

KRÖNIKA | Rebecka Hedström

LIVET SOM 20-NÅGONTING

ag har sett varenda 30-minuters-komedi jag har kommit över sedan jag var tonåring och Kanal 5 körde ”Happy Hour” med timmar av Fresh Prince i Bel Air, Vänner, Spin City och Moesha. När den sortens komedier görs bra är det mitt absoluta favoritformat av alla. Det är relationer, det är drama, det är skratt och det är snabbt. Många av de där serierna porträtterar unga vuxna i kompisgäng mellan 20 och 30, som jobbar, dejtar och söker sina identiteter i någon stor stad. De utgår från en tid i livet då vänskapen är i centrum, efter gymnasiet men innan gänget börjar schemalägga alla aktiviteter och det blir omöjligt att göra något spontant en helg. De utgör också en perfekt projiceringsyta för en 14-åring vars fantasier till stor del handlar om att bli ”stor” och flytta hemifrån – när livet fortfarande väntar på att börja. Serierna bygger på förväntningar kring hur livet som 20-nånting kommer att se ut (som i Sex and the City) och är i sina kärnor uppbyggda runt karaktärer och relationer som ska kännas relaterbara i de allra flesta fall, även om det skruvas för komisk effekt. Broad City är en komediserie som började gå på amerikanska Comedy Central den 22 januari i år, och som innan den blev upplockad gick som webbserie. Den är skriven av komikerna Abbi Jacobson och Ilana Glazer som också spelar huvudrollerna ”Abbi” och ”Ilana” – två tjejer runt 20 i New York som kämpar på med svintrista jobb de hatar, röker tjejspliff, skypear när de inte ses och drar runt i staden på jakt efter pengar och lite kul. Ilana är fullständigt driftstyrd och mest intresserad av att röka gräs och knulla, sover på jobbtoaletten och gömmer sitt gräs i sig själv – i det hon kallar ”naturens ficka”. Abbi vill bli personlig tränare och arbetar på ett gym där hennes främsta uppgift är att städa bort könshår i duschen, är besatt av sin manliga granne och delar lägenhet med en person vars kille går runt naken och fiser i lägenheten. Låter det som att det är för mycket? Det är liksom inte det. Många beskriver serien som surrealistisk, och tjejerna som

”För mig är Broad City snarare den mest naturtrogna skildringen av hur mina år runt 20 egentligen såg ut. För särskilt många cosmos och designerskor blev det inte.”

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

”screw-ups”, vilket kanske är talande för Blondinbellagenerationens inflytande över synen på vad som krävs av en person redan vid 25 för att den ska anses lyckad. För mig är den snarare den mest naturtrogna skildringen av hur mina år runt 20 egentligen såg ut. För särskilt många cosmos och designerskor blev det inte. Jag sålde bläckpatroner till skrivare över telefon och bodde med någon jobbig jävel (var en jobbig jävel) och drack slattar av andras öl på barer i Malmö. Det är också som Abbi och Ilanas vänskap jag minns många av mina nära vänskaper från elva år och uppåt. Den där oavbrutna och gränslöst intima kontakten när det känns helt naturligt att ta ett samtal om livet medan en duschar och den andra sitter på toaletten. Broad City är citatvänligt utan att låta som uttänkta meta-citat och det är den första serie som 2014 har fått mig att skratta rakt ut. Den har surrealistiska inslag som känns helt naturliga och okonstlade. Jag önskar att all tv gjorde mig såhär lycklig. Kanske är det för att det inte alls känns som att Broad City försöker säga någonting specifikt och viktigt om sin tid eller sin generation – den är bara naturligt underbar. Om du älskar bra sitcom och inte följer Broad City nu lever du ett fattigt liv. X I varje nummer av Nöjesguiden skriver Rebecka Hedström om den populärkultur som berör henne.

REBECKA HEDSTRÖM rebecka.hedström@nojesguiden.se

FÖR ÖVRIGT: Sverige är ett så otroligt fattigt humorland! Jag önskar att jag hade fötts i USA och börjat med improvisationsteater på college. Alla amerikanska komiker som jag älskar verkar ha börjat med och mötts genom improvisation och/eller på Saturday Night Live. Så även Abbi och Ilana. En av de absolut roligaste scenerna i hela säsongen hittills berör också improvisation – Ilana raggar upp en sexgud på en bar som dagen efter ber henne komma på hans teatergängs föreställning samma kväll och det är det sämsta hon har sett i hela sitt liv. Hon går trots det hem med honom igen efter showen men avbryter sexet – som är fantastiskt – för att hon inte kan skaka av sig det som skedde på scen tidigare. Se det!

nojesguiden.se/rebecka

KLUBB

nojesguiden.se/klubb

Vilken blir nästa attraktion för klubbturism?

4. En sista månad av Under Bron

– Malmö! Det är alltid gränslöst när det festas där, därför kan vi nog inte flytta tillbaka dit på heltid.

Under Bron, Hammarby Slussväg 2, helger, 22–05, 20 år

1. Jin & Lam

Anthony Naples, Moomins och Marco Cabral är några av de hittills bokade till huset under brons sista månad. Men det betyder också: mer tid för UB-folket att pilla med älskvärda Radio Skanstull och snart sommar med Trädgården!

Marabouparken, Löfströmsvägen 8 i Sundbyberg, den 26 april, 20 år

5. Birds

BÄST JUST NU FOTO: SARA HERRL ANDER

STOCKHOLM ENLIGT NAMASTE NAMASTE ÄR TORA Bolin, Mimmi Evrell, Sofia Neves och Amelie Dahlbäck, gänget som kallar sig för livets dj-grupp och som förmånligt nog för klubbesökarna syns bakom allt fler skivspelare i stan. De har sedan länge en invecklad kärleksaffär med r'n'b och hiphop men hånglar ibland upp någon ensam liten eurotrance-låt. Jag bad dem ge nattlivet i Stockholm en färsk diagnos. Hur blir man Namaste?

– Två av fyra hade spelat tidigare, en cool Berlinklubbqueen och en ex-musiker. De andra två oerfarna geeksen började ratta på volymen när de tidigare nämnda spelade på någon sunkig, random bar. Sedan attackerade vi Vardagsrummet en frostig januarimorgon 2013 och har haft

storhetsvansinne i klubblife ever since. Stans bästa klubb?

– Malcriada, Zeppelinaren och wherever Grupp 13 sår sina frön. Bästa bar?

– Angelos i Vårberg, karaokelördag på Diset i Örnsberg eller Viking Bar på Hornsgatan. Ställen där du kan köpa ett glas cava för under 60 fläng. Vad överskattas i Stockholms nattliv?

– Pointers, penisar och platser som domineras av cis-män. Exempelvis fläskiga klubbar som tar 350 pix i dörren och bokar nostalgitripp-dj:s för alla över 35 år. Dj-scenen är som allt annat i världen inte riktigt jämställd. Ping dj-förmedlingen!

Lap See-Lam och Jin Mustafa från stadens, ortens, allas favorit-Grupp 13 ordnar lyxig fest i chokladparken med live-akter från Storbritannien och vad vi gissar är majoriteten av stadens mest sympatiska dj:s.

2. Good Good

Det är inte första gången Birds figurerar här på klubbsidan, och det med rätta. En torsdag i april tar de hit Blue Hour från Berlin och fortsätter att vara bossigast i källaren, som för övrigt har en mycket imponerande säsong.

Marie Laveau, Hornsgatan 66 & Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1

VENDELA LUNDBERG

”It can’t be?” sa alla vi som inte hatar ny musik, när denna nya supergrupp för klubben, som bildades med musikpodden Jenny & Vänner, producent-duon Up To No Good och klubben The Baby Steps, sa att de skulle börja köra ihop en gång i månaden.

Vilka dj:s tycker ni är bra?

3. Angelo’s Bar & Kök

– Vi gillar en salig blandning av Hanna Stenman, Lebb Zeppelin, Lorentz och systrarna Berhan. Det finns så sjukt mycket bra dj:s! Tråkigt nog känns det som att många som älskar musik tror att de måste kunna mixa, schmixa och kunna så mycket.

Angelo’s Bar & Kök, Vårbergsplan 29 (Vårberg)

Om vi säger att det är slut med Berlin.

Berns Gallery 2.35:1, Berzelii park, den 3 april, 22–05, 20 år

vendela.lundberg@nojesguiden.se Twitter: @vendylu

Det gäller att hålla utkik på Facebook, för någon gång i månaden blir Vårberg inte bara röda linjens, utan också hela stadens mest intressanta ställe för den som uppskattar god atmosfär när klubbarna Vårbergs Dansservice och Heta Linjen har sina kvällar.

NU KAN DU FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN n o je sg ui d e n .se/p re num e re ra

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

ALEXANDER SALZBERGER (KONFERENCIER)

REDLINE RECORDINGS (VINNARE I KATEGORI NÖJESFÖRBÄTTRARE)

SOFIA ED LARSEN FRÅN ABSOLUT (PRESENTERAR KATEGORI KONST)

NYTORGET 6: PHILIPPE B, LUIS HERNANDEZ, ISMAEL ESPIN, CHRISTIAN BRANGENFELDT (NOMINERADE I KATEGORI KROG)

MINIBAR (VINNARE I KATEGORI KONST)

NÖJESGUIDENS STOCKHOLMSP ELEONORE SÄLL, FREDRIK ETOALL & ELIN BLOM

FÖRETRÄDARE ÅT SHIMA NIAVARANI (VINNARE I KATEGORI SCEN)

TWEED (VINNARE I KATEGORI BAR) DISA ÖSTRAND (PRESENTERAR KATEGORI FILM)

I slutet av februari delade vi ut det prestigefyllda Stockholmspriset på Gröna Lundsteatern. Konferencier var Alexander Salzberger. FOTO: LINA KRUOPYTE & MORRIS MELANDER

CHRISTOPHER WOLLTER & ROBERT FRANSSON (REPRESENTERAR ANNA ODELL SOM VINNARE I KATEGORI FILM)

PARISA AMIRI & AMAT LEVIN (PRESENTERAR KATEGORI NÖJESFÖRBÄTTRARE)

F PÅ FOTOGRAFISKA (VINNARE I KATEGORI KLUBB)

TOMMIE X (PRESENTERAR KATEGORI MODE)

OAXEN SLIP (VINNARE I KATEGORI KROG)

PER SINDING-LARSEN (PRESENTERAR KATEGORI MUSIK)

PRIS 2013 – PRISUTDELNINGEN I SAMARBETE MED JC

FAJE GANI & ALEXANDRA PASCALIDOU

AXEL BOMAN (VINNARE I KATEGORI MUSIK)

LEIF PAGROTSKY (PRISUTDELARE KATEGORI KROG)

PHILIP WARKANDER (VINNARE I KATEGORI MODE)

STOCKHOLM LITERATURE (VINNARE I KATEGORI LITTERATUR)

Maten är slut. Ett matpaket och kostar 385 kr ger mat till en . ad familj i en mån

6 miljoner människor är i akut behov av mat i Syrien. För att undvika hungersnöd behöver vi under mars samla in pengar till 15 000 matpaket. Men tänk inte på 6 miljoner människor. Våga tänka dig att du har makten att rädda ett liv. En helt vanlig människa, precis som du. Sms:a MAT till 72 900 för att skänka 50 kr.

KROG

AVKALL PÅ STJÄRNFALL DÄR SATT VI, den svenska journalistkåren samlad på en livestreamad presskonferens inför släppet av Guide Michelin 2014. Förväntningarna var höga då kallelser gått ut till hela Norden, och jag såg några av mina danska kollegor som hade rest till Stockholm hela vägen från Köpenhamn. Skulle vi äntligen få en tredje stjärna? Svaret kom lika fort som kort – nej. Förväntan ersattes av den påträngande tystnad som bara ett kollektivt antiklimax kan ge, och jag avlägsnade mig kvickt som en espressoshot. Tröstäter gör vi denna månad på följande krogar.

