Skrivartävlingen 2011

1:a pris 1000:2:a pris 500:3:e pris 250:• Alla elever på skolan får skicka in bidrag till tävlingen • Formen är fri! Bidraget får vara max 2 A4-sidor.

Kan vara en novell, en dikt, en essä, en krönika ...

• Bidragen ska vara inskickade senast 5/12 • Prisutdelningen sker på julavslutningen den 22/12

• Dessutom äran att bli publicerad i Filbornaskolans egen Skrivarantologi där vi kommer att samla de 10 bästa bidragen!

• Juryn består av skolans personal och elevrepresentanter.

• Bidragen ska skickas in via mail ing-marie.rasmusson.filborna@analys.urkund.se

• Eventuella frågor besvaras av biblioteket direkt eller via ing-marie.rasmusson@helsingborg.se eller infobibliotek.filborna@helsingborg.se

Filbornaskolans Skrivartävling hösten 2011 Under höstterminen 2011 anordnade Biblioteksrådet en skrivartävling på temat ”Glädje”. Tävlingen var öppen för alla Filbornaskolans elever.

Extra mycket inspiration ville vi ge eleverna i åk 1, som under Kulturdagen den 23/11 fick besök av ”riktiga författare” samt hade aktiviteter med högläsning och skrivande.

Totalt 24 elever skickade in tävlingsbidrag.

En jury bestående av både personal och elever läste och utsåg tre vinnare (se respektive motiveringar). Ytterligare sju texter har fått hedersomnämnande. Alla dessa 10 texter finns publicerade i antologin.

Stort grattis till vinnarna!!

1:a pris En ny soluppgång sid 4 av Moa Svensson BFPP 2 2:a pris Glädjetårar av Ivan Kertan NVID 3

sid 6

3:e pris Lev ut din glädje av Nebojsa Kalinovic NVID 3

sid 8

Övriga 7 texter får hedersomnämnande (OBS! Utan inbördes rangordning) Många ord men ingen mening av Gustav Jarl SA 1b Stöd från familjen av Robert Mirosavic SA 1b Vad betyder att vara glad för det man har – fråga inte en svensk! av Marinel Walfridsson SA 1b Mitt gamla hemland av Darin Barkat IMPREP En sann glädje av Anton Swerre NVID 4 Modet som ledde till glädje Av Tair Bilbeisi SPID 3c Ytlig glädje Av Izabell S kog SA 1b

sid 10 sid 11 sid 12 sid 13 sid 15 sid 17 sid 19

Stort TACK till alla deltagare i tävlingen och alla i Juryn och Biblioteksrådet!

Samt TACK även till särkolans elever och personal som trycker boken och publicerar på internet!

Ing-Marie Filbornaskolans Skrivarantologi 2011 2

Motiveringar 1:a pris En ny soluppgång av Moa Svensson BFPP 2 Spännande berättelse om ett utanförskap som vänds till lycka. Beskriver genuin glädje över att ha hittat rätt och få bli en del i en naturlig gemenskap.

2:a pris Glädjetårar av Ivan Kertal NVID 3 Välskriven berättelse som har ett vackert, genomarbetat och bildrikt språk som fint illustrerar äkta glädje.

3:e pris Lev ut din glädje av Nebojsa Kalinovic NVID 3 Texten förmedlar varmt glädjen i vardagens möte ”öga mot öga” utan ett filter av modern teknik.

3

En ny soluppgång Tänderna gräver sig djupare ner i min högra axel. Jag skriker och försöker slå undan den svarta vargen. Jag lyckas träffa den på nosen, men den släpper inte, istället biter den ännu hårdare och drar bort mig skrikande från trädgården.

Jag sätter mig upp med ett ryck. Jag andas häftigt och svetten rinner ner längs ryggen. Varje gång jag somnar dyker händelsen för tre år sedan upp i mina drömmar.

Den lämnar mig inte då jag vaknar, så jag reser mig och går ut.Väl ute springer jag det fortaste jag kan för att glömma. Med vinden i mitt ansikte och vinande i mina öron glömmer jag den snabbt och börjar istället njuta av springturen. Det är kolsvart ute, men några gatlyktor lyser upp vägen tillsammans med fullmånen.

När jag springer försvinner allt och jag kan för en gångs skull känna mig fri. Jag slappnar av och kan lättare se allt bra som händer mig. Då jag varit ute och sprungit är jag alltid gladare och har lättare för att prata och skratta. Jag önskar att jag kunde få känna det jämt.

Regnet börjar falla och jag bestämmer mig för att springa hem igen även om jag inte har något emot vattnet som faller ner mot jorden. Att känna de svala dropparna mot huden får mig alltid att känna mig levande.

Jag ler resten av biten hem, och när jag är framme har jag inte hunnit bli helt dyngsur. Jag tar en snabb titt på klockan i köket och ser att den är kvart i tolv, snart midnatt.

Att det inte varit en vanlig varg som attackerat mig förstod vi redan från början. Ingen normal varg dyker upp i tätbebyggt område och attackerar en människa. Det är vad de andra vet om, vad de inte vet och jag valt att hålla hemligt är att vid midnatt under nätter med fullmåne så börjar ärren i axeln efter vargens bett göra ont igen och sedan sprida sig ut i resten av kroppen.När jag börjar tänka på smärtan gnider jag automatiskt axeln och känner fingrarna gå ner i alla groparna efter vargens tänder.

Jag går upp för trappan till där vi har alla våra sovrum. Jag börjar med att försiktigt öppna dörren till mina föräldrars rum och ser dem lugnt ligga och sova tätt intill varandra. Jag stänger dörren igen och fortsätter till min lillasysters rum. Hon är åtta år yngre än mig och sover med sin vita gosedjurskanin tätt intill sig som skydd mot alla monster som hon tror finns under hennes säng och i hennes garderob.

Mitt leende blir bara bredare. Jag minns när jag själv var nio år och inte vågade lämna sängen på natten eftersom jag trodde monstren skulle hitta mig om jag gjorde det.

Jag stänger hennes dörr igen, går in till mitt eget rum och sätter mig på min säng i min fortfarande blöta pyjamas. Väckarklockan visar att den är fem i tolv.

Varför är det alltid midnatt som allt händer? Vad är det som är så speciellt med det?

Till exempel så blir Askungen sig själv igen vid midnatt och hästarna blir möss igen.

Kanske är det för att midnatt är gränsen mellan en gammal och en ny dag.

Två minuter kvar. Jag har aldrig gillat mitt rum, om sanningen ska fram har jag aldrig ens gillat vårt hus. Även om det är stort känner jag mig instängd innanför dess väggar.

En minut kvar. Kanske jag borde sticka, springa bort från alla väggar som kan hålla mig instängd.

4

Även om jag var beredd på det kommer smärtan i axeln som en chock och jag försöker ignorera den. När det sedan fortsätter till resten av kroppen tvingas jag bita ihop för att inte skrika och väcka de andra. Det har aldrig gjort så här ont innan. Det brukar alltid räcka med att jag ignorerar det och försöker tänka på något annat, men tydligen inte den här gången. Den här gången känns det som om hela min kropp byter skepnad.

Det fortsätter ett par minuter och när det till slut är över ligger jag flämtande i sängen en stund innan jag reser mig och börjar gå ner till köket. Nere i hallen börjar jag misstänka att det är något som inte stämmer. Allt ser mycket högre upp än vanligt och jag går på alla fyra. Jag ser ner på mina händer, men ser bara ett par gråa tassar. Jag lyfter min högra hand och den högra tassen lyfter från golvet. I en helkroppsspegel vi har i hallen försöker jag se min egen spegelbild, men istället ser jag en grå varg, med mörkgrå rygg, stå där jag borde vara och gör precis samma rörelser som mig.

