Nöjesguiden nr 10 2013 by Nojesguiden

STOCKHOLM • NR 10 • 2013 • SEDAN 1982

2013

VAD HÄNDE? KARTELLEN FORTSÄTTER KLÄTTRA NINA PERSSON VÄLJER RÄTT ÅRETS BÄSTA FILM & MUSIK 1 & 6 MÖTER ANNA ODELL

MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + SPEL + LITTERATUR Nöjesguiden • Östermalmsgatan 87d • 114 59 Stockholm • www.nojesguiden.se

Innehåll NR 10, 2013

C H E F RE DA KT Ö R

Amat Levin amat.levin@nojesguiden.se A RT D I REC T O R

Martin Petersson martin.petersson@nojesguiden.se A D - A S S I ST E N T Daniel Eriksson daniel.eriksson@nojesguiden.se RE DA KT Ö R G Ö T E B O RG

Björn Werner björn.werner@nojesguiden.se RE DA KT Ö R M A L MÖ / LU N D Nicole Briggs nicole.briggs@nojesguiden.se RE DA KT Ö R NOJ E S G U I D E N . S E Parisa Amiri parisa.amiri@nojesguiden.se NOJ E S G U I D E N . S E Vendela Lundberg vendela.lundberg@nojesguiden.se P R A KT I K A N T E R

Malin Ingevald Sophie Lindberg Greta Thurfjell M E DV E RK A N D E S KRI B E N T E R

ÅRSSAMMANFATTNING 2013

Instagram-raggning, blackface-trenden, REVA, Miley Cyrus och MUF:s främsta bidrag till mänskligheten. Vi har sammanfattat 2013.

Maina Arvas, Wanda Bendjelloul, Maja Bredberg, Valerie Kyeyune Backström, Isabelle Espinoza, Patrik Forshage, Michael Gill, Petter Hallén, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Sara-Märta Höglund, Adam Jansson, Hanna Johansson, Anders Karnell, Love Lagerberg, Sebastian Lindvall, Vendela Lundberg, Amanda Mann, Tobias Norström, Victor Schultz, Isabelle Ståhl, Pelle Tamleht, Alf Tumble, Kristoffer Viita FO T O GR A F E R

Josefin Mirsch V D O C H A N SVA RI G U TGI VA RE

Faje Gani faje.gani@nojesguiden.se

EN NY DAG GRYR I DRÖMFABRIKEN

Tobias Norström ser tecken på att Hollywood inte längre är lika rädda för filmer med minoriteter i huvudrollerna. 20

KARTELLEN FORTSÄTTER KLÄTTRA

Petter Hallén har träffat frontmannen Sebbe Staxx för att prata återfall, orättvis politik och hans komplicerade förhållande till begreppet manlighet.

P R O D U KT IO N S C H E F

Josefin Lundgren josefin.lundgren@nojesguiden.se WEBBCHEF

Pelle Tamleht pelle.tamleht@nojesguiden.se S Ä L JA RE ST O C KHO L M

Johan Majer johan.majer@nojesguiden.se Joakim Hampus joakim.hampus@nojesguiden.se Ayman Qadri ayman.qadri@nojesguiden.se S Ä L JA RE G Ö T E B O RG

Henning Wideberg hw@nojesguiden.se S Ä L JA RE M A L MÖ / LU N D John Stahle john.stahle@nojesguiden.se E KO NO M I

Jeanette Ramberg ekonomi@nojesguiden.se U TGI VA RE

Nöjesguiden Holding AB T RYC KE RI

ÅRETS BÄSTA FILMER

Biopic-bonanza, postkolonialism, Disneyporr och slaveri. Vilka blev årets bästa filmer? 52

ÅRETS BÄSTA SKIVOR

Debuterande veteraner, en historisk hiphopscen och tonåringar med livserfarenhet. Vilka blev årets bästa skivor? 62

1&6 MÖTER ANNA ODELL

”Jag trodde att det jag skulle göra inte var straffbart.”

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter. ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

MittMedia Print D I ST RU B I T IO N

Budcompaniett AB, Bring AB, Malmö Europa Trading AB P E RIO D I C I T E T

10 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. Stockholm Nöjesguiden Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm red@nojesguiden.se Göteborg Nöjesguiden Bellmansgatan 1 411 28 Göteborg Malmö Nöjesguiden Engelbrektsgatan 20 211 33 Malmö

SCANDINAVIUM LÖRDAG 18 JANUARI 2014 SÄKRA DIN PLATS NU! BILJETTER: SCANDINAVIUM TEL 031-811020 TICNET TEL 077-1707070 TICNET.SE SVERIGESRADIO.SE/P3GULD

Medarbetare AMAT LEVIN är chefredaktör på Nöjesguiden, bloggar på nojesguiden. se och har i detta nummer bland annat skrivit om 12 Years a Slave och Fruitvale Station. Vilken var årets bästa film? – Paradis: Kärlek, helt klart. Har nog aldrig haft så mycket ångest i en biosalong förut.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Han har förmodligen världens bästa smak. Berätta om tanken bakom omslaget? – Det är en mosaik av bilder från det gångna året som bildar Miley Cyrus som tar en selfie med sin mobil. Summerar 2013 på ett bra sätt.

BJÖRN WERNER är redaktör för Nöjesguiden Göteborg. I det här numret skriver han om allsmäktiga skribenter. Vad har varit årets höjdpunkt? – När jag var utanför Vilnius, Litauens huvudstad, och hängde hos en kompis mormor i en gammal halvövergiven by fylld med arga alkisar och flugor. Tog en trevlig promenad bland söndriga hus och kastade sten i tjärpölar och petade med pinne på en rutten igelkott.

NICOLE BRIGGS är beroende av indisk mat, utgör en fjärdedel av Systerkollektivet och är redaktör för Nöjesguiden Malmö/Lund. I det här numret förklarar hon varför det är korkat att avfärda graviditet och mammor. Vad har varit årets höjdpunkt? – Att se ett kryss på en sticka.

PATRIK FORSHAGE har skrivit om musik i Nöjesguiden så länge vi kommer ihåg. I det här numret har han lett arbetet med att utse årets bästa skivor. Vad har varit årets musikaliska höjdpunkt? – Varje vecka är fylld av nya musikaliska höjdpunkter. Men de enskilt största grejerna för mig i år var några svettiga konserter med Kaah, ett långt samtal med Luke Haines och givetvis Bowies återkomst på skiva och på V&A.

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

ISABELLE STÅHL har skrivit klart sin magisteruppsats i idéhistoria och är Nöjesguidens litteraturredaktör. I detta nummer argumenterar hon varför en död författare är en bra författare. Vilken har varit årets höjdpunkt? – Våren i Berlin.

PARISA AMIRI bloggar, ägnar sitt liv åt tv-serier och är redaktör för nojesguiden.se. Det händer fortfarande nya roliga saker på nojesguiden.se. Berätta! – Första veckan i december släpper vi våra fyra avsnitt av webb-tv-serien Nästa nivå! Två intensiva veckor tillbringade jag i Köpenhamn med Stor, Cleo, Mohammed Ali, Labyrint, Embee, Salazar Brothers och deras utvalda talanger för att vara med och forma nästa generation av svensk hiphop. Hoppas ni älskar det lika mycket som jag!

ALF TUMBLE gör musik och är Nöjesguidens dryckesredaktör. I det här numret svarar han på frågan om det går att dricka sprit till maten. Vad har varit årets höjdpunkt? – Oj, vad svårt. För mig personligen var det nog känslan av att slutligen få hålla i ett färdigt ex av debutboken (Drick!). Eller att bli tillfrågad om att bli Dagens Nyheters nya vinskribent. Jämnt skägg.

MICHAEL GILL är frilansjournalist och en av Sveriges bästa spelskribenter. Just därför är han även Nöjesguidens nya spelredaktör. Vad kan vi förvänta oss av spelbevakningen? – Stort och smått, högt och lågt. Spelgrejen handlar ju lika mycket om påkostade spektakel som små, personliga berättelser.

AMANDA MANN har pluggat modeoch genusvetenskap och är Nöjesguidens nya moderedaktör. I det här numret skriver hon om att det könsneutrala paradoxalt nog ändå är det manliga. Vilka har varit den bästa respektive sämsta trenden i år? – Den sämsta trenden i år har varit det gränslösa pälsmodet, som i vanlig ordning resulterar i ett bisarrt massmord på djur. Den bästa trenden har varit de hiphopinspirerade shortsen, sjukt snyggt och sjukt bekvämt. En får andas, om vi säger så.

ADAM JANSSON pluggar till civilingenjör, tillbringar all sin lediga tid med att svepa internet efter ny musik och är Nöjesguidens nya skivskribent. I sitt första nummer recenserar han Kartellen och 7 Days of Funk. Hur kommer ditt liv att förändras nu när du skriver för Nöjesguiden? – Jag kommer att få ännu ett, i det här fallet kul och utvecklande, substitut till att sitta böjd över matteböckerna när jag egentligen som mest behöver just det. Vidare har jag nog förfestköat till Justin Bieber för sista gången. Måste väl upprätthålla någon form av kreddaura i fortsättningen.

MAJA BREDBERG är kulturskribent. I sitt sista nummer som medlem i Nöjesguidens musikredaktion har hon hjälpt till att rösta fram årets bästa skivor.

LOVE LAGERBERG är musikskribent på Nöjesguiden och jobbar utöver det på Färgfabriken i Stockholm. I sitt sista nummer som medlem i Nöjesguidens musikredaktion har han hjälpt till att rösta fram årets bästa skivor. Vann rätt skiva? – Jag är fruktansvärt nöjd med slutresultatet på årsbästalistorna i år. Känns som att det gick åt mitt håll. Bra år generellt! Rätt skivor vann!

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalist, pretentiös tv-spelsbloggare och megalomanisk skräpkulturskritiker. I det här numret skriver han om tv-året 2013. Du har nyligen blivit med blogg på nojesguiden.se. Vad handlar den om? – Blog In Blog Out handlar om svenska hiphopvideor, polerade framtidsdystopier och den kristna speed metal-scenen. Allt det som dagens ungdom tänker på. Fingret på samtidspulsen, anno 1989.

VICTOR SCHULTZ är Nöjesguidens filmredaktör och har i det här numret varit med och röstat fram årets bästa filmer. Vann rätt film? – Ja, det tycker jag. Seidl lyckades med hela sin trilogi och Paradis: Kärlek var definitivt den starkaste med sin ångestmix av kolonialism, könsroller, hierarkier och globalisering.

SARA-MÄRTA HÖGLUND har tidigare jobbat med Musikguiden i P3 och som musikredaktör på SR. Idag är hon musikskribent för Nöjesguiden och har i det här numret varit med och röstat fram årets bästa skivor. Vann rätt album? – Åh, våra listor är så härligt spretiga! Men då Kurt Vile och Jenny Wilson inte knep guldet måste jag tyvärr svara ”nja”.

REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden. I det här numret om Kerry Washington-serien Scandal och tv:s förmåga att framställa destruktiva relationer som romantiska under. Vilken har varit årets höjdpunkt? – Det bästa med 2013 har varit att jag äntligen såg Friday Night Lights och att det börjar komma svinmycket bra r’n’b igen. Clear eyes, full hearts, can't lose och så vidare!

WANDA BENDJELLOUL bloggar, är frilansjournalist och tv-producent. Det här är hennes sista nummer som medlem i Nöjesguidens filmredaktion. Vad ska du göra istället? – Jag ska jobba vidare med mitt roliga tv-projekt om kläder och sedan ska jag skriva lite filmrecensioner i DN också.

HANNA JOHANSSON är frilansskribent, brukar synas på rodeo.net och är Nöjesguidens nya filmrecensent. I sitt första nummer recenserar hon Svinen och Blå är den varmaste färgen. Vad har varit årets höjdpunkt? – För mig: att jag började på en folkhögskola, det är så satans mysigt. I ”världen”: avtalet för ökad säkerhet på textilfabriker.

ISABELLE ESPINOZA är webbredaktör på SVT:s Kulturnyheterna, jobbar som informatör på Sveriges Radio och är ny filmrecensent på Nöjesguiden. I sitt första nummer recenserar hon The Hunger Games: Catching Fire. Det är dags att sammanfatta 2013. Vilken är årets bästa film? – Att Återträffen lyser upp filmhimlen i år behöver knappt yttras, så bländande självklart är det. Ägnar mig därför åt runner ups: Turinhästen, mörk, outhärdlig och oumbärlig. Stories We Tell, omistligt smart och hjärtskärande, och The Selfish Giant, oändlig i både grymhet och kärlek. Men av personliga skäl väljer jag filmen som ytterst fick mitt hjärta att flyga, just för att jag en gång kunde ha sagt att, hon och jag, vi är samma person… Frances Ha.

SEBASTIAN LINDVALL är filmskribent på Nöjesguiden och recenserar i det här numret bland annat Mud och Carrie. Du har nyligen börjat skriva bloggen Blog in Blog out på nojesguiden.se tillsammans med Jimmy Håkansson. Vad handlar den om? – Bloggen är en trygg plats för mig att få dela med mig av mitt fyrkantiga liv och skärmkulturella missbruksbeteende. Framförallt lär jag skriva om filmerna som biorepertoaren glömde.

MAINA ARVAS är Nöjesguidens scenredaktör och skriver i det här numret om teaterns befogade självgodhet.

ANDERS KARNELL, redaktionens transformer, har varit programledare på SVT, pratar i radio och är dessutom Nöjesguidens konstredaktör. I det här numret skriver han om Lady Gaga och konsten. Vad har varit årets höjdpunkt? – Harlem Shake och Mexikanska paviljongen på Venedigbiennalen.

GRETA THURFJELL ska börja svara ”kontext?” på varje tweet hon läser och inte omedelbart förstår, har nyligen blivit bjuden på öl av Glasvegas och praktiserar på Nöjesguiden. I sitt första nummer har hon intervjuat både Rawda och Anna Odell. Vem var du mest spänd inför att träffa? – Jag var illamående av nervositet i timmar innan jag skulle träffa Anna Odell, för hon verkar så obehagligt intelligent. Men när vi träffades blev jag såklart bara kär.

VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM är frilansskribent och driver bloggen Falskheten. I det här numret gästar hon Nöjesguiden med en krönika om Lily Allen och varför feministisk frigörelse måste inkludera alla kvinnor. Vad har varit årets bästa och sämsta trend? – Sämsta trend är alla fula killar i five-panels samt det politiska landskapet i stort. Bästa trend är att det känns som om något, om än långsamt, börjar ske: en slags förändring i hur och vilka som tillåts inträde i debatten. Jag ser kanske inte som Jonathan ljuset, men typ en liten strimma.

PETTER HALLÉN utgör en tredjedel av Vad blir det för rap?, en kritikerrosad podcast och nylanserad blogg på nojesguiden.se. I det här numret har han intervjuat Kartellens Sebbe Staxx. Vad är det mest intressanta med honom? – Inte det mest intressanta kanske, men han använder emojis i vanliga mejl. Jag har aldrig ens tänkt på att det går, det är ju fett. En annan grej är att han har lyckats rimma ”Palestinastängslet” med ”Killinggänget” och fått det att funka hur bra som helst.

TOBIAS NORSTRÖM är frilansskribent, jobbar med tv och bloggar på nojesguiden.se. I det här numret skriver han om en ny Hollywoodtrend. Vad har varit årets höjdpunkt? – När Blondinbella bloggade från BB om att hon var ”sex centimeter öppen”.

KRISTOFFER VIITA är kulturjournalist, jobbar för Aftonbladet Kultur och skriver om film på SVT Kultur. I det här numret har han intervjuat Eli Roth om kannibalfilmer. Hur dålig stämning blev det när du frågade om det var rasistiskt att utmåla Perus invånare som kannibaler i kommande The Green Inferno? -- Ganska. Men det gav mig också de bästa citaten. Vi försonades ändå i vårt gemensamma hat mot Twitter.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på nojesguiden.se, dj och karaokefantast. I det här numret har han bland annat skrivit om julskinkeöl. Hur smakade den? – Jag är djupt besviken över att den inte smakade bacon.

VENDELA LUNDBERG är webbreporter på nojesguiden.se och Nöjesguidens klubbredaktör i Stockholm. I det här numret har hon intervjuat personerna bakom AKA STHLM. Vilken har varit årets höjdpunkt? – Årets höjdpunkt hände precis! Efter ett år av förfrågningar och omförfrågningar, har Rajrax ÄNTLIGEN accepterat mig på Instagram!

Shop at jc.se!

L E DA R E

ETT NYTT KAPITEL 2014 BLIR ETT spännande år för Nöjesguiden. Förutom att täcka allt det vårt kultur- och nöjesliv erbjuder, innebär valåret att vi även fortsättningsvis kommer att lyfta de lite mer komplicerade frågorna. Vi tycker nämligen inte att det finns någon motsättning i att ena dagen skriva om den där nyöppnade restaurangen, och andra göra en djupdykning i hur exempelvis bostadskrisen, som framför allt drabbar unga storstadsbor – vår målgrupp, påverkar våra städers utveckling. Vi kommer även att införa nya bevakningsområden, förbättra vår distribution och synas mer frekvent i podcast- och webb-tv-sammanhang. Vissa av förändringarna har redan börjat märkas. I både tidningen och på sajten har vi återigen börjat skriva om spel, under november fick vi förstärkning av Vad blir det för rap?, som kompletterar sin hyllade podcast med en blogg, och när du läser det här har vår webb-tv-serie Nästa nivå, där bland annat Stor,

BREV Vi älskar brev och tävlar om vem som ska få öppna dem och läsa upp högt för resten av redaktionen. Så skicka ett till… Nöjesguidens redaktion Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm … eller mejla: red@nojesguiden.se

Hej Amat, Idag publicerar Nöjesguiden en text om Ken Ring och hans homofobiska uttalanden. Han ska bla använt bög som skällsord på twitter. Bra att ni tar upp detta då det inte är ok nånstans. Ni har samtidigt en stor intervju med Linda Pira som ni vid ett flertalet tillfällen tidigare hyllat och hypat. I låten Psyko där Linda Pira rappar med Stor så använder hon också bög som skällsord. Bla rappar hon "Din jävla bög". Hur ser ni på att Nöjesguiden hyllar och hypar en artist som använder sig av homofobiska uttalanden i sina texter? MVH/Anders Hej Anders, Jag skulle inte säga att hon rappar de orden. Hiphop har en lång tradition av mellanspel, så kallade skits, där artisterna agerar i roller och spelar upp scener. Och låten Psycho är en lek med roller där Stor och Linda Pira spelar ett grälande par (de spelar inte sig själva, då de inte är ihop på riktigt). När de uppträder med låten live, inleder de också alltid, enligt Linda Pira själv, med att agera ett gräl (huruvida de orden förekommer där

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Salazar-bröderna, Mohammed Ali, Rawda, Cleo och Adam Tensta medverkar, haft premiär. Vem vet, 2014 kanske Nöjesguiden till och med rent fysiskt kommer att se lite annorlunda ut.

AVLYSSNAT … hett tips till Vardagsrummets nya ledning! Ge inte över tusen personer gästlisteplatser om lokalen bara rymmer en fjärdedel. Väl mött…

”Vem vet, 2014 kanske Nöjesguiden till och med rent fysiskt kommer att se lite annorlunda ut.”

… Bartenders Choice Awards gör en Kristallen och nominerar sig själva i kategorin Årets Branschförbättrare… … både Sturecompagniet och Berns har fått varningar från tillståndsenheten på grund av för många fulla gäster, respektive servering av alkohol till minderårig…

Men innan vi kan blicka framåt måste vi minnas det som har varit. 2013 bjöd på allt från NSA-skandaler och urspårade PR-kampanjer, till twerking och Instagram-upplopp. Vi har sammanfattat hela året åt dig. Vi bjuder även på de ultimata årsbästalistorna över våra favoritskivor och filmer. Dessutom har vi intervjuat Kartellen och Nina Persson, identifierat en ny Hollywoodtrend som gör oss hoppfulla och låtit Döskalle & Mästerligt träffa Anna Odell. Trevlig läsning!

… Flying Elks köksmästare Claes Grännsjö öppnar eget i februari. Restaurang Nook kommer att ligga i Aarts gamla lokaler på Åsögatan… … den konkursade festivalen Peace & Love gör med stor sannolikhet comeback redan nästa år. Det är den ideella stiftelsen Peace & Love Foundation som nu tittar på mer exakt hur och när återkomsten ska se ut…

C H E F R E DA K T ÖR

AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se

också vet jag inte). Att uttala de orden i de sammanhangen är ungefär som att en manusförfattare låter en av sina karaktärer säga det. Det går inte riktigt att jämföra med Ken Rings uttalanden, som han flera gånger gjort som privatperson, både på Twitter och under intervjuer. Cirka 2:44 in i avsnitt ett av vår festival-tv ställer vår reporterduo en liknande fråga till Linda Pira. Där kan du se hur hon resonerar. Amat Levin, chefredaktör

Kommentar på recensionen av Matthew Sweet och Susanna Hoff s Under the Covers vol. 3.

Är det nån slags ironi upphöjd i kvadrat att ni börjar artikeln med att ställa en fråga om gentrifiering, och sedan fortsätter med att länka till 7 låtar av den danske producenten Lille Niels och 0 låtar av producenter som faktiskt kommer ifrån New Jersey? De som är intresserade kan i alla fall leta upp till exempel DJ Sliink, Jay Hood, DJ Irresistible, Mike Gip, Big Rob, Breeze You So Nasty, DJ Tricks, K -Shiz eller Nadus på Soundcloud. Anders

Du har helt rätt, John. Recensenten som hade mage att tycka annorlunda är nu sparkad. Redaktionen

Anders! Kul att du gillar dessa producenter. Men det är just det jag menar är komplext. Detta var ingen introduktion till Jersey Club i sig. Detta var ett samtal med Niels och därför länkade jag till hans egna mixar och så – varav en mix innehåller diverse lokala producenter. Jag länkar annan Jersey Club musik ibland i mina andra poster. Jag tolkar som att du värderar gentrifiering som något negativt. Det är i sig en intressant diskussion! Att vi som inte bor i New Jersey borde inte röra. Stämmer denna tolkning? Detta tar ingen av oss ställning till. Vi bara lägger upp det komplexa i att en lokal kultur kan komma att spridas och omtolkas av folk utifrån. Jag vet inte om detta nödvändigtvis är illa. Det är trist när vissa saker överexploateras. Men hur reglerar man musikkultur? Det vore också väldigt trist ifall ingen fick röra. Jag tänker på icke-lokala producenter som gör sin tolkning av Jersey Music: Cashmere Cat, Trippy Turtle, med flera. Malin Wester, klubbredaktör Malmö/Lund

Tydligen har du inte ens lyssnat på skivan? Men kärringen mot strömmen som vanligt den är underbar man får en feel good känsla i hela kroppen och deras röster är 2 av de bästa aticker ut i allt skit som görs idag, detta är den enda dåliga recenssionen så du borde kanske inte jobba med det du gör,. John Garlen

Reaktioner på nojesguiden.se-artikeln ”Solidaritet Arena avslutar sitt samarbete med Julia Frändfors”. Om inte studio barnhus ses som en relativt bred bokning känns det oroväckande inför vad deras ”breda koncept” kommer att vara. Solidaritet arena är död. CH Neej vad tråkigt, tyckte verkligen Julia sken o gjorde Spy Bar så otroligt mkt bättre, såg fram emot något liknande på Solidaritet Arena. Tone Det fanns en tid då klubbarna hette Turbine, Le Garage, Tritnaha, Glädjehuset. Då handlade det om att andas ut och ha så kul man bara kan ha. Inte om att puta med läpparna så fort man ser en kamera och att försöka ställa sig nära de som ser ”rikast” ut. Och framförallt inte att driva klubbarna med inställningen ”vi måste attrahera ’rätt’ folk”. Det var onekligen bättre förr... Barba P Haha hur kan man tro att en klubb vid jävla Globen ska kunna etablera sig på två månader, aldrig hört maken om något så kortsiktigt. Ledningen på Ahlbom borde ha lite förtroende för de koncept de valt att satsa på och sina anställda, aja their loss. Li

Alla fattar väl att de vill ha svennebanan. En sådan jättelokal kan bara fyllas med svennebananer. Ett par av de kom ju på invigningsfesten då det bjöds på slagsmål på dansgolvet. Varys Hej! Kul att nöjesguiden väljer att belysa ämnen som illuminati, nyspiritualism, david icke mm. men synd att dom ger dig i uppgift att skriva om dessa saker då du inte har något koll alls. Jag misstänker att du har fått ganska många kritiska mejl som svar på din senaste instats i nöjesguidens senaste nr. Har du ens på riktigt försökt sätta dig in i dessa saker? Och har du nån aning om hur mkt resarch som tex david icke har gjort, du sållar dig till mängden som bara förlöjligar utan att veta bättre, och det har pågått i över 20 år. Medans david icke fyller arenor. Fler och fler lyssnar till hans budskap. ”fotbollsspelare som tror på ödlor” - snarare: ”tidigare talman för green party i England, författare, säljer ut wembley arena mm mm, det ger en helt annan bild. Billigt att fokusera på hans ödlepåståenden som är extremt out of context och ett enkelt sätt att förlöjliga honom. om du inte har gett honom en ärlig chans så borde du i journalistikens namn(åtminstonde) göra det. kolla på tex denna resentation (youtuba bara wembly david icke 2012) med david icke, från ett Fullsatt wembly arena och läs på om "the peoples voice", en av de största worldwide independent medierna som startar upp med bas i england nästa vecka, där är david icke tongivande. där kan man tala om riktigt nyheter. lägg det på minnet. pallar du inte med dessa 7 timmar som kanske är förståligt, så finns tex detta http://www. youtube.com/watch?v=i9mQKeEKzeU klipp på 11 minuter. Jag hoppar innerligt att du kan avvara 11 minuter för att sätta dig in lite mera i detta, och ge honom den chans som han är värd. Med vänliga hälsningar Frode Hej! Detta är det första kritiska mejlet jag fått. Men tack för klippet! Amat Levin, chefredaktör

Henrik Schyffert & Fredrik Lindström

JAKTEN PÅ ETT RIKARE LIV PR E M I Ä R P Å R I V A L 2 1 F E B R UAR I BILJETTER: BLIXTEN.SE & TICNET.SE 077-170 70 70

PÅ GÅNG I STOCKHOLM

December består mest av bröliga julbord och tveksamma ”shower” och i januari är nöjeslivet drabbat av en kollektiv bakfylla. Men för den som letar finns guldkorn att hitta. Vi har varit så snälla att leta fram dem till dig så att du slipper. Fram med kalendern och boka in! Friends Arena och spelar förhoppningsvis Can You Feel the Love Tonight så att vi får en anledning att bli gråtnostalgiska till Lejonkungen.

Innan han suddas ut

Sommarrockiga Wakin on a Pretty Daze är ett av årets bästa album och när Philadelphiasonen Kurt Vile återvänder till Sverige gör han det större än någonsin. Förstå vad alla pratar om på Debaser Medis den 7 december. Lite folkligare, genom Maja Ivarssons medverkan i Så mycket bättre och P1 Sommar, är The Sounds tillbaka där de är som bäst – på scen. Med en färsk skiva i ryggen kommer de att ge Berns ljudanläggning allt vad den tål den 12 december.

Legendar på Friends Arena

I över 40 år har Elton John tillhört världseliten och gjort sig känd för sina grandiosa framträdanden. Folk har tävlat om biljetter sedan i mars och den 13 december är väntan över. Då tar han över

6 FILM

4 KONSERT

3 KROG

Margaret Cho har vunnit mängder av priser och kallats en av världens bästa komiker av New York Times. När hon för första gången besöker Sverige är det som vanligt ras, droger, sex och queerkultur som står i centrum. Se henne på Södra Teatern den 18 december.

Tyska innovatörer

Få grupper har haft lika stort musikaliskt inflytande som Kraftwerk. Har du alltid velat överdosera syntar och tyska gubbar har du din chans när gruppen håller hov i Stockholm. Den 22 januari öppnar Moderna Museet sin utställning ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk” och den 21, 22 och två gånger den 23 januari förvandlar pionjärerna Cirkus till ett elektroniskt paradis.

Listan på legendariska livegig blir bara större och större. På grund av det stora trycket utökas den pågående turnén med tio tillfällen, varav ett är på Hovet den 14 december. Gå dit och hoppas på en ny konsertklassiker du med!

6 MUSIK

KLUBB

Sverigepremiär för Cho

I naturlig miljö

Länge leve Håkan

första världsturné och har dessutom kryddat det med det numera världskända brandtalet under intervjun med BBC:s Jeremy Paxman. Den 8 december når turnén Stockholm och Cirkus.

Daniel Adams-Ray är en expert på att hitta nya uttryckssätt och har fingret med i flera olika kreativa projekt. Men bäst gillar vi honom när han sjunger och det kommer han att göra när han står på Debaser Medis scen den 18 december. Missa inte.

Årsbästa du vill se

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR

Cirkus Brand

Efter flertalet genombrott är nu Russel Brand redo för sitt största hittills. Under hösten har han nämligen gett sig ut på sin

KLUBB Vi hade höga förhoppningar på Tolvs Solidaritet Arena, men nja.

KONSERT Skippa allt som har ”jul” i rubriken så hittar du nog rätt.

Bill är tillbaka

Oavsett om du känner till honom genom hans populära podcast, inhopp i Chappelle’s Show eller egen stand up, gör du rätt i att närvara när Bill Burr kommer till stan. Träna magmusklerna på Cirkus den 13 december.

Ellie Goulding på Fryshuset

Den aviga sångerskan Ellie Goulding är svår att placera i genrefack, men desto enklare att tycka om. Den 31 januari tar hon med sig sitt Halcyon Days och gästar Arenan på Fryshuset.

MUSIK Vi pundar fortfarande Abidaz och visar inga tecken på att tröttna.

KROG Restaurang Pontus! smakar för lite.

FILM December är 2013 års bästa filmmånad!

TV Nej, nu börjar längtandet efter Game of Thrones, Mad Men och House of Cards bli olidlig.

BÄST JUST NU

BAR

MUSIK

KROG

Boqueria

Svarta Tavlan

Abidaz

Oaxen Krog & Slip

Jakobsbergsgatan 17

Artipelag, till och med den 19 januari

Aktuell med In & ut

Beckholmsvägen 26

Farang

Eva Vermandel

Axel Boman

The Flying Elk

Tulegatan 7

Cecilia Hillström Gallery, till och med den 20 december

Aktuell med Family Vacation

Mälartorget 15

Vassa Eggen

Carl Hamoud

Sharon Jones & The Dap-Kings

Galleri Magnus Karlsson, till och med den 22 december

Aktuella med Give the People What They Want

Nosh and Chow Norrlandsgatan 24

KLUBB

KONST

SCEN

Nyårsnatten

Kicktorsken

Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, den 31 december

Unga dramaten/Elverket, till och med den 11 december

Samlingen på Under Bron

Carmina Burana

Huset Under Bron, Hammarby Slussväg 2, den 26 december

Folkoperan, Stockholm, till och med den 15 december

AKA Takeover

Jag ringer mina bröder

Taverna Brillo, Sturegatan 6, den 13 december

Stockholms stadsteater, till och med den 18 december

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

”Med livets hårda strid och våldsamma gatuskildringar som fortsatt tema bjuder Sebbe Staxx och Kinesen återigen på sällsynt starka berättelser.” Adam Jansson om Kartellens Ånger & kamp del 2, sida 58.

