Årsskrift 2005 by murmestare

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM 519:e ARBETSÅRET 2005

M U R M E S TAR E E M B E T E T I STOCKHOLM _____________________________

Årsskrift 2005 med matrikel

5 9:e arbetsåret

INNEHÅLL Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Styrelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Mästare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ny Mästare 2005, Johan Skoglund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Årsberättelse 2005 Av Embetets skrivare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

In Memorian, Lars Erkers . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ämbetsbrodern i Malmö Lorenz Knatt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Av Werner Pursche Elias Kessler – en murarmästare för stamhuset . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 Av Björn Hallerdt Skråstaden Zürich . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Av Hans Wohlin Årets ”Mästerstycken” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66

Förord

Murmestare Embetets årsskrift med matrikel för år 2005, det 5 9:e verksamhetsåret efter stadfästelsen av Embetets första kända skrå framlägges härmed . När Embetets stamhus av sin dåvarande ägare vinhandlaren Johan Henrik Schmeer år 763 skulle byggas om anlitade denne murmästaren Elias Kessler för uppgiften . Embetets adjungerade medlem och museiföreståndare Björn Hallerdt har forskat i och skriver om den energiske Elias Kesslers liv och verksamhet samt presenterar dennes långa verkslista . I staden Zürich var skråväsendet väl utvecklat och ett stort antal bevarade stamhus finns i staden . Hans Wohlin berättar Zürichs historia och presenterar de tretton skrån som var verksamma i staden år 797 . Werner Pursche har denna gång tagit sig an den på 700-talet i Malmö verksamme murmästaren Lorenz Knatt . Under åren 734 till 75 innehade denne mästare mästarbrev från Stockholmsämbetet för att från och med 75 tillhöra Malmöämbetet där han var ålderman under åren 768 till 772 . Även om Stockholmsämbetet antog honom som en ”ärlig mästare” blev resultatet av hans stridlystenhet ett antal processer i civilmål som i sin tur lämnat kunskap till eftervärden om hans olika uppdrag . Embetets skrivare redogör för Embetets verksamhet under det 5 9:e arbetsåret . Årets mästerstycken, bilder från de aktiva brödernas yrkesutövning, avslutar årsskriften . ÅLDERMANNEN

STYRELSE ÅLDERMÄN LENNART G ERICSON LENNART S ERICSSON

Ålderman Andre ålderman och stamhusvärd

BISITTARE ISIDOR ANDERSSON Gärdeman och kvädare LARS ERKERS LARS IHSE Lådföreståndare CARL-GUSTAV STÅHLBERG JERKER WALLIN Skrivare

FÖRUT ÅLDERMAN REINHOLD GUSTAFSSON SVEN-HARRY KARLSSON

MUSEIFÖRESTÅNDARE och ADJUNGERAD MEDLEM BJÖRN HALLERDT

REVISORER Ordinarie BO ERICSON HANS WOHLIN EVY JAKOBSSON, aukt rev Suppleant ERIK HANSON STAMHUSET von der Lindeska huset Västerlånggatan 68, Stockholm Murmestare Embetet, tel 08-20 76 6

MÄSTARE Nr

Namn

Födelsedag

Födelseort

255 269 27 278 279 280 282 284 285 286 287 288 289 290 29 292 293 294 295 296 297 298 299 300 30 302 303 304 305 306 307 308 309 3 0

Person Ulf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Adling Stig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gustafsson Reinhold . . . . . . . . Östhol Erik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Karlsson Sven-Harry . . . . . . . . Forss Wictor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ericson Bo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Berggren Lars-Ivar . . . . . . . . . . . Ericson Lennart G . . . . . . . . . . . . Danielsson Bo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ericsson Lennart S . . . . . . . . . . . Andersson Isidor . . . . . . . . . . . . . . Zetterberg Lars . . . . . . . . . . . . . . . . . Håkansson Lars Ove . . . . . . . . Wallin Jerker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Wohlin Hans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sundvall Bengt . . . . . . . . . . . . . . . . . . Eriksson Torsten . . . . . . . . . . . . . . . Ihse Lars . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Key Magnus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hanson Erik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Wränghede Stefan . . . . . . . . . . . . Jeppsson Jan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rygh Sten-Åke . . . . . . . . . . . . . . . . . Cube Ulf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brännvall Göte . . . . . . . . . . . . . . . . . Larsson Anders . . . . . . . . . . . . . . . . . Bodin Anders . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Erkers Lars . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Åke Andersson . . . . . . . . . . . . . . . . . Jan Henriksson . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ristjan Ränk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Carl-Gustav Ståhlberg . . . . . Johan Skoglund . . . . . . . . . . . . . . . .

7/ 30/5 23/ 2 5/4 8/ 2 27/3 20/2 4/ 0 23/ 22/ 28/ 0 3 / 7/ 30/4 29/4 6/8 2 /6 7/9 0/4 9/2 5/5 20/ 8/9 9/7 24/9 28/5 4/ 2 6/ /8 /3 27/9 27/ 20/2 9/4

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Grödinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rättvik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Häverö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ystad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vollsjö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nybro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Överkalix . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Leksand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Norrköping . . . . . . . . . . . . . . . . . Tartu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bälinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 9 9 920 9 6 93 939 935 926 938 935 940 937 933 937 936 934 947 938 945 944 95 942 935 943 939 946 952 947 94 937 960 940 95 962

Inträdesår 958 964 965 976 976 976 977 982 983 984 984 985 985 985 985 988 989 990 99 992 992 993 993 995 997 997 999 999 2000 2002 2002 2002 2002 2005

Ny mästare år 2005 Nr 310 . 2005 . JOHAN SKOGLUND Född den 9 april 962 i Uppsala, son till byggnadsingenjör Hans Skoglund och hans hustru Eva, född Forss . Gift sedan 989 med Birgitta, född Lännervall, lärare . Barn: Fanny, Klara och Hilda . Civilingenjör KTH, Stockholm 986, och Civilingenjörsprogrammet Handelshögskolan, Stockholm 998 . VD och koncernchef i JM AB sedan 2002 . Tidigare 9 år i olika befattningar i JM, såsom platsingenjör, projektledare, regionchef och affärsenhetschef . Styrelseledamot i AB Bostadsgaranti, Försäkrings AB Bostadsgaranti, Sveriges Byggindustrier och Mentor Sverige .

2005 av Embetets skrivare SAMMANKOMSTER Embetet höll årsstämma den 5:e mars och höstsammankomst den 4:e oktober . Sammankomster har därutöver hållits den 26:e april, 7:e juni och den 6:e december . Vid vårsammankomsten den 7:e juni företog Embetet en båtutflykt från Hammarby Sjöstad och förre åldermannen Sven-Harry Karlssons kontor . Under färden besågs nybyggnadsområdena längs stadens stränder från Sickla Sluss, Hammarby Gård, Årstabron, Liljeholmen, Lilla Essingen, Tranebergsbron och Västra Kungsholmen . Middag intogs på Ulvsunda Slott . Övriga sammankomster hölls i stamhuset . Vid årssammankomsten var professor Örjan Wikfors Embetets gäst och han gjorde då en betraktelse över ämnet: ”Inbildning” och andra sätt att föreställa sig framtiden . Övriga sammankomster ägnades åt diskussioner och meningsutbyten om branschens utveckling och framtid med utgångspunkt i de gemensamma erfarenheter som fackmän och yrkesutövare vilka finns representerade inom Embetet .

STYRELSENS SAMMANTRÄDEN Styrelsen har sammanträtt den 28:e februari, 9:e april, 3 :a maj, 27:e september och 29:e november . D .v .s 5 gånger . Styrelsen har vid sina sammanträden behandlat frågor angående stamhusets skötsel, underhåll och förvaltning samt även hanterat hyresgästfrågor . Vid varje styrelsemöte har styrelsen, med lådföreståndaren som föredragande gjort en genomgång och uppföljning av Embetets ekonomi som under året utvecklats väl . Styrelsen har övervakat arbetet med framtagandet av boken om stamhuset som förelåg klar till höstsammankomsten . Styrelsen har därutöver förberett Embetets sammankomster och arbetat fram programinnehållet . Styrelsen har även följt arbetet inom Reinhold Gustafssons Stiftelse .

STAMHUSET Förvaltningen av stamhuset har under året gått enligt planerna och inga anmärkningsvärda händelser har inträffat . 9

EMBETSBRÖDER Embetsbrödernas antal var vid årets ingång 33 st . Lars Erkers ledamot av Embetet sedan 2000 har under året avlidit . Till ny ledamot av Embetet har under året Johan Skoglund intagits . Vid årets slut var embetsbrödernas antal alltså oförändrat .

EMBETETS EKONOMI Som framgår av årsredovisningen för år 2005 är Embetets ekonomi fortsatt god . Ytterligare en amortering av fastighetslånet har kunnat genomföras .

IN MEMORIAN LARS ERKERS

Lars Erkers föddes den augusti 94 i Leksand . Efter realexamen började Lars vid Tekniska Gymnasiet i Gävle och blev klar med sin examen som Byggnadsingenjör 96 . Lars arbetade sedan i byggbolaget Diös i Gävle fram till 984 då Lars anställdes i Järntorget Entreprenad AB i Stockholm som arbetschef . Lars utsågs efter en tid till VD i bolaget och 99 även till VD i Tälje Byggnads AB . Under slutet av 980- och början av 990-talet arbetade Lars även i Tyskland för Järntorgetkoncernens räkning . När Jarlbyggen AB förvärvades i början av 2000 blev detta bolag ytterligare en del av Lars arbete och Lars blev nu ledare för Järntorget Bygg som innefattade tre verksamma byggbolag . Efter semestern 2005 fick Lars på egen begäran nya uppgifter som projektledare i Järntorget Bostad . Efter en kort tids sjukdom avled Lars den 4 december 2005 . Förutom ett antal ledande befattningar i koncernen representerade Lars Järntorget i olika organisationer och sammanslutningar . Lars var styrelsemedlem och en period även ordförande i Södertälje Byggmästarförening och innehade även andra förtroendeuppdrag i Föreningen . I Rotary i Södertälje och i Murmästare Embetet i Stockholm var Lars en uppskattad medlem . De gedigna personliga egenskaperna och den stora yrkeskunskapen gjorde att Lars i alla sammanhang var mycket uppskattad som vän, chef och deltagare . Vi som kände Lars känner sorg och saknad och beklagar hans alltför tidiga bortgång . Eje Schönning

Ämbetsbrodern i Malmö Lorenz Knatt Av Werner Pursche Som framgått av några av mina tidigare artiklar i årsskriften är det inte alltid lätt att få något grepp om till ämbetet knutna mästare verksamma i andra städer . Man måste söka dem i lokalt arkivmaterial . Jag har till mitt förfogande i huvudsak material härrörande från Östergötland och de tre Smålandslänen . Och de inom detta område verksamma, till ämbetet knutna, mästarna är nu ”avbetade” . I samband med utarbetandet av uppsatsen rörande Jönköpingsmästarna Sven Strömberg och Anders Drake (i årsskriften 2003) stötte jag emellertid på Malmömurmästaren Lorenz Knatt i samband med uppförandet i mitten av 700-talet av ett nytt ”fånghus” i Jönköping . Här skymtade även Stockholmsmästaren Alexander Högman d . ä . som uppgjorde ett kostnadsförslag till bygget . Syftet med följande uppsats är att dels skildra Knatts insatser ifråga om fängelsebygget, dels att försöka få fram uppgifter om Knatts personliga förhållanden och i någon mån hans övriga yrkesverksamhet . Vad den sistnämnda beträffar kan inga närmare detaljer ges . Bortsett från arbetet med fängelset har jag främst varit beroende av arkivmaterial förvarat i Malmö stadsarkiv . Jag tackar arkivarien vid stadsarkivet Olle Nordquist för kopior av källmaterial, lån av mikrofiche och andra av honom framtagna uppgifter ur källmaterialet, Niklas Hertzman, Malmö för genealogiska data mm rörande Knatt och hans familj samt arkivrådet vid Riksarkivet Anna Karin Hermodson för uppgifter ur Kammarkollegiets arkiv . Knatts karriär och yrkesverksamhet Lars Knatt (Lorenz är en senare ”försköning” av namnet) föddes ca 704 – var har ej kunnat fastställas . Han gick i lära hos murmästaren i Stockholm Johan Mattsson Bäckman och utskrevs som gesäll den 3 / 726 . Man kan anta att han därefter arbetade som gesäll i Stockholm – detta har ej kunnat närmare undersökas– men det är långtifrån säkert . Som vi skall se var Knatt en mycket företagsam man . Sålunda reste han i maj 733 från Landskrona till Lübeck för vidare utbildning, men återvände (?) på hösten samma år till Malmö, där han av magistraten fick tillstånd att arbeta som gipsmakare, då det inte fanns någon annan som var verksam inom denna profession . Emellertid började han – säkerligen av ekonomiska skäl – även att arbeta inom sitt ursprungliga yrke . Detta ledde redan på våren 734 till anklagelser för intrång från Malmömurmästarnas sida . Knatt förklarade att han ville skaffa sig utbildningsbevis från Stockholm . Stöd fick han även av borgmästaren Jöns Stobaeus, som hörde sig för hos landshövdingen beträffande Knatts byggnadsinsatser på residenset . Då Stobaeus fick ett positivt svar från landshövdingen och då stadens murmästare inte hann med allt i staden förekommande murararbete, fick Knatt tills vidare fortsätta med det arbete han höll på med . ) I denna situation har Knatt, troligen skriftligt, vänt sig till murmästare 3

ämbetet i Stockholm och begärt och fått ett mästarbrev . Ärendet finns ej antecknat i ämbetets protokoll, men ett koncept – daterat den /7 734 – är bevarat . I brevet framhölls att han, liksom tidigare andra uppstadsmästare, antogs som en ”ärlig mästare” . Det tillades att om han ”framdeles skulle åstunda att hit till staden sig begiva” skulle han bli tvungen att göra det vanliga mästarprovet . Formuleringen antyder att Knatt inte vid tillfället uppehöll sig i Stockholm .2) Med mästarbrevet på hand kunde Knatt den 22/2 735 vinna burskap i Malmö som gipsmakare och murmästare . Från och med sistnämnda år är han också upptagen i Stockholmsämbetets kvartalsredovisningar som murmästare i Malmö . Han förekommer som sådan de närmaste 6 åren (tom 750) för att återkomma i kvartalen år 766 . Att han försvinner ur kvartalsredovisningarna från 75 kan bero på att man fått kännedom om hans medlemskap i Malmöämbetet, ett faktum som man senare har glömt . Han synes aldrig ha erlagt någon kvartalsavgift . Den 9/7 776 har han i ämbetets protokoll antecknats som död . I själva verket hade han avlidit redan den 29/9 774 .3) Stockholmsämbetet har sålunda – åtminstone formellt – betraktat honom som sin medlem . Hur han själv såg på saken är oklarare . Han var tvungen att tillhöra något ämbete . I Malmö fanns vid den här aktuella tidpunkten inte något murmästareämbete . Ett sådant hade funnits tidigare – en sigillstamp från 709 finns bevarad – men år 7 7 fanns endast två murmästare i staden, och man måste vara tre för att bilda ett ämbete . Detta återupprättades först år 745 . Murmästarna i Malmö tillhörde under mellantiden murmästareämbetet i Lund . Mindre troligt är att detta även gällde Knatt . Om så varit fallet, frågar man sig varför han först den 3/ 75 anhöll om att få bli antagen som mästare i Malmöämbetet och inte, tillsammans med övriga till Lundaämbetet anknutna Malmömästare, från 745 ingick i det nybildade ämbetet . Som stöd för sin ansökan åberopade Knatt det tidigare omtalade mästarbrevet . Sedan ämbetet konstaterat att Knatt i brevet hade erkänts ”för en riktig mästare” beviljades hans ansökan utan att han behövde fullgöra något mästarprov, särskilt som han redan i förväg hade erlagt sina avgifter till lådan och till de fattiga . Förvånande är att ämbetet vid sitt ställningstagande inte nämnde något om Knatts tidigare verksamhet som murmästare i och utanför Malmö . Kanske höll man sig i protokollet enbart till formalia .4) Från och med sitt inträde i ämbetet i Malmö kan Knatt alltså de facto inte längre anses ha tillhört Stockholmsämbetet, även om han senare , troligen av misstag, ”återuppstod” i kvartalsräkningen . Dessutom gjorde Knatt ”karriär” inom Malmöämbetet . I slutet av 762 är han en av bisittarna och år 768 utses han till ålderman . Han innehar detta uppdrag till december 772 då han utses till ”bisittare vid ämbetslådan” . Förmodligen har han inte längre orkat tjänstgöra som ålderman . Vid avgången som ålderman konstaterades att Knatt hade en fordran på ämbetet om 26 dr smt vartill kom hans lön som ålderman år 772 om 8 dr smt . Beloppen skulle utbetalas så snart det fanns medel i ämbetslådan . Knatt var också en tid ”krogfader” hos gesällerna, vilket innebar att han övervakade gesällernas samkväm . Och så sent som den 30/ 773 utsågs han till bisittare vid gesällådan .5) 4