1. Matbordet Södra Blasieholmshamnen 6, tel 679 35 84, mathiasdahlgren.se

Mathias Dahlgrens senaste satsning fulländar treenigheten. Öppnar den 31 mars

2. Lilla Ego Västmannagatan 69, tel 27 44 55, lillaego.nu

Unnade mig ett återbesök som födelsedagspresent till mig själv. Det var den finaste presenten jag fått på länge. Öppet: tis–lör 17–23

3. Nook

FOTO: ÅSA LIFFNER

Åsögatan 176, tel 702 12 22, nookrestaurang.se

Hack i häl på Lilla Ego hittar vi den mycket lovande utmanaren Nook. Öppet: ons–lör 17–23

4. Mikkeller Bar Stockholm

Månadens krogprofil

JENNY DAMBERG

Döbelnsgatan 25, facebook.com/mikkelerbarstockholm

Stockholm har äntligen fått en egen upplaga av Köpenhamns bästa ölbar. Öppet: mån–sön 14–01

5. Tjoget Hornsbruksgatan 24, tel 22 00 21, tjoget.com

Linje 10 och Tjoget har tagit ett stort kliv i riktningen mot restaurang som möter nattklubb och det råkar vara precis vad Hornstull behöver.

JENNY DAMBERG ÄR frilansjournalist med bakgrund som bland annat krogkritiker. Nu är hon aktuell med sin debutbok Nu äter vi! – en reportagebok där hon sätter gaffeln i modern svensk mathistoria. Här finns bland annat berättelsen om hur fyra små rätter, kebabpizza, tacos och sushi först tog plats, och om de i många fall helt okända kockarna som introducerade dem. Vad var svårast i jobbet med boken?

7. Radio Skanstull

– Att inte hela tiden föreläsa, oombedd, för min närmaste omgivning om allt intressant jag tyckte mig stöta på. ”Visste du att man har Fanta i kebabsås?”, ”Alltså, statens restaurangbolag tog Pizza Hut till Sverige?!”, ”Man skulle alltså koka makaronerna i 60 minuter. Går det ens?” – och så vidare. I och med att det är vardagshistoria är det också mycket som inte finns dokumenterat. Jag gick till exempel bet på vem som var först ut med den svenska kebabpizzan.

Regeringsgatan 71, radioskanstull.fm

Var det något som gjorde dig extra förvånad?

En av stadens knasigaste och roligaste öppningar på ett bra tag.

– Ja, exakt hur köns- och klassdiskriminerande krogklimatet var under lång tid var en överraskning.

Öppet: mån–tors 11.30–01.00, fre 11.30–02.00, lör 12–02, sön 12–01

6. Oaxen Slip Beckholmsvägen 26, tel 551 531 05, oaxen.com

Alltid lika bra. Öppet: mån–sön 17–23, tis–fre lunch 11:30–15.30, lör–sön brunch 12.00–16.30

Innan motboken avskaffades 1955 fick män och kvinnor olika sprittilldelning, inte bara hemma utan också ute. Blir man inte extremt hungrig av att skriva en reportagebok om mat?

– Jo, emellanåt. Men man plöjer också igenom en rik mylla av sallader på blandade konservburkar, apelsiner fyllda med sill i dillsås och berättelser om hur man lagar ärtor och salt sill i industrikök. Det är ett effektivt sätt att odla sin tacksamhet till samtiden. Du skriver bland annat om lanseringar som floppat. Vilken var den värsta enligt dig?

– Vissa produkter tror jag finns bara för att väcka anstöt, för att få folk att tänka ”men originalet är ju inte så dumt ändå?”. Vilken annan förklaring skulle kunna finnas till att blanda kaviar med mjukost, smaksatt med banan? Vart går du själv ut och äter och dricker i Stockholm?

– Jag älskar Ramen Ki-Mama, Lao Wai, Rolfs kök, Nytorget 6, Volt och Råkultur. Och att dricka på KB. Nu äter vi! släpptes till bokhandeln i mars. Jenny Dambergs favoriträtt är potatisgratäng.

Öppet: mån–lör 07–01

8. Cultur Bar och Restaurang Österlånggatan 34-36, tel 796 96 12, culturbar.se

Den Gyldene Fredens bakficka är inte alls dum. Öppet: mån–tors 11.30–00.00, fre 11.30–01.00, lör 13–01

9. Niklas Regeringsgatan 66, tel 20 60 10, niklas.se

Mat-Niklas krog Niklas har ryckt upp sig rejält, bra Niklas! Öppet: mån 11–14, tis 11–23, ons–fre 11–02, lör 17–02

10. 19 Glas Stora Nygatan 19, tel 723 19 19, 19glas.se

En av de bästa aspekterna med att Nöjesguiden har flyttat till Gamla Stan är närheten till 19 Glas. Öppet: mån–lör 12–00

PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se

TVÅ NYA MICHELINSTJÄRNOR TILL STOCKHOLM Under en presskonferens på Grand Hotel presenterades den senaste versionen av Guide Michelin Main Cities of Europe, av Michael Ellis som är global direktör för guiden. Nya stjärnbelönade restauranger i Stockholm blev Operakällaren, som även tidigare har haft en stjärna, och Oaxen Krog. Även Göteborg fick en stjärna, till Bhoga. Michael Ellis meddelade slutligen också att guiden till 2015 för första gången någonsin kommer att släppas i en egen utgåva för Norden.

SAYAN ÖPPNAR SHIBUMI Shibumi Sayan Isaksson som till vardags driver de prisbelönade restaurangerna Esperanto och Råkultur är aktuell med sin tredje krog. Under våren öppnar Shibumi, som kommer att vara en typisk Isakaya – en restaurang inspirerad av den japanska pubkulturen. Krogen kommer att ha cirka 70 sittplatser fördelade på matsal, bar och chef’s table. Öppnar under våren

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

KROG

FRÅN VÄSTFRONTEN MYCKET GOTT Nook Åsögatan 176, tel 702 12 22, nookrestaurang.se

Claes Grännsjö värvades till The Flying Elk från den välkända Göteborgskrogen Kock&Vin för ett år sedan. Strax därefter meddelade han att han slutade och i vintras fick vi veta att hans första egna krog var på gång. Den forna Kock&Vin-kollegan Alexander Bäckman rekryterades och tillsammans tog de över Aarts gamla lokaler på Åsögatan 176. Inredningsmässigt är lokalen sig ganska lik, men helt trendriktigt bohemiskt har tryckta menyer bytts ut mot en griffeltavla och besticken tar du själv ur en metallburk mitt på bordet. Genremässigt påminner Nook om den typ av krog vi kanske är mer vana att möta i städer som Köpenhamn eller London. Utbudet är sparsmakat men på uppsidan får du en trerättersmeny från 300 kronor jämnt. Vi retar aptiten med ett par sliders i form av porkbuns med pickels och sticklök samt salmalax med forellrom och pepparrot, där båda är på en sådan nivå att vi utan tvekan hade kunnat äta oss mätta på dem, och ger

oss sedan i kast med menyn. I kvällens ingår läckerheter som råbiff på oxinnanlår och torskrygg med krabba. Samtliga rätter är hopparade med minutiöst utvalda tillbehör och det är svårt att inte älska de svartrötter, ostronemulsioner och den friterade lök som exempelvis förgyller råbiffens presentation. Detsamma gäller torsken som serveras med en puréad bouillabaisse som lätt hade kunnat serveras à part som en fristående rätt. Den avslutande ingefärsglassen med chokladsorbet och nötter rundar sedan av likt en palate cleanser som hintar om mer godsaker. Som ni säkert har förstått är i stort sett allting som serveras väldigt gott, även om inga riktiga överraskningar dimper ner. Nook har i största utsträckning satsat på säkra kort i form av råvaror som det är lätt att tycka om, i ett utförande som känns självklart. Det ska bli kul att se exakt hur bra krogen kan bli när de har blivit varma i kläderna och tar ut svängarna. Vi kommer garanterat att följa denna utveckling på mycket nära håll. Öppet: ons–lör 17–23, menyer för 300–400 kr.

Vi älskar annorlunda. Mornington Stravaganza, personligt boutiquehotell och espressobar på Avenyn i Göteborg. Här kan alla bli älskade.

Kungsportsavenyn 6, Göteborg · 031-767 34 00 · mornington.se/goteborg

N o s H é r o S ß Joueurs de boule pétanque ß

TILLSAMMANS HAR DE KASTAT TIOTUSENTALS KLOT OCH PASSIONEN FÖR BOULE GÖR DEM TILL MER ÄN BARA FANTASTISKA INSTRUKTÖRER - DE ÄR BOULEHJÄLTAR. LÄS MER OCH BOKA EN PROVA-PÅ-SÖNDAG:

BOULEBAR.SE/HJALTAR

SURBRUNN

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

08-714 04 20

DRYCK på KROGEN 1. CHAMPAGNEGLAS – avlångt, gärna

med lite bullig kupa och en öppning som smalnar av. Detta gör att bubblorna, som transporterar doft, stannar kvar i glaset längre (de vackra men dysfunktionella svampformade glasen fungerar utmärkt till att bygga champagnetorn eller att servera glass i). Passar alla slags mousserande viner.

PS. Känner du dig nöjd med din glasarsenal och har fortfarande prylsug? Spana in Coravin, en mackapär som gör det möjligt att öppna en flaska vin, dricka ett glas och sedan lägga tillbaka flaskan i källaren utan att vinet oxiderar. Smart men dyrt. (coravin.com) ALF TUMBLE alf.tumble@nojesguiden.se

2. VITVINSGLAS – mellanstor kupa och

Twitter: @alftumble

öppning. Volymen gör att det passar bra till alla vita, unga och friska viner men även smakrikare champagne, starkviner och de flesta söta viner. Tyngre vita viner drickes hellre ur större kupa eftersom kraftigare viner behöver mer svängrum. Ett allroundglas som även funkar bra till öl.

ÄR VINDRICKANDE EN MATERIALSPORT? LAGRINGSSKÅP, VINKYLAR, KARAFFER, korkskruvar, glas, argongas och vakuumpumpar. Bläddra i ett nummer av brittiska Decanter och du kommer garanterat att få en skev bild av vad du som vinälskare faktiskt behöver. Om du inte ska bygga din egen vinkällare finns det egentligen bara en viktig sak att fokusera på: Glas. Mat smakar för det mesta likadant oavsett form på tallriken. Dryck i allmänhet, och vin i synnerhet, är känsligare då fokus ligger på doften. Glasets form, volym och storleken på kupans öppning är i allra högsta grad väsentlig för den sensoriska upplevelsen. Generellt ska kupan vara stor i förhållande till mängden vin för att få tillräckligt med luft. Tänk därför på att inte fylla glaset till mer än hälften. Öppningens storlek bestämmer hur mycket luft som släpps ut och påverkar framförallt flyktiga aromer men också hur du formar munnen runt glaskanten som i sin tur påverkar var på tungan vinet träffar först. Oavsett vilket märke du väljer – förslagsvis Spiegelau, Zalto, Orrefors eller Riedel – gör du bäst i att satsa på en serie tillverkade i tunt glas. Det gör det lättare att bedöma färg och ålder plus att de ger en bättre läppkänsla än tjocka IKEA-glas. Vissa glastillverkare har gått ett steg längre och tagit fram särskilda glas som ska lyfta aromerna hos specifika druvor. Nördigt och intressant, men dyrt och onödigt. Du klarar dig bra med fyra olika varianter:

3. BOURGOGNEGLAS – mycket stor kupa och stor öppning. Används främst till eleganta, nyanserade och transparenta rödviner som bourgogne eller barolo där parfymen är det primära. Men även ekfatslagrad chardonnay, vita Rhôneviner och tuff champagne funkar bra. 4. BORDEAUXGLAS – stor avlång kupa och mellanstor öppning. Oavsett ursprung fungerar det här glaset bäst till kraftiga röda viner som behöver komma i kontakt med mycket luft för att öppna upp sig. Testa med stor bordeaux, amarone eller viner gjorda på druvan syrah.

våra se m o er ook. Läs mr på 2b te tjäns

2book är ett Internetbaserat bokningssystem för restauranger som vill öka sin tillgänglighet. Nu lanserar vi tillsammans med Nöjesguiden snart en tjänst för att göra det ännu enklare för dig som restaurangbesökare att hitta rätt. Håll utkik på nojesguiden.se/krogakuten.

Några av våra kunder:

restaurangbar.se

farang.se luxdagfordag.se

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

SCEN

FOTO: ROGER STENBERG

SLOTTSBACKEN 3 STOCKHOLM, LIVRUSTKAMMAREN.SE/MAKTSPEL

Rickard III pĂĽ Dramaten.