Birger Jarlsgatan 29

”Detta nyår ska jag bara vara hemma!” 25 % Hur coolt det är att skryta med att man inte har tv: 2 %

FILM

Bara skita i allt och åka till Thailand: 25 %

12 Years a Slave 6 i Nöjesguiden

Blå är den varmaste färgen

”Visst stod det 10–100 gånger om dagen och inte 1–3 på nässprayflaskan?” 10 %

6 i Nöjesguiden

Återträffen 6 i Nöjesguiden

Sorg över Paul Walkers död och vad den får för konsekvenser för Fast & Furious-serien: 38 %

G Ä S T K RÖN I K A

FEMINISTISK FRIGÖRELSE FÖR VISSA Text: VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM

sensommarens röda sken rasade den så kallade Miley-gate. Då skymdes den befogade kritiken om rasism och appropriering i ett moln av slutshameing och sexism mot stjärnan, och avfärdades. Just när dammet lagt sig, kommer Lily Allen med sin ”feministiska” musikvideo till Hard Out Here, och plötsligt är vi tillbaka på ruta ett. Jag väljer att vara som de gamla grekerna. Jag väljer att vara vidskeplig, jag väljer att se detta som ett tecken. Kanske är Allens video i själva verket altruism – en chans för oss att göra om, göra rätt. För kan man få en mer tydlig och pedagogiskt instruktionsvideo i hur feminism inte är frigörande, om den inte innefattar alla kvinnor? Kan det bli mer glasklart, att det bland oss kvinnor, finns maktordningar, som gör att vissa av oss tjänar på andras underordning? Att vissa kroppar används för att rentvå andra? Några av er kanske missade detta, ni kanske var så uppfyllda av att jubla åt ett nytt feministiskt anthem, att ni missade de mer problematiska sidorna av denna musikvideo. Men jag ska påminna er: Vi är inte alla samma. För medan ni, fylldes av eufori över en kommersiell dänga som kritiserar musikindustrins besatthet av sex, tänkte vi på något annat. Medan ni identifierade er med Allen och hennes avståndstagande från vikthets och utseendefixering, såg jag

mig i någon annan. Jag såg mig i de svarta kvinnorna. Såg ni dem? De svarta dansarna, som fick manifestera sexism med sina avklädda kroppar medan Allen poserade påklädd och uppknäppt bredvid med en ogillande min – det kändes som en metafor för något större. Hur Lily Allen kontrasterar intellekt och kropp med raden ”Don’t have to shake my ass for you cause I’ve got a brain” samtidigt som kamerans inzoomning visar att de svarta kvinnorna uppenbart behöver det – jag känner igen det här. Om den vita kvinnan jämfört med den vita mannen är kropp istället för intellekt, känsla istället för rationalitet, natur istället för civilisation, råder samma diskrepans mellan den vita och svarta kvinnligheten. Om den vita kvinnan, alltjämt undergiven den vita mannen, åtminstone får bli fru, är den svarta kvinnan fortfarande älskarinnan. Jag tänker ofta på Saraah Baartman. Inte för att jag vill. Men jag tycks ständigt bli påmind om henne, ungefär som att världen inte låter mig, inte vill att jag ska få glömma – din svarta kropp är fortfarande inte fri. Din svarta kropp är fortfarande exotisk djungel, Mörkrets hjärta förpackat i kurvor, fettdepåer: din kropp är fortfarande inte fredad ifrån rasistisk fantasi. För det är ingen slump att det är just svarta kvinnor Allen fördömer samtidigt

”Det är ingen slump att det är just svarta kvinnor Lily Allen fördömer samtidigt som hon ironiskt nog tjänar pengar på deras exponerade kroppar.” som hon ironiskt nog tjänar pengar på deras exponerade kroppar: hon förkroppsligar bara samma maktförhållanden som råder inom feminismen, inom världen i övrigt. Som om den svarta kvinnligheten fanns för just detta; en outtömlig depå att plocka ifrån, antingen

HAR DU IDÉER OM ETT KONSTPROJEKT DU VILL FÖRVERKLIGA?

för att påvisa djärvhet och sexuellt uppvaknande, som Cyrus gör när hon daskar svarta kvinnors rumpor för att tydligt markera sitt uppbrott från oskuldsfull barnstjärna. Men också för att positionera sig emot för att ens egen präktighet ska framträda tydligare, som Allen när hon med motsatta intentioner utför samma manöver som Cyrus gjort några månader tidigare. Det anmärkningsvärda är dock inte dessa enskilda kvinnors handlingar, utan den progressivitet de tillskrivs. För så länge svarta kvinnor fortsätter att vara verktyg för vita kvinnors frigörelse har jag svårt att identifiera det feministiska värdet i det – om feminism nu innefattar alla kvinnor. Valerie Kyeyune Backström är frilansskribent och driver bloggen Falskheten.

Är du verksam som kulturarbetare? Behöver du lite extra pengar för att gå den där musikutbildningen du drömt om? Har du idéer om ett konstprojekt du vill förverkliga? Då finns Byggnads kulturstipendium att söka! Sedan 1966 delar Byggnads varje år ut ett antal kulturstipendier. För 2014 har Byggnads sammanlagt 220 000 kronor att fördela, för främjandet av en kulturell insats eller förkovran. Du som söker vill kunna vidareutveckla dig inom din speciella gren. Kanske är du författare, håller på med bildkonst, vill gå en kurs i fotografi eller har skådespelardrömmar? Du kanske känner någon som behöver en lite knuff i rätt riktning? Även andra insatser av kulturspridande och folkbildande karaktär premieras, exempelvis journalistisk verksamhet. Utdelningen sker en gång i juni varje år. Ansökan till 2014 års stipendier kan du göra från 1/12, 2013 fram till 1/3, 2014.

BYGGNADS KULTURSTIPENDIER

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Ansökningsformuläret och mer information hittar du på www.byggnads.se

2014

TILLSAMMANS FUNKAR ALLTSAMMANS!

Om alla betalar sina resor i kollektivtrafiken har vi råd med underhåll, nyinköp och reparationer. Det är egentligen inte svårare än så. Trots det är det många som fuskåker varje år, på tok för många. Du som betalar har däremot förstått att vår kollektivtrafik inte betalar sig själv, och det är vi mycket tacksamma för. Från och med nu kan du som betalar din biljett vara med och bestämma vad pengarna vi får in på fuskavgifter ska användas till. Besök botshop.nu och rösta.

NÖJESGUIDEN

R AWDA

FOTO: SAGA BERLIN

”Jag drömmer om att få den plats jag själv tycker att jag förtjänar”

är började du rappa? – Jag gjorde min första låt när jag var nio år, fast jag började på riktigt när jag var fjorton. Jag var nöjd då, för jag visste inte så mycket om hela den grejen. När jag lyssnar idag är jag kanske inte lika nöjd, men det var kul hela vägen. Man märkte av utvecklingen. Då tänkte jag att jag skulle fortsätta. Du och din vän Gabriel har duon 14X tillsammans, och det var ni som coachades i Nästa nivå. Hur känner ni varandra från början? – Han blev min granne, och en dag kom han ner och spelade fotboll med oss. Han visste att jag rappade, så jag sa, ”börja du också”, för jag visste att han var intresserad av hiphop. Vi lärde känna varandra och sedan dess har vi hållit på tillsammans. Du har varit med honom i Köpenhamn och spelat in med Mohammed Ali. Vad lärde du dig? – Det var en av de bästa upplevelser vi båda har varit med om. Vi lärde oss väldigt mycket bara genom att inspireras av bland annat Mohammed Ali och Salazarbröderna. Man kände att man levde high life! Det var en skitstor studio, vi bodde på ett femstjärnigt hotell, allting var perfekt. Vi tänkte ”shit”. Vi fick tillbringa en hel dag med alla våra idoler. Den grejen kommer vi aldrig att glömma. Hur länge var ni där? – En dag! Vi skrev, sedan spelade vi in, sedan skrev vi om… Först blev man irriterad, men det var det jag menade med att det var lärorikt, det där hjälper i slutändan. Du måste vara perfektionist, du får inte nöja dig med mindre. Vi satt ihop, det var det som var det bästa. Till och med producenterna hjälpte till med refrängen. Vi hade melodin, vi saknade ett ord bara, och då hjälpte de till. Det var

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Text: GRETA THURFJELL

Rawda Khadraoui, 18 år, vill bli psykolog eller fotbollsproffs. Men mer än det vill hon bli en del av den svenska hiphopeliten. I vår nya webbserie Nästa nivå valdes hon, tillsammans med vännen Gabriel Gebrail, ut för att under en dag coachas av och producera en låt med hiphopduon Mohammed Ali. Greta Thurfjell träffade en blivande stjärna och pratade om att leva high life. så vi jobbade, allihop tillsammans. Jag skulle säga att din musik känns ganska ”klubbig”, men du har bara nyligen fyllt 18. Är det något du tänker på, att du gör musik som kommer att spelas på ställen du inte får komma in på? – Till att börja med visste jag inte ens att Backspegeln skulle vara någon klubblåt. Att den passar in när någon dj:ar, det är en annan femma. Men Bli inte sur, den tänkte jag att det skulle vara nice om den spelades på klubbar. Man har ändå hört Linda Pira och Stor på ställen, det skulle vara fett att spelas där. Men som sagt, det var inte planen, det blev bara så att det passade in. I Bli inte sur rappar du om att reppa sin kultur. Vad innebär det för dig? – Haha, det är helt enkelt att jag visar vem jag är. Med kultur menar jag både var jag kommer ifrån, ortmässigt, landmässigt, och vem jag är. Jag tycker att

det hör ihop med hela hiphopgrejen. Vad drömmer du om? – Drömmen var förut att bli fotbollsproffs, men nu är det att bli en av de största inom hiphop i Sverige. Jag drömmer om att fortsätta och att få den plats jag själv tycker att jag förtjänar. Snart. Jag sitter inte och tänker att jag ska bli worldwide, men att jag får göra min grej och att jag tycker att det är kul och att folk uppskattar det. Men du har gett upp fotbollsdrömmarna? – Ja. För att du kände att du var tvungen att prioritera, eller för att du inte tyckte att det var kul längre? – Jag misslyckades ju inom fotbollen. Inte grovt, jag kunde ha fortsatt, men två gånger hände det att jag inte kom med i det laget jag ville. Då tappade jag lusten lite, och i samband med det kom musiken sakta men säkert in. Så det tog över, och när det väl gjorde det gick jag aldrig mer

på träningarna. Men jag tycker fortfarande att fotbollen är det bästa som finns. Känns det sorgligt? – Lite, kanske. Men jag har insett att det kanske inte var meningen, att det jag håller på med nu är bättre. Det går skitbra med musiken. Det är lite sorgligt att jag gav upp fotbollen men jag känner att… move on, liksom. Jag tycker att din låt Backspegeln låter som ett fuck you från en tron. Känner du att du är där? Att du sitter på tronen? – Ja. Faktiskt. Inte inom musiken kanske, men när det gäller just det jag rappar om. ”Till skillnad från er sitter jag på tronen”. Och det genom att ha kommit över dem och lämnat det bakom mig. För mig är det att ta sig vidare, att sitta uppe på tronen. Vad har du för framtidsplaner med musiken nu? – Nu är planen att jag kommer att släppa en låt. Efter det tänker jag släppa en EP i januari eller februari. Eller, jag behöver inte säga månad, för det blir alltid först i december då. Jag hoppas att det kommer att fortsätta gå såhär bra, eller bättre till och med, och att jag blir en av Sveriges främsta hiphopartister. Hur känns det att gå från att vara ett stort fan av andra till att börja få fans själv? – Det är en skitskum känsla egentligen, nu när jag börjar få det. Man var ju beredd på att man skulle få någon respons, men ändå inte, jag var inte beredd på hur det skulle kännas. Det här med att folk är äldre än jag och ser upp till mig... Det var en tjej häromdagen som sa till mig häromdagen att, ”jag ser upp till dig skitmycket och jag är äldre än du, du är skitgrym”. Jag började garva. Du hittar Nästa nivå på nojesguiden.se/webbtv.

HEAR NEW MUSIC IN WAYS YOU’VE NEVER HEARD BEFORE.

Prinsessvek, blackface, tårt- och tågkvinnor, upplopp, dieter, presidentbesök, strykjärn och misstänkta porrsurf. Dessutom Miley Cyrus. 2013 var ett lika galet år som vanligt – vi har sammanfattat det åt dig.

ÅRSSAMMANFATTNING — 2013 — Av: AMAT LEVIN, MED HJÄLP AV PELLE TAMLEHT, PARISA AMIRI, JOSEFIN LUNDGREN, VENDELA LUNDBERG, MARTIN PETERSSON och GRETA THURFJELL

SÅ FORT GLÖMDE ALLA BORT DET

GA NS

FO RT

JÄ TT

EF OR T

ÅRETS KVINNA: TÅRTKVINNAN

SÅ

FO RT

Bubblare: Tågkvinnan.

DR IG

VI M

ÄN

ÅRETS FÖRVANDLING: MILEY CYRUS

Harlem Shake

Reva

Bästa Beatrice

Hijabuppropet

Vine

BLUFF, STÖLD ELLER TÖNT? TESTA DIG SJÄLV: Cissi Wallin som slutar twittra

BLUFF STÖLD TÖNT

Sture Bergwall som frias från alla mord

BLUFF STÖLD TÖNT

Anton Abele som ”inspireras” av Obama inför ett tal

BLUFF STÖLD TÖNT

Designprinsen som sätter sitt namn på ett brasskydd

BLUFF STÖLD TÖNT

Hanne Kjöller som ger ut bok om faktafel med faktafel

BLUFF STÖLD TÖNT

Edward af Sillén som ”inspireras” av People's Choice Awards

BLUFF STÖLD TÖNT

ÅRETS HUR KAN INGEN STOPPA DET HÄR? ÅRETS OÖNSKADE (Enligt Greger von Sivers)

Elever som har ”kepsarna bak och fram och ska rappa” och som "istället borde rappa i Tensta och bränna upp bilar där”.

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

ERIK ”RAJRAX” REINFELDT PÅ INSTAGRAM. Bubblare: Filippa Reinfeldt på Instagram.

Filip & Fredriks Hissen

Upploppen i Husby

2013

2012

Diskussionerna om att täcka Husby även när det inte är upplopp

ÅRETS ORD

1 ÅRETS DÖD Lou Reed James Gandolfini

Bubblare: Entreprenörskollektiv.

Walter White

FRAMTIDSSPANING MARS, 2014 Ordnar en egen tv-sänd idrottsgala under Paralympics eftersom ”man faktiskt måste kunna få välja om man vill se handikappade idrottare eller inte”.

Bjuder på hamburgare på Vasaskolan i Gävles vegetariska dag.

MODERATA UNGDOMSFÖRBUNDETS BIDRAG TILL VÄRLDEN 2013

Kör gratisbussar i Stockholm för att bryta busschaufförernas strejk.

FÅ HÖG LÖN SOM FRILANSSKRIBENT CHRIS O’NEILLS SVEKFULLA ÅR

1980–1989

1990–1999

2000–2009

2010–2013

Skriv bra.

Var Andres Lokko.

Byt namn och starta blogg.

Sitt i etiopiskt fängelse, bli sedan frisläppt och släpp en bok om allt.

2 Avböjde att delta på prinsessan Lilians minnesgudstjänst. Enligt hovets informationschef berodde detta på att han ”inte hade samma relation till Lilian som Madde”.

2 Chris dyker upp på en välgörenhetsmiddag på Djurgården utan sin vigselring.

ÅRETS FÖRMODADE PORRSURF

ÅRE TS DOUCHE

Angeles Bermudez-Svankvist, generalsekreteraren på Arbetsförmedlingen, som tvingades avgå efter att ha surfat för 281 000 kronor på utlandsresor. Inklusive samtal landade mobilräkningen på 311 000 kronor.

3 Det avslöjas att Chris ”vägrar” närvara på Nobelfesten för andra året i rad.

ÅRETS BEVIS PÅ ATT VI FORTFARANDE BOR I ETT LITET LÄTTIMPONERAT SKITLAND: PRESIDENT OBAMAS BESÖK.

Påstås, enligt oklara källor, ha varit bakfull när han gifte sig med prinsessan Madeleine.

BLACKFACENS POPULARITET GENOM ÅREN

ÅRETS NOLLNINGSVERKTYG: STRYKJÄRN

5 Blackface är kanske det roligaste som finns?

BAG-MARKÖR

Jobba på Juiceverket (läs: Doucheverket).

Äga en foodtruck.

4 TACK TILL: Berns, Pridefestivalen, Trädgården, franska Elle, Åhléns julkatalog, Numéro, Lilla Hjärtat, studenterna i Lund, Halloween.

ÅRETS DANS: TWERKING

Ägna sig åt kettlebells iförd skor med individuella tår.

1 2012 års douchebag-markör: ”Skickat från min iPad.”

Vad är ens blackface? ÅR

0–1399

1400–1829

1830–1899

1900–1959

1960–2011

2012–2013

ÅRETS RUBRIKER M E T RO

VÄ RM L A N D S FO L K B L A D

S V EN S K A DAG B L A DE T

FÖRSÖKTE RÅNA BUTIKER MED KASSE

ROBOTGRÄSKLIPPARE STYRDE POLISEN

DEN 5 MARS

24 JUNI

M E T RO

A F TON B L A DE T

DAG EN S N Y H E T ER

STORK MISSTÄNKTES FÖR SPIONERI

MÖTTE OBAMA: MED OLIKA SKOR PÅ FÖTTERNA

ONANIST PÅVERKAR SVERIGEBILD

BAJSTÅRTAN SÄLJS I SVERIGE DEN 5 MARS

DEN 1 SEPTEMBER

DEN 5 SEPTEMBER

20 SEPTEMBER

H D. S E

M E T RO

DAG EN S N Y H E T ER

TOALETTSTOLEN POLISANMÄLD: KAN HA STÖRT PILGRIMSFALKARNA

FORSKARE VARNAR FÖR PUNGÄTANDE FISK

BYGGDE SKYSKRAPA: GLÖMDE HISS

DEN 8 AUGUSTI

DEN 9 AUGUSTI

DAG EN S N Y H E T ER

A F TON B L A DE T

MAN MISSHANDLAD MED MAKRILL

KRAVET FÖR ATT FÅ JOBB: GRUPPSEX

”BÅNGE I BRALLAN” LIVAR UPP GRÅTFESTEN I TV4

DEN 12 JULI

DEN 17 OKTOBER

DEN 27 NOVEMBER

DEN 11 NOVEMBER

2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

En helt ny typ av stadsguide, som helt och hållet bygger på vad de som bor där instagrammar just nu. En äkta inblick. Kom bort från de vanliga turisttipsen och hitta ställena du inte visste att du ville hitta, oavsett om det är parker, krogar eller något helt annat. The Local’s Guide kostar ingenting och finns både som mobilhemsida och i Swedavias app. Testa nu i din mobil!

arlandaairport.se/localsguide

Hollywood har traditionellt hållit sig undan från filmer som berättar historier om minoriteter eller har icke-vita i huvudrollerna. Men Tobias Norström har identifierat ett par tecken på att detta nu håller på att förändras.

EN NY DAG GRYR I DRÖMFABRIKEN Text: TOBIAS NORSTRÖM

är den romantiska komedin The Best Man gick upp på amerikansk bio för 14 år sedan drog filmen in nio miljoner dollar under premiärhelgen. Nyligen var det dags för uppföljaren, The Best Man Holiday, att möta amerikanska biobesökare och det verkar ha blivit ett kärt återseende. 30 miljoner dollar spelade filmen in under sina första tre dagar och nådde ett snitt per bioduk som översteg den då en vecka gamla block-bustern Thor: The Dark World. Det i sig låter inte så chockerande. Romantiska komedier har alltid lyckats locka biobesökare i drivor. Ändå beskrevs The Best Man Holidays framgångar snabbt som överraskande. Branschtidningen Variety menade exempelvis att filmen hade ”överpresterat” och statistiksidan Box Office Mojo kallade framgångarna ”förvånande”. Varför? Svaret är enkelt. Ingen hade räknat med att en film med en övervägande afroamerikansk skådespelarensemble skulle kunna utmana en framtung superhjältefranchise som Thor. Det är en nästan yrvaken inställning som helt förbiser det senaste årets utveckling. Att en vändning i vilka historier biopubliken söker är i rörelse. Att The Best Man Holiday bara är toppen på ett isberg av afroamerikanska filmframgångar.

tjänsteflicka. Det är talande för vilka afroamerikanska röster som hade givits plats i amerikansk film före 1960-talet. Och utvecklingen blev inte bättre. Under sjuttiotalet exploderade blaxploitationgenren med svarta karaktärer i huvudrollen men även med handlingar som alltid kretsade runt droger, sex och prostitution. En tematik som fortsatte in på åttio- och nittiotalet där svarta karaktärer oftast ikläddes rollen som marginaliserade samhällsgrupper och kriminella gängmedlemmar – med uppiggande undantag i Sidney Potier, Eddie Murphy och Spike Lees filmer. Historierna har generellt sett varit populära men innehållsmässigt även skytt nyansering. Istället har svarta karaktärer reducerats till klichéer. Till bifigurer från ett utanförskap. Det är något John Ridley nu tror håller på att förändras. – Vad vi nu ser är att filmer som fångar in minoriteter i större utsträckning blir mer och mer framgångsrika kommersiellt. Det leder till en snöbollseffekt som utgår från en förändring i publikens intressen. Tidigare i år blev exempelvis filmen 42 om basebollspelaren Jackie Robinson en stor publikframgång och även Fruitvale Station har tagits emot väldigt väl. Jag tror att det tyder på en ny hunger från publiken att förstå och sätta sig in i nya perspektiv.

ETT ANNAT EXEMPEL är en film som befinner sig i ett betydligt mer komplicerat utgångsläge. 12 Years a Slave är gjord av Steve McQueen, en brittisk gammal konstnär. Den är lågmäld, innehåller sparsmakad dialog, inga stora gester och behandlar ett av mänsklighetens mörkaste kapitel: det amerikanska slaveriet. Romcomens lättillgänglighet framstår som en kommersiell dröm i jämförelse. Ändå har historien om Solomon Northup, en man som berövades sin frihet för att leva som slav i den amerikanska södern, blivit en såväl kritiker- som publikfavorit. Det är en film som på ett utmärkande vis illustrerar en förändring i biolandskapet. Vars framgångar visar att Hollywoods sätt att se på biopubliken är förlegad.

ATT JOHN RIDLEY nämner Last Stop: Fruitvale Station är ingen tillfällighet. Genom sin aktuella tematik utgör den nästan en filmisk länk mellan det förflutna och den amerikanska filmens framtid. Huvud-personen, Oscar Grant, förkroppsligar i flera avseenden den afroamerikanska karaktärens förflutna. Han är kriminell, försörjer sig på att sälja weed och har suttit i fängelse. Samtidigt handlar filmen om att lösa upp begreppen. Att visa hur just den beskrivningen bara utgör ett fragment av en mycket större verklighet.

NYLIGEN BESÖKTE manusförfattaren till 12 Years a Slave, John Ridley, Stockholm. Han presenterade då filmen för den svenska biopubliken genom att framhäva hur ytterst få berättelser om slaveriet som har lyfts fram. När jag träffar Ridley någon dag senare frågar jag varför. – Det finns ingen vettig anledning som inte är en ursäkt. Den största förändringen vi sett de senaste åren är att publiken reagerar på ett investerat och gränsöverskridande vis. Och ur ett för Hollywood ännu viktigare perspektiv ser man att människor reagerar genom att köpa biljetter. Det är givetvis ett smärtsamt ämne och en öm punkt. De flesta skulle säga att

John Ridley.

det är ett ämne fyllt av skam, men det är viktigt att komma ihåg att det även är ett ämne som polariserar amerikaner än idag. RIDLEY ÄR AVSLAPPNAD och eftertänksam. Man märker att han har diskuterat ämnet hundratals gånger. Efter någon minut sätter han sig i skräddarställning och sippar oförstrött på en kopp te. Han beskriver arbetet med 12 Years a Slave som ett slags arkeologiskt arbete där han och regissören Steve McQueen arbetat för att ge en bortglömd röst ur den amerikanska historien nytt liv. – Innan vi började göra filmen var det generellt sett väldigt få människor som kände till Solomons historia. Jag kände exempelvis själv inte till den. När boken släpptes 1853 var det en bästsäljare men under åren har den fallit i glömska och nästan försvunnit ur det amerikanska medvetandet. Det är olyckligt men det faktum att människor tar till sig historien nu är oerhört inspirerande och vittnar om vilken kraft Solomons röst och öde besitter.

”Vad vi nu ser är att filmer som fångar in minoriteter i större utsträckning blir mer och mer framgångsrika kommersiellt.” ATT SOLOMON NORTHUPS historia tystats är heller inget undantag. I den amerikanska filmhistorien har afroamerikanska karaktärer oftast befunnit sig i periferin. Skådespelerskan Whoopi Goldberg har exempelvis berättat om sitt uppvaknande när hon första gången såg tv-serien Star Trek. Om hur hon ropade in sin mamma i tv-rummet för att exalterat visa hur en svart kvinna fanns med i händelsernas centrum utan att spela rollen som

FILMENS REGISSÖR, Ryan Coogler, valde att öppna historien med den mobilfilm som den 1 januari 2009 fångade den verklige Oscar Grants öde. I den syns hur Grant tvingas ner på marken vid en pendeltågsstation i Oakland, Kalifornien och sedan skjuts i ryggen av en polis. – Jag hade själv sett den där mobilfilmen så många gånger, berättar Coogler när jag träffar honom. Den fanns som en skugga över hela historien. Den hade blivit en verklighet som inte berättade hela historien. Målet för mig blev därför att placera publiken i den närhet jag själv såg hela händelsen ifrån. Att låta människor se Oscar Grant i ett ljus som inte fanns i nyhetsflödet. Det är som om det inte längre känns konkret att bara se en människa bli skjuten. Det har blivit vardagsmat. Att visa mobilfilmen 2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

i början av filmen blev därmed ett sätt att visa något avtrubbat och sedan bygga upp den existentiella världen runt den händelsen. Att få publiken att känna sig närmare Oscar och därigenom återuppleva allt med ett nytt perspektiv. FRUITVALE STATION GICK upp på amerikanska biografer den 12 juli 2013, dagen innan domen föll i det uppmärksammade fallet med mordet på Trayvon Martin. Det ledde till att de två händelserna direkt kopplades samman trots att de egentligen har väldigt få likheter. – Jag kunde aldrig föreställa mig att Oscars öde skulle jämföras med ett annat fall samtidigt som filmen släpptes, säger Coogler men stannar upp. Han tittar ner, funderar, nästan förtvivlat och fortsätter. – Men samtidigt vet jag inte om jag kan säga att jag är förvånad. Det var verkligen samma sak som hände. Inte själva fallet utan snarare hur det hanterades i media och i diskussioner runt om i landet. Hur människor valde att debattera så sinnessjuka aspekter. Som, exempelvis om Oscar förtjänade att dö eller om polisen skulle få fängelse. Det är frågor som underminerar det som egentligen är viktigt. Att någon dog som inte behövde dö. En människa förlorade sitt liv. Ingen pratade om det utan var istället upptagna med att debattera detaljer som egentligen var helt ovidkommande. Där fanns flera likheter till Trayvon Martin-fallet. Om Fruitvale Station på något vis kan få människor att förstå de humanitära aspekterna av dessa händelser är ingen gladare än jag. DET COOGLER BESKRIVER vittnar om Fruitvale Stations styrka. Att det är en berättelse som erbjuder nya perspektiv och lyfter fram röster som samtiden behöver. Det är ett faktum som går utanpå både Fruitvale Station och 12 Years a Slave men även överskrider den amerikanska filmmarknaden. Att världen är i förändring och ständigt rör sig ifrån definitioner som går att dela upp i svart eller vitt. Att gråskalan kräver nya perspektiv. Det är ett behov som i filmvärlden även frontalkrockar med ett marknadsorienterat perspektiv där daterade uppfattningar blir förödande. Både kreativt och kulturellt. – Filmskapande är dyrt och för att göra en film måste någon investera pengar, menar Ryan Coogler. De som gör investeringar vill gärna se pengarna åter och ju mer pengar som investeras desto mindre blir utrymmet för kreativ frihet. Det är en grogrund för ett enkelriktat filmlandskap där man bara återanvänder de idéer man vet fungerar. Filmer från ett afroamerikanskt perspektiv har traditionellt inte setts som lönsamma, mycket då afroamerikaner fortfarande ses som en minoritet. En minoritet som vita människor inte är intresserade av att se på bio. Där finns en rädsla. Att man med ett afroamerikanskt perspektiv exkluderar stora delar av publiken. Jag vet att det nästan känns förhistoriskt och jag är övertygad om att det inte stämmer längre. FRAMGÅNGARNA FÖR filmer som The Best Man Holiday, 12 Years a Slave, 42 och The Butler (som bara i USA spelade in 115 miljoner i dollar) vittnar onekligen om att Ryan Coogler har rätt. Det är en ny tid i Hollywood där nya röster visar vägen. Där filmens verkliga styrka ligger i att berätta historierna som samtiden behöver, som publiken behöver. Det inger hopp om att utdömda och marginaliserade röster kan få ny luft och nytt utrymme. För om det är något som ingjuter Hollywood med lust att berätta nya historier är det förhoppningen om bra biljettförsäljning.

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Ryan Coogler.

Last Stop: Fruitvale Station.

”De som gör investeringar vill gärna se pengarna åter och ju mer pengar som investeras desto mindre blir utrymmet för kreativ frihet. Det är en grogrund för ett enkelriktat filmlandskap där man bara återanvänder de idéer man vet fungerar.” Men varför nu? Innan vi skiljs åt ställer jag frågan till Ryan Coogler. Han ler hoppfullt och berättar exalterat. – Jag tror att människor vill ha nya röster på vita duken oberoende av sin egen bakgrund. Superhjältefilmer med vita protagonister är fortfarande den filmgenre som drar in mest pengar men nu syns allt fler berättelser som bryter det mönstret. Dels filmer som The Butler, med renodlade afroamerikanska perspektiv, men även med filmer som Fast & Furious 6 med stora ensembler präglade av mångfald som drar in galet mycket pengar. Jag tror att även vita biobesökare vill se bra historier med variation. Så fort Hollywood förstår det och anpassar sig tror jag att vi kommer att se stora förändringar och förbättringar. Det är liksom bara en tidsfråga innan saker och ting öppnas upp, innan fler röster släpps in. Last Stop: Fruitvale Station och 12 Years a Slave recenseras på sida 50.

12 Years a Slave.

FRANCIS FORD COPPOLA PRESENTS

LIFE OUT OF BALANCE

LIVE PÅ SCANDINAVIUM LÖRDAG 1 FEBRUARI 2014 KL 18

. PHILIP GLASS, GOTEBORGS SYMFONIKER

. . OCH GOTEBORGS SYMFONISKA KOR .

FRAMFÖR PHILIP GLASS MUSIK LIVE TILL FILMEN KOYAANISQATSI I SAMARBETE MED GOTEBORG INTERNATIONAL FILM FESTIVAL THE PHILIP GLASS ENSEMBLE, PHILIP GLASS SYNTHESIZER MUSIC DIRECTOR MICHAEL RIESMAN DIRECTOR GODFREY REGGIO

PHOTOGRAPHY BY RON FRICKE EDITED BY ALTON WALPOLE/RON FRICKE SOUND DESIGN BY KURT MUNKACSI FILM PRODUCED BY IRE PRODUCTION MANAGEMENT POMEGRANATE ARTS, INC.

BILJETTBOKNING WWW.TICNET.SE, PRISVÄRDA PAKET MED BILJETT OCH HOTELLÖVERNATTNING PÅ WWW.GOTEBORG.COM

Den kontroversiella rapgruppen Kartellen är tillbaka med sitt tredje och, enligt många, bästa album. Petter Hallén har träffat frontmannen Sebbe Staxx för att prata återfall, orättvis politik och hans komplicerade förhållande till begreppet manlighet.