Jag vet att jag borde bli rädd, eller åtminstone lite orolig, men jag känner inget av det. Istället känns det rätt, som att jag borde vara så här. Alla mina sinnen har blivit starkare. Jag kan höra min syster vända sig i sängen, jag kan se in i de mörka rummen lika tydligt som om det vore mitt på dagen och jag kan känna doften av något ännu främmande, men ändå bekant, ute i trädgården.Jag hittar ett fönster som mina föräldrar glömt att stänga och hoppar ut för att ta reda på vad som är där ute, eller rättare sagt vilka. Jag stannar när jag ser dem. Framför mig står sju vargar, en av dem den svarta varg som attackerat mig. Det är därför jag kände igen doften. Han ser ut att vara flockledaren över de andra vargarna. Fortfarande så känner jag mig inte det minsta rädd, snarare tvärtom och jag kommer på mig själv att jag svagt viftar på min svans.

En kort stund står vi bara och ser på varandra, sedan springer flocken iväg. Utan att tänka mig för springer jag med dem. Ju längre vi springer desto bättre känns det och till slut känns det som att jag kommer sprängas om jag inte får det ur mig. Jag lyfter nosen mot himmeln och ylar av lycka undertiden som jag springer, och snart gör resten av flocken detsamma.

Solen går snart upp och vi är långt bort från mitt förra hem. Vi står på en hög kulle och ser ner över dalen med skog, floder och ängar. Aldrig har jag känt mig så fri som jag är nu. Flockledaren kommer och ställer sig bredvid mig. Solen går upp rakt framför oss och i samma stund står jag i min mänskliga skepnad igen som om jag aldrig varit varg, och det samma händer med flockledaren och resten av flocken.

- Du hörde inte hemma bland människorna, säger han. Det var därför jag försökte ta med dig sist vi sågs.

- Jag vet, svarar jag och ser resten av flocken springa ner för kullen.

De ser ut att leka en underlig lek som verkar vara en blandning mellan tagen och brottning. De ser nästan ut som lekande valpar, men det är ju nästan vad de är. Den enda i flocken som ser ut att vara äldre än mig är flockledaren.

- Välkommen hem! säger han och går sedan ner till resten av flocken.

Jag ler och ser ut över landskapet en gång till innan jag lägger mig ner med ryggen mot marken med lyckan bubblandes inom mig. Jag får inte ligga där länge för snart kommer två av flockmedlemmarna och börjar brottas med mig och jag kastar mig skrattande in i leken. av Moa Svensson BFPP 2 5

Glädjetårar Verkligheten blev en stor besvikelse för människorna då den onda tiden kom, då krigstiden kom. Många av soldaterna hade lite av den heliga sanden i sina byxfickor, det var sanden de vuxit upp på. Dessutom bevarade de trötta soldaterna sina fruars, flickvänners, söners och döttrars leende bilder i bröstfickan, tätt intill det snabbt bultande hjärtat, medan den förvirrade hjärnan var koncentrerad på att pressa på avtryckaren. Jag var en av dem, hade min frus och min fyra åriga sons bild mot mitt hjärta och behöll minnena av dem i min hjärna. Ak-47:an darrade i händerna på vissa. Men jag kan svära på det mest värdiga i livet, att varje krigare i min pluton hade ett lejonhjärta. Varje man var beredd att dö väntande på mina order. Det hade jag aldrig tvekat för men tanken på att se dem mista livet gav mig avsmak, en sådan som leder till bottenlös ångest. Varenda cell i min trötta kropp straffade mig för dålig beredskap när den ena blev skjuten och den andra trampade på en mina. De där ansträngda rösterna som kom från dessa krigsmän kunde inte urskilja smärta, ilska eller fruktan. I mina djupa fantasier såg jag varje mans själ mjukt uppstiga mot den molnfria himlen då de lämnade jordelivet. Må Gud ha barmhärtighet med dem.

De oskyldiga soldaterna offrade sina unga liv för en seger, medan ”generalerna” skålade och behöll äran med sina besvärande upphöjda huvuden. De falska stjärnorna fastsatta på de breda axlarna skämde ut individens rätt till existens samtidigt som de hade den osynliga röda färgen på händerna. Glada var de, men vilken sorts glädje?

Må det de dricker bli deras eget blod. Herr president, Du som bryr dig om erövringar, hur ska man beskriva dig? Såsom den välkända artisten släppte sina starkaste ord genom den milda luften framför tusentals åskådare och sjöng: ”Hjältar, vi ser er endastflinande, sittande på de guldfärgade stolarna”.

Min fru: Kära du, de elva månadernas bortavaro har genom den här långsamma tiden blivit till elva långa år! Den enorma längtan jag har inom mig kan varken beskrivas med ord eller siffror. Vartenda minne jag har med dig får mig att le. Kommer du ihåg första gången vi träffades? En junidag då halva solen hade gömt sig bakom den här blågröna planeten. Det röda ljuset dominerade på himlen och skapade ett vackert skimmer över människorna. Snart skulle månen överraska oss genom att dyka upp från andra sidan och miljontals stjärnor skulle långsamt börja avslöja sig. Vi var unga och romantiken spelade stor roll. Den plötsliga Kärleken spred sig i våra ådror och glädjen som våra leende ansikten bar kunde inte döljas. Vi gifte oss och levde under lyckliga dagar tills den mörka krigstiden kom, mörkret som bredde ut sig och kvävde det vackra ljuset under sin giftiga och dunkla rök. Den separerade nära och kära ifrån varandra. Djupt inne i hjärtat önskar jag att du kommer hem där jag och din son väntar på dig. Jag önskar att våra bästa dagar inte är bakom oss och att det där vackra ljuset ska återvända ännu en gång.

Efter att ha läst det känslosamma brevet från den kvinnan jag avgudar fick vi den goda nyheten från de säkra myndigheterna. Den här gången var det inte vart dessa soldater med hjärtan full av ömhet skulle rikta sig mot, inte heller vilka de skulle hamna i strid med, utan att det fientliga folket hade flaggat upp det vita tyget som signalerade att det äntligen var dags för hemfärden. Detta var den nyhet som förmodligen alla hade på sin önskelista när det gällde livets oväntade gåvor. Det obesegrade folket som haft sömnlösa nätter skulle få leva vidare med sina kära som väntade, de med rinnande tårar på sina rosiga kinder när de äntligen somnat. För oss alla väntade nuförhoppningar om en ljusare framtid.

6

Den vackra naturen hade börjat ge tecken på enfredlig vår. Det gröna hade förvandlat sitt magiska yttre till det gula. En augustimånad som log och välkomnade det där klara ljuset vilket min kära fru hade önskat. Den ljuvliga månaden delade en stor glädje till folket som en tomte brukar dela sina julklappar till gatubarn,enbart för att se deras skrattande ansikten. Den onda tiden var över och en ny framtid väntade på det glada folket. De som dog i striden dog för sitt land och sitt folk och de som levde vidare spred historier om deras uppenbara mod.För mig slutade det inte som ett drama i en film, då den ena av huvudpersonerna avlider och lämnar sin älskade i den ensamhet som tillhör den djupaste hopplösheten, isolerad för alltid.