MAKTSPEL 14 mars 2014â&#x20AC;&#x201C;4 januari 2015

! kostymdrama i Liv"#kammaren

7$78(5,1* /$6(5%/(.1,1*

SCENKONST MED FĂ&#x2013;RRĂ&#x201E;DISK LĂ&#x201E;TTHET SCENKONST ANKLAGAS OFTA fĂśr att vara svĂĽr, pretentiĂśs, teoretisk, tung, deprimerande. DĂĽ kan man hĂĽlla fram koreografen och regissĂśren Anna Vnuk. Hennes kattmjukt soulsnygga uttryck av pastellfĂ¤rgad lĂ¤tthet lurar ditt hjĂ¤rta att svĂ¤nga. Hon Ă¤gnar sig ĂĽt dans av kĂ¤nslomĂ¤ssiga skĂ¤l, som hon sa nĂ¤r jag trĂ¤ffade henne fĂśr en intervju fĂśr en tid sedan. â&#x20AC;?Kanske att den sortens uttryck som jag hĂĽller pĂĽ med Ă¤r lite underskattadeâ&#x20AC;?, svarade hon nĂ¤r jag frĂĽgade om hon tror att folk uppfattar henne som lĂ¤tt. â&#x20AC;?Det kan finnas en hĂĽrd intellektuell kĂ¤rna Ă¤ven om man har en lĂ¤tt hand, ett feminint uttryck och strĂ¤var efter svĂ¤ngighet och glĂ¤dje. Att tĂ¤nka att det uttrycket skulle berĂ¤tta en â&#x20AC;&#x2122;liten historiaâ&#x20AC;&#x2122; tycker jag sĂ¤ger nĂĽgot om hur man ser pĂĽ vad som Ă¤r viktigt hĂ¤r pĂĽ jorden, samhĂ¤llet vi lever i.â&#x20AC;? FĂśr mitt i det lĂ¤tta svĂ¤nget kan Anna Vnuk sĂ¤tta klorna i dig. Den dĂ¤r pastellen omfamnar nĂ¤mligen svĂ¤rta, â&#x20AC;?som mental och visuell engelsk konfektâ&#x20AC;? fĂśr att citera ur hennes nominering till NĂśjesguidens Stockholmspris 2009. Som nĂ¤r hon en bit in i en fĂśrestĂ¤llning plĂśtsligt dansade fram en fĂśrlossning, en dramatisk skildring av ett blodigt kejsarsnitt. Det hade vi inte sett pĂĽ en svensk scen fĂśrut vid den tiden, och det hela blev ett verk om moderskap, kvinnliga erfarenheter, och om att ta sig sjĂ¤lv och sitt uttryck pĂĽ allvar. Lite som hennes fĂśrsta renodlade musikal, kvinnofĂ¤ngelsehistorien Skaka galler, som spelar sin sista fĂśrestĂ¤llning pĂĽ Kulturhuset stadsteatern strax efter att det hĂ¤r numret har kommit ut (till och med den 30 mars). Inte sentimentalt, men kĂ¤nslostarkt.

2. Lammungarnas fest Unga Klara, premiĂ¤r den 29 mars

FrĂĽn Ăśverklassfars till surrealistiskt drĂśmspel till frigĂśrande orgie rĂśr sig pjĂ¤sen av Leonora Carrington, en av surrealismens stĂśrsta konstnĂ¤rer. Om det inte rĂ¤cker, lĂ¤s mer i intervjun i det hĂ¤r numret med Suzanne Osten, som regisserar den som sin sista uppsĂ¤ttning pĂĽ Unga Klara, och Ardalan Esmaili, som spelar varulven.

3. Liv StrĂśmquist tĂ¤nker pĂĽ dig! Elverket, till och med den 17 maj

Serier-pĂĽ-scen-vĂĽren som jag skrev om i fĂśrra numret fortsĂ¤tter â&#x20AC;&#x201C; i maj kommer Finlandbaserade teaterduon Blaue Frau till Unga Dramaten fĂśr gĂ¤stspel med Mina vackra Ăśgon, uppfĂśljaren till deras fĂśrra Nina Hemmingsson-pjĂ¤s (Jag Ă¤r din flickvĂ¤n nu). Ladda infĂśr detta med att knipa en biljett till Ada Bergers slutsĂĽlda Liv StrĂśmquist-pjĂ¤s. Sov i sovsĂ¤ck utanfĂśr om du mĂĽste.

4. Mor och barn Fria Teatern, den 2â&#x20AC;&#x201C;4 april

TyvĂ¤rr har uppsĂ¤ttningen av DansĂśsen KĂ¤the Hermann â&#x20AC;&#x201C; Fria Teaterns Sverigeintroduktion av den unga tyska dramatikern Anne Lepper â&#x20AC;&#x201C; precis slutat spelas nĂ¤r denna tidning kommer ut, men om du Ă¤ndĂĽ gĂ¤rna vill till Fria Teatern (ja, det vill du) hinner du kanske plocka nĂĽgon av de extra kvĂ¤llar som fĂśrrfĂśrra ĂĽrets fina lilla Mor och barn ges.

5. Destination Joburgâ&#x20AC;&#x201C; Maputo Dansens Hus, den 2â&#x20AC;&#x201C;24 april

En mĂĽnad av afrikanska koreografer, dansare och musiker pĂĽ Dansens Hus. Koreografen Dada Masilos SvansjĂśn, streetdance med Vuyani Dance Theatre, tvĂĽ verk av koreografen Panaibra Canda, samt albumreleasekonsert med Sousou och Maher Cissoko. MAINA ARVAS maina.arvas@nojesguiden.se

BĂ&#x201E;ST JUST NU 7DWXHUDUH RFK ODVHUWHNQLNHU L VDPDUEHWH XQGHU VDPPD WDN ,QWH Q|MG PHG GLQ WDWXHULQJ" 9LOO GX WD ERUW GHQ HOOHU VNDIID HQ Q\ Sn VDPPD VWlOOH" 0HG YnU PRGHUQD ODVHUEOHNQLQJ InU GX HWW RSWLPDOW XWJnQJVOlJH I|U GLQ Q\D WDWXHULQJ XWDQ GH EHJUlQVQLQJDU VRP HQ FRYHU XS LQQHElU 5,1* 2&+ %2.$ (1 *5$7,6 .2168/7$7,21

7(/ ::: (9,/(<(7$7722 6(

0$*186 /$'8/c6*$7$1 672&.+2/0

NĂ&#x2013;JESGUIDEN | NR 3, 2014

1. Rickard III Dramaten, till och med den 29 maj

Maktens mĂ¤n Ă¤r alla utbytbara spelare och maktkampen Ă¤r en tvĂĽngsmĂ¤ssig malande upprepning nĂ¤r Stefan Larsson sĂ¤tter upp William Shakespeare-pjĂ¤sen som House of Cards snott allt ifrĂĽn. Jonas Karlsson Ă¤r fenomenal som den sluga, glĂĽmigt charmiga Rickard som dĂśdar vem som helst fĂśr att ta sig till kungatronen. Bara fĂśr att sjĂ¤lv bli dĂśdad. Jorden snurrar och nĂĽgonstans pĂĽ den hĂ¤nder vĂ¤l just nu ungefĂ¤r det hĂ¤r vi ser pĂĽ scenen. Som ocksĂĽ snurrar obevekligt. Ett mĂśrker i vĂĽrljuset.

twitter: @mainaarvas

KONST

STEVE MCQUEEN ÄR INGEN ACTIONHJÄLTE DET FINNS TRE konstnärer som folk alltid tror är någon annan. De är: Paul McCarthy (som antas vara en felstavning av Paul McCartney), Phil Collins (som av förståeliga skäl blandas ihop med popdito) och så är det Steve McQueen. Visst, det är framförallt den äldre generationen och cineaster som fortfarande manar fram bilden av sextiooch sjuttiotalens stora amerikanska stjärna. Den tuffe killen med glimten i ögat. Efter årets upplaga av Oscarsgalan hoppas jag att det istället är bilden av regissören bakom 12 Years a Slave som manas fram. En tuff kille med känslighet i ögat. Som konstnär har Steve McQueen varit i fokus sedan det sena nittiotalet, vunnit konstpriser och till och med representerat Storbritannien på Venedigbiennalen. Men det krävs en stjärnspäckad, tv-sänd branschfest för att hamna i det allmänna medvetandet. Som konstnär har han alltid arbetat med film, så övergången till spelfilm var kanske inte så överraskande. Det som är förbluffande är hur smidigt och väl han hanterar den sortens film. Vanligtvis brukar nämligen bildkonstnärer inte vara speciellt bra på den sortens berättande, men han är ett av undantagen som bekräftar regeln (Anna Odell är ett annan). Och så har vi frågan om ras. Den finns där vare sig Steve vill eller inte. För att han är svart i ett vitt samhälle. Ett av hans första videoverk, från 1993, heter Bear (kan lika gärna översättas ”tåla” som ”björn”) och är en konfrontation mellan två nakna, svarta män som både är våldsam och sexuell på en och samma gång. En dysfunktionell bromance filmad i svartvitt. Själv har han alltid hävdat att Bear inte handlar om ras, men för det vita majoritetssamhället är det svårt att inte se det. Att se ett sådant verk på en så vit plats som konstscenen, gör att de tankarna kommer att komma. Så klart. De kom på Oscarsgalan också, när Ellen DeGeneres i öppningsmonologen sa att antingen tar 12 Years a Slave hem priset för bästa film eller så är alla rasister. Nu gjorde den det också, men jag vill tro att det beror på att det är en riktigt bra film. Årets bästa. Och konstnären heter Steve McQueen. Glöm inte det.

Denne man är också konstnär.

2. NUG Gallery Steinsland Berliner, Bondegatan 70, den 28 mars–25 april

En av landets mest banbrytande konstnärer och Stockholmsprisvinnare visar för första gången på GSB. Ett klokt val, för Jeanette Steinsland är en av stans vassaste på graffiti och street art. Kanske den enda. Bara kulturministern håller sig borta kommer det att gå som en dans.

3. The Drawing Room Magasin 3, till och med den 8 juni

BOKA DIN JORDEN RUNT RESA I APRIL FÅ KR

För att bevisa att ryktet om Magasin 3:s död (eller flytt) är betydligt överdrivet, visar konsthallen musklerna, det vill säga samlingen. Och tro mig, detta är en samlingarnas Vin Diesel. En särskild del består av teckning. Det är så enkelt, så flyktigt, så direkt och därför så stort. Gå dit ofta.

500 RABATT

4. Hanna Sjöstrand

KODE: STARTW

Stene Projects, Brunnsgatan 21B, till och med den 27 april

Möt våren med arslen! Hundarslen för att vara mer exakt. Det kanske inte är så fel med tanke på allt hundbajs som töat fram och fyller stadens atmosfär. Men detta är också en ekvilibristisk lek med förväntan när utsökt oljemåleri som från 1700-talet möter internetfetischer av idag.

5. Revolternas Decennium Kulturhuset, till och med den 18 maj

För att fira att Kulturhuset fyller 40 tar man i och ställer ut några av konstens viktigaste revoltörer från tiden. Ge mig ett demonstrationståg nu! ANDERS KARNELL anders.karnell@nojesguiden.se Twitter: @anderskarnell

FRIVILLIGT ARBETE

WORKING HOLIDAY RUNDRESOR ÄVENTYRSRESOR

BÄST JUST NU 1. Market Liljevalchs, den 4–6 april

Stockholms (och Sveriges) viktigaste konstmässa har genomgått en total makeover. Den har flyttat från februari till april, och Konstakademin till Liljevalchs. Gissningsvis tar gallerierna sig själva i kragen och presenterar ypperlig konst väl värd promenaden till Djurgården. Jag kan bara säga: Move – the – bus!

0771 47 48 50

WWW.STATRAVEL.SE facebook.com/statravelsverige STOCKHOLM . LUND

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

MODE

1 & 6 PÅ MODEVECKORNA AW14 NYA DESIGNERS SOM TILLTRÄTT PÅ GAMLA MODEHUS

Rick Owns A/W14-visning i Paris.