Även i övrigt figurerar Knatt ofta i murmästareämbetets protokoll . Han var utan tvivel en stridslysten man, vilket också belyses av de många processer i civilmål som han var inblandad i . För eftervärlden har det fört det goda med sig att vi härigenom vet en hel del om de uppdrag han hade som murmästare . I tidigare forskning – av den kände Malmöhistorikern Einar Bager – har kortfattade uppgifter lämnats om en del av dessa uppdrag . De kan kompletteras av andra notiser . Sammanställda i kronologisk ordning ger de följande, naturligtvis ofullständiga, bild av Knatts uppdrag: 734 arbete på residenset (jfr ovan) . 736 anklagas Knatt av Gabriel Silfverschiöld för underhaltigt utfört arbete åt kaptenen Petter Julius Coyet på Bjäresjö .a) 737- 738 åter arbeten på residenset 738 av timmermän anklagad som fuskare för att han uppfört en bod åt smeden Anders Borgström .a) 739- 74 arbete på Torup i Bara socken när Skabersjö . 746 utfört ”kyrkoarbete” på landet . 748 på Vollsjö uppfört ”ett stort, grundmurat, stenhus” (syn och värdering begärd 750) .även a) I slutet av 750-talet arbeten på Tommarps och Skegrie kyrka . 763 byggnadsarbete på Skabersjö . Före 765 hade han uppfört en ny kyrkmur för tyska församlingen och åt kronan ett (troligen trevånings)hus i kv . Residenset, i vilket hus landskansliet inrymdes . 765 åtar han sig att för 6979 dr smt utföra ”en omfattande ombyggnad av det norra tornet på Lunds domkyrka” . Sommaren 766 hade Knatt och en gesäll utfört arbete i Helsingborg .b) 768 var Knatt och styvsonen Herman Knatt (om denne se vidare nedan) i arbete på Kävlingebron .c) Våren 774 var Knatt sysselsatt med ”ombyggnaden av ett förfallet trappgavelhus på hörnet av Väster- och Västra hamngatorna” .6) Som synes ovan – och som även påpekas av Bager – är inte mycket känt om Knatts verksamhet under större delen av 750-talet . Den följande redogörelsen för Knatts befattning med uppförandet av fånghuset i Jönköping fyller ut en del av denna lucka . Knatts personliga förhållanden Redan den 24/8 734 ingick Knatt ett köpekontrakt med assessorn Gustaf Ehrencrona avseende gården nr 45 och 46 vid Humlesträtet, den s . k . ladugården” . Gården låg österut i staden inom vallarna i samma kvarter som Tyska kyrkan . Fasta på gården erhöll han den 6/4 735, alltså endast två månader efter det han blivit borgare . I bouppteckningen efter hustrun (Fenica Revelman) 773 anges han äga ”huset och gården i Humble-Gränden” . Hustrun var änka när paret gifte sig den 8/3 74 i Malmö S:t Petri och hennes förste man, borgaren och krögaren Per Kjellsson, avled den 4/4 740 på Thorups herrgård och anges vara ”av Humlegården” . Om denna platsangivelse även skulle åsyfta området vid Humlegränden, ligger det nära till hands att anta att 5

Knatt tidigt lärt känna sin blivande hustru .7) Hursomhelst kan giftermålet med änkan inte ha förbättrat Knatts ekonomiska situation, då Fenica torde ha varit i det närmaste utblottad efter den förste mannens död . När hon den 24/ 0 728 gifte sig med änklingen Per Kjellsson kallas hon Fennicka Hermansdotter Refvelman och i vigselnotisen nämns bl .a . förridaren Herman Refvelman under generalmajoren Adlerfeltz regemente . Troligen är det fråga om hennes far . Vid vigseln med Knatt kallas hon Fennika Raevelmansdotter . Sannolikt var släkten Revelman av utländsk härkomst . Namnet synes vara vanligt i Holland . I äktenskapet med Per Kjellsson föddes sju barn och Knatt fick genom giftermålet tre styvsöner, Lars (född 72 ), Niklas (född 735) och Herman (född 736; en år 729 född Herman har sannolikt avlidit i späd ålder) . Lars och Herman kom att gå i lära hos Knatt och antog även hans efternamn . Vid fördelningen av gesällerna murmästarna emellan år 757 har Knatt tre gesäller, av vilka en är styvsonen Herman Knatt . I slutet av år 759 anhöll Herman om att få bli mästare i stället för den avlidne murmästaren Olof Lindberg . Änkan ville emellertid ha kvar möjligheten att fortsätta med mannens yrke med hjälp av gesäller och ämbetet avslog Hermans ansökan då han ännu inte arbetat under någon annan mästare än fadern och det var okänt ”vad skicklighet han äger i professionen” . Vid samma tillfälle beviljade dock Lars Knatt mästarvärdigheten då han den 2/4 759 antagits till borgare och murmästare i Varberg .8) År 760 äskade Herman ämbetet ånyo och hänvisade till att han trolovat sig med Olof Lindbergs änka . Med tanke på att han således inte skulle öka antalet mästare bifölls hans ansökan och han ”förelades behörigt mästarprov” som skulle bestå i ”denna stadens Östra fästingsports uppbyggande till profil och faciat” . Ritningen härtill skulle färdigställas i två skådemästares närvaro och inom en månad föreläggas ämbetet . Provet godkändes och Herman förklarades som mästare . Trots att Herman blivit självständig mästare kom han och styvfadern då och då att samarbeta (jfr ovan om Kävlingebron) . Herman blev två år senare bisittare och övertog ”krogfaderskapet” efter Lorenz Knatt . Herman avled före styvfadern . Som arvingar efter Fenica Knatt (död 8/9 772) upptogs, förutom änklingen, endast deras gemensamma son garvargesällen Johannes Knatt och avlidne Herman Knatts enda dotter Frederica, 7 år gammal .9) Efter hustruns död var Lorenz Knatt, som det brukade heta, ”utfattig” . I en skrivelse med anledning av hustruns död hade han framfört, att det lösöre han hade ärvt efter sin styvson och hans egna tillhörigheter dels hade blivit honom fråntagna genom utmätningar, dels stulits av en ”bortrymd otrogen tjänstepiga”, dels gått åt för att klara livsuppehället . Gården i Humlegränden hade han fått inteckna för entreprenadbygget av Kävlingebron och stod ”under kvarstad” . Det fanns ingenting att fördela mellan hustruns arvingar, vartill kom att han häftade i skuld ”för åtskillig annan gäld” . Trots att Lorenz Knatt varit flitigt verksam och haft rader av uppdrag hade, ekonomiskt sett, allt varit förgäves och ett drygt år senare var han själv död . 0)

Fasader till ”fånghus” på slottsområdet i Jönköping troligen av C Cronstedt 1753 (VaLA ritn. R297b). Foto VaLa.

Sektioner och planer till ”fånghus” på slottsområdet i Jönköping troligen av C Cronstedt 1753 (VaLA ritn. R297a). Foto VaLa.

Utdrag ur konceptritning (planer) till ”fånghus” i Jönköping (RA). Refoto VaLA.

Bakgrund Ett mer omfattande bruk av fängelse som straffpåföljd ägde rum först under slutet av sjuttonhundratalet . De vanliga straffen var länge dödsstraff, olika kroppsstraff – ofta med invalidiserande följder – samt böter . Fängelser fanns givetvis tidigare för rannsakningsfångar, gäldsatta personer mm . I landsorten fanns länshäkten samt stads- och häradshäkten som delvis även användes 7

som straffängelser . Grova manliga förbrytare fick sona sina brott vid fästningsfängelser där de användes för iståndsättande och utbyggning av fästningarna . Ett särskilt problem utgjorde de många fångtransporterna, särskilt i sådana fall, då underrättens domar vädjades till eller underställdes hovrätterna för avgörande . Transporterna var kostsamma och osäkra – de underlättade rymningar – och tog stundom onödigt lång tid . Hovrätterna hade behov av snabb ”tillgång” till fångarna i samband med den stundom långvariga behandlingen av deras fall . De förefintliga fängelserna var överfulla och någon åtskillnad på olika slags brottslingar gjordes inte . Här fanns ett behov av att skilja de grova brottslingarna från de ”hederliga” fångarna så att de senare inte kunde förledas till grövre brott . Förvaringen av de grövre brottslingarna skulle även vara hårdare för att så få dem att erkänna . I mitten av 700-talet aktualiserades också frågan om användande av fångarnas arbetskraft för höjande av landets näringsliv . Behov fanns alltså av nya och ”modernare” fängelsebyggnader och på detta område blev hovrätterna pådrivande . ) Ständerna hade sålunda i en skrivelse 2 / 752 till Kungl . Maj:t framhållit, att gällande lag gav rättsinstanserna möjlighet att, då det gällde ”svårare brottmål, [ . . .] varsamt [!] försöka med svårare fängelse att få sanningen i ljuset, enär omständigheterna med grova och förhärdade missgärningsmän sådant prövas fordra” . Särskilt Göta hovrätt hade framhållit att när man låtit hämta sådana missgärningsmän från olika orter för närmare förhör, man sällan lyckats att få fram sanningen dels därför att sådana ”livstidsfångar” inte kunnat skiljas från övriga fångar, dels därför att de grova brottslingarna inte kunde inges ”någon sky och fasa för ett allvarsammare fängelse” . Kungl . Maj:t gav därför landshövdingen i Jönköpings län, Jacob Ludvig von Saltza, i uppdrag att i första hand undersöka om det inte i Jönköpings slott fanns ”något tjänligt valv” som kunde användas för ändamålet . Undersökningen skulle ske i samråd med representanter för Göta hovrätt . 2) En besiktning av slottet och vallarna ägde också rum under senare delen av år 752 . Vad man letade efter var dels utrymmen för länets fångar, dels sådana för grövre brottslingar som skulle rannsakas av Göta Hovrätt . Man konstaterade att det inte fanns några lämpliga utrymmen i slottet och att de nu existerande fånghusen var av trä och till större delen ”förruttne” . Man föreslog i stället – i skrivelse 22/ 2 752 till Kungl . Maj:t – att ett stenhus skulle byggas så inrättat, att de olika kategorierna av fångar kunde hållas åtskilda och att de skulle kunna isoleras från varandra för att ”betaga dem frihet att om brottets och sanningens förtigande rådslå och överenskomma” . En särskild skrivelse i samma anda från hovrätten samt ett förslag rörande kostnaderna för det föreslagna fånghuset bifogades . 3) Det kan tilläggas att frågan om ett fånghus på Jönköpings slottsområde redan varit aktuell 749 . Utgångspunkten var i detta fall slottsbranden år 737 . Denna hade även förstört slottsvaktsmästarbostaden så att han sedan dess fått bo utanför slottsborgen på ”den avsides belägne och så kallade för-borgen” . Härigenom hade han nattetid inte kunnat ordentligt övervaka arrestrummen, utan arbetet hade – med dåligt resultat – fått övertas av slottsvakten . Arresterna var dessutom överfulla med fångar och en del hade kunnat rym 8

ma . Dåvarande landshövdingen Anders Tungfelt hade därför hos Kungl . Maj:t föreslagit att man skulle bygga ett nytt hus med stuga, kammare, kök och förstuga för slottsvaktmästaren samt att man skulle komplettera huset med två arrestrum . Tungfelt bifogade en av rådmannen och slottsfogden Valentin Höckert den 6 oktober 749 daterad och underskriven kostnadsberäkning . Uppgifterna hade inhämtats av stadens hantverkare . Av beräkningen framgår att det var fråga om ett trähus . De två arrestrummen synes ha förlagts intill varandra, då de två spisarna – en i vart och ett av rummen – skulle ha en gemensam skorsten . Kostnaden för bygget uppgick till 488 dr 8 sk smt . 4) Ritningar och kostnadsförslag 752 års kostnadsförslag hade på landshövdingens uppdrag utarbetats av Jönköpingshantverkare, däribland murmästaren Anders Larsson Drake . Förslaget slutade på 5739 .2 dr . smt . Som underlag har funnits en i Jönköping upprättad – senare förkommen – ritning och säkerligen även en beskrivning till denna . Ritningen åberopas inte i kostnadsförslaget, men förutsättningarna för bygget anges ganska utförligt . ”Arrestrumsbyggnaden” skulle utföras i sten på slottsgården ”gentemot de där förut stående gamla arrestehus av trä” . I undervåningen ”uti en linea med valv över” skulle finnas ett rum för de arbetsfångar som arbetade i tyggården, ett rum för manliga och ett för kvinnliga brottslingar . I detta senare rum skulle ” . . .avplankas tillgång till den brunn vilken, innan byggnaden företages, kommer att anläggas och gravas ungefär till 6 á 8 al(na)rs djuphet och kringmuras samt i botten över förmodat vatten med järngaller beläggas, till att därpå nedlägga hårdnackade brottsliga att söka därmedelst så mycket snarare bringa dem till bekännelse”. I den övre våningen skulle det finnas två kamrar för ”mindre brottsliga och conditionerat folk” . Här skulle även finnas ett rum och ett kök för slottsvaktmästaren . Byggnaden skulle bli 30 alnar lång och 2 alnar bred . De tre valven skulle, om grunden det medgav, stå till hälften över och till hälften under jorden till ungefär 9 alnars höjd . För att tillgodose valvens styrka skulle muren vara 3 alnar ”tjock” . De tre rummen skulle ”inom vägg” ha en storlek om 7 ½ gånger 6 alnar . Det nämns också att det i bottenvåningen skulle finnas tre gluggar med järngaller och särskilda luckor . 5) De i Landsarkivet i Vadstena befintliga ritningarna har tidigare tillskrivit överintendenten Carl Johan Cronstedt . I Bo E Karlsons arbete Bebyggelse i Jönköping 1612-1870 Offentliga institutioner heter det ”att ritningarna är daterade och signerade 753 av arkitekten C J Cronstedt vid Överintendentsämbetet” . Detta påstående kan nog vara riktigt, men framgår ej av ritningarna . Vad som finns är ett intygande av överintendenten Carl Johan Cronstedt – han blev överintendent den 2/2 753 – att ritningarna ”är lika lydande” med de som den 8/6 753 godkänts av Kungl . Maj:t . Vidare finns en anteckning att ritningarna blivit ”presenterade” i Kammarkollegium den 7/9 754, alltså över ett år efter det de godkänts . Med tanke på att det ovan nämnda kostnadsförslaget sändes till Kammarkollegium i december 752 är dateringen till 753 säkerligen riktig . För Cronstedt som upphovsman talar det förhållandet, att de bevarade ritningarna uppgjorts inom Överinten 9

dentsämbetet . Cronstedt synes även, trots sin ledande ställning, ha uppgjort ritningar till andra ”prosaiska” byggnader . Sålunda tillskrivs han en ritning från 757 till Nyköpings hospital . De nämnda anteckningarna på ritningarna, inklusive Cronstedts namnteckning, synes vara gjorda av samma hand som beteckningarna på de olika rummen . Originalritningarna finns inte i Överintendentsämbetets ritningssamlingar . I akten över bygget föreligger ett utdrag ur konceptritningen (endast till planerna) där beteckningarna skrivits med annan stil, men utdraget behöver givetvis inte ha gjorts av upphovsmannen . Det kan noteras, att konceptets utformning av trapphuset är en annan och enklare än på de slutliga ritningarna 6) Enligt de nya ritningarna skulle fånghuset bli 40 alnar långt och 6 alnar brett, alltså större än i kostnadsförslaget . Rumsindelningen är en annan . I nedervåningen finns å vardera sidan en ”kvinnfolksarrest” respektive en ”manfolksarrest” . Där emellan finns ett parti innehållande en ”svår arrest”, trapphus, källare och en gång mellan de båda stora arrestrummen . Alla rum och passager är välvda . Av 756 års besiktningsprotokoll framgår att den ovan omtalade brunnen inte kunnat anläggas i den svåra arresten därför att den var ”fuktig”! Brunnen fanns i stället i källaren med ett ”järngaller något från botten” . Källaren har alltså även avsetts som arrest . Den har, som de andra, en dubbel trädörr med ”överfälle” och en glugg med järngaller och lucka . ”Utom ritningen” hade enligt besiktningsprotokollet ett välvt mörkt rum anlagts under trappan . Arresten för arbetsfångarna har förlagts till övre våningen . Här finns dessutom en mindre arrest, kök och rum för vaktmästaren samt, med ingång från detta, en ”hederligare arrest” . Antalet fönster eller gluggar är större än i kostnadsförslaget, sex i stället för tre i undervåningen . En anmärkningsvärd skillnad mellan det tidigare förslaget och det senare realiserade är att det första förutsatte järndörrar till arresterna i undervåningen, medan man i det senare, förmodligen av ekonomiska skäl, nöjde sig med dubbla trädörrar . 7) Den enda utsmyckningen av husets yttre är, enligt ritningarna, mittpartiet med två rusticerade lisener på ömse sidor om entrén . Enligt Karlson har detta parti troligen aldrig kommit till utförande . I besiktningsprotokollet sägs visserligen om husets yttre utsmyckning endast att det i den övre våningen under taket finns en ”sirlig stenlista av tegel”, men i kontraktet med Knatt (se vidare nedan) heter det om mittpartiet att det ”skall varda kvaderat i putsningen” i enlighet med ritningen . Partiet skulle alltså förses med putsrustik . Yttertrappan har utformats något annorlunda än på ritningen . I besiktningsprotokollet beskrivs den som ”en stentrappa med uppgång på bägge sidor, huggen trappsten, med ett skrank och svarvade pelare” . I övrigt har huset såväl inne som ute försetts med en ”god och bestånd ägande rappning” . 8) Vägen fram till tidpunkten för byggets påbörjande blev lång och komplikcerad och kan inte här skildras i detalj . Landshövdingen synes inte heller alltid ha varit så väl informerad om ärendets handläggning i Stockholm . I augusti 754 har von Saltza ”förnummit” att en ny ritning blivit godkänd och att den skall ha skickats till honom samt att han skall uppgöra ett nytt kostnadsförslag . Någon ritning har han dock inte fått, man han har träffat en preliminär överenskommelse med slottsfogden Höckert om entreprenad av bygget . Den 20