En svart och stor bil som min skickliga son hade kunnat beskriva, körde mig på den välkända vägen mot min underbarahemstad.Min avslappnade hand hade tagit sig utgenom dörrfönstret på den statliga bilen och kände på den svala vinden. Det gav mig enkänsla av frihet som hade blivit uppskattad av vilken varelse som helst. Jag gick ur den svarta bilen med bestämda steg då den hade stannat framför mitt hem. Trädet som min far någon gång under sin uppväxt hade planterat i vår härliga trädgård hade också blivit påverkad av den fridfulla månaden. De gula storflikiga bladen lämnade det stora trädet och föll singlande ner på den tunna gräsmattan.

Ordet ”pappa” avbröt tystnaden och snart såg jag min lilla pojke springa mot mig från baksidan av det vita huset.Jag böjde mig ner och den lilla sonen hamnade i min famn.

Min förväntansfulla blick råkade fallapå dörren då den långsamt öppnades. Min älskade fru stod där och för första gången på ett år fick vi äntligen ögonkontakt. Hennes häpna ansikte fick mig att le på utsidan och gråta på insidan. Jag var på den perfekta platsen vid den perfekta tidpunkten. Då hon sprang emot mig med sitt vackra, långa hår böljande bakom sig, verkade det som om allt gick i ultrarapid men jag njöt av varenda sekund. I min famn hade jag min käraste familj. Efter den där hårda kramen hittade mina ögon min frus vackra, bruna ögon överfyllda av glädjetårar. Tre personers önskan var den soliga augustidagen uppfylld. Djupt inne i den tårfylldablickensåg jag den glädje hon upplevde, en sådan som inte tar slut, en glädje som växer med åren.

Ivan Kertan NVID 3

7

Lev ut din glädje Hoppfull och inställd på att slappna av och gå in för mina fritidsintressen efter vardagligt skolarbete och kvällsjobb, öppnar jag den gamla och slitna dörren till mitt hem, kommer in och hälsar.

Hemma är allting som det brukar vara fast idag är det fredag, det är bra för mig.

Min mamma är i köket, hon väntar med middagen klar och min pappa sittervid teven.

Strax efter öppnas dörren en gång till hastigare. Min syster, en trettonårig tös och familjens favoritmedlem, hon som alltid är glad, syns i dörren.

– Du är lite försenad idag? frågade jag och vet inte varför, men jag tänkte ställa en annan fråga.

– Jag lekte efter skolan med mina kompisar, svarar hon medan hontar av sig sin väska och släpper den på golvet i vårt rum före mig.Jag står fortfarande kvar trött i hallen och försöker läsa ett nytt SMS med både skorna och väskan på.

Hela veckan var så uppfylld som jag önskade. Mina prov var klara och det var en stor lättnad. Jag går sakta mot sängen i mitt rum och tittar på den som om det vore den enda räddningen i mitt liv just nu. Efter tröttheten av det monotona arbetet varje kväll och cykelturen från skolan hem, lägger jag mig på fredagar direkt efter jag nått min säng.

Mina tankar snurrar runt i huvudet men jag vill bara slappna av nu och säger så att det knappt hörs i de andra rummen: – Jag går ut ikväll! sedan sjönk jag in i en drömlös sömn.

Den här eftermiddagen vilade jag bättre än de andra arbetsdagarna. Då känner man sig ledig och vill ha någon mer nytta av det man offrade under de förflutna arbetsdagarna. Men en mening flög överst i mina tankar när jag vaknade. Den meningen sade min syster för någon timme sedan: – Jag lekte med mina kompisar… och det kändes som om den ekade i mitt huvud. Det får mig att skratta åt mig själv. Det får mig att fundera seriöst över ett tema som jag har försökt grubbla över på sistone, att lista ut vad glädje är egentligen?

Fortfarande hoppfull sätter jag en tro till att hitta det sista jag behöver just nu. En fyrklöver hade jag behövt ha, för att uppfylla en lyckad kväll och glädje med vännerna.

Jag vänder mig om till mobiltelefonen för att se på klockan och där finns mycket annat som jag har missat sedan jag kom hem från skolan. Missade samtal och olästa SMS bara ockuperade skärmen på min mobil och allt det tog en halvtimme att komma ihåg vad jag egentligen skulle kolla först på mobilen. Se på klockan, just det... tiden!

Jag läser av i mobilen att min vän har födelsedag idag och dessutom läser jag om hur andra gemensamma vänner gratulerar honom och det känns så tomt och dumt.

-”Grattis!”

-”Tack” Här och där någon annan text, men folk kommenterar vad som helst... de”gillar” att en sade ”tack” till den andra. Var finns glädjen i allt detta..? Var ligger deras leenden och känslor på nätet? Vilka upplevelser har vi av detta? Tusen sådana frågor motsvarar en enkel retorisk fråga eller ett svar: Kan man skicka ett leende eller se någons glädje genom ett SMS? Jag vet att när jag ska ut ikväll kommer mitt hjärta att ha rätt samtal med sin besläktade själ. Jag kan inte uttrycka mig så som jag kanske hade velat kommunicera tankemässigt med en tjej på en danslokal med hög musik,bland massa andra människor som är både helt berusade eller helt nyktra.

8

Men tricket är inte musiken! Tricket är min fysiska hjärttyngd som jag känner under en blysköld som är svår att bli av med. Inga ord kan beskriva så fint en bra känsla och glädje som hjärtat kan definiera på sitt språk. Ett språk, vars meningar aldrig kan komma ut med rättlidelse och värde på orden.

Jag når en avspänd atmosfär och diskuterar med tjejen om något som minst leder till sex, eller ännu mindre om något som leder till sex för en natt. Vi ska varken överraska varandra eller vara för raka så snabbt. Det tålamodet ska man inte behöva kämpa mot, det ska finnas där hela tiden utan nervositet eller ilska. Man ska aldrig glömma hur man delar skönhet och glädje med andra.

Ibland känns det bara som om våra hjärtan har ett samspel och att det genom fötterna strömmar in någon energi som får våra kroppar att styra våra hjärnor och inte tvärtom. Då dansar vi med varandra och det är ett spel och ett läge där vi båda leker och där vi båda är glada. Trots allt mörker och ljus som blixtrar och den syrefattiga röken som släpps ut över dansgolvet, har jag en klar uppfattning om henne och dansen som hon i rytmen delar med mig. Precis framför mig ser jag kristallklart hennes svarta siluett och ljuset bakom den. Den melodiska rytmen får oss att uppleva tiden långsammare, att fly ifrån stunden och bläddra bland varandras goda minnen. Hon lyfts upp av musiken och detser ut som om hennes själ lämnarkroppen. Hon blir eld och lågor som alla inte vågar hänga på.

I väntan på att någonting ska hända,har en del människor ingen idé om hur de ska må bättre och nå ut med sina känslor, när de stampar på samma plats. De känner sig hämmade av obefintliga hinder för sina omedvetna möjligheter. Enligt Förenta Nationernas definition är en viktig människas egenskap: kreativaidéer om hur man ska leka, spelaoch dansa. Det är just vad min lillasyster gör hela tiden och varje barn bör ha möjlighet att roa sig och må minst lika bra också.

Om vi bara hade kunnat glömma digital teknik i sociala sammanhang, stänga av de flesta elektroniska apparaterna i världen, vår television, mobiler och internet. Om vi bara hade kunnat koncentrera oss på mindre och viktigare saker, som får oss att tappa andan av förvåning och om vi hjälper någon eller åtminstone försöker hjälpa till, så är jag säker på att alla runt oss hade haft finare leenden och glansigare ögon.