RICK OWENS OCH VERKLIGHETENS KROPPAR

odeveckorna har pågått för fullt världen över och är nu avslutade. Med upprymt och överexalterat modefolk i bagaget hittas också en och annan uppgiven och utmattad kritiker. Här har ni en. Vi har under modeveckorna fått se (utöver AW14-kollektionerna) AW14:s bidrag till att producera och reproducera ett skevt ideal. Som vanligt kastar modeveckorna oändligt många Undernärda, Vita och Unga kroppar i ansiktet på oss. UVUkropparna har som vanligt slängts ut på en catwalk inför en massa som har granskat kläderna som de klätts i. Det var en visning som likt förra säsongen (SS14) stack ut ur mängden – Rick Owens. Den visade denna säsong upp kroppar med olika storlek, varierande åldrar och etniciteter. Ett, för en gångs skull, mångfacetterat utbud av kroppar - en representation av hur verkligheten och världen faktiskt ser ut. Efter Rick Owens damvisning SS14 med de även där icke-stereotypa modekropparna hade jag hoppats på lite förändring. Jag hade hoppats på lite fortsatt uppvisning och

premiering av verklighetens kroppar. SS14-visningen med de kraftfullt dansande kvinnorna som inte endast var vita, unga, eller undernärda fick enormt stor uppmärksamhet, vilket gjorde att det kändes som att mitt hopp inför denna modevecka kanske inte var helt förgäves. Men jo – mitt hopp var både förgäves och naivt. Rick Owens stod vid visningstillfället (även denna gång) som ensam spelare i Team Göra Mode Av Verklighetens Kroppar. Utöver att dessa modekroppar är icke-befintliga på så sätt att de är tunna som trådar är de också ickebefintliga på så sätt att de kan passera obemärkta i alla rum, som om de vore osynliga – och tro mig, det här är någonting positivt. En vit kropp kan träda in i ett rum och bara vara, utan följdfrågor, och att uppleva det är ett privilegium. I modevärlden kliver en vit modellkropp ut på visningspodiet och det som syns är, ja, kläderna. Kroppen väcker ingen uppmärksamhet, den är obefintlig. Det hemska är att många åskådare inte verkar kunna se kläderna ostört om de skulle presenteras på någonting annat än en ung, vit och undernärd människa. Det är som om någonting stör om modehusen skulle använda sig av någonting annat än den stereotypa modekroppen. Det är minst sagt skevt att det mode som ska bäras av alla möjliga kvinnor världen över endast anses kunna säljas in med Undernärda, Vita och Unga. Vad är det som gör att det inte sker en förändring? Är det modehusen som aktivt vägrar att ta i andra? Eller går de bara på rutin och väntar på en rejäl tillrättavisning? Det finns oändligt många frågor en kan grotta ner sig i och bli tokig över vid desperata försök att få dem besvarade. Utan svar på några frågor kan en i alla fall konstatera att branschen står lika still som en trulig femåring. Jag är utmattad. Ska Rick Owens fortsätta att vara den enda som vill växa upp? X

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

Jeremy Scott för Moschino: Den excentriske och unge Jeremy Scott fick till ett fantastiskt uppsving av modehuset, i form av en underhållande och modern kollektion.

1 Vem? för Jil Sander Det blev ett rejält magplask för den anonyma, hopplockade av Jil Sander själv, designgruppen med den minst lika anonyma kollektionen. PÄLS OCH FUSKPÄLS

6 Yohji Yamamoto & Comme des Garçons De lekte skickligt med material som symboliserar värme och höstkollektion utan att vidröra varken päls eller fuskpäls. På så vis undvek de att reproducera pälsideal.

1 Gareth Pugh En generellt osammanhängande kollektion som frossade i päls på det mest överdrivna sättet. Det är trist att se en ”avantgarde”-designer använda sig av material som definitivt inte är nyskapande. OMDEFINIERING AV MODEKROPPEN

”I modevärlden kliver en vit modellkropp ut på visningspodiet och det som syns är, ja, kläderna.”

6 Rick Owens Det enda försöket till att förändra det skeva kroppsideal som modevärlden premierar varenda modevecka.

1 Flopp Alla andra visningar. AMANDA MANN amanda.mann@nojesguiden.se

nojesguiden.se/amanda-mann

LITTERATUR

GRÄNSLÖST OTRYGGT SOM FRILANSARE ÄR jag van vid att aldrig ha ledigt, att inte kunna dra någon gräns mellan arbete och fritid och att inte ha något beständigare mått på min förmåga än antalet delningar på Facebook. Jag trodde länge att det var ett kulturjournalistiskt lyxproblem, men i Kristina Mattssons nya bok Välfärdsfabriken – om arbetets mening och gränslös kontroll lär jag mig om hur många som lever utan fasta anställningar, inkomster och besparingar. Hon skildrar en arbetsmarknad där personalen detaljkontrolleras av datasystem, dränks i administration och pressas av tidsstudier istället för att få tid att ta hand om gamla, vårda sjuka och utbilda sina elever. I ett antal reportage får vi bland andra möta Berit som måste rusa mellan åtta besök hos pensionärerna på en förmiddag, Tomas som styrs av SL-resenärernas kundomdömen och Ronia, som tvingas sitta hemma och vänta på att någon ska behöva henne några enstaka timmar. Alliansens lagstiftningar har gjort det möjligt att stapla korta anställningar på varandra i all evighet. Den nya flexibla arbetsmarknaden har inte resulterat i ökad valfrihet, snarare blir arbetet allt mer monotont och inrutat: var tredje kvinna i arbetaryrken uppger att jobbet är själsdödande enkelt. Med digitala schemaläggningsprogram som GoExcellent har allt individuellt handlingsut-

uppväxt präglad av våld, svek och kriminalitet i Danmark och har både upprört och hänfört. Efter utgivningen blev han dödshotad på nätet och attackerad fysiskt, men också unisont hyllad av kritiker och läsare.

En av oss sover Josefine Klougart Bonniers

Kristina Mattsson.

FOTO: ELVINE LUND

rymme försvunnit: de som jobbade skift kan inte längre planera och spärra viss tid för lediga kvällar och förmiddagar. De förväntas vara på jobbet jämt, även när de inte är där fysiskt. Mattssons bok är ett viktigt dokument över en tid då vi förväntas identifiera oss med våra jobb mer än någonsin, trots att de varken ger oss trygghet eller tillräcklig inkomst.

En ung kvinna återvänder till föräldrahemmet på den danska landsbygden för att vara nära sin svårt sjuka mor. Bakom sig i Köpenhamn lämnar hon två män: den senaste, som redan är en annans, och så den hon kallar sin avlidne man, fast han lever – den stora kärleken, den som aldrig skulle ta slut. En av oss sover är en berättelse om närhet och avstånd och om att med språket nagla fast upplevelsen av världen.

Absolut noll Anna Fock Ersatz

Anna Focks skimrande debutroman handlar om en vinter i Sankt Petersburg där några bögar umgås och festar i gayklubbarnas mörker. Utanför dem är känslan av utsatthet ständigt närvarande. En dag möter de en gammal klasskamrat, numera korrumperad, våldsbenägen snut på gränsen till nervsammanbrott, och ett farligt spel inleds. ISABELLE STÅHL isabelle.stahl@nojesguiden.se Twitter: @isabellestahl

Min pappa Ann-Christine Ester Roxberg Wahlström och Widstrand

MÅNADENS LÄSNING Yahya Hassan Yahya Hassan Norstedts

Den 19-årige Yahya Hassans debut har slagit alla försäljningsrekord för en diktsamling. Handlingen kretsar kring en

År 2010 kommer den 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Det här är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine. Ester Roxberg skriver berörande om att förlora en förälder som ändå finns kvar i en annan skepnad.

Följ Nordiskt Forum på Facebook Följ @NFM2014 på Twitter #NF2014 Köp din biljett idag på www.nf2014.org

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

SPEL

SPEL SOM POLITISKT SLAGTRÄ SUPERVALÅRET UNDGÅR INGEN. Inget. Inte ens spelen. Moderate riksdagsledamoten Tomas Tobé drog lans mot ungas spelvanor i ett utspel i TV4, där han bland annat menade att Moderaterna ville ingå ett handslag med landets föräldrar om att begränsa de ungas spelande – eftersom det inverkade direkt negativt på deras läxläsning. Tobé (själv ägare av en PR-byrå som arbetat på uppdrag av företag som Electronic Arts) menade att ungas skolresultat blir sämre för att de spelar istället för att plugga. Det här är i själva verket inget annat än en planerad valraket laddad i två steg. Målet är att förvirra och splittra, i den ordningen. I det första steget vill Moderaterna ta avstånd från en skola som spårat ur. En skola som de själva till stor del är ansvariga för. Men Moderaterna vill flytta fokus från de politiska beslutsfattarna till föräldrarna. Skolresultaten blir allt sämre eftersom kidsen spelar mer tv-spel, menar de, inte på grund av större klasser, hårdare budgetramar eller färre specialpedagoger. I fas två av valraketen sträcker Moderaterna ut en hand till alla de föräldrar som av olika anledningar inte förstår vad deras barn gör framför bildskärmen. Moderaterna vill skapa en konfliktlinje i hemmen – och sedan ställa sig på föräldrarnas sida. Eftersom allt det ungdomar sysslar med är en – oavsett om det ”Moderaterna vill flytta samhällsfara gäller tv-spel, hårdrock eller fokus från de politiska långhåriga frisyrer. Moderaterna vill få det att beslutsfattarna till verka som att de har lösningen föräldrarna. Skolresultaten på en nationell familjeangeläblir allt sämre eftersom genhet och samtidigt vill bromsa en nations rasande kidsen spelar mer bildningsnivå. Men i själva tv-spel, menar de, inte på verket försöker de bygga upp rökridåer för att dölja sin egen grund av större klasser, misslyckade politik och hårdare budgetramar och samtidigt peka ut en gemenfiende. färre specialpedagoger.” sam,Förförsvarslös det första: det finns inga tydliga bevis för att läxor skulle vara bra för elever. Ofta finns de snarare där för föräldrarna än för barnen. Eller så är de tecken på att lärarna inte hinner med sitt kunskapsuppdrag. Eller kanske bara ytterligare ett sätt för skolväsendet att kvantifiera elevernas skolresultat, i ännu yngre ålder. Det finns heller inga bevis för att spelandet skulle vara skadligt eller beroendeframkallande. Däremot kan det ju så klart finnas underliggande problem om en ung människa lägger all sin tid på eskapism i någon form. Men det hör inte riktigt till den här diskussionen. För det andra: det här är varken det första eller det sista vi hör om spelens skadliga inverkan på ungdomen. Tvärtom kommer det att fortsätta finnas människor med dolda agendor och ihåliga samtidsanalyser i desperat behov av syndabockar. Vi som spelar vet att inget av det där stämmer. Vi vet att spelandet har lärt oss massor om språk, logiskt resonerande, social dynamik – och har vässat vår finmotorik. Vi faller inte i fällan och börjar argumentera om huruvida spel är bra eller dåligt i en debatt som egentligen handlar om skolpolitik. Vi vet att politikerkappan kommer vändas efter vinden igen. Oavsett om det handlar om en borgerlig handelsminister som berömmer det svenska spelundret eller en Tomas Tobé som försöker göra sig ett namn på att smutskasta en bransch han själv har tjänat pengar på.

Threes! Utvecklare: Greg Wohlwend och Asher Wollmer Plattform: iOS Ungefärligt pris: 15 kronor

Samtidigt som miljoner människor spelar bort sina själar i Candy Crush (och alla dess avarter) ligger lilla pärlan Threes! i skymundan, utan att få något av de pris det borde. Threes! går ut på att kombinera sifferblock på en spelplan med fyra gånger fyra rutor. Blocken kan bara ha ett värde som är delbart med 3. Det vill säga 3, 6, 12, 24 och så vidare. Och varje block kan bara kombineras med ett block som bär samma värde. Varje gång du drar i spelplanen, för att kombinera block, dyker nya upp. När du inte längre kan kombinera blocken är spelet över.

Det låter mer avancerat än vad det är. Men med det sagt finns det också ett ruskigt djup i det här spelet. Just jakten på att lära sig och förstå systemen bakom spelet är bara den otroligt underhållande. Det finns redan kilometervis med guider skrivna om på vilket sätt Threes! spelas bäst. Och det är en läxa vi alla borde läsa.