KARTELLEN FORTSÄTTER ATT KLÄTTRA Text: PETTER HALLÉN

”

märta, hat och frustration/ hjälpte program-rebell med sin första miljon” rappade Sebastian ”Sebbe Staxx” Stakset i rapgruppen Kartellen på låten Wannabe Gangster från 2008, en rad som sammanfattar många av de konflikter som drivit gruppens musik sedan dess: framgång och motgång, stolthet och ångest, pengar och politik. Hur Leo ”Kinesen” Carmona orkestrerade bildandet av Kartellen och värvade Sebbe och Kaka med hjälp av sitt kontaktnät på svenska anstalter, som han från sin fängelsecell i Finland kommunicerade med via en insmugglad mobiltelefon, är redan en del av svensk rapmytologi. Idag står Sebbe Staxx oftast ensam som frontfigur, men Kartellen är en grupp och är kollektiv i sin kreativa process på ett sätt som är unikt inom den vanligtvis extremt jag-centrerade rapgenren. Som lyssnare kan du aldrig på förhand veta om texterna är skrivna av Sebbe själv eller om det är Kinesens ord vi hör ur Sebbes mun. På nya albumet Ånger & kamp del 2, där all musik är gjord av Can Canatan, mer känd som Stress och enligt Sebbe själv ”Sveriges absolut bästa producent”, har Kinesen och Sebbe Staxx skrivit hälften av texterna var. Kartellen har byggt sin karriär på lösa låtar som blivit direkt-till-YouTube succér, ofta inspelade på flykt eller under permission, men har med Ånger & kamp del 2 gjort sitt mest sammanhållna och koncentrerade album hittills. Det är gruppens på en gång mest utåtriktade och personliga verk, där uttalat politisk klasskampsretorik blandas med rader om blöjbyten. Sebbe själv är ”jävligt nöjd” med skivan och när vi ses ungefär två veckor innan releasedatumet verkar han vänta in det otåligt. Han är pratglad och peppad på att få dela med sig. Vilken är din favoritlåt på Ånger & kamp del 2? – Favorit och favorit mannen… det är ju ångest att lyssna på alla typ, haha. Mer eller mindre alla låtar framkallar ju antingen ångest eller ilska… Men just nu stärker låten Återfall mig mycket. För jag vill verkligen inte ta ett återfall. När jag gjorde den var jag utbränd på gatan, jag var utbränd på festandet och allting liksom, så låten… bokstavligt talat rann av mig. Jag fattade knappt vad som hände. Sedan ringde jag en vän som har liknande erfarenheter som jag, Abidaz, och sa ”du

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

borde kicka på den här”. Efter det hämtade jag en gammal vän från gatan, ”Tanken”, som spelar gitarr. Det är en jävligt äkta låt, på alla sätt. Jag blev jävligt nöjd med den. Har du koll på hur länge du varit ren? – Jag har varit alkohol- och drogfri i tre månader och tjugotvå dagar.

”Alliansen för oss, det är klassklyftor på steroider. De bygger upp sitt lilla priviligierade Sverige för sig själva och resten får lida.” Jag tror att min favoritlåt på skivan just nu är Förortsbarn. Den känns lite som din egen version av My Block med Scarface. Textmässigt tycker jag att många teman som Kartellen alltid har tagit upp sammanfattas på Förortsbarn. – Jo men det är ju så, folk säger att vi har bytt bana men vi har ju inte bytt bana, vi har dämpat ner vissa delar men det är fortfarande samma saker som avhandlas. Samma problem, samma utanförskap, samma polistrakasserier, allting är ju kvar. Det är ingenting som har slutat för att vi är Grammisnominerade. PÅ FÖRORTSBARN RAPPAR Sebbe ”jag brukade sitta och filosofera över en kladdig kebabtallrik”. Tidigare har han rappat om att han gör det ”för grabbarna på kåken som knallar i tofflor/och grabbarna där hemma som slaggar i soffor“, om att ”sitta och hacka koks med ett busskort” och om hem där ”varenda jävla soppåse är lila”. En sak som jag alltid uppskattat som lyssnare är detaljerna i era beskrivningar, vardagsrealismen. – Många rappare rappar om förorten men de betraktar bara, de är åskådare. De kanske vet att det becknas och sånt och då kan de säga ”det becknas här”, förstår du? Men de kan inte beskriva hur det går till när grejerna kommer in i landet, när de delas upp, när de bankas, när de läggs i påsar, hela händelseförloppet. Vi kan det här från A till Ö liksom. Det är inte bara kriminalitet utan även de här vardagsbetraktelserna med fulla mammor och

allt det där som man har sett sedan man var liten. Många gånger är svensk rap från ett helikopterperspektiv, det är lätt att analysera gatan men det är det här inifrånperspektivet vi har som många gånger saknas, och det gör att många kan relatera till oss på ett annat sätt. Men nu är det fler än utanförskapets kriminella som lyssnar på oss. Det var så vi började men nu är det jävligt brett liksom, så nu får man se till att vara bredare i lyriken också, så att man kan skola det här landet om vad som händer därute i våra områden. Du tänker alltså på ett annorlunda sätt när du skriver en text nu än vad du gjorde, säg 2008? – Ja, jag är inte lika hatisk. 2008, då ville jag bara att världen skulle brinna liksom. Jag ville ha upplopp. Idag förstår jag att det blir upplopp och jag accepterar att det händer för att underklassen måste få ventilera sin frustration någonstans. Det är Alliansens höger-politik som har bäddat för det här, så de får räkna med att såna här saker händer, men jag är inte ute efter att tända bränder själv som jag var då och då kommer mer reflektioner än frustration och aggression. Det utvecklar en också som människa, att släppa hat och öka förståelse. Hur ser du på Kartellens plats på den svenska rapscenen idag? – Svensk rap lever och andas. Det finns jävligt mycket bra svensk rap men jag gillar fortfarande oss bäst, haha. Det är så. Vi är bäst i Sverige, det är inget snack. Vi är tävlingsinriktade men samtidigt har självförtroendet växt i det vi håller på med, hävdelsebehovet är inte lika stort längre. Nu är det bara polisen och politikerna kvar som vill stoppa oss men annars får vi göra intervjuer, vi får bra media, vi får bra respons, bra recensioner. Vi drog en publik på 8 000 på Gröna Lund i somras, det var en styrkedemonstration för oss. Vi klättrar uppåt. Jag jagar bara en människa i Sverige, det är Timbuktu. Om jag ska titta på någon i Sverige som är på en plats dit jag vill komma, då är det där han är idag. Det är inte så mycket annat jag har att gå om liksom. Så du skulle till exempel vilja göra Så mycket bättre? – Jag hade lätt kunnat göra Så mycket bättre. Jag är musiker, jag lyssnar inte bara på hiphop liksom. Med rätt uppsättning artister hade jag lätt gjort det, jag hade sett det som en ära. Jag tycker

”Om man tycker om Sverige ska man inte tillåta att rasister sitter i riksdagen.” att Ken gör ett jävligt bra jobb där. Vem hade varit din drömdeltagare att vara där med? – Lisa Nilsson kanske, det är min favoritsångerska i Sverige, eller Mauro Scocco. Fast allra helst Mikael Wiehe, om han inte redan hade varit med. Det känns som att du har varit väldigt aktiv i att hitta nya rappare runtom i landet. Lani Mo från Göteborg till exempel beskriver dig som en vän och mentor. Jag får bilden av att du har tagit dig an många yngre killar som rappar. – Ja, väldigt många… För ingen tog sig an mig, förrän Kinesen gjorde det. Jag vet att om du bara ger folk en chans kan de komma någonstans. Vi startade någonting med Kartellen, vi kom in i gamet för

att ta bort medelklassrapparna från tronen liksom… och det lyckades vi med. Det här utrymmet som underklassen fått i etablissemanget nu, det måste förvaltas och det är inte bara för Kartellen, det måste delas upp solidariskt så att nya aktörer också får höras. Det är därför vi satsar hårt nu på vårt egna skivbolag UKM, underklassmusik, där vi signat Alliamo från Göteborg och en kille som heter N från Fittja. Ungar som bor i de här områdena, de har inte längre bara Zlatan… förstår du, förut var det bara Zlatan, du kunde bli fotbollsspelare. Nu kan du även bli Sveriges största rappare om du kommer härifrån. Du verkar bara hitta killar när du är ute och letar rappare. – Nej, jag har ju min artist Myrna. Som sjunger, ja. – Ja, som sjunger… Hur fan ska jag ta mig ur den här frågan? Haha. Du behöver inte ”ta dig ut ur den”, jag bara tar upp det. – Jag har inte mött så många duktiga kvinnliga rappare, men gör jag det tar jag henne direkt, det är inget snack. Jag gick

en halv termin i samma klass som Linda Pira i gymnasiet på Fryshuset, jag har vetat länge att hon är duktig, och det finns fler. Det är inte så att jag är anti. Jag hörde Rawda, henne gillar jag men jag måste känna det för att jag ska jobba med det, jag kan inte göra något jag inte känner liksom.

”Vi startade någonting med Kartellen, vi kom in i gamet för att ta bort medelklassrapparna från tronen liksom… och det lyckades vi med.” Det finns väl väldigt få kvinnliga värdetransportrånare också. – Det finns nog ingen tror jag. Men det finns ju fullt av kvinnliga banditer så det

finns garanterat någon där ute som kommer att komma och köra hårt. När jag lyssnar på den här nya skivan, men också när jag såg din pjäs Medans vi faller, får jag känslan att det finns få saker i ditt liv som du inte är beredd att visa upp. Finns det några platser dit du inte går, så att säga? – Det finns vissa mörker som levt hos mig, som jag inte vill face:a. För min egen för omvärlden och mina anhörigas skull, saker man gjort i väldigt mörka stunder som hade varit jävligt svåra att förklara. Ett tema du alltid har rappat om, ibland uttryckligen, men jag läser ofta in det även mellan raderna, är manlighet. Om ditt eget förhållande till de idealen, på olika sätt. Är det nånting du har tänkt på? – Det är hela Darwins teori om överlevnad, en frukt av det liksom. Man blir fostrad så, speciellt i de här områdena. Men det är svårt att vara man, det är ju det, det är konfliktfyllt på många sätt. Det finns många konstiga val och mycket axlande… Det är speciellt svårt att vara kriminell och pappa. Det är därför jag inte är det längre, för jag fick inte ihop

det. Det var lite antingen eller, och har man satt två barn till världen har man lite en plikt att sätta barnen före det andra. På Återfall rappar du att ”det är dags att bli man igen” och syftar på att det är dags att kicka beroendet. På ett annat ställe på skivan rappar du att du vill ”gå till graven som en närvarande far”. Jag tolkar det som att du vill nå upp till ett slags ideal som handlar om att ta ansvar, och inte hålla på med en massa grejer som du gjort innan. Men det känns som att det finns en konflikt där eftersom en ”riktig man” också ska stå upp mot sina fiender, aldrig tjalla, alla de här grejerna. – Ja. Men så är det ju, så är det fortfarande. Skulle jag hamna i en sån situation skulle jag sitta hos polisen och vara tyst, jag skulle inte prata för att rädda mig ut till mina barn, det skulle jag inte göra idag heller. Så i den situationen är jag fucked. Det är därför jag gör mitt bästa för att inte hamna i den där sitsen, för jag skulle aldrig tjalla på någon… Och jag skulle inte ta skit heller. Jag försöker bygga mitt liv så att jag får så lite nya fiender som möjligt. 2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

”Hävdelsebehovet är inte lika stort längre. Nu är det bara polisen och politikerna kvar som vill stoppa oss.” Så istället för att lösa konflikten försöker du snedda förbi den? – Exakt, man försöker bygga en skyddad tillvaro, det är inte alltid lätt men det är det som krävs. Mitt absoluta mål i livet är att finnas där för mina barn. De ska ha en pappa, en fungerande farsa. Jag är en väldigt fungerande och bra pappa, men inte när jag… Det är därför jag inte kan knarka, för då skiter jag i allt och jag kan inte skita i allt när jag har två barn. Därför går jag i behandling och allt det där nu, som jag måste göra för att hålla mig nykter och drogfri. På många sätt kan ju också den här katt-och-råtta leken med snuten ses som en slags manlighetstävling, att man helt enkelt inte vill låta dem vinna över en. Det känns som att det finns vissa saker du har svårt att släppa. – Ja, men det är ju det. Jag har lagt ner att hetsa mot polisen, men de har inte lagt ner att hetsa mot mig. Jag vill inte ha någonting med dem att göra. Om de kommer till mig ber jag dem dra åt helvete; jag gör inga brott längre. Men det är klart, vad de har gjort mot mig, det är ingenting jag kommer att släppa i det här livet. Både jag och Kinesen, vi fastnar på saker. Men nu har vi fastnat på Sverigedemokraterna istället. Vi lägger ilskan där

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

men det är ett sunt hat, en sund frustration. Jag tycker att det är ett friskhetstecken. Om man tycker om Sverige ska man inte tillåta att rasister sitter i riksdagen. Du är en väldigt uttalad motståndare inte bara till Sverigedemokrater, utan också rasister i allmänhet. Har det fått några konsekvenser för dig? – Jag får mordhot dagligen. Alltså, jag är inte rädd för Sverigedemokrater, jag är inte rädd för rasister men man kan inte gå och stoppa huvudet i sanden och hoppas att de försvinner för det gör de inte. De kör ju på den här hotpolitiken, lämnar hotbrev i folks brevlådor, skrämmer folk, ringer folk. Det värsta är att det funkar, vanliga svenssons blir nojiga och lägger ner sitt bekämpande men vi är här för att visa att det går inte att skrämma oss till tystnad. Om inte makten, Säpo och polisen tillsammans lyckades skrämma oss då kommer inte Sverigedemokraterna göra det heller. Ni har ända sedan förra valet även varit väldigt uttalat emot Alliansen. – Det är ju de som är huvudproblemet. Alliansen för oss är klassklyftor på steroider. De bygger upp sitt lilla priviligierade Sverige för sig själva och resten får lida. Underklassen får ta största smällen. Eftersom vi ser oss som en röst för underklassen och för gatan är det vår plikt att rikta ilskan i rätt riktning, och det är mot Alliansen den ska riktas. Vi försöker aktivt få dem att röstas bort. Skulle alla i Sveriges underklass gå och rösta skulle de försvinna ganska snabbt. Men så finns ju den här uppgivenhetskänslan. De lobotomerar hela landet med sömntabletter och mediciner som skrivs ut på löpande band, det har blivit en likgiltighetsepidemi över hela Sverige. Den resulterar i att folk tänker att det inte

är någon idé att rösta och därför blir valresultatet som det blir. Sedan pratar politiker på ett speciellt sätt som gör att det bara är priviligierade och högutbildade som förstår vad fan de säger. Vi omvandlar det de säger till gatans språk och skickar ut det så att de förstår vad som händer i Sverige. Sverigedemokraterna vet om att ni hatar dem, känns det som att även Alliansen vet om att ni finns? – Ja, mannen. Vi blir motarbetade av moderata kommuner hela tiden när vi ska spela. Sedan vet jag att polisens agenda mot Kartellen är på Moderaternas uppfordran, det har poliser själva sagt till oss. Moderaterna har känt till oss sedan 2008.

”Det är speciellt svårt att vara kriminell och pappa. Det är därför jag inte är det längre, för jag fick inte ihop det.” Du är väldigt aktiv på Instagram. Det verkar vara din favorit bland sociala medier. – Jag tappade bort mitt lösenord till Twitter, det är därför jag inte är där längre, haha. Jag brukar kalla Instagram ”alibi”, förstår du, det är liksom mitt alibi till Sverige att jag inte håller på med massa skit, för om du kollar min Instagram ser du att jag lever ett normalt liv som vem som helst. Jag hade inte kunnat ha min Instagram 2008. Då hade den sett helt

annorlunda ut och hade förmodligen blivit avstängd efter en vecka. Men nu lever man normalt och det är skönt att visa upp det också, så att kidsen ser det. Det är väldigt mycket barn som bråkar i dina kommentarer. – Ja, jag vet, och det är synd. Jag ber dem hålla sams, men vad ska man göra? Det är inte min uppgift att censurera folk heller, men man önskar att de kunde vara lite snällare mot varandra. Jag vet att du är ett stort Eminem-fan, det vet jag bland annat eftersom jag följer dig på Instagram. Jag vet inte vad du tycker men jag tycker att Eminem har blivit sämre sedan han blev ren. Det känns som att det finns en risk när man har haft den här typen av rapkarriär som ni har haft, att ju bättre du mår som människa, desto sämre riskerar musiken att bli. – Ja, jag vet. Men vi har räddningen där för att vi fortfarande har en medlem som sitter inlåst i en bunker på ett fält i Finland, haha. Och mitt liv härute är fortfarande fyllt med huvudvärkar, det är bara lättare att tackla dem som drogfri. Men jag håller helt med dig. Jag skrev ju Återfall efter ett återfall. Jag hade inte kunnat skriva den om jag hade varit ren i två år... Men jag har inte haft en lugn månad i hela mitt liv hittills. Det verkar som att problem bara söker sig till oss, men jag förstår vad du menar. Kan det vara så att den dagen vi får en riktigt tråkig och ganska dålig Kartellen-skiva, betyder det att du mår jävligt bra? – Ja. Vi får väl hoppas för min skull att den dagen kommer. Fast det är jävligt tveksamt. Ånger & kamp del 2 recenseras på sida 58.

proudly presents In association with Phil Mcintyre Entertainment

PLUS GUESTS

LOVE LUST FAI TH + DREAMS WORL D TO UR

8.12 STHLM CIRKUS • 24.2 GBG LISEBERGSHALLEN

22.2 STOCKHOLM FRYSHUSET - ARENAN

with

THE WEEKND

1.3 STOCKHOLM ERICSSON GLOBE

2.3 STOCKHOLM FRYSHUSET - ARENAN In association with The Agency Group

Peter Gabriel

Back to Front

So LIVE - performed by the original 1987 line-up BLUE

22.5 STOCKHOLM ERICSSON GLOBE

SMOKE

WORLD

TOUR

11.7 STOCKHOLM ERICSSON GLOBE

AEROSMITH • ELTON JOHN • GAVIN DEGRAW • JUSTIN TIMBERLAKE • ROBBIE WILLIAMS ….FLER ARTISTER OCH BILJETTER PÅ LIVENATION.SE

Filmade biografier, så kallade biopics, är alltid på tapeten och har så varit sedan det gamla Hollywoods studiosystemdagar. Lågvattenmärkena börjar dock likna en frimärkssamling i ljuset av Diana och Grace of Monaco – två skamlösa flörtar med akademins röster. Vi har sett det förut och kommer att se det igen. Varför är egentligen biopics en så provocerande genre? Och hur kommer det sig att så många biografvisade biografier lider av rigor mortis?

GE OSS LIVSÖDEN UTAN PRETENTIONER Text: SEBASTIAN LINDVALL

möjlighet att iscensätta en sedvanligt stjärnglansig karaokekväll fann sig Ridley i en problematisk situation. Det smarta valet stavas avgränsning. Med fokus på ett enda år i gitarrvirtuosens liv – året innan debutalbumet och det stora kändisskapet – undviker Ridley genrens mest skräddarsydda slitage, frångår den dramaturgiska uppgång- och fallkurvan och därigenom också den kronologiska livlöshet som Edelstein kritiserat.

iografier är en paradgenre i Oscarsammanhang där kända skådespelare, som Helen Mirren i The Queen eller Meryl Streep i Järnladyn, ger sig på historiska gestalter. Kraftproven mäts i porträttlikhet, röstimitation, kroppsspråk – ja, sådant som man sysslar med på skådespelarutbildningar eller i tv-program med Björn Kjellman. Ett voodooliknande levandegörande av Madame Tussauds-dockor.

JIMI GESTALTAS SOM en naiv sökare i flower power-tider, en av få svarta i en vitdominerad rockmiljö knappa år efter medborgarrättsrörelsen. Kärlek och karriärhopp leder honom till London under Swinging Sixties där han införskaffar delar av den garderob som blivit hans signum. Poliser konfronterar honom i vad som vid första anblick ser ut att bli en vit och kränkt penismätartävling, men som tar en oväntad vändning när fokus riktas mot Jimis färska second hand-köp – kavajen från en husaruniform som i polisernas ögon signalerar ett krig som pacifisten Jimi inte utkämpat, eller för den delen bryr sig ett skit om.

DEN SOM KANSKE bäst fångat mina aversioner mot genren är den amerikanske filmkritikern David Edelstein. I slutet av 2004 avfyrade han, till många läsares förtret, en rad skottsalvor mot biopics i Slate Magazine. Han skrev bland annat om genrens kronologiska livlöshet och tillbakablickar på ”Freudian hot spots”, såväl som hur filmer som Beyond the Sea bara är en sedvanlig ”prototypical Oscar-bait ego trip”. Edelstein betraktar inte biopics som biografier per se, utan snarare en cynisk genrestöpning enligt särskilda konventioner. ÄVEN JAG KÄNNER ett instinktivt hat mot det rutinmässiga maskineriet: tillbakablickarna, berättarrösterna, stjärnskådespelare som tar i från tåspetsarna för att leverera livsöden, inom ramarna för ett slags Great Man-narrativ inspirerat av den skotske författaren Thomas Carlyles teori. Jakten på ”den riktiga personen” bakom en publik persona sker enligt en affärsidé som formaterar livsöden till hjältar som genererar Oscarsstatyetter. Musiker brukar ligga allra bäst till för den värsta sortens biopics. Nollnolltalets Ray och Walk the Line är tydliga exempel på prestigeprojekt som tyngt prispallarna: tråkigt och stelt filmskapande i dess mest oinspirerade och cyniska förklädnad – ett Hollywood-sanktionerat Sikta mot stjärnorna med mål att vinna priser och bevisa drömfabrikens kraft att återinföra döda legendarer på Billboardlistan. TIDIGARE I ÅR släpptes Mitt liv med

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Liberace, enligt manusförfattaren och regissören Steven Soderbergh så gay att storstudiorna backade och i slutändan fick honom att vända sig till HBO. En annan motarbetad biografifilmare är John Ridley, manusförfattare till Steve McQueens bioaktuella 12 Years a Slave, som även skrivit och regisserat Jimi: All is by My Side. Projektet var länge fast i utvecklingshelvetet och dess tillhörande rättighetsproblem men är nu redo för publik, om än med en rad juridiska brasklappar som att huvudpersonen inte får nämnas vid sitt fulla namn eller att hans musik inte får användas. MED INTELLIGENS OCH förståelse för genrens konventioner och avigsidor dekonstruerar Ridley en av vår tids mest

”Genren behöver fler bögar, flator och icke-vita som inte stöps efter Oscarsakademins önskemål om vad en biopic bör vara.” ikoniska rockstjärnor med André ”André 3000” Benjamin i huvudrollen som Jimi Hendrix. Inga hits, inget kändisskap och ytterst begränsade möjligheter att återskapa historiska ögonblick. Utan

SCENEN LYCKAS EFFEKTIVT med att avromantisera ikonografins mytologiska skimmer som gör biografier till bländande gäspningar. Huvudpersonens historielösa hållning understryks ytterligare när Jimi köper gräs från en svart intellektuell som klankar ner på hans bristande samhällsengagemang. Frigjord från tvångssyndromet att göra ett förbehållslöst idolporträtt, istället skrapandes under ytan, gör Ridley en slags anti-biopic med dröjande ögonblick på en oslipad diamant som aldrig riktigt tillåts börja skina. Begränsningarna vänds till fördelar, parenteser förstoras upp. Vi presenteras för en vanlig människa utan problematiska konventioner eller pretentiösa uppsåt. Genren behöver fler bögar, flator och icke-vita som inte stöps efter Oscarsakademins önskemål om vad en biopic bör vara. Inte förrän då kan vi slänga den repiga gamla greatest hits-plattan och upptäcka historiens dolda spår.

Från Stockholmare till stockholmare När du lämnar gåvor eller handlar i våra second handbutiker bidrar du till ett sjysstare Stockholm. Kläder och prylar får nytt liv och bidrar också till våra sociala verksamheter och arbetsträning för många stockholmare. stadsmissionen.se/secondhand Butiker: Hagagatan 3, Hantverkargatan 78, Hornsgatan 58, Liljeholmstorget, Skånegatan 75, Trångsund 8 Gamla stan, Sturegatan 24 Sundbyberg och Väsby centrum.

TIDENS ANDA

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

VINTERKRÄKSJUKAN

Det vi pratar om mest just nu!

1 Tvingla

Att bli tvinglad, eller tvånguppsminglad. Nej, vi förstod inte heller hur hemskt det var förrän det drabbade oss.

2 ”Snygga män tafsar inte”

Känd kvinna anklagar känd tv-man för att ha tafsat på henne under ett jobbmöte. Hänt Extra tvivlar, inte på grund av bristande bevis, utan för att han ”antagligen inte har så svårt att få unga kvinnor på rygg”. Och ni trodde att vi hade kommit längre?

3 Bantning för killar är coolt

Smaka på det. Deffa. Det låter som ett jobb. Ett viktigt jobb. Som går ut på att man äter mindre mat och rör på sig mycket. Som att banta. Fast coolare. For men. Yeah.

4 Den tiden på året

Flest årsbästalistor på Spotify innan den 1 januari vinner!

Blondinbellas kommentarsfält

”Gillis är ett tjejnamn”, ”Hur uttalas Gillis? Med hårt g som i granatäpple eller mjukt g som i givetvis?”, ”Heter inte hunden Christian Gillis?”, ”Snälla bjud mig på dopet!!!!!” samt en miljon välmenande tips som ”Ta och njut och koppla av. Dina läsare försvinner inte. Denna första tiden får du inte igen med lillen. Så ta en paus från bloggen, vi alla förstår!”. Vi testar något nytt: medlidande med Blondinbella.

6 Marcus Birro så här har det ju 7 ”Men alltid varit!”

Igen, skulle inte han lämna landet?

Vår egen Tobias Boström sa det bäst. Tidigare var det snö eller julskyltningen. Idag är det tydligaste jultecknet att någon blir kränkt över en förändring.

8 Still pulled

Pulled pork, pulled chicken, pulled everything. JFasidjdkdkpjodkasöf394492dfmv. Oj, somnade på tangentbordet.

9 Solidaritet Arena

Sparkar bokaren Julia Frändfors efter bara två månader för att de vill ha ”en bredare profil”. Extremt oklart, veligt och kortsiktigt.

10 Hjälp oss

Gymkillar med tajts OCH shorts ovanpå? Handlar det om en trend eller skäms de? Bubblare: Julmust är godare än rödvin, White Russian med Gainomax istället för mjölk, att säga att man gillade Knausgård mer när han var underground.

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Om Washington i Washington. K RÖ N I K A

TV ÄLSKAR DESTRUKTIV KÄRLEK

candal är en amerikansk politisk dramasåpa utspelad i Washington D.C. som just nu är inne på sin tredje säsong, med Kerry Washington i huvudrollen som superkvinnan och krishanteraren Olivia Pope. Seriens Washington D.C. är en regellös stad befolkad av skamlösa människor i maktpositioner som inte drar sig för något i syfte att rädda den egna hedern eller livet. Pope arbetar tillsammans med sina anställda, som också kallar sig gladiatorer, på Pope & associates, och de är alla personer som hon på något vis räddat ur en personlig tragedi och tagit under sina vingar. De är också någon form av outlawjurister som arbetar med krishantering för privatpersoner. SKAPAREN SHONDA Rimes, som också ligger bakom Grey’s Anatomy, vill skapa karaktärer som är sevärda istället för älskvärda. Serien är fantastisk i det att nästan alla karaktärer kan göra vidriga saker utan att förlora sin mänsklighet. Det gör att du som tittare aldrig riktigt har dina sympatier klara för dig. Den mest älskvärde personen i serien är den förre detta yrkesmördaren Huck med sina sorgsna små ögon. RIMES HAR OCKSÅ skapat en värld där alla ljuger och bedrar varandra så mycket att ingen har ädla motiv och där ingenting är rent eller enkelt. I en sådan värld är naturligtvis inte kärleken ren eller enkel heller. En av seriens bärande intriger är kärleksrelationen mellan den gifta presidenten Fitz och Olivia Pope som inledde sin romans när de båda arbetade med presidentkampanjen. Relationen kompliceras självklart av

Text: REBECKA HEDSTRÖM det faktum att presidenten är gift med en annan kvinna, men den är också utöver det djupt dysfunktionell. Relationen är så sjuk att tidningen Parlour förra året skrev en guide till alla de sätt som gör den destruktiv.

”Serien är otroligt oromantisk i sina nära relationer överlag, vilket jag i och för sig inte har något emot. Jag är bara utled på att hon är kär i den där jävla gubben i Vita huset.” FITZ HAR ETT tveklöst kontrollerande beteende, relationen är fylld av lögner och det finns inte sällan ett överliggande hot om våld från hans sida mot Olivia som han låter secret service hämta åt honom lite när han själv känner för det, ofta utan hennes samtycke. Därför blev jag faktiskt förvånad när jag förstod att denna relation av många tittare tolkas som romantisk och passionerad. Det mest njutbara i kärleks- och makttriangeln mellan Olivia, Fitz och presidentfrun Mellie är när de båda kvinnorna går ihop mot honom. Visst, en stor del av scenerna med Fitz och Olivia tillsammans är uppenbart skapade för en kvinnlig tittare och liknar upphackad mjukporr från nittiotalet, (minns ni ”Emanuelle”) och om man gillar sådant kan det kanske pirra

till, men utöver det? DET ÄR PLÅGSAMT att följa superyrkeskvinnan Olivia få mer djup som karaktär eftersom slagsidan manifesteras i hennes usla relationer till män. Olivias pappa är vidrig. Fitz är vidrig. Serien är otroligt oromantisk i sina nära relationer överlag, vilket jag i och för sig inte har något emot. Jag är bara utled på att hon är kär i den där jävla gubben i Vita huset. OLIVIA SÄGER I en scen när hon dumpar sitt ex Edison att hon vill ha smärtsam, svår, förkrossande, livsförändrande, stor kärlek. Är det meningen att vi ska tycka att det är romantiskt? Jag mår bara illa och då är jag ändå en person som själv tycker att kärleken till sin natur är rätt komplicerad och till viss del smärtsam eftersom den förutsätter att vi visar strupen för att ens få livsluft. OLIVIA POPE OCH Fitz finns inte och inte deras relation heller. Jag tror inte heller på tv-serier och annan kultur som medium för förebilder på det sättet att jag ser deras fiktiva medberoende relation som något hot, men det stör mig verkligen att så många verkar villiga att kalla det de har för passion. Gå med i Team Chrianna medan ni ändå håller på, lika bra att köra. Eller släpp alla idiotiska tankar om passionerad kärlek och den rätte och sluta missta osäkerhet för fjärilar. Ibland är den där starka känslan i magen bara ångest och oro. För övrigt: Om du inte redan har gjort det borde du lyssna på Solange Knowles nystartade etikett Saint Records samlingsalbum Saint Heron med fantastisk indier’n’b och artister som Cassie, Jhené Aiko och Kelela.

AYMAN QADRI, SAMI MIDAS, OMAR & SIMON SOSA

FIFFI JENKINS & KRISTIN ZETTERLUND

MARIA EBERG

Ge bort musik med ett presentkort från Stockholms Konserthus! Här ges varje år hundratals konserter i olika genrer – något för alla. konserthuset.se/jul Köp direkt på konserthuset.se senast 19 december och få presentkortet hemskickat före julafton eller kom förbi vårt biljettkontor i hörnet Kungsgatan/Sveavägen.

ROSANNA PLASS

PARISA AMIRI

KARAOKE PÅ TOLV STOCKHOLM

I början av november invigdes nya karaokebaren &E i Tolv Stockholm. Foto: MORRIS MELANDER

LINNEA WIKBLAD & JAKOB BROSTRÖM

LINA SKYTT, FRIDA STADELL, MALIN INGEVALD, ANNA FRANZON & ERIK PERSSON

FREDRIK NYBERG & ALBIN BJÖRK

OLIVIA NYLANDER, AMANDA SEIMERSON, EMMA AHLZEN & ELLEN FUHRBERG

Konserthuset Mer än du tror

www.konserthuset.se 08-50 66 77 88

KLUBB

BÄST JUST NU

1 Nyårsnatten

Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, den 31 december, 22–04, 20 år

Att folk PÅ RIKTIGT gick ned på sina bara internetknän och bad om förlåtelse på en viss hittepå-byrås wall för att få komma på en nyårsfest, är ju kul. Speciellt när något så mysigt som Natten sker på nyår, den dag på året som förmodligen är bäst lämpad för klubben.

2 Samlingen på Under Bron

Huset Under Bron, Hammarby Slussväg 2, den 26 december, 23–05, 23 år

Samlingen, ett av våra bästa gäng för elektronisk musik, tar sina sju medlemmar och fyller hela huset som är Under Bron. Lodbrok blir ett inhemskt plus i kanten, och sedan kommer Shifted från England med ett set och huvudaktstiteln.

3 F2

Fotografiska, Stadsgårdshamnen 22, den 28 december, 22–?, 23 år

Chance the Rapper.