Glädje är inte någonting som vi kan förutse, det är mer något som kommer likt oväntade regnskurar. Om vi lär oss ta den till oss, önska den med hela själen, så kommer den annars kommer den och går när den vill.

Nu är vi på väg hem, det var bara ett disco där det fanns små gäng och grupper av vänner avgränsade från varandra. De ville inte umgås med oliktänkande som de delade sin luft med i rummet. Själviskt. Dock ville vi två dansa ut våra kroppar och själar och det viktigaste var att vi lekte. Missar man en lugn och öppen kommunikation betyderdet att man missar inte bara en utgång utan den viktigaste läran i hela livet. Man missar den äkta och sanna glädjen.

Allt detta för att till sist uppleva ett oändligt känsloladdat leende och höra några enkla fina ord: – Jag hade trevlig kväll med dig!

Nebojsa Kalinovic NVID 3

9

Många ord men ingen mening Dagarna går, året närmar sig sitt slut och vintern kommer snart smygande. 2011 sjunger på sista versen. Snart läggs det till historien liksom många tidigare. Jag har förändrats, människorna omkring mig likaså. Vi är alla ett år äldre, ett år klokare och vi ska alla bli…

Fan också, jag glömde vad jag skulle skriva. Pulsen stiger, mitt huvud skiftar färg och jag blir alldeles röd. Jag är arg, förbannad och rejält irriterad. HELVETE! Jag skriker ett par mindre väl valda svordomar, ord som utan tvekan gett mig rött kort på en fotbollsplan. Jag är utom kontroll, tur att jag inte befinner mig i klassrummet. För att lugna mig klickar jag in på Facebook, accepterar en främling från Ångermanland och tittar ”stolt” på den allt större listan över vänner. ”Det är coolt att ha många säger jag tyst för mig själv, tänk hur många gratulationer jag får när jag fyller sjutton” Tio, tjugo, efter nästan en halvtimme bestämmer jag mig för att återuppta skrivandet. Jag tvingas läsa om allt jag skrivit men kan inte komma på en fortsättning och väljer att börja om från noll. Det plingar till, ett meddelande. Jag måste kolla vem det är, det kan ju vara hon från festen i lördags. Henne vill jag verkligen inte missa. Det visar sig vara en lagkamrat, vi råkar dessutom gå i samma klass. Besvikelsen sköljer som en våg över mig och jag svarar irriterat på hans fråga. ”Din dumme fan, klart det är läxa till imorgon. Hon skrev det på tavlan och sa det typ tre gånger” Förlåt att man frågar blev svaret och jag känner mig plötsligt mycket elak. Men min stolthet säger till mig att man absolut inte kan be om ursäkt för en sådan bagatell.

Utan ett ord går jag och lägger mig.

Morgonen därpå, efter ett par sekunders övervägande bestämmer jag mig för att inte gå till skolan. Jag har ju lite ont i magen så det är klart att jag kan stanna hemma, jag blir sjukanmäld och sover en stund till. När det närmar sig lunchtid tar jag fram datorn och börjar skriva, något okoncentrerad följer jag gårdagens schema och tillbringar första timmen på Facebook.

Glädje, vem fan vill skriva om glädje? Jag är väl nästan aldrig glad? Jag tar fram telefonen och skickar ett sms till en kompis. Jag frågar om han har några bra idéer men icke. Efter påtryckning svarar han, men ta något från fotbollen, där har du upplevt glädje. Din första landskamp till exempel, då måste du ha varit glad. Jag tänker efter, minnena kommer långsamt tillbaka. Då var jag verkligen inte glad, jag var så nervös att jag tvingades avbryta uppvärmningen och spy innan matchen. Det vill jag inte skriva om.

Ytterligare en timme passerar och bara ett fåtal ord är på sin plats, jag överväger att ge upp och strunta i uppgiften. Men jag gör det aldrig, någonting får mig att fortsätta trots att jag är så förbannad att jag inte vet var jag skall ta vägen. Vilja är vad det kallas, när man bestämt sig för att göra något och sedan fullföljer det oavsett hur svårt det verkar. Det är med vilja man kommer någonstans här i världen, ibland måste man göra saker som är tråkiga för att längre fram kunna uppleva glädje. Just så känner jag. Jag är kanske inte världens gladaste kille, egentligen är jag nog rätt sur av mig men när jag bestämmer mig för något, då gör jag det. Känslan av att lyckas, oavsett vad det gäller är för mig glädje.

I detta ögonblick är det precis vad jag känner.

Gustav Jarl SA 1b 10

Stöd från familjen Att bli en stjärna inom fotbollen skulle vara en oerhört stor glädje för mig och hela min familj, att bli något man alltid har drömt om. Det är en lång väg till drömmen men om jag fortsätter kämpa och tro på mig själv så kan jag nå hela vägen. När jag föddes så sprang min morfar igenom hela sjukhuset och skrek till alla som hade väntat på min födsel: ”Mina vänner, mina vänner, en fotbollsspelare har fötts!” Och idag säger han att jag spelar som han när han var ung, eftersom vi båda är vänsterfotade.

Men jag kan säga att man kan tro att han har två vänsterfötter, och jag har en bättre högerfot än vad han är med sin vänsterfot. Jag tycker det är coolt att han sa att jag ska bli en fotbollsspelare direkt när jag föddes och så blev det. Jag ägnar stor tid åt att lyckas inom fotbollen och många säger att jag har stor chans att nå min dröm, och för några månader sen fick jag ett meddelande från en kille och det stod såhär:” Kom ihåg detta jag skriver nu, du kommer bli en av världens bästa fotbollsspelare” Jag blir stolt av att höra av andra att de gillar vad jag gör på planen och jag uppskattar det verkligen, man vill bara träna ännu mer då. Men för att lyckas så måste man vara oerhört stark mentalt, och det hjälper verkligen om man har en familj som alltid är på ens sida och stöttar en vad som än händer. Jag har stöd hemifrån men ni får avgöra själva om det är bra stöd. Även om jag är ”helt okej” på fotboll så tror min pappa att han fortfarande är bättre än jag. Han brukar säga såhär: ”Du kan dribbla förbi och leka med alla du vill men när du möter mig, den bästa backen, kommer du aldrig förbi”. Då brukar jag kontra med, ”Men du blev aldrig något inom fotboll, du har inte ens kommit så långt som jag har gjort även om jag är 16 år.” Då säger han:” Min son, lyssna på mig, du skulle aldrig varit så bra som du är nu om du inte skulle fått mina gener. Jag har tränat dig sen du föddes och vill att du ska lyckas men det är upp till dig”, säger han med leende på läpparna.

Det roligaste med min familj är att alla vet att jag kommer lyckas, för det är inte min förtjänst. Det är deras. Utan dem skulle jag aldrig varit så bra som jag är idag säger de. T.ex. säger min kusin att tack vare honom så har jag fått styrkan, han menar att vi alltid har så kul tillsammans och skrattar ihjäl oss. Han menar på att varje gång jag skrattar så spänns min mage och det bildas magmuskler. Mamma säger att tack vare henne skulle jag inte haft någon energi att spela fotboll om inte hon lagat bra mat och hjälpt mig med alla läxor. Det var bara några exempel på vad de bruka säga. De säger ”bra” till mig, för det är en självklarhet för dem att jag är bra och allt är såklart deras förtjänst. Därför är det kul att ha en familj som stöttar och uppskattar en så man får självförtroende för det man har gjort och kommer att göra.