7 september har han äntligen fått ritningen (ritningarna?) med uppdrag att låta ”vederbörande”, dvs de hantverkare, som upprättat det första förslaget, uppgöra ett nytt sådant . Det hade de inte gått i land med, då murmästaren (Drake) var sjuk och sängliggande och man inte visste när han skulle ”komma på fötter” . De andra hantverkarna vågade inte ta itu med förslaget utan murmästaren och dessutom hade ingen beskrivning medföljt ritningarna . Landshövdingen bad att överintendentsämbetet skulle uppgöra förslaget . Han visste sålunda inte att Stockholmsmurmästaren Alexander Högman d .ä . redan upprättat ett kostnadsförslag, dagtecknat den 0 januari 754 och att slutsumman uppgick till 8 88 dr 3 /3 öre smt . Först efter en påminnelse till kollegiet i februari 755 fick han den mars 755 sig kopior av ritningarna – den tidigare översända ritningen hade kanske återgått till kollegiet – och ett kostnadsförslag (Högmans) tillsända med uppgift att man redan för år 754 anslagit 3000 dr smt och för 755 2739 dr och 2 öre smt till bygget, alltså tillsammans det belopp Jönköpingshantverkarna ursprungligen kommit fram till . Detta förhållande tyder på att dessas förslag först antagits . Vem eller vad som kan ha föranlett utarbetandet av nya ritningar har inte kunnat närmare utredas . 9) Entreprenören och första etappen av bygget Landshövdingen vände sig nu till magistraten och bad denna att försöka få fram en entreprenör för fånghusbygget . Det krävdes två brev från landshövdingen innan en borgare anmälde sig, nämligen hökerihandlaren och kimröksfabrikanten Lennart Liedberg . Han var uppe hos von Saltza den 8/4 755 och åtog sig uppdraget mot den av Högman framräknade summan . Kammarkollegiet godkände Liedberg som entreprenör och landshövdingen gavs i uppdrag att uppgöra kontraktet med Liedberg . Kollegiet underströk flera gånger vikten av ”en säker grundval” . Liedberg skulle också ställa borgen . Hälften av ersättningen skulle utbetalas i förskott och resten när bygget stod färdigt . I mitten av maj 755 kunde von Saltza meddela att kontraktet med Liedberg hade slutits den maj . Detta följde helt ritningen och den ovan givna beskrivningen . Förmodligen på begäran av Liedberg hade i kontraktet inskrivits, att det tilläts honom att för arbetet skaffa ”hantverkare och arbetare ifrån vilken stad och ort han vill och kan, utan att vara bunden till denna staden” .20) Liedberg fick snabbt igång arbetet och grundgrävningen ägde rum under maj och juni månader 755 . Samtidigt försökte han få ned kostnaderna genom att begära hjälp av kronan . Sålunda bad han att få leja soldater från Jönköpings regemente, få sten som fanns på kronans ägor på Visingsö och i närheten av Jönköping, få nyttja lediga lagerutrymmen på slottet, få ett staket flyttat, slippa tull för det material han behövde till bygget samt få vindbron vid hamnkanalen iståndsatt så att han kunde få fram båtar . Han begärde även att få tillgång till den ”lilla planen” som låg vid ”Limungen” . På de flesta punkter bifölls Liedbergs framställningar, i några skulle landshövdingen återkomma och i några fall hänvisades till slottsvakten respektive magistraten .2 ) Den nyss nämnda grundgrävningen försiggick inte utan problem . ”Planen” hade varit ”ganska grusig och hård” . Man hade också stött på en gammal för2

därvad mur som man hade fått röja undan . Arbetet hade utförts av 24 man som arbetat i 6 dagar och som använt sig av fyra hästar för bortkörande av grus och jord . Ett större problem var att man i Jönköping inte hade kunnat finna någon murmästare som förstod sig på grundritningen, varför Liedberg hade sett sig tvungen att införskriva murmästaren från Växjö Benjamin Tripki (Tripke) att vara närvarande ”vid grundens läggande” . Då Tripke var sysselsatt med uppförandet av ett fånghus i Växjö, hade han för detta arbete fått tillkalla murmästaren Westman från Skara och fått betala dennes skjutspengar fram och tillbaka för vilka han fick ersättning av Liedberg . Under månaderna augusti tom oktober hade Liedberg för 76 arbetsdagar fått betala ”murmästaren [som] här varit och ställt arbetet samt lagt hand vid det angelägnaste” . Han hade haft två gesäller, 2 hantlangare och 8 kalkslagare till hjälp . Till årets slut hade Liedberg enbart i avlöningar haft utgifter uppgående till 2508 dr smt . Den nyssnämnde murmästarens namn anges inte, men sannolikt är det även här fråga om Tripke . Formuleringen antyder i alla händelser att det var en murmästare som tagits från annan ort . Från november till maj månad 756 torde arbetet ha legat nere . Och när det återupptogs var det under ledning av en annan utsocknes murmästare .22) Knatt övertar arbetet Vad som kan ha föranlett Liedberg att byta murmästare har ej kunnat klarläggas . En trolig anledning kan vara att Tripke varit tvungen att återvända till Växjö och arbetet där . Att just Knatt valdes var däremot inte så underligt, då han redan utfört arbeten åt Liedberg . Knatt hade sålunda upprättat ett förslag till uppförandet av Ryhovs kungsgård och utfört murararbete åt Liedberg privat . I sammanhanget kan också nämnas, att kontraktet om uppförandet av Ryhov ingåtts den 3/ 2 755 och det med Knatt den 22/ 2 755 . Liedberg hade alltså två byggen igång samtidigt, vilket tydligt framgår av ett av Liedberg författat memorial daterat den 28/4 756 . Av detta och av kontraktet med Knatt får vi en uppfattning om hur långt arbetet fortskridit fram till årsskiftet 755/ 756 . Således hade ”de grova murarne ifrån grunden och till andra våningens slut” färdigställts . Listen under taket var dock inte gjord . Vidare var de välvda källarna och takresningen klara . Liedberg kunde också meddela att portar, dörrar, fönster jämte beslag och lås var färdigställda och betalda . Han hade vidare vid stranden en båtlast tegel . Ytterligare sådana behövdes och skulle snarast beställas . Teglet hade redan betalats . Han hade också ”vitkalken färdig att taga under arbete till bränning” .23) I kontraktet specificerades givetvis de arbeten som återstod och skulle verkställas av Knatt: ”alla skiljemurarna innan till och alla spisarna med dess skorstenar samt en gavels uppmurande och en murad list på vardera sidan [...], taket på huset och takets inkälning och understrykande och ett trappvalv med dess trappor upp till översta våningen och en trappa utanför huset samt stengolv neder i källaren, hela rappningen och avsättningen innan och utan över allt med en förläggning mitt på huset och skall vara kvaderat i putsningen efter förevarande ritnings utvisande på fastaget ” . 22

Knatt åtog sig att utföra arbetet mot en ersättning av 600 dr smt med skyldighet att skaffa och avlöna behövliga murare och hantlangare . Själv skulle han åtnjuta fritt uppehälle den tid han var i Jönköping . Liedberg å sin sida förband sig att anskaffa kalkslagare och materialier av alla de slag . Det underströks att Liedberg skulle ha dessa på plats så att inte Knatts folk skulle bli tvunget gå sysslolöst . Som en avslutande punkt i kontraktet fastslogs att om Knatt, på sin ”höga ålderdom”, skulle bli sjuk och avlida innan arbetet slutförts, skulle hans son Herman Knatt, som i alla händelser skulle deltaga i arbetet, överta ledningen och slutföra bygget . Både Lorentz och Herman Knatt har underskrivit kontraktet . Utöver den stipulerade ersättningen till Knatt skulle Liedberg varje för- och eftermiddag då arbete pågick bjuda arbetarna på ”en [kanna?] öl och en sup brännvin” . Som särskild ”recompans” sedan arbetet var avslutat skulle Knatt få ”en ny postvagn med järnaxlar” . Knatt hade som förskott erhållit en handpenning om 30 dr smt .24) Knatt och hans folk har varit verksamma från den maj till den 7 oktober 756 . Man kan tycka att Liedberg, efter det han slutit kontraktet med Knatt, därutöver inte skulle åsamkas större löne- och förmånsutgifter . Kanske hade Liedberg också räknat härmed . Verkligheten visade sig dock vara en annan . Enligt en specifikation av lönekostnaderna för hela bygget erhöll Knatt utöver den summa av (nu) 660 dr smt som han ”betingat för hantlangare och sig [själv]”, 375 dr 24 öre smt för främst husrum och mat under 70 dagar . De fyra arbetare och gesäller han haft med sig erhöll också husrum, öl och brännvin för samma tid . De erhöll vidare ersättning för söndagsmiddagarna . I specifikationen upptas även ett belopp om 448 dr smt för arbetslön till dessa personer . Pengarna hade utbetalats kontant till Knatt . Oklart är om beloppet ingick i den klumpsumma Knatt betingat sig . Nämnda summa om 660 dr smt är inte utförd och medräknad i specifikationen . Totalt uppgick löneutgifterna under Knatts tid till 320 dr smt . Lönekostnaderna för tiden dessförinnan belöpte sig till 2508 dr smt, varav 2 5 dr utbetalats till murmästaren . Totalt för hela bygget upptas en lönekostnad uppgående till 3828 dr smt, enligt anteckning på specifikationen, fördelad med 590 .24 dr smt till murmästarna (2 5+375 .24 dr smt) och 3237 .8 dr smt till arbetsfolket . Slutavräkningen med Liedberg Specifikationen utgjorde en bilaga till en räkning över den totala kostnaden för fånghusbygget . Denna redovisade även avvikelserna jämfört med Högmans kostnadsförslag, dvs en redogörelse för Liedbergs kostnader utöver förslaget . Totalt var det fråga om en förlust för Liedberg uppgående till 2632 . 0 . 6 dr smt . Den största minusposten uppvisar posten ”arbetslön för murgesäller och hantlangare samt grundgrävning” . Högman hade upptagit en summa om 2270 dr smt som hade överskridits med ett belopp om 967 .8 .- dr smt . Materialkostnaden uppvisade en merkostnad med över 700 dr smt . Härtill kom utgifter som förbigåtts i Högmans förslag . Till dessa hörde – egendomligt nog – ersättningen (590 .24 dr smt) till murmästarna . Här återfinnes även 20 st fyrkantiga golvtegel samt ”80 alnars järnstång som är inmurad i karnisen eller stenlistan under taket” samt ”38 st järnband som äre slagne om bjälkarna vid 23

listan” . Åtgärderna förklaras med att man ”desto säkrare [kan] konservera kornischen och trossningen på översta våningen”, varför också en vind blivit inrättad som för en ringa kostnad kunde ”apteras till ett spannmålsloft för Kungl . Maj:t och Kronan” . Kostnaderna för dessa åtgärder belöpte sig till nära 80 dr smt . Högmans förslag, som är mycket summariskt och inte, som hantverkarnas, anger till vilka rumsenheter etc kostnaderna för material och arbetsinsatser hänför sig, hade glömt att medta kostnaderna för det ”svåra fängelset”, alltså den tidigare nämnda brunnen . Efter order av landshövdingen hade Liedberg emellertid ”låtit inrätta ett fängelse uti jorden 8 al djupt och inlagt 6 st järngaller med 64 st ringar, inmurat och rappat runtomkring samt [låtit tillverka] dubbel lucka med starka gångjärn och lås” . En mera exakt beskrivning ges av von Saltza år 76 . Det sägs att brunnen, eller halstret som den även kallades, var 5 alnar djup, men saknade vatten . Den var vidare vid överkanten 2 alnar ½ tum i kvadrat, men nere vid järngallret endast aln 2 ½ kvarter (drygt ½ aln) i kvadrat . Från det sistnämnda och ner till botten var avståndet en knapp aln . Ovantill var brunnen försedd med ”en dubbelfotad trälucka som kan igenslutas när någon delinkvent ditsändes” .25) Liedberg var givetvis inför besiktningen av fånghuset i början av oktober 756 på det klara med att han gjort en avsevärd förlust . Han har då, troligen för att få landshövdingen att verka för en reducering av den uppkomna skulden till kronan, försökt få fram kostnaderna för en annan liknande byggnad . I det syftet vände han sig till en vän i Växjö, målarmästaren Johan Christian Zschotzscher – den kände målaren Pehr Hörbergs lärare – med begäran om kostnadsuppgifter för fånghuset i Växjö . Denne förklarade i ett – inte särskilt välformulerat – brev den 27/9 756 att det inte ännu fanns en särskild räkning för fånghuset, utan att kostnaden ingick i ett belopp för residensbyggnadens uppförande (av denna kom endast flyglarna att förverkligas) . Han fortsatte: ”med stor möda fick jag ungefär se på ett ställe till en 16000 dr silvermynt för fånghuset, men om det ändå är visst som jag ej förvisso säger, detta är i Congnito av en god vän, men man ej löper längre därmed. Längden på fånghuset är 53 alnar, bredden är 12 alnar, 5 rum ovan till, 3 rum nedan till vid jorden, förutan förstugan. Gavlarna på östra och västra sidan är ingen carnis eller listverk under hofsen [takfoten;...]. Förutsättningarna var alltså inte desamma . Det verkar dock som om Liedberg använt sig av vännens brev, då detta i avskrift finns med i den bevarade akten . Vid besiktningen av det färdiga fånghuset heter det också ”att herr Liedberg beklagar sig det han vid denna byggnad tagit ansenlig skada, vilken byggnad likväl besiktningsmännen befinner så fullkomligen väl och berömeligen fullgjord, att därvid icke något mera med skäl kan vara att påminna, utan har fast mer herr Liedberg därigenom visat en oförtruten flit och åhåga för det allmänna, och varföre han synes gjort sig förtjänt till någon förmåns däremot åtnjutande”.26) Att Liedberg hade von Saltzas stöd framgår även av ett koncept till en odaterad (troligen uppsatt efter 27/9 756; besiktningsprotokollet åberopas) skrivelse till landshövdingen . Denna är så formulerad, att det står klart att den skulle underskrivas av Liedberg . Den har dock författats av någon annan per24

son – sannolikt verksam inom landskontoret (under skrivelsen står initialerna ”Ad Z”) . I skrivelsen åberopas den nyss behandlade kostnadsjämförelsen och i centrum står Högmans kostnadsförslag och de stora överdragen av material- respektive lönekostnaderna . Det betonas att Högman utgått från Stockholmsförhållanden . Så ”goda materialier” som fanns i Stockholm kunde inte uppdrivas i landsorten . Det uppstod under transporterna också ett svinn, som man inte kände till i Stockholm . Att lönekostnaderna blev så mycket högre berodde dels på att man i huvudstaden var van att bygga stenhus, dels därpå att man hade omedelbar tillgång till välutbildat folk . Läget var ett annat i landsorten, där folk var ovant vid uppförande av stenhus så att man måste ta arbetsfolket från annat håll och bekosta ”skjuts och andra förmåner” . Liedberg hade också drabbats av de kraftiga prisökningarna som inträffat sedan han ingått kontraktet . Som exempel anförs priset för en tunna råg . När kontraktet ingicks kostade den 7 dr smt och hade sedan dess stigit till 6 . 4 dr smt . Detsamma gällde andra varor . Härigenom hade också lönerna stigit . Till allt detta kom, att inte allt som behövdes till en fängelsebyggnad blivit upptaget i kostnadsförslaget . Detta sägs bero på ”den okunnighet som här i orten finnes om stenhusbyggnad och jämväl hos desse som gjort rekvisiter till dess kostnad” . En del hade därigenom ”blivit dels förgätet, dels otydligt uppfört”, vilket i sin tur lett till ”att det inte kunnat komma till fullkomlig redighet i huvudförslaget (min kurs .)” . Det som gällde timmermansarbete, fönster mm hade däremot blivit riktigt beräknat . Liedberg framhöll att om han inte fick hjälp skulle han samt hustru och barn vara tvungna att gå ifrån allt det ägde ”som sparv ned från axet” . Han förebrådde sig också själv att han varit oklok nog att inte förbehålla sig tullfrihet på det material han hade införskaffat från andra orter . Det poängterades också att det vore olyckligt om han skulle framstå som ett avskräckande exempel, detta med tanke på andra statliga byggen .27) Av det refererade kan särskilt observeras, att hantverkarnas kostnadsförslag betraktas som ett underlag – åtminstone delvis – till Högmans förslag som också kallas huvudförslaget . En del av de misstag som hantverkarna, enligt Liedberg, gjort sig skyldiga till, har övertagits av Högman . Detta bekräftar vad som ovan sagts om att de för åren 754 och 755 anslagna medlen till bygget var baserade på hantverkarnas beräkningar . Konflikten Knatt-Liedberg Det beröm, som vid besiktningen kom Liedberg till del, var naturligtvis även ett gott bevis på att Knatt gjort väl ifrån sig vid byggets tillkomst . Förhållandet mellan dem hade dock, under pågående bygge, inte varit det bästa och i slutet av augusti 756 vände sig Knatt till landshövdingen med sina klagomål . Dessa gällde främst försummelser från Liedbergs sida att i rätt tid ha behövligt material på plats . Knatts verksgesäll hade varit i Jönköping till den april, men inte kunnat börja arbetet . Den 9 april hade han dock skrivit till Knatt att denne med gesäller nu kunde komma till Jönköping och att allt material då skulle finnas till hands . Knatt hade varit framme till den maj och hade i fyra dagar kunnat arbeta med huggning av sten till listen, men hade sedan fått vänta 4 25