AKA STHLM VILL BYGGA BROAR

ör drygt ett år sedan tog ett gäng, förenade av en löjligt stor musikbloggskonsumtion, hit producenten Baauer. Några veckor senare fanns det kanske bara två kontor i hela världen som inte hade gjort sin egen take på Harlem Shake. Sedan dess har AKA STHLM hunnit arrangera ett tjugotal konserter och skapat ett helt eget forum för ny musik på nätet. Eftersom de gillar att ligga i framkant, låter jag just dessa fyra ta ett unisont klubbfarväl till 2013. Ni har sagt att ni vill svara som en enhet. Så då måste jag fråga: exakt vad är AKA STHLM? – En fågel, ett flygplan? En arrangör, en blogg, ett moln, en logotyp? Det finns en massa löjliga namn för det vi gör, men kreativ plattform tar nog priset. Varför startade ni upp det här? – Det kändes som att det saknades en brygga mellan olika genrer som inte längre var så olika varandra. Vi ville skapa någonting som var fritt i förhållandet till genrer och ständigt odefinierbart i form och uttryck. Och varför nöjde ni er inte med att bara ordna konserter, utan startade en sajt också? – Det var aldrig vårt primära mål att arrangera konserter från början utan det blev bara så att vi fick möjligheten att ta hit Baauer och då gjorde vi det. När det kommer till hemsidan insåg vi att för att folk ska komma på våra events måste vi ge möjligheten att få folk att lyssna på ny grym musik och sätta den i rätt kontext. Men med det sagt ser vi ingen finalitet i att bara vara konsertarrangörer och en sajt. Vad tycker ni om musikbevakningen i Sverige överlag? – Den är verkligen blomstrande i mer dedikerade forum, till exempel små gömställen på www. Men överlag är den väldigt slö, speciellt när det kommer till

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

AKA STHLM:s halvmulna till halvklara prognos för 2014 Vem kommer att bli stor? – Chance the Rapper. Vad dör ut? – Candy Crush Vart vill vi gå? – Hem. Vi vill alltid gå hem någon gång. Vem blir er absoluta drömbokning? – Shlohmo.

dagstidningsnivå. Liksom hur många ”plus” har Bruce Springsteen fått i sin karriär? Samtidigt ska man vara glad om någon annan världsstjärna som Beyoncé får en halvsida, vilket är skevt. Men det är väl så det är när svenska pop- och rockjournalister är 40-åriga vita män. Så, hur vill ni att AKA ska vara? – Vi vill ta tillbaka det spontana, farliga och utmanande med upplevelsen. De etablerade spelarna i den här staden befinner sig i så jävla bekväma platser. Vi vill få folk att vilja stagedive:a från bardiskar, sitta uppe hela nätterna och leta ny musik på SoundCloud, börja producera, skriva ett fanzine eller jaga Sverigedemokrater genom att lyfta upp och nyansera kulturen de försöker svartmåla genom sin propaganda. Om ni alla fyra har en specialitet, vilka skulle det vara? – Ris, äpplepaj, pirog och pepparkakshus. Vilken konsertlokal är stans bästa?

– Beror väl på om det är live eller dj:s. Men vi gillar när det är trångt och där publiken gärna ser rummet ur ett annat perspektiv än de brukar. Vilken av konserterma är ni mest nöjda med, så här i backspegeln? – Ett dött lopp mellan Chance the Rapper och Waka Flocka Flame. Eller, nja, det kanske blir Waka ändå med tanke på hur allt bara spårade ur. Upplopp! Kan ni minnas någon gång när det inte funkade alls? – När RL Grime:s dyra födelsedagstårta kastades ut i publiken och träffade någon stackars själ i ansiktet. Vad upplever ni att folk vill ha när de går ut? – Så himla svårt att inte bli politisk eller kanske låta lite bitter när man svarar på en sån här fråga. Om AKA skulle vara en helkroppsservice i att ge folk exakt vad de vet att de vill ha skulle inte vi vilja göra AKA. Vi vill att folk ska känna sig välkomna i formen som vi presenterar något ännu obekant inom. Vi sysslar kanske inte med spjutspetsforskning, vi vill ju att våra vänner och vänners vänner ska ha riktigt jävla kul också. Vilken klubb/konserttrend måste dö? – Den när alla står i ett hörn, dricker sponsöl och vägrar le. Den ser man allt för ofta. Och vad säger man till de som älskar musik men som tycker att live oftast innebär en besvikelse? – Vi sympatiserar med dem. Även vi är ju konsumenter och stora fans av vissa artister som aldrig ska lämna studion. Ever. Här har ni några miljoner att lägga på AKA. Vad gör ni med pengarna? – Drar till Miami och hänger med DJ Khaled. För att följa vad gänget går igång på, besök akasthlm.com. Den 13 december tar de över Taverna Brillo.

F-folket ger Stockholm dånet av engelsk bas i mellandagarna, när Scuba (Paul Rose som driver Hotflush) flygs in till det stora dansgolvet på Fotografiska. Miriam Pemberton och Samlingens Mirja Larsson kommer de med, plus det ljud och ljus vi har lärt oss att bli impade av.

4 Outpost

XXX, Marie Laveau, Hornsgatan 66, den 26 december, 22–03, 20 år

Hybridstudion Revenue fixar ny, ambulerande klubb. På premiären, i XXX-källaren, spelar musiksveriges vattendelare Yung Lean & Sad Boys och Gravity Boys live, med dj-backup från Namaste-tjejerna och Revenue-killarna. Och i januari planerar de något ännu mäktigare.

5 AKA Takeover

Taverna Brillo, Sturegatan 6, 13 december, 22–02, 20 år

AKA STHLM tar över Brillo för att fronta de akter, kända som okända, de tycker förtjänar synas utanför kaklade väggar. En stream, i sann Boiler Room-anda, kommer därför att sända när folk, som till exempel Dj Taro, spelar live på the wild wild web. För övrigt: Den 24 januari gör den av alla vuxentidningar mest omskrivna klubben (med rätta!) Gubbhen comeback. Gudskelov inte på Solidaritet Arena. Och vi har hört rykten om att en viss ballin’ Gudrun kommer att vara med och dansa. VENDELA LUNDBERG vendela.lundberg@nojesguiden.se

S O F O GU I D E N Missa inte Sofo’s bästa ställen

EN CYKEL FÖR ALLA ÄR CYKELFABRIKENS MOTTO! Vi har trehjulingar, damcyklar, herrcyklar och cyklar med olika sortens lådor. Vill du ha en special färg eller ditt namn i ramen? Vi kan fixa det! Vill du ha din hund på cykeln? Vill du transportera någon i rullstol? Inget av detta är ett problem. Köp era cyklar och lådcyklar av någon som kan dem utan och innan. Från fabriken till butiken utan mellanhänder. Kom förbi Närkesgatan 6 och skapa din unika julklapp till dig eller till din företag. i n fo @ de f i ets f a b r i ek . s e | w w w. d ef i ets f ab r i ek . se | Tel +4 6 8 4 0 0 1 1 6 9 9

Bagel Street Café på Västgötagatan 23, St Eriksgatan 80 och Hornsgatan 47 erbjuder:

“Vi bjuder på valfri kaffe/läsk vid köp av en av våra delikata bagels” Psst...Uppge kodorden: “I love bagels” i kassan för att få del av erbjudandet. Giltigt t.o.m. 31 januari.

Västgötagatan 23, Tel. 08-640 95 00 St Eriksgatan 80, Tel. 08-34 24 20 Hornsgatan 47, Tel. 08-66 88 999 BAGELSTREET.SE

…OLIVOLJA, BALSAMICO, CHARK, PASTA, OST, NOUGAT, RÖROR, SÅSER, RIS, KEX, GRÖNSAKER, BRÖD, FRUKT, RISOTTO, SYLT, KRYDDOR, MARMELADER, PRESENTKORGAR OCH ANNAT GOTT ATT NJUTA AV! ÖPPETTIDER: MÅN-FRE 11-19 LÖR-SÖN 11-15

BONDEGATAN 59. TEL: 08-462 06 06 WWW.OLJA-OLIV.SE

KROG

¡VIVA LA COMIDA! För ett par veckor sedan samlades den absoluta restaurangeliten på Cirkus för att hylla varandra under Restauranggalan. Tommy Myllymäki hade lagat mat till allesammans, Martina Haag var värd och jag var, tillsammans med Edward Blom, en av de få som åkte buss dit. Det var en munter tillställning med mat och vin, men det som gjorde mig mest munter var att se hur glada alla vinnarna blev. Inte någon falsk blygsamhet, och jag tittar på er nu, artister och skådespelare. Här följer en lista på krogar som får även sina gäster att känna sig som vinnare.

1 Lux Dag För Dag

Primusgatan 116, tel 619 01 90, luxdagfordag.se

Lux gjorde med facit i hand rätt som valde att behålla sina lokaler. Öppet: mån–fre 11.30–14.00, ons–lör 17–23

2 Restaurang Teppanyaki

Hamndalsvägen 6, tel 747 64 00, yasuragi.se

Yasuragi tvättar effektivt det orättvist befläckade ryktet Teppanyakin fick efter inredningsreportaget vi alla helst vill glömma. Öppet: ons–sön 18–21

3 Lilla Ego

Västmannagatan 69, lillaego.se

Fläsktartar på oklassiskt vis och löjromstårtan som Gud inte glömde. Lilla Ego imponerar. Öppet: tis–lör 17–23

FOTO: SOPHIE LINDBERG

4 The Flying Elk

AVSMAKNING MED BRIST PÅ SMAK

Mälartorget 15, theflyingelk.se

Söndag är den bästa dagen att besöka den flygande älgen, så enkelt är det. Öppet: mån–sön 17–00

5 Oaxen Krog & Slip

Beckholmsvägen 26, tel 551 531 05, oaxen.com

Den perfekta julklappen, nyårsklappen, påskklappen – ja, ni fattar. Öppet: mån–sön 17–23, tis–fre lunch 11.30–15.30, lör–sön, brunch 12.00–16.30

6 Teaterbaren

Nybrogatan 3, tel 545 035 65, teatergrillen.se

Teatergrillens bakficka är Stockholms trevligaste garderob. Öppet: mån–tis 11.30–00.00, ons–fre 11.30–01.00, lör 17–01

7 Berns Asiatiska

Berzelii Park, 566 322 00, berns.se

För ett par år sedan åt jag middag på Berns Asiatiska på självaste julafton. Det har jag inte ångrat en sekund. Öppet: sön–tors 11.30–01.00, fre–lör 11.30–03.00, köket stänger klockan 23

Restaurang Knut Upplandsgatan 17, tel 30 40 57. restaurangknut.se

Pontus! Norrlandsgatan 33, tel 545 273 00, pontusfrithiof.com

Lokalerna på Norrlandsgatan 33 har gått igenom en hel del förändringar både inredningsmässigt och på konceptnivå, men matsalen har Pontus Frithiof inte rört på mer än sju år. Förrän nu. Med det nya konceptet Pontus Temptations justerar krögaren inte bara priserna nedåt utan övergår dessutom till en meny bestående av i huvudsak fyra avsmakningsmenyer, varav en helt vegetarisk. Namnet på konceptet är en blinkning bakåt i tiden till en av menyerna på Pontus in the Green House, och även innehållet på flertalet av menyerna bär en doft av svunna tider med odödliga klassiker som stuvad kalvbräss och hummerqueneller

i fokus. Vi fastnar däremot för Rock and Rollie Bollie, som beskrivs som ett möte mellan ”svarta, tighta jeans och fransk Champagne”, samt Where the Wild Things Are vars namn får räknas som tillräckligt beskrivande. Leveransen från köket visar sig dessvärre vara tämligen ojämn. Inledningsvis glimrar det till i form av förstnämnda menys tryffelkorv, även om brödet är i det tristaste laget. Sedan följer en nedåtgående spiral i form av först en förvånansvärt anonym sesamlax, som också återfinns på à la carte -menyn, till det riktiga bottennappet i form av en fullkomligt smaklös fish&chips “bouillabaisse” med oidentifierbara rotfrukter i frityrsmet. Viltmenyn håller en något högre lägstanivå både sett till råvaror, matchning och förädling. Kalixlöjromen

serveras med ett perfekt pocherat vaktelägg, den nyfångade kungsfisken med karamelliserad havskräfta och rådjurstartaren med en bit rökt hjärta från samma djur. Det enda egentliga lågvattensmärket på hela menyn är renstekens stekgrad, och hade vi fått bedöma helheten bara utifrån den vilda menyn skulle betygsgubben troligtvis haft ett bra mycket bredare leende. För omgivningen är gemytlig, servisen kunnig och lagom personlig och vinlistan oklanderlig. Men när flera av menyerna klockar in på över 500 kronor styck måste nivån vara högre, det har man som gäst rätt att förvänta sig. Öppet: mån 11.30–14.00, 18–22, tis–fre 11.30–14.00, 18–23, lör 18–23. Menyer mellan 345 och 595 kr.

Vasagatan kryllar av nysatsningar för tillfället, och Knut är en av de trevligare. Öppet: lunch mån–fre 11–14, mån–tors 17–22, fre–lör 17–00

AG GÖR EN JULSKINKÖL

9 Sturehof

Stureplan 6, tel 440 57 30, sturehof.com

Sturehof har varit bra i över 100 år, och visar inga tecken på att slå av på takten. Öppet: mån–fre 11–02, lör–sön 12–02

10 Farang

AG Kronobergsgatan 37, tel 410 681 00, restaurangag.se

PELLE TAMLEHT

Restaurang AG, Södra Maltfabriken och Scan gör gemensam sak i jul och släpper en tolkning av den klassiska skinkmackan tillsammans med ett specialbryggt julskinköl. – Jag har alltid älskat julskinka, kanske allra helst på en skiva härligt knäckebröd med lite goda tillbehör, säger Johan Jureskog som är krögare på restaurang AG. Mackan och ölet kommer att finnas till försäljning på AG mellan den 21 november och den 21 december.

pelle.tamleht@nojesguiden.se

Öppet mån–fre 17–01, lör 17–01.

Tulegatan 7, tel 673 74 00, farang.se

Det gamla elverket på Tulegatan är en perfekt tillflyktsort under årets mörkaste dagar. Öppet: lunch tis–fre 11.30–13.30, tis–lör 17–00

TRE KROGAR, EN MENY En krog från vardera Stockholm, Göteborg och Malmö gör gemensam sak i ett initiativ från ölmärket TT. Det är krogarna Atelier Food i Stockholm, Dubbel Dubbel i Göteborg och Green Matmarknad i Malmö som under vintern går ihop i ett samarbetsprojekt. Tanken är att gemensamt skapa en matupplevelse där var och en av krogarna lyfter fram en lokal produkt. – Det finns inget som är så bra för kreativiteten som att komma ur sitt eget kök och göra något helt annat, säger köksmästaren Emma Kolbäck som representerar Dubbel Dubbel. Jag ser speciellt fram emot att jobba med kockar som håller på med helt andra tekniker och mat än vad jag gör. Resultatet av mötet kommer att serveras på alla tre krogar under en begränsad tid. 2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

KROG

Månadens krogprofil:

SALLY VOLTAIRE Systrarna Voltaire PUB, tel 211 811, systrarnavoltaire.se

På Restauranggalan i början av november tog familjen Voltaire emot priset för Årets Hälsokoncept, och alltsedan öppningen i våras har kön till den vegetariskt fokuserande restaurangen ringlat lång. Ansvarig för restaurangen är Sally Voltaire, från den andra generationen Voltaires. Hur hamnade du i krogbranschen? – Jag föddes i princip in i den. Min mamma är krögare och min pappa är fotograf och jag började jobba extra på mammas lunchställe på Narvavägen när jag var typ 14. Jag skalade kilovis med iskalla apelsiner till frukosten och stod i kassan. Efter gymnasiet utbildade jag mig till bartender och hade min praktik på Café Opera, för att jag ville ha en utmaning. Herregud, en eloge till alla som arbetar i den baren. Stressnivån där. Sedan har jag jobbat på en restaurang i Västindien och alla restauranger i familjekoncernen. Hade du något val, med tanke på ditt efternamn? – Man har alltid ett val. Jag har gjort revolt hundra gånger om och sagt ”aldrig mer krogbranschen”. Vad är det som driver dig då? – En diagnos? Haha, jag har faktiskt börjat fundera lite på om jag har ADHD. Inte för att jag tror att det skulle förändra mitt liv om jag plötsligt fick en diagnos, men jag tror att alla som är i den här

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

branschen kan hålla med om att man måste vara en viss typ av människa för att orka och för att hela tiden gå igång på saker och tycka att det är kul. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att inte veta hur nästa dag ska se ut. När det är lite kaos mår jag bra, är det för lugnt blir jag lätt uttråkad. Vi har sett en hel del hälsofokuserade krogetableringar den senaste tiden. Har konkurrensen hårdnat? – Jag har inte märkt av det, men tycker bara att det är roligt att fler satsar på mat som man mår bra av. Konkurrens behövs, då steppar alla upp, men jag tycker inte att man ska överdriva åt något håll. Det är självklart en ära att i folkmun vara betraktad som hälsofokuserad, men jag tror inte att för mycket av någonting är bra. Jag älskar gäster som beställer en rawfoodsallad, dricker en läsk och äter ett bakverk till dessert. Händer det aldrig att du bara vill skita i allt vad hälsa heter och mikra en fryspizza? – Jo. Veckorna när jag inte har min son. Då jobbar jag längre dagar och ofta helg. Sedan kommer jag hem och öppnar kylen fyra gånger och bara stirrar. När man jobbar med mat hela dagarna tar det liksom bara stopp ibland. Då skiter jag i allt och äter glass till middag. Hur ser din drömgäst ut? – Min drömgäst är någon som kommer för att äta för första gången och som är skeptisk för att vi inte har kyckling på menyn. Men som en timme senare har

tagit av sig kavajen och undrar om hen kan beställa en kaffe och helt har förlorat tid och rum. Sedan älskar jag gäster som ber om matlåda när de inte orkar äta upp. Det är fortfarande inte helt socialt accepterat i Sverige vilket är synd. Ingen blir ju glad av att slänga mat. Hur ser den inte ut? – Jag har nästan bara drömgäster. Men folk som paxar bord genom att lägga sina kläder på alla stolar för att sedan gå och beställa kan göra mig tokig. Sedan står det gäster med varm mat, utan någonstans att sitta, för att det ligger kläder i hela restaurangen. Låt det naturliga flödet råda. Då får alla sitta.

Saknar du något i Stockholms krogvärld? – Restauranger och kaféer som inte behandlar gäster med barnvagn som andra klassen medborgare. Och så saknar jag kvinnor. Jag var på Restauranggalan på Cirkus i måndags och uppskattar att det var cirka 80 procent män där. Jag har gjort ett aktivt val att sluta arbeta med leverantörer som marknadsför sig själva på ett kvinnoförnedrande eller sexistiskt sätt, eller som automatiskt omyndigförklarar mig för att jag är ung och kvinna. Det är ändå 2013. Systrarna Voltaire har öppet mån–fre 10–19, lör 10–18, sön 11–17.

DRYCK PÅ KROGEN

Äppelvin gjort på svenska äpplen smaksatt med kanel & vanilj.

KAN MAN GÅ PÅ SPRITEN TILL MATEN?

n bekant hade besök från USA. När de åt middag på krogen beställde amerikanen in torskrygg och en stor margarita. ”Oj, vad internationellt”, tänkte min svenske bekant och frågade om det var vanligt att dricka sprit till maten i Detroit. ”Inte alls”, svarade han. ”Jag trodde att det var så man gjorde här. Ni svenskar brukar ju ta in små shots när ni äter den där sura lilla fisken, eller hur?” Historiskt sett har vi alltid druckit sprit

”Historiskt sett har vi alltid druckit sprit till maten, och då inte bara till sillen. Brännvinet flödade till frukost, lunch och middag.” till maten, och då inte bara till sillen. Brännvinet flödade till frukost, lunch och middag. Naturligtvis fanns det ingen gastronomisk aspekt, målsättningen var snarare att bli varm, glad och kanske friskna till. Idag vet vi bättre. Vi har lärt oss att olika typer av kryddat brännvin passar till olika rätter på julbordet och på krogen händer det att vi serveras innovativa mat- och spritkombinationer, ofta med whisky, cognac eller tequila i glasen. Och visst går det att dricka sprit genom en hel middag om matchningarna är väl genomtänkta, men det blir lätt tungt och ensidigt. Cocktails funkar desto bättre. Amerikanens margarita till torskryggen kanske inte var klockren men drinken är magisk god ihop med all slags friterad mat. Kanske till och med det mest optimala till grillade räkor eller ceviche. Om du ska försöka kombinera cocktails med olika slags tilltugg eller maträtter finns det vissa saker du bör ha i bakhuvudet. Cocktails överlag är söta. Även om du undviker sockerstinn piña colada och mojito finns sötman där ändå tack vare alkoholen. Mat är sällan söt. Därför är det

bättre att satsa på syrligare drinkar och välja mat som är salt och fet. Nötter, chips, patéer, vissa ostar och charkuterier funkar för det mesta. Rena och enkla smaker underlättar, tänk bara hur gott det kan vara med en simpel dry martini och några ostron. Eller vodka och kaviar. Kanske lite märg on top. Mmm! Efter maten, gärna till kaffet, är ofatad, klar grappa, orujo eller marc de mest självklara valen. Druvdestillatens sötma och det syrliga bettet kompletterar det beska svarta lika bra som socker och mjölk. Och vill du mot förmodan fortsätta att dricka sprit efter en boozekantad middag finns det egentligen bara en väg att gå – gin & tonic.

Tre cocktails & tre tilltugg

Drick den rykande varm under kalla höst- och vinterkvällar.

Dry Martini (gin, torr vermouth) och ostron. White Lady (gin, cointreau, citron, äggvita) och friterade potatisskal. Margarita (tequila, triple sec, lime, salt) och grillade räkor. ALF TUMBLE alf.tumble@nojesguiden.se

Varm & Kall Äppelvin 7% | Art nr: 2423-01 | 750 ml | 39:-

2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

SCEN

DASHA NOSOVA, TOVE HOLMGREN, JOHAN WENNERSTRÖM, JOAKIM SAHLBERG, FELIX ENGSTRÖM-REMINGTON, DENNIS YLIKANGAS, KLAS BEYER. NEDRE RADEN: JULIA WRIGHT, CAROLINE DEGAARDH, JOSEFIN HEIJDE, STEPHEN CARBALLO & DENNIS LEONTJEV

FOTO: MATS BÄCKER

Carmina Burana. K RÖ N I K A

JOEL ERICSSON & KRISTOFFER FAHLGREN

TEATERNS BEFOGADE SJÄLVGODHET

MADELEINE UGGLA & MAX WIJK

”

MICHELLE SVENSSON & JESPER GULDBRAND

JOHAN MOOE & MARTINA SCHEID

RELEASE THE WINTER BY JUNKYARD x ADIDAS SNOWBOARDING Junkyard.se, tillsammans med Adidas Snowboarding och Oakley, ställde till fest och filmpremiär av Jake Blauvelt Naturally och Scandalnavians på Fotografiska Museet. Foto: DANIEL BERNSTÅL

SANNE MOONA, TOVE HOLMGREN & CAROLINE DEGAARDH

MALIN SUND & GUSTAV EEN

SANDRA ANDERSSON, BEATRICE AGRENIUS & EMMA STJÄRNLÖF

ag känner mig inte självgod. Jag känner mig ständigt ifrågasatt – av mig själv, av kulturpolitiken, publiken och pressen. Jag tycker att vi lever under ett ständigt hot om att bli nerlagda. Men det är klart att jag kan förstå var frågan kommer ifrån.” Frågan (”Tycker du att teatern kan vara självgod?”), som Andreas Boonstra på Moment i Stockholmsförorten Gubbängen svarar på, kommer ifrån mig. Eller snarare från Teatertidningens temanummer från i höstas om teaterns eventuella självgodhet, där intervjun publicerades. Eller kanske allra mest från en allmän föreställning om att folk som jobbar med teater är pretentiösa och självgoda. Men som Boonstra förklarar det ungefär, har man en väldigt stor passion för sitt jobb kanske man kan se självgod ut på lite håll? ”Vi ska hela tiden själva säga hur viktigt vårt jobb är. Det är synd, för jag tror inte att vi skulle behöva göra det om det var fler andra som sa det. Det är ju inte vi som ska berätta hur mycket kulturen betyder för samhället. Men nu är det kris. Det är beklagligt att vi är våra egna försvarare. Men nej, jag känner mig inte ett dugg självgod.” Jag tänker på det där svaret när jag nu ser tillbaka på den stockholmska teaterhösten 2013. Den har varit så otroligt bra. Jag kan inte minnas en säsong på länge där så många scener har presenterat så många bra uppsättningar. Samtidigt har kritiken mot huvudstadens system för kulturstöd varit hård, många grupper känner just det hot som Boonstra beskriver. Nej, jag tror inte att teaterns kris gör teatern bättre. Jag vet en smula själv om att försöka prestera något bra med minimala resurser – kvaliteten blir inte bättre av ett pressat läge. Men det blir den av passion uppenbarligen. Många scener och grupper har alltså all anledning att vara självgoda så här mot slutet av året. Och det bästa försvaret, om man nu måste vara sin egen försvarare, måste väl vara att göra riktigt bra konst?

BÄST JUST NU

1 Kicktorsken

Unga Dramaten/Elverket, Stockholm, till och med den 11 december

JOKAIM RASMUSSEN & PHILIP GRUND

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

JONAS SUND, JACOB SÖDERQUIST & ANDERS KLAESSON

Sin förra monolog lade Alexander Salzberger ner efter 13 föreställningar: ”Jag stod inte ut med mig själv.” Men efter sju års djupdykning i ensembleskådespeleri var han mogen. Och efter över 60 föreställningar med Kicktorsken, som han

skrev för Backa Teater i Göteborg, gästar han Elverket. Du som såg Måsarna skrattar sig hesa känner igen en del av figurerna och humorn – men överraskas kanske av mörkret. Salzberger berättar självbiografiskt och svart om missbruk och besvikelser, och låter oss se genom ett snett distanserat genusglasöga på ung manlig uppväxt.

2 Carmina Burana

Folkoperan, Stockholm, till och med den 15 december

Ny spelperiod. Carl Orffs körverk vävs ihop med en grupp 80-åriga kvinnors livsberättelser i Mellika Melouani Melanis koncept från förra året och du måste ta chansen.

3 Yarden

Intiman, Malmö stadsteater, till och med den 10 januari

Själv vill jag gärna hinna se den hyllade dramatiseringen av Kristian Lundbergs bok, i Dennis Sandins regi, som också får ny spelperiod över årsskiftet.

4 Lyckans dar

Nya Studion, Göteborgs stadsteater, nypremiär den 3 december

Det är bara för Åsa-Lena Hjelm att krypa ner till midjan i sandhögen igen. För det blir en ny chans även på Emil Graffmans uppsättning av Samuel Becketts muntra mardröm.

5 Dans <3 Stockholm

Dansens Hus med flera scener, Stockholm, den 4–8 december

Paloma Madrid, Amanda Apetrea, Nadja Hjorton, Stina Nyberg, Halla Ólafsdóttir, Zoë Poluch, Ingri Fiksdal, Julia Cima, Eliisa Erävalo, Julie Reinartz … jag slutar där för det är över 60 programpunkter när Stockholm får en ny festival för samtida dans som diskuterar samhälle, estetik, politik och poesi. MAINA ARVAS maina.arvas@nojesguiden.se

KONST

Omslaget triumferar.

K RÖ N I K A

MONSTERMORS BÄSTA

Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, till och med den 23 februari

Så här tror jag att det lät när de kom på den här utställningen: – Hur kan vi göra något nytt, något spännande? – Kanske ska man ta in Peter Settman, som får göra crazy saker? – Hm… – Eller så låter vi Haim Steinbach komma in och göra en fräsch nytolkning av de gamla tavlorna? – Så mycket bättre!

Joan Jonas

KÖPENHAMN,Stora Vega30JAN OSLO,Spektrum31JAN STOCKHOLM,Hovet1FEB GÖTEBORG,Scandinavium7FEB KARLSTAD,Nöjesfabriken8FEB HELSINGFORS,The Circus 18FEB

Nytt album ute nu!

Biljetter: Ticnet.se 077-170 70 70, blixten.se

Kulturhuset, Stockholm, till och med den 26 januari

5 Per Mårtensson

Göteborgs Konsthall, den 7 december–9 mars

Om du någon gång får chansen att få ditt hem ommålat av Per Mårtensson, ta den! Ditt hem kommer att vara stramt i svart-vitt, men det kommer att kännas större, som att ett par nya rum lagts till. Jag lovar. Till dess kan du hålla till godo med utställningen på Göteborgs Konsthall. Det är minimalistisk illusionskonst på högsta nivå. ANDERS KARNELL anders.karnell@nojesguiden.se

Tänk dig att du vaknar en morgon och ska sträcka på dig, men istället för att röra armarna, är det benen som gymnastiserar. Tänk att du ska säga ”gomorron”, men det kommer ut ”konichiwa”. Du drar handen genom håret i spegeln men inget händer. Du hör röster från andra sidan väggen och ser ljus från marken. Då ska du inte vara rädd, för då är du sannolikt på Joan Jonas utställning.

LI N

BÄST JUST NU

3 Haim Steinbach

V TÄ

id det här laget har musiken redan analyserats ner till minsta felbetoning. Men hur många har egentligen gett sig i kast med bilden? Och det är väl lika viktigt när vi pratar Gaga? Omslaget till Lady Gagas tredje album Artpop (som släpptes den 6 november), är skapat av konstnären Jeff Koons, en popkonstnär från slutet av det gamla millenniet som hyllas igen och är de superrikas älskling. Hans specialitet är kitsch och kändisskap. I förgrunden sitter vår artist naken med benen isär, kupade händer täcker brösten (här anar jag en bh-kollektion) och där benen möts ligger ett blankt, blått metallklot. Hon är så övernaturligt photoshopad att Barbie känns som en socialrealistisk kommunistdocka. Bakom henne syns en mash-up av två av konsthistoriens greatest hits. Den ena är Venus födelse av Botticelli, ett konstverk som pryder förpackningar för allt från glass till programvara. Den andra är Apollon och Dafne av Bernini och om du känner igen den beror det på att dina farföräldrar tyckte souveniren var fin på en av sextiotalets charterresor. Sist men inte minst står det ”Lady Gaga” och ”Artpop” med ett typsnitt som de kom på en kväll på syra. Det hela är en visuell karamell med det blå klotet i fokus. (Det heter förresten Gazing Ball och ställdes ut i somras på Koons galleri, men då var ”stirrbollarna” placerade på nyproducerade klassiska skulpturer.) På en nivå är omslaget ren och skär cross-marketing med kändisskap i centrum. På en annan är det, förlåt ordet, episkt. En perfekt förening av konst och pop i stil med Andy Warhols berömda bananomslag för Velvet Undergrounds debutplatta. Det är kitschigt som Ibiza, solipsistiskt som USA och utomjordiskt som Nordkorea. Det är Gaga, det är Koons, det är helt underbart! Och det är snart konsthistoria.

som lustfyllt seriemördar historiska konstverk (hans offer är gärna från renässansen). Metodiskt finstrimlar han de gamla bilderna med en skalpell. Steg två är att limma ihop dem igen, men på ett sätt som han tycker är bättre. När det är klart fotograferar han sitt verk. Det är mördande bra.

LIFE OUT OF BALANCE – LIVE PÅ SCANDINAVIUM LÖRDAG 1 FEBRUARI KL 18.00

Vinn biljetter till Koyaanisqatsi Live på Scandinavium under Göteborg International Film Festival Lördagen den 1 februari visas Godfrey Reggios fascinerande kultfilm, som med sitt suggestiva bildspråk och Philip Glass hypnotiska musik för alltid förändrat samspelet mellan musik och rörlig bild. En filmupplevelse i jätteformat med livemusik av Philip Glass på synthesizer, Philip Glass Ensemble, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska kör. Nöjesguiden ger dig chansen att vinna biljetter för dig och en vän. Vet du vem som har gjort den nya affischen för Göteborg International Film Festival? Maila då ditt svar till tavling@nojesguiden.se så kan biljetterna bli dina! Observera att Nöjesguiden inte står för kostnader som resa och hotell. Vinnaren meddelas via mail den 6 januari. Lycka till!

1 Svarta tavlan

Artipelag, Stockholm, till och med den 19 januari

Om 20 år skulle utställningen heta Läsplattan. Den här hyllningen till 1900-talets mest älskade och hatade läromedel är en suverän lektion i fantastisk konst. Låt stå!