Om jag någon dag kommer stå på fotbollsgalan och få ta emot guldbollen så kommer jag inte göra som alla andra, tack medspelare, tränare osv. Jag kommer såklart tacka min familj, för enligt dem är det deras förtjänst. Jag kommer att säga: ” Utan min pappa så skulle jag aldrig stått här idag och få ta emot guldbollen som jag alltid drömt om. För enligt min pappa så är det en självklarhet att jag ska få guldbollen, jag har ju ärvt hans gener… tack!

Marinel Walfridsson SA 1b

11

Vad betyder att vara glad för det man har. Fråga inte en svensk!

Alla vill vi ha mer och mer. Har vi inte det senaste ser vi till att skaffa det, allt för att vi vill och förtjänar det. Pengarna ska ju gå till något. Den svenska materiella standarden är relativt hög om man jämför med ett u- land som Somalia. Men den är långt ifrån rättvis. De fattiga är så fattiga att man ibland skäms för att vara svensk. De rika är så rika att man även där skäms. Drar vi oss utomlands är det något helt annat.

Politikernas önsketänkande om att ”det blir bättre och att vi jobbar på det” gör en generad och mållös. Ta Afrikas horn som exempel. Barn som är kroniskt undernärda, som varken kan dricka eller kan äta sig mätta. Under tiden som folk världen över inte har råd med det mest nödvändiga sitter andra under ganska softa förhållanden och likt gamar bara gapar efter mer.

Själv har jag det gott ställt. En säng och mat på bordet varje dag. Bra förutsättningar att utvecklas både i skolan och inom min idrott. Ärligt, det är klart jag inte hade sagt nej till en Iphone 4. Men är det nödvändigt? Nej! Självklart inte. Vi strävar alltid efter att ha det bra och det är logiskt. Har man det bra blir det mesta lättare. Men inte fan hade det skadat att vara lite tacksam. Man väljer inte vilket land man ska födas i. Att en del föds i Sverige och andra i andra länder är inget val så varför inte vara glad för det man har?

Du som nu tycker jag är en komplett tönt som gläds åt att det är 14 istället för 15 grader har all rätt att göra det. Jag hade gjortsamma sak om detta hade varit din text. Fast ta det med en nypa salt, som man brukar säga. Även jag tar en del saker förgivet. Får jag inte sportbladet på morgonen blir jag som en sur liten unge som man bara vill strypa. Ganska pinsamt, fast sant. Detta gör att jag blir på löjligt bra humör då den kommer. Inte att jag går runt med ett smile större än regnbågen, bara allmänt glad. Man saknar inte kon förrän båset är tomt.

Utav tvekan blir livet lite lättareatt leva om man uppskattar det man har framför ögonen istället för att leta efter något bättre. Glädje kan inte köpas. Glädjepulver ta tre, betala för två. Skulle inte tro det!

Att vara född i ett fattigt land där skolorna och sjukhusen är betydligt sämre än de svenska får en att tänka om. Att man har det ganska bra ändå. Hade alla tänkt hur bra de egentligen har det hade dygnet inte räckt till.

Tyvärr är många så vana att få allt serverat att det är äckligt. Man ska inte skämmas för att man har det bra. Snarare tvärtom. Vara stolt och glad för det.

Som adopterad får jag ofta frågan hur det känns att inte veta utseendet på sina föräldrar. Eftersom jag aldrig har träffat dem. Det är klart att man känner sig lite udda.

Och jag trivs med det. Vem fan vill vara en i mängden. Hade jag fått välja mellan att vara tiggarbarn eller att vara där jag är nu så är svaret självklart!

När man ser människor som har precis allt som går att önska sig och inte nöjer sig har jag lust att bli kriminell. Typ svenska Hollywoodfruar. Hjälp mig att dö. Var sjätte sekund dör ett barn av svält. Börja bli glad för det du har! Är det svårt och förstå?

Leta i en ordbok det börjar på G …

Marinel Walfridsson SA 1b

12

Mitt hemland Jag tänker ofta på mitt hemland. Om allt roligt, om allt hemskt som hände där och som fick oss att flytta till Sverige. Alla dessa minnen bär jag med mig, dom gör mig till den jag är och ofta gör minnena mig varm i hjärtat.

Vi hade ett litet hus som vi var tvungna att sälja till Rasho, min pappas farbror. Han var lite sjuk i huvudet och alla var rädda för honom. Han tyckte att vårt hus räckte till honom, då han skulle flytta ifrån sin fru. Det var bara ett rum och litet kök. Vi kände att vi var tvungna att ta hand om honom så vi flyttade ut och in till Sleman, min äldsta farbrors hus. Vi bodde där ungefär 15 dagar men det fungerade inte alls bra. De blev sura på oss. De ville vara ensamma och det blev så jobbig att bo så många tillsammans. Vi flyttade vidare till min yngre farbror Khalaf. Vi bodde där ett par veckor men min mamma märkte att våra saker försvann t ex bröd, kläder, servis och köksredskap. Min mamma lade också märke till vem som tog sakerna. Det var inte vi barn utan min farbrors fru Rahan. Vi bestämde oss för att flytta till huset som vi höll på att bygga även om det inte var klart. När vi flyttade in i vårt nya hus så såg det ut som om det slagit ner en bomb. Det var bara ett rum som var klart och i detta rum hade vi alla våra saker. Det var även här som vi sov. Under dagen gick vi till min pappas äldsta farbror Bibos om bodde granne med oss. Min mamma och Bibos fru Zainab lagade mat till arbetarna som byggde vårt hus. Min pappa och min bror hjälpte också till. Så hade vi det i ungefär en månad, min bror var bara 7 år gammal men i Kurdistan tänkte man aldrig på ålder utan han var stor nog att hjälpa till. Jag och mina andra syskon lekte brud och brudgum. Jag fixade min systers hår och hämtade min mammas klänning. Det var mycket tyg i kvinnornas klänningar så vi stoppade en filt under klänningen för att den ska bli fyllig. Vi tog vatten och bröd och låtsades att det var saft, baklawa (söt bakelse) och karameller.

Min pappa ägde ett spelcafé. Där kunde man träffas, spela kort, ta något att dricka eller spela biljard. Pappa var tvungen att hålla caféet stängt en hel månad eftersom han var med och byggde huset. En dag var det dags att öppna igen. När han gick såg han att 3 män som satt vid dörren. När de såg min pappa blev de glada och frågade om huset var klart. De frågade om han mår bra och sa att det var länge sen. Efter några dagar då han haft öppet så kände pappa att han var tvungen att hitta ett annat jobb. Han tyckte om sin spelcafé men kände sig tvungen att stänga för att vi bodde så långt bort och det tog lång tid och att gå dit. Han pratade med sina kompisar för att hitta ett annat jobb. Efter tio dagar ungefär fick han ett förslag om att jobba i Bagdad. Han skulle kontrollera bilar om de hade vapen, bomber eller andra farliga saker ombord. Han jobbade för amerikanska styrkor och bar militärkläder och vapen.

Han fick jobba i fem månader i sträck för att därefter få en veckas ledighet och han tjänade inte så mycket, bara 400 amerikanska dollar. Han jobbade som vakt i ett år.