dagar på kalk . Även i fortsättningen hade han tvingats till sådana uppehåll . Vid tidpunkten för Knatts brev hade han ånyo blivit hindrad i arbetet då han inte hade fått tillräckligt antal ”ältegummor” och Knatt ondgjorde sig över Liedberg för att denne inte blygdes att i ”sin inbilskhet [ . . .] bedraga och uppehålla tiden för mig som jag alldeles vore hans underdån[!] och årstjänare” . Landshövdingen ålade Liedberg att inkomma med sin förklaring om inte parterna frivilligt kunde komma överens, ”som å ömse sidor synes nyttigast” . Någon förlikning kom dock inte till stånd och på Knatts inlaga har antecknats att ärendet upptagits inför kämnärsrätten .28) Kämnärsrättens dom föll den 6/ 756, men kom att överklagas av Knatt . Då kämnärsrättens protokoll för andra hälften av året saknas, har på den vägen inga närmare uppgifter om processens genomförande och domens innehåll kunnat erhållas . Att domen gått Knatt emot är klart . Det var han som överklagade . Ärendets handläggning hos rådhusrätten drog ut på tiden och först år 759 kunde den i ärendet föredragande i ett betänkande sammanfatta vad som förevarit och framläggs sitt förslag till dom . En del av det som sägs i betänkandet kan inte förstås utan tillgång till handlingarna, varför en del oklarheter kvarstår . I korthet kan dock följande sägas . I fråga om ersättning för ”fyrdagar” (väntedagar) i brist på material synes Liedberg först ha nekat till att sådana förekommit, men då vittnen intygat att Knatt blivit lidande genom brist på material, tvistade man om hur många dagar det varit och om dagersättningens storlek . Då Liedberg inte ville godta det Knatt anfört i dessa avseenden och tydligen även hävdade att han betalat det Knatt skulle ha, skulle Liedberg gå ed på riktigheten av sina påståenden . Knatt synes vidare ha kommit med en del andra, inte särskilt väl underbyggda påståenden . Han hade sålunda i sin räkning upptagit ett belopp om 60 .8 dr smt avseende arbete på fånghuset . Summan härledde sig emellertid från förslaget till Ryhov och de privata arbetena åt Liedberg . Det antyds att någon förväxling kunde ha skett med de 80 dr smt som Knatt fått i förskott på fånghusbyggnaden och lämnat kvitto på . Beträffande en delfordran på 9 dr smt för murarbete på fånghuset skulle Liedberg även avlägga ed att han hade betalat den . Knatt hade vidare kommit med ett ej specificerat krav för sina besvär i samband med takresningen på fånghuset, men tagit upp kravet under en post om 40 dr smt för förslaget till Ryhov . Knatt tycks sålunda ha inlämnat en räkning som avsåg alla krav som han riktade mot Liedberg . Enligt betänkandet borde Knatt, om han trodde sig ha skäl härtill, ta ut en särskild stämning på Liedberg för de enskilda arbetena han utfört åt denne . Kämnärsrätten synes redan ha avvisat flera av Knatts krav, bl a ett som gällde skjutsar och ”särskild betalning för fånghusets gråfärgande” . I övrigt ville föredraganden att man skulle vänta med ett domslut till dess Liedberg avlagt sina eder . Först då kunde man ta ställning till ”huru mycket den ena eller andra kan skyldig bliva” . De övriga medlemmarna av domstolen anslöt sig till vad som föreslagits .29) Ett utslag i vademålet följde den 5 mars 760, men är föga klargörande . I den sedvanliga långa ingressen sägs att Knatt stämt Liedberg på ersättning för de dagar han uppehållits i arbetet på grund av brist på material . Häremot hade Liedberg vid kämnärsrätten ”återkärat” Knatt för dels ”förövat över26

våld och slagsmål på Liedberg och hans son”, dels för obefogad lagsökning i syfte att försöka utbekomma sådant, som han visste redan hade betalats samt dels ”och i synnerhet” för att Knatt överklagat kämnärsrättens, i dess dom intagna, avslag av Knatts begäran att som vittne få en Hans Jonsson ”i saken hörd” . I rådhusrättens utslag behandlas endast den sistnämnda punkten och det konstaterats att kämnärsrättens beslut berodde på att vittnet ifråga hade dömts för medverkan i en stöld och sålunda inte hade kunnat avlägga vittneseden . Rådhusrätten konstaterar att motiveringen är helt riktig och fastställer därför kämnärsrättens utslag . Rådhusrätten besluta har karaktär av delutslag i målet . Kanske hade parterna i övrigt gjort upp med varandra enskilt . Det verkar i alla händelser som om Knatt inte har haft någon större framgång med sina krav .30) Sammanfattning Lorenz Knatts levnadsväg, så som den i grova drag skildrats ovan, uppvisar fortfarande en besvärande lucka . Det är ej utrett, var han var verksam efter det han blivit gesäll 726 och till dess han 733 begav sig från Landskrona till Lübeck . Oklart är också om han dessförinnan uppehållit sig i Malmö . Vistelsen i Lübeck kan inte ha varat mer än högst ett år och när han på våren 734 anklagades för intrång i murmästareyrket, visade det sig att han redan arbetat på residenset och stöddes av borgmästaren Stobaeus – senare samma år köpte han en fastighet – vilket allt kan tyda på att han redan tidigare varit verksam i Malmö . Mer än ett antagande är detta dock inte . Vad gäller skråtillhörigheten har Knatt, till dess han år 75 blev mästare i Malmö, med största sannolikhet tillhört Stockholmsämbetet . Han försvinner också ur ämbetets kvartalsredovisning från nämnda år . Vidare gör han karriär inom Malmöämbetet och blir både bisittare och ålderman . Hans uppdykande i Stockholmsämbetets kvartalsredovisning 766 måste därför rimligen ha varit ett misstag, som dock höll i sig till någon tid efter hans död . Kontakterna mellan ämbetena i Stockholm och Malmö kan inte ha varit täta . Sin yrkesverksamhet i Malmö började Knatt som gipsmakare, ett yrke som han var ensam om i Malmö . Som synonym till termen gipsmakare förekommer beteckningar som gipsgjutare eller gipsarbetare . I ett citat från 887 heter det att ”stuckarbeten utföras af särskilt utbildade stuckatörer eller gipsgjutare ty vanliga murare kunna ej befatta sig med detta arbete” . Hur pass kunnig Knatt var inom detta specialområde kan inte sägas utan att finna belägg för av honom utförda arbeten . Det är tänkbart att en del av de ovan omnämnda arbetena utgjordes av stuckarbeten . Ett tecken på att han fortsatte att arbeta som stuckatör är en notis från början av 740-talet att han inköpt ”gipsbjälkar” av handelsmannen i Malmö, Lorens Stein .3 ) Inom sitt egentliga arbetsområde som murmästare synes Knatt ha förvärvat sig ett gott rykte eftersom han engagerades för en del förhållandevis stora byggnadsuppdrag . Geografiskt sett höll han sig inte heller enbart till Malmö, utan åtog sig åtskilliga uppdrag på landsbygden och i andra städer . Knatt arbetade på uppdrag dels av byggherren, dels av entreprenörer, men åtog sig dessutom själv entreprenader (Kävlingebron) . 27

När Knatt inkopplades på arbetet med fånghuset hade han redan utfört arbeten åt Lennart Liedberg, bl .a . ett förslag till återuppförandet av Ryhovs kungsgård . När och hur Knatt kommit i kontakt med Liedberg vet vi inte . Som handelsman var Liedberg ofta på resor och kan ha träffat eller hört talas om Knatt under någon av dessa . Det kan naturligtvis också ha varit så, att Knatt tidigare har haft något annan arbete på gång i eller i närheten av Jönköping .32) Att det för båda parter var besvärligt och kostsamt att genomföra ett bygge ”på håll” framgår av avräkningen över fånghusbygget och processen mellan Knatt och Liedberg . Knatt hade först skickat sin verkgesäll (styvsonen Herman Knatt) till Jönköping för att orientera sig och ge klarsignal till Knatt att han kunde komma upp till Jönköping och börja arbetet . När han sedan kommit med fyra man, hade han endast kunnat arbeta i några dagar och sedan i omgångar fått vänta på material . Liedberg å sin sida hade drabbats av kostnader för logi, mat, reskostnader mm till Knatt och hans folk och hade sedan krävts på ersättning på grund av uppehåll i arbetet förorsakat av materialbrist . Ett problem för sig utgjorde kostnadsberäkningen för arbetet . Det av hantverkarna i Jönköping utarbetade förslaget har först antagits och legat till grund för två års beviljningar av medel för bygget . Som underlag har funnits en nu försvunnen ritning . På ett sent stadium har nya ritningar utarbetats och murmästaren Högman d . ä . har fått i uppdrag att uppgöra ett nytt kostnadsförslag, varvid delar av det gamla har inarbetats i vad som kom att kallas huvudförslaget . Därvid har Högman, enligt Liedberg, även övertagit de felberäkningar hantverkarna, till följd av sin okunnighet om stenhusbyggen, gjort sig skyldiga till . Vissa kostnader har vidare inte kommit med . Vartill, enligt Liedberg, kom att Högman utgått ifrån förhållandena i Stockholm där det var lätt att få tag på material av hög kvalitet och där det fanns gott om kunniga hantverkare . Man slapp även det svinn som ofta förekom vid transporter till arbetsplatser i landsorten . Argumenteringen är den motsatta när man två årtionden tidigare diskuterade kostnaderna för uppförandet av biskopshuset i Linköping . Då menade man (Tessin) att man i Östergötland kunde bygga /3 billigare än i Stockholm . Man använde sig också av hantverkare från trakten och betalade dem betydligt lägre än vad kostnadsförslaget förutsatte . Hela bygget blev trots detta betydligt dyrare och överskred det av Stockholmshantverkarna Körner och Gerdes framlagda förslaget . Slutresultatet – ett överskridande av beviljade anslag – blev alltså detsamma i båda fall .33) Som person har Knatt inte varit lätt att tas med . Härom vittnar de många processer han var inblandad i . Av den med Liedberg framgår att Knatt dessutom ofta kom med krav och påståenden som saknade skriftligt underlag . Stundom stod ord mot ord och ett avgörande var endast möjligt genom att en av parterna fick gå ed på riktigheten av sina påståenden . Detta framgår än tydligare av en i Malmö 756 förd process mellan handelsmannen därstädes Lorens Stein och Knatt . Stein krävde Knatt på 58 . 3 dr smt för varor som levererats åren 742- 743, bla byggnadsmaterial . Den senare påstod att han vid nämnda tid utfört arbeten åt Stein i den ”så kallade Wendts gård” och i rum som han sedermera innehaft i sekreteraren Falkmans gård . Stein 28

förnekade blankt att någonsin ha ägt dessa fastigheter . Knatts försök att kvitta skuld mot skuld accepterades inte, särskilt som han inte formellt stämt Stein . Knatt var naiv nog att framhålla att han inte hade fört bok och inte kunde minnas vad som förevarit, men hänvisade till att Stein ju fört räkenskaper och sålunda även kunde se vad han betalat hantverkare . Knatt tänkte sig alltså att Stein skulle bevisa att Knatt hade en fordran på honom . Knatt dömdes av kämnärsrätten att betala Stein 95 . 7 dr smt samt gå ed på att han, enligt eget påstående, inte erhållit vissa i räkningarna upptagna varor .34) Lorenz Knatts liv slutade – trots de många uppdragen – i ensamhet och misär . Han var svårt skuldsatt och förlorade sin fastighet . Knatts hustru avled i september 772 och själv följde han henne i graven drygt två år senare . Han efterlämnade endast sonen Johannes och styvsonen Hermans dotter Frederica . Noter Anfört arkivmaterial förvaras, när ej annat säges, i Landsarkivet i Vadstena . ) Knatt avled den 29/9 774 av en tärande sjukdom (”an einer auszehrenden Krankheit”) i en ålder av ca 70 år (Malmö Caroli kya CI:5); Murmästareämbetets i Stockholm prot 677- 744 (stencil), 3 / 726; Einar Bager, Lorens Knatt (Sydsv . Dagbladet Snällposten 5/3 950) . 2) H Alm, Murmästareämbetet i Stockholm, Sthlm 935, s . 242 . Alm har särskilt markerat det citerade stället i det i utdrag återgivna brevet . 3) Bager aa; betr Knatts anhållan om burskap se MRR, AIAA:88 och D3A ; Bager anger felaktigt att Knatt fick burskap som gipsmakare och byggmästare; Alm aa, s . 22; betr Knatts död se not . 4) R Blomquist, Lunds historia 2, Nyare tiden, Lund 978, s . 239; Malmö stads historia 2, Malmö 977, s . 293, 298, 466, 479-48 (Stobaeus); MiM prot . 3/ 75 , § 4 (MSA; mikrofiche) . Det kan noteras att Alm aa, s . 44 felaktigt anger att Malmö fick ett murmästareämbete först ca 800 och att inga handlingar, förutom ett gesällbrev i Malmö museum, finns bevarade . I själva verket finns protokoll från sammanträdena och över in- och utskrivna lärlingar bevarade för tiden 745- 865 . 5) MiM prot . 22/ 762, 2/ 764 (krogfaderskapet; jfr 3/ 765, § 3), 23/ 768, 4/ 2 772, 9/4, 30/ 773 (MSA, mikrofiche) . 6) Bager aa förutom: a . Alfab reg över borgare, burskapsansökningar mm, hänförande sig till Rådhusrättens och Magistratens i Malmö inneliggande handlingar, 660- 76 (MSA) . b . MiM prot 28/4 767 (MSA, mikrofiche) . c . Ibid 2/4 768 . 7) MRR AIa:96, s . 3 7f; Bager aa; karta 7 3 avtryckt i Malmö stads historia 2, s . 248f; bou 4/7 i MRR F2A:67; de genealogiska uppgifterna mm meddelade av N Hertzman . 8) Bou 5/3 74 efter Per Kjellsson (MRR); genealogiska uppgifter meddelade av N Hertzman; MiM prot 2/4 757, 3/ 759 § 2-3; styvsonen Lars 29

Persson utskrevs av Knatt som gesäll 2/ 752 (MiM in- och utskrivnings prot ; mikrofiche MSA) . 9) MiM prot 3/2, 2/3 760, 22/ 762, 2/ 764 § 3, MSA; bou i not 7; auktionsprot 2, 3, 6/ 775, Malmö auktionskammare, MSA . 0) Se bou i not 7 . ) S Wieselgren, Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar, Sthlm 895, avsnitt IV, s . 42-207, passim och särskilt s . 6 f, 72f, 78f, 86, 94f samt s . 30 ; se även den fortsatta redogörelsen och not 2 . 2) Kungl brev 26/7 752 (avskrift i JKkya P IV, lagd till PII: ) . 3) Koncept till skriv t Kungl . Maj:t 22/ 2 752 samt avskrift av Göta Hovrätts skriv, ibid . 4) Tungfelts skriv 20/ 0 749 t Kungl . Maj:t jämte Höckerts kostnadsförslag i KaK, 2:2 provinskontoret, konvolut 9: , Rekvisitioner och reparationer i Jönköpings län, RA . 5) Kostnadsförslaget i JKkya P IV . Betr den förkomna ritningen se Lkont A I:35, skriv 20/8 754 till KaK . 6) Ritningarna i VaLA, R 297a-b; B O Karlson, Bebyggelse i Jönköping 6 2- 870, Offentliga institutioner, (= Småländska Kulturbilder 984), Jönköping 984, s . 86f . Ritningarna, sammanhäftade till en akt har, liksom i not 2- 3 nämnda handlingar, inkommit till Landsarkivet med och förtecknats i Jönköpings Kristinas kyrkoarkiv . Akten borde rätteligen tillhöra länsstyrelsearkivet och torde vara identisk med den i Lkont DI:55 (registret; brev från KaK) nämnda akten om fånghusbyggnaden . Ritningarna har flera gånger publicerats, då de registrerats i landsarkivets ritningsregister . Handlingarna har dock tidigare ej observerats och använts . Betr Cronstedt se SBL, s . 274 ff samt Lena Berg Villner, Tempelman, Arkitekten Olof Tempelman 745- 8 6, Västervik 997, s . 5 f och betr signeringar och påskrifter på ritningar s . 2 . Betr konceptutdraget se not 4 . 7) Förslag och besiktningsprot i JKkya P IV . 8) Besiktningsprot ibid; Karlson aa, s . 86; betr kvadrering se T Fulton, Stuckarbeten i svenska byggnadsmiljöer från äldre Vasatid (= Acta Universitatis Upsaliensis . Ars Suetica 6), Uddevalla 994, s . 59ff . 9) Brevkonc 2/ 754 i Lkon AI:35; 2/2 755 (ibi AI:36); skriv från KaK /3 755 (JKkya P IV); Högmans förslag ibid . 20) Brev 8/3 755 t magistraten i Jönköping (Lkont AI:36); JRR prot 9/3, 9/4 755 (AIIa: 3); brev fr KaK 22/4 755 (i JKkya PIV); brev 4/5 755 t KaK (Lkont AI:36); kontraktet i JKkya PIV . 2 ) Lkont prot 6/6 755 (AI:36); kostnadsräkning 5/ 0 756 (JKkya PIV); betr vindbron se Karlson aa, s . 3 f (vindbron var vid 750-talets slut i så dåligt skick att den måste ersättas av en ny) . 22) Se kostnadsräkningen i not 2 . 23) Memorial jämte kontraktet med Knatt i Lkont DIV:2 ; betr Knatts tidigare arbeten åt Liedberg se JRR AIIa: 6, 5/9 759 och för kontraktet rörande Ryhov W Pursche, Sven Månsson Strömberg och Anders Andersson Drake . Två ämbetsbröder i Jönköping (i Murmestare Embetet i Sthlm, Års-skrift 2003 med matrikel, Solna 2004), s . 43 . 30

24) Betr kontraktet se not 23 . 25) Specifikation och räkning samt Högmans förslag i JKkya P IV . Betr 76 års beskrivning se Lkont DI:60, s 43 protokollsutdrag /8 76 ur Ständernas protokollsdeputerades första utskotts prot med förfrågan om det svåraste fängelserummet samt von Saltzas svar i JKkya . Om fånghuset, om- och tillbyggnader av detsamma, de olika rummens användning, förvaringen och behandlingen av fångarna se J Lundin, Från det gamla Kronohäktet i Jönköping . Några anteckningar, Jönköping 924 (tryckt i 50 numrerade ex) . 26) Zschotzschers brev i avskrift i JKkya PIV . Betr denne och residensbyggnaden i Växjö se Lars-Olof Larsson, Växjö genom 000 år, Värnamo 99 , s . 97f resp s . 45, 22 ; betr ”hofsen” se J E Rietz, Svenskt Dialekt Lexikon I, Malmö 867, s . 260 . 27) Konceptet i JKkya PIV . 28) Knatts skrivelse odat, men presenterat 27/8 756 i Lkont DIV:2 . 29) JRR AIIa: 6, 5/9, 3 / 0, 0/ 2 759; betr ”fyrdagar” (helgdag, ledig dag) av lågtyskans fir > feier (fyrabend, fyrafton) se E Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, Lund 922, s . 64 . 30) JRR AIIa: 7, 5/3 760 . 3 ) Betr termerna se SAOB 0, G 4 8 och ibid 3 , S 3 47 (citatet); se även T Fulton aa, s . - 4; betr inköp av gipsbjälkar se Kämnärsrätten i Malmö, A A:40, MSA, utslag 22/9 756 i process mellan Lorens Stein och Knatt . 32) Betr Liedbergs resor se tex JRR AIIa: 6, 24/ 759 . Den 8/9 759 hade Liedberg rest till Göteborg för att ”insalta sill” och hade sedan begett sig till Västergötland; först i slutet av oktober hade han varit tillbaka i Jönköping . Liedberg hade bla kontakter med handelsmän i Borås . Sålunda hade han före eller senast år 757 inköpt humle av handelsmannen därstädes Jöns Hamdell (JRR F IIIa: a) . 33) W Pursche, Biskopshuset i Linköping . Ett kostnadsförslag av slottsmurmästaren och åldermannen Johann Christopher Körner dä (i Murmestare Embetet i Stockholm matrikel 984), s 4ff . 34) Se kämnärsrättens i not 3 anfört prot samt MRR prot 5/ 2 756 (A aa: 0) . Förkortningar Bou = Bouppteckning JKkya = Jönköpings Kristina kyrkoarkiv JRR = Jönköpings rådhusrätts arkiv KaK = Kammarkollegiet Lkont = Länsstyrelsen i Jönköping, Landskontorets arkiv MiM = Murmästareämbetets i Malmö arkiv MRR = Malmö rådhusrätts arkiv MSA = Malmö stadsarkiv RA = Riksarkivet SAOB = Svenska Akademiens Ordbok SBL = Svenskt Biografiskt Lexikon VaLA = Landsarkivet i Vadstena 3