2 Per Wizén

Skissernas museum, Lund, den 15 december–21 april

Han är svenskt konstlivs Dexter, en konstnär 2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

MODE K RÖ N I K A

ETT HAV AV AMBIVALENS

ett oändligt hav av bloggare, branschfolk och modefrälsta finns det dessvärre bara ett litet utbud av uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till mode eller modebranschen. Mode associeras oftast med ett ytterst fåfängt konsumtionsideal, som få av dess anhängare problematiserar. En stereotyp, men till viss del korrekt bild är att det representerar någonting ytligt, okritiskt och ansvarslöst. Någonting som inte bemödar reflektera över konsekvenser och väjer för att ta ansvar. Men mode kan vara en förtjusande värld fylld av kreativa möjligheter för att på olika vis ge uttryck för vem en är, vad en tänker och hur en väljer att ta sig an världen. Vid sidan av mode som konstruktör och producent av dessa möjlig-

”Jag kämpar med en inre konflikt och simmar oredigt fram i ett gränsland av förtjusning och avsky.” heter finns även mode som mästaren av att döda dem. Mästaren av att producera och reproducera olika typer av förtryckande och normativa ideal. I det enorma havet av modeanhängare hittar jag någonstans mig själv. Min relation till mode är väldigt ambivalent. Jag kämpar med en inre konflikt och simmar oredigt fram i ett gränsland av förtjusning och avsky. Min ambition är dock att gjuta samman det intellektuella kritiska förhållningssättet till mode med det rena intresset för det som koncept och låta dem samleva. Den där lilla hamnen som kritiskt granskar mode kommer framöver att få förstärkning. Om någon letar efter ett lättsamt perspektiv på mode kommer det inte att hittas på Nöjesguiden. Låter det spännande? Välkommen till min modeocean. AMANDA MANN amanda.mann@nojesguiden.se

DET MANLIGA ÄR DET KÖNSNEUTRALA Text: AMANDA MANN

äromdagen satt jag och bläddrade lite maniskt, som jag brukar göra, genom SS14 visningarna på Style.com och slogs av en olustig känsla. Som så många andra gånger blir jag illa till mods av alla undernärda kroppar, men denna gång fick jag även en obehagskänsla av visningarnas plagg. Det har ganska länge nu varit en trend med ett oversizeat mode, och ett mode som ofta kallas för det androgyna. Jag blir glad av tanken på att mode försöker träda över gränser och utmana könsbegränsande plagg. Men vad jag ser när jag tittar på alla visningar är en rad undernärda kvinnor iklädda enorma plagg som döljer allt det kvinnliga deras kroppar har kvar. IDÉN OM ATT vi rör oss mot ett könsneutralt mode, som det ofta kallas, får mig att tänka på vad som menas med just neutralt. Neutralt är det som inte sticker i ögonen, det som känns normalt eller naturligt och det som tillhör normen. Det som är neutralt tycks vara det som är manligt. Jag undrar vad som händer med det som associeras med det kvinnliga, det som i så fall inte är neutralt? ETT TYPISKT KVINNLIGT plagg som kan påträffas även på den manliga catwalken är kjolen. Kjolen som män tolereras ha på sig – i vissa sammanhang och ibland, benämns oftast som manskjol. Om en man accepterat ska kunna bära ett

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

”Poängen med det androgyna modet är att det ska sträva mot en mittpunkt, en punkt där varken stereotypt manligt eller stereotypt kvinnligt existerar. I mina ögon består denna mittpunkt endast av det som associeras med det manliga.” typiskt kvinnligt plagg verkar det som att plagget först måste föregås av ett manligt prefix. Det som associeras med kvinnligt måste rättfärdigas innan en man kan tänkas närma sig det. Det är inte ett problem att som kvinna klä sig i någonting typiskt manligt. Som i så många andra lägen verkar det vara självklart att det manliga är någonting eftersträvansvärt. POÄNGEN MED DET androgyna eller det könsneutrala modet är att det ska sträva mot en mittpunkt, en punkt där varken stereotypt manligt eller stereotypt

kvinnligt existerar. I mina ögon består denna mittpunkt endast av det som associeras med det manliga. De ”könsneutrala” former som visas upp i dessa kollektioner strävar efter en manlig kropp och tar död på den kvinnliga. I SS14 kollektionerna visas en rad oversizeade tröjor upp som inte ska kunna avslöja varken bröst eller midja och stora byxor som ska hänga på anorektiska höfter och dölja existensen av kvinnliga former. Det androgyna eller könsneutrala modet verkar sträva efter att dölja kvinnokroppen som om den vore någonting fult och omodernt. JAG STÖR MIG inte på att dammodet kan associeras med ett typiskt manligt mode, utan att det endast verkar vara just plagg med manligt attribut som visas upp som det könsneutrala. Jag blir arg på att det så många gånger, i så många situationer, ses som skamligt med de typiskt kvinnliga attributen men inte med de manliga. Det är tröttsamt att mannen i alla lägen är normen och det eftersträvansvärda. Jag hoppas innerligt att jag nästa gång jag bläddrar igenom visningarna på Style.com blir positivt överraskad och slipper olustiga känslor. Jag önskar att jag nästa gång får se visningar som faktiskt utmanar könsbegränsande plagg och levererar könsneutralt mode. Jag förväntar mig inte några mirakel, men jag håller tummarna. AW14, nästa drag är ditt!

JACKA KIRAN COSY

899:-

www.junkyard.se

LITTER ATUR

August Engelhardt. K RÖ N I K A

EN DÖD FÖRFATTARE ÄR EN BRA FÖRFATTARE Pris Systembolaget 139,00 Art nr 729 Alkoholhalt 11 %

VINN BILJETTER TILL P3 GULD! LÖRDAGEN DEN 18 JANUARI 2014 GÅR P3 GULD AV STAPELN PÅ SCANDINAVIUM I GÖTEBORG. NÖJESGUIDEN GER DIG CHANSEN ATT VINNA BILJETTER FÖR DIG OCH EN VÄN. MINNS DU VEM SOM VANN KATEGORIN ÅRETS ARTIST PÅ FÖRRA ÅRETS GALA? MAILA DÅ DITT SVAR TILLSAMMANS MED DITT BÄSTA P3 GULD-MINNE TILL TAVLING@NOJESGUIDEN.SE SÅ KAN BILJETTERNA BLI DINA! OBSERVERA ATT NÖJESGUIDEN INTE STÅR FÖR KOSTNADER SOM RESA OCH HOTELL. VINNAREN MEDDELAS VIA MAIL DEN 6 JANUARI.

LYCKA TILL!

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

et har föreslagits att samtidens nostalgiska inställning till förra seklet – litteraturen, inredningen, musiken – beror på att vi fortfarande känner oss mer hemma i 1900-talet än i det ännu unga 2000-talet. Men jag tror att det handlar mer om skillnad än om likhet. När man inte känner sig särskilt hemma i sin egen tid är det svårt eller omöjligt att alliera sig med samtida författares längtan bort eftersom den bara blir en återvändsgränd till nuet. Om jag exempelvis skulle känna mig tilltalad av Karl Ove Knausgårds litterära spleen blir jag förmodligen snart besviken när han säger något odrägligt i en intervju som representerar allt jag hatar med samtiden. Kanske är det alltid lättare att känna tröst och hemmahörighet i världar som existerar i en upphöjd, förfluten tid bortom det förgängliga och tarvliga nuet och inte kräver av en att man ska känna identifikation. Ibland behöver man något som står helt utanför ens egen värld. Om författaren är död kan dennes ändliga fysiska existens och förmodat odrägliga personlighet inte solka ner verkets bortomvärldsliga skönhet. Det är mycket lättare att ha överseende med att Hjalmar Söderberg objektifierar kvinnor som mystiska väsen eftersom man alltid kan skylla det på hans samtids kvinnosyn. Av samma anledning kan jag förbehållslöst älska Mad Men-karaktärerna trots deras ohämmade sexism. Den schweiziske författaren Christian Kracht är inte död, men har trots detta skrivit en så storartad sekelskiftesskildring att man stundvis tror att det är W. G Sebald eller Thomas Mann man läser. Hans bok Imperium (utgiven på svenska på Ersatz förlag 2013) tar sin början i 1900-talets begynnelsebörjan. Nudisten och vegetarianen August Engelhardt reser till den tyska söderhavskolonin Nya Pommern i Papua Nya Guinea för att grunda en religion baserad på kokosnötens underbara egenskaper. Engelhardt finner världen elak, dum och fientlig men hyser varmt hopp om att hans kokovorism ska kunna förändra den. De tropiska sjukdomarna som hotar i det väntande paradiset bekymrar honom inte i jämförelse med den inre, oläkbara förruttnelse som han menar ansätter anden i den europeiska moderniteten. Hans utopiska manifest ”En sorglös framtid” har blivit en hit hos civilisationströtta tyskar och snart får han sällskap på ön. Hans gryende vansinne och bottenlösa misantropi gör honom dock inte till någon optimal ledare för kokosnötskulten. När det är som bäst lyckas Kracht likt

Ernst Jünger med kirurgisk precision och musikalisk lätthet förmedla sublima gränserfarenheter. Det är komiskt och groteskt som ett stegrande tropiskt feberdelirium. Inte minst de många sinnrika sidohistorier han sömlöst väver in i handlingen. Det har föreslagits att Kracht lurar läsaren till att tro att Imperium ”egentligen” är en pojkbok eller en äventyrsroman trots att han i själva verket skrivit den som en ironisk, nostalgisk pastisch på ovanstående genrer. Men det vore förenklande att föreställa sig någon sådan inneboende egentlighet. Krachts febriga skildring av det groteska livet i kolonin kan ses som en ouvertyr till 1900-talets krig och fasor. Vid ett tillfälle skymtar den unge Hitler förbi, en lika megaloman, oförlöst konstnär, romantiker och vegetarian. Kracht syr in Franz Kafka och Tomas Mann i handlingen med samma elegans som Florian Illes gjorde i sin fantastiska 1914 – århundradets sommar (Norstedts 2013). Man kan lätt beskylla vurmen för gamla böcker och döda författare som en ytlig, estetiserande nostalgi. Att exotisera det förflutna som något fullständigt väsensskilt från vår egen tid är att behandla det som en avlägsen söderhavsö som vi kan utnyttja som projektionsyta för en mer ursprunglig, ren, och direkt tillvaro som vi tänker oss att vårt moderna förnuft har fjärmat oss från. Det befriar oss från ansvaret för vår egen tid och dess problem.

MÅNADENS LÄSNING 69 tecken på att du är en rättshaverist Mårten Schulz och Magnus Frederiksen Vertigo förlag

Är din första reaktion på alla upplevda oförrätter att anmäla någon för något? Framför du dina påståenden som aggressiva frågor? Mårten Schulz har skrivit den perfekta julklappsboken till yngre manliga Julian Assange-fans.

Godnattsagor för barn som dricker Marjaneh Bakhtiari Ordfront

Bakhtiari följer upp sin hyllade Kalla det vad fan du vill med en vemodig skildring av ett snöigt Teheran där några människor försöker gå vidare med sina liv i revolutionens efterglöd.

Ingens mamma: Tolv kvinnor om barnfrihet Atlas

Litteratur, tv, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivillig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljsmys. Här skriver tolv kvinnor som vill något annat. Kvinnor som självmant har valt att sterilisera sig innan 30-årsåldern eller hellre låter sin partner bilda familj med någon annan än att själv bli mamma.

ISABELLE STÅHL isabelle.stahl@nojesguiden.se

våra se m o k. er o o m b s Lä r på 2 te tjäns

2book är ett Internetbaserat bokningssystem för restauranger som vill öka sin tillgänglighet. Nu lanserar vi tillsammans med Nöjesguiden snart en tjänst för att göra det ännu enklare för dig som restaurangbesökare att hitta rätt. Håll utkik på nojesguiden.se/krogakuten.

Några av våra kunder:

restaurangbar.se

farang.se luxdagfordag.se

Orättvis julklapp.

Rättvis julklapp!

Slå in julklapparna med Rättesnöret och stöd vårt arbete för ökad mångfald och jämställdhet. Rättesnöret kostar 50 kr per meter, köp det på rattesnoret.se

NU KAN DU FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN nojesguiden.se/prenumerera

SPEL K RÖ N I K A

UPP TILL BEVIS

2013-ÅRS BÄSTA INDIESPEL

å ett sätt är det ju väldigt passande. Nöjesguiden återintroducerar sin spelbevakning samtidigt som portarna till nästa konsolgeneration börjar öppnas. När du läser det här har Playstation 4 precis träffat butikerna (har du tur kanske du hunnit få tag på en), Microsoft förbereder för en (försenad) Xbox One-lansering och Nintendo släpper ett av årets mest hajpade WiiU-spel (Super Mario 3D World). Ny hårdvara är alltid spännande, och något vi kommer att skriva om både i papperstidningen och på nya spelbloggen (som du hittar på nojesguiden. se). Men det allra största och mest marknadsförda är inte alltid det som är det mest intressanta. Och om du hungrigt bläddrar upp Nöjesguidens spelsida med hopp om att mötas av fläskiga explosioner och inoljade bruttor med automatvapen, då har du kommit fel. Spelmediet rymmer så mycket mer än bara rekorddyra trippel-A-titlar. Under, eller kanske vid sidan av, det dollarstinna mediebruset där allt handlar om manlig militäraction finns så mycket mer att berätta om.

”Lättillgängligheten i, till exempel, Twine har gjort att det i det närmaste sprutat ut intressanta berättelser ur en uppkopplad HBTQ-rörelse. Ju lättare det blir att göra spel, desto fler röster får plats i mediet.” Det som till en början kallades ”indie” har nämligen vuxit till sig rejält. Scenen har gått från att vara en entusiasmtstyrd motrörelse till att bli en aldrig sinande oas av experimentlusta. För även om de flesta indieutvecklare inte har resurserna för att göra de allra snyggaste spelen, är det här spelmediet tar de riktiga stormkliven framåt. Där storbolagen bara vågar satsa på spel som liknar andra, framgångsrika titlar är indiespelens främsta konkurrensfördel innovation. ”Indiescenen” är så klart inte utan problem heller. Överrepresentationen av män finns här med, och geggiga stereotyper likaså. Men samtidigt gör nya utvecklingsverktyg det möjligt för allt fler att själva göra spel. Lättillgängligheten i, till exempel, Twine (som är ett verktyg där du utan programmeringskunskaper kan göra icke-linjära textäventyr) har gjort att det i det närmaste sprutat ut intressanta berättelser ur en uppkopplad HBTQ-rörelse. Ju lättare det blir att göra spel, desto fler röster får plats i mediet. Den här texten är lika mycket en programförklaring för vad Nöjesguidens speltäckning ska vara i framtiden som det är en ögonblicksbetraktelse av en spretig spelbransch. Visst ska här finnas plats för bröliga shooters och glänsande hårdvara, men inte på bekostnad av det innovativa och det som vågar vara annorlunda. Om något, var 2013 beviset för att de riktigt intressanta spelupplevelserna inte kommer från spelföretagen med djupast fickor. Nu är det upp till bevis, 2014.

MICHAEL GILL michael.gill@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

så mycket mer. En spännande historia och ett magiskt formexperiment, till exempel.

och vänd den upp och ner. Långt, långt utanför den lådan befinner sig The Stanley Parable. Ett meta-äventyr om en man som jobbar med att trycka på knappar dagarna i ända – tills han plötsligt reser sig upp och inser att han är helt ensam kvar.

Kentucky Route Zero Format: Mac/PC

Kentucky Route Zero är en surrealistisk resa på jakt efter en fiktiv Route zero. Lastbilschaffisen Conway befinner sig mitt i en trollbindande feberdröm, fullspäckad med intressanta möten. Ett bluegrass-doftande äventyrsspel där atmosfären är viktigare än utmaningen. Och så är det så fruktansvärt snyggt också.

Gone Home Format: Mac/PC

Året är 1995 och Kaitlin kommer hem från en långväga resa bara för att finna sitt föräldrahem tomt. I Gone Home förs berättelsen framåt genom att Kaitlin, letar igenom huset som hennes familj kallat sitt hem, hittar små lappar och brev adresserade till henne. Vad som följer är en gripande historia om ”omöjlig” kärlek och ingrodda föreställningar.

Device 6

Papers, please Format: Mac/PC

I Papers, please ikläder du dig rollen som gränskontrollant med uppdrag att släppa in – eller sparka ut – invandrare i det fiktiva öststatslandet Arstotzka. Samtidigt som du måste upprätthålla din egen hårt ansträngda privatekonomi ställs du också inför enorma samvetskval – och stenhård övervakning från din arbetsgivare. Ett tänkvärt spel med ett verkligt mörker som fond.

Format: iOS

Malmöbaserade tvåmannateamet Simogo går från klarhet till klarhet i sin spelografi. Device 6 är precis den där sortens textäventyr som en kanske förväntade sig när läsplattor och pekskärmar blev på modet, och samtidigt

Contrast Plattform: PC (PS3, PS4, Xbox 360) Utvecklare: Compulsion Games Cirkapris: 150 kr

Om det är en egenskap den unga detektiven Dawn har som är något utöver det vanliga är det hennes förmåga att kliva in i skuggdimensionen. Ena sekunden springer hon fram längst gatorna i en jazzklubbsluktande art deco-värld, bara för att hoppa in i en parallell verklighet där hon kan klättra på skuggor. Låter det märkligt? Det är det men stundtals också väldigt smart.

The Stanley Parable Ta allt det där du tror att du vet om spel och speldesign, lägg det i en låda

På nojesguiden.se/michael-gill bloggar Michael om spelen ni inte visste fanns och vinklarna ni alla längtat efter.

Kommer du till en avgrund som i verkligheten är alldeles för bred för att hoppa över? Flytta en lampa, skapa en skuggbro och gå över. Dawn rör sig mellan den ”verkliga”, tredimensionella världen och en tvådimensionell skuggvärld som projiceras på höga husväggar. Det är atmosfäriskt, stiligt och spelmekaniskt intressant. Och som om inte det trevliga pussel-plattformandet vore nog finns här också en noir-berättelse om en liten flicka och hennes minst sagt trassliga familjesituation. Dawn visar sig vara flickans förlängda

fantasiarm, en slags superhjälte-låtsaskompis på uppdrag att tolka IRLhändelser som annars kanske är lite för tunga för ett barn. Contrast är ett ambitiöst indieprojekt som möjligen siktar lite för högt. Den överhängande risken för indieproduktioner är att finputsandet blir en dyr lyx, och resultatet kan bli spel som känns halvfärdiga eller kanske till och med trasiga. Contrast har sina problem, men för den som kan se förbi de här problemen finns här ett varmt och charmigt spel att hitta.

Format: Mac/PC

RED BULL FLYING BACH AFTERPARTY PÅ VARDAGSRUMMET Efterfesten för Flying Bach, en kulturkrock där klassisk musik möter breakdance och finkultur möter den urbana konsten. På scen: Mack Beats, Jaqe, Linda Pira, The Soul Lounge & Miriam El-Sarraj. Foto: CLARA UDDMAN & JIMMY RASTBÄCK

TV K RÖ N I K A

TV-ÅRET 2013

ÅRETS BÄSTA NYA SERIER

är jag i våras siade om 2013 års stora tv-trend satsade jag sparkontot på superhjältarna. The Arrow gav en lovande start men luften pös ut när hajpade Whedon-serien Agents of SHIELD inte levererade. Men vad kan man förvänta sig av en superhjälteserie utan superhjältar? Och inte blev det något av Neil Gaimans fantasynoir American Gods det här året heller. I stället blev 2013 året då vampyrvågen äntligen ebbade ut. CW rullade ut sin halvhjärtade Vampire Diaries-spinoff The Originals. NBC återupplivade Dracula, klädde ut honom till en senviktoriansk börshaj och lovade avkastning. Men vampyraktierna dök. För egen del sket det sig redan när Twilight förväxlade vampyrer med The Jonas Brothers och inte kunde skilja på romantik och stalkerbeteende. Adorkeable-trenden som New Girl hamrade in förra året med ”härligt crazy” karaktärer, och som Big Bang Theory systematiskt feltolkar, fortsatte in i 2013. Särskilt tydligt blev det i Super Fun Night med ”tokiga” Rebel Wilson och i Hello Ladies med ”galna” Stephen Merchant. Ricky Gervais gick förstås hela vägen i Derek där han spelar en Ringaren i Notre Dame-karaktär i mönsterstickad cardigan.

”Att Seth MacFarlane är en klåpare borde vi ha lärt oss redan när han på egen hand gjorde Oscarsgalan till ett gisslandrama.” Om årets högsta tv-topp är den blytunga Breaking Bad-finalen står Seth MacFarlane för årets megaflopp. Hans burkskrattsabort Dads har sågats sönder och samman av världens samlade kritiker. Med all rätt. Det är en osammanhängande sörja av rasistiska och misogyna skämt som förolämpar alla och underhåller ingen. Att Seth MacFarlane är en klåpare borde vi ha lärt oss redan när han på egen hand gjorde Oscarsgalan till ett gisslandrama. Bortsett från det bjöd året på några riktigt fina pärlor, däribland Rectify, Utopia och Top of the Lake. Till nästa år hoppas jag på en svindyr HBO-rendering av American Gods. Och att tv avslutar sin självutplånande Fifty Shades of Grey-deal med Seth MacFarlane.

BÄST JUST NU

Av: JIMMY HÅKANSSON

1. Rectify 2. Utopia 3. Top of the Lake 4. Orange is the New Black 5. The Americans ”I små vackra ögonblick berättar Rectify historien om att återvända till samhället.”

ÅRETS MÄSTERLIGT Rectify

Efter att ha varit fängslad i 19 år för mord och våldtäkt dyker dna-spår upp som antyder att Daniel Holden kan vara oskyldig. När han släpps fri är det till en värld han inte längre kan relatera till. Rectify är en långsam serie med ett metodiskt tempo. Allra helst låser Daniel in sig i sitt gamla pojkrum och spelar samma MegaDrive-spel som han gjorde för 19 år sedan, eller plockar fjädrarna ur sin huvudkudde. I små vackra ögonblick berättar Rectify historien om att återvända till samhället. Och om det ens är möjligt att hitta tillbaka till en värld som har gått vidare.

1. The Goldbergs Finaste komediserien just nu som flirtar med En härlig tid.

Fox

ÅRETS ÖVERRASKNING

ÅRETS BESVIKELSE Agents of SHIELD

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Efter Buffy och Firefly har Joss Whedon ackumulerat mer geekkredd än vad som ryms i Comic-Cons samlade mässhallar. Men Agents of SHIELD blev aldrig mer än en lågbudgetskugga av fjolårets The Avengers om trista karaktärer utan superkrafter.

Adam Goldbergs familjecom utspelar sig under åttionågontingtalet med allt vad det innebär i form av 8-bitarsNintendo och pump-Reebooks. Men framför allt innehåller The Goldbergs två saker som man sällan ser i samma rum samtidigt. Humor och hjärta.

Utopia

Obehaglig foliehattsthriller där den grafiska novellen Utopia avslöjar en omfattande konspiration. Brittiska Utopia har ett fantastiskt soundtrack, en klaustrofobisk atmosfär och den läskigaste tv-skurken jag någonsin har sett. Lönnmördaren Arby trycker i sig russin, flåsar när han andas och har på sig en sliten läderjacka som smiter över kulmagen. Med hasande steg och en blick kall som en död fisk ställer han gång på gång samma fråga. ”Where is Jessica Hyde?”

framtid. Det var också året då vi sträcktittade på House of Cards och hatkollade Glee.

Walter White fick sig sitt storslagna, hjärtskärande och absoluta avslut. Att sista episoden hette FeLiNa var såklart smartare än ditt genomsnittliga Finale-anagram. Fe = järn = blod. Li = lithium = metamfetamin. Na = sodium = tårar. Alltså: blod, meth och tårar. Rimligt.

The Goldbergs

2. Sleepy Hollow En ”veckans monster”-serie med uppfriskande självinsikt.

NBC

Breaking Bad-finalen

ÅRETS FINASTE

ABC

3. Dracula Industrimagnaten Dracula gör sig ett klipp på börsen.

ÅRETS HÄNDELSE

ÅRETS DÖSKALLE Dads

ÅRETS TREND 2013 var året då öppna arkiv och strömmande tv-tjänster förändrade våra tv-konsumtionsmönster för all

Seth ”Family Guy” MacFarlanes sitcom om vuxna pojkbarn som driver ett sunkigt tv-spelsföretag och tvingas leva med sina vidriga farsor. Att MacFarlane är helt talanglös framgår med all önskvärd tydlighet när han inte kan gömma sin dåliga smak bakom den tecknade familjen Griffin. Med Dads gör han ett Våra värsta år för 1800-talet.

ÅRETS BÄSTA UTLÄNDSKA FILMER Av: AMAT LEVIN, VICTOR SCHULTZ, HANNA JOHANSSON, WANDA BENDJELLOUL och SEBASTIAN LINDVALL

Miley Cyrus twerkande på Video Music Awards var ett performance över filmåret som gått. Det kanske gick många förbi (särskilt som hälften av årets filmer inte haft premiär vid uppträdandet). Men teman som sex och svarthet i relation till vithet har kunnat ses i allt från Harmony Korines Disneyporriga Spring Breakers till Ulrich Seidels becksvarta kolonialismrealism Paradis: Kärlek och Tarantinos Django Unchained. Men filmåret har också dominerats av biopics, drömska sagoböcker och en Woody Allen i högform. Det här är årets bästa utländska filmer.

2 12 Years a Slave

Steve McQueens senaste alster är en studie i hur det är att bli berövad sin mänsklighet. När han täcker det amerikanska slaveriet genom Solomon Northups ögon gömmer han sig inte bakom varken humor eller överstiliserat våld. Istället får vi en skoningslöst brutal inblick i slaveriets grymheter där allt förstärks av fantastiska skådespelarprestationer från Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender och – framförallt – långfilmsdebuterande Lupita Nyong’o. Inga sötningsmedel används, även de goda(re) karaktärerna beter sig ondskefullt och inga löften om förbättring levereras för att hålla tittarens hopp uppe. 12 Years a Slave är en film som får oss att skämmas över mänskligheten och sitta tysta när eftertexterna rullar.

Ulrich Seidls filmer är den typen av visuella övergrepp som vi kritiker lever för. I år var denne dystopiker ovanligt ivrig och ville att vi skulle ses nere på biografen hela tre gånger. Det var helt okej eftersom hans Paradis-trilogi, på temat tro, hopp och kärlek, som helhet gav ett väldigt starkt intryck. Som fristående delar var ändå Paradis: Kärlek den bästa filmen. Nu är förstås Seidls

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

version av paradiset ingen fridfull trädgård med smakfulla stenformationer utan en ganska mörk och ensam plats full av frestelser som frosseri och sexuella begär. Därför lät han oss följa med Teresa när hon sexturistade i Kenya. Det blev en ganska smärtsam uppvisning av västerlandets naiva förhållningsätt till sitt koloniala förflutna och en studie i våra skamligaste överlevnadsstrategier. Fick betyget 5 i februari.

Fick betyget 5 i januari.

”Årets stora vattendelare erbjuder dimmig vårlovsvoyeurism omvandlad till en naken, nedknarkad remix av MTV-uppfostrat ungdomsleverne.” Om Spring Breakers.

Fick betyget 6 i december.

5 Frances Ha 3 Spring Breakers

Älskad av några, hatad av desto fler. Årets stora vattendelare erbjuder dimmig vårlovsvoyeurism omvandlad till en naken, nedknarkad remix av MTVuppfostrat ungdomsleverne. Harmony Korines senaste film är en generationsskildring, lika utskälld som Kids till vilken han skrev manuset som 18-åring. Men där Larry Clarkes stora genombrott var en snuskigt uppriktig ungdomsfilm är Spring Breakers en impressionistisk bearbetning av samtida skräpkultur. Att dessutom två av huvudrollerna spelas av Selena Gomez och Vanessa Hudgens, båda med rötter i den konservativa Disneyfabriken, gör bara kritiken hårdare mot hyckleriet som kännetecknar stora delar av den amerikanska medie- och underhållningsbranschen.

Fick betyget 6 i juni.

1 Paradis: Kärlek

på första parkett när CIA rättfärdigar allt från tortyr och mord till absurda mängder övertid i försöken att lokalisera och oskadliggöra USA:s fiende nummer ett: Usama bin Ladin. Vi stiftar bekantskap med vår tids infanteri – härdade statstjänstemän med vacklande känsloliv som drivs lika mycket av byråkratens själ som patriotens händer.

4 Zero Dark Thirty

Vår tids största actionregissör följde upp svettiga Oscarsvinnaren The Hurt Locker med en världspolitisk sammanfattning av 2000-talets första tio år. En period som framförallt präglats av terrorism, skräck för terrorism och jakt på terrorism. Vi sitter

Ett helt alldagligt liv i en av världens storstäder och samtidigt hundratusentals unga människors drömtillvaro. Noah Baumbach och Greta Gerwig slog sina kloka huvuden ihop och gjorde en film om bortkomna och frustrerade Frances som försöker få grepp om sig själv samtidigt som hon avhandlar allt från vänskap och sex till klass och pengar. Frances Ha är en New York-baserad skildring av planlös och kringflackande livsångest på samma storslagna nivå som Manhattan och Metropolitan.

Fick betyget 6 i augusti.

är den varmaste 6 Blå färgen Regissören Abdellatif Kechiche och (de fantastiska) huvudrollsinnehavarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux har bråkat i efterhand om de tuffa villkoren under inspelningen av Guldpalmenbelönade Blå är den varmaste färgen – den korta sekvens i filmen där flickvännerna Adèle och Emmas blick möts för första gången tog flera dagar att spela in. När man ser detta nästan tre timmar långa, närgångna relationsdrama är det dock uppenbart att det var värt slitet. I den på ytan inte särskilt avancerade kärlekshistorien ryms en berättelse om makt,

passion och öde som är omöjlig att inte beröras av. Och den unga Adèle Exarchopoulos, vars ansikte följs på nära håll av kameran från den första rutan till den sista, har förhoppningsvis en lång skådespelarkarriär framför sig.

komplicerade i att leva en lögn – många teman avlöser varandra, men det mest imponerande är alltjämt detaljrikedomen. YouTubea ett av Liberaces framträdanden och se själv! Fick betyget 4 i augusti.

Fick betyget 6 i december.

Stoker

Old Boy-skaparen Park Chan-wooks första Hollywoodfilm blev en Hitchcock-doftande thriller med mästerlig scenografi, knivskarp stämning och sylvassa replikskiften mellan triangeldramat Nicole Kidman, Mia Wasikowska och Matthew Goode. Den skildrar skräck där våldet är en känsla snarare än en handling, där varje middag är en massaker av förgiftade kommentarer och själlösa leenden. Där det aggressiva ständigt hovrar under artighetsfraserna och varje platt vardagssamtal kan innebära ond bråd död.

10 Django Unchained

Efter Inglorious Basterds var det nog många som tvivlade på om Quentin Tarantino verkligen skulle lyckas följa upp med ytterligare ett storslaget våldsepos hämtat ur historien. Till varje cineasts stora glädje motbevisade han dock tvivlarna och levererade en historierevision av Guds nåde. Precis som i föregångaren fick de förtryckta här vända sig mot sina förtryckare och utkräva en blodig hämnd, konkret på bioduken och hypotetisk i verkligheten. Vem har inte drömt om att resa tillbaka i sin historia och ta den återupprättelse man behöver? Fick betyget 5 i januari.

och hållet Cate Blanchetts film. Hon spelar den självupptagna och vilsna Jeanette, som bytt namn till Jasmine för att det låter mer kultiverat, och nu, efter åratal av lyx, tvingats flytta hem till sin mindre lyckade syster. Hon är en naturkraft, bortom trovärdig som neurotiskt vrak och skiftar blixtsnabbt mellan sinnesstämningar utan att någonsin fumla. Att Allen dessutom vågar ge filmen en mörkare aura än vi väntat oss gör Blue Jasmine till hans bästa film sedan Vicky Christina Barcelona och kanske till och med Match Point. Fick betyget 5 i augusti.

”En fängslande, närmast sublim uppförstoring av existentiellt underkokt potatis som äts med händerna av ett par i ungersk landsbygdsmiljö.” Om Turinhästen.

Fick betyget 6 i maj.

8 Post Tenebras Lux

Så glad man borde ha varit över att Carlos Reygadas magnum opus gick upp på stor duk i Sverige. Nu blev det ju inte något vidare pampigt kalas med tanke på filmens smala release – men några lyckliga få fick uppleva en gåtfull resa bortom tid och rum, en dom över den moderna människan i ett mikrokosmos som korsar dekadent konsumtion med landsbygdens enkla hotfullhet. Det finns ingenstans att fly i Reygadas filmer annat än inåt. Möjligtvis ut ur biosalongen, om ens vänstra hjärnhalva dominerar. Post Tenebras Lux har inte recenserats i Nöjesguiden.