En dag fick vi höra att det var nära att pappa dog. En kväll satt han och hans kompis och åt middag. Precis när pappa reste sig upp blev hans kompis skjuten i sidan. Hade inte pappa rest sig upp så hade skottet träffat honom. Det var terrorister som sköt.

När mamma fick höra detta blev hon både rädd och arg. När pappa sen hade semester sa hon till honom att byta jobb och sa: – Tänk om det var du som blev skjuten, vad skulle jag göra då? Hur skulle vi klara oss? – Då sa han att jag klarar mig. Gud är stor, jag behöver pengar för att köpa kläder och mat till mina barn. Han reste tillbaka till Bagdad efter semestern. När han kom hem på semester nästa gång hade han köpt med sig många saker så som stolar, bord, tv och en liten radio. Jag och min bror var i skolan och vi kom hem cirka 13

klockan fyra. När vi kom in sa pappa: – Kolla vad som finns i rummet, men dörren var stängd. Han sa: - Vad är detta för kartong, vad tror ni jag har köpt? Vi såg aldrig på TV eller lyssnade på radio så vi förstod inte att det var en TV han hade köpt. Vi stod vid väggen, intill fönstret och kollade ungefär tio minuter men vi fattade fortfarande inte vad det var. Så sa han: - Det är en TV! Vi frågade vad är en TV, så han förklarade att det är detta som ni kan se hela världen med. För mig var detta konstigt att höra.

Jag tänkte: - En så liten, som man kallar för TV, hur man ska se hela världen? Men det gick bra sen. Vi förstod att det var sant att vi kunde se hela världen på TV. När semestern var slut reste han igen men min mamma var både arg och rädd. Pappa var i Bagdad ungefär en månad till. En dag, klockan var ca ett, det var mitt i sommaren och jättevarmt. Vi satt vid rummets dörr och vi hade lagt oss på filtar för att vila eftersom det var svalare att vara i rummet. Då kom fyra stora svarta bilar och stannade vid porten. Många grannar kollade nyfiket på vad det var som hände, stora svarta bilar här. I varje bil satt två män eller fler med svarta poliskläder, utrustade och fulla med vapen. Två stora män höll min papps händer, tillsammans med sina vapen.

Ingen fattade vad som hände utan bara stirrade. Många av våra grannar hade klättrat upp på taket för att kolla vad som hände. Alla i bilarna var amerikanska män utom en som var arab. Den mannen hjälpte pappa med språket eftersom han inte kunde engelska. Min mamma sprang ut och kramade pappa och pussade på båda kinderna. Hon grät och sa: - Vad är detta som har hänt? Har du dödat någon? Har du skadat någon?

Vad är detta? Varför håller dom dig? Varför har du så många män med dig? Vem är de? Varför har du kommit så tidigt? – Ta detta lugnt sa pappa. Det har inte hänt någonting, de vill bara att jag ska sluta jobba. Men mamma trodde inte honom. – Okej, om det är så varför kommer du hem på detta sätt? – På vilket sätt då? frågar pappa.

Gå in och koka en kopp te till dem. De stannade i tio minuter. Efter att de åkt satt min mamma bredvid pappa och sa: -Berätta nu vad som har hänt. Pappa förklarar: bilen körde på mig, det är vad som har hänt. – Vad sa du hade hänt? berätta mer. – Vadå mer? Jag stod och jobbade vid polisstationen och då kom en lastbil som hade flaket fullt med kidnappade barn. De två männen som satt i förarhytten sköt på oss. Grinden var stängd men lastbilen bara körde. Grinden slog upp och kastade mig mer än 3 meter bort och jag skadade mig ordentligt. Jag skulle skjuta på dem men då såg jag barnen och hejdade mig. – Ja, men du kunde skjuta på däcken. – Ok, men tänk om barnen skulle bli skadade? – Tänk på dig själv då. – Ok, skit samma nu räcker det, man kan inte spola tillbaka tiden. Bara krya på mig om gud vill. Allt kommer att bli bra, precis som vanligt. – Om gud vill, sa mamma. Han fick stanna hemma en månad för att bli frisk men därefter började han jobba igen. Efter att pappa tjänat lite pengar så öppnade han sitt spelcafé igen.Då, just den stunden var lycka för min pappa och för hela familjen.

Darin B, IMPREP

14

En sann glädje

En mäktig vind började vid bergets vitklädda topp den rullade ner för bergets rand och tvingade molnen att foga sig efter dess vilja. Den förde dem in mot staden och tvingade de mörka mullrande molnen att släppa sin dyrbara last av glittrande snö över stadens mörka tak. Vinden fortsatte ner mot staden och banade väg som galopperade hästar genom de små gatorna, plötsligt möter den rasande vinden en mörk skugga som med frasande steg snabbt rörde sig genom snön. Plötsligt möts de och vinden drar med all sin kraft i pojken slitna kläder. Ett ögonblick verkar vinden segra och hotar att knuffa pojken ur balans. Pojken svajade till men stod upprätt. Besegrad sliter vinden ursinnigt i pojkens halsduk, rasande över att blivit stoppad men rör sig sedan vidare i sin kamp mot världen.

Pojken fortsatte sin färd och lämnade små fotspår efter sig när han jagades av de alltmer avlånga skuggorna. Det var en liten pojke vinden nästan besegrat. Med luggslitna kläder som var täckta av flera lager av smuts, jackan hade flera stora hål och håret var ovårdat och spretade åt alla håll. Han var tvungen att flera gånger stryka det ur ögonen då han fortsatte på sin rutt. Plötsligt stannar han tvärt. Ett ljussken hade fångat hans uppmärksamhet i ögonvrån. Han gick sakta fram till det fönster som sände ut det varma trygga ljus pojken nu hade framför sig. Imma spred sig över det frostiga glaset då pojken pressade sig mot rutan. Pojken tappade nästan det paket med bröd han skulle ta till sin syster av häpnad. Den syn han nu såg var den vackraste gran med stora gyllene kulorna i olika kulörer som reflekterade ljusens vackra sken samtidigt som glittret fick granen att verka magisk. Allt överspeglades dock när han såg den gyllene stjärnan som blänkte av guld. Pojkens ögon fylldes av det ljus som kom från andra sidan rutan och han hade aldrig skådat något vackrare.

Plötsligt slets han bakåt av en kraftig arm. ”Äntligen fick jag dig din bastard till tjuv!”

Paketet rycktes från hans hand och pojken kippade efter luft då han kände en skrikande smärta i magen där den stora mannen sparkade honom. Om och om igen fick den stackars pojken ta emot sparkar mot magen och bröstet. Ett knakande ljud kom från pojkens mörbultande kropp när revbenen böjdes. Han lyftes upp och möttes av en vedervärdig lukt av alkohol som slog sig in i hans näsborrar och uppfyllde hans inre med kväljningar och en stigande rädsla när han såg det blänkande föremålet som nu fyllde hans synfält. ”Stjäl du från mig igen dödar jag dig horunge!”. Ännu fler slag haglade över den nu bedövade pojken som kände blodsmak i munnen efter det sista slaget som sänkte honom till marken.

Nu var pojkens steg tunga och han lämnade nu streck i snön när han drog sina släpande ben efter sig och med jämna mellanrum färgades snön röd. Men det enda som fyllde pojkens tankar, förutom den upprymda känslan av att leva i sorg, var sorg över att hans sjuka syster skulle behöva gå hungrig på julafton. Dock hade han inte lyxen av att ge upp, han var tvungen att kämpa för sin systers skull så han kämpade vidare.