Donkey Kong: Tropical Freeze Utvecklare: Retro Studios/Nintendo Plattform: WiiU Ungefärligt pris: 490 kronor

Nintendo är för familjerna, brukar det heta. Alla som någonsin har sagt det borde få testa Tropical Freeze. Det här är nämligen bara ett barnspel på den glossiga, glansiga ytan. Vikingadjuret Frederick och hans armada blåser Kong-familjen av paradisöarna, och fryser allt till is på kuppen. Med Donkey, Dixie, Diddy och Cranky Kong får spelaren sedan avfrosta sex tropiska öar innan ordningen är återställd. Retro Studios lyckas återigen emulera den klassiska Donkey Kong Country-känslan (precis som med Returns, från 2010). Men märk väl: det här är inte ett spel för de utan tålamod. Eller med begränsad joystick-motorik. Tropical Freeze är stundtals ett av de mest frustrerande plattformsspel som har rullat på min tv de senaste åren. Och det är inte bara svårt på ett hårt men

rättvist sätt. Ibland känns det rentav elakt designat. Någon familjefest lär det knappast bli runt Tropical Freeze, åtminstone inte utan svordomstirader och svingade handkontroller.

Drunken Robot Pornography Utvecklare: Dejobaan Games Plattform: PC Ungefärligt pris: 100 kronor

Först: nej, det handlar inte alls om vad spelnamnet verkar skvallra om. Det här är inte robotporr på något sätt, snarare ett Quake-liknande spel – fast för en spelare. Bostonbaserade Dejobaan Games har gjort en grej av att döpa spel till knasiga saker (Drop That Beat Like An Ugly Baby, till exempel). Frågan är om det är putslustigheten eller spelmekaniken som först får mig att bli less på Drunken Robot Pornography. Spelaren studsar runt med jetpack och boomstick på futuristiskt

2 MICHAEL GILL michael.gill@nojesguiden.se Twitter: @MFGill

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

”Det går aldrig att skaka av sig känslan att Drunken Robot Pornography är en lika dålig idé som en googling av dess titel.” minimalistiska banor och hoppas kunna undvika de värsta robotattackerna. Banorna delas upp av voiceovers, där klyschiga bartenderrobotar reser sig mot sina minst lika klyschiga ägare. Det går aldrig att skaka av sig känslan av att Drunken Robot Pornography är en lika dålig idé som en googling av dess titel. nojesguiden.se/michael-gill

VARFÖR HATAR TRUE DETECTIVE KVINNOR? TV-TYCKARNA ÄR ense. True Detective är något av det bästa som har gjorts på länge. Och, samtidigt, något av det värsta. Å ena sidan har vi förhäxande dialog och hypnotiskt skådespel i en värld urholkad på godhet. Å andra sidan HBO:s traditionella porträttering av kvinnor: nakna, döda eller lite av båda. I en artikel om True Detective-kvinnorna på grantland.com skriver Molly Lambert att en serie som hanterar misogyni som tema inte nödvändigtvis är misogyn själv. Hon menar att det finns en BÄST JUST NU skillnad i att porträttera något och att skriva under på det. 1. Rick and Morty Om du har sett True Detective (som när jag ”Snuffles was my slave name. skriver det här är inne på sitt sjätte avsnitt) You shall now call me Snowball, vet du att berättelsen utspelar sig i två olika because my fur is pretty and tidsperioder. I den som är närmast nutiden white.” blir Marty och Rust förhörda om något som Adult Swim inträffade för en 10-15 år sedan. Det som sedan spelas upp framför våra ögon är inte 2. Girls nödvändigtvis den objektiva sanningen. Det ”People have been calling me a är sanningen så som de upplevde den. narcissist since I was three.” Och om du har sett True Detective vet du HBO Nordic och C More också att Marty är en skenhelig skit som vill ha full kontroll över kvinnorna i sitt liv, 3. True Detective oavsett om det är hans älskarinna, fru eller ”You are like the Michael Jordan döttrar. I hans ögon är alla kvinnor förr of being a son of a bitch.” eller senare horor. Rust är lite mer svårplaHBO Nordic cerad. Han är en galopperande narcissist människovärdet i bästa fall är förhandlingsbart. Anledningen till att kvinnorna är antingen horor eller hinder är att det är så Rust och Marty uppfattar dem. Det är inte en tillfällighet att det dröjer ända till det sjätte avsnittet innan vi får se en kvinna med agens. Av en händelse sammanträffar det med att Maggie, Martys exfru, intervjuas. För första gången får vi se världen så som hon ser den. Om du tycker att det låter som en efterkonstruktion är det för att hela serien är en efterkonstruktion. Narrativet består av löst sammanfogade minnen som är kantstötta av tid och nedsölade av Lone Star-öl. Tv-tyckarna har helt rätt när de säger att True Detective är silat genom den manliga blicken. Men det kanske är poängen.

JIMMY HÅKANSSON

KELSUGNA MONSTERMUTANTER POL ARPANDEMI

Helix Skapare: Cameron Porsandeh I rollerna: Billy Campbell, Kyra Zagorsky, Hiroyuki Sanada, Mark Ghanimé

En mystisk sjukdom bryter ut på en arktisk forskningsstation. Alla som hamnar i dess väg får sin molekylära uppsättning remixad så till den milda grad att allt som kvarstår av hen är en dreglande drönarmutant. Det amerikanska smittskyddsinstitutet, CDC, rycker ut för att isolera och kurera. Helix har en lovande premiss som lånar friskt från The Thing, med inslag av smittskyddskontroll. CDC, med professorn Alan Farragut i spetsen, vill bota sjukdomen hellre än att ”KILL IT WITH FIRE!”. Till denna sci-fi-smoothie har de adderat en produktionsstab som har jobbat med allt från Battlestar Galactica (Ronald D Moore) till Contact

(Lynda Obst). Och redan i slutet av pilotavsnittet har en drabbad slitit av någons arm för att kunna låsa upp polarstationens dörrar med armens inopererade RFID-chip. Problemen med Helix är legio. Den drabbade? Det är Alan Farraguts bror. Som har legat med Alans exfru. Som även råkar vara med i teamet (”av alla arktiska forskningsstationer i hela världen kliver hon in i min”). Helix är som allra sämst när den gör avsteg från The Thing-formulan och trillar ned i Grey’s Anatomy-hålet. Man tycker att intresset för kel borde minska exponentiellt i takt med att risken att bli söndertuggad av mutantzombier ökar. Sedan undrar jag om det verkligen är god läkaretik att lova dödssjuka att de kommer att överleva. Särskilt när man sätter det i system. När en stackare hostar upp monsterolja ur lungorna och CDC-läkaren säger ”I'm not gonna let anything happen to you, I promise” flyger trovärdigheten ut genom fönstret. Och jag får god lust att göra den sällskap. Helix sänds på Syfy.

jimmy.hakansson@nojesguiden.se Twitter: @jimmy_hak

ÄKTA, FALSKA BOND PROTO -BOND

Fleming: The Man Who Would Be Bond Regi: Mat Whitecross Manus: John Brownlow, Don MacPherson I rollerna: Dominic Cooper, Lara Pulver, Samuel West, Anna Chancellor

Få författare är lika förknippade med sina romanfigurer som Ian Fleming är med James Bond. BBC:s fyra avsnitt korta miniserie om James Bonds upphovsman verkar inte veta om den ska spä på mytbildningen eller montera ned den. Fonden för miniserien är Ian Flemings förflutna som hemlig agent för den brittiska säkerhetstjänsten under andra världskriget. Flemings agenthistoria är förstås en viktig komponent i hans mytbildning och varför han blev så tätt sammankopplad med den betydligt

kyligare 007. För att skilja på de två får vi se ett par scener där Fleming gör Bond-typiska saker – utan framgång. Som när han skidar utför ett berg och faceplantar i en snödriva. Eller när han beställer en dry martini, skakad men inte rörd, men får en flasköl. Ian Fleming framstår som James Bonds tråkigare och klumpigare lillebror som verkar i en agentvärld fylld av byråkratisk tristess snarare än exotiskt våld. Angående historiens sanningshalt brasklappar Fleming direkt. Jag får läsa att vissa namn, platser och händelser har ändrats för dramatisk effekt. Det finns två uppenbara fallgropar för dramatiserade dokumentärer som är baserade på sanna händelser men kryddade med påhitt. Antingen blir de för stelbenta för att vara underhållande eller så innehåller de för många narrativa E-ämnen som förstör originalstoryn. Fleming gör sitt bästa för att trilla i båda. Fleming finns tillgänglig på HBO Nordic.

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

FILM

HAVSPOEM

For Those in Peril Regi & manus: Paul Wright I rollerna: George Makay, Kate Dickie, Michael Smiley, Nichola Burley

”Oh, hear us when we cry to Thee/ For those in peril on the sea.” Det ska krävas en filmupplevelse av särskilt mörk magnitud för att jag ska börja citera psalmer. Just de här raderna skrevs av den engelske poeten William Whiting som ett gudserkännande efter att ha överlevt en stormig skeppstur. Det är även därifrån som den skotske regissören Paul Wright hämtat inspiration till sin långfilmsdebut, men snarare än att knäppa händerna mot himlen låter han blicken dröja kvar vid helvetet på havets botten. Omgivningens onda blickar, menande kommentarer och hotfulla tystnader gör

MOTORACTION

Need for Speed Regi: Scott Waugh Manus: George Gatins I rollerna: Aaron Paul, Imogen Poots, Dominic Cooper

Det är alltid intressant när ett tv-spel med näst intill obefintlig handling ska bli en svulstig storfilm. När det kommer till Need for Speed har man tagit sig konstnärliga friheter för att omvandla franchisens premiss, alltså bilar som åker väldigt fort, till en karaktärsförankrad hämndhistoria. I huvudrollen syns Aaron Paul, nyligen utexaminerad från den hyllade tv-serien Breaking Bad. Drogerna är färre men den plågade blicken intakt när han i

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

det klart för Aaron (George MacKay) att han inte borde ha överlevt den mystiska olyckan som krävde fem mäns liv. Övertygad om att de fortfarande lever, stärkt av det faktum att en av dem är hans storebror, bestämmer sig Aaron för att återvända till olycksplatsen och skära ut dem ur ”djävulens smutsiga buk”. Just så formulerar hans berättarröst som genom filmen upprättar en direktlinje till de döda. Det som verkligen får det psykologiska dramat att läcka in i mina lungor är hur Wright överger intrigmässiga slutledningar. Impressionistiska mardrömsbilder, ihop med Erik Enockssons sakrala musik, får vindarna att blåsa mot den skadade huvudpersonens skrock- och sägenpräglade världsbild. Och där finns en fruktan som jag verkligen tror på. SL

rollen som motorsnillet Tobey Marshall förlorar en av sina bästa vänner i ett race, sätts dit av en barndomsrival och hamnar i fängelse. Väl ute får han en chans att hämnas – men för att lyckas måste han infinna sig bakom ratten och bryta sin villkorliga frigivning. Man bör inte underskatta filmer om hastighet, som ju trots allt är ett av filmmediets tydligaste födelsemärken och primära medel för att trolla med tid och rum. Och det är sannerligen full fart från början till slut. Intrigen haltar och visst passeras en del taskiga kvinnoporträtt och genremässiga klichéer, men det bjuds många överraskande inslag av historiska självreflektioner som får mig att trivas i passagerarsätet. SL

DRAMA

Nånting måste gå sönder Regi: Ester Martin Bergsmark Manus: Ester Martin Bergsmark, Eli Levén I rollerna: Saga Becker, Iggy Malmborg, Shima Niavarani

Ellie/Sebastian (Saga Becker) är en kvinna fångad i en manskropp och en romantiker fångad i en krass verklighet. Hon blir kär på avstånd i Andreas (Iggy Malmborg) efter att han som en riddare i en saga har räddat henne från att bli misshandlad på en offentlig toalett. Hon ger honom pappersnäsdukar att torka blod och spyor med och spar dem sedan i ett litet skrin. Hon längtar efter att dö och återuppstå. Hon är allvarlig. Hon har en väldigt rolig rumskompis, spelad av Shima Niavarani: ”Jag viskar”, retas hon och härmar Ellies ljusa röst, ”så kommer det kanske en man och lägger munnen mot mitt öra…”. Det gör det också, för kärleken till Andreas blir så småningom ömsesidig. Och än mer komplicerad.