”En elegant berättad dokumentär för alla er som någonsin älskat en mamma, en pappa eller ett barn.” Om Stories We Tell.

Stories We Tell

Sarah Polley försöker återskapa bilden av sin mamma genom intervjuer med sina släktingar. Det är en enastående studie i dramaturgi, där varje stickspår utvecklar sig till ett nytt spännande äventyr, som i sin tur bär med sig nya insikter om moderns liv. En elegant berättad dokumentär för alla er som någonsin älskat en mamma, en pappa eller ett barn.

Fick betyget 5 i juni.

liv med 9 Mitt Liberace

Steven Soderbergh bjuder visserligen på en biopic med en uppgång-och-fall-mall vi har sett tusen gånger förut, men han har lyxen att göra det tillsammans med den alltid lika sevärde Matt Damon och Michael Douglas i en av sitt livs roller. Kampen för att få uttrycka sig, strävan efter att hitta sin egen väg och det

12 Blue Jasmine

Woody Allen må vara regissören, men det här är helt

både självsäker och hjälplös. Flight må inledningsvis upplevas som en actionfilm men växer i takt med att specialeffekterna byts ut mot en mans långsamma kamp med att identifiera sina demoner. Fick betyget 5 i januari.

of the 15 Beasts Southern Wild

Det intressanta är inte vad Beasts of the Southern Wild försöker säga om oss – andra filmer gör det betydligt bättre. Det intressanta är det vackra sättet budskapet förmedlas på. Beasts of the Southern Wild är som en levande sagobok och det sprakar om Hushpuppys magiska resa som är både sorglig och drömsk.

The Master

Inga garantier ens för de mest hängivna fans av Paul Thomas Anderson när den älskade regissören undersökte skruvad gruppmentalitet i efterkrigstidens USA. Samtliga skådespelare gör sina bästa rollinsatser någonsin, vyerna över förvirrad manlighet är mustiga, musiken är retsamt paranoid och episk på samma gång. Ett missförstått mästerverk som måste ses på bio.

13 Turinhästen

Fick betyget 5 i april.

Place Beyond 14 The the Pines Det var ingen enkel uppgift för Derek Cianfrance att följa upp Blue Valentine, en intim och sönderkramad skildring av ett kärleksförhållandes uppgång och fall. Än mer episka är pretentionerna i The Place Beyond the Pines som spårar mänskliga arv över flera års tid. En tatuerad Ryan Gosling briljerar i första kapitlet av sagan, som tar alldeles för lång tid på sig att leverera banala sanningar. Fick betyget 4 i mars.

Om Beasts of the Southern Wild.

Fick betyget 4 i januari.

Fick betyget 5 i januari.

Det svenska bioårets i särklass mest publikfientliga film är en fängslande, närmast sublim uppförstoring av existentiellt underkokt potatis som äts med händerna av ett par i ungersk landsbygdsmiljö. Alla som har sett en film av Béla Tarr känner till hans fäbless för långa tagningar och tunga tystnader – en tystnad som bara bryts av enstaka snarkningar i salongen.

”Det sprakar om Hushpuppys magiska resa som är både sorglig och drömsk.”

19 Svinen

Det är självklart ingen större överraskning att Claire Denis letar sig fram till årsbästalistan så fort hon är aktuell med en biofilm. Vad som däremot överraskar är att Svinen, den 65-åriga regissörens elfte långfilm, är hennes tveklöst mest provokativa och modernistiska verk. Hon fullkomligt krossar film noir till gudsförgätna små glasskärvor som sedan långsamt pusslas ihop till ett abstrakt kollage, visuellt mardrömslikt och med ständig otrygghetskänsla, där familjehemligheter ställs mot en fond av finanskrisen och övervakningssamhället. Och stort plus i kanten för hur hon perverterar video. Fick betyget 3 i december.

17 Tålamodets sten

En afghansk kvinna vakar över sin man som ligger i koma. Runtomkring huset rasar ett krig. För att fördriva tiden vid sjukbädden berättar hon om sitt liv och hur hon egentligen upplevt deras liv tillsammans. En vacker och tragisk skildring av afghanska kvinnors verklighet av författaren Atiq Rahimi som här regidebuterar med filmatiseringen av sin egen roman med samma namn.

Tålamodets sten har inte recenserats i Nöjesguiden.

20 Jakten

Alla som sett Festen förväntar sig må dåligt-stämning från den danske regissören Thomas Vinterberg. Och nej, det är inte särskilt rogivande att följa den häxjakt som bryter ut när Mads Mikkelsens dagisfröken beskylls för att ha sexuellt utnyttjat sin bäste väns dotter. Intrigen är många gånger forcerad, men ofrånkomligt engagerande och upprörande.

Fick betyget 4 i mars.

18 Flight

Filmhistoriens kanske mest obehagliga flygkrasch, Denzel Washington i högform som den alkoholiserade kaptenen Whip Williams och ett fascinerande personporträtt av någon som är 2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

MUSIK

ÅRETS BÄSTA SVENSKA FILMER

Av: VICTOR SCHULTZ, WANDA BENDJELLOUL och SEBASTIAN LINDVALL

2013 var året då Lukas Moodyson gjorde en gullig film, Anna Odell kom ut som renässansman, Lisa Langseth lyckades med den svåra uppföljaren till genombrottet och Mikael Persbrandt kammade hem sin andra guldbagge med en okonventionell hjälmkampanj. Här är årets bästa svenska filmer.

2 Belleville Baby

Filmaren Mia Engberg kontaktas av en före detta älskare som ber henne berätta om deras tid tillsammans. Med hjälp av stillbilder, video- och Super 8-material berättar ”Mia” sin historia. Om förbjudna fester i Paris katakomber, romantiska vindskupor uppe vid takåsarna och upplopp på stadens gator. Vincent minns bara deras långa promenader på isarna i Stockholm. Minnena skaver mot varandra och fastnar i ömsesidig exotism. Den kollageliknande formen, i kombination med de raspiga ljudupptagningarna, ger den här dokumentären en starkt melankolisk känsla som påminner om franska sextiotalsfilmer som Chris Markers ljuvliga Terrassen. Belleville Baby är en mycket poetisk skildring om vår vilja att mytologisera det förflutna.

3 Vi är bäst!

Vi är bäst! handlar om Bobo, Klara och Hedvig – tre tjejer i tolvårsåldern som bestämmer sig för att gå emot sin new wave- och hårdrocksinfluerade samtid och starta ett punkband. Ett punkband för att visa de störiga killarna på ungdomsgården, för att visa de frånvarande föräldrarna, för att visa sig själva. Att de kan. Med Vi är bäst! återvänder Lukas Moodysson till den svenska folkligheten och skapar livsbejakande film om KSMB, kärlek, skolan och Sverige på tidigt åttiotal. Aldrig tidigare har en svensk regissör lyckats skildra de tidiga tonårens raka, pubertala och sprudlande sätt med samma träffsäkerhet. En film om punken och barndomens essens.

1 Återträffen

Detta kanske inte kommer som någon direkt överraskning. Återträffen har ju trots allt burit segerkransen ända sedan den visades för första gången på Venedigs filmfestival. För att inte tala om hur alla kritiker unisont slog i betygstaket på recensionsdagen. Så är det också en av de starkaste svenska debuterna på länge. Dramaturgiskt innovativ och bitvis, trots

Cash – Livet 4 Snabba deluxe

Aldrig tidigare har en svensk trilogi lyckats så bra från början till slut. Särskilt inte en actiontrilogi. Avslutningen på filmatiseringen av Jens Lapidus romansvit är en ödesmättad Michael Mannpastisch innehållandes svensk socialrealism, omöjlig kärlek och en rånscen i världsklass. Man kan se det som en uppdaterad version av Bo Widerbergs samhällskritiska polisfilmer från sjuttiooch åttiotalet. För regin står Jens Jonsson som tillsammans med sina föregångare Daniel Espinosa och Babak Najafi lyckats förnya svensk spänningsfilm.

sitt allvarliga ämne, rätt dråplig. Det bästa är just hur Odell lyckats förena sitt intellektuella förhållningsätt till filmskapandet med ett så allmängiltigt ämne som mobbning. För när sanningssägaren ”Anna” klirrar i glaset och envisas med att påtala skoltidens alla oförätter skickar hon samtidigt in en projektil i publikens egna samveten. Vem var du själv i skolan? Fick betyget 6 i november.

5 Hotell

Efter att ha lanserat Alicia Vikander för världen i Till det som är vackert kallade regissören och manusförfattaren Lisa Langseth tillbaka henne till en ny svensk produktion. Hotell handlar om en grupp människor i kris med Vikanders Erika i centrum, en kylig Vasastanskarriärist vars liv skakas om i grundvalarna efter en svår förlossning. I sin osentimentala redogörelse av smärtan och sorgen hos människorna hon skildrar gör Langseth Hotell till en underhållande och originell film som omfamnar svåra ämnen snarare än att backa för dem.

Fick betyget 4 i oktober.

Fick betyget 5 i augusti.

Fick betyget 5 i oktober.

Fick betyget 4 i september.

6. Djurvännerna 7. Mig äger ingen 8. Faro 9. Monika Z 10. Min stulna revolution

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

FILM

Med The Green Inferno fortsätter Eli Roth utforska köttig död på film. Kristoffer Viita träffade honom i spanska Sitges för att diskutera kannibalfilm, slacktivism och arbetsvillkor.

EN SPLATTERLÄXA ATT MINNAS Text: KRISTOFFER VIITA

edan 2010 bor över hälften av jordens befolkning i städer. Medan landsbygderna avfolkas och faller i medieskugga kan riskkapitalbolagen plundra lokalbefolkningens naturresurser. iPhone-mineraler i Kongo eller naturgas i Norrbotten är egentligen skit samma. Folk i storstäderna har slutat bry sig. Åtminstone utanför internet. Det säger Eli Roth (förutom det där om Norrbotten), som låter kannibaler glufsa i sig slacktivister i The Green Inferno (på ditt internet innan halvåret är slut). – Aktivism kan vara fantastiskt. Men det jag sett på Twitter är att folk vill få sig själva att se bra ut. De bryr sig oftast inte så pass mycket att de klarar av att göra sina egna liv obekväma. Folk trycker hellre ”retweet” än engagerar sig för arbetarna som gräver fram coltanet till deras mobiltelefoner. I The Green Inferno reser ett gäng collegeungdomar till Peru för att exponera ett globalt företag som ska utvinna gas och tänker skövla bort människorna i farten. ”Hur många av er har fantiserat om att rädda en utdöende stam?” frågar aktivisternas ledare i en smått övertydlig scen. EFTER EN LYCKAD aktion mot det ondskefulla företaget störtar aktivisternas plan i djungeln. De blir snart hittade, ritualmördade och slutligen serverade som snacks till vildarna de försökt hjälpa.

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Filmen är inspelad på plats i Perus djungler, vilket enligt Roth och Lorenza Izza var livsfarligt. Men det smått obekväma med The Green Inferno är att riktiga urinvånare castats i rollerna som kannibaler.

”Ungdomarna i byn visste redan vem Justin Bieber var.” – De här kidsen hade aldrig sett isbitar förut men inom en vecka kunde alla spela in iPad-videos, säger Roth när jag träffar honom på en filmfestival i Sitges, utanför Barcelona. Han betalade byborna för sin medverkan genom att ge byn elektricitet, nya tak till hyddorna och mp3-spelare. När jag frågar om han inte stört den naturliga ordningen med all modern teknologi svarar han att ”det var tvunget att hända”. Och förklarar att ungdomarna i byn ”redan visste vem Justin Bieber var”. SKRÄCKFILMER BLIR RÅARE av sitt samhällsklimat. Last House on the Left (1972) var en kommentar till Vietnamkrigets grymheter, och den ”tortyrporr” som medier anklagat Roth och andra ”splat pack”-regissörer för under nollnolltalet, kan tolkas i skenet av tortyren i Irak under George W. Bush. Skräckfilm kan vara ett sätt att få skrika av sig frustrationen man känner för riktigt lidande, men i

en kontrollerad miljö. Även om The Green Inferno inte är lika brutal som Hostel 2 – där en penis och pung klipps av med sax och äts upp av schäfrar – känns Amazonas djungler som en lämplig plats för ultravåld i kontrast till samtidens brutala urbanisering. Igen alltså. KANNIBALFILMER DÖK UPP på sjuttiotalet som en del av Amerikas midnattsbiokultur (så kallad ”Grindhouse”) men blev ökänd med italienaren Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust 1980. Den förbjöds i över 50 länder och majoriteten av de andra filmerna i genren hamnade på Englands lista över bannlysta ”video nasties”. Kannibalfilmernas snaskighet vägdes upp av det anti-imperialistiska budskapet, där vita reste från den ”civiliserade” delen av världen för att mörda och våldta i vildmarken – och sedan får sitt straff som någon vildes munchies-mat (well, det händer i The Green Inferno). DET GRYNIGA ”found footage”-greppet (idag kopierats i oändlighet), var realistiskt och gjorde att Cannibal Holocaust anklagades för att vara en snuff-film. Deodato friades från mordanklagelserna men fälldes för att ha dödat riktiga djur i filmen. Ett grepp som Eli Roth inte upprepat i The Green Inferno. Däremot var han vårdslös med sitt eget filmteam. – Vi släppte ner en pytonorm i ansiktet på en tjej. Om du pausar filmen syns det

att ormen öppnar munnen bara några centimeter från hennes huvud. Det låter farligt. – Men det är det som gör den här filmen till vad den är! Allt är på riktigt, det är det som är så kul. NÄR TEAMET HADE placerat huvuden på pålar dök ett gäng missionärer från Texas upp i djungeln och trodde att de hamnat i mörkrets hjärta. – De blev helt galna och började skrika ”Djävulen är här!”. Urinvånarna i Perus djungel hade aldrig sett en tv, så filmteamet riggade en projektor och visade Cannibal Holocaust. Som tur var trodde byborna att det var en komedi och flabbade genom hela visningen. Trots det antiimperialistiska budskapet kanske det är rasistiskt att utmåla Perus urinvånare som kannibaler? När jag frågar får Roth samma blick som sin karaktär Donny ”Björnjuden” Donowitz i Inglorious Basterds innan han slår ihjäl en nazigeneral med ett baseballträ. – Vad är rasistiskt? Allas sminkning och utseende är hämtade ur National Geographic. Alla som studerat sociologi vet att det finns kannibalism överallt. Det finns i Tyskland, eller i USA där folk tar badsalt och äter upp varandras ansikten. Det här är en fiktiv berättelse om en stam icke-kontaktade människor. De beter sig inte som djur, de är bara outsiders och lär aktivisterna en läxa när de hotar att förstöra deras land.

”EN KÄFTSMÄLL...

EN FILM SÅ KRAFTFULL ATT DEN ÄR OSTOPPBAR” ROLLING STONE

”Fruitvale Stations storhet kan inte beskrivas med ord” JAMIE FOXX

”Strålande” SvD

”En fantastisk film” LA TIMES

”Ett måste”

BIOPREMIÄR 10 JANUARI

NEW YORK TIMES

FILM

BÄST JUST NU Amat Levin

amat.levin@nojesguiden.se

Lupita Nyong’o Aktuell i 12 Years a Slave

Seriöst, hur kan det här vara hennes första långfilm? Hon är läskigt bra.

VÄ L BE HÖV D H I S T OR I E L E K T ION

12 Years a Slave Regi: Steve McQueen Manus: John Ridley I rollerna: Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender, Lupita Nyong'o

Året inleddes med Quentin Tarantinos Django Unchained och avslutas med Steve McQueens 12 Years a Slave. Båda gestaltar det amerikanska slaveriet, ett av mänsklighetens mörkaste kapitel, men gör det på radikalt skilda vis. Medan Django Unchained, genom sin historierevision, är en spaghettiwesterninspirerad hämndfantasi, ger 12 Years a Slave en gravallvarlig inblick i de grymheter slavarna utsattes för. Chiwetel Ejiofor spelar Solomon Northup, en fri man som luras och tillfångatas för att säljas in i slaveriet. Under de dussin år som följer strippas han bit för bit från sin mänsklighet och överger allt fler av sina värderingar för att hålla sig vid liv. Det ”händer” inte alltid så mycket i 12 Years a Slave, men det är just det som är grejen. Vi får en sällsynt introduktion till slavarnas vardag – konsekvensen av att inte le lika brett som ens ägare kräver, vad som händer när man inte vill piska en av sina medslavar och vetskapen om att ens läs- och skrivkunskap anses vara ett massförstörelsevapen. Filmen kommer dessutom till liv av att Ejiofor, Michael Fassbender och framförallt långfilmsdebuterande (!) Lupita Nyong’o alla tre bjuder på fenomenala rollprestationer. 12 Years a Slave bör vara obligatorisk på högstadiets historielektioner. AL

frihet. Men det som stannar kvar inom mig är tron på kärlek som någonting som tvingar dig att lägga ned dina vapen. Du kommer att begå misstag som överhuvudtaget inte är nyttiga eller lärorika i efterhand. Du får inte välja. HJ

Ryan Coogler Regissör

Gör en strålande långfilmsdebut med Last Stop: Fruitvale Station. Och nu har filmbolaget MGM erbjudit honom att regissera kommande Rocky-spinoffen Creed. Tidig julafton för ett gammalt Rocky-fan som jag. Michael Fassbender Aktuell i 12 Years a Slave

Lika övertygande som sexmissbrukare (Shame), spion (Inglourious Basterds), serietidningsskurk (X-Men: Origins) och slavägare (12 Years a Slave). Snart dags för en Oscar.

förgänglighet och slumpens skräckvälde över oss, till polisens övervåld och farorna med att stereotypisera människor. Ibland tar Coogler i lite väl när han vill visa att Grant innerst inne är en god människa och gör så att det blir övertydligt, men det är en petitess i en annars mästerlig debutfilm som lär lämna extremt få oberörda. AL

S ORG L IG S LU M P DR A M A KO M E DI

Blå är den varmaste färgen Regi: Abdellatif Kechiche Manus: Abdellatif Kechiche, Ghalia Lacroix I rollerna: Léa Seydoux, Adèle Exarchopoulos, Salim Kechiouche

Man kan dela in Blå är den varmaste färgen i två delar, en blå del och en blond del, en varm och en kall, den ungdomliga delen och den vuxna. I den andra delen ersätts Adèles underbart störigt brudiga gymnasiekompisgäng med antingen förskolegruppen hon jobbar med eller Emmas kultiverade vänner. I första maj-tåget tillsammans med kompisarna från skolan skrek hon högst, i Pride-tåget med Emma dansar hon självmedvetet. Hon kommer inte ut för sina föräldrar eller arbetskamrater. Hon är orubblig inför Emmas rätt osubtila påtryckningar om att hon kanske borde göra något annat än att vara skolfröken, som att ”skriva”, men hennes integritet är ändå sårad och hennes försök att upprätta den är destruktiva. Det låter kanske väldigt konkret. Det finns också många stora teman man kan bena ut ur den här filmen: makt, sexualitet,

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Last Stop: Fruitvale Station Regi och manus: Ryan Coogler I rollerna: Michael B. Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer

Ryan Cooglers regidebut inleds med YouTubeklippet där en handfängslad och försvarslös Oscar Grant skjuts till döds av en polis som säger sig ha misstagit sin pistol för en elpistol. Det är ett smart grepp, för medan man får följa Grant under timmarna innan händelsen har man som tittare ständigt en känsla av desperation och att inte kunna stoppa det oundvikliga. Michael B. Jordan (känd från The Wire och Friday Night Lights) gör här sin genombrottsroll som den småkriminelle Oscar Grant. Efter ett fängelsestraff och efter att ha blivit av med jobbet, försöker han förbättra sig. En resa som i Last Stop: Fruitvale Station tillåts att vara så komplicerad som man tänker att den är i verkligheten. I ena sekunden visar Grant upp humor och stor medkänsla, för att i nästa falla tillbaka på sitt aggressiva temperament och sina destruktiva mönster. Last Stop: Fruitvale Station väcker tankar konstant, från livets

S C I - F I - DY S T OP I S K T A C T IO N DR A M A

The Hunger Games: Catching Fire Regi: Francis Lawrence Manus: Simon Beaufoy, Michael Arndt I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Elizabeth Banks, Stanley Tucci, Philip Seymour Hoffman och Donald Sutherland

Katniss och Peeta, som överlevare av Hungerspelen, ska skeppas ut på segerturné i landets alla distrikt. Men Katniss har blivit till ett hot mot den totalitära regimen. Med rebelliska handlingar har hon ingett hopp i de tröstlösa massorna som nu ger tecken på upproriskhet. Yttringar som President Snow vill kväsa till varje pris. Berättandet rullar på snyggt, rappt och effektivt i andra delen av Hungerspelen-filmerna. Till skillnad från den första filmens tröttsamma handkameragrepp och sega, omständligt masande

mot mål, är del två en tätare, stringentare och mer spännande film. Med fantastisk kostym och bra musik. Själva hungerspelsdelen, som utspelas i en arena i paradisisk miljö där endast en får överleva, kommer igång efter en och en halv timme. Och är relativt snabbt avklarad. Vilket är klokt, med tanke på att Expedition Robinson goes splatter fort kan bli tjatigt. Spänningen förblir obruten. Skådespelarna är utmärkta. Jennifer Lawrence är hundraprocentigt trovärdig som den både rörande och bräckliga, iskalla och dumdristigt modiga, unga hjältinnan Katniss. Stanleys Tucci lockar till skratt och lyser upp duken med de vitaste av tandrader och flottigaste av tupé-svall i rollen som hungerspelens presentatör. Donald Sutherland, i rollen som regimledaren Snow, är bottenfryst, oberörd ut i varje kritvita skäggstrå, och Philip Seymour Hoffman, som spelledaren, dryper av manipulativ ondska. Woody Harrelson gör den bakfylledoftande och vresiga mentorn mänsklig och älskvärd. Rollfigurerna spelar alla ett dubbelspel, i konflikt med sig själva, och kränger under sina hemliga sidor, skörheter och drifter som de inte vill, kan eller får avslöja. Vilket bäddar för fint skådespeleri och gör det hela intressantare att se på. Snow är både en mördande despot och rar morfar, Katniss är spröd och ömtålig, plågad av flashbacks och mardrömmar, men också ursinnigt blodtörstig när så krävs. Bagarpojken Peeta kämpar med känslor av obesvarad kärlek och lojalitet. Jag kan fortfarande känna en viss kluvenhet inför underhållningsvärdet i dödande med berått mod, blodbad och avrättningar, sådär, ehm, minderåriga barn emellan. Men, vad fasen. I dessa tider av knivhuggna spädbarnsdockor, hämningslöst spettade, uppsprättade med sax (och omformade till lampskärmar) i public service-program ämnade för toddlers, vem är jag att ha invändningar? Kom ihåg vem fienden är. Så heter det i Hungerspelen. Det kan vara en genial replik. IE

tidig morgon upp med sin bäste vän för att undersöka vad de tror sig vara en strandsatt båt, men som numera huserar den mystiske Mud (Matthew McConaughey). En blivande förebild såväl som efterlyst mördare. Nichols mest kommersiella film har ett så slipat manus att dramaturgin ibland kväver den bildsköna miljön – en solkysst lekplats värdig en modern Huckleberry Finn. Mest berörande är samspelet mellan Ellis och Mud, två tidlösa romantiker som plockade ur ett paradis hotat av giftormar. För den som delar huvudpersonernas livssyn är Mud lika värmande som en friterad havskatt med tabascosås. SL DR A M A

Philomena Regi: Stephen Frears Manus: Jeff Pope, Steve Coogan I rollerna: Judi Dench, Steve Coogan, Mare Winningham

En åldrad irländsk kvinna vid namn Philomena försöker

BÄST JUST NU Hanna Johansson

hanna.johansson@nojesguiden.se

Marguerite Duras på Cinemateket Allkonstnär

Mia Engbergs fantastiska Belleville Baby har den franska författaren och filmskaparen Marguerite Duras att tacka för mycket. Hela december och januari står hon i fokus på Cinematekets program, där man både kan se filmer hon själv regisserade och skrev manus till (som Hiroshima min älskade och India Song) och senare filmatiseringar av hennes böcker (som Rithy Panhs The Sea Wall med Isabelle Huppert i huvudrollen). Adèle Exarchopoulos Aktuell i Blå är den varmaste färgen

S Y D S T AT S RO M A N T I K

Mud Regi och manus: Jeff Nichols I rollerna: Matthew McConaughey, Tye Sheridan, Jacob Lofland, Reese Witherspoon, Ray McKinnon, Michael Shannon

Jag har följt Jeff Nichols med intresse sedan han introducerade den magiske Michael Shannon i sin långfilmsdebut Shotgun Stories, ett samarbete som togs till svindlande höjder i Taking Shelter. Med kraftigt försenade Mud (som hade premiär i Cannes för ett och ett halvt år sedan) fortsätter Nichols att gräva ner sig i whiskeydränkt familjepsykologi och hämndaktioner. Sydstatsromantiken spirar längs Mississippifloden. 14-årige Ellis (Tye Sheridan) smiter en

Hon snörvlar och gråter i Blå är den varmaste färgen som om hon aldrig hade gjort annat. I Abdellatif Kechiches tre timmar långa film är hon med i nästan varje ruta och ändå blir man aldrig uttråkad. Återträffen Regi: Anna Odell

Jag tror faktiskt aldrig att jag har varit med om att mina höga förväntningar på en film har infriats så till den grad som de gjorde med Anna Odells långfilmsdebut Återträffen. Man kan kalla den för konstfilm i dramaformat eller drama i konstfilmsformat, huvudsaken är att den är så bra som båda delarna.

FILM uttryck) blir Philomena ingen skämskuddefilm och samspelet mellan Dench och Coogan är underhållande, subtilt och framför allt, helt osentimentalt. VS DR A M A

Mig äger ingen

BÄST JUST NU Isabelle Espinoza

isabelle.espinoza@nojesguiden.se

12 Years a Slave Regi: Steve McQueen

Förfärande om en man som kidnappas och blir såld som slav. Filmen lämnar en besk eftersmak och är ett alternativ om hyggliga The Butler kändes för mainstream-sockrig och Django Unchained för Tarantinosurrealistisk. Vilken som helst av ovan nämnda titlar går dock bra om Liten skär och alla små brokiga fortfarande är ditt rättesnöre vad gäller slaveri och bilder på pickaninnies. Manus eller regi av Marguerite Duras Aktuell filmserie på Cinemateket med titlar som: Älskaren, Truck Stop, India Song, Hiroshima mon amour, med flera.

Hennes filmer handlar om, och jag citerar Cinematekets skribent Arash Kermanshahani: ”begär, passion och omöjlig kärlek. Men också om minne och glömska, kolonialism och samexistensen av olika tidsplan – både ett förflutet och ett nu.” Allt du behöver veta om livet, typ. Att kvinnor äger filmrepertoaren En tidsmässig reva i tid-rum kontinuum?

Kvinnliga regissörer och kvinnors berättelser duggar tätt över repertoaren! Och brer ut sig tematiskt, kvalitativt och genremässigt. Återträffen – Anna Odell, De dansande andarnas skog – Linda Västrik, Hotell – Lisa Langseth, Stories We Tell – Sarah Polley, Min stulna revolution – Nahid Persson Sarvestani, Svinen – Claire Denis, och många fler.

göra upp med minnena av en oplanerad tonårsgraviditet som resulterade i en bortadopterad son och ett par år som livegen på ett katolskt kloster. Det är lätt att vrida på sig i myssoffan när man hör grundstoryn i Stephen Frears senaste drama – ska den bli sentimental och sliskig Tilde de Paula-tv eller askgrå realism? Redan i inledningen gör dock manusförfattare liksom regissör det klart att de är högst medvetna om riskerna och låter Steve Coogans cyniska spin doctor och huvudkaraktär avfärda Philomenas historia som en “human interest story”, det vill säga något gråtmilt ämnat för billiga tantmagasin. Tills han smälter lite och går med på att försöka berätta om Philomenas trauma. Tack vare sin raka oväntade humor (uttjatat uttryck) och genuina värme (ännu mer uttjatat

Regi: Kjell-Åke Andersson Manus: Pia Gradvall I rollerna: Mikael Persbrandt, Sten Ljunggren, Saga Samuelsson

Åsa Lindeborg uttryckte det bäst själv: Entonigt tragisk. Det hon syftar på är filmatiseringen av sin hyllade självbiografiska roman Mig äger ingen. Om man nu ska jämföra förlagor och ursprungsverk är filmen i korta drag en schabloniserad och förenklad version av den mer komplexa, ärliga och känsloladdade romanen. Mikael Persbrandt är givetvis precis så jävla bra som alla förväntar sig och hans porträtt av fadern som bryts sönder under alkoholismens tyngd är ett säkert kort på kommande Guldbaggegala. Likaså gör Saga Samuelsson (elvaåriga versionen av Lindeborgkaraktären Lisa) en fin insats som den luttrade dottern som kämpar med relationen till både sin mamma och pappa. Det som skaver är enkelheten i hur misären skildras, hur lätt gränsen mellan intellektuell VPK:are och kroppsarbetande proletär dras. Pappan, och i viss mån hela arbetarklassen, är liksom körd redan från start. Lägenheten börjar förfalla så fort modern lämnat hemmet och varje försök till bättring är lika kort som verkningslöst. Boken byggde å sin sida upp bilden av en far med många, ofta motsägelsefulla sidor. Utförandet är som sagt inte dåligt, bara tråkigt, men Lindeborgs far förvandlas på bioduken till en skolboksalkis av den typ som varit kunglig hovleverantör av svensk diskbänksrealism sedan svensk films begynnelse. VS

BIOP IC

Lovelace Regi: Rob Epstein, Jeffrey Friedman Manus: Andy Bellin I rollerna: Amanda Seyfried, Peter Sarsgaard, James Franco

Ordet ”biopic” garanterar att vi får följa en person från en blygsam begynnelse till en relativt kortvarig period av stjärnglans och autografer, för att till slut fullborda kurvan i någon slags avslutning där förlorade pengar och makt har ersatts av en livserfarenhet och visdom. Så även i Lovelace. Som namnet avslöjar är huvudpersonen den här gången Linda Boreman, som senare tog namnet Linda Lovelace, spelade in Deep Throat och blev världens största porrfilmsstjärna i början av sjuttiotalet. Men bakom stjärnglansen dolde sig misshandel, tvångsprostitution och våldtäkt. Lovelace var bara strax över 20 år när hon gifte sig med den svartsjuke och kontrollerande Chuck Traynor och åren som följde liknade mer ett fängelsestraff än ett äktenskap. Linda

BÄST JUST NU Victor Schultz

victor.schultz@nojesguiden.se

Hellblazer i rutan Tv-serie

Efter misslyckade Constantine (2005) är hjulen åter i rullning och ett nytt försök att filmatisera den stenhårde demonjägaren och serieikonen John Constatine är på väg. Denna gång är det NBC som bett David S. Goyer skriva en pilot för en tv-serie.

chefen för ett konkurshotat familjeföretag begår självmord i Paris, hans svåger dyker upp för att ställa saker och ting till rätta, men gradvis kommer allt vidrigare detaljer om affärspartnern Edouard Laporte och den suicidala tonårsdottern upp till ytan. Kanske inte så gradvis, ändå. För i Svinen – som trots allt är en film om makt och moral – etableras aldrig den gräns som överskrids. Sensmoralen ”män är djur” är närvarande från början. Ett pessimistiskt (men realistiskt?) sätt att berätta om patriarkalt hyckleri. Svinen gör detta med nästan uteslutande stil, atmosfär, otroligt vackert bläcksvärtat foto. Men jag saknar någonting rakt, varmt, och när detta väl kommer mot filmens slut pyser luften liksom ur den. Den tar av sig sin snyggt filmade mask, och under: inte mycket mer än en lite extra äcklig telenovela. HJ

The Machine Tech noir-film

I en framtidsdystopi över mänskligheten handlar inte upprustningen längre om kärnvapen utan om artificiell intelligens. Night Moves Regi: Kelly Reichardt

Thrillerdrama om eko-terrorister som bestämmer sig för att spränga en damm. Tight rollista med Jesse Eisenberg, Dakota Fanning och Peter Sarsgaard.