Han kom till slut hem till deras hem, eller det de kallade för hem som var ett trasigt övergivet skjul som han delade med sin syster, men när han fått skjulet inom synhåll såg han honom. Blodet stelnade hos pojken när den avlånga gestalten steg ut genom skjulets. Det såg ut som Lucifer själv stigit upp ur helvetet med sin mörka mantel svept runt sig och skuggor som täckte hans ansikte. I sina armar höll han pojkens syster. Livlös låg hon i hans famn medan Lucifer betraktade henne. Plötsligt tog han snabba steg och klev in i en droska som stod och väntade. De kolsvarta hästarna frustade när de plötsligt i språng 15

gav sig av. Som genom ett trollslag vaknade pojken ur sin trans och trots sin smärta sprang han efter droskan. Halsduken som vinden tidigare försökt stjäla flög nu sakta till marken och blev snabbt täckt av den nu tätt fallande snön.

Pojkens bröst värkte men som tur var blev resan inte lång pojken fick bara en skymt av den svarta manteln som försvann in genom den stora port där droskan stannat innan ett duns markerade att dörren stängts och vägen tills pojkens älskade syster var stängd.

Paniken började sprida sig hos pojken. Vad skulle Lucifer göra med hans syster? Då såg han det öppna fönstret på andra våningen. Som Dante började han sin färd in i helvetet. Han klättrade uppför den mur som inhägnade huset. Pojkens krafter började sina, många sprickor som fanns i muren gjorde att han knappt klarade sig upp.

Andningen började bli ansträngd när han äntligen nådde toppen och tog sats för att nå det avlägsna fönstret. Blodet rusade när han tittade ner mot den avgrund som nu skymdes helt av det mörker som natten dragit med sig, men tanken på att rädda sin syster uppfyllde nu pojken och bar honom framåt. Sakta lutade hans sig fram och hoppade mot fönstret! Han fick grepp med ena handen på fönsterräcket och hans ben skrapade mot teglet när han sökte fäste. Snabbt fick han tag med den andra handen och hävde sig in i huset.

Pojkens krafter var slut och han frågade sig hur han skulle kunna rädda sin syster nu.

Han kröp nästan ut i hallen på övre våningen och rörde sig mot det ljus som kom från trappans fot. Där såg han Lucifer nu utan mantel avteckna sig som en leende äldre man och han satt med en kvinna och tittade på den lilla flicka som lugnt låg sovande i soffan med en stor filt över sig. Pojkens krafter tog slut när han insåg att systern var utom fara. Pojken svimmade.

Det äldre paret hörde ett duns och blev båda förvånade när de hittade en liten pojke liggande ovanför deras trappa. De skyndade sig att ta av honom hans genomvåta kläder och svepte in honom i en varm filt och placerade honom bredvid flickan. Likheten var slående och det äldre paret log mot varandra när de lade samman bitarna i pusslet. De bestämde sig för att välkomna stackaren till deras hem. Så när pojken och hans syster kunde förstå att deras lidande var över, att deras kamp mot överlevnad var slut, fick pojken en känsla av oförstörd äkta glädje. En glädje väldigt få kan greppa, än färre säga att de känt. En sann glädje.

Hur kan en människa veta vad sann glädje är om man inte upplevt ett förtvivlat kaos där alla ens drömmar är krossade och ens tro på en bättre verklighet ligger i ruiner.

Hur kan man utan denna kompletta misär förstå och greppa den glädje som följer efter en gåva som berör en människas innersta väsen eller som låter en människa få hopp om en bättre morgondag. Att känna glädje över materiella ting, som gåvor, är det ens glädje vid sidan om den lycka som denna pojke känner. Lyckan att en annan levande varelse kan frälsa och utföra mirakel för andra. Det är något att tänka över under de långa dagar som stundar, då vi frossar i gåvor och mat under julen. Hur vi kan känna glädje för så simpla ting. Även de med de mörkaste själarna måste medge att denna glädje bleknar i jämförelse med vad de som upplevt liknande hemskheter.

Men kan en människa inse att man aldrig kan känna sann glädje utan att först känna grov sorg. Hade det inte varit värt att leva i misär för att sedan kunna greppa den sanna glädjen som får ens inre essens att vibrera av lycka och verkligen förstå vad sann glädje är?

Anton Swerre NVID4 16

Modet som ledde till glädje Han pustade ut. Trots att det bara var ett litet tag sedan allt var kaotiskt, visste han att det värsta var över. Han hade vunnit kampen, kampen om rättvisa, som han kal�lade det.

Men hur kom han hit? Liksom, för bara ett år sen, gick han hem varje eftermiddag med självmordstankar och hat i hjärtat. Vad var det som hände? Vad var det som gick snett?

Charlie hade precis kommit hem, och trots alla glåpord och elaka smeknamn han hade fått höra i bussen på väg till nästet, så kände han att han ändå saknade skolan.

Trots alla knytnävsslag, sparkar och lavetter, vet han om att det inte är skolans fel.

Visst, lärarna kunde kanske vara lite mer observanta, mindre ignorerande och man hade kanske också kunnat göra skolområdet lite öppnare och renare, så att varje hörn inte ser ut som ett förstört drogområde i Brooklyn, men han skyllde ändå inte på skolan. Vem skyllde han på då? Han skyllde på Gud. Varje morgon kollade han sig själv i spegeln, och påminde sig själv om varför han hatade Gud. Det var liksom självklart för honom att Han fanns, liksom, vem var det annars som orsakade allt ont på denna jord, tänkte Charlie för sig själv. Varje natt, låg han med ansiktet intryckt emot kudden, och klandrade Gud för allt som hänt under dagen, allt skit han hade gått igenom. Aldrig slog det honom, på riktigt, att han kanske skulle göra Gud en tjänst, då och då, innan han ber Honom om 1000 tjänster.

Men just den här dagen, jobbade hans mamma över. Hon jobbade i en revisorbyrå, som krävde en hel del arbetstid. Hans pappa då? Charlies pappa dog innan Charlie var född.

Det har aldrig riktigt stört honom, eftersom han aldrig kände honom, men även för att hans mamma brukade svära åt hans pappa varje gång hon var arg.

Charlie fick vänta flera timmar tills morsan kommer hem. Vad ska han göra under tiden?

Han tänkte på sin kusin, Noah. Han var en riktigt pratkvarn. Noah brukade alltid prata om Gud, hur livet hade förändrats sedan han konverterade till islam och hur folk har börjat visa mycket mer respekt för honom, efter att ha trappat upp hans engagemang i religion.

Sedan tänkte Charlie på sin mamma. Hon ville alltid ta med honom till kyrkan, där han kanske skulle få lite inspiration eller välvilja, men Charlie hittade alltid på anledningar till att inte följa med. En gång höll han till och med en varm handduk mot pannan i 10 minuter, så att när hans mor kände skulle han låtsas att han var sjuk. Men han tänkte lite på religion, och hur många människor som påstår ha blivit påverkade av det. Det måste väl ligga någonting i det. tänkte Charlie.

Han började forska. Han sökte efter information om islam på nätet, biblioteket, han gick till och med till en moské i stan för att se hur det var. Han inspirerades, minst sagt. Han kunde känna hur alla hans fördomar om muslimer och terrorism bara försvann, hur hans rädsla varje gång en mörkhyad kille satt bredvid honom i bussen, bara försvann. Det var samma känsla som när han kom in i puberteten, en känsla av utveckling, av nytt mod och självkänsla.