DRAMAKOMEDI

Våtmarker Regi: David Wnendt Manus: Claus Falkenberg, David Wnendt I rollerna: Carla Juri, Christoph Letkowski, Meret Becker

Den unga Helen har ett intresse för sex som istället för att kretsa kring njutning påminner om en mikrobiologiforskares. Uppvuxen i en pedantiskt städande och skrubbande familj utsätter hon sin kropp för det ena hygieniska experimentet efter det andra i denna filmatisering av Charlotte Roches roman med samma namn. Ramen i Våtmarker är en sjukhusvistelse där Helen behandlas för en på egen hand orsakad analfissur – från

En stor del av spänningen i Nånting måste gå sönder är gapet mellan Ellies blick på tillvaron – drömsk, optimistisk, färgad av en tro på förlösande kärlek – och den ganska smutsiga verkligheten. Det reflekteras också i bildspråket. Växlingarna mellan grådassig realism och brutala sexscener i slowmotion, som med sin komposition och perfekta ljussättning för tankarna till Caravaggiomålningar, skulle kunna uppfattas som löjligt anspråksfulla. Å andra sidan är väl inte de anspråken särskilt löjliga. Nånting måste gå sönder tar livet, med sin pendelrörelse mellan skönhet och lidande, på otroligt stort allvar. Det lyser igenom i manuset, i det trovärdiga skådespeleriet, i fotot, den idén och den insikten är närvarande överallt: den här tillvaron är så vacker och så jävlig på samma gång, för allting måste dö, nånting måste gå sönder. Den här filmen är på så vis lite som en Lana del Rey-låt: euforisk och vemodig, hårt estetiserad, sentimental, alldeles underbar. HJ

sängkanten berättar hon en serie mustiga skrönor om bordellbesök, pizza, bästisens pojkväns fetischer, vilka grönsaker som är lämpligast att onanera med, och mer därtill. Det är… väldigt grafiskt. Under visningen (passande nog i en före detta porrbiograf) sjönk jag djupt ner i stolen vid vissa tillfällen, och publikens reaktioner fick mig ibland att tro att det var splatter vi satt och kollade på. Men det är inte bara snusk – invävt i alltihopa finns dels en kärlekshistoria, dels en berättelse om Helens problematiska familj. Den senare är rörande på sina ställen, den förra känns rätt jönsig. För min del hade Helen gärna fått löpa den snuskiga linan ut. HJ Fler recensioner på nojesguiden.se/film

FILM BÄST JUST NU Sin City: A Dame To Kill For Trailer

Nio år och oändligt med spekulationer senare verkar äntligen uppföljaren till en av de bättre seriefilmatiseringarna vara på gång. Fortfarande med Frank Miller som manusförfattare och Robert Rodriguez som regissör.

film på biodukarna har inte varit så här hög på flera månader. Två filmer. Den ena sliter ditt hjärta i bitar och den andra ger dig lust att skråla, skåla och impulsivt fira den Wes Andersonska, überdesignade komedins lov. Don’t miss out. ISABELLE ESPINOZA isabelle.espinoza@nojesguiden.se

VICTOR SCHULTZ victor.schultz@nojesguiden.se Adrien Brody Skådespelare

Frälsningsarmén Film

SVENSK GANGSTERFILM

Tommy Regi: Tarik Saleh Manus: Anton Hagwall I rollerna: Moa Gammel, Ola Rapace, Ewa Fröling, Lykke Li Zachrisson

Estelle (Moa Gammel) återvänder till Sverige från Sri Lanka med sin dotter för att hämta sin man Tommys del av bytet från ett värdedepårån på Landvetter ett år tidigare. Tommys namn inger respekt och hennes uppenbarelse som hans sändebud triggar nervositet i de gamla kretsarna i Stockholms undre värld. Miljön är välbekant från andra välproducerade svenska gangsterfilmer, persongalleriet syns hemtamt även om det är nya ansikten och kroppar med svarta skinnjackor och pomaderade hårsvall som hänger med Ola Rapace. Tät stämning och goda aktörer förebådar först ett storverk, och berättandets knapphet i informationen, spännande och otypiskt i svensk film, höjer inledningsvis förväntningarna. För Moa Gammel är fantastisk. Hennes utstrålning påminner om Gena Rowlands i Gloria, sårbar och desillusionerad, med en orubblig och ursinnig vilja. ”Hon är ingen vanlig

flickvän!” Någon fäller den repliken. ”Hon vet precis vad som hände på Landvetter den där gången!” Vad som kännetecknar en vanlig flickvän är en undran som dyker upp. Den blåsta bihangsbruden utan röst? Som inte har någon koll alls på vad som hände på Landvetter? Lykke Li Zachrisson spelar den rollen, om än intuitivt och väl, och bevisar att ordningen inte är rubbad. Att man tvingas pussla ihop för mycket på egen hand blir filmens svaghet till slut. Gammels rollarbete bär, men filmen slutar tyvärr att bära sig själv. Trots minnesvärda roller av bland andra Ewa Fröling, som gör en lyxhustru, mamman till Estelle, gudomligt nyanserad, med smink och hår som om inspelningen till American Hustle var hennes andra dagjobb. Och Johan Rabaeus som spelar… satan själv. Men berättelsen faller isär. IE

Visserligen utan att ha sett själva filmen (infoga vits om Kristian Lundberg), men min favoritförfattare Abdellah Taïa regidebuterar med Frälsningsarmén, som visas på CinemAfrica-festivalen i Stockholm.

Han vann en Oscar för sitt allvar, men är som allra bäst när komikerådran får löpa amok. Bioaktuell med en suverän skurkinsats i Wes Andersons The Grand Budapest Hotel. SEBASTIAN LINDVALL sebastian.lindvall@nojesguiden.se

HANNA JOHANSSON hanna.johansson@nojesguiden.se

Lupita Nyong’o Skådis

Din egen privata filmfestival Wes Anderson och Clio Barnard The Selfish Giant och

Allmänt fantastisk. Nu ryktas det att hon är aktuell för en av huvudrollerna i kommande Star Wars-uppföljaren.

The Grand Budapest

Hotel är det bästa du kan göra med din tid just nu. Koncentrationen av förstklassig

AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se

PL AT T UPPFÖL JARE

av Eva Greens iskalla kommendör. I 300 fanns hela tiden en känsla, som givetvis inte stämde men ändå, om att allt faktiskt skulle kunna ha hänt. Krigarna var ju ändå bara krigare, i Rise of an Empire tappar man dock konceptet rätt snabbt när pansarbåtar som hör hemma någonstans i det sena 1800-talet dyker upp sådär 1000 år f.Kr. Den neofascistoida synen på krig och våld och död och manlighet når också ett nytt bottennapp och uttalas med om möjligt ännu lite mindre självdistans. Räcker inte det för en döskalle slänger Green och Sullivan Stapleton in en av de sämre sexscener som filmmediet skådat. VS

BONUS: Tarik Saleh baserade flera av karaktärerna på barndomsvänner och människor han träffade under sin uppväxt.

DRAMA

The Quiet Roar Regi: Henrik Hellström Manus: Henrik Hellström, Fredrik We I rollerna: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Joni Francéen, Jörgen Svensson

En kvinna får ett besked om en dödlig sjukdom, en dödsdom: hon har tre månader kvar att leva. För att handskas med sin ångest prövar hon en okonventionell terapimetod. Med hjälp av en hallucinogen drog gör hon ett återbesök i en händelse i sitt eget liv, där hon ömsom iakttar sig själv, ömsom griper in och talar till sitt yngre jag. Den här spännande idén lutar sig The Quiet Roar lite väl mycket på, för utöver den underbara Evabritt Strandbergs rollprestation som den döende kvinnan är den här filmen rätt tunn. Jag kan tänka mig att den hade varit en fantastisk kortfilm, med det musikvideodramatiska fotot, miljöerna och än en gång: Evabritt Strandberg. Men det utdragna formatet med svensk film-klyschiga dialoger (”HELVETE”) gör den inte riktigt några tjänster. Skådespelarna är bra, miljöerna som sagt vackra, själva premissen med en droginducerad tidsresa tankeväckande, men delarna håller inte riktigt ihop så väl som de borde. HJ

300: Rise of an Empire Regi: Noan Murro Manus: Zack Snyder, Kurt Johnstad I rollerna: Sullivan Stapleton, Eva Green, Lena Headey

300: Rise of an Empire går på bio just nu eftersom föregångaren 300 (2006) på bara några år blivit en älskad actionklassiker. Kombinationen av Frank Millers stilrena serieförlaga, Zack Snyders hyfsat kreativa inställning till våld och de 300 spartanernas dödsföraktande kamp mot en uppsjö olika elitförband och förskräckliga humanoider gjorde filmen till ett efterlängtat svärdshugg i mellangärdet och återuppfann splattergenren. Denna uppföljare saknar tyvärr både en Millersk förlaga, Zack Snyders ambitionsnivå (som enbart producerat och deltagit i manusarbetet) och spartaner. Istället får vi följa ett gäng athenare som, parallellt med spartanernas krig mot den persiska härskaren Xerxes (har man ett namn som börjar på X kan man inte vara annat än kallblodig och ond), utkämpar slag efter slag mot hans flotta, manövrerad

BONUS: Hanna Schygulla som spelar Eva har medverkat i fler än 19 filmer av den mytomspunne regissören Reiner Werner Fassbinder.

BONUS: Originalmanuset innehöll en cameo från föregångarens King Leonidas, men den ströks från filmen då Gerard Butler inte var intresserad att reprisera sin roll. Tydligen ska han ha tackat nej genom att säga ”It wasn’t really my thing”.

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

MUSIK KRÖNIKA

TA ANSVAR FÖR DIN LJUDMILJÖ Text: SARA BERG

MEDAN NOMAS FÖRRA kökschef Matt Orlando och hans kockar serverar skenbart enkel men noggrant förberedd mat på Köpenhamnskrogen Amass spelas alltid hiphop ur restauranghögtalarna. Matt kommer från San Diego och älskar Hieroglyphics, ett kaliforniskt hiphopkollektiv med en logga som består av tre punkter över ett streck, inuti en cirkel. Den har Matt låtit tatuera på sin högra underarm. En gång kände en gäst från den amerikanska västkusten igen symbolen och ställde frågan: ”Är det där vad jag tror att det är?” ”Lyssna på musiken”, svarade Matt. ”Det här är den bästa restaurang jag någonsin varit på”, sa gästen. Egentligen spelar det ingen roll om det är hiphop eller någon annan genre som spelas i en lokal där människor vistas och trivs, det viktiga är att låtarna betyder något, att de säger något om personen som valt dem. Det värsta är när musiken bara blir en själlös kuliss av ljud, ett sätt att mota bort tystnaden. I sådana fall är tystnaden alltid att föredra. Det finns klädbutiker jag inte kan gå in i på grund av musiken. För att den spelas för högt och för en målgrupp jag inte tillhör. När kommersiell arenamusik som inte ens butikspersonalen tycker om får huvudet att bulta köper jag inga plagg. Men när en av matbutikerna där jag bor spelar Stone Roses stannar jag extra länge vid grönsakerna, det är där musiken hörs bäst. På en av mina danska favoritkaffebarer går det att avgöra vem som arbetar bara genom att lyssna. Hör jag opera är det den propra sommelierbaristan i pullover och skjorta som står bakom baren. Är det house eller franska radiochansons är det kaféägaren, en kock med tidigare dj-karriär, som i t-shirt och sneakers delar ut rågbrödsmackor med avokado. Gemensamt för de platser jag besöker ofta är att det aldrig är en slump vad som spelas. Min ljudmiljö är viktig och man får inte slarva med musik. Den som vill driva en framgångsrik verksamhet måste även ta ansvar för hur den låter. X

”Det värsta är när musiken bara blir en själlös kuliss av ljud.”