Lovelaces öde är hemskt i sig och därför blir det så underligt att Lovelace tar varje chans att släta över eller ignorera många av de mest uppseendeväckande episoderna. Liksom, varför påstås det att hon bara gjorde en porrfilm, när hon i själva verket gjorde flera, varav en involverade djursex? Varför nämns inget om hennes komplicerade förhållande till marijuana och smärtstillande? Trodde producenterna att vi inte skulle kunna sympatisera med henne om hon inte framställdes som en ”duktig flicka” med oturen att träffa ett monster till man? Till och med hennes anti-porr-verksamhet och feministiska period reduceras till en textremsa i slutet. Lovelace har alla verktyg för att vara en hjärtskärande gestaltning av tragiska år, men filmskaparna fumlar när de försöker pressa in den i en standardmall märkt ”Biopic 1A”. AL DR A M A

Svinen Regi: Claire Denis Manus: Jean-Pol Fargeau, Claire Denis I rollerna: Vincent Lindon, Chiara Mastroianni, Julie Bataille

Claire Denis nya neo-noir Svinen baseras på en verklig fransk prostitutions-skandal, och när jag får reda på det blir jag inte särskilt förvånad. Att se den känns lite som att tvångsmässigt klicka sig fram till någon smaklös kvällstidningsartikel om, ja, exempelvis det här:

O N ÖDIG N Y I N S P E L N I N G

Carrie

mar i krigssimulatorer. En av stjärneleverna är Ender – en tanig tonåring med mindre charm än en stäpplöpare, men lik förbannat en potentiell mästerstrateg i ögonen på överste Graff (Harrison Ford) som slussar iväg antihjälten till en stridsskola liknande ett Hogwarts i omloppsbana. Premiären av Ender's Game har föranletts av uppmaningar till bojkott. Orsaken är att Orson Scott Card, författaren till den klassiska romanförlagan, är en uttalad homofob som engagerat sig politiskt för att bekämpa samkönade äktenskap. Han är med andra ord ett hån mot science fiction-genrens gränsöverskridande natur. Däremot är berättelsen en harmlös och övertydlig allegori över modernitetens inflytande på krigföring – hur teknologier successivt fördunklat vår verklighetsuppfattning, distanserat oss från moraliskt ansvar och tagit över skitgörat som tidigare föll på mänskliga soldaters lott. Den sydafrikanske regissören Gavin Hood har gjort en pampig och humorbefriad filmatisering som främst riktar sig till målgruppen som befinner sig någonstans mellan Harry Potter och Han Solo. Ljummen sci-fi som skriver publiken på näsan. SL

Regi: Kimberly Peirce Manus: Lawrence D. Cohen, Roberto Aguirre-Sacasa I rollerna: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde, Judy Greer

Och jag som såg fram emot Kimberly Peirces uppdatering av Brian De Palmas klassiska Stephen King-filmatisering. Hennes genombrottsfilm Boys Don't Cry tillhör trots allt det sena nittiotalets stora amerikanska pärlor – en psykologiskt laddad utforskning av kropp och identitet. Alltså en perfekt förstudie till en mobbinghistoria där pubertal ångest klistrar samman kristen mytologi och gudsförgätet ungdomsleverne. Det svider att se Julianne Moore som den religiösa tokan Margaret White. Pinsam, präktig och platt från första funderingen på att saxa sönder sin nyfödda bebis. Mor- och dotterrelationen blir alltmer infekterad när Carrie (Chloë Grace Moretz) får sin första mens och försiktigt klättrar i skolhierarkin, så tydligt linjerad att Mean Girls framstår som en subtil allegori. Jag välkomnar nya perspektiv på gamla historier, men det här är antagligen den onödigaste nyinspelningen sedan Stephen King utmanade Stanley Kubrick med sin värdelösa miniserietolkning av The Shining. SL

S C I - F I F ÖR DU M M I E S

Ender’s Game Regi och manus: Gavin Hood I rollerna: Asa Butterfield, Harrison Ford, Hailee Steinfeld

En gång i tiden försökte utomjordiska insekter kolonisera jorden, vilket fått regeringen att initiera ett beredskapsprogram som består av att träna upp ungdo-

BÄST JUST NU Sebastian Lindvall

sebastian.lindvall@nojesguiden.se

Svinen Mörkret

När man väl tror sig veta var man har en regissör går plötsligt Clarie Denis och överraskar med sitt i särklass mörkaste, otäckaste och mest depraverade mästerverk. XX Gränslandet

Jo, visst är det sorgligt att det ens ska behövas en skräckantologi där hela konceptet stavas kvinnliga regissörer – men lik förbannat längtar jag efter att se XX. Mud Ljuset

Det är alltid roligt att se Matthew McConaughey, en av vår tids bästa amerikanska skådespelare. Och med det sagt knäpper jag upp min skjorta och rodnar en smula.

2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

MUSIK

2013 har varit ett fantastiskt musikår. Unga debutanter har ryckt undan mattan för oss, gamla veteraner har gjort sina bästa skivor på decennier, och inte minst den svenska hiphopscenen har haft sitt bästa år någonsin. Här är årets bästa skivor, punkt slut. Betrakta Nöjesguidens årsbästalista som underhållning, konsumentvägledning eller helt enkelt den ultimata sanningen.

ÅRETS BÄSTA UTLÄNDSKA SKIVOR Listorna är framröstade av Nöjesguidens musikredaktion, som består av SARA-MÄRTA HÖGLUND, MAJA BREDBERG, PATRIK FORSHAGE, LOVE LAGERBERG och AMAT LEVIN. Skribenternas individuella listor hittar du på nojesguiden.se.

Krule 2 King 6 Feet Beneath the Moon

Brown 5 Danny Old

Över akustiskt gitarrplock med influenser av jazz och post-dubstep hörs 19-årige Archy Marshalls röst som låter som att den kommer från någon med betydligt längre livserfarenhet. Men med en tonårings syn på världen.

Bakom det grova ordförråd Danny besitter gömmer sig en av de mest komplexa och självutlämnande rapparna av idag. Old visade att freaket från Detroit är mer än en galen outsider. På 2013 års trasigaste beats red rapvärldens mest intensiva flow in i rapens referensbibliotek.

XL /Playground

Ghostface Killah & 3 Adrian Younge Twelve Reasons To Die Soul Temple/Border

Detta dramatiska möte mellan en av hiphopens mest plågade röster – och därmed en av de mest drabbande rapparna – Ghostface Killah och den amerikanska kompositören Adrian Younge skapade den skräcktecknade fantasivärld där Ghostface Killah verkligen kunde göra sitt namn rätta.

T 1 Pusha My Name is My Name Def Jam/Universal

Medan Drake, Jay-Z och Kanye West trängdes om rubrikerna, var det Pusha T som smög in och snodde med sig guldet. Han tog god tid på sig med My Name Is My Name, men resultatet var en hypermodern rapskiva för 2013 där kokainstinna skildringar från gatuhörnen samsades med lyckade Neptunes-throwbacks och till och med singlarna var kompromisslöst avskalade. Pusha T sitter bekvämt på tronen tills vidare.

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

E. White 4 Matthew Big Inner Domino/Playground

Redan 2012 släppte den storvuxne och vänlige Virginia-musikern sitt debutalbum på egen etikett, mest för att göra reklam för sin hemmastudio. Upplockad på större bolag i år fick vi alla möjlighet att njuta av hur han viskar fram sina stilla varma countrysoullåtar med stölder från Joe South, Harry Nilsson och Jorge Ben lika ogenerade som lovsångerna till Jesus.

Fool's Gold

6 Drake Nothing Was the Same Universal

Drakes haters klagar på hans mesighet och pop-crossoverambition men det är dessa som är hans starkaste sidor. Framtoningen har visserligen blivit kaxigare men mjukheten gör honom trovärdigare än alla rappare som inte vågar frångå stereotypen om att ”love” bara får nämnas högst en gång på ett rapalbum.

7 Kelela Cut 4 Me Fade To Mind

2013 visade prov på hur vig r’n’b -genren är. Vigast var det vågade men självklara Los Angeles-fenomenet Kelela. Hennes debutmixtape spräckte alla tidigare föreställningar om att r’n’b måste låta mjukt med sina råa och bastyngda produktioner signerade Girl Unit, Nguzunguzu, Kingdom och Morri$.

MUSIK Faith Evans, Anthony Hamilton, Lalah Hathaway och många fler för sitt musikaliska jazzexperiment. Vi är tacksamma för detta.

träffande. Rytmen är rent av hypnotiskt suggestiv, och bara svalkan i röster och stråkar håller oss från trans när Kanadas stoltheter breder ut sig över två skivor och oräkneliga avantgardistiska riktningar.

30. Smith Westerns Soft Will 31. Prefab Sprout Crimson/Red

Kurt Vile Wakin on a Pretty Daze

32. The Internet Feel Good

Matador/Playground

Med påtaglig Phillydialekt sjunger Vile över välsnidade melodier och de allra mjukaste av gitarrer om sin fru, sina barn och att alltid längta någon annanstans. Rock med total avsaknad av breda ben, det är genialiskt.

29. Darkside Psychic

Orange 13 Blood Cupid Deluxe Domino/Playground

Producenten och låtskrivaren Devonté Hynes andra album under namnet Blood Orange är en svårdefinierad mix av r’n’b, pop och 80’s funk som sprider sig som ett klot av värme i bröstkorgen på den som lyssnar.

Staples 9 Mavis One True Vine

Janelle Monáe The Electric Lady

Atlantic/Warner

Denna udda android som är Janelle Monáe och hennes futuristiska, psykedeliska robotfunk är lika konceptuellt knasigt som magiskt. Tillsammans med gäster som Prince, Erykah Badu, Solange och Miguel blir det tydligt att Ms. Monáe hittat sitt musikaliska uttryck: den apokalyptiska dansen.

33. Unknown Mortal Orchestra II 34. Laura Mvula Sing to the Moon 35. Queens of the Stone Age ... Like Clockwork 36. Solange m.fl Saint Heron 37. Eve Lip Lock

Anti-/Cosmos

Som ung gospel- och soulsångerska var Mavis Staples svårslagen redan i mitten av förra århundradet. Med Jeff Tweedy intill sig och utsökt svängande covers av såväl Low som Funkadelic har hon som åldrande gospel-, soul- och funksångerska sextio år senare inga konkurrenter kvar.

38. Four Tet Beautiful Rewind

Sweatshirt 14 Earl Doris Columbia/Sony

Det främsta bevisat på att Odd Future inte var en dagslända stavas Earl. Om det var rätt eller fel av hans mamma att placera honom på rehab från sin stökiga tillvaro låter vi vara osagt men att resultatet av de senaste årens frånvaro ledde till det lyriskt mest kompetenta alstret från OFWGKTA någonsin vet vi bestämt.

19 Rhye Woman Polydor/Universal

Den dansk-kanadensiska duo som gömmer sig bakom namnet Rhye håller nästan lika låg profil som sin eleganta soulpop. Mike Milosh röst för tankarna till kvinnliga kollegor som Sade och Feist.

Aiko 10 Jhené Sail Out

40. Action Bronson Saaab Stories 41. Foxygen We Are The 21st Century Ambassadors of Peace & Magic 42. Joey Bada$$ Summer Knights Mixtape 43. Daft Punk Random Access Memories

Def Jam

Med en hypnotiserande röst och de klaraste av toner doppade i både guld och socker övertygar Jhené Aiko oss om hur svindlande högt hon kan gå. Med denna EP, Def Jam i ryggen och med löftet om fler utsökt utvalda gäster som Kendrick Lamar får hon oss att längta efter mer.

39. Phosphorescent Muchacho

15 Oddisee The Beauty in All

e Weeknd 20 Th Kiss Land

Amir Mohamed el Khalifa har skapat ett integritetsfyllt och märkligt verk. Det drömskt experimentella och kompromisslösa gör att ingen låt varken börjar eller i slutändan hamnar där man först tror. Att lyssna på Oddisee är att kapitulera inför det.

Kiss Land var det känsliga steget av att gå från tre lagom smutsiga mixtapes till ett välsmort major label-släpp. Avståndet mellan modern alt-r’n’b till modern r’n’b må vara långt men egensinnigheten och den patenterat sorgset ödsliga tonen fanns kvar och lyfte The Weeknd till något som kan vara relevant för alla.

Mello/import

Republic/Universal

44. PINS Girls Like Us 45. Thundercat Apocalypse 46. James Blake Overgrown 47. Luke Haines Rock and Roll Animals 48. M.I.A. Matangi

Bowie 11 David The Next Day

49. DJ Koze Amygdala

”Here I am, not quite dying”, jublade den här 66-åringen på sin comeback, och så tog han över hela året. Den briljant sammanfattande och självrefererande The Next Day, med lika stora beståndsdelar kraut och jazz som gammal glamrock och cutting edge avantgardism var bara början på ett år som sedan fylldes av videos, remixer, museiretrospektiver och Louis Vuitton-modellande. Not quite dying, indeed.

50. Lloyd Cole Standards

Iso/Sony

16 Jay-Z Magna Carta Holy Grail Universal

Pappa Carter fick ingen Picasso-bebis, men Magna Carta Holy Grail uppvisar ändå vissa klara kubistiska kvaliteter då vi får se en betydligt mer mångfacetterad Jay-Z från flera sällsamma vinklar på samma gång. Precis som alltid kan man analysera Jay-Z:s mångtydiga texter till det enörade vansinnets djup.

21. Parquet Courts Light Up Gold 22. The National Trouble Will Find Me 23. Justin Timberlake The 20/20 Experience 24. Bill Callahan Dream River 25. Kanye West Yeezus

Robert Glasper Experiment Black Radio 2 Decca/Universal

I en alldeles lysande uppföljare till Black Radio samlar Robert Glasper storheter som Common, Brandy, Jill Scott, Dwele,

26. Solange True Fire 17 Arcade Reflektor

27. John Grant Pale Green Ghosts

Win Butlers beskrivning av Reflektor som en mix av Studio 54 och haitisk voodoo är

28. Angel Haze 30 Gold

Merge/Universal

Och strax därunder kommer: Mount Kimbie, Run The Jewels, Slum Village, Vampire Weekend, Chance the Rapper, Dawn Richard, Edwyn Collins, Gold Panda, Steve Mason, Atoms for Peace, Inc., Frankie & The Heartstrings, John Legend, Sampha, Charli XCX, Prodigy & Alchemist, Swim Deep, Charles Bradley, Jason Isbell, Machinedrum, Bibio, 1Ka, Blitzen Trapper, Factory Floor, Action Bronson/ Party Supplies, Kathryn Williams, Youth Lagoon, FKA Twigs, These New Puritans, Tyler, the Creator, Valerie June, Partynextdoor, Flume, Miles Kane, A$AP Rocky, Chvrches, Mikal Cronin, Christopher Owens, Julia Holter, Jensen Sportag, The Haxan Cloak, J.Cole, Swearin’, Teitur, Haim, Kavinsky, Styles P och Aaron Neville. 2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

MUSIK

ÅRETS BÄSTA SVENSKA SKIVOR ÅRETS BÄSTA SVENSKA SKIVA GJORDE ABIDAZ MED SIN SOLODEBUT IN & UT.

Boman 6 Axel Family Vacation Studio Barnhus

Grattis! – Tack! Hur känns det? – Det känns bra, äntligen! Men du, erkänn att du hade det på känn. – Ja, jag med producenten Stress, Soblue Music och mitt crew visste, men jag jobbade länge med albumet, skivbolaget gav mig all tid jag behövde. Ärligheten var viktigt för mig och det tog tid men var värt all nerlagd tid. Du har rappat i mer än 15 år men solodebuterar först nu. Är det ett bra råd till unga rappare att mogna först, att inte ha så bråttom? – Det skulle vara bra om rappare tog sin tid lite mer, då kommer vi alla att få höra bättre musik tror jag, men det är min åsikt. Måste vi vänta lika länge på nästa album? – Nääästa album? Antingen är det här en kuggfråga eller så har ni missat det jag har sagt hela tiden, eller så undviker ni det jag säger, men en andra skiva kommer inte att komma, haha... Vad har varit bäst för dig under 2013? – Varje stund med min dotter är en välsignelse, att få genomföra det jag tog beslut på, mitt debutalbum In & Ut och, responsen från fans till all press betyder mycket för mig. Vad ser du mest fram emot inför 2014? – In & Ut Tour 2014, att få uppträda på festivaler med mitt material på mitt sätt med mitt crew. Tänk er.. Kvalitet & Kvantitet till Röd Blå Grön inför 10 000 människor.

2 Stor Shere Khan XIII Redline/Universal

Att han skapar relevanta och viktiga samtidsporträtt är ingen nyhet. Men att Shere Khan XIII både musikaliskt och poetiskt visade sig vara ett av de viktigaste svenska hiphopalbumen någonsin hade vi bara hoppats på. Att på köpet även bli introducerad för en både festligare och mer djupsinnig Stor samt den mäktigaste Linda Pira skadade icke.

Kaah Matcha din look

Baba/Sony

Vi hade inte riktigt förstått hur mycket Sveriges innerligaste soulröst hade fattats oss när Kaah äntligen kom tillbaka till sin lika intuitiva som exakta funk. Värmen i hans ställningstagande för humanismen är lika starkt som hans hyllning till sin dotter,

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

När Avicii anses vara den svenska housescenens fanbärare finns Axel Boman där som en nagel i ögat. Enligt Axel och den äldre skolans house bygger musik på värme, djup och monotonins progressiva kraft. Family Vacation är beviset på att svensk houseexport kan vara något mer och viktigare än maximalt radioutrymme.

”Skizz” Bizzi 7 Rikard Kärlek, funk & solidaritet Baba/Sony

1 Abidaz In & ut

FOTO: JOSEFIN MIRSCH

Soblue

Den solodebuterande veteranen mötte årets hype med årets mest självklara skiva. Abidaz blandade asfaltiga stridssånger från platserna där höghusen skymmer solen med tårframkallande kärleksförklaringar och spökliga ångestepisoder. In & ut bjöd på årets bästa flow, årets bästa texter och årets bästa beats. Självklart är det också årets bästa album.

och du har fortfarande aldrig sett någon bättre. Vi måste dansa nu.

Jenny Wilson Demand the Impossible!

Gold Medal/Sony

Jenny Wilson lyckas här med att vara politisk och personlig på samma gång. Med trots och musikalisk anarkism som arbetsmetod har Wilson åstadkommit sitt bästa album hittills.

Beats 5 Mack Centrum Sony

Doldisen klev äntligen in i rampljuset och visade varför ungefär alla svenska rappare har anlitat honom i åratal. På Centrum rymdes hela landets hiphopelit och var det ultimata beviset på inte bara Mack Beats egen förträfflighet, utan även på hur historiskt bra rapåret 2013 faktiskt var.

Från de yttre dimensionerna av funkens parallella universum slog Kärlek, funk & solidaritet ner som en samhällsglödande, ordgnistrande bumling. Du behöver inte ens befinna dig i Skizz omloppsbana för att känna hans sanningar som ett svart hål i magen.

Adams-Ray 8 Daniel Innan vi suddas ut Universal

Det finns en kraftfull framåtrörelse i Daniel Adams-Rays musik, det vackra rasar och väller fram, samtidigt som han ofta snuddar vid ord som att fastna, famla, falla och vittra sönder. Kanske är detta den tydligaste skildringen av Sverige 2013, sannerligen en reservoar där tårar samlas.

9 Hästpojken En magisk tanke

11. Postiljonen Skyer Hybris

12. Christian Kjellvander The Pitcher Tapete/Border

13. The Knife Shaking the Habitual Rabid

14. Könsförrädare Curse All Law Teg /Playground

15. Håkan Hellström Det kommer aldrig va över för mig Universal

16. Museum of Bellas Artes Pieces Force Majeure/Playground

17. Sibille Attar Sleepyhead Stranded/Universal

18. Skriet Shanana Novoton/Border

19. Veronica Maggio Handen i fickan fast jag bryr mig Universal

20. Alice Boman Skisser Adrian

Och strax därunder kommer:

EMI

”Vi kommer att dö tillsammans”, konstaterade Martin Elisson och Adam Bolméus när Nöjesguiden träffade dem tidigare i år. Just så tight och akut desperat låter fortfarande deras strålande pop. Balansgången har blivit stadigare med åren, men eftersom den ogenerat går mellan The Libertines och Gyllene Tider är Hästpojkens musik lika trasig som omedelbar.

10 YAST YAST Adrian/Border

Yast tog sig från Sandviken till Malmö via lo-fi-land, kantat av rosa moln. Deras svävande debut fick oss att tänka på Girls evergreen Album och Ariel Pinks mer behagliga sidor.

Ass, MF/MB, TM404, Junip, Lilla Namo, Ludwig Bell, Mariam The Believer, Nord & Syd, Oskar Linnros, Linda Pira, Skogen Brinner, Jonathan Johansson & Johan Eckeborn, A Beautiful Friend, Jonsson/Alter, Petter, Nimo, Oddjob, This Is Head, Ansiktet, Azure Blue, Carlito, Nordpolen, Ken Ring, Maria Eriksson, Erik De Vahl, Lune, Sagor & Swing, Shout Out Louds, Iamamiwhoami, Olle Ljungström, Daniel Gilbert, The Embassy, The Field, Little Jinder, Looptroop Rockers, Vit Päls, Cult Of Luna, Invader Ace, Miriam Bryant och Side Effects.

MUSIK

Efter 20 år som musiker väljer Nina Persson att släppa sitt första soloalbum i början av 2014. Över en middag passar Nöjesguidens Patrik Forshage på att ta reda på varför Nina valt den vägen, och hur hennes livsförändringar påverkat hennes prioriteringar. Lite drömtydning hinner de också med.

NINAS VAL Text: PATRIK FORSHAGE Foto: JOSEFIN MIRSCH

et är intensiva dagar. Imorgon ska Nina Persson vidare till Sicilien, och det senaste dygnet inleddes på ett transatlantiskt flyg och fortsatte sedan med en späckad pressdag i Stockholm. Att hon inte orkar ta sig ut på stan är med andra ord högst begripligt, och eftersom hon bor på Berns ses vi för middag i samma etablissemangs Asiatiska. Men av trötthet märks inte ett spår när hon slår sig ner i baren för ett glas vin före maten. – Jag har faktiskt hunnit träna lite nu på eftermiddagen, ler hon och pustar ut. EN STILLA MIDDAG under ett par timmar kan man unna Nina Persson, vars hektiska program är orsakat av skivan Animal Heart. När den släpps i januari är det hennes första skiva i eget namn, efter en trettioårig musikkarriär. Varför beslutade hon sig för att debutera som soloartist såhär 20 år in i karriären? – Jag har nosat på det förr. Jag har gjort många intervjuer själv, redan i Cardigans. När jag vaknar på morgonen har jag tio mejl att besvara, saker där jag måste ta besluten själv. Så har det alltid varit. Att det inte blev en tredje skiva som A Camp – bandet hon hade tillsammans med sin man Nathan Larson och Niclas Frisk – viftar hon undan både känslomässigt och av logistiska skäl. – Den andra A Camp-skivan gick smidigt att göra eftersom Niklas Frisk bodde i New York då, precis som jag och Nathan. Nu är inte Niclas kvar i New Ýork längre. Men även om Animal Heart är Ninas skiva har Nathan Larson i stor utsträckning varit delaktig även den här gången. – På sätt och vis har han haft samma roll och bidragit med fingerfärdighet och kompetens. Om A Camp var en triangel mellan tre likvärdiga deltagare – åtminstone på andra skivan –är det jag i centrum den här gången, och Nathan och Eric är runt omkring mig som satelliter. Med A Camp ville jag ha virtuositet, men den här gången har Nathan bara ett enda gitarrsolo, i Silver Like the Moon. Jag har sett till att min röst fått en mer central roll, det är mitt instrument. Egentligen skulle jag så gärna vilja kunna spela instrument själv, men för att komma någonstans med det måste jag sätta mig ned och verkligen lära mig. ERIC D. JOHNSON ÄR en ny bekant för Nina Persson. Han har spelat i The Shins och Fruit Bats, och har en central roll intill Nina och Nathan på skivan. – Jag lärde känna honom när han och Nathan gjorde ett soundtrack tillsammans hemma i vår studio. Vi trivdes ihop, så jag slängde ur mig en fråga om vi inte skulle

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

göra en skiva tillsammans. Tre gånger kom han till New York för att jobba med skivan hemma hos oss, medan vi hade barnvakt för Nils i övre delen av huset. Även om inspelningarna blev utspridda över tid präglades de av spontanitet och känsla snarare än av pedantisk exakthet. – Vi skulle egentligen bara till den där Brooklyn-studion för att lägga trummor. Men när vi blev nöjda med dem fyllde vi på med mera – någon sorts happy accidents – och så blev den nästan klar. När jag sedan tog fram låten igen för att jobba vidare med den tyckte jag inte att den behövde förbättras, så vi behöll den där första tagningen. I vanliga fall kan jag bli lite för navelskådande i fråga om mina sånger, och hålla på att peta och fixa hur länge som helst. Men här lät vi det bero, till slut. ”Äh, vi skiter i det”. Det betyder inte att Nina Persson har slarvat, tvärtom. Animal Heart är ett mycket snyggt album, med en spännande

”Hade det visat sig att min cancer skulle lett till att jag inte skulle kunna få barn tror jag att jag hade reagerat helt annorlunda.” dynamik mellan det lättillgängligt popiga och det mer krävande dramatiska. Ofta är åttiotalssoundet påfallande. I synnerhet i Food for the Beast, som är en given singel med en upptemporytm som närapå är den sortens fusk-ska som ansågs så modernt då, och i den softare titellåten. Nina protesterar inte mot åttiotalsassociationerna. – Jag skulle säkert kunnat göra ett singersongwriteralbum, sådär americana. Men det är inte riktigt min hage. Det här är mitt val, det här är mina bebisar. De låter så här. PÅ TITELSPÅRET KOMBINERAR hon en åttiotalssyntig botten med tidstypiskt trummaskinsound och hårt gitarriff anno dazumal. – Vi ville ha särskilda gamla syntar, och vi behövde inte leta länge. Joe McGinty är en man i 50-årsåldern som är något av en legend i New York med sitt The Losers Lounge. Han har samlat på sig massor av gamla analoga syntar som vi fick gå och leka med, och just den där trummaskinen. Å andra sidan är Silver Like the Moon den sortens låt som Frank Sinatra borde ha sjungit mot slutet av sitt liv, och trots sin titel drar även This is Heavy Metal i

Evergreen-riktningen. Nina nickar instämmande. – This is Heavy Metal var bara en melodi på pianot till en början. Det var en väldigt tydlig Eric-låt, som vi arbetade fram till sin nuvarande form tillsammans. I FÖRHANDSSNACKET TILL Nina Perssons solodebut Animal Heart har annars Donna Summer nämnts som en lite otippad referens. – Det var en tidig bild som jag ville förmedla till Eric. Det kändes kul att få pröva disco, och Donna Summer var inte så glättig. Hennes Bad Girls är rätt fantastisk. Food for the Beast har Nina Persson skrivit tillsammans med Joan Wasser, även känd som Joan as Police Woman. – Hon är en kompis, och jag hade fortfarande aldrig prövat att skriva tillsammans med en tjej förut. Redan från början hade vi bestämt att vi ville göra ”Nick Cave-disco”, det var utgångspunkten. Hon är fantastisk. ÄVEN RÖSTMÄSSIGT HAR Nina Persson en lika stor bredd på Animal Heart. Hon är alltid igenkännelig, men har mognat och tar risker som aldrig förr. I ödesmättade The Grand Destruction Game förstärks associationerna till självaste Emmylou Harris av luftigheten i arrangemanget à la Daniel Lanois. – Jo, och det finns den där sortens rullande trummande som Lanois brukar gilla. Jag sjunger mitt allra lägsta i den. Vi försökte faktiskt testa en tonartshöjning i den, bara för att se hur det skulle låta, men det funkade inte alls. Det lät bara påklistrat. I den dramatiska Clip Your Wings prövar Nina Persson tvärtom en aggressivare hes och nästan trasig sångstil som inte hörts motsvarigheten till från henne tidigare men det är inte konstigt att det finns en spännvidd i röstspannet. – Skivan skrevs under ett och ett halvt år och under den tiden hann mycket hända. Flera låttexter fokuserar på uppbrott och avslut. I The Grand Destruction Game sjunger hon att hon är “Sad to go but you know I need to stumble on”, i Clip Your Wings att “You can go if you want to go” och i Catch Me Crying än mer dramatiskt definitiva rader som “I'll never follow you down”. Hade inte Nathan varit så närvarande i inspelningarna hade man nästan börjat tro att det är en skilsmässoskiva, försöker jag, och Nina ser rent häpen ut. – Va? Nä. Haha. Uppbrotten hon sjunger om är inte i familjen utan utanför. – Det handlar ju om att resa sig upp gå vidare, att lära sig hantera sentimentalitet. Att få barn innebär en gallring bland vänskaper, det finns de som inte längre är intresserade. Det är visserligen inget som jag mår dåligt över, jag bara konstaterar

att det är så. Det finns någon sorts automatik i att sådant ska vara sorgligt, att bäckarna ska porla lite mer. Och det finns andra teman också. Dreaming of Houses är gripande låt med stark refräng, som handlar om att Nina Persson …eh… drömmer om hus. – Den handlar om att jag har… målat in mig i ett hörn… Äh, jag kan inte uttrycka det bättre än där, i den låten. Jag är förtjust i rum och i rumslighet, och har väl närt arkitektdrömmar i livet. Jag tycker om väggar, både psykologiska och fysiska, och det händer ganska ofta att jag drömmer om hus. Du drömmer om hus? – Det har jag alltid gjort. På senare år har jag läst om drömtydning, framför allt Montague Ullman, och då har jag förstått att rumsliga drömmar är av de mest grundläggande drömarketyperna i Jungs drömtolkning. Men Nina Persson är inte den typen som tänder sänglampan och omedelbart rafsar ner sina drömmar i ett anteckningsblock så fort hon vaknar. – Jag skriver aldrig ner dem direkt. Jag minns dem. Ibland har jag så starka drömmar att de kan bära mig under en hel dag. Jag kan drömma om mina föräldrar, och att jag flyttar in med dem i ett nytt hus. Att det finns tio rum där, som jag inte känner igen eller hittar emellan. Jag frågar skämtande om hon drömde om det på flyget över Atlanten inatt, men Nina Persson lutar sig allvarligt fram. – Nej. Då drömde jag att jag gjorde en video med Jenny Wilson. Vi var i Venedig och spelade in, och videon vi gjorde byggde på någon film, hmm, kanske Nicolas Roegs Don’t Look Now. Jenny Wilson är bäst av alla, tycker jag. Jag beundrar verkligen henne. MED JENNY WILSON delar också Nina Persson ett mörker och en kamp. Båda drabbades plötsligt av cancer – Jenny Wilson i bröstet och Nina Persson i livmoderhalsen. Idag är Nina färdigbehandlad och friskförklarad, men sjukdomen har satt spår. – Jag trodde verkligen inte att något sådant skulle drabba mig. Hon ler snett och tystnar sedan. Jag undrar om det är för tungt att tala om, men Nina viftar bort min undran. – Egentligen tror jag inte att jag ska prata så mycket om det, det är ju väldigt privat. Men samtidigt är det så centralt att det är svårt att välja att inte prata om det, och jag blev ju först frisk och fick sedan barn. Det var en svår period, men det fick ett lyckligt slut. Hade det visat sig att min cancer skulle lett till att jag inte skulle kunna få barn tror jag att jag hade reagerat helt annorlunda. Då vet jag inte om jag hade kunnat prata om det. Men det finns inget svart eller vitt. Precis som Jenny Wilson vägrade Nina

Persson låta cancern styra hennes liv eller hennes reaktioner. – Jag reagerade mer med ilska. Kom igen då, cancerjävel! Folk runt omkring mig drabbades väldigt hårt av min cancer, men jag var konstigt fokuserad, och var kanske den som led minst just då. Andra grät över min sjukdom när vi pratade i telefon, men aldrig jag. Min mamma fick cancer 1990 och hon berättar samma sak, att hon stod lugn mitt i en tågkrasch. Ändå upptäcktes cancern mitt i en annan kris. – Jag och Nathan hade bestämt oss för barn, men det blev inget. Så cancern upptäcktes när jag skulle göra ett fertilitetstest, och det var stressande. NÄR JAG INTERVJUADE Nina i samband med A Camps andra album 2009 var cancern inget Nina hade offentliggjort, och tillsammans med Nathan Larson och Niclas Frisk ägnade vi oss istället fullt ut åt New York-romantik och rock’n’rollreferenser. – Då var jag nyopererad, och skivan blev mitt hela fokus. Det var plattan i mattan helt och hållet. Även om det varit lugnare under en period, jämfört med för några år sedan

när Nina Persson syntes på alla magasinomslag och hördes överallt, är hon fortfarande påpassad. På väg till bordet vrider folk huvudena ur led för henne, i synnerhet när hon viker av för att hälsa på Per Sinding-Larsen och Fredrik Lindström på vägen. Medan vi sitter och äter är det minst tre bordsgrannar som mer eller mindre diskret tar fram sina mobiler för att föreviga henne. Nina märker det inte. – Jag tänker inte på sådant. I eftermiddags tog jag en promenad till Gamla stan, och i en butik där jag var inne ville mannen bakom disken berätta att han tyckte om min musik. På den nivån är det enbart trevligt. Men när man är exponerad överallt, blir man inte trött på sig själv då? – Det beror på dagsformen. Oftast är det nog bara kul, men en del dagar känns det väldigt klaustrofobiskt. När jag kommer in i en klädaffär eller på Konsum och hör min egen röst, då händer det att jag går ut igen. Jag kom in på Nike Store i New York någon gång och på alla videoskärmar var mitt ansikte i någon musikvideo. Det blev jobbigt, då vände sig folk om. Det passar inte mig att vara påpassad. I Japan är det galet, men så är det ju där. Och i Sydamerika.