Tanken slog honom, han kunde konvertera till islam. Sakta men säkert så gjorde han det.

Han började följa de fem pelarna inom religion. Till slut så började han be, äta rätt, gå till moskén etc.

Till en början gjorde han det i smyg. I och med att hans mamma var kristen, var han 17

väldigt rädd för att förklara för henne hur det ligget till, men han trodde att hon någon gång på vägen, skulle förstå på egen hand. Han bad alltid i sitt rum, med dörren låst. När hans mamma frågade honom varför han inte öppnade dörren, brukade han alltid säga att han hade lurarna i öronen.

I skolan bad han alltid på toaletten. Han sa till sina lärare att han har problem med urinblåsan, och att han ville hålla det diskret. Läraren ställde inga vidare frågor, utan sa till Charlie att han bara behövde räcka upp handen varje gång han behövde besöka toaletten.

Hans klasskamrater fortsatte att skrika glåpord över honom, men slagen och sparkarna hade i alla fall slutat. De märkte att han inte reagerade, han var alltid fullt koncentrerad och sa aldrig något fult tillbaka. Charlie hade accepterat faktumet, och han är övertygad om att Gud kommer att göra allt bra igen.

Men när Charlie hade kommit så långt att han till och med började läsa Koranen, förstod han att han måste berätta för sin mamma om sin konvertering. En av de viktigaste lagarna inom den islamska religionen, är att aldrig ljuga för sina föräldrar. Aldrig!

Så han valde att berätta. Han skulle göra det på morgonen, innan hon kört iväg till jobbet, så att han slapp tänka på det hela dagen.

- Mamma, jag måste prata med dig om en sak. Det är viktigt, fick Charlie slutligen ur sig.

Mamman såg allvarligt i hennes sons ögon, hon satte sig ner.

- Har det hänt någonting, Charlie? Du vet att du kan prata med mig om allt, och då menar jag allt!

- Ja, det har hänt något, något stort. Något som jag hoppas att du har förståelse och acceptans för.

Han mor frågade vad det var, medan hon i tanken var rädd att hennes lilla son hade blivit homosexuell, eller gjort någon flicka gravid.

Charlie berättade hur det var, och han var överraskad över mammans reaktion. Hon blev glad! Glad för att han äntligen har hittat något han brinner för, något som håller honom över ytan, helt enkelt. Hon var glad för Charlies skull.

Efter att ha berättat, så satte Charlie sig vid datorn och bara funderade. Han tänkte på hur allt hade förändrats, allt till det bättre. Hur hans konvertering förändrade hela hans liv.

Han funderade på hur tomt hans liv var innan, utan kompisar, flickvän och lycka. Det fanns ingen spontanitet, han gick igenom samma saker varje dag. Han insåg att allt en människa behöver för glädje och livslust, var någon slags motivering. Någonting man brinner för, någonting man älskar. Det kan vara allt från en aktivitet som gör att man längtar efter något varje dag, till ett litet barn som kräver kärlek, tid och omsorg.

Sedan gick han ut. Han ville bara gå. Det spelade ingen roll vart eller varför, han ville bara gå.

Han visste att han slutligen kommer tillbaka, eftersom han hade en mamma som älskade honom, och ett liv som han älskade. Det var nu Charlies liv började på allvar, det var han emot världen och ingen, ingen kunde förhindra honom ifrån att finna lyckan som han sökt hela tiden!

Tair Bilbeisi SPID 3c

18

Ytlig glädje Det där med ytlig glädje. Att lura sin omgivning att man är glad när hjärtat egentligen brister. Finns det någon som bryr sig det minsta om hur andra mår eller är vi egoister hela högen? Vi förväntar oss att märkena på kläderna, genom att se ’’rätt ut’’, ska ge oss inre glädje. Vi tror att vi på så sätt kommer att bli accepterade av omvärlden. Oftastär det prestationer och det yttre som räknas inom en umgängeskrets. Därför finns det de personer som tar allting ett steg längre, längre än kläderna. Operationer. ’’Hej, hur mår du?’’ är en fråga som man ofta får, kanske är det du själv som ställer den? Svaret blir för det mesta det samma. ’’ Jo tack det är bra.’’ Att fråga hur någon mår har blivit en artig fråga att ställa även om man inte för fem öre bryr sig om vad den andra ska svara. Hur paff hade inte du blivit om personen svarat att han mådde dåligt, hade självmordstankar och tar sömntabletter varje kväll för att kunna sova?

Jag hade blivit sjukt paff. Att personen i fråga verkligen vågar vara öppen i den nation vi lever i idag. I dagens samhälle försöker vi nå något slags ideal om att vara perfekta. Men vi är inte mer än människor. Ingen är perfekt utan några brister, utan någon sorg. Sorg är mänskligt och påverkar oss förvisso olika, beroende på vad det är.

Det har till och med skapats grupper på Facebook mot just frasen ’’ Hej, hur mår du?’’. Folk som är emot ytlig glädje och som har bestämt sig för att försöka förändra något. Men ändå vill samhället hålla sin fasad uppe, varför? Är det för att vi vill göra de andra till lags och att vi inte vill lägga någon större börda på vårt umgänge runt omkring oss? Handlar det om tillit? Jag tror själv på det sistnämnda eftersom vår strävan om att vara perfekta hela tiden finns där. Säger man att man mår dåligt visar man sig svag enligt samhället, enligt oss. Genom att vi visar oss svaga är vi inte så perfekta som vi förväntas oss vara. Enligt vår omgivning så ska vi vara starka genom att aldrig må dåligt och inte be om hjälp.

Vår ytliga glädje är inte bara att vi är för självupptagna för att bry oss om andra. Utan vi försöker köpa vår glädje. Vi köper de dyraste kläderna eftersom att vi vill känna oss snyggare. Vi tror att genom att köpa nya klädesplagg så anpassas vi till kläderna, vi blir snyggare som resulterar i att vi blir gladare. På ytan. Men eftersom kläderna anpassas efter oss så småningom, så blir kläderna bara ett plagg i mängden precis som alla våra andra klädesplagg i garderoben. Vi vill bli accepterade av vår miljö, den vi lever i, medvetet eller omedvetet. Behovet är större hos vissa än hos andra. När behovet av att passa in, att göra vår omgivning glad, att hitta vår så kallad glädje, har blivit så stort att kläderna inte ger någon effekt längre. Börjar vi istället med olika sorters skönhetsoperationer. ’’Min näsa är för stor för mitt ansikte.’’ Vem bestämmer det? Jo vi, samhället! Att förändra sitt utseende på ett sådant sätt ger dig ytlig glädje. Som du kanske först tror är inre glädje. Men när du snart hittar fler fel på dig själv och fortsätter operera dig eftersom att du inte blir nöjd, kommer du inse att allt är ytlig glädje. Glädje för stunden. Tänk om du hade kunnat spendera de pengarna på att hitta din inre glädje. Den äkta glädjen som är oberoende på vad alla andra tycker.

Så nu hade jag tänkt ta mitt inte allt för perfekta utseende och gå för att hitta den inre glädjen. Jag ska lägga mina pengar på upplevelser som stärker mig som person, som utvecklar mig. Jag ska lära mig acceptera att mina öron är för stora för mitt huvud. Gå du också och gör något vettigt av ditt liv. Haka inte upp dig på att människor inte är perfekta. För ingen är perfekt för alla, inte ens du. Deal with it!

Izabell Skoogh SA1b

19