Elias Kessler – en murmästare för stamhuset Av Björn Hallerdt När vinhandlaren Johan Henrik Schmeer 763 planerade en grundlig upprustning av sitt nyförvärvade, palatsliknande hus vid Västerlånggatan 68 vände han sig till murmästaren Elias Kessler . Denne var ännu ett relativt oskrivet blad i yrkeskretsen, mästare sedan 6 år, men skulle under de följande åren få flera krävande uppdrag i och utanför Stockholm . von der Lindes palats gick under hans ledning igenom en ganska försiktig modernisering, vilket gjorde att den ursprungliga karaktären till stor del bevarades . Mest märkbart var att det höga, branta sadeltaket ersattes med ett betydligt lägre, brutet tak . Detta

Elias Kesslers ritning till ombyggnad 1763 av Erik Larsson von der Lindes palats i kv Typhon 2, Västerlånggatan 68. Det är sedan 1975 Murmestare Embetets stamhus. SSA 33

medförde också rivning av praktgavelns övre del . Fönstren i fasaden förstorades . Långväggarna mot gränderna, som tydligen skadats genom sättningar, fick till stor del muras om . I det inre kompletterades stentrappan, öppna spisar ersattes med kakelugnar och ett nytt kök inreddes för att ingå i en andra bostad . ) Invandrare med energi och framgång Inslaget av tyskar bland Stockholms murmästare hade varit starkt under me-deltiden och ännu på 600-talet . I 60 års tillägg till skråordningen föreskrevs att en tredjedel av mästarna, 4 av 2, skulle vara tyskar . Bland dem som blev mästare årtiondena kring 700-talets mitt var /3 tyskar, /3 tyskättade och bara /3 av svensk härkomst . Denna nya våg hade åtminstone till en del sin förklaring i att slottsmurmästaren och åldermannen Johan Christoffer Kiörner, själv tysk, främjade invandringen av tyska murare och hjälpte dem till avancemang inom ämbetet . 2) Till dessa tyskar hörde även Elias Kessler, född i Sachsen 7 9 . När han vid 32 års ålder kom till Stockholm 75 hade han enligt egen uppgift redan varit gesäll i 2 år . Kessler skrevs då in hos ålderman Kiörner och stannade i dennes tjänst ända tills han själv blev mästare . Kiörners verksamhet var mycket omfattande – 748 var 73 svenska och 7 tyska gesäller skrivna hos honom

Murmästaren Elias Kesslers mästerstycke, framlagt för ämbetet den 28 juni 1757. Ritningarna visar fasader mot gatan och gården, plan av våningen 1 trappa samt sektioner. MME 34

– och han hade dessutom en särställning som slottsarkitekten Carl Hårlemans handgångne man . Förteckningen över anställda avslutas alltid med rubriken ”Främmande gesäller”, och till dem hörde alltså Kessler . Den nära anknytningen till Kiörner understryks av att Kessler bodde i hans fastighet i Klara, även sedan den efter åldermannens död 759 övertagits av arvingarna . 3) 755 kände sig Elias Kessler mogen att inträda bland mästarna och ”äskade ämbetet” . Det skulle dröja två år innan mästarprov och formaliteter var avklarade . Det praktiska provet bestod enligt ämbetets beslut den september 756 av att Kessler murade trappan i kammarherre J . Wattrangs hus vid Fredsgatan, i kvarteret Johannes . Mästerstyckeritningarna, med nummer 62 i murmästarämbetets serie, omfattar 4 sidor materialförslag med arbetsoch kostnadsberäkning och 2 laverade ritningar . Beräkningen avser inte bara murningen utan även allt annat arbete, av stenhuggare, byggmästare, snickare, grov- och klensmeder, plåtslagare, kakelugnsmakare och målare . Murmästarens arbete förutsattes alltså omfatta både totalprojektering och arbetsledning . Den tomtfigur som 9 mars 757 förelagts Kessler för projektering av ett fyravånings bostadshus var en komplicerad sjuhörning, vilken ställde stora krav på fantasi och finurlighet vid planeringen . Huvudlängan har i Kesslers lösning fått vinklade flyglar och kompletterats med ett lågt gårdshus . Den förhållandevis smala gatufasaden, 7 fönsteraxlar bred, har ett svagt framspringande mittparti, krönt av en låg attika med 4 urnor . Dekoren är sparsam: rusticerad bottenvåning, balkong över körporten, som i likhet med huvudvåningens mittre fönster har profilerat krön, våningsband och taklist . Den strama karaktären går tillbaka på Hårlemans uttryckssätt, förmedlat av Kiörner . Källare och bottenvåning har välvda rum, mest förråd men även brygghus och bostadsrum med kakelugnar . Gårdshuset rymmer stall, vagnslider och avträden . De tre bostadsvåningarna innehåller vardera en enda lägenhet om 0 rum och kök samt förråd . Utom planer och fasader ingår 3 sektioner med detaljerad och omsorgsfull redovisning av eldstäder och snickerier . Ritningarna, utförda hemma hos mästaren Alexander Högman, är påtecknade av åldermannen Kiörner, bisittarna Forsberg och Weigelt samt rådsbisittaren, rådman Kammecker . De hör till de vackraste och mest genomarbetade i hela ämbetets serie . Den 28 juni 757 tog ämbetet ”berörde ritningar under skärskådan, och alldenstund de samma funnos vara väl och försvarligen förfärdigade: ty blevo de gillade samt Kessler till mästare och ämbetsbroder med lyckönskan antagen” . Det kostade honom 30 daler kopparmynt i mästerpenningar och 54 daler som ”friwillig discretion” förutom avgift till lasarettet och de fattiga . 4) Han vann burskap som borgare 2 juni 759 . Arbetsgivare och ämbetsbroder Nu kunde Kessler etablera egen verkstad och anställde redan 758 tre gesäller . Under sin långa verksamhetstid som mästare ( 758-94) skulle han ständigt ha ett växlande antal lärlingar inskrivna för lärotider på normalt 3-4 år, i några fall 5 år . De första åren på 760-talet och vid mitten av 780-talet 35

var inskrivningarna särskilt talrika . Totalt skrev Kessler in 09 lärlingar, och 44 av dem skrevs ut som gesäller . Endast en, Johan Daniel Degenaer, blev mästare: inskriven som lärling 764, utskriven som gesäll 766 och mästare 775 . Gallringen var hård, utbildningstiden lång även för dem som lyckades gå hela vägen . 5) Elias Kessler blev en flitig ämbetsbroder och deltog träget i sammankomsterna ända till året före sin död . Han nådde aldrig de viktigaste förtroendeposterna, även om han flera gånger var på förslag till bisittare och en gång till ålderman . Däremot anlitades Kessler flitigt, speciellt under 760-talet, i mera anspråkslösa uppdrag . Det kunde gälla tillsyn av arbetet vid verkstäder som förestods av mästares änkor, funktionen som skådemästare vid yngre kollegers framställning av mästerstycken och uppdrag som bisittare och lådmästare hos gesällerna . 6) Återuppbyggnad efter bränder Med den nyvunna mästarvärdigheten som merit trädde alltså Elias Kessler 758 ut på arbetsmarknaden som egen företagare . Genom sin långa prövotid som gesäll hos J .C . Kiörner bör han ha haft goda kontakter och efter den gamle mästarens död året därpå kanske övertagit en del av hans uppdrag . I byggnadslovsritningarna hos Byggnings- och ämbetskollegiet kan man följa Kesslers verksamhet i Stockholm genom åren; däremot ger de inga besked om hans verksamhet utanför huvudstaden . Det rör sig här om sammanlagt 76 objekt under 36 års tid (av vilka dock ett inte kom till utförande), men alla år är inte representerade i sviten . Påfallande många år saknas under 770-talet, vilket kan bero på bristande tillgång på arbetstillfällen men också på att mästaren hade uppdrag i andra delar av landet . Ett par sådana är väl kända, och Kessler fortsatte även dessa år att skriva in lärlingar . Antalet utförda arbeten är alltså relativt stort, men Kessler hörde ändå inte till de mest produktiva bland samtida murmästare . I en klass för sig står Alexander Högman, far och son, med tillsammans 274 objekt 753-94 och Erik K . Roos med 240 objekt 750-79 . Ytterligare några – Lorentz Kolmodin, C .C . Friese, J .M . Dimling och Pehr Westrell – har fler eller lika många utförda arbeten som Kessler . Uppdragens storlek varierar naturligtvis, från stora bostadshus och fabriker till oansenliga verkstäder och uthus . Allt är inte heller nybyggnader: även om- och tillbyggnader måste anmälas och godkännas . 7) Två stadsbränder under 750-talet medförde stora behov att förnya de drabbade stadsdelarna genom att ersätta de totalförstörda husen och reparera de skadade . För murmästare och andra hantverkare innebar brandkatastroferna uppsving genom starkt ökade arbetstillfällen . I Klara, som brunnit 75 , fick Elias Kessler sitt första självständiga uppdrag, ett envånings verkstadsoch bostadshus i kvarteret Uggelborg för färgaren Johan Waldemar Rådde . Ritningarna är daterade 3 april 758 och visar en mycket enkel byggnad med 5 fönsteraxlar . Tre av fönstren hör till den stora färgerisalen, de övriga till 2 mindre bostadsrum med eldstäder . Vice stadsarkitekten C .H . König signerar bygglovet en vecka senare med den rutinmässiga kommentaren att vinden skall göras brandfri . 36

Samma vår får Kessler ritningar godkända till påbyggnad av snickarmästaren Petter Helmins bostadshus i kv Pyramus, vid Lilla Nygatan, och till nybyggnad av bostadshus och stall för fabrikören Jacob Hongelin i kv Harhuvudet vid Skinnarviken . Senare under året kommer två nya uppdrag i Klara, båda i kv Lammet: påbyggnad av mässingsslagaren Johan Werners bostadshus och tillbyggnad av en tvåvåningsbostad vid fabrikören Johan Erland Schnacks bageri . Så långt har det rört sig om ganska oansenliga byggnader . Den våldsamma Maria-branden 759 ledde till att denna församling blev Kesslers viktigaste arbetsområde och även gav honom en del större uppgifter . För ”Sockerbrukets intressenter” fick han åter bygga upp den stora fabriken i kv Lappskon, mellan Bastugatan och mälarstranden . Den fick en representativ fasad mot sjön, accentuerad av portal med profilerad omfattning och fritrappa, samt hörnlisener med kapitäl . Det intilliggande bostadshuset med samma ägare var också svårt brandskadat och blev nu ( 76 ) efter Kesslers ritningar praktiskt taget nybyggt i 4 våningar . Fasaden mot Bastugatan, med 8 fönsteraxlar, fick rusticerad sockelvåning, framdraget mittparti, kraftig våningslist och varierade omfattningar kring portaler och fönster . Ett genomgående, tidsmässigt välanpassat drag i Kesslers större byggnader är de brutna taken med stickbågigt avtäckta kupor .

Sockerbrukets intressenter lät 1761 bygga om sitt brandskadade bostadshus vid Bastugatan, i kv Lappskon, efter Kesslers ritningar. Fasaden är utformad i Carl Hårlemans anda. SSA 37

Många år senare ( 784-85) återvände Kessler till samma trakt för att komplettera tobaksfabrikören Hans (Haquin) Appelgrens anläggning i kv Bocken (Stenbocken) . Mittdelen av det väldiga bostadshuset vid den branta Besvärsbacken (Brännkyrkagatan) är hans verk . Kesslers hus är viktiga inslag i den välbevarade bebyggelsen på Östra Mariaberget . 8) De stora projekten I de flesta av sina arbeten framträder Elias Kessler som en habil och samvetsgrann men måttfull och anspråkslös byggare . Det är därför ganska förvånande att han under 760-talet får i uppdrag att projektera och leda uppförandet av tre stora och representativa byggnadsverk . Goda tider för den svenska järnhanteringen, där upplandsbruken ännu spe-

I den branta Besvärsbacken vid Brännkyrkagatan återställde tobaksfabrikören Hans Appelgren sin stora fastighet i kv Stenbocken efter Mariabranden 1759. Mitthuset återuppfördes först 1784-85 efter Kesslers ritningar. Foto Ateljé Larsson 1904, i SSM 38

lade en ledande roll, ledde till att bruksägarna ersatte äldre bostadshus med magnifika herrgårdar . Samtidigt förnyades verkstäder och smedsbostäder för att ingå i välplanerade samhällen . Många av bruksägarna var kapitalstarka stockholmare, och det uppstod en formlig tävlan mellan dem att åstadkomma de mest storslagna och moderna residensen för sina tillfälliga och kortvariga vistelser vid bruken . Jean Eric Rehn blev stilbildande genom att skapa eller omdana herrgårdarna i Gimo, Leufsta och Forsmark, delvis under medverkan av murare från Stockholm . När bröderna Claes och Johan Abraham Grill förvärvat Österby bruk anlitade de emellertid Elias Kessler för att rita den nya herrgården och leda uppförandet . Byggnadsarbetet kom igång 763 men avstannade redan efter två år i samband med mössornas maktövertagande och därav följande ekonomisk kris . Det återupptogs 768, alltjämt med Kessler som arbetsledare . Följande år fick han lämna över ansvaret till arkitekten Erik Palmstedt men var verksam vid bygget ända till 773 . Herrgården i Österby är ett tungt och massivt tvåvåningshus under högt, brutet tak . Vid sin tillkomst var det redan ganska ålderdomligt, präglat av reminiscenser från Hårleman . Från sina mästerstyckeritningar hämtade Kessler ett par karakteristiska inslag, balkongen över porten och den murkrönta attikan . Huset har en ganska klumpig karaktär, vilken knappast förbättrades genom Palmstedts tillägg av ett kupolliknande krön med klockhuv . Det kan inte tävla med Rehns eleganta och stilsäkra skapelser . Då lyckades Kessler betydligt bättre med sin andra bruksherrgård . På uppdrag av Carl Oxenstierna ritade han 765 huvudbyggnaden vid Hargs bruk och var verksam där fram till 780 . Den är mycket olik Österby: huvudvåningen har flyttats en trappa upp och fått större höjd, den enkla och väl proportionerade exteriören har framspringande mittpartier med triangulära krön, kraftigt våningsband och brutet tak . Interiören med herrskapets rumssviter i övervåningen påminner närmast om ett bekvämt stadshem . 9) Parallellt med bruksherrgårdarna i norra Uppland ritade och uppförde Elias Kessler i Stockholm den byggnad som måste betecknas som hans mest betydande verk . Textilfabriken vid Barnängen hade 76 förvärvats av bröderna Hans Reinhold och Carl Apiarie . Under deras ledning blev den stadens – och landets – största industriföretag, som mest med ca 800 anställda . Barnängsfabriken har fått en gripande litterär och kulturhistorisk skildring i Per Anders Fogelströms ”Vävarnas barn” . Ritningarna till Barnängens corps de logis utförde Kessler i maj 767 . Det är ett tvåvåningshus under brutet och valmat tak . Fasaderna med 9 fönsteraxlar har hörn och mittrissalit livade av rusticeringar . Det kraftiga våningsbandet ansluter till prismaformade motiv över bottenvåningens fönster . Över portalen, med fritrappa, återfinns en festong och ett rakt krön . Enligt ritningen skulle frontonens stora urtavla omges av festonger och dess spets avslutas med en spira, nu försvunna – eller aldrig utförda? I huset inreddes två bostadsvåningar, medan vinden användes som klädesfabrikens garnmagasin . Karaktären av bruksmiljö förstärks av gårdarna på ömse sidor av huvudbyggnaden, inramade av andra äldre hus . Flera av dem ritades 782 av 39

Huvudbyggnaden vid Barnängen uppfördes för klädesfabrikanterna Hans Reinhold och Carl Apiarie efter Kesslers ritningar 1767. Det är hans mest betydande verk, alltjämt väl bevarat. Ritning SSA, foto 1907 i SSM 40