Till Sydamerika längtar Nina ändå. – Det vore kul att turnera där med The Cardigans nu, men det verkar inte gå, det kostar för mycket.

”Det passar inte mig att vara påpassad.” DRYGT FEM ÅR efter att The Cardigans senast hördes av är de alltså tillbaka på världsscenerna. – Vi ska ut tillsammans nu i höst igen. Det är jättekul, jag njuter verkligen av det. Men någon återförening vill inte Nina kalla det. – Inte egentligen, tekniskt sett, för vi hade aldrig splittrats. Vi spelade i Japan under förra året, och nu fick vi frågan från Hultsfredsfestivalen om vi inte kunde tänka oss att komma dit och spela hela Gran Turismo-albumet som fyller 15 år. Först sa vi nej men sedan ändrade vi oss. Det är skitkul, men det för oss inte vidare. Och visst är det lite av sing for your supper – det innebär att jag kan betala advokaträkningarna för Tambourine-rättegången. Hennes huvudfokus ligger dock inte på The Cardigans.

– Det viktiga är att få göra det nya, och jag är glad att det gick att få ihop det med mitt soloarbete. Förutom resandet med The Cardigans ser hon alltså fram emot att göra sologig, bland annat i USA. Ändå har hon fortfarande inte brytt sig om att skaffa greencard för att bosätta sig i landet. – Men jag har fått mitt artistvisum förnyat, och det räcker. Om vi är kvar i USA när det går ut om tre år tänker jag skaffa grönt kort. Om? Funderar ni på Sverige igen, i samband med att Nils hamnar i skolåldern? – Jo. Vi har det bra i Harlem, och det har hänt mycket positivt med grannskapet de senaste två åren. Men det är ingen miljö för en sjuåring. Att komma till Eric i Portland och jobba däremot. Det var liksom lagom stort, ungefär som Vaggeryd men med coolare småbarnsföräldrar. Både jag och Nathan var alldeles kära, så skulle vi vilja leva. Det vore livskvalitet. Så Portland är ett alternativ? – Nej. Det är för långt från Sverige. Animal Heart (Universal) släpps den 29 januari. Lägg det datumet på minnet. 2013 • NR 10 • NÖJESGUIDEN

MUSIK K RÖ N I K A

DET BRÄNNS IGEN

tt Brända Barn står på scenen igen, 30 år senare, skulle inte behöva vara en sensation i en tid när återföreningstabut är söndertrampat av nostalgiska och köpstarka tonåringsrebeller i övre medelåldern. Inte ens att de var landets bästa band när de stod på toppen, att de bland alla postpunkare och Simple Minds-imitatörer stod för något eget och unikt räcker för att göra återföreningen så speciell. Eller att deras spridda spelningar den här hösten lockar lika stora horder svartklädda ur nya generationer till publiken som gamla bekanta. Allt det bidrar förstås, men det som gör 30-årsfirandet av deras enda album så stort, så vackert och så fullständigt är att de har spelat in en ny Brända Barn-låt, och att den är fullt i klass med deras gamla. Kåt på exponering har allt det som gjorde Brända Barn till det största och viktigaste bandet för exakt 30 år sedan. Där finns den ostoppbara suggestionen, med en rytmsektion utan motstycke i mörkt driv och med plötsligt exploderande slagverksattacker. Där finns distinkta gitarrslingor så vassa att bara en motsträvig hårdrockare hade kunnat skapa dem, och där finns framför allt Brodde. Precis som när han var ung och desperat låter hans röst så där sammanbitet omstörtande, eller om det är arrogant poserande, beroende på vilketdera man behöver. Att texten inte är lika livsviktig som Brända Barns gamla texter var – hur skulle den kunna vara det – vägs upp av drivande elektronik och av att Brodde i en blinkning till förr till och med slänger in konfrontationer i en bisats. Med det skäms Kåt på exponering inte det minsta för sin plats i Brända Barns katalog.

Å R E T S B Ä S TA H I PHOP

Abidaz In & ut SoBlue Music/Universal

När Abidaz rappar lyssnar man. Hans röst och ordval ingjuter så mycket respekt att man gärna släpper allt annat och mer uppmärksamt än vanligt lystrar till varje stavelse. Vid det här laget är hans historia känd. Aktiv sedan mitten av nittiotalet med rapduon Josh & Abel/Chapee N Chess var det språkbytet från engelska till svenska som banade väg för den explosion i Abidaz-hype som har präglat svensk hiphop de senaste två åren. När han nu, vid 32 års ålder, släpper sin solodebut gör han det som en fulländad rappare. Han skiftar felfritt mellan olika flows, som alla håller intresset uppe och gör att annars simpla låtar överraskar. Och han visar prov på en sällsynt förmåga att gestalta olika känslor och ämnen, från ångestfyllda spökhistorier (Benägen) och självsäkra utmaningar (Kvalitet & Kvantitet) till självutlämnande brev till dottern (En dag) och råa verklighetsskildringar från samhällets utkant (Stängda fönster). Producenten Stress ska ha en särskild eloge för att ha komponerat ett fantastiskt soundtrack för Abidaz att skina på. Beatsen luktar smutstig asfalt, men flera av dem låter ändå som en försiktig hoppfullhet och fungerar som tunna solstrålar som kämpar sig igenom ett annars nattsvart molntäcke. Dessutom är kemin mellan rappare och producent

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

Det är en katalog som presenteras komplett på två CD:s och en live-DVD i nyutgivna Konfrontationer (MNW/Universal), där Brända Barns enda album Allt står i lågor utgör centralpunkten. Proppfull av suggestion, rytm, mörker, kraft, engagemang och dans i en stenhård dansant postpunk. Det är en skiva modernare än allt annat då och det mesta nu. Blodet, Känslan, Frustrationen, men också hoppet. ”Tillsammans skulle vi kunna stå och gå”, sjunger Brodde, men de former för gemenskap och protest som föreningssverige hade att erbjuda i Sundsvall 1983 – betalda idealister och ”solidaritet i ett avlat” – var inte ett alternativ för den som inte accepterade att vara en del av en massproducerad Generation Stum. Därav ilskan. Därav kraften. Egentligen skulle det räcka så. Men det finns mer därtill. Bandets singlar till exempel, från den första EP:n på punkfanzinet RIP:s etikett fram till Brända Barn-eftertanken The Bunch och deras desperata Hey Hey My My. Och så Brända Barns spelning på Kolingsborg i Stockholm i september 1983, som en bekräftelse på den monumentala mytologi om spelningens förträfflighet vi som då var i publiken har byggt upp under åren. Här finns till och med ett knippe nya och hyllande covers, bland dem Red Meccas utmärkta Love & Hate, Matti Alkbergs exakta och stenhårda Massaker och en originaltrogen Brända barn av punkkonstellationen Dom Döda, med geniet Conny Nimmersjö och med Magnus Carlson som visar sig vara en lika utsökt punkgastare som han är crooner. Kåt på exponering är en av årets låtar, och Konfrontationer är fylld av musik som inte bara tillhör den allra bästa svenska musiken från 1980-talet. Brända Barns musik i högsta grad är relevant – för att inte säga nödvändig – i vår samtid. PATRIK FORSHAGE

omistlig. På samma sätt som In & ut låter som nittiotalshiphop som har körts genom ett 2013-filter, låter Stress och Abidaz som en modern Dr. Dre och Snoop Dogg- eller DJ Premier och Nas-kombination. När jag intervjuade Abidaz nämnde han att han själv inte gillade låten Jag vet för att den är okaraktäristiskt mjuk, och det är det enda snedsteget på In & ut – den låter aningen malplacerad och som att den saknar det hjärta som bultar så hårt på resten av låtarna. Men vad gör det när man istället bjuds på årets hårdaste låt (Röd, blå, grön)? Rap på svenska från Robyn (Nitti5)? Eller introduceras för en ny generation svenska rappare från Afrikas horn (Stänger ner)? In & ut är årets bästa rapalbum och en modern svensk klassiker. AL P OP

Museum of Bellas Artes Pieces Force Majeure/Playground

I gränslandet mellan disco och twee har svenska Museum of Bellas Artes i snitt släppt ifrån sig en högkvalitativ singel för varje år de varit verksamma. Mer än fyra år efter att vi först hörde trion är de nu aktuella med debuten, en glittrig följetång i moll. Precis som tidigare verk är albumet utgivet på finsmakarlabeln Force Majeure. Alice Luther Näsholms röst bländar över ett nedpitchat eko från pophistorien, det är strålande. SMH

patrik.forshage@nojesguiden.se

MÖR K T DR A M A

San Fermin San Fermin Insound/Border

Med ett allvar som en tjurrusning i Pamplona och mörker lika bråddjupt som Tinderticks målar den 22-årige Yale-studenten Ellis Ludwig-Leone upp ett mardrömsscenario i inledande Renaissance! Över storslagna körer, dramatiska stråkar och mullrande pukor mässar han skräckslaget om den mobb han hör utanför dörren. Men i nästa spår motas han resolut av sopranerna Jess Wolfe och Holly Laessig, som med smarta beats och kraftfullt blås från hipsterdelarna av New Orleans snäser av hans melodrama som ”embarrassing” och meddelar att de inte planerar att bli kära i honom. Det är som att bevittna ett musikaliskt grekiskt drama förlagt till avantgarde-Brooklyn. Med The National, Dirty Projectors och St. Vincent i huvudrollerna, och med den sortens växelspel böljar relationsdramat vidare mot en självklar Nico Mulhy-inspirerad orkestrerad krasch. Även om utgången går att förutsäga är det likväl en halsbrytande, engagerande och omtumlande musikalisk iscensättning som man inte vill missa. PF

HOU S E

H I PHOP

Axel Boman Family Vacation

Kartellen Ånger & kamp del 2

Studio Barnhus

Soblue/Universal

Sveriges bästa housemaffia stavas Studio Barnhus och Axel är dess främsta exportvara. Det samplingsbaserade hantverk som livsstilskonstnären snickrar. Axel står utan konkurrens i Norden utan Family Vacation och finner sina närmaste motsvarigheter i Daphni, John Talabot, James Holden, Dave Aju, de mjuka kanterna av Theo Parrish och i basgångar som minns Sly and The Family Stone. Nonchalant men utan att tappa engagemang vandrar Family Vacation genom olika mjukgörande medel och upphittade melodifragment på en stig i fablernas värld. LL

Sedan utmärkta storbolagsdebuten Ånger & Kamp har en stor del av fokuset på Kartellen skiftat från gruppmedlemmarnas bakgrund till den faktiska musiken. Det skiftet kommer uppföljaren sannolikt att befästa. Med livets hårda strid och våldsamma gatuskildringar som fortsatt tema bjuder Sebbe Staxx och Kinesen återigen på sällsynt starka berättelser. Precis som på föregångaren varvas politisk kritik med personliga kriser, och vare sig det handlar om en partiledarkänga eller om överdoser och faderskap tar man orden på allvar. För det Kartellen saknar i teknisk briljans kompenserar man för med hjärta och engagemang. Gästspelen är många och bra. Bland annat återfinns albumaktuella Abidaz på två ställen, och på Återfall – albumets kanske främsta spår – stjäl han showen med en laddad vers. Albumet är genomgående välproducerat av Stress. Med alltifrån smattrande Mike Will-snares till barnkörsackompanjerade soulbeats och Florence + the Machinesamples känns dock ljudbilden ibland lite väl spretig, men med välanpassade raps kompenserar man för även detta. AJ

S OU L

Sharon Jones & The Dap-Kings Give the People What They Want Daptone/Border

Det vore förstås bara fånigt att kritisera Sharon Jones & The Dap-Kings för brist på förnyelse. Själva idén är ju att göra den snyggaste sextiotalssoulen så autentiskt som det bara är möjligt, och projektets hjärna Bosco Mann är verkligen en mästare på den sortens konstruktioner. Här är det djupare än någonsin förr, med en framträdande barytonsaxofon som förankrar musiken i gränslandet där den ursprungliga rhythm'n'bluesen utvecklades till vad som kom att kallas soul, med små utvikningar mot bland annat tidig Motown. Sharon Jones själv har inte mattats det minsta av det senaste årets cancerbehandling, och låtarna hade, så gott som samtliga utan ansträngning trängt sig in på vilken deep soul-samling som helst. Hade detta varit inspelningar från där och då hade samlarna gått ner i spagat, och även den som avfärdar det som musealt måste erkänna att inget museum någonsin svängt som The Dap-Kings. PF

S I N G E R /S ON G W R I T E R

Sumie Sumie Bella Union/Cooperative

Sandra Sumie Nagano, storasyster till Yukimi från Little Dragons, har i år turnerat med CocoRosie, spelat på Sveriges nationalscen och kreddiga festivalen Iceland Airwaves, ändå verkar hon vara lite av en doldis hemma i Göteborg. I stillhet började hon

JORDEN RUNT 13.899

FR ÅN

FRIVILLIGT ARBETE

WORKING HOLIDAY RUNDRESOR ÄVENTYRSRESOR

0771 47 48 50

WWW.STATRAVEL.SE facebook.com/statravelsverige STOCKHOLM . LUND

MUSIK

MUSIK BAROMETERN

6 Årsbästalistor Andra längtar till jul, vi längtar efter att begrava oss i hundratals årsbästalistor.

5 Skivåret 2014 Det vi hört av till exempel St- Vincent, Mogwai, Asgeir, Cheatahs och Nina Persson lovar mycket av året.

4 arbeta med materialet redan 2008 och blev sedan upptäckt av Simon Raymonde, skivbolagsboss för Bella Union. Anledningen till att debuten släpps först nu är att Nagano inte ville lämna någonting ifrån sig för än det lät precis som det gjorde i hennes huvud. Ljudlanskapet är avskalat med akustiskt plock och genom hela albumet finns ett anslag av folk. Men här finns inga mjuka viskningar, utan Sumie får varje ord att låta som en uppmaning, lite mindre Fairport Convention och mer Joni Mitchell. Later Flights har något Jon Brionskt i sin atmosfär. Det är stämningsfullt, men jag önskar att det inte var så återhållsamt. SMH

M J U K RO C K

Kurt Vile and The Violators It’s a Big World Out There (And I’m Scared) Matador/Playground

Jämfört med den liveversion av Guns of Brixton som Kurt Vile och hans The Violators framförde tidigare i år, som del i en hyllningsserie till The Clash, är de här sju spåren att betrakta som himmelska. Även om Violators då gjorde en stark insats lät Vile mer som en förstagångsbesökare på karaokehaket, så egentligen säger det inte så mycket. Men ep’n, som också följer med nyutgåvan av Wakin On A Pretty Daze, ska snarare ses som en restprodukt av albumet, i mitt tycke årets allra bästa. Mellan minutlånga utsvävningar finns här återvunna melodier och en instrumental version av Air Bud har fått byta namn till Wedding Budz. Feel My Pain sticker ut mest, annars kan man

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

gå direkt på Wakin On A Pretty Daze. SMH OI N S PI R E R A T Å T E R BE S ÖK

Eminem The Marshall Mathers LP 2 Aftermath/Universal

Rap God, spår nio på the Marshall Mathers LP 2, är en väldigt passande beskrivning av Eminem, då han rent tekniskt kanske är den bästa rapparen någonsin. Men vad gör det när han verkar ha tappat förmågan att översätta spektakulära rim och avancerade verser till bra låtar? Hans senaste album är nämligen en lång och ointressant upprepning i sådant han redan har gjort bättre tidigare. Kvar är generiskt rockiga beats, imitationer av ”roliga röster” och de hockeyramsor till refränger som har präglat hans musik allt för länge. Och det kanske mest oroväckande tecknet av allt på att han har tappat det? Han lyckas inte ens chockera längre, trots det sedvanliga misogyna och homofobiska innehållet. Han rimmar fortfarande bättre än alla andra, men Eminem vet inte riktigt vad han ska göra av sin talang. Att han i titeln hänvisar till sin legendariskt bra Marshall Mathers LP, betyder inte att han lyckas rädda det här albumet från att vara ännu en besvikelse. AL

FUNK

7 Days of Funk (Snoopzilla & Dam-Funk) 7 Days of Funk Stones Throw/Border

Att Snoop Dogg, vars funkversion tydligen går under namnet Snoopzilla, inte har något emot förändring är sedan gammalt. Han har med pålitlig konsekvens hoppat på gällande trender i över tio år. Men precis som med flera av hans äldre rapkollegor visar det sig att han gör sig som bäst i originalutförande eller i förening med The Neptunes. Då Snoops originalutförande

är G-Funken kan man tycka att ett genuint funkalbum känns som ett steg i rätt riktning, åtminstone med reggaedoftande Snoop Lion som utgångspunkt. För i partnerskap med en av den moderna funkens frontmän Dam-Funk är det precis vad Snoopzilla har skapat – ren funkmusik och kanske är det detta som är problemet. För även om det här är ett projekt för Snoop själv, som han tagit sig an utan en tanke på topplistor och försäljningssiffror, saknar Snoop-funken här sitt gangsterG. Bäst låter det på Kuruptgästande Ride och charmiga Do My Thang, där den trumlikt studsande basgången hålls tillbaka en aning och auto-tunern är någorlunda nedskruvad. Först då får Snoop utrymme att på sitt sedvanligt tillbakalutade vis rappa nonchalant om livets goda ting. AJ

RO O T S

Billie Joe Armstrong & Norah Jones Foreverly Warner

Ack, de där desperata försöken som fåntrattar och tonårsidoler gör för att bli respekterade som seriösa när tonårsappealen flagnar. Green Day-ledaren Billie Joe Armstrong till exempel anlitar Norah Jones för ett knippe respektfulla Everly Brotherscovers, i förhoppningen att den respekt hon bär med sig ska färga av sig på honom. Men styrd av en massiv egomania blir han så förtjust i sin egen röst att han knuffar in Norah Jones längst in i hörnet. Och eftersom han är en synnerligt bleksiktig och anonym sångare – särskilt tydligt i låtar från de oöverträf-

fade vokalharmonimästarna – blir han därmed än mer färglös. Vanhelgande är ordet. PF BR I T RO C K

Toy Join The Dots Heavenly/Cooperative

Jag vet inte hur många unga, mansdominerade gitarrband som lämnat Storbritannien under nollnolloch tiotalet, men de är fler än vad de är bra. På femmannabandets andra album säger sig Londonbaserade Toy ha anspråk på att låta samtida och att ge psykedelian och ”krautevigheten” fritt spelrum. Istället är det sextiotalsdoftande och slätstruken poprock med luftiga syntmattor. Om möjligt doppas en tå i psykpoolen, men några futuristiska ambitioner finns inte överhuvudtaget. De få starka spåren lyckas inte bära upp den oerhört tråkiga helheten. Det är, i sina bästa stunder, Horrors utspätt med lättmjölk. SMH

Fredsprisgalan i Oslo Mary J Blige, Timbuktu och Omar Souleyman på samma gala som Morrissey? Ge Nobels fredspris till arrangörerna!

3 Arcade Fire fegar ur Utklädd eller formell dresscode är inte obligatoriskt på deras gig, när allt kommer omkring.

2 R. Kellys trosor Ett par spetstrosor ingår för den som köper deluxeversionen av R. Kellys nya Black Panties. Fräscht. Inte.

1 Lou Reed, farväl Där dog en stor del av rockmusiken.

SCANDIC GRAND CENTRAL

KUNGSGATAN 70 LIVE BISTRON

ELLIOT FOXPRINCE, MARIA UKESSON, AHANG BASHI & DAYSURY VALENCIA

FRI ENTRÉ

GNUCCI

OWLLE TORSDAG 12/12 22.00 VARJE ONSDAG 18–22 LIVEJAZZ MED GRAND CENTRAL TRIO CONCEPT TORS. 5/12 17.00–21.30 ALF TUMBLE LÖR. 14/12 21.30–02.00 CHOCO CANEL TORS. 5/12 21.30–02.00 ARESTÅL/RUSIAK ONS. 18/12 19.00–02.00 GÖRDIS FRED. 6/12 17.00–21.30 JOHAN NETZ TORS. 19/12 17.00–21.30 ALF TUMBLE FRED. 6/12 21.30–02.00 JEJO TORS. 19/12 21.30–02.00 DANDY DIGITAL LÖR. 7/12 21.30–02.00 FRE. 20/12 17.00–21.30 JOHAN NETZ JULFEST MED NÖJESGUIDEN FRE. 20/12 21.30–02.00 ERIK BERGMAN ONS. 11/12 19.00–02.00 GÖRDIS LÖR. 21/12 21.30–02.00 MASTER J & M TORS. 12/12 17.00–21.30 ALF TUMBLE ONS. 25/12 20.00–01.00 GÖRDIS TORS. 12/12 21.30–02.00 ULMOX TORS. 26/12 20.30–01.00 BLACK SANTA FRE. 13/12 17.00–21.30 ULMOX TORS 27/12 21.30–02.00 MISSDJ FRE. 13/12 21.30–02.00 VIET-NAAM FRE. 28/12 21.30–02.00 NANNA OLASDOTTER

BABAK BEHDJOU & MOHAMED EL ABED

SMYGLÄSNING SHIMA AV #9 PÅ 6071

PELLE TAMLEHT & HANSI FRIBERG

KAKAN HERMANSSON & PARISA AMIRI

FREDAG 6/12 22.00

Foto: MORRIS MELANDER

ROXY FARHAT & ANADE CHIRINIAN HEDDA BUVERUD OLSSON & JOHANNA BERGLUND

GUSTAV & GRETA THURFJELL

CRISTIAN DINAMARCA, AMAT LEVIN & CHRISTOFFER HANSEN

facebook.com/scandicgrandcentral | @scandicgrandcentral på instagram scandichotels.se/grandcentral | grandacoustic.com LINN MARCUSSON & JASMIN JAHJA

ELLIOT FOXPRINCE, MARIA UKESSON, AHANG BASHI & DAYSURY VALENCIA

din film Återträffen NÅGON6 Känns STANS som ren revansch? – Nej. Jag förstår att det kan vara svårt att tro på. Men på det sättet känner jag mig så fri jag kan bli från de här människorna. Att jag gör något som har anknytning till mig själv och till min historia är för att när man gör det kan man ibland komma åt någonting som överträffar det påhittade. Kan du skapa utanför din egen sinnesvärld, eller måste det grundas i något som är ditt eget? – Jag tror inte att det måste grunda sig i något jag själv varit med om, men det måste nog vara något som engagerar mig för att jag ska behålla intresset, eftersom projekt jag gör ofta blir ganska stora. Vilken är din favoritkomedi? – Den första jag tänker på är Allt faller, den tycker jag är fantastisk i det att skådespelarna på ett sätt spelar bilden av sig själva. Är du en ”svältande konstnär”, eller har du ett jobb du tjänar pengar på vid sidan av? – Nej, då är jag en svältande konstnär. Jag lever på väldigt lite pengar. Men jag tycker att det är värt det! Jag har hellre lite pengar och gör det jag brinner för. Hur ofta kommer folk fram till dig på stan? – Ganska ofta. De flesta säger ”Där är du! Igår såg jag din film! Jag måste bara säga att den var fantastisk!” Det är som att alla har råkat se den just igår. Är de arga? – Inte efter filmen. Förra gången hände det, efter Okänd kvinna, men inte nu. Tycker du att domen mot dig, i och med Okänd kvinna, var riktig juridiskt sett? – Jag hade träffat en advokat, jag trodde att det jag skulle göra inte var straffbart, men det visade det sig ju vara. Det är lite missvisande för folk tror att våldsamt motstånd har med våld att göra, men om polisen säger åt dig att du ska följa med och du klamrar dig fast vid en lyktstolpe, då är det våldsamt motstånd. Men det enda våld som används står ju polisen för.

6 1

6 1 6

NÖJESGUIDEN • NR 10 • 2013

1 & 6 MÖTER

ANNA ODELL Sällan har en film blivit så unisont hyllad som hennes regi- och skådisdebut Återträffen. Samtidigt minns väl de flesta den enormt kontroversiella, iscensatta psykosen på Liljeholmsbron i Stockholm och påföljande konstprojektet Okänd kvinna 2009–349701. Döskalle & Mästerligt stämde träff för att undersöka det höga och låga i Anna Odell. Det oredliga förfarandet tycker jag är väldigt märkligt att jag fälldes för. Det är en sak om man hade hävdat att jag kostade mycket pengar, men enligt domstolen blev det inte mer än kostnaden för tvångsinjektionerna man gav mig. Folk hade sagt att ”ett dygns vård är många tusen”, ”polisutryckningen kostade pengar”, men sjukhuset behövde inte kalla in någon extra personal, och polisen hade inget annat larm som de behövde åka på. Därför var det en kostnad som, oavsett om jag hade varit där eller inte, fanns för samhället. Att man då dömer mig för att jag fått tvångsinjektioner… Det handlade om 35 kronor och 60 öre. Vad jag har förstått brukar man inte dömas när det handlar om under 100 kronor, så det känns som att det var väldigt mycket att de ville tillgodose folkets ilska över det här.

man göra vad som helst i 1 Får konstens namn? – Nej. Man har inte större frihet där än man har i något annat sammanhang. Däremot är våra lagar och regler inget som är beständigt. Med ett noggrant övervägande och med syftet att lyfta något som är problematiskt tycker jag att det finns ett värde i att röra sig i gränslandet. Vad vill du vara känd för? – Mitt mål har aldrig varit att bli ”känd”, bara. På det sättet är jag nog ganska nöjd, det verkar som att folk känner igen mig för att jag är konstnär. Ska jag vara känd är det en ganska bra anledning att vara det. Så varför lät du inte en skådespelare gestalta dig i Återträffen? – Vi pratade mycket om det. Men dels såg jag ett stort värde i att den som spelade

mig skulle ha erfarenheten, och att dra in verkligheten bland skådespelarna. Jag ville nå en känsla av att när vi agerar skulle det kunna vara på riktigt. Att hitta någon annan som har de erfarenheter jag har, och som kan tänka sig att söka upp sina gamla klasskompisar, skulle vara väldigt svårt. Det är få svenska filmer som hyllas som din. Äta sova dö, kanske. Vad är problemet med svensk film? – Det gäller kanske inte bara svensk film, men jag tror att man har en alldeles för färdig bild av vad det ska bli. Det är som att fylla i en målarbok med förritade teckningar. Det säger sig själv att det finns väldigt tydliga begränsningar i att arbeta på det sättet. Äter du kött? – Ja, tyvärr. Det är inget jag är stolt över. Det är väl en blandning av lathet och järnbrist. När du iscensatte psykosen på Liljeholmsbron skrev överläkaren David Eberhard en artikel i DN om att du borde klippa dig och skaffa ett riktigt jobb. Erkänn att en del av dig vill lyda? – Nej, absolut inte. Däremot var det väldigt tacksamt för mig som konstnär att han uttryckte sig på det sättet han gjorde. Det jag ville med mitt projekt var ju att titta på om och när psykiatrin använder sin makt på felaktiga sätt. Det där var ju som att jag bara behövde ställa mig upp och fråga: ”Finns det några läkare här som inte agerar så professionellt?” för att han skulle räcka upp handen. Men det är tragiskt att samhället accepterar att en överläkare agerar så. Det säger ganska mycket om honom som läkare att han i Dagens Medicin sa att ”om hon nu tycker det här är så kul kan hon komma till mig så att jag personligen kan spruta henne full med Aldol, det blir en fin liten installation”. Ärligt nu. Vad tycker du om Keeping up with the Kardashians? – Vad är det? Det har jag missat. Går det på SVT?

6 1

Anna Odells Återträffen går på bio nu.

Webbshop VĂ¤lkommen till NĂśjesguidens webbshop. HĂ¤r hittar du saker som vi tycker om, ofta till specialpriser eller i limiterade utgĂĽvor. MĂĽnga av produkterna i webbshopen uppdateras mĂĽnadsvis och finns dĂ¤rfĂśr ofta bara under begrĂ¤nsade perioder. Du hittar den pĂĽ shop.nojesguiden.se.

DET LILLA KĂ&#x2013;KSBRYGGERIET %FU -JMMB ,Ă&#x161;LTCSZHHFSJFUT IPAHHH! India Pale Ale-kit Ă¤r ett komplett hembryggningskit som innehĂĽller allt du behĂśver fĂśr att brygga Ăśl. En sats ger dig ungefĂ¤r 4 liter IPA (cirka 1012 stycken 33 cl. flaskor). Ă&#x2013;lbryggningen krĂ¤ver inga stora ytor utan Ă¤r anpassad fĂśr vanliga kĂśk. Total tid fĂśr att brygga Ăśl Ă¤r cirka 2 timmar och sen ska Ăślen jĂ¤sa i 4 veckor. Bra att ha hemma Ă¤r en 5-liters kastrull, tratt, visp, en slev och tomflaskor.

799:-

LĂ¤s mer pĂĽ koksbryggeriet.se

STATISTIK FRĂ&#x2026;N VĂ&#x2026;R SAMTID Ă&#x2026;r 2013 Ă¤r The International Year of Statistics. Detta firar vi med att samla Tobias BostrĂśms veckostik i bokform. Hette Lars Adaktussons fĂśrfader verkligen Adaktus. Vad var anledningen till att Art Garfunkel fĂśrsvann? Hur ser vĂĽra politikers instagramovanor ut? Allt detta reder Tobias BostrĂśm ut i simpla stapeldiagram. 'Ă&#x152; LBO IB NJTTBU 5PCJBT #PTUSĂ&#x161;NT WFDLPTUJL TPN TFEBO MFWU TJUU FHFU MJW QĂ&#x152; BostrĂśms blogg pĂĽ nojesguiden.se/bostrom. Varje vecka tolkar han nyheter och hĂ¤ndelser genom formler och grafer. Det kan lĂĽta som en omĂśjlig uppgift, men BostrĂśm har fĂśrmĂĽgan att gĂśra grafer och diagram till en skrattfest. Varje exemplar av boken kommer i vĂĽr shop med ett specialritat diagram av Tobias.

100:-

BRĂ&#x201E;DSPELET HUFVUDSTADEN

495:-

Det stora kunskapsspelet om Stockholm. HĂ¤r blandas lĂ¤tt och svĂĽrt, tur och taktik, sĂśtt och salt. Med 1 500 frĂĽgor om allt frĂĽn blodbad till bostadskĂśn och surdegshotell till Stomatolskylten Ă¤r Hufvudstaden spelet fĂśr dig med Stockholm i ditt hjĂ¤rta. Hur mĂĽnga sushirestauranger finns det innanfĂśr tullarna? Hur lĂĽngt Ă¤r LidingĂśloppet? Vilken StockholmsfĂśrfattare har fĂśr vana att sjĂ¤lv pryda sina bokomslag? Hufvudstadens frĂĽgor blandar trivia, allmĂ¤nbildning och onĂśdigt vetande.

0#4&37&3" "55 % &44" 1 3* 4&3 &/%"45 ( Â--&3 1ÂŻ 4)01 /0+ &4( 6* % &/ 4& t "-- " 1 3* 4&3 Â3 * / , -64 * 7 & ' 3 " ,5

FALCON KOPPAR 5,0% kostar 10,90kr p책 Systembolaget och distribueras av Carlsberg Sverige AB