SOUL

Niklas von Arnold Svenska 1

BÄST JUST NU

Rec Rec/Cosmos

Ett skifte från engelska till svenska är ett modigt och på många sätt riskfyllt skifte, i synnerhet inom en så vokalburen genre som soul. Men Niklas von Arnold lyckas parera dessa svårigheter på ett alldeles ypperligt sätt. Själfullheten finns kvar i allra högsta grad och har med hjälp av modersmålet på många håll till och med intensifierats. En annan positiv aspekt språkbytet fört med sig är en större uttalsmässig nonchalans, vilken utgör en behaglig kontrast till de raka och ärliga texterna. Det hade dock varit kul att höra svenskan kombineras med det eleganta The Dream-doftande sound som präglade delar av Superman. AJ

How To Dress Well Words I Don’t Remember Singel, Domino/Playground

En kärleksförklaring iklädd en slickare r’n’b-kavaj än vanligt. Son Lux Alternate Worlds EP, Joyful Noise

Son Lux gjorde det enda rätta när han hookade Lorde på sång på ett av den här ep:ns fyra knastriga klipp och klistra-spår. Lykke Li Love Me Like I’m Not Made of Stone Från kommande albumet I Never Learn, Warner

Hjärtskärande om olycklig kärlek. Kent La Belle Epoque Singel från kommande album, Universal

SKOTSK INDIE

Withered Hand New Gods

Fortuna Pop!/Border

Det krävs ingen Sherlock Holmes-skärpa för att dra upp linjerna mellan den utsökta gitarr-indie som Edinburghs Dan Wilson spelar och de lokala förebilder han har. Som medlem i Fife-kollektivet och med Darren Hayman från Hefner som producent triumferar han i såväl klockrena popmelodier (Horseshoe) som hjärteknipande ballader (Between True Love and Ruin). Dessutom toppar han alltihop med shoutalong-hiten Heart Heart, som balanserar eufori med en gnutta beska (”and I listen to my heart, and all I hear is my body dying”). En skiva att älska. PF

AVANTGARDE HOUSE

Kassem Mosse Workshop 19

Elektronisk samhällskritik med samma namn som min stamkrog i Malmö, ja tack. Tryne till knorr Blandad vinyl Restaurang

På den här lilla Malmökrogen läggs alltid stor vikt vid vinylen. SARA BERG sara.berg@nojesguiden.se

vars påverkan tydligt märks i till exempel Cthulu och Smoulder, och Erika M. Andersons subtilt dramatiska sätt att sjunga leder den minnesgode finsmakarens tankar till Lisa Dalbellos 30 år gamla Whomanfoursays. Med inslag av mer traditionellt arrangerad elektrisk rock, relativt långsam och hårt hotfull, gör det The Future’s Void till en av vårens mest kompletta skivor. PF

Workshop

Kassem Mosse är en av alla de producenter som i princip verkar i det dolda men ändå lyckas nå ut med sin musik. Om än till en smal skara. För Mosse är kompromisslös på det bästa av sätt. Genom att uppvisa ett ointresse av att synas får han verka ifred vilket han tar tillvara på genom att han lyckas göra det han själv vill hela vägen. Och viljan att gå sin egen väg kombinerad med att han är en otroligt duktig producent resulterar föga förvånande i väldigt bra musik. Det låter hela tiden som att det finns ännu mer där att höra, som precis undgår dig men gör att du vill höja volymen ytterligare. Kassem Mosse är utan tvekan i framkant av den avantgardistiska dansmusiken. CRA

ROCK

The War on Drugs Lost in the Dream Secretly Canadian/Border

Tidigare har jag haft svårt att stämma in i hyllningskören, för i The War on Drugs musik har det funnits gott om finesser i en rad olika riktningar, men ont om skärpa. På sitt tredje album får Adam Granduciel äntligen ihop det till en helhet. Psychedelican har fått stryka på foten till förmån för luftiga melodier med lika delar Waterboys-rymd och subtil Mark Knopfler-gitarr. Red Eyes är upptempodesperation som låter som om Bruce Springsteen skulle göra Suicide-covers (…eh, jo, jag vet), och Burnin’ är ett ännu vassare exempel på hur modern rock med tydliga rötter ska låta år 2014. PF

ELEKTRONISK ROCK INDIE/POP

NONONO

We Are Only What We Feel Warner

Det vore perfekt att åka bil genom Europa till det här albumet. Med extremt dansvänliga låtar som handlar om att veta vem man har, att inte känna sig hemma och att vandra genom mörkret passar den så bra för asfalt som försvinner, för vyer som snabbt byts ut och förändras och för en arm som gör vågrörelser utanför fönstret i bilen. Med trummor, gitarrer och inte alls så mycket elektroniskt bjuder We Are Only What We Feel på hårda trumslag som känns i kroppen och får den att röra sig vare sig du vill eller inte. Det är stort. CO

6 50

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

EMA

VISPOP

Matador/Playground

Jorden var rund

Förstasingeln Satellites har redan pekats ut som en av vårens höjdpunkter av Pitchfork, bland annat för att Erika M. Anderson utifrån sina William Gibsoninfluenser skitar ner sitt elektroniska sound med metalliska ljud och sprakande statisk elektricitet. En annan påfallande inspiration är Nine Inch Nails,

Warner

The Future’s Void

Christopher Sander Christopher Sander har alltid varit en politisk textförfattare, även om det märks tydligare nu när han gör musik under sitt eget namn än när han sjöng i [ingenting]. Kanske för att han nu bara har sig själv att ta hänsyn till, sina egna strider att vinna. Men så är det inte, för Christoph-

nojesguiden.se/musik

MUSIK EDM

Adrian Lux Make Out Ultra/Universal

Adrian Lux rör sig med lätthet i den pophousiga världen och det är nästan svårt att greppa vilket stort internationellt namn han är. Det är för de största dansgolven och på de största scenerna i Miami och Las Vegas han skapar spelar och sin vemodiga dansmusik. Adrian målar känslor med stora penslar och gör det med hjälp av vokalister som exempelvis Lune, JJ och Last Lynx. Den tydliga indievinklingen av dansmusiken tillsammans med intresset för popmusik fungerar väldigt bra för Adrian och gör att musiken lyfter sig ifrån mängden. CRA

HIPHOP

BÄST JUST NU Kornél Kovács Szkira 12”, Studio Barnhus

Kovács har gjort ledmotivet för våren 2014. Factory Floor How You Say (Helena Hauff Remix) Kommande singel, DFA/Border

Helena Hauff! Hoppas vi får hur mycket som helst av henne 2014. Future Muyei Power Wali Bena Från Sierra Leone In 1970s USA, Soundway

Sjuttiotalets svängigaste dansband?

Kid Cudi

CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON

Wicked Awesome/Republic

christoffer.reichenberg.andersson@ nojesguiden.se

Satellite Flight: The Journey to Mother Moon Albumet som ska agera brygga mellan senaste halvbesvikelsen Indicud och kommande Man on the Moon 3 är ett stort steg i rätt riktning. Cudi har precis som senast producerat i princip hela albumet själv. Men de ofta intetsägande instrumentalerna från Indicud har här bytts ut mot ett djupt, välgjort och konceptuellt tajt sound som håller intresset uppe albumet igenom. Textmässigt är Cudi sig lik och bitvis på gränsen till schizofren, där det mesta kretsar kring hur ingen riktigt förstår honom. På lysande albumfavoriten Balmain Jeans blandar han exempelvis explicita sexskildringar med sin längtan efter någon som han kan lita på med sitt hjärta. AJ

er Sander kämpar för hela samhället och alla som behöver det. Den här skivan handlar mycket om kärleken, till ett barn, till familjen, draperad i en innerlighet som bara det som betyder något på riktigt kan framkalla. Det är så luftlätt, somrigt och barnviseljuvt att jag till sist saknar något som stör harmonin. SB HIPHOP

Rick Ross Mastermind Def Jam/Universal

Det som skiljer Rick Ross från många av hans rapkollegor är hans flowmässiga flexibilitet och hans enastående öra för beats. Det gör att han kan snickra ihop ett säkert kort som Mastermind, och komma undan med det. Han behöver inte pusha några kreativa gränser. Han kan fortsätta med sin materiella skrytrap. Man köper det, för han gör det med en sådan precision. Från det pompösa skrål-flowet på hårda War Ready till den mer lättfotade elegansen på Supreme skaver det aldrig, Ross känns naturligt klädsam i albumets alla element. Mängden gästspel känns också, med undantag för enerverande French Montanas dubbla medverkan, väl avvägd. Bland annat rappar Lil’ Wayne en av sina bättre verser på länge på utmärkta avslutningen Thug Cry. AJ

ovanligt väl ringar in den röda soundtråden som löper genom låtarna. Det här är en storslagen entré, men vi får aldrig riktigt komma in i Det Stora Heliga. Mycket av bandets styrka ligger i sångaren Philip Ekströms röst, mäktig nog att fylla en pelarsal och lika rysningsframkallande som vanligt, vilket får melodierna att hamna lite i skymundan. Efter att ha lyssnat på skivan över tjugo gånger har jag fortfarande svårt att skilja låtarna åt. De är alla bra, men ingen är bäst. SB

SAMTIDSDISCO

Shit Robot

We Got a Love DFA/Border

När Marcus Lambkins electroalias Shit Robot spelade på Hultsfred 2011 stod han inuti en blippig ram med en grönlysande mask framför ansiktet och gjorde sin grej. Då tyckte jag att framträdandet var ganska mediokert, men inser nu i efterhand att han utnyttjade situationen på bästa sätt. Det är sällan roligt att titta på en dj som spelar live (one hit wonderduon Duck Sauce hade en uppblåsbar anka på sin scen). Shit Robot är ändå en artist som helst ska höras på skiva, gärna tillsammans

med gästartister, precis som här. Då kan roboten ägna sig åt sin smarta, housiga disco med flippade inslag, medan sångare som Reggie Watts och Museum of Love skapar karaktär åt varje bakgrundsbeat. SB SOULECTRO

Chet Faker Built on Glass Future ClassicS/PIAS

Med tanke på Nicholas James Murphys artistnamn hade det varit mer naturligt om han

BÄST JUST NU Lilla Namo Ny Bil Singel, Baba

Fet. Mando Diao Aelita Kommande album, Sony

POP/SOUL

Mando är tillbaka på engelska!

Pharrell Williams GIRL

Daniel Adams-Ray Där regnbågen tar slut – Lagom Studio Remix En av flera remixes

Älskar dessa hiphopifierade versioner! POP

The Mary Onettes Portico Labrador

Den svulstiga popens mästare fortsätter att skriva låtar lika pampiga som albumtiteln, som

CAROLINA OSCARSSON carolina.oscarsson@nojesguiden.se

Columbia/Sony

GIRL är den direkta följden av Pharrells sjärnsmäll till comebackår 2013. Om inte annat återspeglas det, precis som det gjorde vid solodebuten 2006, i gästerna. Tyvärr är Daft Punk-gästade Gust Of Wind för Get Lucky precis vad Snoop Dogg-gästade That Girl var för Beautiful, en fullt gångbar imitation. Vilket är tråkigt med tanke på den kreativitet som Pharrell besitter. Sorgligt nog är hela albumet stöpt i samma glättiga version av den fantasirika och innovativa musik Pharrell skapade för tio år sedan. GIRL tar visserligen avstånd (med undantag från obehagliga rovdjurskänslan på Hunter) från Blurred Lines, Robin Thickes bidrag till Pharrells framgångsrika fjolår. Men albumets återkommande och ofta banala kvinnohyllningar känns mest som en halvhjärtad ursäkt för sunkigheten i nämnda snedsteg. AJ

NR 3, 2014 | NÖJESGUIDEN

MUSIK hade sysslat med något slags uppdaterad jazz och inte den souliga electro han i själva verket skapar. Men kanske att det hade varit för uppenbart. Nu är det istället nästannamnens tåtrippande, närgångna och mysiga sångstil han har inspirerats av och kombinerat med så smidiga beats att de ibland ålar sig fram på golvet. Det mjukt studsande lagerarbetet i 1998 är bland det bästa jag hört, medan en stor del av skivans inledande låtar är alldeles för sliskiga. SB

ske spännande, men det händer inte så mycket. Speciellt inte när man lyssnat i en halvtimme och det enda man hör är skryt om hur mycket Som Fan jobbar, hur älskade och hur framgångsrika de är. Visserligen finns det ett par ljusglimtar som rör sig lite djupare, Dagen efter och Före detta till exempel, där olycklig kärlek och lite smärta skymtas mellan varven. Men trots dem och trots att Sellout är remixvänligt för dansgolvet, är det likväl en besvikelse. CO

BÄST JUST NU Dean Wareham Dean Wareham

MUSIKBAROMETERN

Solodebut, Sonic Cathedral

Efter Galaxie 500, Luna och Dean & Brita är han till slut solo. Tarantula Waltz Scandinavian Minds från kommande Tinder Stick Neck, Brus och Knaster

Nu är tiden äntligen inne för Sveriges finaste Dylan-americana. Luke Haines New York in the 70’s

6 Record Store Day Egentligen är alla dagar skivaffärsdagar, men åtminstone den 19 april ses vi i butikerna, va?

Kommande album, Cherry Red

POP

ROCK

MØ

Yohio

Hans förra temaalbum var perfekt. Det här, mina vänner, är bättre!