Det mest representativa av Kesslers arbeten i Staden (Gamla stan) är ombyggnaden av kapten Carl Pfeiffs 1600-talshus Munkbron 5. Genom senare ombyggnader har husen i Gamla stan förändrats så att Kesslers insatser knappast kan avläsas på annat sätt än i byggnadsvolymerna. Ritningen är daterad 21 mars 1771. SSA

murmästarkollegan J .W . Elies . Barnängen är som helhet den bäst bevarade, äldre industrimiljön i Stockholm, och man skulle önska att Kesslers vackra huvudbyggnad blev tillgänglig som lokal för offentlig verksamhet . 0) Vardagsmiljöernas byggare De ärofulla uppdragen från mitten av 760-talet, med efterdyningar långt in i 70-talet, var åtminstone i fråga om Harg och Barnängen respektabla och uppskattade prestationer . Trots det återkom inga stora och krävande projekt under Kesslers återstående yrkesliv . Kanske påverkades självförtroendet av att Palmstedt fick överta byggledningen vid Österby så att Kessler tvekade inför större åtaganden . Tillgången på utbildade arkitekter blev också bättre under seklets senare del, vilket gjorde att murmästarna fick stå tillbaka . Kesslers kommande nybyggnader gäller framför allt arbetslokaler och ekonomibyggnader, medan insatserna på bostadshus nästan uteslutande begränsar sig till om- och tillbyggnader . Bland uppdragsgivarna är hantverkarna den största gruppen (totalt 22 objekt), följda av ståndspersoner ( 5), fabrikörer och grosshandlare ( 3), handlande och traktörer ( 2) samt lägre tjänstemän (9) . Den Grillska gården vid Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg) 4

Ur mängden konstlösa ekonomibyggnader av Elias Kesslers hand skiljer sig färgerifabrikören Jacob Hovings eleganta växthus i kv Suggan på Söder. Ritning 1770, SSA

får 770 efter Kesslers ritningar en kommersiell tillbyggnad med 8 salubodar mot torget och 5 mot Strömgatan samt enkelrumsbostäder i övervåningen; den skulle snart rivas för att ge plats åt Arvfurstens palats . På Riddarholmen låter änkefru Sara Sterky år 776 bygga på sin länga mellan kyrkan och kanalen med enkla bostäder; huset revs vid 800-talets mitt och tomten blev öppen plats . Påfallande många av Kesslers senare byggen är verkstäder och andra nyttobyggnader . Han bygger om ett bageri i kv Bondetorpet i Katarina åt Petter Flor 765, uppför ett brygghus vid Seved Bååthsgatan på Ladugårdslandet åt bankokommissarien Arved Egerström 767 och ett drivhus i kv Suggan på Söder åt färgerifabrikören Jacob Hoving 770 . 774 är det dags att bygga till ett magasin vid ”Birger Jarls torn” på Riddarholmen åt General Assistence Contoret, och 782 följer en smedja vid Clasons varv på Blasieholmen; även Kungsholms glasbruk får hjälp med en smedja ( 783) . Garvaren Jean Westin anlitar Kessler för tillbyggnad av sitt garveri i kv Solvisaren på Kungsholmen ( 792) . Bryggaren Abraham Westman låter honom komplettera gården i kv Islandet nära Adolf Fredriks kyrka med bl a brygghus och bagarstuga ( 78 ) och bygger ett nytt drivhus . Ombyggnad av små bostadshus, uppförande av

Kvarteren vid Adolf Fredriks kyrka dominerades under 1700-talet av de ledande bryggarnas bostäder och handelsgårdar med bondkvarter. I kv Vargen kompletterade handelsmannen Jan Westman sin gård, där stall och fähus försetts med över 20 spiltor och bås för egna och andras hästar och kor. Den nya längan av Kessler inreddes med torkugn och bryggpannor. Ritning 1763, SSA 42

Brännerikamreraren Jacob Möller utvidgade och förskönade sin ståtliga fastighet i kv Saturnus, den Leijonstedtska malmgården vid S:t Paulsgatan, efter svärfaderns ritningar 1793. Det blev Kesslers sista betydande insats. SSA

stall och vagnbodar, fähus och förråd – Kesslers arbeten under de sista decennierna ligger långt från 760-talets stolta herrgårdsbyggnader . Även enkla byggnader visar ändå prov på att den åldrande murmästaren gör tydliga förbättringar med nya material, tekniker och stildrag . Trähus ersätts med stenhus, öppna spisar med kakelugnar, sadeltak med brutna tak . Dörrar, fönster och takkupor får sirliga omfattningar – ambitionen att åstadkomma arkitektur ända in i det minsta formatet och den mest vardagliga funktionen lever kvar . ) Murmästaren privat Klarakvarteren blev familjen Kesslers hemvist under nästan hela Elias svenska tid . Han bodde i kvarteret Svan nr 5, ett hus som tillhörde åldermannen och läromästaren J .C . Kiörner och sedan övertogs av dennes arvingar . När Elias och hans hustru Birgitta Maas döpte sin förstfödde, sonen Johan Christan, den 9 juni 758 var Kiörners hustru Maria Starbus och deras son Erik bland faddrarna . 2) Det var meningen av Johan Christian Kessler skulle följa i faderns fotspår . 43

Fjorton år gammal skrevs han in som lärling i verkstaden för att lära i 3 år, men redan året därpå skrevs han ut som gesäll efter avlagda prov . Sedan måste något ha gått snett . 777 får Johan Christian lämna tjänsten hos fadern och i stället börja arbeta hos G .A . Zinckes änka . När Elias 785 begär att sonen skall få avlägga mästarprov säger ämbetet nej med motiveringen att Johan Christian ännu inte vunnit tillräcklig stadga – han var 27 år gammal! 79 utfärdas ett gesällbrev för honom, där fadern märkligt nog påstås vara mästare i Nyköping . 3) Vid moderns död 794 befinner sig Johan Christian på Sveaborg men bor senare i Åbo . Föräldrarna hade i princip gjort honom arvlös och överlåtit åt dottern och mågen att ge sonen något understöd, ”i fall han skulle wisa någon ånger och bättring . . . hälst han igenom sin olydnad och widriga uppförande hitintills ådragit sig wår kallsinnighet” . 4) Dottern Maria Rosina, född 76 , beredde föräldrarna större tillfredsställelse . Hon gifte sig med kamrer Jacob Möller vid kronobränneriet i Tanto, en herre som ådrog sig Årstafruns misshag genom att förleda hennes man och son till alltför ymnigt festande på malmgården Årsta holmar . Men familjen Möller blev Elias Kesslers fasta punkt efter hustruns död, och han bor hos dem under sitt sista år . Genom dem får han också sitt sista viktiga uppdrag . Den 2 december 793 signerar Kessler tillsammans med mågen ritningar till en stor ombyggnad av dennes fastighet, den Leijonstedtska malmgården i kv Saturnus 29, vid S:t Paulsgatan . Här blommar den gamle mästarens vilande talanger upp på nytt, då han målar upp en praktfull fasad i akvarell . Hela det formspråk han övertagit från Hårleman via Kiörner kommer åter till uttryck: den 8 fönsteraxlar långa fasaden får frontespiser med profilerade gavelrösten, entréport under kartusch, lisener och festonger . Elias Kessler dör den 9 juli 795 . I hans torftiga kvarlåtenskap ingår en liten silverbägare, en snusdosa, två matskedar och ett gammalt fickur . Men man får också en skymt av yrkesmannen genom en liten låda med diverse cirklar, vattenpass mm ”smått som dertill hörer”, 23 gamla tyska böcker och ”diverse sorter Desseiner samt ritningar efter förfärdigade byggnader” – de senare värderades till 24 skilling! Några rikedomar hade Elias Kessler inte samlat – dödsboet visade minus, trots begravningshjälp från murmästarämbetet – men borgarhus, fabriker och ekonomibyggnader vittnade om kunskap och flit under ett långt yrkesliv . En mindre del av dem, på Mariaberget, i Gamla stan och vid Barnängen, är alltjämt bevarade . 5) Noter ) Hallerdt 2005, s 57 2) Alm 935, s 30,233 3) Nord . mus ., Murargesällskapets matrikel 7 - 830 och protokoll 736-58 SSA, mantalslängder Klara västra 760-90 4) MME, mästerstyckeritningar volym 3 nr 62; protokoll 22/7 755, 0/8 och /9 756 och 28/6 757 5) MME, in- och utskrivningsbok 750-99 . Alm 935, s 222,234 44

6) MME, protokoll 757-94 (i vol . 744-74 och 774- 825) 7) SSA, författarregister till byggnadslovsritningar; Byggnings- och ämbetskollegiets arkiv, byggnadslovsritningar 8) SSA, byggnadslovsritningar 9) Selling 934, s 0 ff, 937, s 252 ff 0) SSA, byggnadslovsritningar Värdefulla industrimiljöer, s 43 ff ) SSA, byggnadslovsritningar 2) SSA, mantalslängder Klara västra nedre 760-90; dopbok Klara församling 758 3) Elias Kessler deltar utan avbrott i Stockholms-ämbetets sammankomster, skriver in lärlingar och uppför byggnader i huvudstaden . Uppgiften om Nyköping måste alltså bero på ett missförstånd . Eric Örström, en av de båda Nyköpings-mästare som betalar kvartalsavgifter och inskrivningspengar till ämbetet i Stockholm, skriver i brev 29/6 778: ”Arbetet här i orten är ganska klent, hälst både pengar och materialier äro för behöfwande bristande omständigheter” . Det förefaller därför osannolikt att Kessler skulle varit engagerad i byggnadsverksamhet i Nyköping . MME, in- och utskrivningsbok 75 -99; inkomna handlingar 770-98 4) SSA, bouppteckning Klara församling 794/2:5 7 5) Årstadagboken I, s 45 . SSA, byggnadslovsritningar; bou Maria församling 795/4:692 Källor och litteratur Murmestare Embetet (MME) i Stockholm Protokoll 744-74 och 774- 825 In- och utskrivningsbok 750-99 Mästerstyckeritningar Inkomna handlingar 770-98 Nordiska museets arkiv Murargesällskapets matrikel 7 - 830 och protokoll 736-58 Stockholms stadsarkiv (SSA) Författarregister till byggnadslovsritningar Byggnadsnämndens arkiv, byggnadslovsritningar Mantalslängder Klara västra 760-90 Dopbok Klara församling 758 Bouppteckningar Klara församling 794 och Maria församling 795 Stockholms stadsmuseum (SSM) Bildarkivet Henrik Alm, Murmästare-ämbetet i Stockholm . 935 Björn Hallerdt, Erik von der Linde och hans palats . I: Murmästarnas hus . 2005 Ragnar Josephson, Borgarhus i gamla Stockholm . 9 6 45

Albert Löfgren, Riddarholmen 620-talet - 940 . Bih . till stadsfullmäktiges utlåtanden och memorial 940 nr 55, bil . A Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken I, 793- 8 2 . 946 Gösta Selling, En murmästare som herrgårdsarkitekt . Fataburen 934 Gösta Selling, Svenska herrgårdshem under 700-talet . 937 Värdefulla industrimiljöer i Stockholm . 984 Elias Kesslers verkförteckning . 758 20/4 Uggelborg 40, Klara, nybyggnad bostad . Ägare färgaren Johan Waldemar Rådde . 2 . 27/4 Pyramus 6 (Pyramus ), Nikolai, tillbyggnad bostad . Ägare snickarmästaren Petter Helmin . 3 . 22/5 Harhuvudet 240, Maria, nybyggnad bostad och stall . Ägare fabrikören Jacob Hongelin . 4 . 6/6 Lammet 24, Klara, påbyggnad bostad . Ägare mässingsslagaren Johan Werner . 5 . 29/8 Lammet 9, Klara, tillbyggnad bostad och bageri . Ägare fabrikören Johan Erland Schnack . 6 . 759 24/4 Vildsvinet 8, Hedvig Eleonora, tillbyggnad bostad . Ägare kamreraren Petter Starbus . 7 . /5 Loen 50, Klara, tillbyggnad bostad . Ägare snickarmästaren Nils Gladberg 8 . 2/ 0 Ormen mindre 45, Maria, om- och tillbyggnad bostad . Ägare fabrikören Joachim Wilh . Helleday . 9 . 760 3/4 Lappskon och 2, Maria, nybyggnad fabrik (sockerbruk) . Ägare Sockerbrukets intressenter . 0 . 5/4 Överkikaren , Maria, tillbyggnad bostad och brygghus . Ägare notarien Eklund . . 76 28/7 Lappskon, Maria, ombyggnad bostad . Ägare Sockerbrukets intressenter . 2 . 762 23/4 Sjöman 20, 2 , 22, Hedvig Eleonora, nybyggnad fähus . Ägare handelsmannen Johan Sunius . 3 . 2/9 Lammet 24, Klara, tillbyggnad bostad och stall . Ägare mässingsslagaren Johan Werner . 4 . 763 25/ Sporren 43, Jakob, nybyggnad bostad . Ägare snickaren Nicklas Dalin . 5 . 8/3 Vargen 26, Adolf Fredrik, tillbyggnad stall m m .Ägare handelsmannen Jan Wessman . 6 2 /4 Katthuvudet, Maria, nybyggnad bostad . Ägare timmergesällen Erich Skoberg . 7 . 26/4 Kylberget 6 , Hedvig Eleonora, nybyggnad bostad . Ägare bankokommissarien Arwed Egerström . 8 . 9/7 Västra kvarteret 3 (Palamedes 3), Nikolai, påbyggnad bostad . Ägare madame Wigert . 9 . 3/ 0 Typhon 2, Nikolai, ombyggnad bostad . Ägare vinhandlaren Johan Henrik Schmeer . 46

20 . 764

3 /

Stormhatten 23, Hedvig Eleonora, nybyggnad bostad . Ägare klensmed Bartram Pousette . 2 . 7/2 S:t Anna , Jakob, påbyggnad bostad . Ägare handelsmannen Carl Anth . Bewe . 22 . 27/3 Havssvalget 6, Hedvig Eleonora, nybyggnad uthus . Ägare åldermannen N . Björk . 23 6/8 Rosendal 3, Maria, nybyggnad vagnshus . Ägare bankokommissarien Bernh . Henric Gottsman . 24 . 765 0/9 Bondetorpet 28, Katarina, ombyggnad bostad och bageri . Ägare bagaren Petter Flor . 25 . 767 6/4 Fatbursbrunnen 7, Maria, nybyggnad stall och förråd . Ägare handelsmannen Carl Petter Bröms . 26 . /5 Barnängen, nybyggnad herrgård . Ägare fabrikörerna Hans Reinhold och Carl Apiarie . 27 . 6/6 Kylberget 6 , Hedvig Eleonora, tillbyggnad brygghus . Ägare bankokommissarien Arwed Egerström . 28 . 8/6 Marsvinet 3, Maria, nybyggnad bostad och stall . Ägare handelsmannen Anders Ruth . 29 . 768 2/8 Inre kvarteret 24 (Cassiopea 3), Nikolai, tillbyggnad bostad . Ägare gördelmakaren Christian Böckler . 30 . 769 28/2 Havfrun 49- 50, Hedvig Eleonora, ombyggnad bostad . Ägare hovskaffaren Albrecht Berglind . 3 . 770 6/2 Suggan 3, Katarina, nybyggnad drivhus . Ägare fabrikören Jacob Hoving . 32 . 7/8 Timmerman 40, Katarina, tillbyggnad bostad och uthus . Ägare handelsmannen Axel Spång . 33 . / 0 Leoparden 7, Klara, tillbyggnad salubodar och bostad . Ägare direktörskan Anna Johanna Grill . 34 . 77 26/3 Munkbron 5 (Milon 9), Nikolai, ombyggnad bostad . Ägare kapten Carl Pfeiff . 35 . 774 7/6 Riddarholmen, tillbyggnad magasin . Ägare General Assistence Contoiret . 36 . 6/9 Klara, nybyggnad av vagn- och vedbod i riksrådet Melker Falkenbergs fastighet . 37 . 776 5/2 Riddarholmen, påbyggnad av bostads- och bodlänga i änkefru Sara Sterkys fastighet . 38 . 777 22/5 Järnlodet 82, Hedvig Eleonora, tillbyggnad bostad . Ägare brännvinsdestillatören And . Berg . 39 . 779 30/3 Solen 68, Jakob, tillbyggnad bostad . Ägare åkaren Johan Kiellberg . 40 . 30/3 -”, alt . förslag, ej utfört 4 . 3/6 Solen 68, Jakob, tillbyggnad bostad . Ägare åkaren Johan Kiellberg . 42 . 780 /4 Lammet 32,33, Klara, nybyggnad stall och förråd . Ägare generalauditören Olof Malmerfeldt . 43 . 5/6 Brunkhalsen, Klara, nybyggnad vagnshus . Ägare kryddkrä47

44 . 45 . 78 46 47 . 782 48 . 783 49 . 50 . 784 5 . 52 53 . 54 . 785 55 . 56 . 57 . 58 . 787 59 . 60 . 6 . 788 62 . 789 63 . 64 . 790 65 . 66 . 792 48

maren Joseph Winberg . 7/ Klockstället 26, Klara, nybyggnad stall m m . Ägare grosshandlaren Joh . Magnus Starbus . 6/3 Islandet 3, Adolf Fredrik, tillbyggnad bostad och brygghus . Ägare fabrikören Abraham Westman . 2/4 Götgatan, Katarina, tillbyggnad bostad och krog (Hamburg) . Ägare mademoiselle Catharina Kiellbom . 3/8 Blasieholmen (Clasons varv), Jakob, nybyggnad smedja . Ägare konsul Johan Clason . 9/4 Glaucus 6, Nikolai, nybyggnad stall och magasin . Ägare grosshandlaren Joakim Brandburg . 2/6 Kungsholms glasbruk, nybyggnad smedja . 27/ Fikonträdet 73, Ulrika Eleonora, nybyggnad bostad . Ägare repslagaren David Wahl . 9/3 Pomona 33, Nikolai, tillbyggnad bostad . Ägare klensmeden Christian Fredrich Skjefman . 20/4 Jupiter mindre 2 , Maria, påbyggnad bostad . Ägare traktören Eric Hasselqwist . 2/ 0 Bocken (Stenbocken) 30,3 , Maria, tillbyggnad bostad . Ägare fabrikören Hans Apelgren . 8/ Hägern , Klara, tillbyggnad bostad . Ägare auditören Olof Widegren . 9/4 Bocken (Stenbocken) 30, 3 , 32, Maria, tillbyggnad bostad (och tobaksfabrik) . Ägare tobaksfabrikören Haquin Appelgren . 3/9 Juno, Nikolai, taklag bostad (Fuhrmannska huset) 25/ 0 Sperlingens backe 50, Hedvig Eleonora, tillbyggnad bostad . Ägare baron Gripenstierna . 0/7 Gropen 57, Maria, tillbyggnad bostad . Ägare kamreraren Jacob Möller . 4/9 Solvisaren 50 /2, Ulrika Eleonora, tillbyggnad bostad och garveri . Ägare garvaren Jean Wesin . u .d . Gropen 57, Maria, inredning bostad och brygghus . Ägare kamreraren Jacob Möller . 2/2 Juno 90, Nikolai, nybyggnad uthus . Ägare Tyska församlingen . 7/7 Islandet 9, Adolf Fredrik, nybyggnad drivhus . Ägare fabrikör Abraham Westman . 5/9 Draken 53, Adolf Fredrik, nybyggnad bränneri . Ägare bryggaren Flietz . 3/7 Bryggaren 42, Ulrika Eleonora, nybyggnad brygghus m m . Ägare capitaine mechanicus Carl Appelquist . 7/8 Blomman 52, 53, Klara, tillbyggnad bostad . Ägare handelsmannen Johan Wessman . /3 Solvisaren 50 /2, Ulrika Eleonora, nybyggnad stall m m . Ägare garvareåldermannen Johan Westin .

67 . 68 . 793

25/3 2/ 2

69 . 70 . 794

3/ 2 28/

7 .

28/

72 .

3/3

73 .

29/4

74 .

20/5

75 .

3/6

76 .

26/6

Utan adress, samma som 66?, nybyggnad stall m m Saturnus 29, Maria, tillbyggnad bostad . Ägare kamreraren Jacob Möller . Saturnus 29, Maria, tillbyggnad uthus . Sandåsen mindre, Adolf Fredrik, nybyggnad stall . Ägare direktören Joh . Gustaf Hasselström . Åskslaget 4 /2, Jakob, nybyggnad stall m m . Ägare åkaren Fredrik Blanck . Friggarn (Frigga) 8, 9, Klara, nybyggnad vagnbod m m . Ägare klensmeden C . Magnus Fogelberg . Islagret /?/ 42, Jakob, nybyggnad bostad och verkstad . Ägare herr Johan Ruth . Solvisaren 60, Ulrika Eleonora, nybyggnad bostad . Ägare traktören Jonas Norberg . Tragern (Draken) 53,54,55, Adolf Fredrik, nybyggnad fähus . Ägare änkefru Christina Fliest . Adonja (Adonis) 5, Adolf Fredrik, tillbyggnad bostad . Ägare vaktmästaren Anders Sundwall .

Anm . Datum anger dag för Kesslers underskrift . Fastighetsnummer enligt vad som anges på ritningen; för Gamla stan torde det i allmänhet avse fastighetsnummer i 729 års nummerordning . Anhopningen av ritningar första halvåret 794 tyder på att Kessler rensat undan kvarliggande uppdrag .

Skråstaden Zürich Av Hans Wohlin Imperiebyggarna Kort före vår tideräknings början gick romerska legioner i två stora anfallskilar över Alppassen och invaderade helveternas land, som romarna kallade Räthien . Här levde olika stammar på högslätterna och i sluttningarna till floddalarna . I dalbottnarna var det mest ogenomträngliga sumpmarker och återkommande översvämningar, så byar och stigar anlades högt upp på sluttningarna . För romarna var det viktigt att säkra bergspassen mot de krigsfolk, som anföll rikets norra delar ner mot Poslätten . Romarna byggde körbara vägar över passen och norrut genom Räthien för varutransporter och truppförflyttningar . Caesar hade landstigit med en romersk här vid nuvarande Marseille och startade sitt fälttåg upp genom Rhonedalen, där han etablerade en romersk provins i nuvarande Provence . Expansionen av det romerska imperiet fortsatte sedan mot norr fram till Limes (gränsen) längs de stora floderna Rhen och Donau . Imperiet och Gallia cisalpina (= på den här sidan Alperna) hade nu fått ett väldigt uppland (Gallia transalpina = på andra sidan Alperna) för en utvidgad handel och för rekrytering av soldater till legionernas hjälptrupper . Sedan regimerna i Grekland, Mindre Asien, Egypten, Karthago och på Iberiska halvön hade besegrats, var Medelhavet imperiets innanhav . Romarna kontrollerade den allt viktigare handeln inom hela Västerlandet, men hade samtidigt en utdragen och sårbar gräns, framför allt mot barbarerna (de skäggiga) i norr . Endast tack vare en välutvecklad infrastruktur, och en överlägsen taktisk förmåga kunde de värja sina gränser i över 300 år . När de till slut fick retirera, berodde det på att de germanska motståndarna dels hade tillägnat sig romarnas egen militära kompetens, dels hade lyckats samla sina olika stammar till gemensam kamp mot romarna . Turicum Romarna var stadsbyggare, deras härläger och befästningar låg där vägar möttes, på strategiska platser längs floderna och vid de långa handelsleder, som de etablerade . Militärens anläggningar krävde gott om dricksvatten och gärna geotermiskt källvatten samt bördig mark för odlingar och bete . Kring dem utvecklades civil bebyggelse och kompletta samhällen . Nästan alla stora städer söder om Rhen-Donau-linjen grundades av romarna; Lissabon, Barcelona, Marseille, Paris, Köln, Trier, Strasbourg, Genève, Wien, Budapest m .fl . Vid Zürichsees utlopp i floden Limmat byggde romarna en befästning, som de kallade Turicum – det blev staden Zürich . Här, liksom på många andra håll, övertog de en keltisk befästning, förbättrade försvarsanläggningarna, byggde bro över floden och etablerade bosättningar, tempel och handelsplatser kring 5

floden . Genom Limmatdalen hade de kontakt med den viktiga Rhendalen med dess olika kohorter (avdelningar inom en legion) på marschvägs avstånd från varandra, så att en garnison snabbt kunde få undsättning . Vid Turicum sammanstrålade flera handelsvägar från alppassen norrut längs sjösystemet upp mot Limes och det bakomliggande alemanska området i Schwarzwald och Schwaben (kring Bodensjön) . Germanska stammar var förvisso romarnas fiender, men det hindrade inte att handeln över Limes periodvis var omfattande . Genom Turicum löpte också en viktig handelsled från det bördiga Rhoneområdet i frankernas gamla rike österut till Elsass och Rhen-dalen .Turicum blev en av det romerska imperiets viktiga tullstationer . Turicum/Zürich utvecklades till ett handelscentrum, och har så förblivit även i vår tid . Handel betydde marknadsplats också för andra näringar, inte minst hantverkare av olika slag . Där många människor samlades var naturligtvis också kyrkan på plats – Zürich blev tidigt ett centrum för flera kloster och mål för religiösa vallfärder . Romarna hade på en liten holme i floden avrättat två kristna, som blev martyrer och stadens skyddshelgon: Felix och Regulas . På den lilla holmen byggdes senare en vallfartskyrka: Wasserkirche . Vi börjar se ett mönster för en stad, som inte utvecklats i kraft av kejserliga dekret eller andra makthavares beslut, utan av borgarna själva och tack vare

Stadskärnan kring floden Limmat från Grossmünsters torn mot norr/nedströms. Rådhuset i mitten står ute i vattnet. Det stora grå huset i förgrunden är skråhuset Zum Rüden. 52

det fördelaktiga läget, som förde samman transporterna och människorna . Läget hade också ett behagligt klimat, vin odlades på sluttningarna och litet norr om staden fanns det eftertraktade varma källvattnet – platsen fick namnet Baden och blev så småningom en av Europas viktigaste kurorter, ej att förväxla med tyska kurorten Baden-Baden vid Rhen, som romarna också anlade . Växlingar vid makten Efter romarna och de germanska stammarna tog den östgotiske härskaren Theoderik över Turicum och utsåg en ståthållare för södra Schweiz, som lät bygga en borg i staden . När goterna drog sig tillbaka tog frankerkungen Klodwig över makten, efter honom flera merovingiska kungar . En viss stabilisering skedde på 600-talet, då frankiska härskare utvidgade och moderniserade den gotiska borgen på platsen för den romerska befästningen – idag kallas borgkullen Lindenhof . På andra sidan Limmat byggdes Oberdorf och Niederdorf, byar som fick namn efter terrängen . I den övre byn hade romarna haft sitt tempel, här uppfördes nu ett kapell för den kristna församlingen . Kyrkans etablering utvecklades till en stiftskyrka, senare en katedral samt munk- och nunnekloster . Ibland hävdas att den karolingiske kejsaren Karl den store, som regerade 77 -8 4, instiftade den stora katedralen Grossmünster, i alla fall var han en av stiftets stora gynnare . Det mycket viktiga nunneklostret, som var avsett för adelsdamer, uppförde sin stora klosterkyrka Fraumünster närmare borgkullen . Abbedissan kallades Hohen Frau von Zürich, och var från 800-talet en mycket mäktig härskarinna i staden under den tysk-romerske kejsaren . Det äldsta dokument som nämner staden Zürich är en urkund av en hertig Hermann från år 929 . Där fastläggs stadsrättigheter och gränser . Staden hade

Staden Zürich ca 1500. Zürichsee t.h., floden Limmat i mitten, Grossmünster överst i bild. 53

en fogde, egentligen en vicekung under kejsaren, med makt att sköta stadens förvaltning, beskatta och vid behov döma dess befolkning samt uppbära stadstull för varor som fördes genom staden . Zürich hade nu status av Reichstadt, vilket innebar att vissa riksdagar, kejserliga festdagar mm förlades till staden, som härigenom fick en framträdande roll inom kejsardömet . Till stadens skydd uppfördes på 900-talet de första stadsmurarna med befästa torn och stadsportar . Det ankom på borgarskapet att uppföra och underhålla stadens befästningar, liksom att hålla manskap till stadens försvar och brandväsen . Dessa beting förde samman stadens borgare och övriga invånare, som insåg att de hade många gemensamma intressen – och motståndare . Borgarstaden Den härskarsläkt som regerat i Zürich under flera hundra år dog ut när Berthold V avled 2 8 . Kejsar Fredrik II av Hohenstaufern förklarade då staden oavhängig, fri från både kejsardömet och lokala härskare . Inom det tysk-romerska kejsardömet (det Heliga romerska riket av tyska nationen, som grundades år 962) fanns det flera sådana fria städer, bland annat längs Rhendalen . Ett förvaltande stadsråd valdes av Zürichs borgare första gången år 220 . Zürich var härmed en självstyrande stad . På slutet av 200-talet flammade maktkampen upp mellan kejsardöme och påvedöme, vilket för Zürichs del ledde till konflikter mellan stiftsherrarna och borgerskapet . Borgarna drabbades av en påvlig bannbulla, men svarade med att driva bort munkarna och prästerna från staden . Efter två års kontroverser träffade parterna en fredsöverenskommelse och staden återfick sin roll som religiöst centrum .

Skråhuset Zur Rüden uppfördes ca 1350 vid Limmat och hade samma utseende i ca 300 år. 54

För att stärka stadsbornas ställning, inte minst mot kringströvande rövare och riddare, träffade städerna vid Rhen ett försvarsförbund vid ett möte i Worms år 255 . Zürich och ett 20-tal städer i Schwaben gick samman i detta förbund . Det gällde bland annat att säkra de livsviktiga handelsvägarna över alppassen och mellan Burgund, Elsass och Schwaben . Städerna började samarbeta om varor och tjänster, tullar, post, säkra transporter osv . Borgerskapet i Zürich måste nu organisera sig mer långsiktigt . Adelsfamiljerna, korherrarna i Grossmünster och stiftsdamerna i Fraumünster hade också anspråk på inflytande – det gällde att utveckla ett fungerande stadsstyre som tillfredsställde också deras maktanspråk . En annan grupp som krävde inflytande var hantverkarna, som ännu inte räknades in i borgerskapet . I några andra städer i Rhendalen – Basel år 226, Winterthur 264 och Bern 268 – hade inrättats yrkessammanslutningar som kallades skrån, på tyska Zunft . Zürich beslöt att följa samma modell och inrättade skråväsendet 325 . Det följdes av Regensburg år 330, Strasbourg och Mainz 332-34 . Det blev nu skråna som fick uppgiften att välja ledamöter till stadens råd . Den exekutiva makten låg hos lilla rådet, som bestod av 2 ledamöter . Lilla rådets sammansättning växlade tre gånger under kalenderåret, varvid rådsledamöterna själva utsåg sina efterträdare . Det fanns också stora rådet med 00 ledamöter, som kunde inkallas om det lilla rådet inte kunde enas, eller om det gällde särskilt viktiga frågor . Vidare fanns en domstol, som kallades rättsrådet. Ledamöterna var valda av stadens borgare, men dessutom ingick en rättsfogde, som utsågs av kejsaren . Naturligtvis uppstod då och då spänningar mellan olika grupper och individer inom och utanför rådsförsamlingarna . I värsta fall ledde de till intriger och bråk, som kunde utvecklas till väpnade strider . Parterna brukade då söka hjälp av utomstående intressen, och det kunde leda till krig . Det blev under 300-talets början även resningar inom staden som ledde till att någon junker grep makten och ställde de regerande råden inför rätta eller helt sonika avsatte dem . En sådan riddare var Rudolf Brun, som år 325 bestämde sig för att inrätta skråväsendet i staden . Nu fick även hantverksyrkena sina skrån . Sammanlagt skulle det finnas 3 skrån, vart och ett under ledning av en ärbar skråmästare . I det lilla rådet skulle fyra av de 2 platserna besättas av riddare från stadens adelssläkter . Kyrkan och klostren skulle däremot inte ingå i råden – vilket snart skulle bidra till maktkampen mellan den andliga och den världsliga sfären i staden . Det stora rådet utökades till 200 ledamöter och förväntades inte behöva sammankallas så ofta . Rudolf Brun inrättade också den ledande befattningen som borgmästare i staden, och blev naturligtvis själv dess förste innehavare i Zürich . Skråväsendet Varje skrå antog sina reglementen efter en gemensam mall . Den som felade mot reglementet kunde uteslutas (vilket var = näringsförbud), bannlysas från staden eller till och med avrättas . Så illa gick det till exempel för en vinhandlare, som utsetts till rådsherre och tagit emot mutor – han halshöggs . Kam55

Limmatquai med Rådhuset t.v. och skråhuset Haus zum Rüden (med röda hunden i vapnet) t.h.

marjungfrun Margareta befanns vara konkubin och bannlystes, liksom en krämare som vägrade betala krigsskatt . Varje skrå hade också en vapensköld med sitt kännetecken, t .ex . ett djur eller något verktyg . Samma tecken präglades på de särskilda mynt, som användes vid omröstningar i skrået och i stadens råd . Varje skrå skaffade sig så småningom en egen byggnad – stamhuset, där man hade sina sammankomster . Bland skråutensilierna kan nämnas dryckespokalerna i silver eller tenn, som bl .a . användes vid intagning av nya ledamöter i skrået . De äldsta bevarade skråpokalerna i Zürich är från 400-talet . Vid skråmötena insamlades pengar för att hålla en krigskassa, men också för att underhålla och förbättra de ståtliga stamhusen, av vilka nästan alla finns kvar . Följande förteckning över de 3 skråna är från år 797 och upptar totalt ca 2 . 25 ledamöter . Zürich var vid denna tid en stor och rik stad med ett väl differentierat näringsliv . Zunft zur Constaffel organiserade riddare, adel och borgare utan specifik yrkestillhörighet, totalt 52 ledamöter . Vapenskölden visar en stor stark hund (Rüden) . Skråhuset Zum Rüden var stadens förnämsta, och ligger nära Rådhuset vid Limmatquai . Zunft zur Saffran var handlarnas skrå och det största till antalet ledamöter, 363 st . Vapenskölden har två korslagda liljor . Detta skrå var öppet för 56

Smedernas vackra skråskylt på Zunft zur Schmieden – idag hotell och restaurang.

kvinnliga ledamöter, det förekom dock i sällsynta fall att kvinnor kunde bli ledamöter också i de andra skråna . Skråhuset Zur Saffran ligger också vid Limmatquai och hade en gång stenpelare ända ut i vattnet . Stamhuset har byggts om flera gånger, bland annat fått större fönster, men är i övrigt ett av de bäst bevarade stamhusen i staden . Zunft zur Meisen – var de konstnärliga hantverkarnas skrå och hade en blåmes i sitt vapen . Här ingick målare, sadelmakare, guldsmeder, bokbindare etc, inalles 2 ledamöter . Deras skråhus låg vid en tvärgata till flodstranden nära Münsterhof . Zunft zur Schmieden var smedernas skrå – det fanns många olika smeder för järn, koppar, tenn, bleckslagare osv – men även urmakare räknades till detta skrå . Vapenskölden innehåller hammare, tång och ett signalhorn samt en slingrande orm . Smedernas hus ligger en bit upp i Oberdorf och har – som många andra – en ölstuga i bottenvåningen, restaurang på första våningen och en stor festsal på andra våningen . Byggnaden kallas Zum Goldenen Horn, efter signalhornet i skråvapnet . 797 fanns 233 ledamöter i smedernas skrå . Zunft zum Weggen var mjölnarnas och bagarnas skrå med ett kvarnhjul och ett sädeskorn i vapenskölden . Skrået hade 79 ledamöter, som träffades på 57

Garvarskråets vapensköld.

olika värdshus under medeltiden . Skrået har därefter haft flera hus och stilenligt en brödbutik i källarvåningen . Stadens kvarnar drevs av det strömmande vattnet i Limmat . Det fanns minst tio vattenkvarnar på två långa bryggor ut i floden . Zunft zur Gerwe – garvarnas, läderhandlarnas och pergamentmakarnas skrå – var det minsta med 93 ledamöter . Skråvapnet har ett rött lejon som håller en kniv som används vid beredning av skinn . Deras skråhus låg vid flodens vänstra strand och hade en krog som hette Zum Roten Löwen efter skrålejonet .

Timmermännens skråhus vid Limmatquai – teckningen från 1928. 58

Skräddarskråets stamhus med ett spektakulärt burspråk i festvåningen.