Sony

Universal

PATRIK FORSHAGE

Inte ett enda instrument hinner låta innan MØ tar ton. Sedan följer djup bas, långa vokaler och elektroniska instrument. Ensam i bergen sjunger hon om rykten och om olycklig kärlek. Till en början är albumet lugnt, inte som en kunde tro av singeln Don’t Wanna Dance, och nästan lite för likt Lana Del Ray, särskilt när hon slår på det storslagna soundet. Men i och med Red in the Gray händer andra, spännande saker. Det går snabbare, och både hon och musiken får en hårdare ton när hon kritiserar världen hon föddes till. Men mest av allt handlar det ändå om ett brustet hjärta och när No Mythologies to Follow avslutas med en kombination av ett drömskt sound, tunga beats och sång om frihet kan skivan utan problem representera de stadier en går igenom efter ett break-up. CO

Together We Stand Alone är ett rockigt album med mycket elgitarr där YOHIO levererar låtar som för det mesta känns som vanlig, radiovänlig pojkbandsrock. Ibland hårdnar de dock, vilket ger albumet en viktig om än liten kontrast. Han sjunger om brända broar, olycklig kärlek och om att älska någon till slutet, men det är svårt att uppleva honom som trovärdig, och några spår in i albumet börjar låtarna flyta ihop. Vad är egentligen skillnaden på dem? Tempot? Nej. Ämnet? Nej. Instrumenten? Nej, inte det heller. Han har sitt sound och tänjer inte sina gränser. Det är tacksamt för alla som står hemma och mimar framför spegeln, men rätt intetsägande. CO

patrik.forshage@nojesguiden.se

No Mythologies to Follow

Together We Stand Alone

Sellout växlar mellan rap till tunga elektroniska beats som gör att bröstkorgen rycker och lugnare musik för loungen. Det låter kan-

BÄST JUST NU

De låtar som låter precis som deras tidigare verk är de bästa, men de tillför inget till Laibachs musikaliska katalog. Och när man nyttjar lite modernare ljud är det till ingens glädje. Alltför ofta är det på gränsen till tramsigt. CRA

Avey Tare’s Slasher Flicks Enter the Slasher House

4 Erik Hassles comeback Kreddiga pop- och r’n’b-namn har redan hoppat på tåget.

Domino/Playground

Att lansera den avslappnat solskensflummiga hippiepopsingeln Little Fang som första livstecken från den här trion, bestående av redan rutinerade musiker från band som Animal Collective och Dirty Projectors, var ett gravt villospår. Fullängdsalbumet är istället ett psykedeliskt sextiotalsäventyr i nutida, stökig tolkning, lika knarkigt som bandnamnet. Det som kunde varit en behaglig husvagnssemester blev en road trip i racerfart med neurotiska trummor och foten lite för hårt på effektpedalen. SB

Som Fan Sony

Kid Cudi på vita duken Entourage blir film. Med Kid Cudi som Ari Golds nummer två.

ROCK

HIPHOP

Sellout

EBM

Laibach Spectre

Mute/Playground

I actionfilmer från nittiotalet skulle huvudpersonen allt som oftast möta en hårdhudad antagonist på en nattklubb. Ofta var det ett odefinierbart band som spelade någon slags hårdrocksynt på scenen i bakgrunden. Laibach är det bandet.

3 Lykke Li-peppen Vi älskar att hon är tillbaka, men det där med att göra trailers för skivor?

LIZ Just Like You EP, Mad Decent

Vasst och superfräscht. Potentiell superstjärna. BROSTEP

Frank Ocean, Mick Jones, Paul Simonon och Diplo Hero Converse: Three Artists. One Song

Ett samarbete lika episkt som sin låttitel. Ty Dolla $ign Or Nah Taylor Gang /Atlantic

Oemotståndlig i sin enkelhet. Remixad i oändlighet. ADAM JANSSON adam.jansson@nojesguiden.se

Skrillex Recess Big Beat

Efter att tydligt och knivskarpt delat en musikvärld i två läger av lyssnare som antingen gillar eller avskyr Skrillex kommer nu hans första ordentliga studioalbum efter högvis med ep:s, remixer och singlar. Skrillex har alltid varit noggrann med att nämna vilka hans förebilder är, och eftersom Aphex Twin och Squarepusher ofta nämnts skulle man kunna tro att det skulle få en något annorlunda inriktning. Men i det stora hela låter det som tidigare. Det är lite snällare, lite tydligare party-electro, och kryddat med trap och ragga. Det är inte den här skivan som vinner över lyssnare från andra lägret.

CRA 52

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

2 Jag är Kent-hysterin Först var alla Jason, nu är alla Kent-citat. Snälla, lugna ner er?

1 SXSW Nej, vi var inte där i år heller.

JOSÉ DAVID HILDEBRAND

LYDIA ERICSSON WÄRN, AMANDA MANN & OLGA FARE

GRUPP 13 (NOMINERADE KATEGORI KLUBB)

SEBASTIAN NOWACKI & TOMMIE X KRISTOFER HANSSON, PÅL HOLLENDER, JANE MAGNUSSON & FREDRIK JOHNSSON

BABAK BEHDJOU & DISA ÖSTRAND

NÖJESGUIDENS STOCKHOLMSPRIS 2013 – EFTERFESTEN PARISA AMIRI & KRISTIN ZETTERLUND

GUSTAV HOLMSTRÖM & FRANS STRANDBERG

DISA ÖSTRAND, ALEXANDER SALZBERGER, LAWEN MOHTADI & SHIMA NIAVARANI

ELIOT G BARVE & JOSEFIN JINDER

PELLE TAMLEHT & GUSTAV GELIN JULIA DUFVENIUS

I slutet av februari delade vi ut det prestigefyllda Stockholmspriset på Gröna Lundsteatern. Efterminglet hölls på Melody, ABBA-museets restaurang. FOTO: LINA KRUOPYTE & MORRIS MELANDER

JOSEFIN MIRSCH, STINA ALMER & PATRICIA FRANKE

”Om inte matlagningen funkar strular det till en jävla massa annat i människors liv.”

1 & 6 MÖTER

BJÖRN FRANTZÉN Med två stjärnor i Michelinguiden och en rad utmärkelser tar krögaren Björn Frantzén steget in i rutan som programledare för TV3:s nya satsning Frantzén styr upp. I programmet hjälper han familjer vars vardagsmatlagning har havererat. Vi skickade Döskalle & Mästerligt till Studio Frantzén.

utan saker som kontaktnät och att man drev en egen krog, hade en egen inköpskraft och inte bara satt med och tyckte. Sedan vi startade projektet har den kvinnliga gastronomin gått framåt i Sverige och i år är fyra av fem tillfrågade kvinnor. Det finns egentligen ingen bransch som är så genusanpassad som restaurangbranschen, i alla fall i mitt huvud. Jag har aldrig varit med om att man till exempel har satt olika löner för tjejer och killar. Sedan är det en övervikt av män i köket men tittar man på restaurangchefsjobbet är det samma övervikt åt andra hållet. Jag har själv två döttrar och tycker att diskussionen är bra, men att den kan bli lite tramsig ibland. Man får inte missa poängen. Som är?

Vad fick dig att hoppa på ett programledarjobb?

– Det är ett program som jag tycker hjälper till att föra svensk gastronomi framåt och jag fattar att folk har problem där ute. Det fanns en intressant vinkel i det.

Är folk generellt dåliga på att laga mat?

– Jag tror det. Det finns inget socialt nätverk som plockar upp dig om du inte lär dig att laga mat i skolan eller hemma.

Vad var det äckligaste du blev bjuden på?

– Det var många grejer. Men en rätt som stack ut var en överkokt spagetti med köttfärssås gjord på kokt köttfärs, grädde, ketchup och torkad dill. Alexander Nilsson och Gordon Ramsay är två av alla kockar som gjort en grej av att vara asförbannade i matrutan. Du verkar mycket snällare!

– Det hjälper sällan att gapa och skrika. Vill man hjälpa på riktigt tycker jag att det finns andra vägar att gå. Jag är likadan på jobbet.

Hur mycket kunde du själv vara med och påverka resultatet?

– Mycket. Jag gjorde jävligt klart för alla vad jag ställer upp på och inte, och att jag inte är någon skådespelare utan en 54

NÖJESGUIDEN | NR 3, 2014

kock. Det var grundförutsättningen så: ”Cameraman, be ready. Det blir inga retakes här inte”. Det var ju på fullaste allvar, om inte matlagningen funkar strular det till en jävla massa annat i människors liv. Vem skulle kunna styra upp dig, och vad skulle den isåfall behöva styra upp?

– Jag är perfekt redan.

Men du fick ingen tredje Michelinstjärna!

– Jag säger som Erik Hamrén, efter en vinst eller förlust får man vara glad eller arg i 24 timmar. Sen kör man vidare. Jag kör samma taktik.

Berätta om projektet Exceptionell Råvara!

– Vi har haft en skitbra utveckling framför allt de senaste fem åren med restauranger och gastronomi, men råvaruledet har inte alls hängt med. Det är få grupper av svenska råvaror som håller högsta internationella klass. Ska svenska krogar komma dit måste råvaruledet hänga med.

Finns det något du aldrig skulle prova i matväg?

– Jag är sjukt picky med maten och ser inget behov av att äta råtta, hund eller grisögon. Jag äter inte ostron, eller rödprickade fiskar. The list goes on.

Hur mycket tid lägger du ned på att tracka matrecensenter?

– Haha, mindre för varje år som går. Man blir äldre, tröttare och tråkigare.

Hur mycket tid lägger du ner på att tacka matrecensenter?

– Jag har nog aldrig gjort det. Däremot kan jag respektera folk som har koll på läget.

Vem skulle du vilja servera i din matsal?

– Legendaren Paul Bocuse vore kul, innan han droppar av.

1 – Att man inte ska väljas till saker 1 utifrån sitt kön utan utifrån sin kunskap. – Nöjesguiden har uppenbarligen ingen 6 aning om vad jag driver för restauranger. – Jag har inte upplevt den. 1 – Nej, de gör svinbra reklam för 1 mina företag. Däremot kan det vara lite Vill du aldrig laga mat för andra än höginkomsttagare och turister?

Vad tror du är lösningen på sexismen inom krogbranschen?

Hatar du folk som fotar sin mat?

Men du är medveten om att den finns?

– Jag har en fast tro på att den inte finns på mina krogar så jag kan fan inte uttala mig om det, men jag vet att det har pågått en debatt om det. Jag tror i så fall att det är mer generellt och egentligen inte handlar om branschen. Utan om?

1 – Hur man ser på kvinnor och hur man porträtterar kvinnor kontra män. 1 Vilken restaurangtrend är du trött på?

– Det var en jävligt bra fråga. Jag är trött på restauranger som säger att de inte har någon meny för att de ändrar den så ofta och har så få specifika råvaror – fucking bullshit. Vilken maträtt vill du ska gå från junkfood till hipsterkäk nästa gång?

6 – Kebaben. 6

– När vi startade för drygt två år sedan baserades det inte på vilket kön man var,

– En riktigt bra entrecôte med hemslagen bea. Riktigt bra pompa och tomat- och löksallad.

Det låter ju jättefint. Hur kommer det sig att det bara är manliga kockar med i projektet?

Om man vill förföra dig med mat – vilken mat ska man bjuda på?

tråkigt att vissa lägger så sjukt mycket tid på att fota att hela rätten hinner kollapsa innan de börjar äta av den. Vad händer om man ber om ketchup?

6 – Varsågod, du är gäst. Du betalar. 6

Finns det pengar inom krogbranschen idag?

– Det är extremt lukrativt för personer som gör bra grejer och jobbar hårt. Stockholmspubliken är helt magisk, shit vad de spenderar pengar på krogen.

Hur är det att vara en stjärna när man jobbar i tjänstesektorn?

– Jag ser verkligen inte mig själv som en stjärna. Jag har ett alldeles för oglamouröst liv för det, jobbar för mycket och ser mina barn för lite.

Är man så bra som maten man äter eller lagar?

– Självklart. X Frantzén styr upp har premiär tisdagen den 1 april i TV3. Foto: MORRIS MELANDER

Unga Klara presenterar

Lammungarnas fest

av Leonora Carrington regi Suzanne Osten 29 mars – 29 maj I ROLLERNA

Malin Cederbladh Gustav Deinoff Ardalan Esmaili Ulrika Nilsson

Victor Criado Maja Embrink Nidhal Fares Maria Sundbom

ungaklara.se /biljetter Med stöd av Stockholms läns landsting, Kulturrådet och Stockholm stad.