Zunft zur Widder – slaktarskrået – hade sin verksamhet mittemot, på flodens högra strand . Där låg också slakthuset – en stor byggnad vid högra flodstranden . Djurhandlare, slaktare och kötthandlare (tillsammans 20 st i skrået) hade ett lamm och en köttyxa i sitt vapen . Zunft zur Schumachern – skomakarskrået med 6 ledamöter – har en läderstövel med sporrar i sitt vapen . Skrået förde först en ambulerande tillvaro, kanske samlades man hemma hos skråmästaren eller på något värdshus . På 400-talet förvärvade man Haus zum hintern Silberschmid, som lär ha varit ett fint hus intill klostergården nära Grossmünster i Oberdorf . På 740-talet kunde skomakarna utvidga och bygga om sitt gamla skråhus i rokokostil med butikslokaler i bottenvåningen . Zunft zur Zimmerleuten – timmermansskrået – samlade alla byggnadsyrkena, även murare, snickare, stenhuggare och vagnmakare, tillsammans 65 ledamöter . Under den äldre medeltiden dominerade trähusen, därefter kom korsvirkeshus och senare murade sten- och tegelbyggnader, men även dessa med mycket träarbeten, ofta hela våningar . Det var helt naturligt timmermän59

Kamelskrået – fast skråvapnet visar faktiskt en dromedar – med den fina arkaden längs Limmatquai, idag ett exklusivt restaurang- och gångstråk.

nen som var de viktigaste och mest ansedda byggarna i Schweiz . Skråhuset vid Limmatquai nedanför Grossmünster har ett av stadens finaste lägen . Huset utmärker sig genom ett tvåvånings burspråk med tornhuva samt arkad i bottenvåningen – mycket elegant . Vapenskölden har en röd örn samt yxa, hammare och passare . Bland skråföremålen finns en märklig liten silverstatyett av en liten, liten timmerman, som på huvudet bär en enorm hyvel . Zunft zur Schneidern är skräddarnas och vinodlarnas skrå, en något underlig kombination med 29 ledamöter . Vapnet har en skräddarsax och en ullsax, som möjligen också var vinodlarnas skördeverktyg . Deras skråhus hade en krog som hette Det galna fåret – Haus zum gälen Schaf . Zunft zur Schiffleuten med 97 st sjöfolk, fiskare och segelmakare har ett ankare, en åra och en båtshake i sitt vapen . Staden Zürich var mycket exponerad

Skräddarskråets hus i en kvardröjande rokokostil från 1806 ligger på citysidan av Limmat. 60

mot Zürichsee och hade därför tidigt skaffat sig två krigsfartyg för bevakning och ordentliga bastioner mot vattnet, om en fiende skulle komma sjövägen . Skrået hade naturligtvis till uppgift att bemanna dessa båda bestyckade roddoch segelfarkoster . Åren 425- 798 ägde skrået ett hus som hette Zum goldenen Engel, men det är nu borta . Zunft zum Kämbel har nog det originellaste vapnet: en kamel . Till skrået hörde kryddhandlare, trädgårdsmästare samt (efter reformationen) kyrkans folk . Kamelen står som symbol för kolonialvaruhandeln med sydfrukter, kryddor, vin, olivolja och naturligtvis det livsviktiga havssaltet från Medelhavet . Med karavanerna öpnnades förbindelse med exotiska länder som Indien och Kina . Skrået hade 4 ledamöter och ett fint skråhus vid Limmatquai nära Rådhuset . Zunft zur Waag – vävarnas, skräddarnas, hattmakarnas och klädeshandlarnas skrå med 28 yrkesmän har en våg i sin vapensköld . Detta var de tretton ursprungliga skrån som svarade för valet av stadens borgmästare och råd under 530 års skråstyre i Zürich . Efterhand kom nya yrkesgrupper till, de fördelades på de befintliga skråna . Det var tjänstemän, militärer, lärare, läkare, köpmän och specialister av olika slag . Några ytterligare, mindre framträdande skrån skapades också, de fick fantasieggande namn som sniglarna, bågskyttarna, heliga tre konungar och liknande . Ibland används beteckningen gille synonymt med skrå för en sammanslutning av yrkesbröder . Det svenska ordet gille (av gälda = betala) avser dock snarast en sammanslutning för ömsesidig hjälp och samkväm – inte nödvändigtvis yrkesgemenskap . Men yrkesskrå heter – förvirrande nog – på engelska guild och på franska ghilde . I tyskan skiljer man dock på Gilde = gille och Zunft = skrå. Men låt oss gå tillbaka till några viktiga händelser i staden Zürichs historia . Läget mitt i Europa och närheten till den viktiga Rhendalen, gjorde att Zürich ofta befann sig i den krigiska händelsernas centrum, som regel utan egen förskyllan . Oroliga tider Vid Münsterbrücke, en av de två äldsta broarna över Limmat, står en ryttarstaty över en märklig man; Hans Waldmann ( 434-89) . Han var ursprungligen manufakturhandlare och skräddare och valdes till skråmästare (=ålderman) för Zunft zum Kämbel, kamelerna . Han visade sig vara en skicklig militär och utsågs till fältherre för de förenade schweiziska trupperna när konflikterna med burgunderna utvecklades till krig . I slaget vid Murten 476 och vid Nancy följande år, besegrade de confederativa borgartrupperna burgundernas yrkesarmé . Waldman blev hjälteförklarad och valdes naturligtvis till borgmästare i Zürich . Han visade sig emellertid vara lika despotisk som borgmästare, som han varit som fältherre . Han blev mycket förmögen och använde både stadens och egna medel för att försköna staden, bl .a . var det han som lät uppföra Wasserkirche och restaurera Grossmünster och Fraumünster . De skattetyngda borgarna i staden avsatte och fängslade Waldmann 489 . När ryktet sedan 6

Borgmästare Waldmann på sin häst med den praktfulla domen Grossmünster i bakgrunden.

spreds att kejserliga trupper var på väg för att befria krigshjälten, skyndade sig borgarna att offentligt avrätta honom . Sedan ångrade de sig, och nu står han staty intill sin Wasserkirche . År 5 9 dyker en ny ledargestalt upp; prästen Huldrych Zwingli ( 484 53 ), kyrkoherde i Grossmünster . I Martin Luthers anda reformerade han den katolska kyrkan i Zürich, tog avstånd från avlatskrämeriet, bilddyrkan och allehanda osedlighet som han ansåg måste rensas bort ur samhället . Liksom Luther bannlystes Zwingli av påven i Rom, men de två reformatorerna kunde inte enas om en ny kyrkolära . Zwingli, liksom senare Calvin i Genève, trodde att människans salighet eller fördömelse var förutbestämd av Gud, medan Luther förkastade denna predestinationslära . I Zürich slöt rådsförsamlingarna upp bakom Zwingli – de hade ju sedan gammalt ett spänt förhållande till den katolska kyrkan . Klostren stängdes, reformationen antogs som officiell kyrkolära och borgarna rustade sig för kamp mot de katolska städerna . Bern slöt upp på Zürichs sida och ett religionskrig bröt ut: Zwingli följde borgarhären som fältpräst och stupade i slaget vid Kappel 53 . De religionskrig och förföljelser av oliktänkande som följde på reformationen kulminerade i det 30-åriga kriget under 600-talet . 62

Stadskartan över Zürich från 1814 visar stadens medeltida kärna kring floden Limmat och de tidstypiska 1600-talsbesfästningarna, som efter napoleonkrigen ansågs överspelade av den nya militära tekniken. De revs 1833.

Fortifikationerna kring Zürich byggdes nu ut enligt tidens stjärnmönster med vallgravar och tungt befästa murar med försvarstorn och ramparter . Skråväsendet och handeln blomstrade emellertid även i orostiderna, och staden expanderade utanför murarna . 653 köpte Zürich 25 svenska artilleripjäser, s .k . Benfelderstycken, vilket ansågs ge en mycket kraftig bestyckning . Zürich kunde dock inte stå emot Napoleons Grande Armée utan blev liksom övriga Schweiz en fransk vasallstat 798 . När kejsardömet föll 8 4 återinfördes den gamla skråadministrationen i staden . Det går alldeles utmärkt att idag orientera sig efter 600-talets stadskarta över Zürich – om man håller sig till stadskärnan, vill säga . Den stora kvadraten t .v . väster om floden är borgkullen Lindenhof . Den stora byggnaden nära den östra stranden t .h . är domen Grossmünster . Slutet på skråväldet 830 genomfördes en förvaltningsreform i Zürich, som innebar att skrånas dominerande roll reducerades betydligt . Republiken Zürich införlivades i det schweiziska kantonala systemet och stadens fullmäktige utsågs genom allmänna val . 866 slopades skråväsendets privilegier och näringsfrihet infördes . Nu ökade behovet av fackutbildningar, eftersom yrkesorganisationerna tidigare hade svarat för kompetensutvecklingen inom respektive yrken . I stället för tradering av kunskaper till lärlingar, gesäller och mästare fick samhällets 63

skolsystem ta över . Zürich utvecklades härigenom till en utbildnings- och lärdomsstad för hela det tyskspråkiga Schweiz . Staden har idag en viktig roll även inom forskning i många discipliner, inte minst de naturvetenskapliga och tekniska vid högskolan ETH (Eidgenössische Technische Hochschule) . Skråväsendet lever vidare som föreningsform utan samhälleliga uppgifter . Skråhusen är historiska minnesmärken som vårdas och används för samkväm och som restauranger för allmänheten . De ligger samlade nära Rådhuset (det nuvarande från 600-talet) kring floden och med en koncentration till strandgatan Limmatquai . Stadskärnans medeltida gatunät har bevarats i Niederdorf och Oberdorf på högra stranden och kring Lindenhof på den vänstra . Här finns det gott om borgarhus med sina karakteristiska burspråk (Erke på tyska), från vilka borgarfamiljerna höll uppsikt över gatulivet och exponerade sig själva . I de gamla borgarstäderna har skråväsendet också gjort avtryck i form av yrkesskyltar och skråskyltar (Wirtshausschild) . Genom sin konstfärdighet är de – precis som burspråken – symboler för stadslivets mångfald, smak och välstånd . Redan romarna använde skyltar (signa) för att annonsera tjänster i gaturummet . Värdshus och hantverkare använde ofta djur på bemålade, uthängande skyltar, vilket har dokumenterats i bl .a . Pompeiji och Herculaneum . Gatorna hade inte namn och man orienterade sig till stor del genom de verksamheter som bedrevs på olika ställen . När gatunamn infördes blev det ofta verksamhetsanknutna namn som Smedsgatan, Snickarbacken och liknande .

Borgarhusens burspråk har ibland en historia att berätta, ofta är de små hantverkssmycken. 64

Bagarens croissant och ölkällarens tunna ger stadsvandraren klara signaler: här är det!

Skyltarna i Zürich – och ännu mer i grannstaden S:t Gallen nära Bodensjön – är oftast vackra smidesskyltar som går tillbaka till 400-talet . Favoritmotiv för värdshus och krogar är örnar, lejon, hjortar, änglar, soldater, kungar och kronor . Hantverkarna använder gärna sina redskap och produkter på skyltarna, låssmeden nyckel, bagaren kringla, vinhandlaren vinklase osv . Ofta med färger som skall väcka kundens uppmärksamhet: Zum weissen Rauchfangkehrer (vite sotaren), Goldenen Löwen (gyllene lejonet) etc . Så har skråväsendet på olika sätt lämnat bestående avtryck i staden Zürich, mer än på många andra håll . Litteratur och illustrationer Baumann, Walter: Zum Gast im alten Zürich, Zürich 992 Creux, René: Schilder vor dem Himmel, Paudex 962 Gyr, Salomon, F .: Zürcher Zunft-Historien (2:a utvidgade uppl .), Zürich 929 Schönauer, Roman: A Way of seeing Zurich, Zürich 2002 Druck, Walter och Fellman, Rudolf: Die Römer in der Schweiz, Stuttgart 988 Färgfotografier Hans Wohlin 2003 – 06 . Svart-vita illustrationer från Zürcher Zunft-Historien .

Årets ”Mästerstycken”, bilder från brödernas yrkesutövning

4 !

305 QSJTFU

}Ã > i ÊvÀF Ê Ì> iÌÊ >ÀÊ Õ } Û ÌÊi Ê ìÀ Ê}> iÀ >Êv ÀÊ > ì Ê V ÊÃiÀÛ Vi°Ê ÌÌÊ Êì Ê Ê iÌiÀÊ }>ÊLÞ}} >ì Ê >ÀÊÌ B}}Ê} ÀÌÃÊ Êv À Ê>ÛÊ

,"/ «À ÃÛ >ÀiÊ- V >Ê > iÀ >ÊBÀÊ

ÌÕ >Ê} >ÃÛB}}>ÀÊ ÌÊ À>vÌ }>ÀiÊ

i Ê`i Ê>ÛÊ- V >Ê « Û>ÀÌiÀÊ Ê Ì >ÃÊ

«V ÃÊv ÀiÊìÌÌ>Ê `ÕÃÌÀ ÀFìÊ Ê >V >°Ê > iÀ > Ê i`ÊÃ >Ê ÊLÕÌ iÀÊ V Êi ÊÞÌ>Ê Ê Ê Û Ê Û }ìÃÊ Ê Ãi«Ìi LiÀÊ ° 6>ÀÃ> Ê Ê V ÊÌ LÞ}} >`Ê>ÛÊÊ ì Ê Õ ÌÕÀ >ÃÃ>ìÊÌ ` }>ÀiÊ«>V

ÃÌF L> >À°Ê Þ>ÊÛF }Ã« > Ê >ÀÊ >ÌÊ ivvi Ì Û ÌiÌi Ê>ÛÊÞÌ À >ÊÕÌ> Ê>ÌÌÊ} À>Ê >Û > Ê«FÊLÞ}} >`i ÃÊÃBÀ`À>}° Þ}} iÀÀi\ ,JUNGBERG'RUPPEN !" Þ}}i ÌÀi«Ài À\Ê4, "YGG À Ìi Ì\Ê.YRÏNS !RKITEKTKONTOR !" *ÚRGEN ±STRÚM 4OMAS 2OSÏN

-Ì V ÃÊ Þ}} BÃÌ>Àiv Ài }Ê ÜÜÜ°ÃÌ V ÃLv°Ãi

Brf Västerblick, Vällingby Ett stenkast från Vällingby Centrum har tre punkthus med totalt 108 lägenheter byggts. Husen smälter väl in i 50-talsmiljön och är samtidigt ett modernt tillskott till den befintliga arkitekturen. Från de övre planen har man en vidsträckt utsikt över stan.

Brf V채sterblick 채r resultatet av samarbetet mellan bostadsbyggarna Besqab Projekt och Fastigheter AB och Einar Mattsson Byggnads AB.

www.besqab.se

www.einarmattsson.se

TOTALENTREPRENÖR

BYGGMÄSTARGRUPPEN AB www.bmgbygg.se

Byggmästargruppen har på uppdrag av AB Familjebostäder totalrenoverat kv. Jägaren nr 17 och 30. Kv. Jägaren ligger i sydöstra Vasastaden, Norrmalm i korsningen Tegnérgatan/ Luntmakargatan. Husen är byggda 1882-84 i typisk 1880-talsklassicism med symmetriska fasader och fönster. Husen är ritade av arkitekt C Wallentin. Renoveringen har genomförts i samråd med Stockholms Stadsmuseum. Husen innehåller idag 25 lägenheter och ett 10-tal butiker.

Vi projekterar i Norra Djurg책rdsstaden

Kv N2, Norra Djurg책rdsstaden. 35 l채genheter. Arkitekt: Johansson & Linnman.

Grundat 1943

w w w.lennar t- ericsson. se

Drömlyan - Vällingby 2005 72

REINHOLD GUSTAFSSON

FÖRVALTNINGS AB

KV MUNKLÄGRET 23, Kungsholms Hamnplan 8

Lilla Essingen, Stockholm

Hotellviken, Saltsjöbaden

Järagård, Jönköping

Fotograf Torbjörn Bergkvist

Packhusplatsen, Göteborg

Dockan, Malmö

Kv Päronet, Lund

…med precision bygger vi rätt från början…

Q-gruppen var byggentreprenör då Sjöstadshallen byggdes och färdigställdes under 2005 www.q-gruppen.se

Östra Gymnasiet, Skogås 08-623 68 00

peab.se

4FEBO CÍSKBO BW HFOPNGÍS +PIO .BUUTPO FO UPUBMSFOPWFSJOH BW GBTUJHIFUFO 4FSHFMHBUBO &UU ,OBQQU LWBESBUNFUFS LPOUPS TU¼S G»SEJHU GÍS JOÙZUUOJOH VOEFS IÍTUFO 4FSHFMHBUBO &UU *OUF O»SB q NJUU J XXX KPIONBUUTPO TF

Ine^h`i HjcYkVaah### :II uI : GK >C C >C <H EGD? : @ I > B t HI6G @ A 6 HH @k# HiZcWgdiiZi +! =jkjYhiV\ViVc ''! HdacV 6k Zii eZch^dcZgVi `dcidgh]jh [g c &.,%"iVaZi ]Vg HjcYkVaah 7n\\cVYh 67 h`VeVi '' WdhiVYhg~iiha~\Zc" ]ZiZg#

CNII A>K uI : C & % % "uG > C <

;did/ 6\cZh 7Zg\`gVcio

@k# 7dX`Zc '*! @jc\h\ViVc &.! HidX`]dab HjcYkVaah 7n\\cVYh 67 ]Vg idiVagZcdkZgVi Zii `dcidgh]jh db *#*%% `kb i [Vhi^\]Zih~\VgZc HkZch` =VcYZa#

;did/ 6\cZh 7Zg\`gVcio

lll#hjcYkVaahWn\\#hZ 7dm '%%++! &+& %' 7gdbbV @VgahWdYVk~\Zc ."&& IZa %-"*%* *-% %% edhi5hjcYkVaahWn\\#hZ

Togo Danielsson Byggnads AB www.togo.se, Epost info@togo.se Kontor Alviksv채gen 94, Box 17024, 167 17 Bromma, V채xel 08-262790 Fax 08-250870

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM

519:e ARBETSÅRET 2005